Johan Eriksson Jag har maximal moralisk förmåga - WLH

4.1 Den gyllene medelvägen
Aristoteles (1988) karakteriserar den goda handlingen, det som av Aristoteles får namnet
moralisk förträfflighet, som en inställning i den personliga karaktären, en karaktärsinställning.
Karaktärsinställningen speglar hur en människa förhåller sig till en viss sinnesstämning, eller
med Aristoteles ord, sinnesrörelse. Exempel på sinnesrörelser är begär, vrede, fruktan,
tillförsikt, kärlek och medlidande. En människa kan med sin inställning förhålla sig på tre
olika sätt till sinnesrörelsen; överdrivet, bristfälligt eller måttligt. Man kan t ex vara rädd eller
vara vid gott mod, hysa längtan, vrede eller medlidande i allt för hög eller låg utsträckning.
Varken det ena eller det andra är bra. Endast de företeelser som står mitt emellan, eller
intermediärt mellan överskott och brist är förträffliga. Sålunda är t ex modet en medelväg
mellan fruktan och högmod, och frikostigheten en medelväg där överdriften och bristen
representeras av slösaktighet respektive snikenhet (ibid). Men Aristoteles är noga med att
skilja på det absoluta intermediära och det som är relativt, d v s medelvägen i förhållande till
varje enskild människa. ”Med det intermediära inom en företeelse avser jag åter det som
befinner sig på lika avstånd från vardera ytterligheten, och detta är ett och detsamma för alla
människor. Men i relation till oss själva är det intermediära det som varken är för mycket
eller för litet, vilket ingalunda är ett och detsamma för alla.” (Aristoteles, 1988) Dygden är
alltså en förmåga hos människan som gör att hon kan hålla den rätta mitten mellan det som är
för mycket och det som är för litet.
Den moralkodex som Aristoteles beskriver kan betecknas som den gyllene medelvägen och
är, enligt Steiner (1978), en efterklang av det som gällde som regel i de gamla mysterierna.
Steiner menar att Aristoteles förfogade över traditionen från mysterierna och därför kunnat ge
en definition av dygden som ingen senare filosof har kunnat överträffa. Men mysteriernas
moralkodex kunde också beskrivas på följande sätt. ”Du måste finna medelvägen, så att du
inte genom dina handlingar förlorar dig till världen och att världen inte heller förlorar dig.”
(ibid, s 57) Människan förlorar sig själv när hon, såsom i dumdristigheten, otyglat rusar fram i
världen. Världen förlorar människan om hon, så som i fegheten, drar sig undan och sluter sig
från världen. Men medelvägen är inte som en evig moralprincip som människan kan ta fram
ur bakfickan och tillägna sig en gång för alla. Den visar att det enda beständigt goda inte är
eftersträvansvärt, eftersom individen i varje ögonblick måste skapa den rätta jämvikten. Det
goda uppstår genom att människan som en pendel kan svänga mellan ytterligheterna och med
sin inre viljekraft kan hitta den rätta mitten i det enskilda ögonblicket (ibid).
Viljans betydelse för moraliskt beteende uppmärksammas även av Alfred Schütze (1989).
Han menar att en positiv egenskap som mod inte uppstår i ett tillstånd av vila mellan de två
negativa egenskaperna feghet och dumdristighet. Visserligen står den goda handlingen mitt
emellan de båda extremerna, men det krävs en insats av mänsklig vilja för att de båda
ofruktbara och motstridiga krafterna skall kunna lyftas till ett högre plan, en högre enhet. De
båda extremerna ser Schütze i ljuset av människans relation till jorden. Antingen överskattar
hon det jordiska vilket följs av förstelning, fjärmande från det andliga och stagnation; eller så
underskattar hon det jordiska vilket tenderar till upplösning, illusion och vanföreställningar
(ibid).
Friedrich Schiller (1759-1805), frihetsdiktare och filosof, är inne i samma spår som
Aristoteles, Steiner och Schütze i sina Estetiska brev (Schiller, 1995), men talar inte explicit
om den rätta mitten. Schillers ledmotiv är visserligen inte dygd och moral utan konst och
frihet, men han talar om ett fält i människan mitt som medlar mellan två ytterligheter; kaos
och form. Om människan endast lever i det kaotiska, sinnliga tillståndet blir hon en principlös
18