Miklos Haraszeti – Ackord - Wordpress Wordpress

Miklós Haraszti 

Ackord 

1

“Den nervositet som plundringstvånget skapar motverkas 

bäst av själva plundringen. Jag måste uppbringa hela 

min uppfinningsrikedom, mitt kunnande, min fantasi 

och mitt mod och det ger - om jag lyckas - en viss känsla 

av triumf. Det är kanske det som är orsaken till att det 

ofta förefaller ackordsarbetarna som om det var de som 

hade överlistat lönesystemet, de som hade berövat någon 

något. Plundringen gör naturligtvis inte arbetet lättare, 

eftersom den ökar både den fysiska och den psykiska 

ansträngningen. Den tid vi vinner använder vi till att 

komma upp i större styckantal. Om vi i framgångens 

glädje skulle stanna upp skulle vi genast gå miste om 

denna fördel. Ändå talar de om den, med ett ömsesidigt 

intresse som är en oskriven lag, som om det handlade 

om en eller annan välgörande, saftig örfil i det ändlösa 

dagliga slagsmålet. “ 

2

Miklós Haraszti 

Ackord

Avantiserien har som syfte att i digital form ge ut progressiv litteratur som 

är svårttillgängligt i tryckt format, samt annan litteratur som av någon 

anledning kan anses motiverat att tillgängliggöra digitalt. 

Avantiserien nr 3/2011 

Grafisk form av Avanti Popolo

Innehåll 

Förord av Heinrich Böll (1975) s. 7 

Prestationslönen s. 12 

Vad är det man måste göra? s. 13 

Under inlärningsmånadens. 18 

Ställarna s. 23 

Hur ska man tjäna pengar? s. 28 

Att plundra s. 36 

Jag upptäcker hos mig själv s. 48 

Osäkerheten s. 52 

Hur mycket arbetar vi? s. 56 

Var och en är hänvisad till sig själv s. 63 

Dom där, dom här s. 68 

Min ansynare s. 77 

Om förmännen s. 83 

Kollektivavtalets existens s. 92 

Tilläggslönen s. 95 

“Du ska arbeta vid två maskiner samtidigt” s. 103 

Fabriksledningen s. 119 

Tidsstudiemännen s. 124 

Smygknäcka s. 137 

Fabriken är som en kuliss s. 147

Till Danielle Jaeggi och Péter Szil

Förord av Heinrich Böll (1975) 

VID FÖRSTA ANBLICKEN förefaller “Arbetare i en arbetarstat” vara en 

sedan länge aktuell och nödvändig komplettering av vår litteratur 

från arbetslivet, och mer än aktuell, därför att den officiella litteraturen 

om arbetarna och deras värld med dess euforiskt fungerande 

kritik (den korrumperade brukar därvid utgöras av en insmugglad 

sabotör från CIA) har gett oss föga inblick. Det som är så lite “upplyftande” 

med “Arbetare” är, att dessa analyser och skildringar 

till sist utmynnar i en nedslående banalitet: “ingen får något till 

skänks”. Och när man väl analyserar talet om Östeuropas efterfrågan 

på västligt “know how”, så finner man bakom det inte mycket annat 

än en angelägen önskan om att få veta hur man – genom skickligt 

“management” – kan få ut mer ur arbetarna än hittills. Det är ju redan 

en offentlig hemlighet att en sovjetisk funktionär naturligtvis är 

mycket mer mån om att få ett samtal med en erfaren administratör 

än med vilken västlig sociolog eller ideolog som helst, vare sig han är 

“kommunist”, liberal, höger eller vänster. Om man kan förutsätta att 

industriarbetets (och förvaltningsarbetets) lägre effektivitet i de so- 

7

cialistiska länderna inte bara är ett resultat av möjligen absurda fel i 

planeringen och av överbyråkratiseringen, utan också av den mycket 

lägre arbetsprestationen, alltså den mänskliga faktorn, då kan man 

också lätt räkna ut, att den del av avspänningspolitiken, som består 

i att en sovjetisk eller ungersk industrifunktionär har vänskapliga 

samtal med en västlig effektivist i Datsja-Kamin vid Moskva eller vid 

Balatonsjön, att denna del av avspänningspolitiken inte är den mest 

glädjande för arbetarna i dessa länder. 

I Miklos Harasztis “Arbetare” handlar det om fabriksarbetets 

effektivitet och dess inverkan på arbetarna. Inte heller i denna fabrik 

får någon “något till skänks”. Tvärtom: också där finns prestationslön, 

finns den absurda triangeln ackordslön–timpenning– 

tilläggslön, och ackordslönen sänks ständigt för varje stycke, vilket 

alltså innebär att kravet på prestationen höjs. Och “till förlusterna 

som jag inte får något tillägg för hör t.ex. också den tid, som jag – ofta 

utan framgång – slösar bort på att be om tillägg”. Det är den ständiga 

grymma kapplöpningen mellan haren och igelkotten: igelkotten har 

alltid redan hunnit fram, den grinar eller skäller och den har bara ett 

ansikte, men många namn: chef, förman, verkmästare, tidsstudieman. 

Arbetarna benämner dem “dom”, och det erinrar på ett förbluffande 

sätt om Wallraff/Engelmanns titel “Ni däruppe, vi härnere”. 

Och när cheferna sedan talar om “vi”, blir det farligt, eftersom det då 

oundvikligen handlar om att “vi måste göra uppoffringar”, varmed 

menas att “ni måste göra uppoffringar”, och detta i sin tur erinrar 

förbluffande mycket om västliga industriledares patetiska tal om uppoffringar. 

Harasztis bok är långt mer än ett reportage (vilket i sig självt 

skulle vara tillräckligt). Den är sammansatt av olika element, och en 

del av dem saknas i den litteratur om arbetslivet som hittills har funnits. 

Den är först och främst en exakt sociografisk-sociologisk analys 

av arbetsteknikerna och -termerna i en metallindustri och av dessa 

teknikers, termers och kategoriers relationer till detta heliga Något, 

8

för vars skull arbetarna måste arbeta: lönen, deras liv. I denna analys 

blir alla detaljer, alla bi-, om- och utvägar (självklart också den 

“raka” vägen) på den mödosamma vägen från arbete till lönekuvert 

uppmätta. Denna analys blir uppenbar genom att det samtidigt rör 

sig om en erfarenhetsredogörelse: här står och stod någon, utrustad 

med medel för sociografisk analys och utvärdering, vid fräsmaskinerna. 

Ett tredje plan blir synligt genom en inte fiktiv, men abstrakt 

komponent, som blir desto abstraktare ju mer konkret det upplevda 

och erfarenhetsmässiga är. Om man beskriver bestämda arbetsförlopp 

exakt, så höjer de sig själva till det abstrakta. Om man idag citerar 

bestämda delar av tjänstereglementet för den tyska armén, blir 

man misstänkt för att härma Kafka (t.ex. hälsningsföreskrifterna: 

gående, stående, liggande, på cykel, till häst, i bil osv.). Beskriver 

man bestämda byråkratiska ritualer på ämbetsrum, som fram- och 

tillbakaflyttandet och vässandet av pennor, upptagandet, putsandet 

och påsättandet av glasögon – eller de några tusen rörelser som en 

kypare utför, när han serverar i en överfull lokal, så blir det, trots 

att det bara är exakt, abstrakt och komiskt. I så hög grad, att någon 

vars egen arbetsvärld blir beskriven, knappast skulle erkänna denna 

beskrivning som “realistisk”. 

Men hos Haraszti tillkommer ytterligare något, lyckligtvis i slutet 

av boken, så att det inte kan gå förlorat: en utopisk estetisk-social 

dimension, som utvecklar sig ur “smygknäcket” och utmynnar i den 

förbluffande meningen: “De flesta vänskapsförhållanden har inletts 

med gemensamt smygknäck.” Inledningen till detta stycke är 

nästan euforisk: “Vi återvinner vår makt över maskinen, vår frihet 

från maskinen, yrkeskunskapen underordnar sig skönhetssinnet, 

hurdant det än är. Trots föremålets obetydlighet är utformningen 

konstnärlig. Detta bara stegras av att smygknäckaren (för att också 

mildra anklagelserna för stöld) sällan arbetar med dyrbara, dekorativa, 

förbearbetade material: han bemödar sig om att skapa av skräp, 

9

utskottsjärn, av överflödet, och hans strävan är att så mycket som 

möjligt av produktens skönhet ska vara ett resultat av hans arbete. 

[...] Om det inte vore så att ackordsarbetarens smygknäck utfördes 

under några frampressade minuter och inte vore något som vi ofta 

inte kan återvända till förrän efter en vecka, det vill säga, om det inte 

hade en sådan försvinnande liten omfattning, så skulle man nästan 

kunna kalla dessa olika strävanden för ‘stilriktningar’, den förra för 

‘funktionalism’, den senare för ‘jugend’.” 

Här överförs alltså begrepp från konsthistorien till arbetsvärlden. 

Man kan försöka föreställa sig, att någon fackföreningsfunktionär 

någonstans skulle leverera en slogan som: “Endast i smygknäcket kan 

du förverkliga dig själv, kamrat!” och denna slogan skulle han också 

tillämpa i karaktäristiska fackföreningsföretag! Då skulle regering 

och opposition (fullkomligt likgiltigt vem som händelsevis råkar vara 

regering och opposition) i en handvändning bli eniga om, att man 

måste ingripa mot sådana paroller: icke alienerat arbete, humor, 

skönhet och glädje får endast förekomma på fritiden; om det hotar 

effektiviteten är det “anarki”. Om detta är östliga och fjärranöstliga 

teknokrater säkert snabbt överens. Skulle man sedan komma stickande 

med det ominösa ordet “poesi” så skulle inte bara öst, väst och 

fjärranöstern vara eniga, utan också höger och vänster. Skulle arbete 

vara till glädje och nöje endast i form av “smygknäck”? Och vad blir 

det då av detta heliga, lönen? “Mina arbetskamrater skulle inte anse 

någon vara vid riktigt sunda vätskor, som på avlöningsdagen kom 

hem till sin familj och sa, att han visserligen knappt hade fått några 

pengar, men att han hade hållit sig till operationsbeskrivningen och 

uppfyllt ackordet.” Det finns här nämligen talesätt, som förefaller 

förbannat bekanta: “Ni måste ju också förstå, kamrater, att vi bara 

kan dela på det som vi producerar.” Och här blir det åter syn- och 

hörbart, detta misstänkta “vi” uttalat av “dom”, och hararna börjar 

springa, och igelkottarna leker “sista paret ut”; trots att hararna är i 

majoritet är det igelkottarna som ordnar löpningen. 

10

Det sägs mycket lite om en sådan ackordsarbetares privatliv, 

för vilken det så glädjande smygknäcket ändå bara blir ett tillfälligt 

snedsprång. Men trots allt: “Ett kärlekslöst könsumgänge; rytmen 

leder mig, jag vet vad jag känner och kommer att känna, men jag 

känner det inte.” 

Slutligen talar Haraszti i vidareutvecklingen av sina tankar om 

smygknäcket om att “utrusta öknen med hägringar. Om produktionens 

experter inte samtidigt vore utdelare av livsuppehällets nåd, 

disciplinens och prestationens befallningshavare, så skulle det Stora 

Smygknäckets tidsålder utbryta”. Och detta citat i sin tur anknyter 

till ett tidigare bittert, som han präglar om sina kamraters passivitet: 

“Vi liknar infödingarna under den tidiga kolonisationen, som skänkte 

bort sina skatter, sin jord, sig själva, allt vad de ägde för värdelöst 

krimskrams, och inte kände sig obetalda, förrän det vanliga bjäfset 

uteblev.” 

En av de saker man 1969 förebrådde Haraszti, som då var tjugofyra 

år gammal, var “gränslös demokrati och revolutionär asketism”. 

Ersätter man “gränslös demokrati” med den hos oss växande motviljan 

redan mot ordet demokratisering, ersätter man “revolutionär 

asketism” med att avstå från konsumtion, ett likaså sedan länge förbannat 

uttryck, så vet man var Haraszti hör hemma: han är ingen 

“kapitalistagent”, han är lika ovälkommen här som där, han vet exakt 

hur hararna springer efter ackordet, hur “dom”, som alltid säger “vi”, 

sörjer för att ingen får något till skänks. Haraszti vet, att detta teknokraternas 

“know how” också kan vara en följd av “avspänningen” 

och att trösten, att fabriken ju tillhör arbetarna, för dem är tomt prat. 

Att “dom” inte tycker om en sådan bok, “dom däruppe” och “dom 

därborta”, är självklart, deras svaghet och bräcklighet visar sig då 

inför rätta, där de demonstrerar sin makt och använder den med 

framgång. Det finns ingen anledning att här i landet triumfera över 

processen mot Haraszti och hans vänner med ett “där ser ni”. 

11 

Heinrich Böll

PRESTATIONSLÖNEN intresserade mig. Motsägelsefullheten i det jag 

läste om den överväldigade mig – jag kunde inte ens upptäcka en 

kompromissmöjlighet. I en tidning t.ex. hävdade en ungersk expert på 

“management science” att prestationslönen är den fulländade socialistiska 

lönen: den förkroppsligar principen “Av var och en efter hans 

förmåga, åt var och en efter hans arbete”. I samma tidning emellertid 

(om också inte i samma nummer) erinrade sig en idag högt uppsatt 

gammalkommunist i varma ordalag en kampbroder, som före kriget 

hade organiserat arbetardemonstrationer mot Bedeau-systemet, den 

dåvarande “vetenskapliga” tillämpningen av prestationslöner. Jag 

läste statistiska uppgifter och fann att den största delen av industriarbetarna 

får prestationslön, och jag fann också – men vem vet inte 

det – att det bara är arbetarna som får njuta av denna kemiskt rent 

socialistiska form av lönearbete; deras överordnade t.ex. måste nöja 

sig med mer efterblivna former. 

Vad jag var intresserad av var emellertid något som den ärade 

publiken – däribland jag – aldrig hade fått någon redogörelse för: 

nämligen hur det egentligen är att vara prestationslönearbetare? 

12

“JAG SER ATT DOM HAR VISAT DEJ vad du ska göra, men dom har inte 

visat dej hur du ska tjäna pengar”, säger M. nästan tonlöst, för att 

ge sanningen desto mer eftertryck. Han är 54 år och har arbetat i 

14 vid fräsmaskinen och är noga med att få ihop sina 2 500 forint i 

månaden. “Man måste allt veta hur det går till”, säger han. Alldeles 

riktigt, det är ju just det det är frågan om. Jag nickar och M. sammanfattar 

sina synpunkter: “För på det här viset kommer dom inte 

att betala dej mer än att du kommer att få tigga dej till ett glas vatten. 

Du är inte deras huvudvärk.” 

VAD ÄR DET MAN MÅSTE GÖRA? På “avdelningen” på hundra till hundratjugo 

man arbetar svarvare, borrare och fräsare: de upptar tre 

maskingator i den väldiga hallen. I nästa gata vidtar en annan “avdelning”, 

det finns sammanlagt fyra i vår hall. 

På vår avdelning är vi åtta fräsare som arbetar vid åtta maskiner, 

var och en i två skift. 

De nya och de gamla maskinerna är i stort sett av samma typ. De 

13

äldsta är 20-25 år gamla, med rester av två olika firmamärken på 

sidorna: på den ena står med upphöjda bokstäver MANFRED WEISS 

CSEPEL, på den andra RÁKOSI VERKEN CSEPEL 1 men det sista är 

så avskrapat att man bara kan uttyda VERKEN CSEPEL. 

De här maskinerna är avsedda att ta en människas fulla arbetskapacitet 

i anspråk. “Vad är det du tycker är så konstigt, du ska fräsa 

vid två maskiner och inget mera snack om det. Vi tjatade tillräckligt 

på dom när dom införde tvåmaskinsystemet”, sade M. de första dagarna. 

“Nu är de bara jag som är kvar av dom som jobbade vid en maskin 

då. Dom andra har gett sej av och dom nya fick börja med två maskiner. 

Och dom som gav sej av jobbar vid två maskiner på sina nya 

ställen, om dom fortfarande är fräsare.’ 

Någon som stannar vid mina maskiner och ser hur jag arbetar, 

går från den ena till den andra, ställer in, lyfter, skruvar, kopplar och 

så vidare skulle rent av kunna tro att jag vet hur en slipsten ska dras. 

Sanningen är att jag har nått er dödpunkt: i kall förtvivlan och med 

kväljningar i magen försöker jag komma ifatt mig själv under trycket 

av en mängd saker som ligger hitom och också bortom arbetet. Den 

här känslan dök upp vid en tidpunkt när jag i stort sett redan hade 

lärt mig att behärska maskinen, och den blir inte alls svagare allteftersom 

dagarna går. 

Gamle M. och de andra känner till det här tillståndet, de kallar 

det “nervositet”. Det räcker med en blick för att de ska uppfatta hur 

det är fatt med mig. Jag misstänker att förmannen, som alltid jäktar 

omkring när han är utanför sitt kontor, också ser det och den uppmuntran 

han kastar till mig i förbifarten (“nå, vi blir väl klara med 

de här femtio kolvstångshuvudena”) ska bara påminna mig om att 

hars ansikte skulle få ett uttryck av kall och avvisande leda om jag 

besvärade honom med något som gällde min lön eller vad som helst 

som hade med mig och inte med maskinen att göra. Och till och med 

1 Weiss: Stor industriman före andra världskriget, med metallverk i Csepel. Rákosi: partiets första 

sekreterare och statsminister under Stalin. 

14

då skulle jag vara tvungen att treva mig fram: det tar ett tag innan 

jag lär mig att linda in mina bekymmer så att han verkligen fattar 

vad del rör sig om. (“Ställ saken på sin spets”, råder mig den unge 

svarvaren som är min granne. “Ska han ha något, får han också ge 

något.” Det är ett gott råd, men det fungerar inte alltid – jag ser också 

min granne misslyckas tillräckligt många gånger för att bli medveten 

om gränserna. Han har egentligen framgång bara när det handlar om 

småsaker där chefen ändå vore rätt instans och där han måste hjälpa 

till utan detta starka eftertryck för att det inte ska bli stockningar i 

produktionen.) 

Jag står på två socklar mellan de båda maskinerna som är placerade 

mitt emot varandra på betongfundament, en sockel högre vid 

den horisontala än vid den vertikala fräsmaskinen. Egentligen går 

jag i trappor hela dagen när jag rör mig mellan de båda maskinerna, 

tar nya arbetsstycken, går runt maskinen för att byta redskap eller 

ställa något vid sidan om den. Tvåmaskinsystemets hemligheter börjar 

uppenbara sig för mig först nu, under “nervositetens” tid – under 

inlärningsmånaden var det snarare skötseln av maskinerna som 

bekymrade mig. De båda maskinerna är nämligen inte på långt när 

likadana. Vi fräser vid bägge, men inte samma sorters stycken (låt 

oss säga tio stycken av sammanlagt en tändsticksasks storlek vid den 

ena och samtidigt vid den andra ett som väger trettio kilo), och tillvägagångssätten 

är helt annorlunda. Det ena kan ta en halvminut, 

det andra tre och fastspänningstiden är också olika. Horisontalmaskinen, 

kan vi säga, småspäntar och slamrar fridsamt medan vertikalmaskinen 

med fruktansvärd fart, helvetiskt oväsen och yrande 

gnistor strör de glödande järnspånen omkring sig. Bägge måste jag 

stänga av i tid, utan att tveka ett ögonblick måste jag rycka rätt spak 

i rätt riktning. Växelspakarna på de båda maskinerna är olika. Det 

rörelseschema man utvecklar vid fortlöpande arbete kräver olika 

rytm och om jag inte kan åstadkomma någon enhetlig takt så går det 

knappt att arbeta. “Det här är som om direktören skulle leda både 

15

fabriken och en bordell samtidigt”, säger min kollega som har lärt 

upp mig på maskinen. “Det är bara det att det här är lite farligare och 

sämre betalt”, rättar han sig. 

I horisontalmaskinen sträcker sig en vågrät axel tvärs över 

maskinbordet som arbetsstycket spänns fast vid. På den axeln skjuter 

vi in de mångtandade skivfräsarna. På vertikalmaskinen är axeln 

riktad ner mot maskinbordet och på den sätter vi inte skivfräsar utan 

ett fräshuvud: en stor, tung stålkon med skär runt om nederkanten. 

Maskinbordet är rörligt i tre riktningar och efter inställningen för 

det, genom manuell eller mekanisk matning, in arbetsstycket under 

frasen eller fräshuvudet, som också roterar med den hastighet man 

ställt in dem på. Resultatet av detta arbetsmoment är i horisontalmaskinen 

ett spår och i den vertikala en slät yta. Naturligtvis går de 

båda maskinerna att variera: jag kan planfräsa på den horisontella 

också, på arbetsstyckets sidor, om jag tar bort den långa axeln och i 

stället monterar fast ett fräshuvud; jag kan sätta fast en skivfräs på 

den vertikala axeln också och på det viset fräsa spår från sidan. På 

båda maskinerna kan jag också montera fast sågblad eller andra redskap 

– de är verkligen mångsidiga, dessa smutsiga, oljiga monster. 

Metallsvarvarna däremot kallar dem bara för “hackelsemaskiner”. 

Fräsmaskinen är nämligen en spånskärande bearbetande maskin i 

ordets egentligaste bemärkelse: den sliter, slår, klyver sönder materialet 

och spyr ut det heta metallsplittret - inte som svarvmaskinen 

som vrider fram sina mångfärgade spiraler. 

Och ändå: egentligen skulle man kunna arbeta med glädje, eftertanke, 

uppslagsrikedom, som ett slags sport vid dessa maskiner 

(naturligtvis vid en i taget, vid den ena ena dagen, vid den andra 

nästa). Inte ens serierna är alltför långa, det är sällan man måste upprepa 

samma arbetsmoment mer än femtio, låt säga mer än hundra 

gånger. Det har över huvud aldrig förekommit att jag under en arbetsdag 

skulle ha utfört bara en enda sorts arbetsmoment. 

Men jag och nästan alla på avdelningen arbetar på ackord. Och 

16

då blir det genast en helt annan sak. Arbetet blir bakvänt. Alla möjligheter 

blir bakvända. Ingenting beror på mig. Det som beror på mig, 

det är uttänjningen av de bakvända möjligheterna i det oändliga. 

Gränsen utgörs av min förmåga att uthärda, av “nervositeten”. 

17

UNDER INLÄRNINGSMÅNADEN fick jag timlön. “En månad är lång tid, 

på andra ställen ger de inte så mycket till upplärningen”, sade verkmästaren 

när vi gjorde överenskommelsen. “På en månad hinner ni 

lära er allting och sedan kan vi naturligtvis inte acceptera ursäkter 

som att ni är oerfaren eller liknande. Jag betalar sju forint 2 i timmen 

under upplärningen, men ni behöver naturligtvis inte utnyttja hela 

månaden. Ni kan anmäla er hos mig innan dess, så ska jag sätta er 

på ackord.” 

De här villkoren är de gängse på avdelningen. Det kunde jag konstatera 

under de första dagarna då många kom fram till mig och efter 

en längre eller kortare inledning eller utan någon alls frågade vad jag 

hade kommit överens om med chefen. De lyssnade på vad jag sade 

och försvann utan särskilda kommentarer. 

Maskinsvarvaren bredvid mig frågade: “Talade han om för dej 

hur lång provtiden är? När du kan gå utan uppsägningstid?” “Nej, 

det sa han inte.” “För det är en vecka. Jag tror inte dom sliter ut dej 

2 En forint = 100 fillér. Enligt officiell kurs är en krona värd 5 ft. (1975) 

18

innan dess.” “Det tror inte jag heller.” “Där ser du”, sade han med 

rösten hos en som gör en schack-matt. 

Naturligtvis kom vi genast från början överens om den slutliga 

timpenningen. Efter en lång inledning kom chefen fram till själva 

summan. “Hos oss är timpenningen helt och hållet en formalitet. 

Här arbetar vi, förstår ni, på ackord och var och en förtjänar efter 

vad han producerar. Vi måste visserligen nämna en summa men den 

är helt betydelselös. Ni kan fråga vem som helst, inte ens de bästa 

yrkesarbetarna tjänar mycket mer än tio forint. Visserligen betalar vi 

ut förskottet i mitten av månaden på grundval av timpenningen och 

utgår från hundra timmar, men sedan i slutet av månaden kan ni ta 

hem lassvis med pengar, det är bara er det beror på. Låt oss säga åtta 

forint. Senare kommer vi naturligtvis att höja det efter hand.” 

Jag tänkte på att det inte kunde vara mycket med höjningarna, 

om de som varit här längst också hade så låg timpenning. Och varför 

höjer de den överhuvudtaget, om den inte betyder någonting? Jag 

begärde åtta och femtio och åberopade att jag hade haft så mycket 

på min förra arbetsplats. Han surade och drog alltihop från början, 

kontrollerade min förra lön i arbetsboken 3 och gick sedan med på 

åtta och femtio. “Är ni alltid så här istadig?” frågade han. “Jag säger 

ju att det är en ren formalitet.” 

De andra godkände på olika sätt men entydigt min ståndpunkt 

när de förhörde sig om underhandlingarna. “Han tror att du är dum 

om du går med på åtta forint, och då har du inte mycket att komma 

med. Chefen har ett speciellt gott öga till dumhuvudena”, lugnade 

mig en ung svarvare som just hade blivit inkallad och därför hade 

släppt loss i alla avseenden. “Dom behöver dom där femtio fillér lika 

mycket som sitt dagliga bröd”, sa han som skulle lära upp mig att 

fräsa och började räkna på fingrarna. “Först och främst har vi då lönegenomsnittet, 

eller vad dom kallar det, och det beräknar dom säkert 

på timpenningen och du kan inte veta vilken premie dom får för 

3 Arbetsbok: Obligatorisk för alla löntagare, i vilken antecknas alla anställningar, löner och skälen till 

anställningens upphörande. 

19

esparingen eller vem som får den. Sedan är det inte bara förskottet 

dom beräknar efter timpenningen, utan den betalda semestern också. 

Och sjukpenningen. Med den här timpenningen har man knappast 

råd att vara sjuk.” 

Den låga nominella timlönen har andra “fördelar” också. “Med 

den timpenningen tänker du dej för några gånger innan du ger dej 

iväg från fabriken. För du har låt säga nio forint i timmen och du 

kämpar på och får kanske ut elva. Men du vill kanske byta till ett 

ställe där du kan tjäna tolv-tretton. Nå från elva till tretton kanske 

dom höjer på det nya stället, men inte från nio. Du kan inte byta, 

även om dom tror dej när du säger att du egentligen har fått elva 

forint. Du kan få en likadan anställning som här, men inte någon 

bättre.” 

Detta perspektiv är ganska fjärran för mig nu. Först måste jag lära 

mig fräsa. 

Den fräsare som har anförtrotts uppdragen att lära upp mig gläder 

sig åt denna månad, eftersom han får timlön för den tiden och dessutom 

ackord för vad vi producerar tillsammans. Efter vad förmannen 

föreställer sig kommer vår gemensamma produktion att ligga lägre 

än vad min lärare ensam skulle uppnå; han utgår ifrån att han bara 

kommer att ägna sig åt mig. Min lärares föreställningar ser emellertid 

helt annorlunda ut: han låter mig inte arbeta vid bägge maskinerna 

samtidigt, trots att jag kommer att få göra det senare, utan han 

ställer snabbt in den ena maskinen, det är knappt jag kan se hur han 

gör, och sedan överlåter han serien åt mig. Under tiden fräser han vid 

den andra maskinen och bevärdigar mig inte med ett ord så länge jag 

inte har blivit klar med serien. Denna metod har i viss mån karaktär 

av utpressning: så länge jag håller mig till spelreglerna förklarar 

han emellanåt ett eller annat för mig. Ibland går han hem tidigare 

och ber mig stämpla åt honom. När han ber mig om det ägnar han 

sedan gärna en halvtimme åt att förklara något för mig. Men med 

större förtjusning berättar han om arbetskamraterna, uppenbarligen 

20

presenterar han hellre människor än maskiner. Mest uppskattande 

yttrar han sig om dem som han kallar “smarta” och erinrar sig med 

uttalad högaktning deras mest berömda tilltag. Hans uppskattning 

är oberoende av om vederbörande har blivit avslöjad - det är själva 

idén han uppskattar. Jag tror att han gärna skulle vilja vara en av 

dem som det pratas om på det viset, men han har inget självförtroende, 

han oroar sig ofta och är mycket rädd för att bli tillrättavisad av 

förmannen. När han någon gång går tidigare övermannas han redan 

en halvtimme innan han ska försvinna av rampfeber, han håller ständigt 

utkik efter var förmännen håller hus och blir alldeles röd i ansiktet. 

Det finns andra också som ibland låter sin granne stämpla åt sig, 

men de gör inte så stor affär av saken – de flyttar helt enkelt över sitt 

kort till kompisens fack. Nästa dag tackar de för det. Om förmännen 

upptäcker det kommer de med en eller annan undanflykt och ofta 

talar de helt enkelt om varför de har varit tvungna att gå tidigare. 

Men min handledare lider bara vid tanken på att bli ställd till svars, 

och om det kommer dithän börjar han förklara sig, mångordigt, svettig 

och med ett ansträngt leende. Sedan, när vi är på tu man hand, 

skäller han på förmannen. 

När inlärningsmånaden är slut tar chefen emot mig på kontoret: 

“Börjar ni? Bra. Ni är tempoarbetare och enligt bestämmelserna kan 

jag under tre månader komplettera er lön upp till timlönen om ni 

inte skulle komma upp till den. Bli nu inte rädd, vi får hoppas att det 

inte kommer att behövas. Efter vad jag har sett har ni kommit in ganska 

bra i arbetet. Om ni har några problem så vänd er till ställarna. 

Tempoarbetarna har rätt att ta ställarna i anspråk. Naturligtvis är 

det bra ju mer ni klarar er själv, ställarna blir ju kallade både hit och 

dit...” 

Hans tonfall låter mig förstå att det inte är lämpligt att vända 

sig till ställarna alltför ofta, han nämner det bara för att jag inte ska 

störa förmännen med mina bekymmer. Men det har jag redan hört 

från de andra under inlärningsmånaden, deras uppfattning överens- 

21

stämmer med verkmästarens, de har till och med uttryckt sig mycket 

bestämdare: “Väntar du på ställaren svälter du ihjäl”, sade M. 

22

STÄLLARNA är befordrade arbetare, de får äkta timlön. Deras uppgift 

är att sörja för att arbetet flyter och för det ändamålet förbereda 

maskinerna åt ackordsarbetarna, eller åtminstone hjälpa till med 

omställningen, justeringen av maskinen när vi har avslutat en serie 

och ett nytt moment ska påbörjas. 

Jag har lärt känna mina maskiner och kan därför också ställa in 

dem. De är inga automater och för att ställa in dem behöver man 

i stort sett veta samma sak som för att sköta dem. Men alla typer 

av arbetsstycken har inte förekommit vid min maskin under denna 

enda månad och redan första dagen låter förmannen köra fram en 

okänd serie åt mig. Som många andra arbetsstycken måste också det 

här sättas fast vid maskinbordet med ett spännjärn som är speciellt 

avpassat för just detta arbetsmoment. På grund av dess klumpiga 

format kan jag inte spänna det i skruvstädet och inte heller klara mig 

med tvingar och underlägg. 

De här anordningarna ligger utspridda i verkstaden, i allmänhet 

intill den maskin där de sist användes. (Ibland – när höjdarna kom- 

23

mer på besök – rusar förmännen omkring mellan maskinerna och 

skäller, men ackordsjobbarnas minuter är alltför dyrbara för att de 

skulle kunna leva sig in i denna plötsliga ordningskärlek.) Jag har 

inte tid att leta reda på spännjärnet – jag kan inte gärna gå runt och 

fråga mig för på avdelningen. Dessutom har jag arbete att göra vid 

den andra maskinen. Jag säger till ställaren. Jag föreställer mig att 

saken är enkel: medan jag arbetar vid den ena maskinen gör ställaren 

i ordning den andra efter operationsbeskrivningen med ritning. 

Saken är inte så enkel. I början av skiftet såg jag visserligen en 

ställare släntra omkring mellan maskinerna, men nu syns inte ett 

spår av honom. Jag letar efter honom men alla ger mig olika tips. 

Min maskin står stilla. 

Jag hittar honom i avsyningens lilla skjul där de slöa avsynarna 

i tolererad illegalitet och invecklad inbördes konkurrens kokar kaffe 

för två forint under hela skiftet. Jag tilltalar honom artigt men det 

gör honom synbarligen inte särskilt upphetsad. “Jag kommer bort 

när jag har tankat”, säger han, och han och kaffekokaren – avsynaren 

- skrattar. Jag går tillbaks, trots att han, om jag hade fått säga vad 

jag behövde, hade kunnat ha med sig spännjärnet när han kom till 

maskinen. 

Han uppenbarar sig efter en kvart, tar läget i betraktande och 

låter mig slå av den andra maskinen. Han skickar mig till verktygsutlämningen 

för att hämta lämplig fräs och till redskapsutlämningen 

efter mätinstrument. Efter ytterligare en kvart är jag tillbaka: han 

syns inte till någonstans. När han dyker upp kan jag inte se till spännjärnet, 

men jag drar mig för att fråga varför han inte har det med 

sig. Han i sin tur skärskådar redskapen jag har släpat dit och säger: 

“Hämta för säkerhets skull ett djupmått på trehundra också. Det skadar 

aldrig.” Och därmed fördjupar han sig i operationsbeskrivningen, 

som han – får jag senare reda på – kan utantill. Minuterna går, 

och medan jag springande klampar fram på betongen i mina kängor 

får jag visionen av en taxameter: varje minut ackompanjeras av tick- 

24

andet av slantar som försvinner, men det som är förlust för mig är en 

vinst för ställaren: han går på timlön. Jag börjar hata honom. 

När jag kommer tillbaka uppmanar han mig med blidkande 

röst att följa med honom och hämta spännjärnet. “Ta med en kvast”, 

tillägger han. Vi går bort till M:s maskin, han nickar bort mot 

en spånhög. Jag gräver fram anordningen, lyfter upp den på axeln 

och bär bort den till min maskin. Han ger mig anvisningar om hur 

jag ska sätta det på maskinbordet. Sedan måste jag lägga skruvarna 

i handen på honom. Skiftnycklarna finns i skåpet bakom maskinen, 

det vet han lika väl som jag, men han låter mig inte gå till den andra 

maskinen – han ber mig om de olika nycklarna en och en. Jag lämnar 

fram dem alla och fräser i tio minuter på den andra maskinen, sedan 

låter han mig slå av den igen. “Nå, ta och fräs det första stycket”, 

säger han. Och tittar på. 

Jag tar ut det färdiga stycket och vi mäter det. Det första stycket 

blir inte alltid exakt och avsynaren ger klartecken för serien bara om 

stycket är perfekt. Jag visar honom mellanskillnaden. “Ja”, säger han 

fundersamt, “lägg till tre tiondelar till.” Nu flinar jag bara, men mest 

invärtes. Att lägga till tre tiondelar här, två tiondelar där, det är det 

som utgör själva inställningen. Det är bara det att det är jag som gör 

det, inte han. 

Den här sortens hjälpinsatser upprepar sig sedan många gånger 

i olika variationer med båda våra ställare. Jag har ofta behov av 

hjälpverktyg, ibland går apparaterna sönder, det händer att ritningen 

är föråldrad, eller tvärtom, att den snarare speglar teknikerns 

sinne för detaljer än maskinens möjligheter. Jag kan inte göra annat 

än vända mig till ställaren, men jag ångrar mig nästan alltid. Både på 

det ena och på det andra sättet är det jag som förlorar på det, men jag 

har en känsla av att jag skulle ha klarat mig bättre om jag hade löst 

det efter eget huvud. Till slut bestämmer jag mig och vänder mig till 

stallarna bara i yttersta nödfall – vi kan inte förstå varandra. Också i 

fortsättningen beter de sig som om de delade ut nådegåvor, men det 

25

förefaller som om de var lättade. Äntligen har jag fattat vad takt och 

ton är. 

Min granne, den unge svarvaren, som beledsagar mina misslyckanden 

med försmädliga anmärkningar, förklarar situationen: “Dom 

där är inte här för att det ska bli lättare för dej. Fabriksledningen vet 

mycket väl att ställarna är käppar i hjulet, men det förväntas inte 

heller att dom ska vara dej till lags. Varför skulle dom vara så godhjärtade? 

Så länge det är något krut kvar i dej kan du klara det, därför 

att du måste klara det om du vill tjäna pengar. Det är ingen som är 

intresserad av att du inte har tjänat ett öre på det. Tidsstudiemännen 

beräknar ackordstiden så att ställarnas hjälp också ingår. Det betyder 

att du inte får några pengar för inställningen. Dom säger: han är 

en tempoarbetare, han behöver inte sköta inställningen, det är ett 

fackarbete. Du kan klaga över att ställaren är som om han inte fanns 

till, det är inte deras sak. Och här nere betalar dom ställarna för att 

dom hör till tempoarbetarna. Här kan du inte heller klaga, för beklagar 

du dej över ställarna är det något de lägger på minnet. Dom hör 

till chefernas kompisar, det är därför dom har blivit ställare. Dom är 

på väg uppåt.” 

Det där sista förstår jag inte. Grannen svarar genom att lösa en 

gåta: “Var tror du er äldste ställare höll hus i två månader? Han var 

nämndeman vid tingsrätten. Med full lön, naturligtvis, och allt som 

hör till. Det är likadant med alla dom andra. Den yngre av dom blev 

ställare förra året, nästa år gör dom honom till fackföreningsrepresentant 

eller partisekreterare. Verkmästaren har också varit ställare. 

Dom sitter alltså uppe i smöret. Du tror väl inte att dom tänker släpa 

omkring redskap eller hålla utkik efter om du behöver något. Du får 

allt klara dej själv, men ställarnas lön knipsar dom av från ackordet 

och det gör dom också bara på en höft. Och du kommer att sätta 

igång med fräsandet av bara den så att du kommer ifatt.” Han talar 

lidelsefritt, nästan släpigt och håller under tiden ett öga på sin 

maskin där ett stort gjutjärnsstycke roterar. 

26

Tusen saker tyder verkligen på att ställarna ligger bra till. De har 

ofta överläggningar inne på förmannens kontor, ibland ännu högre 

upp. Ingen vet vad de talar om vid sådana tillfällen, det är i alla händelser 

ingenting man märker på deras arbete. Den yngre ställaren 

sätter lite fart ibland, drar sig med hemlighetsfull min undan med 

fackföreningens förtroendeman eller avsynaren, som är avdelningens 

partisekreterare, och sedan skyndar han, ibland tillsammans 

med dem, ibland utan dem, tillbaks till kontoret. Det är mycket sällan 

man ser ställarna på eftermiddagsskiftet: ingen tycker om att arbeta 

på eftermiddagarna, i synnerhet inte de som har familj. I princip 

är de två just för att kunna avlösa varandra, men på något sätt ordnar 

de alltid så att de kan vara där på förmiddagen. Då har man inte mer 

nytta av dem, trots att de är två, och på eftermiddagarna är jag definitivt 

hjälplös om jag kör fast med någonting. 

Min avlösare – han kommer från Szabolcs 4 och har tre barn – har 

slutat bry sig om det här för länge sedan. När det är han som har eftermiddagsskiftet 

kommer han alltid en timme tidigare för att själv, 

på sitt envetna, sävliga sätt, skaffa fram allt han behöver för dagen. 

Han lämnar ställarna ingen ro. De “tycker inte om” honom heller, 

och det innebär ytterligare besvär för honom varje gång det ges något 

tillfälle att göra det besvärligt. Om jag räknar ihop hans arbetstid, 

utöver den enorma övertiden, får jag fram förskräckande siffror: en 

och en halv timmes restid i vardera riktningen (han bor utanför Budapest), 

på eftermiddagarna en extra timme för de så kallade medhjälparnas, 

ställarnas, skull, det blir sammanlagt tolv timmar. Det 

finns många som har två–tre timmars restid. 

4 Szabolcs: Län i nordöstra Ungern, ett av de fattigaste. 

27

HUR SKA MAN TJÄNA PENGAR? Det är svårare att lära sig beräkningsgrunderna 

än själva arbetet, trots att de har lika mycket med 

förtjänandet av pengarna att göra som de inövade handgreppen. 

Pengarna får jag för mitt arbete, men – i efterhand – måste jag också 

göra de beräkningar som har bestämt min lön. Annars kan jag lätt 

lura mig själv: den glittrande högen av färdiga arbetsstycken, den 

blytunga tröttheten, den uttorkade munnen, kväljningarna i magen 

säger ingenting om hur framgångsrikt mitt arbete har varit. Jag 

måste lära mig att mäta mig själv med samma måttstock som fabriken. 

Av minuternas värde måste jag bygga upp timmarnas, dagarnas 

och månadernas värde, och jag kan inte vara storsint, för varenda en 

av mina minuter har de tagit med i beräkningen, så att jag ska känna 

av om jag inte gör likadant. Metoden är enkel – de har räknat om 

mina minuter i antal färdiga stycken och min effektivitet i ackord. 

“Arbetsorder” – det är vad som står tryckt på ackordskortet som 

följer med serien. Lika många kort som arbetsmoment: när avsy- 

28

naren har gjort sin avräkning är kopian min. Arbetarna kallar helt 

enkelt arbetsordern för “kosing”. Min instruktör börjar också med 

att säga: “När du får ett jobb tittar du först och främst på kosingen, 

eller ber att få den om dom inte har skickat med den från kontoret.” 

Sedan sopar han liksom bort mängden av hemlighetsfulla bokstäver 

och siffror från papperet: “Allt det här angår dej inte. För dej är det 

här den heliga skrift.” Och han sätter fingret på rubriken i ett av papperets 

hörn. “Det här är ackordet. Vi tittar bara på det. Räkna det i 

fillér om det är ett arbetsstycke som intresserar dej, om det gäller 

hundra stycken kan du räkna i forint. Resten behöver du inte bry dej 

om”, upprepar han sin varning. 

En gång i tiden var säkert han också intresserad av de andra rubrikerna 

på “kosingen”, ackordstiden, ackordsgruppen. Han, liksom 

de andra, åberopar sig på erfarenheten när han påstår att det bara 

är skenbart som ackordet verkar bero på de sistnämnda faktorerna, 

t.ex. den fastställda ackordstiden. “Fråga dom – dom kommer med 

förklaringar tills det går runt i huvudet på dej. På papperet stämmer 

alltihopa, det är inte lönt att du öppnar munnen. Men om dom 

däruppe vill sänka ackordslönen, när det alltså tas nya tidsstudier, 

så befaller dom: så och så många procent neråt! Sedan sitter dom 

med tidsstudiemännen och dividerar, multiplicerar, suddar och till 

slut blir ackordslönen lägre, men på kortet ser allting bra ut. Du kan 

studera det så länge du har lust. Lyssna på mej: håll bara ögonen på 

ackordet.” 

Jag “studerar” kortet och försöker föregripa erfarenheten. När jag 

har fått ihop en samling “kosing” tar jag hem en bunt. På arbetsplatsen 

har jag inte tid att räkna ut ackordet, för jag arbetar ju på ackord. 

Tvärtom, tidspressen får jag med mig hem också, långa timmar som 

inte går att fylla ut på annat sätt måste jag använda till passiv vila 

och för övrigt har jag svårt till och med för multiplikationstabellen, 

händerna darrar. 

Först och främst övertygar jag mig om att beräkningarna ger 

29

min arbetskamrat rätt: rutorna under rubrikerna “ställarbete” och 

“ställtid” är tomma. Den tid som medges för varje arbetsstycke (och 

den lön som utbetalas för det) räknar alltså inte med förberedandet 

och inställningen av maskinen, som jag ju deltar i, även om ställaren 

hjälper mig. I alla händelser står min maskin stilla under förberedandet, 

det måste tidsstudiemannen veta. Men han vet också – förefaller 

det – det som min kamrat har gjort mig uppmärksam på: om jag ska 

utföra “betalda” arbetsmoment så måste jag göra också det, som det 

inte ens formellt utgår någon lön för. Detta obetalda arbete är inte 

fräsarnas privilegium, det delas av alla arbetare som går på ackord. 

Men de kanske räknar in detta svinn i ackordstiden! 

Vad är överhuvudtaget ackordstiden? Hur fastställs den? Hur kan 

det komma sig att de andra envist struntar i den, när det enligt “arbetsordern” 

är ackordstiden som bestämmer lönen? 

“Kosingen” i sig själv ger inget svar på de här frågorna. Jag försöker 

mig på det vid maskinen, under många dagar. 

Den tid som finns angiven på kortet måste jag fatta så, att jag håller 

mig till de anvisningar som förekommer i operationsbeskrivningen 

och matar bordet allra högst med den hastighet som är föreskriven. 

Beskrivningens anvisningar garanterar kvaliteten och arbetarskyddet. 

Jag ställer alltså in den föreskrivna hastigheten, varvtalet och 

skärdjupet och sätter igång med en serie på femtio stycken. Så fort 

avsynaren har tagit det första stycket tittar jag på verkstadsklockan. 

Sedan upphör allting att existera och det är bara sekunderna som 

intresserar mig. Maskinen arbetar med den angivna hastigheten, tid 

kan jag bara vinna på mig själv. 

Efter det femtionde stycket tittar jag på klockan igen, tar fram kortet 

och börjar räkna. På kortet står följande: ackordstid 3,3 minuter, 

ackordslön 41,6 fillér. Jag har arbetat tre timmar och en kvart med 

de femtio styckena, det betyder att i stället för de föreskrivna (och 

som uppnåeliga betraktade) tre och en tredjedels minuterna har det 

gått åt fyra minuter till varje stycke, inte inräknat ställtiden för se- 

30

ien. Jag har tjänat tjugo forint och åttio fillér och nästan hälften av 

arbetsdagen har gått. 

Alla mina försök ger ungefär samma resultat. Av tio olika sorters 

arbete är det bara två jag kan klara på tillnärmelsevis den beräknade, 

officiella tiden. (Det är inte rutinen jag saknar: flera månader senare 

upprepar jag försöket, jag arbetar och beräknar tider enligt operationsbeskrivningen. 

Resultatet blir knappast bättre.) 

Min granne ler igen: “Vart vill du komma med det där räknandet? 

Det kommer du inte att tjäna mer på. Medan du har räknat har jag 

tjänat minst tio forint. Och dessutom vet jag resultatet också – du har 

gjort bort dej.” 

Tillsammans med beräkningarna jag har gjort hemma är det i alla 

fall en behållning med försöket. Jag blir uppmärksam på, att även 

om jag inte kan uppfylla det satta ackordet på det här sättet så skulle 

jag inte klara mig mycket bättre om jag uppfyllde det, det till säga om 

min prestation vore exakt 100 procent. Och det är mycket intressantare, 

för som det nu är kan det ju vara möjligt att felet ligger hos mig. 

Det visar sig att ackordslönen i själva verket är en dold tidlön, 

närmare bestämt minutlön. Som sådan är den också ganska egendomlig 

– egentligen betalar de bara de minuter när jag låter maskinen 

gå. Ingen jag har talat med har vetat att han arbetar för en tidlön som 

bara ersätter “russinen” i vår arbetskaka, ackordslönesystemet döljer 

skickligt detta faktum. 

Skillnaden mellan prestationslönen och tidlönen är vid första 

ögonkastet att den senare är fast. Timlönearbetaren – inte den befordrade 

utan den producerande! – är t.ex. tvungen att göra en viss 

prestation, men inte mer, och samtidigt är hans ersättning också fast. 

Men om ackordslönen i verkligheten är en tidlön, närmare bestämt 

en minutlön som utbetalas bara för de minuter som stycket bearbetas, 

då borde prestationslöntagaren bortse från den legend som 

påstår att han tjänar lika mycket som han arbetar. I stället borde han 

undersöka samma sak som tidlöntagaren: vad händer med den oerhörda 

mellanskillnaden mellan det värde han producerar under en 

31

minut (eller en timme) och den lön han får för en minut (eller en 

timme)? 

Ackordet utformas på följande sätt: De olika arbetena delas upp 

i olika grupper. På “kosingen” finns en rubrik där det står: “A. grp.”, 

det vill säga arbets-(eller arbetar)kategori, och i rutan finns en siffra, 

02, 03 eller 04. Gruppen är ingenting annat än den fasta minutlönen. 

Ersättningen för en minuts arbete är oföränderlig inom de enskilda 

grupperna, oberoende av vilken ackordstid de fastställer. I 03-gruppen 

(dit hör de flesta arbetena) kan jag tjäna 12,6 fillér på en minuts 

arbete. I det tidigare exemplet uppstår alltså ackordslönen på 41,6 

fillér genom att de multiplicerar den fastställda ackordstiden, 3,3 

minuter, med 03-gruppens minutlön, 12,6 fillér. I denna grupp betalas 

ett stycke som är studerat till 3 minuter med 37,8 fillér, medan en 

ackordstid på 2,2 minuter betyder 27,7 fillér. I 04-gruppen (det är 

sällan jag får något sådant arbete, och aldrig något av högre grupp) 

är lönen för en minuts arbete 14,3 fillér. 

Minutlönen enligt den här gruppen omvandlas naturligtvis till 

ackordslön, vilket innebär att jag “får” den bara när jag gör ett stycke 

och närmare bestämt bara om jag gör det inom den fastställda ackordstiden. 

Det låter rättvist: när man arbetar, tjänar man. Det är 

många också bland ackordsjobbarna som går med på detta och det 

är få som tänker på att det inte är de själva utan lönesystemet som 

berövar dem ersättning för den tid då de tittar på ritningen, dricker 

vatten, snyter sig, vilar eller byter redskap. 

Efter “upptäckten” av minutlönen följer ett tankeexperiment. Låt 

oss anta att jag utför varje arbete exakt på den angivna tiden, att min 

prestation alltså är hundraprocentig. Låt oss till och med anta det 

omöjliga: under åtta timmar, från den första sekunden till den sista, 

arbetar jag utan minsta avbrott, utan att en enda tiondels sekund 

går till spillo. Hur mycket kan jag tjäna? Eller rättare sagt, vilken 

lön tillerkänner de mig för den officiellt fastställda hundraprocentiga 

prestationen? Förfarandet är enkelt: man multiplicerar gruppens 

konstant, det vill säga ersättningen för en minuts arbete med antalet 

32

minuter under en arbetsdag, som är 480. 

Om jag hela dagen utför arbeten i 03-gruppen, gör varje stycke 

på den angivna tiden, om jag under de åtta timmarna inte behöver 

ställa in maskinen eller rengöra den, vidare inte äter, dricker, förrättar 

mina behov, inte deltar i någon form av blixtmöten, då har jag 

tjänat 61 forint. Om jag skulle ha sådan tur att jag bara fick arbete 

i 04-gruppen (sådan tur har jag inte) så har jag tjänat 69 forint. I 

timlön innebär detta 7,6 eller 8,6 forint. Jag har avrundat siffrorna 

uppåt. 

Resultatet av experimentet blir alltså att jag för det arbete jag utför 

på den studerade tiden och enligt operationsbeskrivningen och 

utan avbrott, för en hundraprocentig prestation, på sin höjd kan få 

en lön som till och med är lägre än den timlön som utlovades som en 

formell minimilön. Trots detta skulle en ackordsarbetare, som inte 

känner till vilken minutlön han får, för att få ersättning för hela sin 

arbetstid vara tvungen att jobba oavbrutet på det viset, vilket han 

naturligtvis inte är förmögen till. 

Det förefaller mig mer och mer som om ackordslönen förfogade 

över mänskliga karaktärsdrag – det är chefsmänniskans anda 

som kommer till uttryck i den. Tills nu har det kunnat förefalla som 

om den var sträng och rättvis, som chefer ju brukar vara. När den 

bedömer mig är det med maskinens måttstock. Den är rättvis: den 

tillåter mig att växa ikapp maskinen och om det stod i min förmåga 

att uppnå samma kapacitet som maskinen så skulle jag få lön för varje 

rörelse, så som maskinen får ström. Och den är sträng: den straffar 

mig för att jag är människa, den betalar inte för den tid då jag inte är 

maskin, då jag hindrar maskinen från att föda arbetsstycken. Men nu 

visar tankeexperimentet med den hundraprocentiga prestationen att 

ackordslönens karaktär är ännu mångsidigare: den är också omättlig. 

Den fastställer något som hundraprocentigt, men föreställer sig 

att jag skulle kunna uppnå det och därför ser den till att jag skall vilja 

erbjuda ännu mer: den hundraprocentiga prestationen är för liten 

33

för att jag ska kunna leva på den. 

De studerade tiderna är för övrigt omöjliga att uppfylla inte bara 

därför att vi under alla omständigheter måste göra pauser i arbetet. 

Det är operationsbeskrivningen som anger kvaliteten och det relativa 

arbetarskyddet, men om man håller sig till den blir också den studerade 

tiden t.o.m. i sig omöjlig att uppfylla. Detta tankeexperiment 

bekräftar också resultaten av mina första beräkningar: tidsstudiemännen 

kan inte fastställa några tider, som skulle vara tillräckliga 

för färdigställandet av ett stycke utan övermänskliga ansträngningar, 

eftersom tidsstudiernas syfte är att hålla lönen på den tidigare 

bestämda nivån. Om de för en dags hundraprocentigt arbete har fastställt 

61 forint som lön, då måste de utforma ackordstiderna så att vi 

med en minuts arbete inte ska kunna tjäna mer än gruppkonstanten, 

alltså lönen för en hundraprocentig minut. Även om arbetarna inte 

gör det så utför tidsstudiemännen ofta detta tankeexperiment. De utgår 

från den lön som ska utformas, från den “stimulans” som utgörs 

av att livsuppehället är i fara, och inte från sin verkliga erfarenhet av 

den verkliga ackordstiden. Det är det på förhand uträknade resultatet 

som sätter deras stoppur i rörelse, och det är det som är orsaken 

till att ackordstiderna – i genomsnitt, på några få undantag när – är 

omöjliga att uppfylla. 

Ackordsarbetarna analyserar inte och räknar inte, resultaten vet 

de av erfarenhet. De vet helt enkelt att ackordstiden är formell, att 

det är ackordslönen som räknas, ingenting annat. Det finns bara en 

uträkning de bryr sig om: hur mycket får man för ett stycke? Hur 

mycket måste jag göra av den här sorten för att jag skall tjäna mina 

pengar för dagen? “Ackordsättningen spelar i det genom stimulering 

fungerande nationalekonomiska systemet rollen av en oundviklig 

fiktion”, skulle en sociolog säga. “Ackordsättningen är humbug”, 

säger min granne. 

Nu kan inte heller jag längre behandla den studerade tiden, de 

hemlighetsfulla rubrikerna på annat vis än de andra. Mina arbet- 

34

skamrater skulle inte anse någon vara vid riktigt sunda vätskor, som 

på avlöningsdagen kom hem till sin familj och sade, att han visserligen 

knappt hade fått några pengar men att han hade hållit sig till operationsbeskrivningen 

och uppfyllt ackordet. Men det går ju inte att 

uppfylla! Det finns bara en väg ut ur denna onda cirkel, och det vet 

den unge arbetaren redan första gången han ställer sig vid maskinen 

och tidsstudiemannen i lika hög grad när han får sitt första uppdrag. 

35

Att plundra 

Skyddsföreskrifter för fräsmaskiner 

1. Under arbetet skall alltid väl tillslutna arbetskläder användas. 

För kvinnor är huvudduk, för män, om de har långt hår, mössa 

obligatorisk. 

2. Det är förbjudet att bära ringar, armbandsur och kedjor under 

arbetet. 

3. Kontrollera före arbetets början att maskinen fungerar säkert 

och skyddsanordningarnas tillstånd. Det är förbjudet att börja 

arbetet om felaktigheter föreligger. 

4. Arbetsstycken får bearbetas endast i enlighet med operationsbeskrivningen. 

(Anvisningar för varvtal, frammatning och skärdjup 

skall iakttagas.) 

5. Kontrollera att arbetsstycket och verktyget är fastsatta och sitter 

tillräckligt stadigt! 

6. Det är förbjudet att räta till arbetsstycke eller redskap, kontrollera 

mått och rengöra maskinen då denna är i rörelse. 

36

7. Då stänkande spån förekommer måste skyddsglasögon eller ansiktsskydd 

av plexiglas användas. 

8. Vid fel på maskinen eller något av dess tillbehör är vidare arbete 

förbjudet. Felet skall genast anmälas till förmannen. 

9. Avlägsnande av spån får endast ske med därför avsedda redskap. 

Det är förbjudet att rengöra maskinen med tryckluft. 

10. Reparationer (elektriska eller mekaniska) får ej utföras av den 

som arbetar vid maskinen. 

11. Vid förvaring av redskap eller anordningar kring maskinen skall 

försiktighet iakttagas, liksom i övrigt ordning och renlighet. 

12. Varje olycksfall i arbetet skall genast anmälas till förmannen. 

37 

Företagsledningen 

DESSA FÖRESKRIFTER SÄTTER de fast på sidan av varje maskin. När 

jag började deltog jag också i något slags förhör, där de frågade om 

jag hade läst dem. Jag fick räkna upp de olika punkterna och jag fick 

välvilliga ledfrågor. Efter skyddsombudet skrev jag också på förmannens 

papper, som han fogade till min personakt. Om det nu skulle 

hända någon olycka, vars orsak de bedömer vara att jag har brutit 

mot någon av punkterna, så kommer förmannen att visa upp min 

namnteckning och sakförhållandet kommer genast att vara klart: jag 

visste, men handlade inte därefter. 

På min förra arbetsplats, galvaniseringsverkstaden i en ännu 

större fabrik, handskades vi hela dagarna med tunga metallföremål 

i dödliga gifter, kar med lut, saltsyra, cyanväte och krom, på ackord. 

Förhöret i arbetarskydd var inte ett dugg svårare än här, det tog fem 

minuter. Det hade inte heller haft någon mening: förutom den ineffektiva 

fläktanordningen som åstadkom ett fruktansvärt buller och 

drag – vi stängde alltid av den efter en stund – fanns det ingenting 

som skyddade vår hälsa. Trots föreskrifterna fyllde vi på kemikalier-

na utan glasögon och utan tippningsanordning. Vem hade haft tid att 

leta reda på och använda sådant? Våra gummihandskar sprack alltid 

just i galvaniseringsbadet, och för att det lömska kromet inte skulle 

äta sig in i skinnet på oss tvättade vi händerna i saltsyra efter skiftet. 

Någon påstod att vi borde ha fått en halv liter mjölk om dagen som 

skyddsdryck, men han visste inte säkert. 

I alla händelser visade de en kortfilm före förhöret. “Det är stora 

skådespelare med i den, men den är mycket lärorik”, sade skyddsombudet 

entusiasmerande. 

Och verkligen, i filmen förekommer en rad av favoriterna från 

Budapests kabaréscener. Den late, skolkande, skrytsamme jobbaren, 

som på grund av sina uppenbara karaktärsfel inte håller sig 

till skyddsföreskrifterna spelas av Ervin Kibédi. Han spottar fram 

de föregivet arbetarpräglade poängerna med samma traditionella 

judiska tonfall, som han tolkar bilägarnas lustiga klagomål med i 

reklamsnuttarna. László Keletis’ förman är först särdeles bister, 

en pådrivare med produktionsintressena för ögonen. Han struntar 

blankt i skyddsföreskrifterna, men sedan, komiskt skelande, faller 

han själv pladask flera gånger, så att han till sist blir omvänd och 

manar de andra att följa den unge, änglalike yrkesarbetarens exempel. 

Denne bevisar till slut med sitt stillsamma, välartade sätt att det 

är bäst för produktionen också om man håller skyddsföreskrifterna. 

“Hur många arbetstimmar varje månad är det inte som går bort på 

grund av olycksfall!” argumenterar den unge hjälten mot förmannen. 

Den bestämde men aktningsfulle kamratens främste bundsförvant är 

direktören själv, som filmen avhåller sig från att karaktärisera med 

humoristiska medel. Direktören litar till en början på förmannen – 

och på slutet också – men när han blir övertygad om att sakerna inte 

står rätt till så gör han gemensam sak med sin unge bundsförvant 

och ser till att det blir ordning igen. Det visar sig också att han känner 

de enskilda arbetarna bättre än förmannen gör. Och detta fastän 

han har fruktansvärt mycket att göra: bråket hindrar honom från att 

38

utarbeta en viktig uppfinning, förhoppningsvis bara tillfälligt. 

En del lärlingar såg också filmen och de uppskattade den mycket. 

De kom med halvhöga kommentarer till de skämtsamt utformade, 

lätta och oblodiga olycksfallen, som de alltid förutsåg och roade sig 

åt i förväg. “Inte så dåligt för att vara en dumhet”, sade de när det var 

slut.) 

De tolv punkternas öde här är likadant som de tolv punkternas i 

allmänhet 5 . Möjligen utgör de två första ett undantag, de är likgiltiga, 

eftersom det inte innebär någon tidsförlust för arbetarna att uppfylla 

dem. Utan de “skall” och “förbjudet” som ingår i dem skulle kanske 

till och med de unga underkasta sig det sunda förnuftet, (men å andra 

sidan har ju varje verkstad sitt otyglat långhåriga svarta får). 

Men de övriga punkterna är våra fiender och en belastning för 

cheferna, vilkas struntviktighet när det gäller arbetarskyddet växer i 

proportion med deras avstånd till maskinerna. 

Den fjärde punkten är den viktigaste. I ackordslönesystemet liksom 

vid varje form av prestationslön framtvingar och tolererar man 

att den överträds. Ackordsjobbaren tjänar inte sina pengar genom att 

helt enkelt arbeta, utan i första hand genom att arbeta utan att hålla 

sig till anvisningarna i operationsbeskrivningen. 

Mina arbetskamrater har avstått från att vilja få fram god kvalitet 

och användbara saker med sitt arbete i lika många år som de har arbetat. 

De betraktar det som något naturligt att denna det mänskliga 

förnuftets första regel måste påtvingas dem med särskilda förbud, 

och de betraktar som lika naturligt att också med risk för sin hälsa 

sätta sig upp mot dessa förbud. 

Men vem rusar med huvudet mot väggen om han inte är jagad? 

Vad är det för en väldig kraft som förmår döda instinkten att göra 

ett gott arbete hos arbetaren, den som förfärdigar tingen? Man kan, 

som det görs i tidningarna, betrakta arbetarnas liv som meningsfullt, 

5 De tolv punkterna: Den misslyckade självständighetsrörelsen 1848/40 mot Österrike började med en 

petition i tolv punkter betitlad “Vad önskar den ungerska nationen?”, känd i den ungerska historien som 

“De tolv punkterna”. 

39

men då får man inte ta illa vid sig av den tveklöshet med vilken också 

den välbärgade arbetaren bläddrar vidare om artikeln handlar om 

att någonting annat kan vara meningsfullt än just det att han vill 

leva i välstånd. Cancern måste lindras men inte utrotas – något i den 

stilen påstår även den mest välvilliga människa när hon talar om att 

lönearbetarnas löner skall höjas och deras förhållande till det arbete 

de utför upphöjas, istället för att tala om lönearbetets omänskliga 

absurditet som inte går att lindra. 

Officiellt kallas det i alla händelser inte för en obegriplig 

självdestruktion som borde mana hela världen till omprövning, utan 

för “normbedrägeri” när vi låter en maskin eller något annat vars 

prestation de tar för givet när de beräknar vår lön gå fortare än vad 

operationsbeskrivningen föreskriver. 

Det är ett underligt slags bedrägeri detta. Att det inte är bra för 

bedragaren, den saken är klar. Det är bedrägeri därför att vi verkligen 

bedrar någon, förmodligen arbetsgivaren. Merprestationen är 

inte bara ett resultat av en anspänning i våra nerver och muskler som 

de förväntar sig, utan maskinen är också flitigare. 

Om de fastställde den lön som utgår för en hundraprocentig prestation 

så, att vi kunde uppleva den som tillfredsställande i sig själv, 

i så fall skulle det verkligen bli bedrägeri i ren form: vi skulle inte 

producera mer än hundra procent, men med mindre ansträngning 

och till sämre kvalitet. Men det är inte det det är fråga om. För vad 

skulle driva oss att ständigt öka produktionen om de hundra procenten 

skulle vara möjliga att uppnå och lönen tillfredsställande? 

Det rör sig alltså om ett bedrägeri där arbetsstycket visserligen 

matas fortare genom maskinen än vad som är föreskrivet, men för 

oss är det meningsfullt (och det är så de vill ha det) bara om vi på så 

vis kan färdigställa fler stycken än vad de officiella hundra procenten 

uppger. Det är alltså inte tal om att vi skulle arbeta mindre. Tvärtom, 

vi producerar mer med mer arbete för att komma upp i en acceptabel 

lön, och detta är möjligt bara genom bedrägeri. 

40

Vem är det i själva verket som blir bedragen? Vi producerar mer, 

så ledningen måste när allt kommer omkring vara nöjd. Maskinen? 

Den klarar tempot. Det förefaller som om det återigen handlade om 

ackordet, om lönesystemet: det börjar leva igen, iklär sig något av 

chefernas ansikte och blir förolämpat. 

Det här bedrägeriet kallar arbetarna för plundring. Miljoner 

prestationslönearbetare använder detta ord med det naturligaste 

tonfall, utan minsta tecken till skuldkänslor. Prestationslönens gud 

måtte varje dag administrera flera hundratusen böner, som anhåller 

om möjligheter för den dagliga plundringen. Denna innebörd av ordet 

kan man inte slå upp i den ungerska stilordboken, liksom den 

vid definitionen av “normbedrägeri” inte heller nämner arbetare och 

arbetsmetoder, utan något som är så gott som obekant i fabrikerna: 

avräkningsfel och bestickning. 

Fast i själva verket är ledningen mycket medveten om plundringen. 

Egentligen är det inte bara arbetarna som utövar den (och lever 

av den), utan hela ledningen också – när de fastställer timlönen för 

en hundraprocentig prestation till omkring åtta forint så tvingar de 

mig i realiteten att jag skall plundra. Ingen “planuppfyllelse” skulle 

bli möjlig om de inte från början räknade med detta tvång. 

De behöver inte ens längre göra de beräkningar för varje enskilt 

stycke som jag gjorde, när jag multiplicerade med minutlönen. De 

bestämmer helt enkelt ackordstiden så att den skall räcka för plundringstvånget. 

Trots att det inte finns någon chef som inte förväntar sig plundring 

av ackordsarbetarna så blir det ändå ibland aktuellt med försiktiga, 

milda, opersonliga och humoristiska förebråelser. Det förekommer 

i synnerhet när plundringen uppenbart sker på bekostnad 

av kvaliteten, när alltför många stycken går över kasseringsgränsen 

eller större delen av arbetena befinner sig på den gränsen. 

Naturligtvis uppmuntrar ingen av cheferna till plundring. “Ni kan 

ta hem lassvis med pengar, det beror bara på er”, sade förmannen, 

41

men han nämnde inte att ackordstimlönen är skrattretande och att 

man inte får ta de föreskrivna hastigheterna på allvar. 

Den första lektionen i plundring får jag av M., när han, som han 

säger, inte orkar titta på hur min maskin sölar. “Du är inte deras huvudvärk. 

Om du inte själv kommer på hur du skall tjäna pengar, så 

kommer dom inte att stoppa dom hundralappar som saknas i fickan 

på dej. Vad gör du när ställaren är färdig?” frågar han strängt. 

Jag skall just till att börja försäkra honom att jag förstår mig på 

maskinen, men han viftar bort det och säger: “Du ställer om. Och om 

du börjar utan ställaren, ger du genast fan i ritningen. Ställaren arbetar 

efter den, det är det han får betalt för, men du kan tänka själv, 

eller hur? Alltså: du ökar skärhastigheten och lägger ett extra kol på 

matningen, men nätt, så att du inte flyger i luften! Här går det inte att 

vela om du vill tjäna pengar!” 

Det är ingen lätt match. Från första ögonblicket av jobbet, t.o.m. 

vid blotta tanken på jobbet, driver de ökade hastigheterna in mig i ett 

tillstånd av “nervositet”. Mina ögon stirrar stint på gnistregnet, hela 

min kropp strävar mot spaken och ofta klarar jag inte av spänningen 

utan slår av maskinen för tidigt. Maskinen skakar och tjuter, och 

den omåttliga statiska och dynamiska påfrestningen på materialet 

kulminerar i illavarslande vibrationer, stötar, stigande resonanser, 

krampaktiga skakningar, i ångest och skuldkänslor och avdomnande 

av den stela uppmärksamheten. 

Det händer flera gånger att medan jag koncentrerar mig på den 

ena maskinen så avslutas ett moment med annan hastighet på den 

andra och frasen bryts av med en överjordisk knall när den når fram 

till hårdare material och den avbrutna frästanden susar förbi ovanför 

huvudet på mig som en projektil. 

Jag slår av bägge mina maskiner, den inre skälvan flyttar ut i 

mina händer. När sådant händer brukar de rutinerade arbetarna sätta 

igång med att sopa ihop spån medan de betvingar sin flyktinstinkt. 

Men vid det omisskännliga oväsendet och den plötsliga tystnaden 

42

efteråt lyfter de andra på huvudet till och med i bullret från sina egna 

maskiner. Deras blickar är inte fördömande och deras anmärkningar 

hjälper mig över den svåra minuten. Min granne släntrar långsamt 

och diskret över till mig, tittar på det förstörda fräshuvudet och 

säger: “Dom där finns det fler av på lagret. Förbrukningsmateriel.” 

(Vid varje produktionssammanträde brukar förmannen påtala att 

“besättningens redskapsförbrukning är för hög”.) 

Trots att de är vanliga tilldrar sig sådana här händelser uppmärksamhet, 

och ryktet om dem sprids som frontsoldaternas berättelser 

om eldstrider. I morgonpausen klockan nio efter det att min fräs har 

brutits av kommer borraren som arbetar i den andra änden av avdelningen 

fram till mig och säger med ett grin: “Jag hörde järnet gråta.” 6 

Det visar sig att denna versrad är det vanliga talesättet vid sådana 

här tillfällen. Han känner inte till dess ursprung. 

Plundringen har sin berusning och sin ritual, de unga och de som 

står på vänskaplig fot uppmuntrar varandra med märgfulla tillrop. 

De spända ansiktsdragen och splitterrädda ögonen lyser upp för 

några ögonblick. “Tyck inte synd om den, Pista, ta den som frugan 

därhemma!” “Ge den vad den tål.” “Har du redan fått ihop hundringen? 

Vad velar du då för? På den bara!” “Tänker du komma nån vart, 

Laci?” 

Men “nervositeten” kan man inte förjaga på det här sättet heller. 

Detta tillstånd, som de noga skiljer från den personliga, karaktärsmässiga 

eller tillfälliga retbarheten, orsakas förutom av olycksrisken 

i första hand av att inte varje arbete och varje situation 

tillåter plundring. Det är en möjlighet man måste jaga, försäkra sig 

om, spekulera sig till, man måste erövra positioner, försätta sig i raseri, 

varje dag utkämpa små men vad gäller resultatet, livsviktiga 

strider mot varandra och mot alla. 

Allt kunnande, all färdighet och flit som behövs för ett gott arbete 

träder i plundringens tjänst och vänds i sin motsats (för de är inte 

6 Berömd versrad av Attila József, ungersk kommunistisk diktare under mellankrigstiden. 

43

inriktade på att vi ska göra ett gott arbete utan tvärtom). Den som 

vill upptäcka och utnyttja möjligheter, han måste göra allt för att lära 

känna alla slags stycken som går att bearbeta i maskinen, jämföra 

ackordslönen för nya typer med operationsbeskrivningen och sluta 

sig till: på vilket sätt kan man skruva fast flera stycken vid bordet än 

vad som är föreskrivet? Bearbeta dem med större hastighet? Klara 

av en hel serie med en inställning av skruvstädet när det gäller flera 

operationer? Hitta ett fräshuvud som kan klara av ett arbete med ett 

grepp när det krävs flera? 

Allt detta måste göras självständigt och i hemlighet, för förmannens, 

avsynarens, tidsstudiemannens och teknikerns uppgift är att 

vaka över att föreskrifterna hålls. Villkoret för deras tysta medgivande 

är att de inte skall komma i ett läge där de är tvungna att 

upptäcka plundringen. 

Uttrycket “plundring” är inte salongsfähigt, men skillnaden mellan 

ett “bra jobb” och ett “dåligt jobb” är ingenting annat än den överenskomna 

skillnaden mellan plundringsbara och icke plundringsbara 

typer av arbeten. Det kan man prata om, fast helst bara med 

förmannen. (För honom innebär den ständigt stigande prestationsnivån, 

som blir ett av plundringens resultat, en omedelbar vinst: 

den betyder höjd premie och prestige, olyckorna och maskinskadorna 

bokför han under andra rubriker, utmattningen och retligheten 

har han ingenting med att göra.) 

M. till exempel gör sina spaningsutflykter före arbetsstarten och 

under morgonpausen. Han stannar vid min maskin och tittar på de 

nya arbetenas “kosing”. Då är han inte längre hjälpsam, han iakttar 

vaksamt hur jag arbetar och han kostar på sig ett eller annat vänligt 

ord bara när han har övertygat sig om att mitt jobb inte är “bättre” 

än hans, eller om han också är försedd med bra jobb. Han hjälper 

mig bara om det inte försämrar hans egna chanser. Efter sin rundvandring 

går han till förmannen och klagar över att han i flera dagar 

bara har fått “dåliga jobb”. “Ni vet ju hur det är”, svarar förmannen 

44

ceremoniellt, “de dåliga jobben ger de bra.” Han syftar på att man för 

att få de plundringsbara arbetena måste göra också de “som det ligger 

lite pengar i”, de bra jobben är en belöning, ett påbröd. Avsikten 

med denna ceremoni är sällan att uppnå en omedelbar förmån, den 

sker snarare för att hålla de överordnades uppmärksamhet vid liv. 

Eskimåerna är många och salarna få: förmannen har en benägenhet 

att glömma bort dem som inte anmäler sig regelbundet. 

Han vet också att för ackordsarbetarna är de “bra jobben” inte 

påbröd, utan den enda möjligheten att få de pengar de måste ha. En 

dag när man inte får ett par sådana serier är en förspilld dag. 

Därför blir “nervositeten” som häftigast när det kommer ett “dåligt 

jobb”, som inte ger möjlighet att pressa den verkliga ackordstiden så 

att den understiger den officiella. De mer känsliga individerna blir 

helt otillgängliga och exploderar vid minsta tilltal. Maskinernas tillstånd 

och bristen på organisation – som de på något vis inte märker 

när de har bra jobb - blir omedelbart föremål för anmärkningar och 

förmannen håller sig undan dem. M. svär oavbrutet, rycker i maskinen, 

sparkar på de tröga spakarna och dänger omkring sig. 

K. har förefallit vara en lugn karl med kyligt temperament. En 

gång var han tvungen att för tredje dagen hålla på med samma ändlösa 

“småskitserie”: omständlig, omöjlig att öka hastigheten på, med 

kort ackordstid, alltså ett billigt jobb, utan felmarginal. Han förväntade 

sig att förmannen efter det skulle ge honom ett bra jobb. Istället 

körde de ut en liknande “dålig” serie åt honom, med lång ställtid. 

När han satte igång med arbetet började avsynaren krångla och lät 

honom ställa om maskinen två-tre gånger. Förmannen råkade just 

komma förbi. Med ett enda handgrepp lossade K. det speciella, femtio 

kilo tunga fräshuvudet, lyfte det liksom Toldi 7 kvarnstenen, och 

slängde det med tandningen neråt i betonggolvet. Han kunde inte 

lugna sig, utan vände på huvudet och började bearbeta kuggarna med 

trekiloshammaren så att splittren yrde. “Sånt här jävla skit kan man 

7 Toldi: Hjälten i den mest berömda dikten av Janos Arany, ungersk 1800-talspoet. Toldi var en särskilt stark 

ung man, som framgångsrikt trotsade det feodala godtycket. 

45

inte arbeta med! Den som påstår att man kan det, kan komma till 

mej!” Annars, när han hade bra jobb, arbetade han utan ett ont ord 

med det fräshuvudet. Förmannen lät hantlangarna (det behövdes två 

stycken) bära bort det fördärvade, dyra redskapet. Han kom inte ens 

på idén att förebrå K. eller låta honom ersätta huvudet. 

Den nervositet som plundringstvånget skapar motverkas bäst av 

själva plundringen. Jag måste uppbringa hela min uppfinningsrikedom, 

mitt kunnande, min fantasi och mitt mod och det ger - om jag 

lyckas - en viss känsla av triumf. Det är kanske det som är orsaken till 

att det ofta förefaller ackordsarbetarna som om det var de som hade 

överlistat lönesystemet, de som hade berövat någon något. Plundringen 

gör naturligtvis inte arbetet lättare, eftersom den ökar både den 

fysiska och den psykiska ansträngningen. Den tid vi vinner använder 

vi till att komma upp i större styckantal. Om vi i framgångens glädje 

skulle stanna upp skulle vi genast gå miste om denna fördel. Ändå 

talar de om den, med ett ömsesidigt intresse som är en oskriven lag, 

som om det handlade om en eller annan välgörande, saftig örfil i det 

ändlösa dagliga slagsmålet. 

M. är uttryckligen stolt över sitt rykte. Till och med svarvarna talar 

med högaktning om hans plundringar, trots att fräsningen traditionellt 

betraktas som smutsigt bland dem. Och han kan verkligen 

fantastiska saker; ett av hans favoritgrepp är att han inte ens spänner 

fast stora, tunga stycken vid bordet, utan bara lägger upp dem 

och med sin kroppstyngd klämmer dem mot de på förhand inställda 

anslagsbultarna, medan bordet rör sig och skären tjuter. Man får kalla 

kårar bara av att titta på det, för det räcker ju med ett litet korn i 

materialet, ett gjutningsfel, för att huvudets oemotståndliga rotation 

ska slita stycket ur handen på honom. Men om han inte gör så här så 

förlorar han de två minuter som han kan vinna på tio. 

Gamle L. som snart skall pensioneras har haft turen att alltid få 

göra samma slags arbete, mellanfräsning av kullagerhus. Han måste 

bearbeta varje stycke för sig från tre håll. Plundra kan han på så sätt 

46

att han, när han är klar med en sida, inte stannar huvudet utan med 

en hand lossar skruvarna (som är färre än vad som är föreskrivet) på 

bordet som förs tillbaka på snabbgång, medan skären roterar bredvid 

honom. När bordet har hunnit tillbaka kan han genast vända 

stycket som sitter på axeln, och medan huvudet roterar spänner han 

skruvarna igen på bordet som åter är i rörelse. Om det är säkert att 

arbeta med så få tvingar, om han kan försäkra sig om att han har 

dragit åt skruvarna ordentligt, om han kan undvika att komma åt det 

roterande fräshuvudet - sådana frågor ställer han sig inte, för om han 

går regelrätt tillväga blir arbetet med en gång ett “dåligt jobb” och 

han får inte de pengar han ska ha. 

Strax före jul upptäckte vi av ett förtvivlat omkringrusande att det 

hade hänt en olycka på avdelningen intill vår. Det hade hänt vid nästa 

operation på just det här stycket, också det vid en fräs. Den arbetaren 

hade också utnyttjat fastsättningsaxelns möjligheter. Fräshuvudet 

hade helt enkelt mejat av fingrarna på hans högerhand. Ambulansmännen 

bar honom förbi gamle L:s maskin. 

Förmannen lät kalla in fräsarna på sitt kontor och höll ett litet tal 

för oss. “Med anledning av den här olyckshändelsen skulle jag återigen 

vilja framhålla att det i vår besättning sker berömvärt få olyckor. 

I allas vårt intresse” – hans favorituttryck – “skulle det vara bra om 

det förblev så. Hetsen nu inför årsskiftet är inte trevlig för någon av 

oss, men den gäller alla eftersom ju resultatet också är gemensamt. 

Det vore bra om resultatet av vårt olycksförebyggande arbete förblev 

lika gott och årsslutet kunde passera utan olyckshändelser. Låt oss 

också dra lärdom av det som har hänt idag. Ni är vuxna människor, 

men att dra lärdom är ingen skam. Några frågor? Var snälla och skriv 

på blixtmötesprotokollet här.” På papperet stod det att förmannen 

på nytt hade fäst uppmärksamheten vid vikten av att hålla sig till 

operationsbeskrivningen och att arbetarna hade instämt. Vi gick ut i 

verkstaden och var och en fortsatte som förut, gamle L. med. 

47

JAG UPPTÄCKER HOS MIG SJÄLV en långsam förändring, allteftersom 

mitt intresse för material, förfaranden, arbetsbesparande metoder 

och förnyelser färgas om och till slut erövras av penningförtjänandets 

“hur”. Ett outtalat men allenarådande förbud lägger sig tungt 

över mina tankar och rörelser – jag får aldrig hemfalla åt synpunkter 

som gäller hur mitt arbete skulle kunna bli exaktare, lättare, säkrare 

och roligare. 

En dag kommer jag på mig med att nästan börja hata den oskyldiga, 

vänliga, pratsamma expeditrisen, därför att hon inför mina 

ögon delade upp en serie på 150 stycken, som jag skulle ha fått, i två 

på 75. Hon gjorde denna helt alldagliga delning för att monteringen 

skulle få de färdiga styckena från oss, fräsarna, mer regelbundet. För 

två månader sedan skulle jag ha varit glad åt att bara behöva göra 

75 stycken av den sorten, eftersom de här delarna är speciellt nervs- 

48

litande: varje stycke måste tvingas fast med en hammare i maskinen, 

efter varje handgrepp måste backarna rengöras från spån för annars 

blir inte nästa stycke måttriktigt. Det är bara det att jag sedan dess 

har kommit på att jag kan öka hastigheten till nästan det tredubbla 

jämfört med operationsbeskrivningens och avsynaren har godkänt 

arbetet. Därför gör det mig rasande att den andra hälften av serien 

kanske inte hamnar hos mig, och om den gör det måste jag ställa om 

för den igen; när jag har gjort det kommer avsynaren inte att nöja sig 

med den första avsyningen, osv. Arbetsstycket har inte blivit mindre 

nervslitande, men det har förvandlats till “bra jobb” och jag kan inte 

låta bli att tycka om det. 

När jag får sådant arbete (och sådana arbeten är alltid svårare, 

eftersom de är plundringsbara, det vill säga går att påskynda) måste 

jag önska att det skall vara för evigt, hur enformigt det än är, jag 

måste vilja att de inte skall se om mina små skador, att min avlösare 

skall bli sjuk så att jag kan jobba på övertid i hans ställe, att ingen 

skall tala till mig, att jag inte skall komma att tänka på något som 

splittrar min uppmärksamhet, att jag inte skall bli hungrig eller 

törstig, att allt detta skall fortsätta nästa dag. Det är inte mitt sätt att 

tänka som förändrats (kanske bara därför att jag inte alltid har varit 

här och därför att jag inte alltid kommer att vara tvungen att göra det 

här?), utan jag rämnar på något vis mitt itu: i duschen erinrar jag mig 

skuldmedvetet den målmedvetna vrede med vilken jag minut efter 

minut började på samma handgrepp. Skuldmedvetet eftersom jag 

har upptäckt att denna vrede bara har närts av plundringens anspänning, 

inte av något annat. 

Jag måste naturligtvis också utföra de “dåliga” arbetena och 

dessutom med så lite tidsspill som möjligt, för det är ju det som ger 

grunden till att jag kan uppnå en någorlunda tillfredsställande lön 

med hjälp av plundringen. Om jag har ett icke plundringsbart arbete 

slår dessa känslor över i bittert självförakt, eftersom min hjärna inte 

kan fatta att jag också då måste driva på mig själv. Jag skulle kunna 

49

vika för varje frestelse, för jag behöver ju bara kasta en blick på ackordskortet 

för att veta att jag i bästa fall arbetar för 13 fillér minuten. 

Till slut, det enda som hjälper är att jag förvandlas till en maskin. 

De bästa är oöverträffade på just detta: det är som om en ogenomtränglig 

mask lade sig över deras ansikten, deras blick är lika beslöjad 

vilket arbete de än håller på med, men samtidigt omisskännligt 

på sin vakt, deras rörelser uttrycker skenbart ingen kraftansträngning, 

utan beskriver känslolösa, magnetstyrda kroppars oundvikliga 

banor, deras tempo är det snabbast möjliga under hela arbetstiden 

eftersom de inte förhastar sig när de är utvilade och inte sackar när 

de är trötta, de är verkligen som maskiner. Sin “nervositet” ger de 

utlopp åt bara när proportionerna mellan bra och dåliga jobb råkar 

i obalans, i övrigt speglar deras förhållningssätt verkligheten: “bra” 

och “dåliga”, “betalda” och “obetalda” arbeten smälter oskiljbart in 

i arbetsdagen; den profit de ger och den lön som blir av dem är på 

samma sätt okänsliga för sådana särskiljanden. 

För övrigt är bra och dåliga jobb även i sig ett självbedragande 

särskiljande: det har inte någon fast referenspunkt. 

När jag hade räknat ut lönen för åtta timmars hundraprocentig 

prestation och berättade resultatet för min avlösare, blev han osäker. 

“Jag vet att man måste ösa på, det som står på kosingen det är ju bara 

såna där beräkningar ... för att det ska heta något. Men jag trodde 

inte att om jag sliter hederligt hela skiftet så räcker ändå dom hundra 

procenten inte ens till den överenskomna timlönen. Men det finns ju 

inga papper som man kan lita på!” 

När det gäller nya eller sällsynta arbeten, eller om man är nybörjare 

kan man bara avgöra efteråt, vid avräkningen, om ett jobb är 

bra eller dåligt, men inte ens om man har stor erfarenhet kan man 

veta säkert på förhand hur bra eller dåligt det är. Det finns bara en 

sak man säkert har att hålla sig till: att inte rätta sig efter operationsbeskrivningen! 

Så är det säkert att vi inte missar ett bra jobb. Erfarenheten 

möjliggör inte en säker planering av inkomsten, möjligen en 

50

osäker uppskattning av den. 

51

OSÄKERHETEN är prestationslönens främsta styrka, det är den som 

hetsar oss varje minut, och det är därför de anser den vara den mest 

stimulerande löneformen. 

Det öppna tvång och beroende som kännetecknar tidlöneformerna 

övergår här i ett skenbart oberoende. De som arbetar vid löpande 

band, halvautomatiska eller automatiska maskiner, de som betjänar 

taktfast fungerande maskiner som inte styrs utav dem, eller de vars 

prestation av andra orsaker är i förväg reglerad, de får en på förhand 

fastställd tidlön, i allmänhet timlön. Högre lön kan de bara uppnå 

genom att öka sin arbetstid, genom att arbeta övertid. Timlönens 

storlek bestäms – inom de givna ramarna – på grundval av personliga 

avgöranden; du får så mycket och du får så mycket. Den chef som 

har fastställt lönen kan höja den tid efter annan, återigen efter eget 

godtycke. 

Timlönearbetaren vet alltså vad som förväntas av honom, och 

han vet vad han har att vänta sig för det. Lönearbetets väsen framstår, 

utan några nationalekonomiska analyser, fullkomligt klart för 

honom: man köper hans åtta timmar, över hans arbetstakt vakar 

52

maskinen som inte går att överlista och han har lika mycket inflytande 

över priset på sin arbetsdag, dvs. lönen, som över dem som 

använder sig av det värde han har producerat, av vilket han får en 

bråkdel – sin lön – i handen. Han har ingen möjlighet att förlora 

sig i detaljer, att betrakta en del av sitt arbete som “betalt” och en 

annan del som “obetalt”, att uppleva ett arbete som “bra” och ett annat 

som “dåligt”, att tro att han på det ena eller andra sättet, genom 

skicklighet eller personliga ansträngningar kan vända systemet till 

sin fördel. Om han upplever någon del av det – t.ex. sin lön – som 

orättvis måste han, när han funderar på möjligheter till förändring, 

antingen förklara systemet för orättfärdigt eller acceptera det och 

förvänta sig en bättring genom det bittra men opåverkbara ödets 

växlingar. Tvånget, beroendet, upplevelsen av att vara utlämnad, 

kärnan t.o.m. i det bäst “betalda” lönearbete är i alla händelser klar 

för honom, hur han än förhåller sig till det. Om han kan besparar han 

sig arbete, om han arbetar fortare eller sätter sig upp mot föreskrifterna 

i operationsbeskrivningen så gör han det inte för att producera 

mer, som ackordsarbetaren, utan tvärtom – han arbetar hellre långsammare 

om han löper risk att producera mer än vad som krävs av 

honom. Med ett ord är timlönen alltså någonting tydligt, “en icke 

stimulerande löneform”. 

Tidlönearbetären vet att han inte kan begära någonting, och han 

måste tro att han får något. Ackordsarbetaren vet också vad det är 

som inte får angå honom, men han måste tro att det finns en sak han 

får vilja: tjäna pengar, och att detta är något som han har kämpat sig 

till. Han startar varje dag från en nollpunkt, och vid dagarnas horisont 

dallrar de oändliga möjligheternas hägring, eftersom varje forint 

är resultatet av en kamp där ett element som skenbart befinner sig i 

hans makt utgår från honom, har betydelse utöver de yttre, opåverkbara, 

givna elementen som utgörs av materialen, föreskrifterna, 

lönesatserna och kontrollen: hans egen vilja. Det är han själv som får 

maskinen att fungera, och han behöver bara bestämma förutsättnin- 

53

garna med sakförstånd för att tvånget att utföra ett arbete som är den 

förrinnande tiden och det i arbetsdagar sönderstyckade livet fullkomligt 

främmande skall fördunklas, tränga in i hans minuter och 

anta skenet av en ständigt förnyad, ur sig själv framtvingad vilja. Han 

måste bara upprätthålla tron på att han under alla omständigheter 

har möjlighet att överskrida gränsen – att framtvinga något mer pengar 

än vad som är ämnat åt honom – och genast slutar han att märka 

att hans vilja är en del av en kall beräkning, att hans överskridande 

innebär att han håller sig inom systemet, innebär en ny profit och 

samtidigt ett nytt krav som vänds mot honom. 

Osäkerheten är ackordslönens stora trollkarl som ger själ åt de livlösa 

delar som tidlönearbetaren liknöjt noterar när han en gång låtit 

sig köpas: bandets hastighet, tekniken, lönen. Om tidlönearbetaren 

vet med sig att han är lurad så vet han att det gäller allt, fullständigt 

och totalt. Ackordsarbetaren däremot skulle inte kunna arbeta 

om han inte i alla fall ansåg eventualiteten för väsentlig, om han på 

förhand började sin dag med den resignerade, passiva känslan av att 

ha blivit lurad. Han vet naturligtvis att man lurar honom, men hans 

aktiva medverkan i detta bedrägeri gör det omöjligt för honom att 

betrakta det som identiskt med sin anställning, med sina livsvillkor 

på samma sätt som tidlönearbetaren gör. 

I stället har han ett gott öga till de små bedrägerierna, orättvisorna 

och manipulationerna, och han sätter sig upp mot dem i tron 

att en seger över någon av dem jämnar ut ett nederlag mot något 

annat. Han är benägen att bedöma allting utifrån sin lön, och om det 

har gått bra i en månad betraktar han sig hellre som segrare än som 

bedragen. 

Om tidlönaren godtar att hans arbetstakt är snabbare än för två 

månader sedan, säger han: “Det var så här de ville ha det, vad kan 

jag göra åt det? De har ökat hastigheten på bandet, bytt ut maskinen, 

verktygen, råmaterialet.” Ackordsarbetaren däremot vet, när 

han godtar att ackordet för ett stycke har sänkts, att det för inte så 

54

länge sedan var han själv som ökade sin prestation i förhoppningen 

om några sekunders vinst, om en bättre månad; hur ska han kunna 

erkänna för sig själv att hans vilja var en del av en främmande vilja, 

att det som har skett på det ena eller andra sättet har varit planerat 

av andra? Han är tvungen att genast söka nya möjligheter, att betrakta 

fallet som ett tillfälligt misslyckande, ett undantag, och inte 

som en regel. 

55

HUR MYCKET ARBETAR VI? Svarvaren, som är min granne, muckade 

för två år sedan, och han säger att han för sin gamla lön – som han 

idag inte längre kan nöja sig med – måste slita mycket mera nu, trots 

att han före inkallelsen utför-’ de samma arbete vid samma maskin. 

Alla har samma uppfattning, till och med de timavlönade svarvare 

som arbetar vid halvautomatiska maskiner. Fräsarna skulle kunna ha 

särskilt mycket att berätta om detta, och gamle M. gör det också, den 

tid då han bara behövde arbeta vid en maskin framstår som en gyllene 

tid. Och hans avlösare reagerar så här på en TV-kommentator, 

som under världsmästerskapen i tyngdlyftning uttalar sig svärmiskt 

om den mänskliga prestationsförmågans gränslöshet: “Dom pressar 

mer än dom andra en eller ett par gånger och blir förgyllda, men dom 

käkar inte sån här skit”, och han pekar på papperet som han äter sin 

frukost på. “Jag kommer inte i teve ens om jag varje år måste jobba 

det dubbla mot vad jag gjorde förra året!” 

Den ständigt ökande prestationen utgör ackordslönens egentliga 

mening. Ledningen behöver inte föreskriva den, bara lägga märke 

till den, bestämma den och officiellt omvandla den till nya ackord. 

56

Naturligtvis förekommer missbruk och orättvisor även här, ibland 

går ledningen för fort fram och pressar fram den nya normalprestationen, 

men plundringstvånget sörjer också dessförutan för resultatet. 

En skicklig ekonomisk ledning kvitterar bara resultatet och lägger 

på så vis grunden för nya framgångar. 

Prestationsprocenten är den mätare som de rättfärdigar översynen 

av ackorden med. De kan undersöka en enda prestation, men 

i allmänhet mäter de genomsnittet inom en större enhet, t.ex. en 

avdelning eller samtliga fräsare. De går enkelt tillväga: om jag uppfyller 

mina hundra procent så är min prestation hundraprocentig, 

om jag producerar mer än de officiella hundra procenten, så är den 

mer. (Vi arbetar på “stigande” inte på “fallande” ackord, vilket innebär 

att de också erkänner varje stycke utöver de hundra procenten 

och ger samma lön för det.) 

Men å andra sidan, vem presterar inte mer än de hundra procenten? 

För de har ju fastställt lönen så att det ska vara omöjligt för oss 

att nöja oss med den. Detta är alldeles solklart utan alla beräkningar, 

och vi gör ingenting annat än pressar det maximala ur varje arbete – 

om det är ett dåligt jobb gör vi det därför, om det är plundringsbart 

så för den skull. Vi bryr oss om vår lön, inte om normalprestationen, 

och det inte beror på slarv. Det system man beräknar prestationen 

med gör det inte heller möjligt för oss att sätta oss in i hur vår prestationsprocent 

utformas, eftersom vi adderar ackordslöner när vi 

försöker kontrollera oss själva, medan de däruppe lägger ihop ackordstider 

utan att bry sig om vare sig att ackordstiden är omöjlig att 

uppfylla, eller att vi plundrar den. 

Ungefär varannan vecka, ibland tre gånger i månaden, får vi en 

sammanfattning som kallas dekadkort. På grundval av den skulle vi 

inte kunna dra slutsatser för hela månaden ens om den summerade 

de presterade ackordstiderna, men det är det överhuvud inte fråga 

om. Datorn skriver bara enskilda poster på dekadkortet och dessutom 

i den ordning de kommer in till administrationen, vilket innebär 

57

att den ibland redovisar arbeten från de föregående tio dagarna också. 

De långa, kompakta tecken- och sifferkolumnerna (dekadkortet 

består av flera sidor, eftersom vi gör många olika sorters serier) är 

uppsatta i följande ordning: arbetarens nummer – det är jag –, arbetstyp, 

minutvärde, styckantal, ackordspris och slutligen längst ner 

det sammanlagda ackordet. Vi skulle behöva multiplicera minutvärdet 

med styckantalet i varje enskilt fall, sedan räkna ut summan på 

grundval av de – i bästa fall – tre dekadkorten och slutligen jämföra 

med antalet arbetstimmar under månaden för att få en bild 

av prestationsprocenten – och det blir i så fall bara i efterhand och 

bara av vår egen. Dekadkortet är tillmötesgående: det redovisar ackordssumman. 

Det gör att vi eventuellt kan använda det till att kontrollera 

(efter tålmodig genomräkning och bara om vi har sparat alla 

“kosingar”) att de inte har lurat oss på en eller annan post, att alla 

arbeten vi har utfört har blivit avräknade. 

Kanske om vi efter varje serie genast räknade ut prestationen 

genom att multiplicera styckantalet med ackordstiden? Då skulle vi 

genast förlora de få minuter som vi har vunnit under arbetet genom 

plundring. 

Vi plundrar alltså blint, och slutresultatet är oundvikligt: medan 

vi jagar den maximala förtjänsten (som vi tvingas till av det sjunkande 

ackordspriset som följer av den ständigt sänkta ackordstiden) 

förlorar vi kontrollen över prestationsprocenten och den stiger ohejdbart. 

Vi arbetar allt mer för lika mycket pengar, trots att levnadsomkostnaderna 

ständigt stiger och pengarna egentligen är värda 

lika mycket bara om det blir mer av dem. 

Prestationsprocenten slås ihop av förmännen och tidsstudiemännen. 

De meddelar mycket sällan resultaten till arbetarna på avdelningen, 

ibland inte ens vid produktionskonferenserna som äger rum 

en gång i kvartalet. Det är i så fall ett illavarslande ögonblick som i 

allmänhet inträffar när tillväxten redan är tillräckligt stor för en ny 

ackordsättning, så att om prestationsprocenten kommer på tal är det 

58

oftast ett förebud för en sådan. 

Många av oss har tidigare arbetat i andra lönesystem, och ibland 

uppstår förhållandevis hetsiga diskussioner om vilken löneform som 

är fördelaktigast. Det är självklart för alla att de skulle välja tidlön 

bara om de garanterades det genomsnitt som de har här. Den obetydliga 

skillnad mellan tidlön och ackordslön som kan påvisas är 

nog för att de självmant ska åta sig att fullkomligt obegränsat öka 

prestationen – prestationslönen är verkligen en “stimulerande” uppfinning. 

Diskussionen gäller de olika formerna av prestationslön. Den ena 

gruppen, som utgörs av de stora plundrarna, anser att de med ackordet 

har initiativet i sin hand. Det gör det möjligt för dem att tid 

efter annan skaffa sig en bra omgång pengar. Andra är anhängare av 

den prestationsnormerade tidlönen, där det visserligen är svårare att 

komma upp i de hundra procenten, men där man kan vara lugnare 

i förvissningen om att man – efter vad som påstås – har lättare för 

att kontrollera den egna prestationen och försvåra skärpningar av 

ackordsättningen. 

Men dessa diskussioner upphör för ett bra tag när vi någon gång 

– det är mycket sällan – får kännedom om de sammanlagda prestationsprocenten. 

Cirkeln sluter sig och det visar sig att de våghalsiga 

helt enkelt bara har fullbordat sitt öde. Plundringens hjältar känner 

prestationsprocentens koppel kring halsen. Vi får en ny lektion i 

lönearbetets logik. 

Inte ens den mest utvilade, absurda konstnärshjärna skulle kunna 

komma på en idé som denna: den producerande arbetaren arbetar 

utan ett ord av klagan i ett lönesystem som de kallar stimulerande, 

därför att det endast om han producerar mer än hundra procent förskaffar 

honom och hans familj deras knappa eller något rikligare levebröd 

och möjlighet att varje dag börja om från början; också hans 

moral mäts mot denna - genom honom på okänt vis använda - prestation, 

och på det viset stimulerar de honom till prestation också 

59

moraliskt, till exempel genom att tvinga honom att tävla med sina 

arbetskamrater; men när hans prestation äntligen skulle nå den nivå 

där hans levnadsomkostnader är säkrade, påtalar de att hans prestation 

är för hög; därefter straffar de honom, nämligen på det sättet att 

de låter hans uppnådda, ogillade prestation kvarstå oförändrad, och 

sedan måste han utföra samma prestation för en lön som på nytt är 

för låg för att han ska kunna klara sig på den; slutligen skulle Sisyfos 

ha en del att lära: de öppnar på nytt det stimulerande lönesystemets 

port mot det oändliga, sätter också på grammofonskivan om den 

moraliska stimulansen, allting börjar om på nytt, ingenting tar slut. 

Från detta finns ingen räddning: för att få de pengar vi behöver 

måste vi göra tidsstudiemännen tjänsten att servera det ovedersägliga 

argumentet för nya ackordsättningar, för att sedan den ackordstid 

de sänker (och som är ännu mindre realistisk än tidigare) ska 

dra med sig ackordspriset och hetsa oss på nytt, medan den stigande 

prestationsprocenten långsamt men säkert får nästa ackordsättning 

att mogna. 

Detta smygande hot från produktionsgenomsnittet är så oundvikligt 

att man bara kan glömma det. Men hur länge? Kanske årets 

första produktionskonferens redan har prövat gränserna för hur 

länge vi kan glömma de tjuder vi själva spänner kring vår kropp? 

Verkmästaren gör en paus efter den oändliga litanian av produktionssiffror 

och säger med betydelse mättad röst: “Liksom under förra 

årets sista kvartal har avdelningens prestationsnivå legat på över 

130 procent också under detta års första kvartal. Som ni kan inse, 

kamrater, har ackordsättningen blivit föråldrad. Tidsstudieavdelningen 

har haft tålamod, det kan jag försäkra er. Företagsledningen har 

länge ansett det vara aktuellt med en ny ackordsättning. Avdelningen 

stod sig mycket bra i hetsen kring årsskiftet, det är bara med hänsyn 

till det jag hittills har kunnat förhindra en ny ackordsättning.” 

De flesta blossar på sina cigaretter med sänkt huvud eller stirrar 

ut genom fönstret på den ständigt likadana fabriksgården. Alla 

60

minns att verkmästaren på den förra produktionskonferensen hade 

sagt: “Ledningen räknar med att fräsarna, och särskilt vår avdelning, 

kommer att göra allt för att året ska få en framgångsrik avslutning. 

Regeringens ekonomiska kommitté har gett företaget i uppgift att 

klara av huvuddelen av sina svårigheter i år. Det ligger i alla anställdas 

intresse att vi av egen kraft ordnar upp den situation som företaget 

utan egen förskyllan har hamnat i. Och naturligtvis förpliktigar 

också förtroendet från högre ort.” 

I själva verket är vi intill leda bekanta med den situation som har 

uppstått sedan den ekonomiska reformen 8 infördes: det visade sig 

helt enkelt vara omöjligt att sälja fabrikens produkter, som under 

50-talet hade varit omgivna – och subventionerade – av jordbruksmekaniseringens 

romantik. Det blev nödvändigt att disponera om 

produktionsprogrammet och detta på mycket kort tid. Omställningen 

började på 60-talet men i och med reformen blev den brådskande. 

Regeringen ställde ultimatum. 

Det var många som lämnade företaget, men det kom många nya 

arbetare också, huvudsakligen från landsbygden, och för dem var 

förtjänsten det enda viktiga. Men ganska många av de äldre, och just 

de som borde ha kunnat ana sig till att omställningen skulle komma 

att krönas av en stor översyn av ackorden och på något sätt – kanske 

genom maskning eller hot om massuppsägning – borde ha gjort de 

andra uppmärksamma på vad som höll på att hända, gav efter för 

den känslomässiga förförelsen. De trodde att de kunde plundra ostraffat, 

eftersom de inte gjorde det bara för sin egen skull utan också 

hade blivit uppmanade till “ståndaktighet”. 

Det vore en överdrift att påstå (vilket personaltidningen 

naturligtvis ändå påstår), att de som hittills hade haft en omfattande 

erfarenhet av den tacksamhet de hade att vänta slet hund bara av 

“hederlighet” och “kärlek till fabriken”. Man skulle snarare kunna 

tala om en förtvivlat förblindad tro på någon rättfärdighet, om en 

8 Ekonomiska reformen: 1968. 

61

misstrogen förhoppning om att den speciella situationen skulle ha 

en särskilt upplyftande verkan: om nu ledningen i sin yttersta nöd 

erkänner att det bara är arbetarna som kan rädda den från en obarmhärtig 

omorganisations våndor, så kanske den för en gångs skull 

erbjuder något i gengäld. 

Jag iakttar reaktionerna. När det visar sig på produktionskonferensen 

att förhoppningarna har kommit på skam, är det inte vreden 

som kommer i första hand, utan trösten: de pengar som vi tjänade 

under slutspurten är våra, dem kan ingen ta ifrån oss. Den rättvisa 

man hade väntat sig hade ändå på sin höjd inneburit att den nya ackordsättningen 

inte hade ägt rum genast utan om låt säga ett år. Det 

visar sig tydligt att de undermedvetet inte ett ögonblick har trott på 

möjligheten av sin förhoppning, och därför återinträder den hopplösa 

men uthärdliga vissheten så snabbt: i morgon är också en dag. 

Har någonting förändrats? Ingen erkänner längre för sig själv att 

han under några månader har trott på att det också var för det han 

arbetade. Fotbollen, ölet, motorcykeln, huset och teveprogrammet 

återtar sina gamla rättigheter. Alla andra ämnen förtjänar bara att 

meddelas, inte att diskuteras. 

62

VAR OCH EN ÄR HÄNVISAD TILL SIG SJÄLV och kämpar sin ensliga, dagliga 

kamp med maskinen och tiden. När nederlaget inte går att dela, 

hur ska vi då kunna vänta oss gemensamma framgångar? Ackordsarbetaren 

gör upp varje resultat och nederlag med sig själv – hur skulle 

han kunna ställa sin kamrat till svars för hans alltför stora försprång, 

som flyttar den nya ackordsättningen ett steg närmare? För även om 

den andre förstående avstod från plundringens självplågarnjutning 

så kan de inte på något vis påverka de andra. Det är ont om bra jobb 

och det är förmannen som fördelar dem. Det skulle räcka med blotta 

misstanken om en ömsesidig överenskommelse för att den misstänkte 

genast skulle märka ogillandet på sin dagsförtjänst. 

Det är förmannens suveräna rätt att fördela arbetet efter eget 

gottfinnande. Det finns få arbeten som bara går att göra på en enda 

maskin. Vid dessa få maskiner arbetar de på tidlön, och de betraktar 

den stora hjorden av ackordsarbetare med kylig, utanförstående 

förståelse. Timlönearbetarna kan inte heller vara övermodiga: tidsstudiemännen 

finns ständigt kring de halvautomatiska maskinerna, 

de mäter tiderna och alla vet att de vill sätta dem på ackord. Förman- 

63

nen påpekar ofta för timlönearbetarna att det är honom de har att 

tacka för sin status, att tidsstudieavdelningen minsann kämpar hårt 

för att de ska övergå till ackord och att om han, förmannen, inte kan 

uppvisa resultat så kan han inte skydda dem länge till... 

Fräsmaskinsparen är i princip likadana, vart och ett består av en 

vertikal- och en horisontalmaskin, och bland svarvmaskinerna finns 

också många likartade typer. Ändå finns det ingenting som binder 

oss samman, inte ens så mycket att vi märker det konstlade i brigadindelningen. 

På avdelningen är nästan alla medlemmar av någon brigad; efter 

två månader får jag också besked om att jag är medlem av Första 

Maj-brigaden (vilka som mer är medlemmar är jag än idag osäker 

om). Detta innebär för min del att förmannen högst två gånger om 

året på någon högtidsdag kallar in oss på sitt kontor, och där får vi 

reda på hur det står till med vårt åtagande, om vi kommer att få någon 

premie, titeln “socialistisk brigad”, om vi behöver ge nytt anbud 9 osv. 

Det är verkmästaren som har satt ihop brigaderna och på konferensen 

meddelade fackföreningens ordförande hur vi hade blivit 

indelade. Tydligen skrev de ut hans tal i flera exemplar, för i brigaddagboken 

som förvaras på förmannens kontor kunde jag genom den 

inklistrade, gulnade kopian förnya minnet av vad han hade läst upp 

på konferensen. “Vår tanke har varit att brigaderna skall spegla 

avdelningens sammansatta karaktär.” 

Detta innebär att de enskilda brigaderna inte består av folk som 

arbetar vid samma slags maskiner, utan där finns både borrare, 

fräsare och svarvare. Detta förhindrar effektivt att brigaden diskuterar 

och reglerar prestationsnivån som försvar mot ny ackordsättning, 

om nu detta överhuvudtaget vore möjligt. 

Tvärtom utesluter denna brigadindelning varje form av produktionssamarbete 

och skulle alltså förhindra också själva tävlandet, 

om detta innebar något mer än den ändå existerande förbittrade 

9 Åtagande, anbud: former av den “socialistiska arbetstävlan” med vilka man frivilligt åtar sig eller erbjuder 

prestationsökning och vilka belönas med premier i form av pengar och/eller olika titlar. 

64

kampen mot oss själva och alla – helt oberoende av brigadens ramar. 

Ackordsarbetet innebär arbetstävlan oberoende av om man officiellt 

kallar det så eller om vi har blivit uttagna till den eller ej. Vi tävlar 

alla på vårt eget konto, och ibland kan vi få reda på om vår brigad 

har haft tur. 

Arbetstävlan lämnar alltså inte mycket spår efter sig, “dom ska ju 

också ha något att roa sej med”, säger någon. Han visar sin förståelse 

för detta nöje, erkänner ledningens behov av att förse kampen om existensen 

med etiketter som oegennyttig moral och självmedvetande. 

Det finns något av turspel över det hela också; dagarna före utvärderingen 

ger anledning till glättiga gissningar. Tipsen avviker inte alltför 

mycket från varandra och slår i allmänhet också in, eftersom brigaderna 

med påtaglig regelbundenhet avlöser varandra på tätplatsen. 

Förmannen däremot tar sin uppgift på allvar, han talar om “ansvarsfulla 

beslut” och “utvärderingssynpunkter”. Nästan varje gång 

talar han om att förutsättningarna hittills har behandlats tämligen 

liberalt, men att utvärderingarna i framtiden kommer att bli strängare 

och att uppskattningen minsann kommer att bli svårare att 

uppnå. 

Den premie som de delar ut en gång om året, kring jul, då de utnämner 

den “socialistiska brigaden”, är inte alltför stor (för brigaden 

två-trehundra forint per man, vid enskilda belöningar kan det bli 

upp till femhundra). Hur lite det än är, är det välkommet. Det finns 

alltid några som känner sig förbigångna, trots att förmannen i god tid 

brukar påminna oss om att summan som står till buds inte är så stor 

att den kan räcka till alla som “förtjänar” det. 

En av de belönade motiverade sin glädje med en intressant tanke, 

när de andra på måndagen efter utdelningen började skoja med 

honom i duschen och fråga, om frun hade plockat åt sig alltihopa, eller 

om det hade räckt till en sup också. Enligt honom var det hyggliga 

karlar som hade hittat på arbetstävlan. “Tydligen sitter det någon 

däruppe som inte vill att företaget skall lägga beslag på allting, och 

65

han har ordnat med den här belöningen för att jobbarna också ska få 

tillbaks något av produktionen”, säger han. Det är ingen som ställer 

upp och diskuterar med honom. 

Något närmare sanningen kommer han som i omklädningsrummet 

förklarar en artikel i morgontidningen på följande sätt: “Hör 

här, dom här brigadtävlingarna kommer dom inte att låta fortsätta 

så här, dom kommer att ändra på dom helt och hållet. Dom trycker 

på hårt för att ledarna för näringslivet ska ta itu med det. Min svåger 

jobbar på prestationsnormerad tidlön på ... fabriken, där har det redan 

blivit så att dom betalar det som går över hundra procent bara 

på grundval av tävlan, så det är bara genom den dom får sina pengar. 

Dom låter tävlan dra produktionsprocenten. Ni ska få se att det kommer 

att bli likadant överallt.” 

På vår fabrik ligger detta fortfarande förborgat i framtiden; tydligen 

sörjer prestationslönen tillsvidare tillräckligt för att tävlan upprätthålls. 

I alla händelser utgör tävlan i en eller annan form vårt 

livsinnehåll. Den förföljer oss hemma också, den har gjort oss till sina 

slavar. Flertalets huvudintressen, fotboll och tävlingsidrotter, vittnar 

också om det. (Bara ibland, t.ex., om någon av favoritidrottsmännen 

“lägger sig”, gör sig tanken gällande att det är vi som försörjer denna 

styrda, konstlade tävlingsvärld också, fast på ett för oss okänt sätt.) 

Det lag, som var och en identifierar sig med, tränar också honom 

själv till tävling. Tidningarna och TV spär på det hela ytterligare och 

vi tror på att tävlan – båda inom och utom idrotten – är ett storartat 

livsmål, att segraren är en storslagen människosort. Tävlingsidrottens 

språk avslöjar sig också i fabrikens ordförråd: “gå om”, “slå ut”, 

“knappa in på”, “slå” och liknande. Vi accepterar med andra ord tävlan 

och dess anda, och därför blir det aldrig aktuellt att ställa frågan: 

varför är inte samarbetet tillräckligt för att leva och arbeta, och vad 

är det som ger tävlan berättigande? 

Det finns naturligtvis ingenting som kan hindra personaltidningen 

att på sitt knaggliga men hänförda språk framställa prestations- 

66

stegringen (“upptrappningen av produktiviteten”) som ett framsteg 

för den officiella tävlan. (Den nämner inte ackordsättningen som ett 

resultat av arbetstävlan.) Artiklar av den här sorten, liksom tävlans 

andra tillbehör – inklusive foton på segrarna – tas emot tämligen kyligt 

av dem som överhuvudtaget ägnar dem någon uppmärksamhet. 

“Pajaskonster”, säger de, också om sig själva, när det någon gång blir 

deras tur, eller om de blir tvungna att delta i någon officiell ceremoni 

som enligt spelreglerna drabbar dem, som att utarbeta åtaganden eller 

föra brigaddagbok. De skulle gärna överlåta sådana huvudroller 

åt sådana som har börjat klättra uppåt, och som betraktar sådana 

rolltaganden som politiska uppgifter (och samtidigt som grundstenar 

i sin karriär). 

Inte för att dessa uppgifter skulle orsaka alltför mycket bekymmer. 

De intetsägande rapporternas schabloner är färdigstöpta sedan 

länge, och för övrigt är de, för vilka prestationer kring 120 procent innebär 

ett minimum – av skäl som ligger mycket hitom de moraliska 

– kapabla till mycket ansenliga åtaganden. Det är bara situationen 

som är pinsam, medvetandet om att man spelar en skrattretande och 

ovärdig roll i det skådespel, vars allvar den godmodigt tigande (men 

mycket närvarande) förmannen svarar för vid dessa “möten”. Alla 

vet att han före brigadmötena redan har diskuterat åtagandena med 

sina kadrer, och det är därför ingen som missförstår hans tystnad. 

67

DOM DÄR, DOM HÄR, åt dom, av dom – jag tror inte att det finns någon 

som efter en kort tids fabriksarbete (eller till och med efter kanske 

bara ett enda grundligare, någorlunda ostört och förtroligt samtal 

med arbetare) inte vet vilka det är som dessa beteckningar står för. På 

vilken arbetsplats som helst, utan varje definitionsöverenskommelse 

och varje konkretisering, även utan en enda gest, känslobetoning, 

fingerpekning eller ögonkast, dvs. så naturligt som bara självklarhet 

kan vara, betyder detta begrepp “dom” en och samma sak. Det är 

ledningen, de som ger förhållningsorder, beslutsfattarna, arbetsgivarna, 

löneutbetalarna, ledningens män som är långt borta även när 

de är inom synhåll och deras män. Kända och okända tillsammans, 

de sympatiska och de som är föremål för personligt hat, förmannen 

som vi duar, ingenjören som vi niar och direktörn som vi tilltalar 

med titel, sekreterarna, tidsstudiemännen, avsynarna, personaltidningen 

och verkskyddet. Men även om en stor del av samtalen gäller 

själva fabriken, så stiger detta “dom” över fabriksmurarna och omfattar 

utan alla känslostormar allt det som ligger utanför, ovanför 

och långt borta och inte befinner sig i den talandes makt, allt som 

68

han, hur oöverskådligt eller bara tänkbart det än är, är beroende av, 

får något av, rättar sig efter eller som bara helt enkelt är främmande 

för honom: organisationerna, politikerna, massmedia, läkarna, poliserna, 

fotbollsfunktionärerna, alla tillsammans. 

Detta “dom” är komplicerat, men omöjligt att förväxla; det har 

aldrig hänt att det i samtal har orsakat begreppsförvirring eller tvetydigheter. 

Det mest förvirrande är dess självklarhet och brist på eftertryck, 

som när man säger “min fru”, “jobba”, “nu går vi hem”. 

Jag har besökt och arbetat på kontor där det också finns över- och 

underordnade, invigda och utbölingar, förmögna och lågavlönade, 

men inte någon annanstans än bland fabriksarbetare har jag stött på 

dessa bestämda, slutgiltiga, sakliga, självklara dom. Och detta sätt 

att använda ordet skiljer arbetarna inte bara från andra anställda, 

utan det utgör en vattendelare också dem emellan; till exempel vid 

de nästan omärkliga övergångar där rang och ställning ännu inte 

markerar skillnaden och avståndet, där deras öde till synes fortfarande 

är gemensamt. Hos den som har allvarliga förhoppningar om 

att avancera är detta dom det första som försvinner. 

Vad som verkligen är förbluffande, en gåta värdig att behandlas 

av lingvister och filosofer, är att dessa arbetare, som genom användningen 

av dom drar gränser kring sig själva, inte använder ett motsvarande, 

lika tungt vägande vi, varken av en slump, fragmentariskt, 

av misstag, skämtsamt eller kanske inte ens i sina drömmar. 

Desto oftare säger och skriver personaltidningen och olika slags 

ledare i olika ställning vi, oss, hos oss, vår. Det första en nyutnämnd 

ledare får lära sig är kanske detta ord; i själva verket är han tvungen 

att lära sig det, eftersom det inte på något sätt är identiskt med 

samma ord i det vanliga talspråket. 

I fabriken uttrycker det underligt nog något som nästan är motsatsen 

till ordbokens förklaring: detta lilla ord som annars manar 

fram gemenskap får i ledarnas mun en uppfordrande, gränsdragande, 

jagsärskiljande klang. Det kanske är därför att vi vet vem det är 

69

som talar? För att det inte är första gången vi ser honom? Han säger 

vi. “Vi har satt upp målet för oss, vår uppgift är den och den, vi har 

beslutat, vi har uppnått”, säger han, och i hans ord kan man höra, 

att han i lika hög grad vill fästa vår uppmärksamhet vid målet som 

vid sin egen roll i uppsättandet av målet; han talar inte om uppgiften 

bara för att entusiasmera oss, utan också för att varna oss för att han 

kommer att kräva räkenskap. Överensstämmelsen mellan beslut och 

verkställande ligger i ordet, men när han uttalar det vill han inte säga 

att denna överensstämmelse verkligen existerar, utan att det är han 

som förvaltar den. 

Detta vi har riktning och kraft: det kommer ovanifrån och strålar 

ut från en enda punkt. Och det börjar genast smälta och krympa så 

fort det växlar riktning. 

“Den här månaden måste vi få en viktig maskindelskomplettering 

färdig”, sade avdelningschefen vid produktionskonferensen. 

“Det går inte att få den färdig”, hävdade en arbetare och förklarade 

varför det inte gick. “Vi ska undersöka frågan”, svarade chefen, och 

han märkte inte, och ingen annan heller, att vi inte innebar samma 

sak i de bägge meningarna. Det hade kunnat märkas bara för någon 

som för första gången lyssnade på en sådan här planering av gemensamma 

angelägenheter. Deltagarna struntade blankt i skillnaden, 

eftersom de undermedvetet visste att det första vi i varje ögonblick 

sönderfaller i två delar. 

Som försvar för detta vi tar pressen och andra massmedier då och 

då på nytt upp och avslutar diskussionen om vem som är arbetare. 

Diskussionens mål är naturligtvis alltid att vidga begreppet och är 

alltid kopplat till det ideologiska tvånget att spåra hegemonins ursprung 

till arbetarens status. Det intressantaste med denna diskussion 

är att deltagarna försäkrar varandra att de alla är arbetare. Det 

inte minst lustiga resultatet av denna besvärjelsemetod är att man i 

vissa humanistkretsar, till exempel bland gymnasister och studenter, 

där man bara ser arbetare när de förekommer i TV, stärks i sin över- 

70

tygelse att arbetare överhuvudtaget inte existerar. 

I en sådan TV-diskussion såg jag en scen där den ende deltagaren 

som var arbetare i hjälplös förtvivlan krampaktigt om och om igen 

frågade: men hur kan någon som inte är arbetare vara det? Han 

uppfattade uppenbarligen inte diskussionens egentliga innebörd. 

Hans överlägsna diskussionspartners var inte i det läget att de kunde 

förklara detta dolda syfte för honom, och därför kunde de inte göra 

annat än attackera honom med krav på bevis, argument, definitioner. 

Arbetaren kunde inte definiera. Hans motståndare kom dragandes 

med produktionsprocessens nya egenheter och invecklade politiska 

teorier, som han för sin del erkände, men han höll samtidigt envetet 

fast vid sin ståndpunkt: hur kan någon, som inte är arbetare vara 

det? 

Han var inte heller i det läget att han kunde redogöra för sina 

verkliga känslor, och han hade kanske inte heller haft förmåga till det, 

trots att han förmodligen hade förstahandskunskaper om produktionsprocessens 

nya egenheter. Han hade varit tvungen att åberopa 

fakta av ett slag som inte längre är salongsfähiga sedan hegemonin 

började härledas från arbetarens status. 

I fabriken förekommer inga sådana här diskussioner, där är allting 

enklare – var och en är det han är. Det är inte argumenten som 

vederläggs (vem som tidigare var vad, eller vad hans far var, eller om 

han deltar i framställningen av produkten på samma sätt som arbetaren) 

– frågan vem som är vad dyker helt enkelt inte upp. Ledarna 

säger vi, men det orsakar ingen begreppsförvirring hos någon, inte 

heller hos ledarna. De vet att vi inte betyder vi arbetare. 

I fabriken arbetar många, och de blir allt fler, som inte är chefer 

och inte arbetare, men det uppstår ingen begreppsförvirring i deras 

fall heller, varken nerifrån eller uppifrån sett. De känslor som uppstår 

hos oss när vi umgås med dem är mer tillförlitliga än vetenskapliga 

definitioner. 

Alla, eller alla som inte är arbetare ... eller: alla, eller nästan alla 

71

är ickearbetare, som ... på ett eller annat sätt är delaktiga i chefernas 

befallande, anvisande, föreskrivande, reglerande, beordrande 

eller övervakande makt, även om de inte har någon makt. Det är de 

som utgör företaget, inte vi, och företaget är en makt ovanför oss. De 

sysslar allesammans på något sätt med oss när de sköter fabrikens 

angelägenheter, vi sysslar bara med materialet, maskinen och våra 

löner. Vi arbetar bara i Fabriken, de i första hand i Företaget. Det är 

inte de som bestämmer över sina egna uppgifter, men deras uppgift 

är att registrera oss, organisera oss, förse oss, försäkra oss, hålla oss 

samman, skilja oss åt, bokföra oss, beräkna oss, betala oss, anställa 

oss, säga upp oss, undervisa oss, döma oss, klandra oss, berömma 

oss, föreviga oss, förtiga oss, representera oss, iaktta oss, mäta oss, 

övervaka oss, visitera oss. 

Även om allt detta inte går att genomskåda, så känner varje arbetare 

mycket väl igen det tonfall, vars maktinnehåll förhåller sig till 

den verkliga makten på samma sätt som den kortfristiga, osäkra immunitet 

man uppnår med ett försvagat serum förhåller sig till den 

orubbliga hälsan. 

Kontoristen som arbetar på förmannens kontor tjänar dåligt därför 

att hon är kontorist och kvinna, men hon kan tillrättavisa mig, 

vidarebefordra chefens anvisningar, ge mig förmåner eller göra det 

besvärligt för mig. Det är omöjligt att föreställa sig att någon på avlöningskontoret 

skulle fråga mig när jag har tid att ordna upp problemen 

med löneredovisningen. Han talar om när jag ska komma och 

skickar iväg mig, om han tycker att jag kommer olägligt. Kontorsråttan 

på personalavdelningen kan stänga sin lilla lucka mitt framför 

näsan på mig, vakten kan stoppa mig med ett enda ögonkast, personaltidningens 

redaktör kan be chefen att få låna mig, och sedan är det 

han som bestämmer vad jag ska prata om. 

En person som tillhör administrationen kan vara pedantisk, 

likgiltig, hurtigt kamratlig, avmätt, påträngande, men hans uppträdande 

lämnar aldrig något tvivel om att hans skrattretande ynk- 

72

liga position är en del av fabrikens makt, av den makt som finns 

ovanför mig. Det finns en gräns där också hans bästa vilja och humör 

hejdar sig, där han måste göra sin ställning märkbar. I fabriken har 

var och en, som inte är arbetare, institutionaliserad möjlighet och 

tillfälle att på något sätt, kanske bara genom en betoning, förödmjuka 

arbetaren; denna möjlighet är det bara arbetarna som inte har. 

“Det här vet vi bättre, låt oss klara av det, ska vi säga det?!” “Vad 

är det nu för problem?” “Vad det är mycket besvär med er!” “De 

där byxorna blir bra, hur länge tänker ni hålla på att välja?” “Det 

är en snygg arbetsbok ni har, det må jag säga!” “Vid det här laget 

borde ni ha lärt er hur man fyller i en blankett, ansträng hjärnan lite 

grann!”. Delaktigheten i fabrikens makt innebär ibland inte mycket 

mer än möjligheten att utdela detta slags förödmjukelser. Därför utnyttjar 

de den i alla lägen, det är bara arbetarhierarkin som får dem 

att hålla igen. Från den äldre (inte alltför gammal, fortfarande i sin 

krafts dagar och i en nyckelposition) yrkesarbetaren till den yngste 

hantlangaren närmar sig dessa maktens olyckliga skuggföreteelser 

alltmer idealet: befälet, som bockar uppåt och sparkar neråt. Hantlangarna 

har ibland ett nästan outhärdligt tryck över sig, de är fritt 

villebråd för alla. 

En av dem, en zigenare, ansågs vara lite bakom flötet, ett slags 

fabrikens byfåne, och så plötsligt en dag spreds ryktet att han hade 

sökt sig till partiet. Under morgonpausen gav han som svar på de 

andras pikande frågor: “Jag ska bli kamrat, och då kan den här horan 

kyssa mig i arslet.” (Han menade den kära expeditrisen, som utövade 

sina diktatoriska böjelser mot i första hand honom.) Hans åhörare 

fann motiveringen vettig; den extrema formuleringen täckte en mycket 

allmängiltig lösning. Man kunde bara höra en enda skämtsam 

anmärkning: “Tala om det på medlemsmötet också ...” 

Arbetarna vet, att de låga befattningshavarna i administrationen 

också är underlydande (det betonar de själva när de vill ursäkta sig 

för något alltför obehagligt uppdrag), att de lever i en likartad atmos- 

73

fär av beroende och förödmjukelse. Utan varje psykologisk bildning 

kan de bedöma detta beteende som något som underhuggarna själva 

får ta del av och sedan bara vidarebefordrar. “Han mår bättre om 

han får sparka till mej”, sa någon efter att ha genomgått en ceremoni 

för utdelning av arbetskläder. Denna vetskap fyller emellertid inte 

någon med en känsla av solidaritet – ackordsarbetaren har ingen 

som han kan vidarebefordra sin genomlidna förolämpning till, och 

han upplever det som särskilt förolämpande, att de som formellt inte 

ens är hans överordnade med sina förolämpningar får honom att 

inse just detta. 

För övrigt omöjliggörs varje form av solidaritet av den allmänna, 

enkla erfarenheten, att fabrikens tjänstemän utför ett lättare arbete, 

jobbar med lägre intensitet och mindre än arbetarna. De börjar inte 

klockan sex på morgonen, de äter middag under arbetstid och kaffekokarna 

som puttrar på kontoren har förvandlats till symboler för 

den begränsade delaktigheten i makten. 

Den trötthet och nervspänning som arbetet vid maskinerna och 

ackordet orsakar gör arbetarna känsliga för den skillnad som de 

märker finns i kraven som ställs på dem och på tjänstemännen. Det 

“disciplinerade”, “hyggliga”, “flitiga”, “den som jobbar skiftet igenom”, 

arbetarideal som i press, TV och radio ställs mot nidbilden av 

den “skolkande” arbetaren lämnar dem kalla. Men det TV-program 

där man “avslöjade” hela huvudstadens arbetare genom att visa att 

omkring en kvart i två (en kvart innan morgonskiftet slutar) minskar 

industrins elförbrukning kraftigt samtidigt som den centrala 

mätaren för varmvattenförbrukningen stiger, hälsades med nästan 

personlig förnärmelse, upprörda kommentarer och jämförelser med 

tjänstemännen. 

De förmanande statistiska uträkningarna i personaltidningen, 

där man analyserar arbetarnas effektivitet, får alla att tänka på hurudan 

arbetstakten kan vara på de ställen där man utformar dessa 

enkäter, sammanställer statistik och formulerar artiklarna. Tjänste- 

74

mannen som utan vidare låter den mot tiden kämpande ackordsarbetaren 

vänta vinner ingen tilltro för sina förklaringar. Och för arbetaren 

vid löpande bandet, som helt enkelt inte har någon möjlighet 

att gå utanför tidtabellen, är kontoristen rena parasiten. 

Chefernas arbetstider och arbetsintensitet utgör inget diskussionsämne; 

det saknas måttstockar för att bedöma denna värld av representation 

och konferenser. Omöjligheten att kontrollera innehållet 

i deras verksamhet gör begrepp som “lättja” och “flit” meningslösa: 

om de inte vore lämpliga som chefer skulle de väl inte heller sitta 

där de sitter. De lägre tjänstemännens arbete däremot går att jämföra 

och bedöma. Cheferna framstår som oberoende fredsdomare, 

och den chef som håller efter kontoristerna, driver på dem också, 

räknas som “bra”. Visserligen ger den hårt hållna kontoristen igen 

och utnyttjar ännu hellre de tillfällen då han kan låta oss få känna av 

det lilla ansvar och makt han har fått sig tilldelad av fabriken, men 

desto större blir gottgörelsen om chefen skäller ut honom för något. 

Att vårt arbete skulle kunna bli friare och lättare är ändå något ouppnåeligt, 

vi är ackordsarbetare och våra egna pådrivare. 

Prestationslönearbetarens enda tillfredsställelse är tron på att 

han klämmer förhållandevis bra med pengar ur företaget, och han 

måste tro på att detta uppväger allt annat. Om han blir förolämpad 

i kontorsvärlden, och i synnerhet om han blir förolämpad av sådana 

som tjänar mindre än han, så försvagas hans chanser att glömma den 

verklighet som vederlägger hans lögner. Han hittar alltid anledning 

att uppfatta förolämpningen personligt och sedan i ensamhetens ilska 

ge den skyldige betalt med samma mynt. Men var och en har mer 

än tillräcklig erfarenhet för att ana att förolämpningen börjar med 

att det är han som ber om något och inte tvärtom. 

För övrigt är ett överdrivet gott uppförande inte heller omtyckt. 

De som har något med administrationen att göra gillar inte ett rakt, 

sakligt och rättframt förhållande. De kanske blir sårade när det visar 

sig att de är aktstycken på samma sätt som ett arbetsföremål är ett 

75

stycke i deras händer. Tjänstemannens artighet är motsvarigheten 

till min känslolösa överlägsenhet gentemot stycket jag bearbetar, 

hans artighet är hans sakkunskap. Den mest uthärdlige tjänstemannen 

är den som kan hålla ett samtal i ett partriarkaliskt, jovialiskt 

och lätt sammansvuret tonläge - sedan kan han göra det på vilket uttröskat, 

förutsebart och genomskinligt sätt som helst. Det förväntas 

av honom att han ska lätta upp det hela med en liten show, när han 

utför sin plikt i administrationens tjänst. Om det är en kvinna ska 

hon låtsas som om hon kunde låta sig uppvaktas, och själva sakfrågan 

ska verka vara en bisak. Man och man emellan ska det utbytas ett 

par ord om likgiltigheter utanför själva fabriken, karlgemenskapen 

är också värd något. Det spelar ingen roll om det är samma få meningar 

som upprepas år efter år. 

Urladdningar av spänningen förekommer mycket oftare gentemot 

obetydliga tjänstemän utan makt än mot riktiga chefer. Från 

de senares sida är det mycket få saker som tas illa upp: situationen 

saknar varje tillstymmelse till tvetydighet, beroendet är öppet och 

naturligt, underdånigheten måste inte förvridas av förnedring, den 

finns där redan. 

När det gäller cheferna är det ytterst sällan man kan få höra 

tankegångar som ifrågasätter deras existensberättigande, funktion 

eller oumbärlighet, men det händer desto oftare med deras hjälptrupper, 

kontoristerna och inspektörerna. Det är ju så att arbetarna 

inte vet något om chefernas värld och verkliga förehavanden, på 

samma sätt som djuphavsfiskarna bara känner till rovfiskarna som 

ibland kommer ner på besök, medan havsytan, torra land, luften 

och bergen bara är sagor och myter. Begreppet överflödighet gäller 

bara den del av världen som deras erfarenhet täcker; i alla händelser 

hänger detta begrepp i luften och dyker upp på egendomliga banor. 

76

MIN AVSYNARE, det vill säga han som har sitt pass vid min maskinrad, 

presenterade sig så här: “Jag hoppas vi ska bli nöjda med varandra, 

folk här gillar mig.” Han väntade sig uppenbarligen bekräftelse på 

detta från min handledare. 

“Gubben gillar att prata, men annars går det faktiskt bra att få igenom 

jobben hos honom, han bråkar inte mycket” sa min handledare 

när avsynaren hade gått vidare, ‘hans trick är att han aldrig släpper 

igenom serien första gången. Du visar honom det första stycket och 

då påpekar han något som ska ändras i inställningen. Men du börjar 

bara på serien med den inställning du har gjort och när han kommer 

åt det här hållet igen så visar du honom ett stycke. Det stämplar han 

i allmänhet av, eftersom han är generad. Han vet ju att du klarar inställningen, 

men han måste också producera något.” 

Den här avsynaren är verkligen en vänlig själ, han har grått hår 

och rosiga kinder och är barnsligt förälskad i sitt skjutmått (“ingen 

betalar mig för att jag använder mitt eget”)», det är bara det att han 

pratar alldeles för gärna. Han har utvecklat en speciell samtalsmetod 

för att samordna sin pratsjuka med arbetarnas motstånd. (Detta 

77

senare har inga personliga orsaker; om han inte är petig med avsyningen 

kan han göra som han vill. Men de tycker inget vidare om 

när han glömmer sig kvar vid maskinen, eftersom de inte har något 

gemensamt samtalsämne och efterkom det stör arbetet. Det går inte 

att skicka bort honom, för han har ju möjligheter att låta oss känna 

av om han lir sårad.) 

Han håller monologer och väntar sig inte ens något svar. Han 

berättar långa historier från sitt militära förflutna, om kriget där han 

var löjtnant och hamnade i komplicerade motsättningar med sina 

överordnade. Hans historier upprepar sig regelbundet och han bevisar 

med ständigt nya argument att han en gång i tiden hade rätt. 

Hans överflödighet är så påtaglig att han gör den till ett samtalsämne, 

som han slugt fogar in i någon av sina krigshistorier. Han 

kommer med exempel på att soldaterna inte gillar kontrollerna som 

upprepas dag efter dag, men sedan visar det sig oväntat att varje ordningsregel 

ändå har sin mening. 

En av svarvarna i min maskinrad kan inte förlika sig med gubbens 

omkringdrällande. Det sägs att han en gång sa till honom, att om han 

nu ändå stod där och inte hade annat för sig, skulle han då inte kunna 

lämna fram arbetsstyckena åt honom, prata kunde han ju göra under 

tiden. Det är kanske sedan dess som vår avsynare bara ägnar sig åt 

avsyningen hos den svarvaren, gör om alla mätningar och ibland inte 

släpper igenom serien förrän efter tredje eller fjärde avsyningen. Det 

är som om han ville bevisa för arbetaren att han inte får mer tid över 

så här heller, så det var inte lönt att bråka. 

De andra avsynarna gör sig mindre bekymmer för den generande 

sysslolösheten. De klarar sig med några små, beprövade knep, 

och mera är det ingen som väntar sig av dem. De är mästare på den 

småtrevliga samtalston, som på en gång sätter citationstecken kring 

deras egen sysslolöshet, arbetarnas flit, självironin och uppskattningen, 

så att alltihop ändå uttrycker något slags nedlåtande, övervakande 

välvilja: “Nå, låt se vad det är vi lever av.” “Jag får väl titta på 

78

er också, så att ni inte känner er övergiven.” “Jag kommer, jag kommer, 

jag ser att ni längtar efter att få arbeta.” “Är ni redan klar med 

inställningen, det var väldigt vad det går undan för er idag, sparar ni 

till en bil?” “Då sätter vi en liten stämpel här i baken så att den får 

löpa.” Osv. 

Det är sällan man kan hitta dem vid deras små bord mellan 

maskinraderna: skulle de sitta där hela dagarna och vänta på att bli 

kallade skulle det gå likadant för dem som för vår avsynare med hans 

hängande vid maskinerna. De släntrar hellre bort till slutavsyningen 

eller till förmannens kontor och sitter där och pratar. När vi sedan 

letar efter dem spelar de upp den lilla komedin med den strängt 

upptagne, tillbakaskyndande mannen. 

Avsynarna är berömda för sin aptit, men så vitt jag kan se är detta 

en påtvingad talang: det är lättare att slå ihjäl tiden när man småäter. 

Dessutom har de möjlighet att koka ägg, korv eller grönsaker på den 

lilla kokplattan i slutavsyningen, råvarorna har de med sig hemifrån. 

Arbetarna äter bara under tjugominuterspausen på förmiddagen och 

ser med oblida ögon på detta kokande, kanske därför att det sker 

mitt framför ögonen på dem. De är som Pavlovs hundar. Lukten av 

maskinolja och hett stål skapar en kväljande blandning med den 

brynta lökens - det är inte särskilt befordrande för koncentrationen 

och väcker hatiska tankar. 

En av de unga hantlangarna provocerar regelbundet sammanstötningar 

med den ene avsynaren, genom att utan tillåtelse äta vid 

hans bord, eftersom avsynaren i allmänhet inte befinner sig i verkstaden 

vid frukostdags. Maskinarbetarna har roligt åt avsynarens ilska 

när han upptäcker det. Det verkar som om pojken inte gör det 

här på grund av illvilja mot honom (de har egentligen ingenting med 

varandra att göra), utan det är maskinarbetarnas sympati han njuter 

av om och om igen. Arbetarna äter i allmänhet stående vid sina redskapsskåp, 

någon gång sitter de på kanten av lådorna med maten i 

knät. Det finns varken stolar eller bord i den trånga verkstaden, el- 

79

ler någon särskild lokal för detta ändamål. Det kanske inte heller är 

någon som saknar det. Måltider och ackord är fiender. 

Vår avsynare förklarade en gång hur han föreställer sig avsynarnas 

roll. “Det är ni som står för kvantiteten och jag för kvaliteten”, 

sa han där han stod bredvid plattformen. “Ni är bara intresserade 

av pengarna, ni lever av styckantalet. Mig ger de timlön för att jag 

ska garantera kvaliteten. Bli inte förolämpad nu, men om det bara 

berodde på er skulle utskottet bli så stort så det anar ni inte. Har 

ni hört talas om jurydomstolar? Där är juryn oberoende, inte bara 

av brottslingen, utan av domaren också. Här är det vi som är juryn. 

Jag tittar på vad ni har gjort och talar om, om det är bra eller dåligt. 

Mig kan förmannen inte ge några befallningar, för vi utgör en egen 

avdelning i företaget, förstår ni. Förmannen, det är domaren, det är 

han som talar om hur mycket ni ska betala för utskottet. I viss grad 

övervakar vi förmannen också, för det har hänt (jag vill inte nämna 

några namn) att han har låtit bli att bestraffa utskottsproduktionen 

för att få sin premie.” 

Egentligen har han rätt, men det kan bara vara hans dåliga samvete 

som får honom att säga att det är han som står för kvaliteten. 

Det är jag som producerar kvaliteten också. Hans roll består i att 

tvinga den ur mig. Han är inkarnationen av det yttre tvång som är 

riktat mot mig, och det är jag som betalar vad det kostar - han är 

anställd för att det jag gör överhuvudtaget ska gå att använda. Han 

förkroppsligar lönearbetets självkritik. Det är möjligt att det är han 

som står för kvaliteten, men det innebär bara att det inte är han som 

tvingar mig till kvantiteten, det sköter de om på annat sätt. 

När en gammal yrkesarbetare sa: “Avsynarna skulle inte behövas 

om vi inte var tvungna att plundra för att tjäna det vi ska”, tror jag 

att han menade att avsynarnas dagdriveri och överflödighet bara är 

skenbar i prestationslönesystemet. Om ingenting annat ändrades än 

att avsynarna försvann så skulle vi verkligen bli alldeles vilda och 

ingen skulle bry sig om kvaliteten. Deras sysslolöshet innebär bara 

80

att vi självmant, mot våra egna intressen, går dem till mötes. Den 

gamle yrkesarbetaren tänkte på ett annat slags överflödighet; han 

förknippade avsynarens nödvändighet med lönesystemets öde. Han 

skulle vilja stå för kvaliteten utan avsynare. Han skulle vilja stå för 

kvaliteten. 

Avsynaren framtvingar kvalitetsarbetet, men han lägger hinder 

för kvantiteten. Även om han ville skulle han inte kunna övervaka 

oss utan att sinka oss. Men det vill han inte heller: varje avsynare 

betraktar stämplingen som en ceremoni (i själva verket utdelar han 

en välsignelse i utan vilken jag inte kan arbeta vidare) och han betraktar 

det som självklart att jag letar reda på honom om jag behöver 

honom. Att de skulle hjälpa till eller på något sätt delta i arbetet, kanske 

i materialtransporterna, är definitivt uteslutet, trots att de skulle 

ha tid till det. 

“Det är inget fel på den slöfockens krafter, han kunde gärna hjälpa 

dom som försörjer honom”, sa min granne svarvaren. 

Även om de skulle ha lust med något sådant så skulle de snabbt 

slå bort tanken, för cheferna skulle inte gilla det. De skyddar avsynarnas 

anseende, det måste vara eftertraktansvärt att komma upp 

sig till att övervaka andra. Det strider inte mot “juryns oavhängighet” 

att mer än en arbetare utöver sin fackförenings- eller partifunktion 

har fått avsynarjobbet i present. Idrottsmännen och fotbollsspelarna 

blir också ofta sådana som står för kvaliteten. Avsyningen är uppnåbar 

och är därför omgiven av ett nät av misstänksamhet, skvaller 

och känslighet. Överallt, hos oss också, finns det en och annan gift 

eller ogift kvinnlig avsynare, om vilken man, ibland exakt, tror sig 

veta vem som har lagt ett gott ord för henne. Hennes man lagar 

företagschefens bil (gratis), därför har frun blivit avsynare i en annan 

avdelning (utan att ha några kvalifikationer), påstår någon. Hur och 

varför man blir chef berörs sällan av den här sortens profana tvivel, 

det är en väl skyddad helig inrättning. 

En stor del av ackordsarbetarna kan tjäna lika mycket som avsy- 

81

narna om de verkligen pressar sig till det yttersta. Därför blandar 

sig ett lätt hån och medlidande i deras uppfattning om avsynarna 

– de små smulorna av makt kan inte ersätta hälsa, ungdom, det vill 

säga arbetsförmåga. En del av avsynarna är nämligen handikappade, 

sjuka eller gamla arbetare. 

Men medlidandet tar slut när förhållandet mellan avsynare och 

arbetare får så klara konturer som under övertidsperioderna. 

Avsynarna har fast timlön, och det är en hel värld som skiljer timlönearbetarnas 

övertid från ackordsarbetarnas. Till på köpet gör inte 

avsynarna någonting, som statyer över sin egen funktion betraktar 

de vad jag gör. Deras närvaro är förutsättningen för att vi ska kunna 

åta oss övertidsarbete (inte för att det skulle vara något större nöje, 

men för flertalet ackordsarbetare är det den enda möjligheten att 

hålla familjens räkenskaper i balans, och förmannen förväntar sig 

också att vi ska jobba på övertid). Om vi arbetar fyra timmars övertid 

får vi en fjärdedel av timlönen för de två första timmarna och hälften 

av timlönen för tredje och fjärde timmen – det blir bara några forint. 

Vi arbetar alltså inte för övertidsersättningen, utan för det oförändrade 

ackordet; fyra timmar till efter de vanliga åtta och tröttheten 

ökar med kvadraten på varje fillér. 

På natten ligger den väldiga hallens bortre delar i skugga, på sin 

höjd ett dussin maskiner surrar, det är något drömlikt och absurt 

över detta att vi är här och arbetar. Denna uttråkade man som spatserar 

omkring känner sig också illa till mods, men det räcker inte 

för att utplåna skillnaden mellan oss. Tillsammans med vakthavande 

förmannen som sitter och dåsar på sitt kontor förkroppsligar han 

just nu allt som trycker ner oss. Under de nattliga övertidstimmarna 

blir Fabriken möjlig att föreställa sig: runt omkring i verkstäderna 

arbetar på sin höjd ett par hundra arbetare, avsynarna småäter, en 

handfull överordnade pysslar på sina kontor, i portvaktskurerna sover 

vakterna med hängande armar. Vad är det som håller detta samman? 

frågar jag mig. Och under tiden arbetar mina händer. 

82

OM FÖRMÄNNEN fick jag redan under inlärningsmånaden höra två 

intressanta uppfattningar. Den ena återkom i olika former många 

gånger senare, den andra visade sig vara en flyktig, aldrig upprepad 

tanke. 

“Dom är kungar här, dom håller i allt. Dom fixar som dom vill. 

Dom känner till alla maskinerna och om dom inte gillar dej kan dom 

alldeles ta kål på dej, medan dom klämmer ur dej det styckantal som 

behövs. Dom vet exakt vad dom gör.” 

Denna ton av “yrkesmässig” uppskattning tycktes motsägas av 

den andra uppfattningen. En ung yrkesarbetare som arbetade vid en 

halvautomatisk svarvmaskin sa: 

“Det dom gör, jag menar det dom verkligen uträttar, det skulle vilken hantlangare som 

helst kunna klara av i förbifarten om hans eget arbete vore mekaniserat och om dom 

lärde honom att räkna. Han skulle inte ens behöva räkna. Han skulle kunna fördela 

serierna rättvist efter en lista varje morgon och köra ut dom till maskinerna. Sånt som 

inte var bra skulle man kunna snacka med honom om.” 

Jag såg på honom att han ryggade tillbaka för styrkan i sina egna 

83

fantasier: detta som han föreställde sig var i varje avseende så avlägset 

från skådeplatsens verklighet, det var utkastet till en omvänd, 

kollektiv värld som utvecklade sig ur dessa få ord. 

Han måtte ha haft något obehag eller bråk med någon av förmännen, 

för hans irritation var märkbar. Han nådde i alla händelser långt 

i stundens ilska, med ett enda kliv: han betecknade helt enkelt stora 

delar av våra närmaste, dagligen närvarande chefers sysslor (och 

makt) som överflödiga. 

Förmannen organiserar nämligen inte bara vårt arbete, han organiserar 

i första hand oss. Det är förmännen som bestämmer våra 

löner och vårt arbete, våra tillägg, premier och utskottsavdragen. Det 

är de som beslutar om semestrarna, på begäran av statliga myndigheter 

skriver de personliga omdömen om och betyg för t.ex. sådana 

som vill studera eller ansöker om pass; de övervakar fackföreningsaktiviteterna 

i verkstaden; de anställer, placerar om och avskedar, de 

straffar och belönar. Deras underskrift är förutsättningen för allting 

som inte automatiskt följer av de dagliga göromålen. Trovärdiga informationer 

är bara sådana som kommer från dem. Att kalla till möte 

är deras exklusiva rätt. 

“Det är förbjudet att vistas i omklädningsrummen under arbetstid 

utan förmannens tillstånd!” – tjugo centimeter höga, röda bokstäver 

på omklädningsrummets gråa vägg. När jag läser dem för första gången 

kommer jag att tänka på gymnastiklärarna från den mörka barndomen. 

Är vi en hjord och måste vi hållas i betsel? 

De som har utformat detta förbud (vem känner dem?) har uppenbarligen 

föreställt sig att arbetarna går till omklädningsrummet 

utan vidare anledning. Förmannen är den person som kan bedöma 

vilket av mina behov som är befogat och vilket som inte är det. Detta 

och liknande förbud är naturligtvis knutna till den del av förmannens 

ansvar, som går ut på att förhindra även enskilda “onödiga” 

arbetsnedläggelser. Till sådant räknas t.o.m. om någon på sommaren 

vill duscha under skiftet. Den fyrtiogradiga värmen, den upphettade 

84

stanken, kroppen som blir öm och sårig under de oljiga kläderna, de 

svettiga handflatorna som halkar på spakarna gör kanske en sådan 

önskan förståelig. Motiveringen till avslaget låter: “Då skulle alla 

kunna duscha precis när de har lust.” 

Förmannen i en av fabrikens mer avlägsna verkstäder är fortfarande 

den före detta arbetare, som vid sin utnämning sammankallade 

sina före detta arbetskamrater till ett blixtmöte och meddelade händelsen 

med följande ord: 

“Hör ni ni, det finns två saker man inte kan välja här i livet: sin 

mor och sina överordnade.” Denna historia berättades upprört för 

mig, men det vore fel att tro att upprördheten omedelbart gällde förmannens 

prat eller hans öppenhjärtighet. När han hade slutat sin 

historia viskade den unge underhållsarbetaren, som reparerade kopplingshuset 

på min maskin, med uppspärrade ögon, nästan desperat: 

“En sån som den kan snacka hur som helst om min mor och jag 

kan inte ens slå honom på käften.” Han klamrade sig fast vid tanken 

att förmannen, som kanske inte ens hade en aning om att han sett 

dagens ljus, hade förnedrat hans mor. Vad skulle han annars kunna 

hänga upp sig på? 

De flesta av våra förmän har också varit arbetare; i vår verkstad 

är det verkmästaren och “Bälgen”. Det finns en del som har jobbat 

ihop med dem, åtminstone med verkmästaren. Han är yngre än sina 

ersättare, högst 35 år. 

Han började med att gå partivägen och blev först befordrad till 

ställare. “Vem hade kunnat tro att han var så politisk av sej”, sa min 

handledare som – till sin stora grämelse – inte är du med honom. 

Det är de flesta av de äldre, och detta faktum är inte likgiltigt för dem. 

“Gyula är en bra kille, han behandlar inte dom äldre som skit”, sa 

en av dem. “Fast han kommer inte att sluta med det här, han siktar 

högt.” Det är bara de äldre som kallar honom Gyula, de andra säger 

kamrat. 

Verkmästaren vet verkligen vad han gör. Han är ungdomlig till 

85

det yttre också, välklippt, kortväxt, visserligen förfulas hans leende 

av en ståltand men man måste definitivt säga att han ser bra ut. Han 

talar övertänkt, ändrar skickligt röstläge, brusar upp i rätt ögonblick 

och är måttfull med skämtsamheter. Han talar flytande och 

sammanhängande utan koncept, när han håller tal blandar han sin 

naturliga grovhet med inövade fraser, men han anpassar dem skickligt 

till ämnet. I allmänhet inleder han blixtmötena och produktionskonferenserna 

så här: “Kamrater, ni är tidningsläsande människor 

allihop ...” Han uppehåller sig inte länge vid det “utrikespolitiska 

läget” eller de “nationella uppgifterna”, och trots att han utnyttjar 

det samlade frasförrådet så gör han det i uthärdlig omfattning. Han 

blandar skickligt tidningsspråket med fräsarjargongen. I motsats till 

en del av företagsfunktionärerna ligger han aldrig “en broschyr efter” 

och han införlivar med känsla de nya uttrycken i sitt ordförråd. “Det 

står i allas vårt intresse” är hans favorituttryck. 

“Bälgen” har också varit yrkesarbetare, svarvare, men för längre 

sedan. Han kan vara 45–50 år, en plufsig, nervös karl. Han kallas 

“Bälgen” därför att det påstås att han spelar dragspel; men enligt andra 

är det bara den oroliga rörelse som han gör när han rycker på axlarna 

en gång i minuten som påminner om dragspelsspelande. Han 

sluddrar och håller sig inte till saken när han talar, men det finns en 

viss konsekvens i hans ytliga sätt att lyssna på den som vänder sig till 

honom med något problem. Han klarar av det hela fort och ändrar 

ofta sina anvisningar, men om någon väljer en förnuftigare lösning 

som går emot hans anvisningar så gör han inte sak av det. Det är 

“Bälgen” som fördelar arbetet på morgnarna, det är något som han 

har stor övning i. Med kontoristen bakom sig jäktar han från maskin 

till maskin, efter ett rutinerat handgrepp läser han sluddrande av 

serienumren, kontoristen skriver upp dem i sin bok, och sedan är 

det hon som ger hantlangarna anvisningar om vilka stycken som ska 

fram. Han döljer det gunstlingssystem som ligger bakom fördelningen, 

med frågor om ovidkommande saker som t.ex. maskinernas 

86

skick. Invändningar lyssnar han helt enkelt inte på; när han definitivt 

blir ställd mot väggen och överrumplad, så skyller han på att arbetet 

är brådskande eller hänvisar till verkmästaren. Han är inte äregirig 

och därför kommer han bra överens med verkmästaren, som gick 

förbi honom på rangskalan så fort han hade klarat av partiskolan. 

De två andra förmännen arbetar inte bara på förmiddagarna, 

de avlöser varandra. Farbror Gyuri tycker alla om och han räknas 

allmänt som blödig. Han har tjocka mustascher och har en blå baskermössa 

på sig på sommaren också. Han sätter sig ofta själv på gaffeltrucken 

för att hiva fram en eller annan transport till maskinerna. 

Han tillåter det han har möjlighet till och vi vänder oss oftare till 

honom än till de andra. När han inte tillåter något pekar han menande 

mot kontoret; han kan stava till ordet “tyvärr”. 

“Kasimir” beter sig egendomligt, stelt och pinsamt officiellt. Han 

har alltid en ren, brun rock på sig, trots att till och med verkmästaren 

går omkring i blå arbetsoverall. Han tycker inte om att smutsa ner 

händerna heller. Han säger ni till alla. Det är ingen som vet varför 

han har fått öknamnet “Kasimir”, men alla kallar honom så. Han har 

gått i teknisk fackskola. “Han låtsas vara ingenjör”, säger min granne 

om honom. 

Ackordsarbetarnas nominella timlön avgörs, liksom i mitt fall av 

verkmästaren, det är något som ingen kan lägga sig i, inte ens fackföreningen. 

När saken har gjorts upp mellan den nyanställde och 

verkmästaren, är den överenskomna summan rättesnöre för “Bälgen” 

när han bestämmer vilken ackordsgrupp de olika arbetarna ska ha. 

En högre grupp innebär högre minutlön och alltså högre ackord. Alla 

tjänar mer än den nominella timlönen, men inte mycket mer – det är 

resultatet av verkmästarens och “Bälgens” taktiska fiffel. Naturligtvis 

är det tack vare plundringen vi får ihop de pengarna också. 

På det här sättet råkar alla i personlig beroendeställning till 

förmännen när det gäller förtjänsten också, trots att vi jobbar på ackord. 

Med de andra har man inget annat att göra än att man svartsjukt 

87

iakttar, att inte någon annan har fått några fillér mer, snabbare timlönehöjning 

eller att de inte ger andra de sedvanliga “bra jobben”. 

Samma konkurrens råder på alla andra områden där verkmästaren 

bestämmer: semestrarna, tilläggen, premierna och belöningarna. 

Alla vet att förmännen praktiserar gunstlingssystem, de tror till 

och med att det ligger mera bakom än vad som är sant. I denna djungel 

av avundsjuka, anklagelser, förorätter, inställsamhet, i fyllan avslöjad 

fiendskap och tafatta intriger är det antagligen bara chefen som 

är hemmastadd. Med bekymrad min och ibland skämtsamma, ibland 

lugnande ord “löser” han de problem som egentligen orsakas av beroendet 

av honom. 

På timlöneskalan som sträcker sig från åtta till tolv forint kan 

man bara stegvis komma vidare, och eftersom det sällan går mindre 

än ett eller två år mellan två timlönehöjningar bibehålls den ömsesidiga 

spänningen, utan att någon får näsan över vattnet. 

Vid de “samtal” som föregår timlönehöjningarna hänvisar chefen 

sällan till principiella motiv. Men vid produktionskonferenserna försummar 

han aldrig att tala om “kampen” mot “likalönen” 10 . Denna 

“kamp” berör inte skillnaden mellan chefernas, t.ex. förmännens och 

arbetarnas löner. Något sådant har jag aldrig hört talas om. Detta är 

ingen kampfråga och den avgörs inte heller i verkstaden. 

Hans andra teoretiska favoritargument lyder: “Ni måste ju också 

förstå, kamrater, att vi bara kan dela på det som vi producerar.” Detta 

är klart och begripligt, och jag tror inte heller att det finns någon 

som vill motsäga det. Men de kanske tolkar det annorlunda än verkmästaren: 

“Det är möjligt att han tar och delar ut premierna idag, 

för dom har vi producerat åt honom här på metallbearbetningen”, 

viskar någon försmädligt i raden bakom mig. Han är i alla händelser 

oberörd av verkmästarens listiga pluralis majestatis. 

Det är inte heller underligt att frågan om “likalönen” inte förekommer 

bland argumenten vid de enskilda besluten. Det finns inte 

10 Kampen mot likalönen: Ständig kampanj, särskilt efter den ekonomiska reformen (som satsade mycket på 

ekonomisk stimulans), mot alla krav på minskning av löneskillnaderna. 

88

en arbetsledare som skulle kunna förklara för ackordsarbetarna på 

vilka grunder den enes prestation bedöms som svagare än den andres. 

För alla vet ju hur de bestämmer ackordstiderna! Sedan placerar 

de det beräknade stycket i någon av kategorierna, så att samma 

ackordstid kan komma att innebära lägre eller högre ackordslön. 

Slutligen plundrar alla så mycket de kan. Arbetet fördelas däremot 

av förmannen, som beroende av den formella timlönen tilldelar lägre 

eller högre ackordsgrupper. Resultatet är uppenbart: de prestationer 

som görs av de lika hårt pressade unga eller gamla fräsarna, eller 

svarvarna, regleras på förmannens kontor. Därför talar de inte om 

“kampen mot likalönen” vid andra tillfällen eller annorlunda än vid 

högtidliga tillfällen och då i största allmänhet. 

Vid de enskilda lönediskussionerna åberopar verkmästaren hellre 

personliga argument: vederbörandes ålder, familjeförhållanden, 

maskinens kvalitet, ibland t.o.m. att ackordsättningen är otillförlitlig 

och meningslös (vid sådana tillfällen förklarar sig verkmästaren vara 

lika oavhängig av tidsstudieavdelningen, som avsynaren säger sig 

vara av förmannen). Framdragandet av personliga förhållanden kan 

dock ibland slå tillbaka. De berörda känner mycket bättre till dem 

själva, och av de kommentarer de fäller inbördes framgår det att de 

skulle kunna bestämma mycket mer mänskligt och lugnande, om det 

var de som bestämde. Visserligen kritiseras förmannens beslut bara 

av dem som inte är berörda i det aktuella fallet; de små fördelar som 

alltid tillfaller andra driver dem tillbaka om och om igen i konkurrensens 

malström. 

I timlönediskussionerna har fackföreningen principiellt rätt att 

yttra sig också. 

Det är verkmästaren som föreslår den heltidsanställda fackordföranden 

på avdelningen, så därför skulle det innebära en utmaning 

mot honom om man kom med en motkandidat vid valet eller röstade 

på en sådan (men vad skulle det tjäna till?). Efter valet är det verkmästaren 

som fastställer hans lön också. Fackföreningsrepresentant- 

89

en har i alla händelser två chefer: inom fackföreningen har han också 

en överordnad, som redan har sin arbetsplats i kontorsbyggnaden. 

Vår nuvarande fackbas är en svarvare, hans företrädare var en av 

våra avsynare (i verkstadskommittén är två av de sex medlemmarna 

avsynare och en administratör). Han är en skrupulöst noggrann, 

punktlig och skicklig arbetare, som ofta jobbade övertid och alltid 

avslutade arbetet en halvtimme innan visslan gick för att rengöra sin 

maskin, som han nästan hade vuxit ihop med. Verkmästaren berättade, 

berömmande, om honom att han åtog sig uppdraget med tvekan, 

trots att han inte lider någon ekonomisk förlust under sin förtroendemannaperiod. 

Han tillhör också de äldre som är du med verkmästaren. 

Nu strövar han omkring ganska mållöst i verkstaden och 

hälsar på sina vänner en efter en. Om någon söker upp honom med 

sina bekymmer diskuterar han dem inte, utan meddelar förskrämt 

att han ska säga till verkmästaren. Resultatet blir i allmänhet så här: 

“Det går inte, Gyula har visat det i kollektivavtalet också, det är han 

som har rätt.” I detta döljer sig egentligen en hälsning; verkmästaren 

gillar inte om man vänder sig till honom genom mellanhand. Om 

den klagande är uthållig går han också till chefen, de flesta vänder sig 

direkt till honom. På det sättet har de större chans att lyckas. 

När det gäller timlönehöjningarna är det likadant: det är inte 

sannolikt att chefen behöver diskutera alltför mycket för att få fackföreningens 

samtycke. Fackordföranden känner i alla fall till de olika 

personliga problemen och man beaktar hans uppgifter. 

Det är bara när det är dags för brigadmötena som han har något 

att göra, då deltar han i alla tillsammans med någon av verkmästarna. 

Före produktionskonferenserna går han enligt verkmästarens anvisningar 

igenom de önskvärda inläggen, det är han som överlägger 

med de äldre och verkmästaren med kadrerna, t.ex. den yngre ställaren, 

han som är fräsare. Han går naturligtvis också på företagskonferenserna. 

På blixtmötena och produktionskonferenserna läser han 

upp ett kort inledningsanförande eller en längre sammanfattande 

90

edogörelse – det är möjligt att han skriver dem själv men han diskuterar 

dem alltid med chefen. När han är färdig överlämnar han 

ordet till “kamrat verkmästaren Gyula D.”, som i sin tur tackar för det 

“innehållsrika inledningsanförandet”. 

I princip har han heller ingen talan när det gäller beslut som angår 

hela avdelningen; de är undertecknade av företagets fackförening 

tillsammans med den ekonomiska ledningen. Sådant får verkmästaren 

kännedom om före honom, men de båda i sin tur före oss 

andra. 

På något sätt betraktar de inte vår ordförande som en del av fackföreningsapparaten, 

utan snarare uppfattas han som en ängslig och 

utlämnad figur. Om han vore en streber skulle han räknas till dom. 

Vad gäller fackföreningen har alla den uppfattningen att “den finns 

till bara för namnets skull”. “Dom håvar in avgiften, men när dom 

borde säga till så tjatar dom likadant som verkmästaren: om jag 

arbetar mer så får jag också mer betalt. Betalda fiender, det är vad 

dom är!” “Dom skulle vara dom första att kalla på militär om det blev 

strejk.” De av solidaritet uppeldade teve- och presskommentarerna 

till lönestriderna i väst får ett egendomligt resultat: trots att fackföreningen 

har sin hand med i allt “tillmötesgående” från företagets 

sida, och om man får tro personaltidningen tar företagsledningen 

inte ett steg utan att vara kontrollerad av fackföreningen, så hamnar 

den ändå i underläge vid denna ofördelaktiga jämförelse. Många – i 

synnerhet de äldre från landet och de allra yngsta – går inte med i 

fackföreningen. “Jag har inte råd att slänga bort pengar”, säger de till 

ordföranden, som slappt manar på dem. 

91

KOLLEKTIVAVTALETS EXISTENS känner nästan alla till, men ingen vet 

vad det innehåller. “Sånt skräp bryr jag mig inte om”, säger de. Det 

är mycket få som ens vet vad avtalet är: en gemensam skapelse av 

företagets fackförening och ledning för fastställande “av ömsesidiga 

rättigheter och förpliktelser”. Och även om de vet det, formulerar de 

det inte så. “Där står allting om vad man har att hålla sej till, utom det 

som inte står där”, var det någon som svarade. 

Hur länge har det funnits ett kollektivavtal inom företaget? Uppfattningarna 

är delade: “Det har alltid funnits”, “Sen några år”, “Förra 

året kom det bestämmelser om att det skulle finnas”, “Dom gjorde 

ett nytt i fjol”. 

En del erinrar sig att man läste upp avtalet på en av produktionskonferenserna 

förra året. “Det var bara ett utkast som man skulle 

uttala sig om”, rättar någon. “Hade ni omröstning?” De tittar häpet 

på mig. “Tja, dom svarade på frågorna, så mycket man nu kan säga 

om såna saker, och så två veckor senare var avtalet klart, dom la in 

det på kontoret. Vad som sedan har ändrats i det ... jag orkade inte 

ens höra på produktionskonferensen”, sa den ende som överhuvud- 

92

taget svarade på min naiva fråga. 

Under den hetsiga tiden i slutet av året bad jag om en dags ledighet. 

“Inte ens obetald ledighet ger jag”, sa chefen och skakade på 

huvudet. Vi invecklade oss i en mindre diskussion, som han klippte 

av med att säga: “Titta efter i avtalet om ni inte tror mig”, varefter 

han gick och lät mig stå där. 

Jag gick in på kontoret och frågade efter det hos en av kontoristerna, 

som också är ett slags sekreterare åt chefen. Hon promenerade 

in till verkmästaren, kom sedan tillbaka och tog fram det tjocka, 

stencilerade häftet ur en av skrivbordslådorna. “Om jag frågar efter 

det utan chefens tillstånd, lämnar ni inte ut det då?” frågade jag. “Så 

är föreskrifterna”, sa hon kyligt och tillade: “Titta på det här, ni får 

inte ta det med er.” 

Efter två minuter hade jag redan ångrat att jag inte hade låtit chefen 

få rätt. Det var helt enkelt omöjligt att hitta just den bestämmelse 

som jag letade efter. I innehållsförteckningen förekom ordet “semester” 

i ett dussintal av rubrikernas bisatser, varav till synes ingen tycktes 

gälla mitt fall. 

Jag bad om hjälp och kontoristen pekade på en av rubrikerna. Jag 

slog upp sidan och hittade något som såg ut ungefär såhär: “Enligt 

1962/XIX Min. TvR. 26. §. /4/-/6/ samt MTrvK 47. §. /5/.” Jag går 

inte i god för att siffrorna och förkortningarna är riktiga. 

Jag tog chefens tid i anspråk en gång till och fick följande förklaring: 

“Jag pratar inte i luften, allting är avtalsenligt fastställt. I den där 

bestämmelsen i avtalet står närmare bestämt, att jag inte behöver ge 

er ledigt.” “Men ni skulle kunna göra det?” “Det skulle jag, men det 

får jag själv bedöma.” 

Jag fann mig i mitt öde, och eftersom jag ändå redan hade förlorat 

tjugo minuter på min halsstarrighet tittade jag lite grann till i avtalet. 

Häftet är på minst 150 sidor. Det består till stora delar av liknande 

tungvrickande förkortningar och oöverskådliga paragraf- och artikelnummer. 

På de ställen där de fylls ut med text, formulerar det 

93

ara ramförordningar på det mest omöjliga och förvildade lag- och 

kanslispråk. Eller också definierar det de olika befogenheterna inom 

ganska vida gränser och sätter mer precisa gränser på sådana ställen 

där det ligger i företagets intresse. Inom dessa gränser är det vederbörande 

chef som beslutar. Detta är egentligen vist uttänkt, för han 

skulle ju inte kunna ta ett enda steg om han vore tvungen att orientera 

sig med hjälp av denna text. Företagets intressen känner han till 

av instinkt och erfarenhet, så på det sättet behöver han inte ständigt 

titta efter vilka ramarna är. Dagstidningarnas juridiska rådfrågningsspalter 

gör det lätt för sig, när de lär de klagande brevskrivarna, 

att företagets kollektivavtal “förvisso ger svar angående det berättigade 

i det påtalade beslutet”. 

Mina grannar känner till diskussionen och min vän svarvaren skrattar 

ut mig igen. “Har du slagit huvet i väggen nu igen? Du tror väl 

inte att det står något annat i avtalet än vad dom vill?” “Men vilka?” 

försöker jag. “Tja, hela bandet, och fackföreningen, och dom andra.” 

Gamle M. sammanfattar också intermezzot på sitt sätt: “Du får ta 

det som det är, dom tänker inte sätta sej själva på pottkanten. I ett 

fall av tusen har dom fel, och det är också en slump om det avslöjas. 

Avtalet angår dom och inte dej.” 

94

TILLÄGGSLÖNEN är det vanligaste samtalsämnet vid vårt umgänge 

med förmännen. De förfogar nämligen över en ganska stor summa 

som de använder till löneutfyllnad, tillägg. Ingen vet hur stor denna 

summa är, eller om de använder hela. Vid förmännens redovisningar 

talas det aldrig om detta, det ryms varken under “redogörelse för 

resultat” eller under uppräkningarna av “brister” eller “uppgifter”. 

Tilläggen betyder mycket för oss, och också officiellt är de till för 

att någorlunda hjälpa upp lönerna för dem som på grund av arbetsbetingelserna, 

av orsaker de inte rår över, har kommit till korta. 

För teknikerna vore det önskvärt att vi anpassade oss till maskinernas 

rytm och kraft och utan avbrott eller tidsförlust lämnade arbetsstyckena 

ur hand i hand, att det aldrig uppstod en situation där 

vi måste avvika från de rörelser som har beräknats för oss, där vi 

måste tänka och ändra, om det också är för att det föreskrivna resultatet 

ska uppnås. 

Det är inte vi som utgör det största hindret för detta, utan så att 

säga Naturen själv. Kanske kommer automatiseringen så småningom 

att åstadkomma det. Företaget är för närvarande oförmöget att 

95

nå detta sitt mål, dess egen slöhet och materialets tröghet motverkar 

det. 

Men inte till vår fördel, det sörjer ändå fabriken för. Vårt arbete 

är tidsstuderat, och ackordsättningen utgår inte från något annat än 

att avbrott inte kan äga rum. Gör jag ett avbrott så registreras inte 

detta som en dygd, utan som ett fel hos mig – jag bestraffas för det. 

Boten dras av från min lön, därför att vi ännu inte befinner oss i det 

automatiserade paradiset där jag inte längre behövs för att det inte 

ska bli några avbrott. 

Tillägget utgör ett litet tillrättaläggande, men bara så som i tidningen: 

alltid i efterhand, småstilt och undanskymt, alltid efter särskild 

påstötning och diskussion, om överhuvudtaget. 

Tillägget tar ner ackordsättningens dröm på jorden. Ackordsättningen 

(vare sig ackordet går att uppfylla eller ej) drömmer om att 

jag är en av några föreskrifter sammanfogad, fullkomlig varelse, som 

arbetar med ett immateriellt material och med bibehållen effekt kan 

bytas ut mot vilken annan (fullkomlig) varelse som helst. Den vet 

inte av övergångar, slump, sammansatthet, varken hos människor 

eller material. Den känner till friska och sjuka människor, men inte 

den hosta som gör att jag sätter ena handen för munnen och därför 

inte kan bära, trots att det är vad som står i tur; bensmärtor som 

tvingar mig att gå långsamt; tankeflykt; spruckna naglar; obehaglig 

svett; behaglig mättnad. Men det är likadant med maskiner och material: 

för den finns det bra och dåliga maskiner, men slitna, tröga 

startspakar, hackande axlar, hårda skruvar, förslitna spindlar finns 

inte. Det finns tyngder som kan lyftas för hand eller med maskin, 

men det existerar inget oformligt, svårgreppat material, inga maskindelar 

som lagras i snön på gården och som ens handflator fryser 

fast vid till och med i verkstaden. Den vet ingenting om obändiga 

spån som tränger in i springor, eller om att det nya fräshuvudet skär 

bra, men det gamla sämre. Sammanhang existerar inte för dess del: 

en sliten borr lämnar en skåra, skåran hindrar hålet från att glida in 

96

på apparatens tapp, man måste tvinga på det och efter det tjugonde 

stycket blir det tröttande, en trött människa lyfter långsammare och 

avstår från att byta redskap och kämpar hellre med det slitna, och så 

vidare. Det finns inga samband, varken väderlek, oväsen, vår, hat eller 

kärlek. Egentligen vet den ingenting och ändå måste jag anpassa 

mig efter den, för den hotar med livsfarliga penningböter. 

Tillägget, det lilla tillrättaläggandet, gäller långtifrån alla slag av 

hinder. Mänskliga hinder existerar inte för tillägget heller. Materialets 

och maskinens motstånd tar det till en viss grad med i räkningen: 

ackordsättningen saknar medel att locka fram en självförnekande 

vilja hos det livlösa materialet. 

För vad får man – i princip – tillägg? 

Om materialet är hårdare än vad teknikerna har föreställt sig, så 

kan man bara få bort metallskiktet med flera grepp, medan ritningen 

föreskriver ett enda. Den sammanlagda tiden för serien kan växa till 

det mångdubbla, men ackordslönen är oförändrad, vi har inte tjänat 

en enda fillér mer. 

Om det tidigare arbetsmomentet har lämnat en obearbetad rand 

vid styckets kant måste jag gå bort till slipmaskinen och slipa ner 

den, annars kan jag inte sätta in den i fastsättningsanordningen. Jag 

måste bearbeta hela serien innan jag börjar fräsa. Ett helt “obetalt” 

arbetsmoment – där är tillägget en lämplig lösning. 

Smidesjärnstyckena är ofta deformerade när de kommer, vilket 

enligt de erfarna beror på att man i smidesverkstaden slänger de heta 

styckena i en hög där de får kallna under varandras tyngd. Det jag 

sedan måste göra är en skam: jag tar trekiloshammaren och bearbetar 

det kalla stycket. Den fastsättningsanordning som är avsedd 

för arbetsmomentet ger perfekt fräsning bara om stycket är perfekt. 

Det är fråga om millimetrar, men ofta är efterbearbetningen resultatlös. 

Antingen vill materialet inte ge efter, eller också överskrider 

det tvärtom måttet vid minsta slag. Tröttheten paras med ilska över 

det primitiva och obetalda arbetet. 

97

Jag skulle kanske inte ens kunna be om tillägg för detta pestartade 

arbete om det inte fanns en del jobb där det på förhand är inräknat 

och försett med eget ackordskort, “kosing”. Det har ett vackert namn, 

“anpassning”, men står i en mycket låg ackordsgrupp och betyder en 

timlön på sex, sju forint. Här kan det inte bli tal om någon plundring, 

det är omöjligt att utföra det på kortare tid än den angivna och ibland 

tar det längre tid än själva fräsningen. 

Om fastsättningsanordningen är dålig och jag själv fixar ihop fastsättningen 

av styckena, så kan jag också begära tillägg. Redskapsbrist 

som tvingar en till “handarbete” och strömavbrott kan också 

berättiga till tillägg, men det måste vara bra långvarigt för att jag ska 

kunna be om det. 

Principen utgår alltså ifrån att allt annat arbete jag gör annars är 

betalt. Ackordsystemet har inte lidit något uppenbart nederlag, det 

är just tillsammans med tilläggslönen det blir fulländat, dessutom, 

som de ständiga ackordsättningarna visar, måste det ständigt skärpas. 

Tillägget är ett rättvisans verk, men det är ackordsättningens 

rättvisa. Det kompletterar min inkomst upp till den gräns som ackordsättningen 

hade berättigat mig till om det inte hade blivit något 

avbrott. 

Det vill säga det kompletterar den inte alls. Varför skulle just 

tilläggslönen vara den lön som det inte är önskvärt att göra besparingar 

på? 

Förmännen, ställarna och avsynarna talade inte ens om att den 

existerade, och det var först efter ett bra tag jag fick höra talas om den 

av gamle M. “Här kan du begära extra för hårdheten”, anmärkte han 

och knackade på ett stycke. Förr var det han som gjorde det här arbetet 

och lyckades uppnå att han alltid fick tillägg för det. Men “Bälgen” 

hade inte sagt något om det när han lämnade ut arbetet. 

Jag sa till honom men stötte på ett obehagligt, surmulet motstånd. 

Förmännen, Gyuri också, gör allt för att jag ska känna mig 

som om de gjorde mig en oändlig tjänst med tillägget. Man måste be 

98

om det, och därför kommer jag på mig med att gripas av obehag inför 

den mest berättigade begäran. 

Jag försökte få råd av de andra, för jag ville undvika avslag. Vad 

är berättigat och hur ska man be om det? Fräsarna svarade inte alltid 

gärna: tilläggen hamnar också inom konkurrensens trollkrets. 

Det beror kanske på, att ingen vet något exakt om tilläggen, bara 

det att förmännen drar sig för att betala ut dem. Av detta drar de 

slutsatsen att om alltför många ber om dem så blir det mindre till 

var och en. Det finns naturligtvis inga bevis vare sig för detta eller för 

motsatsen. 

Därför är det så att säga en yrkeshemlighet vilket arbete någon 

med framgång begär tillägg för. Hemlighetsmakeriet skapar ett förment 

eller verkligt kumpanskap med förmannen: jag ger dig tillägg 

för det här jobbet, men du säger ingenting till de andra. Genom 

fräsarna fick jag snarare upplysningar som ofrivilligt halkade ur dem 

i ilska över att inte ha fått ett begärt tillägg, eller i glädje över att ett 

arbete tillsammans med tillägget hade förvandlats till ett bra jobb, 

eller genom deras klagomål när förmannen dröjde med att skriva ut 

papper på tillägget. 

Det föreföll som om de av mina grannar som inte var fräsare hellre 

talade om detta, kanske därför att vi inte rubbar varandras cirklar. 

Hårdheten t.ex. känner de av vid alla maskiner där arbetsstycket 

bearbetas innan det når mig. Det har hänt att de skickat en hälsning 

med hantlangaren om möjligheten att få tillägg, när de har lämnat 

över materialet. I sådana fall ligger det i svarvarens eller borrarens 

intresse att jag, fräsaren, också begär tillägg och föregriper förmannens 

invändning: “Det var konstigt, på fräsmaskinen kände de ingenting.” 

Däremot behandlade alla min obehagskänsla inför hur begäran 

skulle framföras på samma sätt. Plötsligt hade de massor av råd. “Låt 

dom inte behålla det, dom ger det aldrig av sej själva.” “På dom bara.” 

“Ge dom kosingen för arbetet och tala om vad du ska ha, det är allti- 

99

hop. Om han inte tror dej kan han ju komma bort till maskinen.” 

“För dom är det bara bra om du inte säger till.” “Dom vet mycket väl 

vad som är skäligt, dom låtsas bara att dom inte vet, och berodde det 

på dom så ... (handrörelse).” “Dom litar på att du gör det ändå, tala 

om för dom att dom ska få se på fan om du inte får tillägg.” 

Det senare uttrycker snarast en önskedröm, rådgivaren skulle 

knappast uttrycka sig så själv. Om förmannen envisas finns det ingen 

högre instans att vända sig till, och sedan räknas det som arbetsvägran, 

med varning som påföljd, om jag inte utför arbetet - utan 

tillägg. 

Jag har t.ex. en serie som alltid är försedd med tillägg, särskild 

“kosing” för “anpassning” följer med, men halva skiftet går åt, eftersom 

schablonen som jag anpassar stycket efter är dålig. Jag visar det 

för “Kasimir” och begär tillägg. Han tar surmulet hammaren. “Får 

jag se!” Jag tittar på klockan, han hamrar på ett stycke i tre minuter 

(“anpassningstiden” är en minut). Han mäter stycket mot schablonen, 

det stämmer inte. Han går vidare och säger: “Hamra på bara, 

allihop går att rätta till.” Tillägg är det inte fråga om, jag kan vara 

glad om det åtminstone finns anpassningspengar. 

Trots att tillägget ska komplettera ackordet är det inte ackordsatt. 

Förmannen skriver ut en jämn summa på en höft, och det är alltid 

mindre än vad jag räknat med. “Det här brukar vi ge så mycket för”, 

blir svaret om jag bråkar. 

Vid långfräsen arbetar en äldre man med långsamma rörelser. 

Han får alltid samma sorts arbete, men det är hårdare än normalt. 

Därför måste han låta maskinen gå långsammare, och han är inte 

tillräckligt stark för att komma ifatt sig själv genom att mata snabbare. 

Han har begärt tillägg flera gånger, men det får han inte: att 

maskinen går något långsammare är inte skäl nog. “Dom vill inte ens 

höra talas om tillägg om jag inte gör åtminstone dubbelt arbete.” 

Det är min erfarenhet också, men det innebär inte att vi får dubbelt 

eller tredubbelt tillägg om vi arbetar dubbelt eller tredubbelt så 

100

mycket. Min förlust måste vara mycket påtaglig för att de ska ersätta 

en bråkdel av den, annars håller de alltsammans inne. 

Till förlusterna som jag inte får något tillägg för hör t.ex. också 

den tid, som jag – ofta utan framgång – slösar bort på att be om 

tillägg. Men om jag inte säger till i förväg innan jag börjar med arbetet, 

eller åtminstone när jag är halvvägs med det, har jag knappast 

en chans. Om jag begär den när jag har avslutat arbetet så tror mig 

förmannen inte, milt uttryckt. Däremot ger han mig inte bekräftelse 

förrän arbetet är klart. Då måste jag gå först till honom och sedan till 

avsynaren med “kosingen”, och till sist, när det är avklarat, tillbaka 

till förmannen. Tid och åter tid. 

Till på köpet är det lätt att glömma både att be om tillägg och 

att fråga efter det inlämnade papperets vidare öden. Gränsen mellan 

det arbete som det går att få tillägg för och det vanliga dåliga jobbet 

har lösts upp. Men förmannen säger inte till ens om någon har fått 

tillägg under flera år och glömmer att säga till en enda gång. Tillägget 

tillkommer oss för utfört arbete på samma sätt som den vanliga 

lönen, men om vi inte ber om det finns det inte, om vi inte ligger i för 

att få det finns det inte. 

Förmännen är alltså sparsamma med lönerna när det är de som 

betalar ut dem och inte datorn. Det är inte sannolikt att de beter sig 

så här bara av ren lättja. Majoriteten av maskinarbetarna påstår att 

de har ekonomiskt intresse av att spara in på tilläggen, även om de 

inte vet hur det går till, om det är genom premier, utdelning eller på 

annat sätt. De mer temperamentsfulla säger, att förmännen helt enkelt 

stoppar pengarna i egen ficka. 

Någon framkastade ett förslag om att vi borde fråga på produktionskonferensen 

hur många forint verkstaden förfogar över varje 

månad till tillägg. (En viktig fråga kan man - det har erfarenheten 

visat - ställa bara efter överenskommelse med andra, för förmannen 

känner om frågeställaren är ensam och då besparar han sig helt enkelt 

det pinsamma svaret, men om det är fler som väntar på det, så är 

101

det svårare för honom att göra så.) Förslaget möttes av mumlanden. 

De menade att han bara skulle prata förbi saken och säga sådant som 

“det beror på hur bra föregående månads arbete har varit” eller “det 

begränsas av företagets möjligheter” eller “mindre än vad han själv 

skulle vilja”. “Eller också skulle han nämna en summa, vad gör det 

honom? Hur skulle du kunna kontrollera att det är sant och att han 

verkligen delar ut dom?” löd det sista motargumentet. 

De röstade mot förslaget, men föreställde sig svaren. Ingen tänkte 

sig möjligheten att förmannens svar skulle bli: “Tillägg betalas ut 

obegränsat, för syftet med dem är ju att man aldrig ska behöva göra 

ett obetalt arbete.” 

Ingen har hört talas om att fackföreningen skulle ha ägnat sig åt 

tilläggen, eller ens åt enskilda tilläggslönefrågor. 

102

“DU SKA ARBETA VID TVÅ MASKINER SAMTIDIGT, vad är det för konstigt 

med det?” frågade gamle M. den första dagen. Jag var förvånad inte 

bara därför att det föreföll mig konstigt att man samtidigt skulle kunna 

betjäna två stycken av dessa mångarmade, osjälvständiga varelser, 

som så uppenbart är konstruerade för lösningen en maskin – en 

människa. Men jag hade heller inte en aning om att jag skulle bli en 

tvåmaskinsfräsare. Ingen av de många tjänstemännen vid anställningsceremonin, 

inte ens förmannen hade ansett denna omständighet 

tillräckligt intressant för att meddela mig den i förväg. 

Jag kan inte föreställa mig att de trodde att nästa, ännu större 

överraskning, avslöjandet av ett av ackordslönens allra vackraste 

trick, skulle kunna gå att undvika. De kanske ville vinna tid – den 

djupaste innebörden i tvåmaskinsystemet kan inte bli klar för den 

i sammanhanget oskuldsfulle förrän efter provtiden, och den som 

säger upp sig efter de få dagarnas provtid kan de tvinga att arbeta 

under uppsägningstiden. För övrigt sa de ingenting om provtiden 

heller. 

Min handledare lärde upp mig, och vid slutet av första månaden 

103

arbetade jag redan självständigt vid två maskiner. Jag uppfattade 

helt enkelt denna arbetsordning som en så stegrad påfrestning att 

den omöjligt kunde stegras ytterligare. Jag trodde att jag hade fattat 

vad det var för överväganden som låg till grund för att den hade 

införts. Jag föreställde mig det så här: de hade tagit sikte på de små 

andhämtningspauser då frammatningen sker, då bordet rör sig och 

maskinen fräser. Jag har själv avstått från dessa andhämtningspauser, 

liksom från alla andra, i och med att jag arbetar på ackord. 

Det är logiskt att de har tagit fasta på dessa bråkdelar av minuter 

också, eftersom de redan har utnyttjat alla andra möjligheter i och 

med den “sporrande” egenheten hos ackordslönen, att jag bara tjänar 

pengar under de ögonblick som maskinen “lever”. Men till och 

med dessa ögonblick går att utnyttja mer, om jag under tiden sköter 

en annan serie vid den andra maskinen – förbereder ett arbetsstycke 

eller skruvar loss det färdiga stycket. Det är uppenbart att inte varje 

stycke eller arbetsmoment tillåter en sådan samordning, men i det 

ideala fallet kan jag producera dubbelt så mycket på samma tid, och 

om samordningen inte är fullständig kan jag i alla fall göra mer än 

på en enda maskin. Med den ökade ansträngningen ökar även antalet 

stycken, och eftersom ackordsarbetaren tjänar sina pengar på det 

sättet är systemet stimulerande. 

Vid den här tiden föreföll mig tvåmaskinsystemet nästan rättvist. 

När allt kommer omkring är ackordsarbetaren inte ute efter bekvämlighet 

– fast de flesta skulle ju inte ha något val även om det var vad 

de var ute efter. De lever för plundringen, de har förbundit sig, frivilligt 

när allt kommer omkring, att mobilisera hela sin kraft, sin hälsa 

och sina nerver. Om de har accepterat ackordslönen, ackordsättningen, 

så behandlar de uppenbarligen tvåmaskinsystemet som en ytterligare 

möjlighet; de får inte något annat, utan samma sak i fulländad 

form. Att fabriken samtidigt vinner på det, är självklart, annars 

hade de inte hittat på det här. 

Det var vad jag tänkte mig, och det bekräftades av mitt själstill- 

104

stånd, som var av samma karaktär som vid den “enkla” plundringen 

– det var den stimulerande effektens verklighet. Det skulle vara 

omöjligt att inte utnyttja möjligheten, det ligger ingen beräkning i 

detta utan nästan instinkt. Beräknande kan jag bara tillåta mig att 

vara - då tyckte jag att jag inte kunde tillåta mig det - ifråga om hur 

jag utnyttjar möjligheterna. Jag försöker kombinera mitt arbete så, 

att den andra maskinen verkligen bara ska ta min överblivna tid i 

anspråk; jag vill undvika att de bägge arbetena inverkar störande på 

varandra. Det är inget problem om jag bara kör glesa serier på den 

ena maskinen, i de små pauser som ger sig vid den andra, maximalt 

utnyttjade maskinen och kanske inte ens i varje sådan paus - det innebär 

ändå ren vinst. 

Misstanken om att jag ännu inte visste allting om tvåmaskinsystemet 

vaknade, då jag undersökte “kosingen” och inte upptäckte 

någon skillnad mellan de dagar då jag hade arbetat vid två maskiner 

och de då jag hade arbetat vid en, ibland var den ena bättre, ibland 

den andra. Kanske jag inte hade samlat ihop alla papper och skulle 

hitta de felande posterna på dekadkortet. 

Jag behöver inte vänta på dekadkortet. På eftermiddagsskiftet 

låter “Kasimir” köra ut två serier åt mig, och min avlösare har också 

lämnat kvar en del på femtio stycken, jag har bara att välja. Jag funderar 

över kombinationen och uppskattar arbetsrytmen hos de tre 

olika slags arbetena. Sedan bestämmer jag mig för att det inte är värt 

besväret att koppla samman serierna. Jag börjar vid den ena maskinen, 

och under tiden ställer jag så smått in den andra för att genast 

kunna börja vid den, när jag är klar med den första serien. 

“Kasimir” iakttar mig på avstånd en stund och släntrar sedan bort 

till mig. “Arbetar ni inte vid horisontalfräsen?” frågar han. Jag börjar 

förklara mina ekonomiska överväganden och talar om att jag med 

ställarens hjälp kanske blir fortare färdig på det här sättet, än om jag 

fräste de båda serierna parallellt. Det är emellertid inte detta som är 

“Kasimirs” problem. “Det är er sak”, säger han. 

105

“Jag frågar bara för att jag ser att ni har arbete till den andra 

maskinen också”, fortsätter han, som om han inte hade hört min 

förklaring. “Det är väl inget fel på er horisontalmaskin?” frågar han. 

Jag skakar oförstående på huvudet. “Jag frågar alltså därför att jag i 

så fall inte kan skriva ut någon av serierna för en maskin, det är inte 

ens lönt att ni ber om det.” Och han tillägger för att understryka det 

hela: “Titta efter på kosingen, alla tre arbetena är för två maskiner.” 

Det visar sig att rubriken i “kosingens” nedre vänstra hörn, där de 

sätter en etta eller tvåa, ändå betyder någonting. Ingen har förklarat 

för mig hur jag ska tolka ”T.g.r.:2”. “. Jag kan inte förebrå min handledare, 

han har lärt mig fräsa. 

“Kasimirs” fragmentariska förklaring lyder: “Det här betecknar 

om ni ska göra ett annat arbete samtidigt med det som kortet gäller. 

Om det står markerat för två ma¬skiner så ska ni arbeta vid bägge.” 

Ur hans tveksamma ord – jag ser på honom, att han ångrar att han 

har sagt till – tecknar sig konturerna av ett okänt tillägg. Det kan vi 

begära (“med måtta”, säger han), om vi utför ett arbete; som står utskrivet 

för två maskiner, för sig. Dvs. den andra maskinen står stilla, 

men av orsaker som vi inte rår för, t. ex. för att den är trasig eller 

för att det inte finns arbete till den. Beteckningen för detta tillägg är 

“utskrives för en maskin”. 

Erfarenheten har redan lärt mig att där tillägg överhuvudtaget 

kan förekomma, där döljer sig alltid en massa obetalt arbete. Men 

varför ersätter de mig (även om det är måttligt) för ett outfört arbete, 

som de sedan avräknar på vanligt vis när jag utför det? Storsinthet? 

Svaret föreföll otroligt, för att sedan bli ett desto mer trivialt och 

självklart faktum i det dagliga arbetet. Markeringen för två maskiner 

innebär, att ackordslönen bara utgör hälften av den på vanligt 

sätt beräknade, “riktiga” ackordslönen. T. g.r.: 2 betecknar inte något 

tillmötesgående från tidsstudiemännens sida, varmed de eventuellt 

skulle låta mig förstå att jag kan tjäna något mer på det här stycket, 

om jag bestämmer mig för att sköta den andra maskinen också. Det 

106

innebär i stället att för varje arbete som de på tidsstudieavdelningen 

stämplar med en markering för två maskiner (det gör de med 70 

procent av arbetena), är jag tvungen att jobba vid två maskiner. Jag 

måste göra två stycken för samma lön som för ett stycke, om jag inte 

vill ha halv lön för ett stycke. Här upphör matematiken att fungera – 

åtminstone är den oanvändbar för min del. 

Tidsstudieavdelningen gör ett bra arbete. För två maskiner beräknar 

den alla arbeten, där maskinen kan löpa själv, om också bara för 

bråkdelen av en sekund, vilket kanske inte ens är tillräckligt för att 

jag ska hinna ta nästa stycke ur högen och bära bort det till maskinen. 

De enda arbeten de låter vara markerade för en maskin är de, 

där det är fullkomligt omöjligt att ens tänka på den andra maskinen. 

Tidsstudieavdelningens arbete med dessa bedömningar är inte alltför 

komplicerat, det består av en division. De halverar ackordstiden 

och ackordspriset följer med. Vårt arbete har inte minskat med ett 

enda handgrepp; det enda som har hänt är att de har köpt några 

maskiner och utökat ackordskortet med ytterligare en rubrik. 

På själva “kosingen” finns det annars inga spår av halveringen, 

ackordstiden står där i sin ruta på samma sätt som allt annat. En angivelse 

som inte ens kommer i närheten av den verkliga ackordstiden 

skulle förefalla som ett oförskämt hån, om inte ackordstiderna också 

i övrigt hedrade tidsstudiemännens fantasi. 

Det är nästan en lyx, ett slöseri med företagets pengar, att de vid 

en del arbetstyper använder multiplikationstecken (på kosingen är 

det markerat: 1,1 x, 1,17 x). Fast det är sant, upp till 1,2 kommer de 

aldrig. Det innebär att ackordspriset inte är exakt hälften av priset 

på ett enmaskinsarbete, utan något högre, men högst två tiondelar. 

Detta ger mig löfte om, att om jag arbetar vid två maskiner och 

lyckas fördubbla min prestation under den givna tiden, så kommer 

jag upp inte bara i min ursprungliga lön, utan jag har för en 

tiondels lönetillägg producerat dubbelt så mycket. Multiplikatorn 

betecknar tidsstudieavdelningens storsinthet och välvilja. Den enkla 

107

halvering¬en skulle duga lika bra, för detta tiondels tillägg stimulerar 

knappast mer till tvåmaskinsarbetet än den enkla be¬teckningen 

T. g. r.: 2. 

Om en experimentellt sinnad tidsstudieexpert i hemlighet hade 

iakttagit mitt beteende när jag blev bekant med tvåmaskinsackordet, 

så hade han kunnat registrera effekten med tillfredsställelse. Om 

jag dittills inte hade haft något emot att arbeta vid två maskiner, så 

måste jag nu till förväxling ha tett mig som någon för vilken arbetet 

(ju mer desto bättre) på en gång har förvandlats till en livsnödvändighet. 

Ackordsarbetarna lever i en av tidsstudiemännen befrämjad 

kommunism, åtminstone vad gäller deras förhållande till arbeten 

som är markerade med T.g.r.:2. 

Jag slutar fundera över vilka arbeten jag ska göra parallellt och 

med vad. Jag låter nästan allting som de kör ut till mig gå i två; 

maskiner. Dittills hade jag föreställt mig, att det var en ren vinst om 

jag kunde göra något vid den andra maskinen också. Detta är fortfarande 

sant, med en viss modifikation: för varje stycke som jag kan 

göra vid den andra maskinen minskar jag min förlust. Hittills har jag 

utnyttjat möjligheten, nu har jag blivit dess slav. 

Jag kan inte tillåta mig att låta någonting ligga. Även om kombinationen 

är fullkomligt omöjlig så rycker förmannen bara på axlarna: 

jag har arbete, bägge maskinerna fungerar, n4got tillägg kan han inte 

ge mig. Även om jag under månader på trots bara skulle arbeta vid en 

maskin, så skulle jag inte straffa någon utom mig själv. Arbetar jag 

bara vid en maskin, så har företaget en halv ackordslöns förtjänst, 

utöver den vanliga, för varje stycke som jag producerar, samtidigt 

som jag inte producerar mindre än under enmaskinsystemets tid. 

Det är mycket svårt att arbeta vid två verktygsmaskiner samtidigt, 

det ä.r ett farligt arbete som förbrukar all andlig energi. Arbetar jag 

vid en maskin är det visserligen utmattande och tråkigt, men de korta 

pauser som erbjuds då maskinen löper själv tjänar som något slags 

gottgörelse. Jag kan känna det som om jag behärskade maskinen, för 

108

jag har matat den, lagt min hand på den och nu arbetar den. Dessa 

nästan ömma känslor vaknar naturligtvis mest när jag byter från ett 

tvåmaskinsarbete till en maskin, men efter en liten stund försvinner 

de där också. Vid tvåmaskinsarbete är den känslan omöjliggjord. Två 

maskiner kan rnan inte behärska, de två maskinerna behärskar mig. 

D6 slukar det råa, spottar ut det färdiga, otåligt, ömsesidigt svartsjukt 

och med farliga krav på att jag ska fortsätta där jag har slutat. Det kan 

inte bli tal om något slags hänförelse efter den blixtsnabba avmonteringen, 

bytet av stycke, åtdragandet av skruvarna och det nästan 

samtidiga igångsättandet av maskinen; jag måste kasta mig över till 

den andra maskinen, där jag – i en annan rytm – utför samma saker. 

Att jag har förvandlats till en tanketom, vansinnig maskin visar 

sig inte i mina förnimmelsers och känslors upphörande, inte ens i att 

tankarna undviker mig. Det visar sig i första hand i att det stör mig, 

förargar mig, förstör och förintar mig när en känsla eller tanke blir 

medveten. Jag måste kämpa mot dem, jag måste fundera ut metoder 

och övningar, som när jag var barn och måste räkna för att kunna 

somna. Maskinerna hjälper mig också att hitta metoder, växlingen 

mellan deras olika rytmer ger också en rytm, först utformar jag den, 

hittar den och sedan går jag den till mötes; det skänker nästan ett 

slags glädje att maskinerna bejakar och stärker mig. I min mänskliga 

varelse stör mig den medvetandegjorda tanken lika mycket i arbetet 

som maskinens skavanker, drivarmens nyckfullhet, växelspakens 

förslitna kontaktyta, igångsättningsknappens kärvande. På samma 

sätt blir den klara tanken som klamrar sig fast vid medvetandet fiende 

till den medvetslösa vilan därhemma efter jobbet. Jag tar emot den 

med samma vrede och flyktinstinkt som i fabriken, och på det sättet 

vet jag att jag fortfarande tillhör maskinen, jag har inte återvunnit 

mig själv. Hur kan den som gör detta sedan barndomen veta att han 

måste återvinna något? 

Inte ens i det arbete som har funnit sin rytm och erövrat en 

framgångsrik maskinmässighet försvinner känslorna och tankarna, 

109

de bara förvandlas: den omedelbara kontakten, identiteten, mellan 

dem och mig är bruten. Detta är mycket svårt att beskriva. Jag tror 

det närmaste jag kan komma är att säga: det är jag som upphör att 

existera. När de öppnar den stora sidodörren i hallen och materialtrucken 

dundrar in, så vet jag – jag vet det inte i tanken, jag bara 

vet – att jag fryser i draget, men jag känner inte att jag fryser. Min 

rygg värker, jag får kramp i fingrarna, ackordslönen för det här arbetet 

är löjlig – all) detta känner eller tänker jag inte, utan jag vet att 

någon som är jag känner och tänker detta. Jag känner, tänker, planerar 

inte själva arbetet, jag bara ser att jag arbetar. 

Jag vet att det är jag som nu har stängt av frammatningen i tid, 

som nu kommer att böja sig ner efter nästa stycke, som kastar sig 

över till nästa maskin, som undviker sprickan i plattformen. Det finns 

inga känslor och tankar, och om de finns hindrar de mig inte längre, 

de har förvandlats till föremål för ett oavhängigt begrundande. 

Egentligen finns det ingen ansträngning heller, bara det tanke - och 

känslobefriade medvetandet om (minnet av?) hur trött jag egentligen 

är, hur jag kommer att känna tröttheten ända in i märgen när 

jag har avslutat serien, hur svårt det kommer att bli att börja om från 

början med nästa och hamna i samma tillstånd igen. Jag är maskinens 

rytm, och det är kanske därför som sexualsfären är det i världen 

utanför arbetet som ändå har någon plats i mitt medvetande – även 

om det också är på ett oupplevt, identitetslöst sätt. Ett kärlekslöst 

könsumgänge: rytmen leder mig, jag vet vad jag känner och kommer 

att känna, men jag känner det inte. 

De få tankar som ändå biter sig fast kan inte heller vidareutvecklas. 

De faller i rytmens fälla och springer runt i cirklar, som ekorren 

i sitt hjul. Den omedelbaraste, senaste, mest elementära vreden, 

förorättelsen, förargelsen utformar sig till sådana skentankar, däremot 

aldrig gladare känslor. De anpassar sig till rytmen, dämpas när 

vi befinner oss i ett enklare arbetsstadium och förstärks, får tänderna 

att gnissla, hjälper till med muskelarbetet i ett svårare. De pulserar 

110

i form av frågor eller utrop, alltid utan svar. Ibland kan man inte 

låta bli att ge dem luft; då blir de till förbannelser och det är bara 

ens invigda granne eller vänner som begriper dem. “Ska jag skänka 

bort mitt till på köpet!” Eller: “Jag ska hellre gå på övertid, va?” eller: 

“Han kommer att glo som om det var bio, när jag säger upp mej!” 

Dessa utbrott från en sönderhackad, utvecklingshämmad, stammande 

tankemekanism blir ett ilsket ackompanjemang till dunsen i 

lådan när ett stycke är färdigt. Det går inte att tänka vidare så länge 

man måste börja på ett nytt stycke, och man måste alltid börja på ett 

nytt stycke. 

Företagets främsta avsikt med införandet av tvåmaskinsystemet 

var inte att fördubbla produktionen. Det var framförallt löneinbesparingar 

det var ute efter. Det är inte av överdrivet nit som tidsstudiemännen 

kvalificerar varje tänkbart arbete som lämpat för två 

maskiner. De vet att den “fulländade” tvåmaskinskombinationen är 

mycket sällsynt, och det är bara den som ger fördubblad produktion. 

De räknar med att vi inte kan utföra en del av tvåmaskinsarbetena 

parallellt, men för dem är också det något önskvärt. I en genomsnittlig, 

typisk kombination producerar vi något mer än under ett hårt 

enmaskinskift, men vår lön kommer inte upp i samma nivå. 

Något underlag för jämförelser har vi förstås inte, eftersom tvåmaskinsystemet 

har blivit ett naturligt arbetsvillkor. Vem som helst 

skulle, som jag, kunna räkna ut på papperet, eller helt enkelt fundera 

igenom nackdelarna med tvåmaskinsystemet och skillnaderna i lön 

jämfört med en annan, inte längre existerande arbetsform. Men det 

skulle bara vara slöseri med tid, och på den grundvalen skulle man 

vara tvungen att kalkylera med alltför många saker. Tvåmaskinsackordet 

är också ett ackord; ackordslönen för en maskin existerar kanske 

för att vi ska bli överbetalda? 

Tvåmaskinsystemet kan också bli något alldagligt, och det gör 

en ännu mer uppmärksam på hur relativt detta är, som vi kallar för 

“betalt” och “obetalt”. Men inte bara tvåmaskinsystemet utan också 

111

prestationslönen, själva lönearbetet är grundat på att lönearbetaren 

är villig att bortse från denna relativitet, som i sista hand går tillbaka 

på överensstämmelsen mellan lönearbete och tvångsarbete. På vår 

avdelning finns en arbetare som ibland blir enveten och i ilskan över 

ett uteblivet tillägg kan gå ända upp till direktören. “Tror dom att jag 

tänker arbeta gratis kanske?” Eftersom det är sällan han hamnar i 

detta upprörda tillstånd, brukar förmannen ge efter. Samma arbetare 

jobbar sedan åratal utan att klaga vid två maskiner, för “halv” 

lön. 

Vi liknar infödingarna under den tidiga kolonisationen, som 

skänkte bort sina skatter, sin jord, sig själva, allt till de vita för 

värdelöst krimskrams och inte kände sig obetalda förrän det vanliga 

bjäfset uteblev. 

Vi låtsas inte om relativiteten, men vi lider av den: vi kan vara hur 

bra betalda som helst, det vittnar ändå om vår totala otillfredsställelse 

att vi alltid är villiga att producera mer och mer för något högre 

lön, och att vi producerar allt som de ger oss i uppdrag att producera. 

Man skulle kunna tro att tvåmaskinsystemet är så iögonenfallande 

att det borde slita sönder illusionen om att bli betald, tillsammans 

med illusionen om arbetets betalbarhet. I själva verket stegrar det 

styrkan hos denna illusion; om det inte ger mig något högre lön än 

den tidigare eller än timlönearbetet, så framstår det inte som ett grovt 

förtydligande av det välkända förhållandet, utan som lurendrejeri. 

Anmärkning: 

Det är tydligt, att inte ens jag själv kan skriva om lönearbetet, om ackordslönen, 

om ackordsättningen, om tilläggslönen, om tvåmaskinsystemet annat än som om 

enskilda kränkningar. Genom att jag betonar dem som enskildheter stärks bara 

mina skuldkänslor över att jag understöder illusionen om att de går att eliminera, 

att de är tillfälliga och går att förbättra. Det förefaller som om pengarna också 

här, inför det tomma papperet, bevisar att deras allmakt inte gäller bara i fab- 

riken. Det står i deras förmåga att inte bara säkra eller äventyra min förtjänst, 

utan också att censurera mitt språk, att göra det omöjligt för mig att hitta sådana 

ord, som när jag talar om dem uttrycker något annat än att jag tycker att de är 

112

för få. De är obegränsade envåldshärskare på objektivitetens område: här liksom 

i fabriken står det i deras makt att förvisa dem som drömmer om slutet på deras 

välde till poesin, eller, vilket är samma sak, låta skära tungan ur dem. På mina 

arbetskamrater kan jag också iaktta detta, att vi kan finna ord för allt, bara inte 

för denna otvivelaktigt existerande dröm, som i de ögonblick objektiviteten går 

förlorad uppenbarar sig i form av stamningar. 

Den oväntade glädjen däremot är avväpnande långt över sin förtjänst. 

Det förekommer att nykonstruerade stycken som från början är ackordsatta 

för två maskiner, efter en viss tid skrivs om till enmaskinsarbeten, 

eftersom ackordsättarna har övertygat sig om sakens omöjlighet. 

Ackordspriset, som plötsligt blir fördubblat, förefaller som en 

gåva eftersom vi dittills har gjort samma sak för hälften så mycket. 

Motsatta fall är vanligare, men om man anstränger sig ordentligt 

kan man undvika att ta allting så hårt. Inom ramen för “den tekniska 

utvecklingen” och “ackordsuppföljningen” – det var för övrigt dessa 

två begrepp, plus “rationaliseringen”, som på sin tid var täcknamn 

också för införandet av tvåmaskinsystemet – får vi ibland nya fastsättningsanordningar 

till de enmaskinstycken som fortfarande finns 

kvar. I den nya anordningen får det plats fler än i den gamla, så att 

vi får möjlighet att fräsa med maskinell frammatning och behöver 

inte skjuta bordet för hand. Däremot ökar ställtiden, anordningen 

har fler klämbackar och man måste dra åt fler skruvar. Om vi bara 

arbetade vid en maskin skulle denna “tekniska utveckling” inte ens 

vara nog för att sänka ackordstiden. Men eftersom de klassificerar 

stycket som ett tvåmaskinsarbete sjunker ackordstiden till hälften. 

När anordningen har levererats skriver de ut ny “kosing”, och på den 

står det T.g.r.:2. 

Förmännen handskas lika sparsamt med tillägget för två maskiner 

som med de andra. Det besvärar det inte, att tillägget här helt 

öppet är benämningen på något som innebär att de i speciella fall 

betalar också andra hälften av ett alltid utfört arbete. De utnyttjar de 

mest olikartade “yrkesmässiga” knep. 

113

Ett av de vackraste är deras flit. I början av skiftet får jag en stor 

serie, som visserligen är markerad för två maskiner men inte har 

någon pendang. Förmannen väntar tills jag (i säker förhoppning om 

ett tillägg) börjar på den, och då låter han köra ut en till, men själv 

kommer han inte ens i närheten av mig. Hantlangarens ansikte är 

berett på allt, han är van vid att maskinarbetarna vid sådana tillfällen 

skriker åt honom: “Vem har sagt att du ska komma med den här 

skiten?” fast de vet vem det är. Det lönar sig inte att diskutera, tillägget 

är väck. Till på köpet måste det framkörda materialet bli liggande, 

för om jag skulle avbryta den påbörjade serien för att få igång den 

andra maskinen skulle det löna sig ännu sämre för mig. 

Tillägget för tvåmaskinsarbeten måste man också begära i varje 

särskilt fall, trots att förmannen vet vilket läge jag befinner mig i, 

eftersom det är han som har ordnat det. Han ger mycket noga akt 

på hurdan maskinkombination han får till stånd med fördelningen 

av arbetena, och om han är gramse på någon behöver han inte göra 

annat än att se till att denne inte får något enmaskinsarbeten, eller 

något som går att skriva ut på en maskin. 

På tillägget för två maskiner kan de – om de skriver ut det – inte 

spara in någonting, eftersom summan inte är angiven på måfå och 

inte går att runda av, utan är den halverade lönens komplettering till 

hel, minus de en eller två tiondelarna som finns angivna i multiplikatorn. 

De behöver inte ens räkna efter, utan bara leta fram de till fillér 

angivna kompletteringstalen i en stor, tabellindelad bok. 

Man kan säga att tilläggen för två maskiner och för andra arbeten 

stör varandra. Man kan helt enkelt inte begära två slags tillägg samma 

dag, hur berättigade de än är. Till och med den godhjärtade gamle 

Gyuri skakar besvärat på huvudet och säger: “Begär ni inte tillägg 

alltför ofta? Det här är ingen välgörenhetsinrättning.” De tolererar 

inte heller att man kommer med ansökan om tillägg varje dag under 

en längre tid. Den måste förtjänas med en tids avhållsamhet då 

och då. Förmännen uppfostrar de omättliga tilläggslönetagarna till 

114

självbehärskning och ödmjukhet. 

Men ibland spelar verkmästaren rollen av räddande ängel och 

välgörare. Han “råkar” få höra en diskussion, lyssnar på parterna 

och bestämmer att man för den här gången ska betala ut tillägget, 

“men vi ska inte låta det här bli en regel, eller hur?”. Man måste tacka 

honom för det, som man måste tacka varje ledare för varje utbetalning, 

varje extra tilldelning och varje underskrift. Ett uteblivet tack 

eller en igenslängd kontorsdörr står en dyrt. 

Alla fräsare på avdelningen klarar inte av tvåmaskinsplundringen 

lika bra. Gamle M. och hans avlösare driver på serierna under 

svordomar och med vanvettigt raseri. De är hårda när de talar med 

förmännen om tilläggen, men deras rutin är oersättlig och därför får 

de då och då, ibland varje dag, ett och annat bra jobb eller en serie 

som kan skrivas på en maskin. Det är det mesta förmannen kan göra 

för dem, och deras “omöjliga” tilläggsanspråk tillfredsställer han 

naturligtvis inte. 

Min handledare begär också ofta tillägg; ett avslag gör honom inte 

nedslagen men ökar inte heller hans självkänsla. Han bearbetar den 

likgiltige förmannen med övertygande röst. När han någon gång får 

ett bra jobb är han glad som en lärka och visslar schlager medan han 

arbetar. “Vet du hur mycket jag tänker plundra på det här?” säger 

han. Sedan säckar han ihop. 

Hans avlösare är en kortväxt karl (man måste ta fram en extra 

sockel åt honom), som har arbetat i många av stadens företag. Han 

är inte heller alltför stark fysiskt. Han har synbarligen svårt att klara 

av tvåmaskinsarbetet, han tjänar dåligt och alla anar att han kommer 

att säga upp sig. För förmannen är det en ren vinst så länge han 

arbetar här, och han bryr sig inte ens om att han sänker prestationsgenomsnittet. 

Han prackar på honom resten av tvåmaskinsarbetena, 

“pesten”, som gamle M. säger. Det får han klara av bäst han kan. Han 

vågar inte be om tilllägg och skulle heller inte få något: hans arbeten 

är “regelrätta” tvåmaskinsarbeten. Sedan är det en annan sak att inte 

115

ens äldre fräsare som M. egentligen kan köra de här serierna i två 

maskiner. För övrigt är det möjligt att han inte ens känner till tillägget 

för två maskiner: den som aldrig har fått något sådant kanske 

inte ens lägger märke till att han arbetar för halv lön. Fackföreningen 

säger inte heller något åt honom och vi gör det på sin höjd av en tillfällighet. 

Min avlösare kämpar, så vitt jag kan se, tyst, ihärdigt och sammanbitet 

med systemet. Han tjänar i genomsnitt 1 900 forint och 

är nöjd om han kommer upp i 2 000. Han har ingen annanstans att 

ta vägen, han har inget yrke, det var inte längesedan han slutade arbeta 

som lantbrukare och han är inte längre ung. “Mej visar dom inte 

såna ställen där man kan arbeta mindre”, säger han. Han håller sedan 

flera år på med ett husbygge som drar ut på tiden, hela familjen 

arbetar för det. Varannan eller var tredje man arbetar för ett sådant 

bobyggande, som ofta kan ta upp till tio år: i några år sparar de för 

att åtminstone kunna börja på och sedan flytta in i huset, och sedan 

tar det ytterligare flera år att få det klart och utrustat. När de äntligen 

är färdiga har de blivit trångbodda igen, men de har åtminstone 

eget tak över huvudet. Villabyggarna skulle uthärda till och med ett 

tremaskinsystem, om det inte vore en fysisk omöjlighet. Vem vet, det 

är det kanske inte. 

Ingen av dem tillmäter tvåmaskinsystemet någon framträdande 

betydelse, eller bryr sig om vilken “kosing” som anger en tvåmaskinskombination 

under vederbörande rubrik. Den främsta anledningen 

till detta är att det inte bara är tvåmaskinsystemet som inte går 

att förändra, vi kan inte heller påverka vad för sorts arbete vi får. 

Den som ständigt påminner sig själv om vad han förlorar skulle 

bara hindra sig själv i arbetet. Gamle M. gör mig uppmärksam på 

att tvåmaskinsystemet inte är den enda möjligheten till utsugning. 

“Se på svarvarna, dom är yrkesarbetare och arbetar vid en maskin, 

men dom tjänar sällan mer än vi. Om dom plötsligt började tjäna för 

mycket kan du lita på att dom skulle sätta dom på mattan med en 

116

maskin också – något skulle dom alltid hitta på.” 

De bryr sig alltså inte om att grunna över saker, utan inriktar sig 

på att alltid få ut det mesta av allting, att plundra vid två maskiner. 

Svarvarna kvitterar gamle M:s och de andras under med beundran, 

som mest uttrycks det med: “Jag skulle aldrig göra likadant...” 

Svarvarna är yrkesarbetare, men det fjärmar dem inte från tempoarbetarna 

vid fräsmaskinerna. Den viktigaste grunden till vår gemenskap 

är att vi alla jobbar på ackord. Det kräver lika mycket av 

oss alla. Att ha lärt sig de matematiska grunderna och ha fått tre års 

utbildning är spilld möda för den, som sedan år efter år måste knåda 

trettio eller fyrtio olika slags stycken på ackord. Och allt man behöver 

veta för att klara det lär sig förr eller senare också tempo arbetaren 

från landet. 

Denna gemenskap skulle naturligtvis inte räcka till vänskap, om 

vi arbetade i samma yrke. Om yrkesutbildade fräsare också skulle 

arbeta på avdelningen skulle de förmodligen ha högre timlön än tempoarbetarna, 

trots att vi gör samma arbete. Och om det händelsevis 

var så att de inte ens tänkte på – den icke existerande – skillnaden, 

så skulle förmännen ständigt hänvisa till den för att kunna betala oss 

mindre. Vi har ett par tempoarbetare bland svarvarna som kan allt 

men sällan får bra jobb. 

Det var också av en svarvare jag fick höra om ackordslönens heliga 

treenighet. Vi jobbade övertid och var inne på tolfte timmen, klockan 

var över ett på natten och jag bröt av ett sågblad på horisontalmaskinen. 

Jag visste att stycket var nästan färdigt, jag visste att jag måste 

slå av maskinen men kom ändå försent; sågbladet åkte in i den härdade 

fastsättningsanordningen. Det hördes ett fint men mördande 

knäppljud av stål, jag slog ner maskinspaken med ett fruktansvärt 

brak, la armen över ögonen och hoppade baklänges. 

“Det räcker för idag, städa upp och gå och tvätta av dej”, sa en 

svarvare som arbetade i andra änden av avdelningen. Jag hade inte 

ens talat med honom tidigare. De två andra som arbetade övertid 

117

hade också hunnit fram till min maskin. Den som skickade hem mig 

frågade efter mitt anställningsnummer för att kunna stämpla åt mig. 

Sedan stack den kraftige, fåordige gamle mannen till och med kvasten 

i handen på mig och sa tyst, som om han skämdes för sin högtidlighet 

inför de andra: “Den som jobbar på ackord måste förstå, att 

här krävs det tre saker. Här måste man kunna, vilja och orka. Det är 

den heliga treenigheten här.” Inte förrän då hann förmannen dit från 

sitt kontor. 

118

FABRIKSLEDNINGEN känner vi till från personaltidningen: fotografierna 

av dem visar dem vid något festpresidium, i styrelsen i någon 

av partiets eller fackföreningens toppförsamlingar. Deras befogenhet 

är oklar (de officiella rangbeteckningarna är alltför långa och växlar 

ofta, och deras uttalanden i pressen är alltför likartade). Verkställande 

direktörens roll är någorlunda tydlig – det finns ingen över 

honom – men utöver honom finns det ytterligare några direktörer, 

vi vet inte ens exakt hur många. Vår fabrik är stor, vår tidning kallar 

den ofta en “stor familj” och en så stor familj behöver många fäder. 

VD:s namn känner var och varannan arbetare till, men hans närmaste 

medhjälpares är det mycket få som vet. Namnen på avdelningscheferna, 

sektionscheferna, på parti- och fackföreningsfunktionärerna 

känner en del äldre arbetare delvis till, framför allt sådana som 

är partimedlemmar. Inte för att de brukar träffa dem, men partimedlemmarna 

får ibland särskilda upplysningar vid partimötena – det 

är för övrigt tack vare dem vi någon enstaka gång får reda på något 

mer än vad förmännen meddelar oss, även om det heller inte är något 

mer precist. 

119

I egen person kan vi få se den högsta ledningen vid de tillfällen 

då de i sällskap med – i huvudsak utländska – besökare promenerar 

igenom den stora maskinhallen. Man borde ta hit teaterelever för att 

de skulle blanda sig med dem och kunna iaktta uppträdandet hos alla 

deltagare i dessa korta möten. 

De skulle lägga märke till hur alla anstränger sig att verka som 

något annat. De upphetsade arbetarna, som trots all sin skepticism 

ofta tänker sig in i undergörande audienser, ger nu sken av att vara 

välbalanserat, upptaget, verksamt och avmätt likgiltiga. Besökarna 

för sin del anstränger sig att sätta upp en min av spänt intresse, en 

upptäckariver som begränsas av den korta tiden och – från värdarnas 

sida – av en demiurgisk stolthet över det väloljade sprudlande livet. 

Och de skulle också lägga märke till hur verkligheten bakom rollerna 

kryper fram i form av ofrivilliga tecken. Hos oss yttrar det sig 

i ett dämpat arbetstempo, som döljer en mer komplicerad hemlighet 

än den flyktiga möjligheten att kamouflera våra nyfikna blickar 

bakom makliga rörelser, en halvt frånvänd uppmärksamhet på 

maskinen och ordnande av maskindelar. För detta dämpade tempo 

markerar i första hand att vi har råkat in i ett sammelsurium av motstridiga 

känslor, vi vet att de visar upp oss och vi ser plötsligt oss 

själva med deras ögon. Det som vi till detta ögonblick har hyllat som 

en seger för vår egen vilja, plundringens vansinniga tempo, upplever 

vi nu i ett slag, med outhärdlig klarhet, som en skamlig, påtvingad, 

förväntad och streberaktig uppvisning. Innan vi kan ha hunnit fundera 

över allt detta slår vi av på takten och blir arbetare med säkra 

rörelser, lugna steg, försjunkna i sitt arbete, pengarna betyder ingenting. 

Besökarna förråder sig också med avslöjande tecken: deras 

flackande, undvikande blickar, snabba steg, återhållna brådska och 

stela leenden vittnar om ett olösligt dilemma. De har inte kommit 

ner till maskinhallen för vår skull, utan för att som en komplettering 

till sina överläggningar skaffa sig formella bevis för att fabriken 

existerar, maskinerna fungerar, att produktionen är ostörd. Men här 

120

i verkstaden är det i första hand oss de har att förhålla sig till, och det 

är det pinsamma medvetandet om vår närvaro som lockar fram detta 

fladdriga, vänliga, men inte mot någon personligen riktade intresse 

hos dem. 

När de har tågat bort återvänder långsamt det alldagliga tempot, 

men som ett efterspel till våra tidigare, förvirrade känslor utbyter 

vi spydiga anmärkningar som ska vara överlägsna; vi gör oss 

lustiga över besökarnas klädsel, bortkommenhet och snubblanden. 

Men våra skratt är inte särskilt hjärtliga. Vi försöker gissa vem som 

var vem, men de var för många och gick förbi för fort. Ändå hade 

de förberett oss och gett oss hjälp till identifikationen: före besöket 

sprang förmännen runt och nämnde en del “ställningar” och namn. 

Naturligtvis är det inte därför de springer omkring, utan för städningens 

skull. De hetsar hantlangarna, sätter kvastar i deras händer, 

gaffeltruckarna kommer inte med nytt material, utan transporterar 

bort de färdiga produkterna som är utslängda i gångarna och till och 

med oavslutade serier. Med fordonets fram- och bakparti knuffar de 

in lådorna bakom de målade gångmarkeringarna. Verkmästaren går 

runt en gång till och kontrollerar: från en av fräsmaskinernas axelspetsar 

låter han plocka bort den trasiga mössan, som hade suttit där 

i tre dagar och snurrat komiskt när maskinen var igång. De yngsta 

hantlangarna kör han in i ett avlägset hörn – det är bäst om besökarna 

inte ser dem, även om pojkspolingarna inte tramsar just då. 

När alltihop är över går han runt för att se till att arbetstakten 

snabbt återgår till den normala igen. 

Någon annan kontakt har vi knappast med den högsta ledningen. 

De flesta av oss går in i fabriken genom en av sidoingångarna, som 

ligger närmare spårvagnshållplatsen, men de som tar huvudingången 

kan få en skymt av dem före eftermiddagsskiftet, i allmänhet är 

de då på väg ut. En gång var det någon som såg en hel karavan. “Herregud, 

hela bandet kom ut på en gång, bilarna stod och väntade i en 

lång rad, först två Mercor och sedan Volgorna. Dom slog igen dör- 

121

arna efter varandra, det lät som på skjutbanan. Dom hade väldigt 

bråttom någonstans.” 

En gång delgav oss förmännen ett personligt upprop från verkställande 

direktören på ett blixtmöte. Han uppmanade hela kollektivet 

att göra uppoffringar. Förmännen översatte det för oss: det 

behövdes mer övertidsarbete för att de skulle kunna ge arbetarna 

vinstutdelning vid årsslutet. Det året blev det ändå ingen vinstutdelning, 

och den förbluffande motiveringen för att den uteblev kunde vi 

läsa i personaltidningen. Den löd: “Trots att vi har uppfyllt vår plan 

har vinstandelarna ätits upp av övertidsersättningarna.” 

Om detta är sant, och ingen i fabriken har fått någon vinstandel, 

då är det arbetarna som har vunnit på det. De få hundra forint, som 

de hittills har fått årligen under benämningen vinstandel efter den 

ekonomiska reformens införande, kan inte mäta sig med den förlust 

som de har orsakat ledningen, i synnerhet den högsta ledningen, 

med sitt giriga övertidsarbete. Å andra sidan har den medelhöga och 

högsta ledningens vinstandelar i storleksordningen tio- respektive 

hundratusen under de senaste åren blivit alltmer “fixerade” och arbetats 

in i deras månadslöner, och på det sättet har de rykten, som 

påstår att ledningen också i år på olika sätt har klarat sig bra, blivit 

ännu mer okontrollerbara. 

“Jag skulle gärna byta med dom, dom skulle få mitt ingenting och 

jag deras”, sa min granne när det visade sig att det inte skulle bli 

någon vinstandel i år. Verkstadens heltidsanställde fackföreningsledare 

(han valdes av avdelningsordförandena på ett särskilt möte, 

men inte bland dem själva: det var företagets fackföreningsledning 

som föreslog honom) deltar ofta i produktionskonferenserna. Han 

yttrar sig alltid men anknyter mycket löst till de aktuella frågorna – 

han håller sig till sina ständigt återkommande ämnen. Ett av hans 

favoritteman är, att det bland företagsledarna finns en del som tidigare 

själva varit arbetare. 

Och enligt vad som berättas i verkstaden fanns det verkligen en 

122

slipare som gick i pension förra året, och som för tjugosju år sedan 

jobbade tillsammans med en av direktörerna. Han kom till fabriken 

när direktören redan hade placerats här. Det hade naturligtvis 

hänt ett och annat sedan de senast delade arbetsplats; de gick var 

och en sina egna vägar. “Vi retade alltid gubben och sa att han skulle 

gå upp till sin kollega och snacka med honom, då skulle han kanske 

utnämna honom till vice direktör. Förmännen tog gubben på allvar 

och gjorde vad han ville, Men gubben sa alltid bara att en direktör 

är väl Ingenting, i Amerika är det skosnöreförsäljarna som blir millionärer, 

när han blir dollarmillionär ska jag gå upp till honom.” Den 

som berättade tillade: “För min del tror jag att gubben hade en skruv 

lös. Jag hade gått upp till snubben.” 

123

TIDSSTUDIEMÄNNEN träffar jag sällan, de har sin avdelning i någon av 

kontorsbyggnaderna. Av dem som arbetar omkring mig är det ingen 

som har varit där. De uppenbarar sig i verkstaden bara om det “är 

något”. Detta uttryck har en klang som påminner om bråkmakares 

sätt att, när de är kamplystna och på väg att utdela ett par kraftiga 

örfilar, ställa den provokativa frågan: “Var det nåt?” 

När tidsstudiemännen oinbjudna infinner sig är det alltid ett 

dåligt tecken. Det tyder på att de tänker studera tiden på någon eller 

pröva någon ny utrustning. I alla händelser har det med våra ackordslöner 

att göra, och de har inte kommit för att höja dem. 

Det händer att de blir kallade också, som följd av något klagomål, 

men det är inte dessa sällsynta besök som kallas ackordsättning – för 

den sakens skull behöver de inte komma ner i verkstaden. För att 

klara det räcker det med att de då och då (i stort sett en gång om året) 

helt enkelt minskar ackordstiderna för en stor del av arbetena. Det är 

ett rent, diskussionsfritt, snyggt arbete. För det behöver de inte andas 

in den kväljande lukten av rapsolja, väja för gnistregnet av spån, 

uthärda arbetarnas “oförstående” anmärkningar och grova tillmålen. 

124

Det är naturligtvis inte bara rena bekvämligheten som gör att de 

tyr sig till sina kontor när det är dags för en allmän översyn av ackorden. 

Motiveringen för åtgärderna brukar vara, att den genomsnittliga 

prestationsnivån är för hög, alltså bör ackordsättningen uppenbarligen 

skärpas. Men de vet att detta påstående omedelbart skulle 

falla, om de började studera arbetarna var för sig nere i verkstaden. 

De arbetar efter instruktioner, det är åtminstone vad de svarar 

på arbetarnas förebråelser när de uppenbarar sig i verkstaden i samband 

med en eller annan meningsskiljaktighet. Det kan vara sant 

när det gäller ackordsättningen, för de här tidsstudiemännen som 

ibland dyker upp är unga, ganska nyexaminerade yrkesmän, medan 

de ledande tidsstudieteknikerna är osynliga. Men de nya metod- och 

tidsstudierna för enstaka stycken är resultatet av deras egen flit, och 

det är förutsättningen för deras befordran. En skarp blick, beslutsamhet 

och okänslighet för motpartens skador – det är sådana egenskaper 

de behöver, för “ackordsuppföljningen” är en strid. 

Maskinarbetarna framför klagomål i tidsstudiefrågor mycket mera 

sällan än vad de övertygar sig om att det satta ackordet är omöjligt att 

uppfylla. Så länge det finns någon möjlighet att plundra på gränsen 

till kvalitetsförsämring och risk för egen säkerhet, så länge säger de 

inte till förmannen att tillkalla tidsstudiemannen. Orsaken till detta 

är, att erfarenheten säger dem att ett enda framgångsrikt klagomål 

mycket snabbt besvaras med att tiden för andra stycken kortas ner. 

Det är aldrig någon som har upplyst verkstadsarbetarna om 

principerna för ackordsättningen, men erfarenheten har låtit dem 

komma underfund med en del av dessa principer. Den snabba vedergällningen 

för ett framgångsrikt klagomål är det få som uppfattar 

som en personlig hämnd. De är på det klara med att tidsstudiemännen 

rättar ackordslönerna efter något slags genomsnitt, och att en 

eller annan ackordsförbättring därför följs av en sänkning av andra 

ackord, som också föregriper den allmänna översynen av ackorden. 

Men vari detta genomsnitt består är komplett omöjligt att överskåda. 

125

“Det är så här det lönar sej för dom”, säger min granne. 

Tidsstudiemännen själva säger inte ett ord om sina principer. 

“Om du ber dom att studera ett jobb åt dej så blir dom sura och svarar 

genast, att dina andra jobb naturligtvis är precis som du vill ha 

dom, så att det är därför du säger till om just detta enda.” 

Trots detta händer det ibland, att någon låter kalla ner tidsstudiemännen 

och får dem att studera något arbete åt sig; Han ger sig in 

på detta äventyr, som i det långa loppet är dömt till ett säkert misslyckande, 

därför att han fått alltför många exemplar av just det stycket 

till sin maskin och det inkräktar i för hög grad på hans månatliga 

inkomst. Detta är mindre uthärdligt än medvetandet om att han om 

två månader kommer att bli tvungen att göra en del andra arbeten 

med större intensitet för att få ut sina pengar. Och dessutom är det 

också möjligt, att tidsstudieavdelningens opersonliga hämnd inte 

kommer att drabba honom, eller inte bara honom, utan fördelar sig 

på de andra som utför liknande arbeten. En tröst i bedrövelsen. 

Den första drabbningen äger rum på förmannens kontor. Man 

måste säga till många gånger för att han ska lyfta telefonluren. Arbetarna 

kan inte vända sig direkt till tidsstudiemännen. Förmannen 

försöker först avråda och ibland inte utan resultat. Han lovar till exempel 

att han i stället för ett medelmåttigt arbete skall skaffa fram ett 

bra jobb till maskinen. Han gillar inte tidsstudiemännens besök, för 

de skapar alltid spänningar i verkstaden, tränger undan de likgiltiga 

samtalsämnena och ger mod till försiktiga klagomål. 

När tidsstudiemannen äntligen dyker upp och skakar hand med 

den klagande, börjar ett invecklat krigsspel. 

Den som har låtit tillkalla tidsstudiemannen har för lite pengar. 

Ändå kommer penningfrågan inte på tal när han samtalar med 

honom. De nakna siffrorna (ackordstiderna) vaknar till liv, och bägge 

parterna låtsas som om det bara vore den rena sanningen, utan vinstlystnad, 

som intresserade dem, diskussionen rör sig om tiondels 

minuter. 

126

Tidsstudiemannens tillvägagångssätt är till synes korrekt. Han 

studerar inte bearbetningstiden för ett enda stycke, utan låter tio, 

tjugo eller trettio löpa genom maskinen och beräknar sedan genomsnittet. 

Det är bara det att han har stannat sitt stoppur vid varje handgrepp 

han har ansett vara onödigt och ibland också på måfå, när han 

har ansett att arbetet går långsammare än tillbörligt. I mätningstiden 

räknar han överhuvudtaget inte in förberedelserna, införskaffande 

av ritningar och redskap, inställning, för att inte tala om de oförutsebara 

men oundvikliga bortfallen, avsyningarna och de diskussioner 

man måste ha med förmannen. 

Naturligtvis har den klagande också sina knep. Det slugaste av 

dem är att han håller sig till operationsbeskrivningen och låter 

maskinen gå med de angivna hastigheterna. Han iakttar skyddsföreskrifterna 

också, rör inte vid bordet när maskinen är igång, drar 

åt alla skruvar, sopar av spånen efter varje stycke. Han går inte så 

långt att han ber förmannen om skyddsglasögon, och plexiglasmasker 

är det ingen som har sett så länge de har arbetat här. En sådan 

begäran skulle nästan innebära att man medgav sabotageavsikter. 

Man kan inte säga, att den som blir utsatt för studier arbetar långsamt 

(han skulle skämmas om han blev tillsagd av tidsstudiemannen 

eller förmannen, som står bredvid), men han hetsar sig inte till den 

vanvettiga takt som han tjänar pengar med. Han arbetar så som han 

alltid skulle vilja arbeta. 

Tidsstudiemannen blir emellertid inte gripen av detta. Han trycker 

obevekligt på sitt stoppur enligt eget godtycke – när han tycker 

att utbytet av stycken går för långsamt utelämnar han vart tredje. 

Den tid hans stoppur visar är alltid kortare än den som har förflutit 

enligt verkstadsklockan. Det gör detsamma att han kan övertyga sig 

om att stycket blir färdigt just på den angivna tiden: han vet att den 

vanliga arbetstakten alltid är snabbare än den han ser, och det räcker 

för honom. 

“Det spelar ingen roll vad jag säger, för dom tänker, att nu är du 

127

en snigel, men när jag inte är här är du en vessla. Och dom har ju rätt, 

för dom behöver inte ta ett steg, utan bara räkna ihop mina pengar 

för att se att jag kan producera två ackordstimmar på en timme. Förra 

månaden hade jag en vecka när jag levererade åttahundra minuters 

arbete varje dag. Jag har ingenting att sätta upp mot dom så länge 

jag måste hetsa så här för att tjäna det jag ska”, säger en fräsare. 

Om tidsstudiemannen tillkallas av en arbetare blir resultatet av 

studierna i allmänhet ändå det, att ackordstiden på “kosingen” som 

dyker upp några dagar senare är något längre än den gamla. Det är 

ingen slump, eftersom de som klagar bara gör det i säkra fall. I en 

rad av stycken med dåligt och ouppfyllbart ackord har de valt ut ett 

enda, som de visar upp. Nyttan med den lilla framgången försvinner 

snabbt, men de har fått utlopp för den ilska som har gjort att de tillkallat 

tidsstudiemannen. 

Samma sak utspelar sig, bara med precis motsatt slutresultat och 

oftare, när tidsstudiemännen kommer ner i verkstaden på eget bevåg, 

till exempel för att prova ut en nykonstruerad fastsättningsanordning. 

Med förmannens hjälp väljer de ut den mest erfarne arbetaren 

bland dem som någon gång har jobbat med det aktuella stycket. De 

låter honom avbryta sitt arbete och förmannen lovar honom tillägg 

för att han prövar apparaten. Man kan inte påstå att tillkännagivandet 

hälsas med någon större glädje. Den nya anordningen innebär 

att ackordslönen kommer att sänkas, och kampen gäller nu att göra 

sänkningen så liten som möjligt. 

Inte ens för den arbetare som gör provet talar de om hur stor 

sänkning de tänker göra – för det första för att det är något han inte 

har med att göra, för det andra för att de däruppe i sina kontor, i 

lönsamhetens hemlighetsfulla kök, hinner ändra resultaten så som 

de vill. Om de meddelade slutresultatet vid studierna, så skulle detta 

garantera någon form av kontroll åt den arbetare som kommer att 

producera det aktuella stycket. 

En gång gjorde de tidsstudier på en ny anordning åt gamle M:s 

128

avlösare och sa, att de inte skulle sänka ackordstiden. “Jag borde ha 

kunnat gissa vad det var dom var ute efter, bara på deras uppsyn. 

Två dagar senare kom papperet på att dom hade placerat om det jobbet 

till tvåmaskinsarbete. Jag var så förbannad, att gamle Gyuri ville 

skicka hem mig fast jag inte hade druckit en droppe.” 

Han borde verkligen ha kunnat gissa vad de tänkte göra, eftersom 

tidsstudiemännen betraktar den halva ackordstiden och den halva 

ackordslönen vid tvåmaskinsarbetena som om de inte hade sänkts. 

Det är åtminstone vad de säger till oss. Och samtidigt pekar de på 

den andra maskinen och säger: “Ni kan arbeta vid den också, medan 

den här är igång.” 

För övrigt skulle de, om de var intresserade av det, vid sådana här 

tidsstudier kunna övertyga sig om att tvåmaskinsystemet bara i mycket 

sällsynta fall ger utrymme för störningsfria kombinationer. Om 

det gjorde det skulle vi naturligtvis ändå bara utföra dubbelt arbete 

för en lön – störningsfritt. Allt detta intresserar dem så lite, att de 

studerar tvåmaskinsackorden vid en maskin, och det arbete som ska 

utföras på den andra tänker de sig bara. 

I tidsstudieavdelningens officiella namn ingår inte ordet tidsstudie, 

den heter något med “teknik” eller “produktionsteknik”, eller 

något i den stilen. Med detta vill de uttrycka att deras arbete är av rent 

teknisk art, en oundgänglig beståndsdel i produktionen. Och i själva 

verket är det ju de som bryter ner den väldiga fabrikens uppgifter i 

tusentals handgrepp, och enligt dem själva är deras uppgift att utarbeta 

de bästa och mest ändamålsenliga produktionsprocesserna. I 

själva verket innebär detta att de måste utarbeta de metoder som 

ger största möjliga nytta; de tekniska lösningar de väljer är underordnade 

målet att varje arbetare vid varje maskin för lägsta möjliga 

lön ska göra största möjliga prestation. Egentligen är deras uppgift 

att finna en teknik, med vars hjälp de ska kunna hålla våra löner – 

var för sig och tillsammans – på den på förhand angivna, lönsamma 

nivån. När de styckar sönder produkternas födelseprocess i arbets- 

129

moment och handgrepp är det inte bara utnyttjandet av maskinerna 

och materialbesparingar de har för ögonen, utan också det billigaste 

och effektivaste utnyttjandet av maskinarbetarna. Vår lön ska vara 

bunden vid de handgrepp vi är tvungna att utföra och våra tankar 

vid den lön vi får; tankarna ska organiseras så, att de pendlar mellan 

förnöjsamhet och tvånget att börja om på nytt nästa dag, fulla av 

produktiv anspänning. Tekniken måste de planera så att den gör oss, 

som sätter den i funktion, till dess tjänare och fiender. 

Tidsstudietekniken är undrens teknik: den frambringar något 

helt av det arbete som utförs av människor, som bara känner till en 

enda del av det; den frambringar en ändamålsenlig produkt av det 

arbete som utförs av människor, som inte vet något om ändamålet 

vare sig med produkten eller sitt eget arbete – deras mål är det egna 

livsuppehället; den frambringar kvalitet i allt större mängd av det 

arbete som utförs av människor, för vilka kvaliteten är en fiende och 

mängden en plåga; den låter sig accepteras av människor som varken 

känner till den eller tycker om den, men producerar kostnaderna för 

dess upprätthållande. 

Den som arbetar för en lön, med vilken man – i styckantal eller 

öppet – har köpt hans tid, krafter, förmåga, han vet att han inte arbetar 

för sig själv. Han vet att han också har sålt rätten att bestämma 

sin egen prestation. Ackordsättningen är bara ett rent koncentrat av 

den mellanmänskliga relation, som samhällsvetenskapen kallar för 

lönearbetets produktionsförhållanden. Lönen kan emellertid, under 

lyckliga omständigheter, vara storsint och behaglig, men det kan 

ackordsättningen aldrig. Ackordsättningen är ett knappt hemlighållet 

tvång inom lönearbetets skenbara frivillighet, och den påminner 

alltid dem som drömmer om en rättvis lön om lönearbetsförhållandets 

sanna natur. Det gör den även om det ständiga hotet mot vårt 

livsuppehälle får oss att “frivilligt” bana väg för allt större prestationer. 

Ackordsättningen är en påträngande, cynisk bekännelse; för dem 

som tillämpar den har det inget intresse, att produktionen löper och 

130

växer ur arbetarnas glädjefyllda vilja. 

I en år 1960 utkommen bok framgår det, att arbetarna alltid har 

utnyttjat ögonblick av politiska spänningar och jordskred till att 

göra upp med ackordsystemet, som till exempel 1953 och 1956, och 

den nya stabiliseringens första steg har alltid varit att återupprätta 

och vidareutveckla det (András Hegedus 11 : Arbetslönesystemet i 

vår industri, sid. 94-95). Den som arbetar i en fabrik vet också, utan 

statistik, att för dem som arbetar på ackord är den invecklade argumentationen 

för att det är arbetarna som äger produktionsmedlen 

bara prat. Av denna argumentation livnär sig bara det typiska, bittra, 

självförstörande hånet. 

Ackordssystemet är mycket effektivare när det gäller att fånga fantasin 

än att öka produktionen: ackordsarbetarnas djärvaste dröm är 

den hederliga, rikliga timlönen, befrielsen från ackordet. Även om 

den utopiska tanken på ett sådant ägande, där de i enlighet med sina 

egna mål gemensamt bestämmer över fördelningen av arbetet och 

dess resultat, fragmentariskt skulle komma upp till ytan så tar de 

genast tillbaka den. 

“När jag har gått i pension får jag tid att fundera över sådana 

dumheter. Du och jag kommer aldrig att få tala om hur mycket vi ska 

arbeta. Någon kommer alltid att befalla; så har det alltid varit och så 

ska det förbli”, avspisade gamle M:s avlösare honom. Den famlande 

tanke som gjorde honom så upprörd dök upp under ett mycket vanligt 

klagomål. Gamle M. pratade om att tidsstudiemännen egentligen 

inte förstår sig på det de gör och egentligen inte riktigt känner 

till maskinens möjligheter och handgreppen. Gamle M. sa bara så 

mycket som att “produktionen skulle också bli bättre om man hade 

nåt att säja till om vid ackordsättningen. Dom där bryr sej ju bara 

om hur mycket dom kan knipa av. Det ska fan hjälpa såna där, dom 

11 András Hegedus: Ekonom, sociolog, politiker, jordbruksminister, sedan statsminister under Rákosi (1953- 

56). Efter att ha lämnat allt politiskt ansvar ägnade han sig åt sociologiska undersökningar och blev en av 

ledarna för (den tolererade) vänsteroppositionen. Uteslöts ur partiet 1973. 

131

kan gott få lida.” Det var detta som orsakade det oproportionerligt 

hetsiga svaret. 

Varje höjning av normalprestationen framkallar plåga och raseri. 

Men pressar ackordet verkligen fram “det maximala” ur oss? 

De berömmer sig av att de vetenskapligt och exakt följer den 

tekniska utvecklingens och våra prestationers möjliga nivå. I själva 

verket famlar de i mörker, sänker i blindo, modifierar om de misslyckas 

och framtvingar kvaliteten med hjälp av särskilda personer. De 

behöver inte ens erkänna, alla vet det, att de inte kan räkna med en 

enda uppgift som kommer från oss, maskinernas handhavare. Tvärtom, 

hela deras “vetenskaplighet” bemödar sig om att övervinna vårt 

ständiga, instinktiva sabotage. På vissa områden är denna fientliga 

vetenskap kanske lämpad att kringgå sabotaget och studera vad vi 

förmår här och nu, ifråga om lönearbete och främlingsskapande uppgifter. 

Däremot har den inte en aning om vad vi skulle förmå i vår 

egen sak. Vårt sabotage är ingenting annat än en vägran att utlämna 

uppgifter och erfarenheter, eller en förfalskning av dem. Vetenskaplighet, 

när arbetarna betraktar vetenskapen som sin fiende? Att inte 

lägga märke till rationaliseringsmöjligheterna ligger i vårt intresse: 

om vi märker och utnyttjar dem tiger vi om det; vi reducerar verkan 

av de införda nya metoderna till ett minimum och saboterar på nytt 

deras vidareutveckling. 

Mina arbetskamrater ger inte mycket för arbetslättnaderna, för 

de går alltid hand i hand med ökade prestationskrav, eller åtminstone 

med lönenedskärningar. En teknik, som skulle mildra tvånget 

att prestera mer utan lönesänkning, något sådant känner tidsstudietekniken 

helt enkelt inte till. Om arbetet blir mindre vid en ny maskin, 

så måste en arbetare sköta tre maskiner hädanefter; om en apparat 

bara tar en halvtimmes arbete i anspråk, så måste någon klara av den 

utöver sitt eget. Åtta timmar ska vi arbeta av, det må bära eller brista. 

Den tekniska vetenskap, som skulle stå under arbetarnas kontroll, 

skulle i första hand arbeta för en produktionsökning som gick hand 

132

i hand med en minskning av arbetet. Detta skulle naturligtvis vara 

möjligt bara om de också kontrollerade vinstens öde. 

Hela vetenskapligheten i ackordsättningen inskränker sig till att 

med exakta metoder omvandla den med lönepiskan framtvingade 

prestationsnivån till nya lönekalkyler och att tvinga den av arbetarna 

finansierade tekniska vetenskapens resultat på dem, som annars 

skulle vara vetenskapens bästa vänner. 

Det är svårt att undertrycka tanken, att förhållandet mellan våra 

ledare och oss, vilket kulminerar i ackordsättningen, inte utgör en 

drivkraft, utan är det främsta hindret för utvecklingen av en produktion 

som tjänar människornas bästa. Det verkliga undret i lönearbetet, 

i ackordet, ligger i att det överhuvudtaget förmår framtvinga en 

produktionsökning, samtidigt som den berövar ökningen dess mening 

och främsta drivkraft: arbetarnas identifikation med produktionens 

mål. 

I samband med den allmänna översynen av ackorden brister denna 

varböld i tidsstudieavdelningens arbete och i fabrikens produktionssystem: 

utan vidare omständligheter rensar de fabrikens stall 

på lönernas – arbetarnas – bekostnad, men inte genom enkla avdrag, 

utan genom en allmän skärpning av ackordsättningarna. Den enda 

försvarsmöjligheten är att sluta; de som känner att de med de nya 

ackordsättningarna trots den ökade arbetsintensiteten inte kan komma 

upp i sin gamla förtjänst säger upp sig, och det gör också de, som 

rent fysiskt inte klarar av den framtvingade nya arbetstakten. På grund 

av denna nödtvungna uppsägningsvåg är det sällan de genomför 

en verkligt allmän och stor översyn av ackorden – sänkningarna sker 

snarare i enstaka avdelningar, yrken och i små portioner. Enligt de 

äldre yrkesarbetarna försöker de se till att den allmänna åtstramningen 

samordnas med de andra fabrikernas, så att kedjan av nya ackordsättningar 

ska omringa de flyende utan glapp. Denna koordination 

möjliggörs i själva verket av att den kris eller det uppsving som 

framtvingar en allmän översyn av ackorden sällan drabbar bara ett 

133

enda företag. 

Den senaste stora översynen i vår fabrik skedde vid en tidpunkt 

då den inte gärna kunde ta hänsyn till läget i de andra fabrikerna. Det 

året meddelade tidningarna stolt, att höjningen av nationalprodukten 

uteslutande var ett resultat av den stegrade produktiviteten (det 

vill säga att en oförändrad mängd arbetare producerade mer – man 

kan undra om deras löner steg i proportion till detta?). Men vår fabrik 

kämpade inte för större vinst, utan för själva vinsten, för sitt överlevande. 

Lösningen var – som situationens allvar krävde – hårdhänt. 

För ett par, tre år sedan infördes också i vår fabrik lediga lördagar 

varannan vecka, vilket innebar att de förkortade arbetstiden med 

fyra timmar per vecka. Lönerna kunde inte förändras, vilket inte heller 

innebar något problem för dem som hade månadslön, och vad 

beträffar timlönearbeterna behövde de bara lägga till lönen för dessa 

fyra timmar, men när det gällde ackordsarbetarna fick man gå mer 

komplicerat tillväga. De räknade ut, att arbetstidsförkortningen i 

genomsnitt skulle minska deras förtjänst med 9,1 procent. Efter det 

gjorde lönekontoret ett påslag med 9,1 procent av summan på ackordsarbetarnas 

lön. 

Under tre år var det ingen som stördes av detta tillvägagångssätt, 

tills de samtidigt som de meddelade den annalkande översynen av 

ackorden också talade om, att de äntligen skulle “lösa detta olyckliga 

tillstånd” genom att omforma alla ackordslöner och höja varje ackordstid 

med 9,1 procent, medan löneersättningen för de fria lördagarna 

skulle försvinna. 

Arbetarna anade oråd och reagerade ovanligt häftigt. De upprörda 

inbördes diskussionerna ledde till att M. och några till yttrade sig vid 

produktionskonferensen, naturligtvis i form av frågor, som sig bör. 

De sa, att folket på lönekontoret knappast skulle få kramp i händerna 

om de tog ett extra varv på räknemaskinen. Men om det ändå var 

nödvändigt att lösa frågan på det här sättet, så skulle de inte höja 

ackordslönerna genom att också höja ackordstiderna, utan bara göra 

134

ett påslag på lönesatserna: skulle det inte göra dem detsamma, när 

nu höjningen ändå bara var en formsak? “Hur ska man kunna höja 

ackordstiden på papperet, när ingenjören väl har fastställt den med 

sitt heliga stoppur?” frågade M., ackompanjerad av instämmande 

mummel. De hade goda skäl att plötsligt träda i försvar för ackordstiderna, 

som de dittills på goda grunder hade betraktat som humbug. 

Vid slutet av produktionskonferensen fick frågeställarna, som 

det brukas, sina svar. Verkmästaren sa, att han inte förstod “frågorna”, 

eftersom ingenting skulle förändras. Hittills hade de lagt till de 

9,1 procenten varje månad, nu skulle de räknas in i varje sats. Han 

slösade inte ett ord på att försvara de ånyo avslöjade metoderna för 

tidsstudierna. Svaret hälsades med tystnad, det fanns inte utrymme 

för ytterligare opposition; “informationen” hade framförts, “arbetarna 

fick en omfattande orientering och gjordes delaktiga av beslutsunderlaget”, 

skrev personaltidningen när produktionskonferenserna 

hade klarats av i alla verkstäderna. 

Orsaken till M:s och de andras protest var, att de förutsåg vilka 

– inte oundvikliga, men bekvämare – möjligheter denna “lösning” 

erbjöd. Man kan bara skärpa ackordsättningen genom att sänka ackordstiden, 

och det medför sedan att ackordslönerna blir lägre. M. och 

de andra var rädda för att den till synes höjda ackordstiden skulle 

leda till en snabb och ännu större ackordsänkning. En höjning av de 

rena ackordslönerna hade försvårat detta. 

Sedan sattes det stora fifflet i verket. De nya “kosingarna” dök 

upp, och det sensationella med dem var att de knappast hade förändrats. 

På en del var ackordstiden något kortare, men det fanns en del 

där den hade blivit längre. 

Det som hade hänt var, att de samtidigt hade genomfört det 

9,1-procentiga (formella) påslaget för lediga lördagar och den i 

genomsnitt 10-procentiga (verkliga) ackordsänkningen. Kontentan 

av hela förfarandet var egentligen att de hade berövat ackordslönearbetarna 

lönen för de lediga lördagarna. 

135

Själva den lediga lördagen har de flesta redan för länge sedan 

självmant berövat sig – det är då de kommer och arbetar övertid. 

Med de två inarbetade lediga lördagarna har de redan klarat av sexton 

övertidstimmar i månaden. Hittills har det inneburit en liten 

ökning av månadsinkomsten, men hädanefter är det på det sättet 

de kommer upp i sin gamla förtjänst. “Övertidsarbetet är frivilligt”, 

mässar förmannen, när han i början av månaden går runt med sin 

anteckningsbok och skriver upp vem som åtar sig övertidstimmar 

och hur många. 

I verkstaden börjar de försiktiga, eftertänksamma och diskreta 

samtalen om vart det lönar sig att flytta, var de “bra ställena” finns. 

Försiktigheten är välgrundad. Förmannen kallar in två svarvare till 

sig och de kommer ut eldröda i ansiktet. Ingen frågar meddetsamma 

vad han ville. Och senare rycker de på axlarna och säger inte mer än 

att “han sa, att han inte tolererar nån propaganda, här produceras 

det, om det var så att vi inte visste det”. 

Ändå kommer de första uppsägningarna. Personaltidningen i 

sin tur publicerar artiklar om lojaliteten mot fabriken, karikatyrer 

av “flyttfåglarna” och fotografier från utdelningen av belöningar till 

arbetare av den gamla stammen. Och, för säkerhets skull, tillkännagivanden 

om den i Budapest nyligen förordnade tvångsarbetsförmedlingen, 

som tillämpas för arbetare, som har arbetat mindre 

än ett år på den arbetsplats de vill lämna. 

136

SMYGKNÄCKA, går det? frågar ofta de som har fått tips från andra om 

vart man kan flytta över. Den som byter arbetsplats har mycket att ta 

i beaktande, och även om möjligheten att smygknäcka inte är livsviktig 

för de flesta arbetare (de utnyttjar den om den finns och försöker 

få den till stånd, om den inte finns), så finns det somliga som avstår 

från viktiga saker för att få en arbetsplats där det går att smygknäcka. 

Skämttidningarna framställer den smygknäckande arbetaren som 

en tjuv, och företagsledaren, som “kämpar” mot smygknäckandet, 

grälar på och straffar honom som någon som tillskansar sig fabrikens 

material, försliter dess maskiner och avleder dess ström. Verksskyddet 

har fångat en tjuv om smygknäck upptäcks i våra väskor, fickor 

eller på våra kroppar. 

Även om skämttidningen inte anar det, så vet ändå både arbetarna 

och ledningen att detta bara är prat, och att företagets verkliga 

förlust utgörs av den förlorade arbetstid under vilken stycken hade 

kunnat framställas och av den förlorade arbetskraft, som inte företa- 

137

get har någon nytta av. “Bälgen har fått nys om att du smygknäcker, 

så han har redan skickat iväg hantlangaren för att skaffa klister”, retas 

min granne med någon som ber honom om redskap till ett smygknäck. 

“Han klistrar fast dej vid maskinen tills skiftet är slut.” 

Hemligheten med lidelsen för smygknäckandet är inte lika enkel 

som bruksvärdet av de små struntsaker som framställs skulle låta en 

tro; det bevisas just av det faktum att prestationslönearbetarna också 

smygknäcker. 

Timlönearbetaren smygknäcker när han har gett fabriken vad 

fabriken kräver, eller vad fabriken i det givna ögonblicket nöjer sig 

med. Han skadar sig själv med smygknäckandet bara om han blir 

upptäckt. Inte bara för att han blir straffad, utan för att det är ett 

utmärkt tillfälle att höja kraven på hans prestationer. 

För löpandebandarbetarna och dem som betjänar de automatiska 

maskinerna, båda slutgiltigt befriade från bekymmer om tiden, 

är smygknäckandet naturligtvis bara en dröm. På det viset förflyttar 

den tekniska utvecklingen också moraliskt arbetaren upp på en 

högre nivå; åtminstone tvingar den skämttidningarna att se sig om 

efter nya ämnen. 

Ackordsarbetaren däremot hushållar själv med sin tid, och varje 

minut som förflyter utan att han ökar sitt styckantal innebär en förlust 

för hans del. Med den ständiga minskningen av ackordslönerna 

har fabriken gjort allt för de känsligare moralisterna: enligt mänskliga 

beräkningar borde ackordsarbetarna av egen fri vilja avstå från 

denna stöldlidelse. I själva verket måste ledningen konstatera att de 

inte avstår ens inför förbud, hot om straff eller förödmjukelse från 

verksskyddets sida. 

Det kanske inte bara är en tom ordlek om man säger, att vi plundrar 

för att få tid att stjäla. 

Smygknäckandet är en verklig lidelse; den som utövar det vet 

själv, att han orsakar sig mer skada än nytta. Chefen och tidsstudiemannen 

ser det bara som ett verk av lägre drifter att ackordsar- 

138

etarna inte är villiga att vänja sig av med det. “Vad uppfostrar en 

sån sin egen unge till därhemma? Man förmanar honom vänligt, och 

smäller honom på fingrarna ibland också, men han kan inte låta bli 

snattandet”, utbrister ofta förmannen när han brusar upp mot smygknäckarna. 

Plundringslidelsen stör inte cheferna, inte för att det är 

de själva som har tvingat fram den, utan därför att plundringen bara 

plundrar arbetaren på hans kraft, nerver, glädje, tankeräckvidd och 

på några år av hans liv, trots att han tror att han plundrat fabriken 

på något. 

Varför smygknäcker ackordsarbetaren? Det är uteslutet att nyttan 

skulle vara den verkliga motiveringen, redan av den anledningen 

att arbetarnas fabrikstillvaro, som är bunden till verkstaden, maskinen, 

råmaterialet och skiftet, gör det omöjligt för dem att tillverka 

sådant som de verkligen skulle ha nytta av. Det vore en tvivelaktig 

seger för “Gör Det Själv” (eftersom den skulle anta enorma proportioner 

i illegalitet) om arbetsförhållandena i fabriken gjorde det 

möjligt att tillfredsställa hushållets olikartade behov. I så fall skulle 

smygknäckandet verkligen betala sig, eftersom varje arbetare skulle 

få billigare tillgång till reparationer, småarbeten, attiraljer och reservdelar 

till hemmet. Hos en del av mina arbetskamrater hålls också 

en sådan hantverksmässig, hemkär nostalgi vid liv, men den dyker 

bara upp som försvar, som samtalsfragment, t.ex. i sådana fall då 

någon har “åkt dit.” “Bönderna lämnar också det dom ska till staten, 

men sina grönsaker köper dom inte på torget. Här finns alla redskap 

och oräkneliga mängder småmaterial, men jag måste ta hem en 

rörmokare till min kran.” Men i själva verket fungerar sådana tankar 

bara som självförsvar och självrättfärdigande – med det verkliga 

smygknäckandet har de knappast något att göra. 

De timavlönade mekanikerna och reparatörerna har kanske verkligen 

möjlighet att smygknäcka i enlighet med hemmets behov, eftersom 

de i sin verkstad har tillgång till just de redskap och maskiner 

som behövs för större och mindre reparationer. Jag däremot är bun- 

139

den vid min maskin, även om jag efter den oändliga raden av serier, 

högst en gång i veckan, har stulit lite tid från mig själv. Det finns 

ingen ackordsarbetare som skulle ströva omkring i verkstaden och ge 

sig på andra maskiner, förmannen skulle genast se till att en sådan 

fick arbete. Dessutom är de andra också kedjade vid sina maskiner 

och slutligen är våra maskiner antingen för specialiserade eller för 

stora, kraftiga och invecklade: de bestämmer själva vad man kan tillverka 

vid dem. 

Därför är det sällan det tillverkas verkligt nödvändiga saker under 

smygknäckandet. Det sker mest i den egendomliga situationen, när 

det inte är behoven utanför, utan i själva fabriken som tvingar fram 

att maskinen används till något som den inte är avsedd för. Egentligen 

vore det förberedelsearbetarnas sak att tillverka underlägg för 

fastsättningen och spännskruvar, men det måste vi också göra själva. 

Det är en oskriven lag, att vi ska göra allt sådant arbete, som det är 

möjligt att utföra på våra maskiner. Nyttan av sådant arbete är verklig, 

men indirekt och därför förargande: det betalas inte men gör det 

möjligt för oss att klara av vårt arbete fortare, eller att överhuvudtaget 

klara av det. 

Ändå kan man redan i detta upptäcka något av den hemlighetsfulla 

stämningen i smygknäckandet. Alla kallar det också för smygknäck, 

trots att vi i själva verket borde ha tillägg för det. Det skulle 

inte falla någon in att berätta för sin arbetskamrat på vad sätt han 

har kört igenom dagens serie, och ingen skulle vara intresserad av att 

höra något sådant. Men det förberedande smygknäckandet lämpar 

sig för lustfyllda berättelser och möts med intresse. Orsaken till det 

är utan tvivel, att det är vi själva som planerar detta arbete och utför 

det så som vi vill. 

Andra verkligt nödvändiga smygknäck ger våra maskiner bara 

sällan tillfälle till. Men detta tar inte loven av det, utan omformar det 

bara. Ackordsarbetarnas smygknäckande är ett självändamål, som 

varje lidelse i sin renaste form. Men lidelsen är här ingenting an- 

140

nat än arbetet, arbetet som är sitt eget ändamål. För de många olika 

slagen av smygknäck finns bara en enda gemensam regel, och det är 

att produktens storlek inte får överskrida det utsmugglingsbara. Det 

finns en del som inte ens håller sig till denna regel, och det de har 

tillverkat står och samlar damm i deras skåp, i deras verktygslådor 

eller bredvid deras maskiner, tills de byter arbetsplats: då vågar de 

sig på ett försök att smuggla ut det, eller, om det verkar hopplöst, 

skänker de bort det. 

Hos oss är det svarvens, fräsens och borrens möjligheter som sätter 

igång och begränsar fantasin, råmaterialet är i allmänhet metall. 

Vi tillverkar nyckelringar, underlägg till blomkrukor, askfat, 

pennförlängare, slipade linjaler, vinkelhakar, saltkar till fabriksfrukosten, 

badtrassel av finsvarvade spån från vita konstmaterialcylindrar, 

räkneskivor av rostfritt stål åt barnen (en underbar present), 

halsbandshängen av avbrutna fräständer, tärningar, små rouletter, 

tvålkoppsmagneter, stänger för TV-antenner (monteras hemma), 

säkerhetsbeslag till klädskåpen, klädhängare för samma ställe, knivar, 

dolkar, knogjärn. 

Det befallda “det måste göras” blir till “vad kan göras?” Arbete 

som självändamål är inte meningslöst, tvärtom blir det till en motsats 

till meningslösheten i vårt “riktiga” arbete. Möjligheterna är inte 

obegränsade, men den smygknäckande arbetaren lyfter sitt huvud 

och orienterar sig. Han tar det förefintliga materialet omkring sig i 

skärskådande, sedan de outnyttjade möjligheterna, utöver hans egen 

maskin, de små hjälpmaskinerna, plåtskäraren i hörnet av verkstaden, 

slipmaskinen, han undersöker de handredskap som står till 

hans förfogande och fattar sitt beslut. Han beslutar att han ska frambringa 

något, och sedan arbetar han bara för att kunna förverkliga 

sitt beslut, och inte ovillkorligen för att hans arbete ska bli honom 

till nytta. Om han kommer att använda sin produkt, så kommer han i 

första hand att glädja sig åt att han har frambragt den, att det är han 

som har gjort den, att han vet när, hur, av vad han har gjort den, att 

141

det är han som har beslutat om dess existens. 

Detta fattiga, med uppoffringar och i lönn utförda smygknäck 

som begränsats till självändamål, är den enda möjligheten till fritt, 

skapande arbete, dess grodd och modell; det är hemligheten med 

lidelsen för det. 

Det lilla hörn av fabriken som har tillfallit oss, förvandlas i smygknäckandet 

till ett litet stycke natur, och vi mäter som fria människor 

dess slumrande krafter, skördar dess frukter, plockar upp dess kringströdda 

skatter. Vi omformar dem, men detta arbete får sin drivkraft 

av den glädje som en handling fri från livsuppehällets tvång, ett 

skapande utan vinstintresse, ger. Det måste vara en stark glädje, 

eftersom den kan distrahera oss från hetsen. Den skyndar till den 

självständiga, oövervakade verksamhetens hjälp, den är det tidsstudiemans-, 

avsynar- och förmansfria arbetets glädje. 

Med hjälp av en invecklad organisation tvingar de mig dagligen 

att göra ett arbete som uppnår åtminstone ett minimum av kvalitet; i 

smygknäcket utgör kvaliteten (för att det ska bli just det som jag har 

tänkt mig) själva målet, nyttan, glädjen. Detta är så självklart att “vad 

gör du?” inte är den rätta frågan, utan “hur gör du?”. 

Glädjen över planeringens och utförandets enighet står också i 

skarp kontrast mot vårt dagliga arbete. “Var är operationsbeskrivningen?” 

frågade avsynaren gamle M. i vanlig ordning, när han kom 

fram till maskinen för avsyning. M. har senare ofta berättat om det 

näsvisa svar, varmed han lät avsynaren förstå att de just nu inte hade 

något med varandra att göra (det var tur att han inte fick tråkigheter 

för det): “Här, i mitt huvud!” Avsynaren hade faktiskt fått snoka omkring 

ett tag för att förstå, att M. höll på att smygknäcka, för till det yttre 

hade ju ingenting förändrats. Ofta är det så att just ett handgrepp, 

som i prestationsarbetet har varit själva målet för operationen, blir 

redskap för en annan sorts handling. 

Vi återvinner vår makt över maskinen, vår frihet från maskinen, 

yrkeskunnandet underordnar sig skönhetssinnet, hurdant det än är. 

142

Trots föremålets obetydlighet är utformningen konstnärlig. Detta 

bara stegras av att smygknäckaren (också för att mildra anklagelserna 

för stöld) sällan arbetar med dyrbara, dekorativa, förbearbetade 

material: han bemödar sig om att skapa av skräp, utskottsjärn, av 

överflödet, och hans strävan är att så mycket som möjligt av produktens 

skönhet ska vara ett resultat av hans arbete. 

Det finns en del som inte bryr sig om att det tydligt syns på det 

förädlade slutresultatet att det har ett oädelt ursprung, andra är 

anhängare av den perfekta “avslipningen”. Om det inte vore så att 

ackordsarbetarens smygknäck utfördes under några frampressade 

minuter och inte vore något som vi ofta inte kan återvända till förrän 

efter en vecka, det vill säga om det inte hade en sådan försvinnande 

liten omfattning, så skulle man nästan kunna kalla dessa olika 

strävanden för “stilriktningar”: den förra för “funktionalism”, den 

senare för “jugend”. På samma sätt kan man urskilja modevågor 

ifråga om vilket slags smygknäck som förfärdigas. Och liksom smygknäcket 

är modellen för den ickeexisterande glädjen är modet inom 

smygknäckandet ingenting annat än modellen för förnekandets olika 

strömningar. 

Smygknäcket är det enda arbetet i fabriken som helt faller utanför 

den ömsesidiga konkurrensen. Det kräver tvärtom samarbete, till på 

köpet frivilligt samarbete, inte bara vid utsmugglingen utan också vid 

förfärdigandet. Min granne bad mig ibland att göra det nödvändiga 

fräsarbetet på hans smygknäck, och han svarvade också underlägg 

åt mig. Vid sådana tillfällen väntade vi tålmodigt på att den andre 

skulle “få tid.” Oegennyttig hjälpsamhet är sällsynt bland ackordsarbetarna, 

och när det gäller smygknäckandet är det också tänkbart 

bara som något ömsesidigt, men utan att det ändå är fråga om något 

“lika för lika”: vi beräknar inte värdet av hjälpen eller hur mycket tid 

som har gått åt till den. Vid smygknäckandet kan det förekomma osjälviskhet 

utan anspråk på motprestation, men aldrig i det “riktiga” 

arbetet. De flesta vänskapsförhållanden har inletts med gemensamt 

143

smygknäck. 

Naturligtvis förfuskas denna glädje över det annorlunda av medvetandet 

om, att det bara är en oas i ackordsarbetets öken. Fabriken 

förändras långsamt, datorn torrlägger oasen, prestationshetsen går 

inte att hejda. Men alla är på gott humör under dessa sällan förekommande 

minuter. Detta är förvisso iögonfallande, men cheferna, som 

på sin höjd oroar sig över ackordsarbetarnas elementära missmod 

av hänsyn till produktionen, uppbringar inte ens av slughet någon 

förståelse för denna munterhet. När förmannen surmulet lägger 

märke till den, anar han just det som de helt försjunkna ackordsarbetarna 

kanske inte uppfattar, nämligen all den glädje som gror i 

smygknäckandet. 

Jag är starkt övertygad om att det döljer sig ett budskap i smygknäckandet. 

“Hantverksmässigt pillande, rudimentära rester av en 

utdöende syssla, ett bakåtsträvande förnekande, om det nu är ett 

förnekande”, skulle den kunna säga, som inte fattar det viktiga i att 

ackordsarbetarna också smygknäcker. Dessa människor känner inte 

längre till de gamla hantverken, och de hatar de små privatföretagarna 

som många av arbetarna extraknäcker hos efter arbetet. 

De skulle mer än gärna avstå från smygknäckandets hantverksmässighet 

men de har inget annat medel att sätta emot det mekaniska 

arbetet. De skulle gärna tillverka meningsfulla saker, men det meningslösa 

smygknäcket är deras enda möjlighet att för några minuter 

befria sig från fabrikens meningsfullhet. De skulle gärna producera 

saker till gemensam nytta, förenade många tillsammans, men det är 

bara i ensamhet, på sin höjd tillsammans med några få, som de kan 

göra det de vill. 

På så vis leder de bägge stegen mot det meningslösa – att göra 

onyttiga saker, medan man avstår från lönen – i själva verket mot 

friheten, för att sedan mycket snart stöta emot lönearbetets mur. Det 

är ett misslyckat avhoppningsförsök ur lönearbetets kosmos. 

Om allt vårt arbete behärskades av smygknäckandets glädje, så 

144

skulle det kunna visa sig, att i det som nu är smygknäck ligger dolt 

grodden till en annan sorts mening: det med glädje utförda arbetets 

mening. Arbetspsykologen, den lille beställaren i “de mänskliga relationernas” 

vetenskap och management sciences mästare, socioteknikerna 

(de kompletterar redan nu “heroiseringens” lätt uttröttade 

funktionärer, och de blir fler och fler) kanske inte skulle inse det hopplösa 

i sin verksamhet ens om de blev bekanta med smygknäckandets 

glädje. För de bemödar sig ju om att torrlägga oasen, samtidigt som 

de utrustar öknen med hägringar. Men om produktionens experter 

inte samtidigt vore utdelare av livsuppehällets nåd, disciplinens och 

prestationens befallningshavare, så skulle det Stora Smygknäckets 

tidsålder utbryta. I stället för den främlingsskapande mening (och 

dess förnekande, den förbjudna meningslöshetens tröst) som lönen 

häftar vid oss, skulle den verkliga nödvändighetens extas inträda. 

Smygknäcket är – just med sin meningslöshet ur fabrikens synpunkt 

– ett stillsamt, envetet tillkännagivande av nödvändigheten av ett 

slags arbete som har en enda drivkraft, starkare än allt annat: övertygelsen 

om att det är våra egna mål som styr vårt arbete, våra liv, vårt 

självmedvetande. Det Stora Smygknäcket skulle utföras vid maskiner, 

men dessa maskiner skulle våra experter underordna det dubbla 

kravet på verklig nödvändighet och frihet gentemot maskinen. Det 

skulle vara slutet på tidsstudietekniken. Vi skulle bara producera det 

som de förenade smygknäckarna hade behov av, och som de hade 

behov av för att kunna förbli förenade smygknäckare. Men det skulle 

vi i vår tur producera med större effektivitet än vad som helst av det 

vi producerar idag. 

Att ha hela världen som måttstock, att förena våra krafter, att samarbeta 

och inte tävla, att göra det vi har lust att göra, att gemensamt 

planera och utföra för att kunna frambringa sådant som vi har glädje 

av i sig självt, för själva dess existens, att befria oss från prestationens 

tvång och övervakare – allt detta bär smygknäcket under dessa få 

minuter av energins och förmågans uppståndelse budskap om. Det 

145

Stora Smygknäcket skulle inte innebära något hot om att våra krafter 

förslösas på meningslösheter, utan det skulle vara den enda vägen 

för oss att finna även det som lönearbetarens smygknäck utesluter: 

kraftansträngningens verkliga nytta. Om vi kunde inrikta våra liv på 

det Stora Smygknäcket, skulle vi säkert gärna åta oss några timmars 

mekaniskt arbete om dagen också, så länge det är nödvändigt. Men i 

motsatta fallet vore det ett hemskt öde vi ginge till mötes – att aldrig 

få veta, vad det är vi har förlorat. 

Folklivsforskarna betraktar kanske smygknäcket som ett folkligt 

konsthantverk. De har inte gått löst på det än: när det blir dags för 

det, kommer det inte längre att vara det förbjudna smygknäckets 

tidsålder, utan det förädlades, som blivit business och administration. 

De automatiska maskinernas tjänare kommer att kunna handla 

i smygknäckbutiker, efter kända mönster från veckotidningar 

och TV. Ingen kommer att ana, att smygknäcket inte var en “Gör Det 

Själv”-hobby, inte ett sätt att fördriva fritiden, utan en ersättning 

som förtvinade under det dubbla trycket mellan verksskyddet och 

livsuppehället, håller i schack av lönen; en ersättning för något, som 

då kanske kommer att vara ännu mer onämnbart än idag. 

146

FABRIKEN ÄR SOM EN KULISS som omger mig, det är mycket sällan jag 

kan känna den som en helhet, nästan aldrig kan jag foga samman de 

få delar av den som jag känner till och tänka på dem tillsammans. 

Var är jag, vem är jag? Är det möjligt att de slutgiltigt kan få människor 

som är vid sina sunda vätskor att acceptera detta liv; att gå in 

genom en port, gå längs med de stora byggnaderna, ställa sig mellan 

de två angränsande arbetsplatserna, slita sig igenom det anvisade arbetet, 

lyfta den köpslagna, framsvettade, anvisade lönen, gå hem för 

att man nästa dag ska ha någonstans att gå ifrån till samma ställe och 

att här, hemma och överallt som program, saga, förklaring, “prat” 

acceptera allt det, som befinner sig utanför min synkrets, men som 

påstås bestämma att man skall leva så här? Kulissen är alltid målad 

på samma sätt, ibland fladdrar den till, men inte heller då lämnar 

den överblick över hela scenen och dem som håller i trådarna. Allas 

kulisser är målade på olika sätt, men varje dag spelar de samma 

roller tillsammans med några andra till leda välkända figurer. Jag 

har alltid velat ströva genom fabriken, till synes mållöst och bekanta 

mig med andra och deras arbete. Det skulle vara skönt att kunna följa 

147

åtminstone något av mina stycken på dess väg till mig och sedan vidare, 

tills det sätts in på sin plats; och kanske ännu längre, till den 

som förbrukar det. Det skulle inte förändra mycket, men jag skulle 

kunna kontrollera en del omständigheter, som man nu slår mig i huvudet 

med som slutgiltigt argument när jag får mina förhållningsorder. 

Om alla kunde göra likadant, skulle vi inte stillatigande behöva 

acceptera så många dunkla påståenden om att “det skall vara så”. 

Men det är också bara en önskedröm. Jag står vid min maskin, jag är 

bunden vid den genom ackordslönen; arbetarna vid bandet och vid 

de automatiska maskinerna hålls fast av själva maskinen, de andra 

av disciplinära åtgärder. 

Om jag skulle råka komma något innan mitt skift börjar, blir jag 

hejdad av portvakten, som ringer till min förman, och det är bara 

med hans tillåtelse jag får stiga över fabrikens tröskel. Om jag skulle 

vilja gå senare är det också något som väcker misstänksamhet: det 

finns bara två motiveringar som gäller när man går efter skiftbytet 

och det är “frivilligt arbete”, det vill säga politiska aktiviteter, och 

övertidsarbete. Bägge delarna intygas av ett tryckt papper med någon 

chefs underskrift, som måste lämnas i vaktkuren. 

Det är skrattretande att ens tänka sig att förmannen skulle ge 

tillåtelse till en promenad kring fabriken, utan mål och övervakning. 

Jag skulle kanske kunna ljuga ihop något om att jag har ärende till ett 

av kontoren. Men det finns förmän i varje verkstad, och varje förman 

skulle hejda mig och fråga vad jag vill. 

Men jag känner ju inte ens till min egen hall ordentligt. Jag travar 

igenom den en eller ett par gånger om dagen med det tunga, oljiga 

fräshuvudet på axeln för att byta ut det i den lilla verkstaden i ena 

änden av hallen; de små skären har brutits av, brunnit ut eller förslitits. 

Även om jag hade lust skulle jag inte ha stora möjligheter att se 

mig om på de andra avdelningarna; fräshuvudet tvingar mig att hålla 

huvudet stelt och om jag rör på det, känns det i axeln. Men jag har 

inte heller stor lust att se mig omkring, för det är min “egen tid” som 

148

går åt till redskapsbytet. Jag riktar alltså blicken mot den oljiga betongen 

framför mina fötter, och jag kan på det viset på sin höjd iaktta, 

att förmannens pedagogiskt inriktade stolthet, som han vid varje 

tänkbart tillfälle ger uttryck åt, är berättigad; våra hantlangare fyller 

flitigt i gångmarkeringarna, det är minsann inte så på andra avdelningar. 

Två gånger i veckan uppenbarar sig sorgetåget, två stycken 

bär den långa träschablonen och den tredje, som är yngst, kalkhinken. 

“Här kommer konstnärerna!” Förr eller senare dyker också 

förmannen upp, för att med sin auktoritet som beskyddare förläna 

det till synes meningslösa arbetet vikt och värde. Anmärkningarna 

tystnar, och vid nästa produktionskonferens förklarar chefen på nytt 

gångmarkeringarnas – eller som han säger, “initiativets” – djupaste 

mening: de gör ett storartat intryck på de högre ledare som besöker 

avdelningen, “och detta har vi alla nytta av”. 

Mina kunskaper om vår egen hall, eller bara vår egen avdelning, 

begränsar sig till ett mosaikartat, men bristfälligt mönster av 

stämningar och erfarenheter. Och varje liten mosaikbit är i sin tur 

en särskild värld, där människor lever halva sitt liv; för dem gör min 

maskin ett liknande flyktigt intryck. 

Avdelningskontorets bägge rum av hyvlat trä har stora fönster 

vända mot avdelningen. På den inre väggen har varje arbetare ett 

fack, där man förvarar alla hans “kosingar” för månaden. Jag kastar 

ofta en blick på mitt eget nummer: 10 10 91. Med mig talar sekreterarna 

fåordigt, utan leenden, med förmännen retsamt och med verkmästaren 

underdånigt och mångordigt. I hörnet står en sodavattenbehållare 

med en upp-och-nervänd krogsejdel över kranen. Den 

ställs in på sommaren och byts ut när den är tömd. Men den töms 

långsamt, för vattnet är ljummet och unket och knappast uppfriskande. 

De som arbetar längst bort på avdelningen kommer överhuvudtaget 

inte hit för att dricka. “Jag blir törstig igen tills jag hinner 

tillbaks till maskinen”, säger de. 

På kontorets väggar hänger diplom och på dokumentskåpen står 

149

små belöningsvimplar i dammiga cellofanöverdrag. I förmannens 

inre kontor finns en bild av Lenin, en vy över fabriken utan människor 

och reproducerade kolteckningar. På dörren mellan de båda 

rummen hängde första gången jag kom in på kontoret det lilla plakat, 

som fortfarande finns kvar, med texten: “Med styrelseval för fackföreningsdemokratins 

utbredning!” – vad det nu kan betyda? Det 

måste ha hängts upp där för något speciellt tillfälle och glömts kvar. 

I en nisch finns förmännens lilla omklädningsrum. De tar på sig 

jackan eller rocken över sina vanliga underkläder. Bland högarna av 

gamla pappersbuntar finns ett sprucket handfat. Avsynarna klär om 

tillsammans med oss, men de skulle gärna byta duschandets glädje 

mot denna lilla vattenstråle – den har anseende. 

Från ett litet ålderstiget bord kan vi plocka till oss skolkritor i obegränsad 

mängd. Det behövs inte många för arbetet – på ett kritmärke 

syns blyertsstrecket som anger spåndjupet bättre – men desto fler 

använder vi till kritkrig. Detta nöje är inte förbehållet de unga, ett 

kast tar ingen tid, och siktandets glädje delas med dem som man på 

förhand har gjort uppmärksamma på det vänskapligt sinnade attentatet. 

Det går inte att bli arg för det, men det är ens plikt att återgälda 

det, när man har kommit på vem som är gärningsmannen. Något 

annat använder vi knappast kritorna till, utöver de uppmuntrande 

tillropen till favoritlagen och viktigare fotbollsresultat som pryder 

skärmarna. På de fasansfulla toaletterna – den som har ork i benen 

sätter sig inte på dem, utan hukar sig bara över dem – har självcensuren 

redan luckrats upp. På båsets vägg finns ett tvetydigt meddelande: 

150 %, idag!! De andra inskrifterna stannar vid känslouttryck, 

förklaringar saknas. Den sexuella nödens små verser ärvs också här 

från generation till generation. 

På den smutsiga väggen vid ingångsdörren finns avdelningens 

stämpelur och stämpelkorten med sina rader av fack. Gången hos 

detta ur känner alla till på sekunden. Om jag står vid fabriksporten 

klockan sex, så är jag redan försenad, för jag måste ju stämpla inne 

150

i verkstaden och klockan går till på köpet en minut före; visserligen 

innebär det att vi får en minut till godo vid slutet av skiftet, men det 

är inte så värdefullt. För sen ankomst bestraffas och dras av i slutet 

av månaden, men det är sällan det går så långt: ställarnas svaga arbetslust 

sörjer för att det blir en vana att komma 15–20 minuter tidigare. 

“Bälgen” är alltid punktlig och börjar sin morgonrundvandring 

redan före sex. Den som är försenad får gå och leta efter honom 

för att skaffa arbete. I hallens tredelade inre rum rör sig en stor och 

två mindre löpkranar, varje avdelning har dessutom tre stycken. De 

mindre hanterar vi själva med hjälp av fjärrmanövreringen, trots att 

det officiellt är förbjudet. Vem skulle orka vänta på ställarna? De som 

arbetar i mittskeppet är naturligtvis hänvisade till dem, eftersom de 

inte gärna kan klättra upp i förarhytten. Som tur är gillar ställarna 

detta arbete, och det måste ju vara en skön känsla att köra omkring 

däruppe; ibland är det nästan omöjligt att få ner dem igen. De får 

betonggolvet och maskinerna att skaka, de kastar sin skugga över oss 

när de glider förbi däruppe. 

Slutavsyningen, avskild med ett galler. Det väldiga matbordet är 

förunderligt slätt, som en frusen metallsjö. Jag stryker alltid med 

handen över det när jag går förbi. 

Längs med väggarna utrustningsenheterna. Instrumentutlämningen 

med sina ogenomskinliga väggar av råglas. Vid arbetets början 

står alltid en otålig kö och väntar på operationsbeskrivningar, 

skjutmått, schabloner och mikrometerskruvar. Vår arbetarlegitimation 

gäller som pant, den måste vi också visa upp vid ingången nästa 

dag och den utgör beviset på att vi har lämnat tillbaka allting. 

Det mörka apparatlagret, uppehållsort för tidigare och kommande 

fräsarbeten. Små hantverksmässigt utförda förändringar 

på de gamla apparaterna: det är spåren av förbjudna “uppfinningar” 

som gjorts utan tidsstudieavdelningens vetskap. På vad sätt de 

har påskyndat arbetet, det vet bara uppfinnaren, hans avbytare och 

några få kompisar. Förmannen och tidsstudiemännen kan av dessa 

151

kvarlämnade spår kanske ana, att tekniken kan utvecklas på andra 

sätt än genom dem och till deras nytta. Smygknäckets glädje kan inte 

ha varit långvarig: när de upptäcker den kanske dagligen på- och avmonterade 

hemliga uppfinningen sänker de ackordstiden på en höft, 

för de vet att tidsstudier inte leder någonstans. 

Den skottgluggsliknande öppningen i den kraftiga väggen mitt 

emot hör till verktygslagret. Det nästan tjuter i den av det våldsamma 

drag som uppstår, när den nervösa flickan med sitt misstrogna ansikte 

öppnar luckan. Hon lider av draget, det kan vi alla se, men jag är 

rädd för att min avlösare inte skämtade när han sa: “Det gör ingenting, 

då lämnar hon åtminstone ut verktygen fortare”. 

Sliprummet vakar över svarvarnas yrkeshemligheter. Var och en 

av dem har ett par egna knep för att slipa knivarna, varje minut som 

kniveggen förblir skarp har betydelse. Slipstenarna roterar herrelöst 

långt efter att man har slagit av motorn, i bleckkaren för kylvatten 

darrar det lortiga vattnet. Ett enda par skyddsglasögon med spruckna 

glas slänger i sitt gummiband bredvid en av suparna, de är täckta 

av ett tjockt dammlager. På väggen hänger inte mindre än två skyltar 

som påpekar att det är obligatoriskt att använda dem. 

Högt uppe ovanför kranarna finns den dragspelsvikta fönsterraden, 

gemensam symbol för alla fabriker. (Varför är detta fabrikssymbolen, 

varför inte tidsstudiemannens stoppur?) På somrarna 

tränger solstrålarna genom den dammiga luften och hallen blir ogenomskinlig 

av rostdammet, som glimmar till i ljuset, och av den 

varma luftens rörelse. 

Lysrören släcks på förmiddagen och tänds på eftermiddagen. Alla 

vet var strömbrytaren sitter, men det är förmannens privilegium att 

avgöra, när det är tillräckligt mörkt. Till och med i det fruktansvärda 

oväsendet kan man urskilja det tillfredsställda mumlet som hälsar 

ljuset i verkstaden, när han äntligen har gått fram till strömbrytaren. 

Ofta har det hunnit bli så mörkt, att vi snubblar på arbetsstyckena 

som ligger uppstaplade på plattformen; maskinernas egna lampor 

152

elyser bara det fastsatta stycket. Men inom den upprättade ordningen 

är det omöjligt att ändra på till och med mindre saker än den här. 

“Det där är min sak”, sa förmannen till en självutnämnd Prometeus. 

I varje fabriksreportage som görs i tidningarna omnämner man 

verkstädernas musik. Denna obeskrivliga musik utgör förmodligen 

det starkaste känslointryck som drabbar den utifrån kommande betraktaren 

och flyktige gästen. Verkstadens buller är ett mycket starkt 

buller, men också många av arbetarna upplever det som musik. “Nu 

spelar Pista igen, han slutar aldrig” säger min granne nervöst, när 

en av svarvarna börjar på sin dagligen återkommande serie på avstickningssvarven 

med dess karaktäristiska ljud. Maskinerna har 

tillskansat sig t.o.m. arbetssångerna från människan. Jag har själv 

märkt, att maskinens musik hjälper mig att finna arbetsrytmen. 

Ibland drömmer jag om att tonsättare som länge lyssnade på verkstadens 

musik kanske fortare än andra skulle förstå att all underkastelse 

föds här och att det inte finns någon befrielse, om den inte finns 

här. De borde lyssna på klangen av bearbetade stålskivor som faller 

på varandra, enligt den angivna takten i den verkliga ackordstidens 

partitur, hyvelns kronometerexakta flämtande, dragslipmaskinens 

pentatoniska klagan, plansliparens sekundlånga rasslande som ackompanjerar 

dess immateriella gnistregn, det allt dovare vrålet från 

avstickningssvarven, vars skärdjup och hastighet är inställda på 

plundring, och som åtföljs av det allt högre skriket från knivarna, 

tills maskinerna slås av och de börjar på ett nytt stycke, kranarnas 

rossel, frasens tjut, slammer, hickningar, de glödande spånens hagelregn 

mot skärmarna, vars material inte längre går att identifiera under 

lorten, skärandet av hantlangarnas spadar i de svalnade spånhögarna 

på betongen, gnisslet av ett borrhuvud som inte vill lossna, 

skrällen av ett arbetsstycke som tappas mot plattformen, klingandet 

av punkteraren och den lilla hammaren på förritaren mot stålbordet, 

pressluftens väsande, sirenens vila. De borde komma och lyssna på 

denna musik om inte annat så för att det ska finnas någon i verk- 

153

staden som njuter av den. 

Om min maskin är trasig, går jag bort med det av förmannen undertecknade 

papperet till underhållsarbetarna i den mindre hallen 

intill vår. I denna hall möter mig en rofylld anblick: jag går förbi västtyska 

och engelska halvautomatiska maskiner. Det är huvudsakligen 

kvinnor som arbetar här, varje minut tar de ut det färdiga stycket 

ur maskinen, sätter i ett nytt och startar genom att trycka på en 

knapp. En enda yrkesarbetare ställer in tre eller fyra maskiner, alltid 

för samma fåtal stycken. Utbildningen för dem som handhar dessa 

maskiner tog – enligt en av mina bekanta bland underhållsarbetarna 

– en kvart. Deras löner är så låga, att ingen man vill åta sig arbetet. 

Det jag vet om fabrikens övriga delar grundar sig på hörsägner. 

Artiklarna i personaltidningen, uppgifterna, belöningarna, de enligt 

samma mall tillverkade reportagen, de gamla arbetarkompisarnas 

ansträngda hågkomster, allt detta säger oss ingenting och inte ledarna 

heller. 

Om monteringen berättas det, att de som arbetar där är tuffa. I 

hetsen vid årsslutet, när bandet tvingar fram ett hårt tempo, monterar 

de med 10-kilos hammare. “Då låter dom utskottet också gå 

igenom, dom dänger in det i maskinen” påstår någon. 

Mellan fabriksporten och vår hall finns lackeringen. Skyddsmasken 

dinglar i lackerarnas bälten, de sprutar den kvävande, giftiga 

lacken utan den. De går också på ackord och deras förman är 

“hygglig”: han vet att skyddsmasken sinkar arbetet, och trots stränga 

förhållningsorder överser han med förseelserna, han ger till och med 

själv tecken när någon höjdare närmar sig. 

På provbanan dundrar och snurrar de färdiga fordonen utan avbrott. 

Det finns alltid några yngre hantlangare, som på väg mellan 

två verkstäder glor på de halsbrytande inbromsningarna. 

Det är inte bara jag som inte känner till fabriken, det gör inte heller 

de som har jobbat här länge. De är inte heller intresserade av den: 

“Jag är glad när jag kommer hem, när skiftet är slut, när jag äntligen 

154

lir fri”, säger alla. Många reser i timmar varje dag, och vi tillbringar 

inte heller bara åtta timmar i fabriken, även om vi inte går på övertid. 

Vid arbetets början och slut – porten, omklädningen, omklädningen, 

porten. 

Om morgnarna strömmar mängden av människor med grumliga 

ögon och tillknycklade ansikten in mellan vakterna. När vi har hunnit 

till porten, sprider redan några centiliter brännvin sin värme i 

många magar. En krog som öppnar halvsex och några privatbutiker 

har slagit sig ner mellan spårvagnshållplatsen och fabriksporten. 

Varje dag får de ett par nya stamkunder, som kommer dit efter en 

sömnlös natt eller morgonens magplågor. På hemvägen ska den uttorkade, 

nyduschade kroppen ha en flaska öl, vi dricker den stående 

och behöver inga glas, de är i alla fall inte ordentligt diskade. 

Vid porten visar vi vår fabrikslegitimation med foto, som innehåller 

vårt anställningsnummer. De tre första siffrorna betecknar 

verkstaden, de tre sista är personliga. Legitimationerna för tjänstemännen 

och arbetarna är inte likadana. De högre tjänstemännen 

känner portvakten igen på utseendet, och det är ett rent förbiseende 

om han begår misstaget att titta i deras portföljer när de är på väg ut. 

Om han inte känner igen dem, så är deras snabba gång och portföljen 

som hålls tryckt under armen ett säkert kännetecken. De högsta i 

ledningen gör han honnör för, trots att det inte står i föreskrifterna. 

Arbetarna kan räkna med en noggrann undersökning om de inte 

går fram till vakten med portföljen öppnad en bra bit i förväg. Ibland 

är det kroppsvisitation, stickprovsartad, och då driver de in de utgående 

i en hytt som de får gå in i en och en. Den ene vakten rotar i 

portföljen, den andre trevar längs med ens kropp, den tredje spärrar 

utgången, “säkrar”. Detta kallas för razzia. “Klockan tre gör dom aldrig 

razzia, för fan”, säger den som står framför mig med kvävd röst 

och vänder sig bakåt. (Ledningen, ingenjörerna och kontoristerna 

ger sig iväg klockan tre, eftersom de börjar senare.) “Kom loss, era 

bödelsknektar”, mumlar någon för sig själv. 

155

Omklädningsrummet är en pjäs i tre akter. Före arbetets början 

på morgonen uppgivna, vanmäktiga rörelser, de oljiga arbetsklädernas 

fuktighet mot den rena kroppen, som får en att huttra, de små, 

oundvikliga ryckningarna i skinnet. Skåpen är trånga, inte ens från 

sidan skulle en människa kunna tränga sig in i dem. Järnkrokar 

högst upp. Och insekter, varje morgon på nytt, trots att de försöker 

utrota dem. Den unkna lukten av olja drar dem till sig. Samtal med 

syrlig galghumor och självuppmuntran. Återkommande skämt, ständigt 

lika trötta. “Din kackerlacka har kommit bort till mej, jag ger 

den inget att äta, den saken är säker.” Eller: “Snart är det löning igen, 

och jag som inte har gjort av med den förra.” Spridda skratt. Någon 

bättrar på: “Då får du det knepigt, för nu ska alla få lönelyft.” Och 

så den välkända poängen: vederbörande visar att de lyfter kuvertet 

och lämnar fram det. Någon har varit sjuk i tre dagar och de skämtar 

med honom om att han knappt kan stå på benen, vad har han här att 

göra? Han är verkligen ganska blek. Han säger: “Jag kunde inte stå 

emot, jag var tvungen att komma hit. Det är min gränslösa kärlek 

till arbetet som kommer att lägga mej i graven.” Jag ser mig häpen 

om, de andra skrattar, alltså var det också ett skämt. Skrattet är en 

teknik, uthärdandets teknik. Vad kommer att strö grus i dess kugghjul? 

Tio minuter i sex står alla redan vid sina maskiner. 

Klockan två är bilden mera blandad: de som kommer nu är 

likadana som vi var på morgonen, men nu rör vi oss också bland 

dem, eftersom alla försöker komma ut i omklädningsrummet ett 

par minuter innan sirenen går. Nu är vår sinnesstämning lättad, de 

äldre retas, slåss med handdukarna och jagar varandra precis som 

de yngre. Av med kläderna! Och så duschen, dagens ljuspunkt. En 

pånyttfödelse, tills tröttheten faller över oss därhemma eller redan 

på spårvagnen. Påträngande, hårdföra skämt, spritbroderliga och 

manschauvinistiska lustigheter. Muttrandet från de nyanlända: de 

som är på väg att gå lämnar inte dem heller ifred. De som kommer 

relativt sent kan bli tillfrågade av tre stycken i följd, medan de träng- 

156

er sig fram till sina platser: “Hur är det, ska du börja nattskiftet?” 

Inget svar, men någon hojtar från den bortersta skåpraden: “Han får 

komma försent, han är ju fabriksägare!” Och ytterligare någon: “Det 

är bara det att Iran låter bli att lyfta utdelningen, eller hur?” Bänkarna 

är för få, men är ändå i vägen, det är trångt mellan skåpraderna. 

“Skyn-daa!” ljuder det skämtsamma, pådrivande kommandoropet. 

Klockan två är vi redan några stycken som står vid stämpeluret, röda 

av duschen och påklädda, och så snart visaren hoppar till hel timme 

trycker vi utan uppehåll ner spaken efter varandra, uret nästan lossnar 

från väggen. Eftermiddagsskiftet är redan igång. Som en kamratlig 

uppmuntran ropar en och annan till sina kompisar: “Jobba 

på!” “Arbeta, din slav!” 

På kvällen tillhör omklädningsrummet bara dem som ska gå, och 

stämningen störs inte av några nyanlända. Arbetskraften är för fåtalig 

för att räcka till tre skift. På natten förekommer bara övertidsarbete. 

Den tystnande verkstaden, den avstannade fabriken smyger in 

något slags upphöjd stämning i duschandets glädje. Det finns ingen 

brådska, hemma väntar kvällsmaten och sängen på alla. 

Under arbetstiden finns det bara en enda paus på tjugo minuter. 

Klockan 9 (halv sex under eftermiddagsskiftet) ljuder sirenen och 

vi äter. Ackordsarbetarna skulle egentligen kunna äta när arbetet 

tillåter det. Men det är en tradition att vi ska stänga av maskinerna 

till “frukosten”, vad vi än håller på med. De äldre har ett ont öga till 

den som i plundringens rus jobbar vidare. Avsynarna kan äta när de 

har lust, de räknas inte. De låter med flit sina papper ligga kvar på 

borden, men inte ens om de överlät allihop till oss skulle de räcka, för 

att inte tala om stolarna. Redskapsskåpet tjänstgör som bord, personaltidningen 

som duk, vi byter den varannan vecka när det kommer 

ett nytt nummer. Bröd, korv, späck, billigt pålägg, ättiksinläggningar 

– det är vår matsedel. Fläskprodukterna är ibland egna, de 

som bor i utkanten av staden håller sig med svin. 

Vatten finns inte i verkstaden. Det är ett ständigt återkommande 

157

ämne vid produktionskonferenserna, men ingenting förändras. En 

del vankar med ölbuteljer bort till underhållsarbetarna där det finns 

en kran, de andra nöjer sig med det unkna sodavattnet. Vattnet 

skulle bara behövas som dryck, för våra händer tvättar vi i det mjölkliknande 

kylvattnet innan vi äter; vanligt vatten skulle inte få bort 

smutsen. Alla har sin “tvål”, som vi en gång i månaden knådar till 

av sågspån och den massa som man löser upp i kylvattnet. Vi gnider 

länge våra händer vid kylvattenbehållaren med det slemmiga, grova 

materialet och sedan torkar vi dem med rent trassel. Den mat som vi 

äter med dessa händer har en omisskännlig lukt. 

Tjugo minuter över nio går sirenen igen. Alla håller på sin värdighet, 

ingen rusar tillbaka till sin maskin. Ändå är arbetstakten som 

vanligt igen vid halv tio. 

På sommaren äter de unga inte i verkstaden under eftermiddagsskiftet. 

Framför hallen, där de har rivit en lagerbyggnad, växer det 

ogräsblandat gräs. Vi sätter oss bland högarna av de råa rostfärgade 

arbetsstyckena som väntar på sin tur, solen skiner. Här kan vi inte 

höra sirenen, men vi vet att den redan har gått. Vi tillåter oss själva 

en liten förlust. 

Vi ser förmannen närma sig, det är oss han söker, redan hans 

gång är förebrående. Vi rör oss inte förrän han har kommit fram till 

oss. Vårt arbete väntar nog på oss. Ingen kommer att göra det i vårt 

ställe. 

158

Ackord 

Avantiserien nr 3/2011 

avantiserien@gmail.com 

avantiserien.wordpress.com 

159

Miklos Haraszeti – Ackord - Wordpress Wordpress

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?