Vi är i slutet av en epok (pdf) - LaRouche.se

John Ericsson
1803-89
MONITOR
Schillerinstitutets nyhetsbrev i John Ericssons anda årg. 17 nr 4 sept. 2006
Vi är i slutet av en epok
epok i världshistorien som nu går mot sitt slut tog sin början med president
Franklin Roosevelts död i april 1945.” Så inledde Lyndon LaRouche sitt historiska
”Den
tal i Berlin den 6 september i år inför en internationell internetpublik. Om människorna
inte börjar tänka i radikalt nya banor styr världen just nu på kurs mot ett världskrig och
en ny mörk tid. I en sådan situation är det inte läge att bara tänka på att ”ta hand om sig själv
och sin familj”.
I denna kris som vi nu upplever manövrerar en synarkistisk finansoligarki, som inte bryr sig
ett dugg om hur det går för mänskligheten som helhet. Samma krafter som skapade Hitler och
Mussolini på 1920- och 1930-talen är beredda i dag att försätta hela världen i ett asymmetriskt
krigstillstånd, där till och med kärnvapen kan komma till användning. Det är inte girighet som
driver dem; det är inte pengar de vill åt i första hand; vad de är ute efter är att krossa civilisationen
så som vi nu känner den i blodiga religionskrig. De har verktyg som utför deras smutsiga
hantverk, som t.ex. USA:s president Bush och vicepresident Cheney. Men man får inte blanda
ihop oligarkins verktyg med oligarkin själv. Oligarkin står över partierna; genom att kontrollera
dem kontrollerar de människorna. Den förtrollningen måste brytas.
Den brittiska imperiepolitiken, som hetsade de eurasiska stormakterna mot varandra, och ledde
till två katastrofala världskrig under det förra århundradet, lever fortfarande. Manipulerade
konflikter särskilt mellan befolkningsgrupper i Mellanöstern trissar upp ett hat och ett hämndbegär
som, planenligt, obönhörligt leder till en global konflikt. Det enda som kan rädda mänskligheten
undan ett sådant öde, är om suveräna nationalstater ansluter sig till ett 50-årigt utvecklingsperspektiv
för i första hand den eurasiska kontinenten, i samma anda som besjälade freden i
Westfalen, som slöts 1648, efter ett hundra år långt krigstillstånd. Freden i Westfalen byggde på
att de fredsslutande parterna i första hand skulle se till ”den andres väl”, och först därefter tänka
på sina egna intressen.
LaRouche stakade ut utmaningen vi har framför oss: ”Vi har en värld som befinner sig i ett
ekonomiskt sammanbrott; infrastrukturen i både Europa och USA håller på att kollapsa. Med det
nuvarande systemet klarar vi inte av att försörja människorna på samma sätt som förut. Vi måste
ändra på oss. Vi måste satsa stort på investeringar i vattenprojekt och transportsystem.”
Investeringarna blir möjliga genom att staten ser till att det finns krediter till dem, och staten
skyddar investeringarna och reglerar priserna så att de hålls på en skälig nivå. Ingen s.k. ”fri
marknad” får bestämma priserna! Vi måste gå tillbaka till den regleringspolitik som rådde på
Franklin Roosevelts tid, slog LaRouche fast.
Vad betyder detta för ungdomen? ”Vi måste tänka i termer av dynamiska krafter. Hur kan vi
förbättra hela samarbetsprocessen i samhället, i produktionen, i arbetet? Vi tar ungdomar, i åldern
från 18 upp till 30, och låter dem gå igenom ett utbildningsprogram, med fokus på dynamiska
krafter. De börjar med att studera sfärisk geometri, även kallat astrofysik, en metod som grekerna
ärvde från det gamla Egypten. De studerar pythagoréerna, Platon osv. Därefter får de gå
över till vad som faktiskt är en riemannsk fysik. Hela den moderna naturvetenskapen bygger
faktiskt på Keplers metoder, som Riemann utvecklade till en riemannsk dynamik. Om vi tänker
på framtiden måste vi tänka på dem som nu är mellan 18 och 30 år gamla. Vi måste se till att de
blir utbildade och att de lär sig tänka i termer av dynamiska krafter. Vi måste utveckla en generation
som har en stark komponent inom sig av personer som kommer att stå för vetenskapens
fortsatta utveckling.”
Om vi tänker på det sättet kan vi bryta det strupgrepp som oligarkin fortfarande har på oss
och leda mänskligheten till en bättre framtid.

”FDR besegrade nazisterna;
Bushfamiljen kollaborerade”
Lyndon LaRouche svarade med kraft på försvarsminister
Donald Rumsfelds hårresande utfall mot demokraterna den
senaste veckan. Rumsfeld beskyllde demokraterna som går
emot Bush-administrationens ”krig mot terrorismen” för
”undfallenhet” mot ”det växande hotet om en ny typ av fascism”;
Rumsfeld jämförde alltså demokraterna med dem som
kapitulerade för Hitler på 1930-talet. Vid två framträdanden
och i en tidningsartikel under vecka 35 hävde Rumsfeld ur sig
beskyllningen om ”undfallenhet”, och skickade sedan ett brev
till demokraterna i kongressen där han sade sig ta tillbaka beskyllningen,
men faktiskt gnuggade in den igen.
LaRouche påminde Rumsfeld om att det var president
Franklin Delano Roosevelt som besegrade Hitler och nazisterna,
medan många amerikanska politiker på högerkanten under
1930- och 1940-talen stödde Mussolini, Hjalmar Schacht och
Hermann Göring. Det fanns också amerikaner vid den tiden
som öppet sympatiserade med Hitler.
”FDR-hatartraditionen i Amerika är den amerikanska formen
av fascism”, sa LaRouche. Han krävde:
”Kongressen borde hålla förhör i dag i frågan om fascismen,
och om de amerikaner som kollaborerade med nazisterna och
fascisterna före och under andra världskriget – precis som
kongressen gjorde vid krigsslutet.”
och med ”Storbritanniens anslutning till frihandel och fria kapitalrörelser”.
Denna ”globaliseringsutveckling” hade dock ”ett viktigt undantag”,
och det var ”USA, som under loppet av 1800-talet
rörde sig från periferin till centrum”, samtidigt som man höjde
”tulltarifferna på fabriksvaror … på 1860-talet till rätt höga
nivåer, där de låg kvar till långt in på 1900-talet.” Nu varnade
Bernanke politikerna för att lyssna på dem som ”vill få igenom
protektionistiska åtgärder”.
Att Bernanke hyllade romarriket som förebild för dagens
”globalisering” samtidigt som den amerikanska fastighetsbubblan
håller på att spricka, fick Lyndon LaRouche att kalla
tillställningen i Jackson Hole för ”undergångens tempel”. Den
politik som Bernanke står för kommer i själva verket att leda
till samma kaos som under 1300-talets mörka tid, menade La-
Rouche, som framhöll att man, i stället för att försöka skriva
obduktionsrapporten över det snart döda internationella finanssystemet,
måste inrikta alla krafter på att ta fram ett ”positivt,
praktiskt genomförbart alternativ till den nu oundvikliga
sammanbrottskrisen för det nu rådande ekonomiska systemet,
en verklig renässans.”
Prescott S. Bush och UBC
Avsikten med kriget mot Libanon
Att gå in med marktrupper i södra Libanon och ställa till med
en massiv förödelse av infrastruktur och bostadshus var något
av det dummaste Israel någonsin företagit sig. Israeliska och
amerikanska försvarsexperter är eniga om att detta var ett förkrossande
nederlag för världens ”fjärde starkaste militär-
I sin kommentar den 3 september till Rumsfelds vettlösa attack makt”.
på demokraterna påminde LaRouche om att den sittande presi- Lyndon LaRouche varnade när invasionen inleddes för att
dentens farfar Prescott S. Bush var styrelsemedlem i Union detta var ett ”självmordsuppdrag” för hela nationen Israel,
Banking Corporation, som ägdes av den tyske stålbaronen Fritz som inte hade något att vinna på den. Hizbollah är så duktiga
Thyssen, som skröt med att han var Adolf Hitlers första och på ”asymmetrisk krigföring” och är så väl förankrade både
största finansiär, i sin bok 1941 ”Jag betalade Hitler”.
geografiskt och bland befolkningen att de inte kan besegras
Från 1924 till 1942 var UBC i New York holdingbolaget för militärt. Bara en politisk lösning kan fungera.
all affärsverksamhet som Thyssen hade i USA. Det var W. Därför kan detta krig bara ha syftat till att dra in Israel i en
Averell Harriman som hjälpte Thyssen med detta, och flera regional konflikt med först Libanon och sedan med både Sy-
styrelsemedlemmar i Brown Brothers Harriman, däribland rien och Iran, för att ge Israels uppdragsgivare i den ameri-
Prescott Bush, var styrelsemedlemmar och aktieägare i UBC, kanska administrationen en anledning att angripa Irans kärn-
även efter det att Hitler hade tagit makten i Tyskland och intekniska anläggningar och försöka ”byta ut regimen” i Syrien.
vaderat Östeuropa. Bush satt kvar i UBC:s styrelse ända tills Om man hade lyckats med det skulle det asymmetriska krigs-
den amerikanska staten ingrep den 20 oktober 1942 och i entillståndet sprida sig till hela Eurasien. Som LaRouche och den
lighet med lagen om förbud mot att idka handel med fienden ryske f.d. premiärministern Jevgenij Primakov förklarade i
konfiskerade alla UBC:s amerikanska tillgångar.
rysk TV skulle detta betyda det tredje världskriget.
”Vill Rumsfeld verkligen väcka upp frågan om vem det Den omedelbara anledningen till kriget påstås vara Hizbol-
egentligen var som var undfallen mot och kollaborerade med lahs kidnappning av två israeliska soldater, men redan en må-
nazisterna?” frågade LaRouche.
nad tidigare drogs planerna för kriget upp av USA:s vicepresident
Cheney, försvarsminister Rumsfeld och det israeliska
Likudpartiets ledare Netanyahu, när de träffades i hemlighet i
Fed-chef önskar romarriket tillbaka
samband med en konferens som American Enterprise Institute
höll i Beaver Creek, Colorado, i juni.
Den amerikanske Federal Reserve-chefen Ben Bernanke är Den ultra-imperialistiske Netanyahu har ambitioner på att
mannen vars ord, enligt svenska medier, hela världen väntar bli Israels nästa premiärminister, för att få till stånd det regio-
på. Nu har han talat.
nala storkrig som den nuvarande premiärministern Olmert inte
I ett tal den 25 augusti på Feds årliga sammandragning i lyckats med. Netanyahu menar att Olmert inte gjorde sitt bäs-
Jackson Hole i delstaten Wyoming förklarade Bernanke att ta för att krossa Hizbollah och att det borde bli ”en ny rond”.
den amerikanska regeringen måste stå emot alla frestelser att Den 5 september träffade Netanyahu Cheney och Rumsfeld
föra en politik i linje med det traditionella amerikanska eko- igen i Washington. Netanyahu ville inte yppa något om vad
nomiska systemet – med protektionism och investeringar i of- som avhandlats. Han träffade också femton senatorer, och tafentlig
infrastruktur – och i stället ta det gamla romarriket och lade med dem om hotet från Iran och behovet av att eventuel-
det brittiska Ostindiekompaniet som förebild.
Bernanke prisade det gamla Roms ”vidsträckta imperium”
la sanktioner kopplas till ”militära hot”.
som ”främjade handel och ekonomisk utveckling”; sedan hyllade
han ”handelskompanierna som engelsmännen och hol-
Libanons tragedi i Stockholm
ländarna skapade” och som kontrollerade en stor del av han- Sveriges regering med Göran Persson i spetsen stod den 31
deln på 1600-talet. Globaliseringen tog ”ännu ett stort steg augusti som värd för en ”givarkonferens” för ”Libanons åter-
framåt” under perioden efter napoleonkrigen (1815–1913) i uppbyggnad”. Det behöver inte påpekas att detta initiativ
2

kommer att bli ett nytt stort fiasko, precis som de tidigare konferenserna
som har hållits för Afghanistan och Irak. Den som
menar allvar med att återuppbygga Libanon måste först kasta
ut IMF och Världsbanken från Libanon, och skriva av Libanons
skulder. Libanon har en utlandsskuld på omkring 40 miljarder
dollar, varav större delen är illegitim. Enbart räntebetalningarna
uppgår varje år till 4 miljarder dollar. Detta för ett
land med bara fem miljoner invånare som har härjats av krig i
trettio år.
Det verkar därför som om Persson bara var ute efter att några
veckor före valet få pösa i det internationella strålkastarljuset
som ledare för ett land som vill ha fred och återuppbyggnad,
när han och resten av den svenska eliten egentligen
bara tjänar den internationella finansoligarki som styr IMF
och Världsbanken. (Se bifogat flygblad som medlemmar i
Schillerinstitutet delade ut till konferensdeltagarna i Stockholm.)
Det är dags att säga sanningen, och föra ut de idéer som
finns om hur vi kan få verklig fred och utveckling. Vapenvilan
mellan Libanon och Israel är bräcklig men den ger ändå en liten
chans att skapa fred i Sydvästasien. Röster har höjts i både
Israel och flera arabländer för att USA, Europa och Ryssland
ska kalla samman en ny ”Madridkonferens”. På den första
Madridkonferensen, som ägde rum 1991 efter det första Irakkriget,
satt israeliska och arabiska ledare för första gången vid
samma bord och talade med varandra. Detta blev början till
fredsprocessen mellan palestinierna och jordanierna och Israel.
Eftersom den fredsprocessen har saboterats behövs det nu
en helt ny giv.
En politisk lösning för Iran
Bush-administrationens oförsonliga linje mot Irans kärnkraftspolitik
möter allt starkare kritik och stödet för en politisk
lösning växer. FN:s generalsekreterare Kofi Annan förklarade
efter sitt besök i Teheran den 2–3 september att hans samtal
med Irans högsta ledare hade varit ”mycket positiva och konstruktiva”
och att de skulle vara ”till god hjälp” i hans fortsatta
arbete.
Iran är berett att diskutera allt med de fem permanenta medlemmarna
i säkerhetsrådet (USA, Storbritannien, Frankrike,
Ryssland, Kina) plus Tyskland, men säger kategoriskt nej till
att avbryta sitt anrikningsprogram som ett villkor för samtal.
Ryssland, Kina och EU ”beklagar” Irans hållning men har
gjort klart att man kommer att fortsätta dialogen med Teheran.
Ryssland, Kina och EU, inklusive Storbritannien, har också
klart visat att man inte är för sanktioner mot Iran, åtminstone
inte i nuläget. Bush-administrationen kan omöjligt få säkerhetsrådets
stöd för sanktioner mot Iran. Mera troligt är en
USA-ledd koalition av ”villiga” länder. Tyskland, som har en
ganska betydande export till Iran, verkar vara satt under särskilt
hårt tryck från Bush-administrationen att ge efter i frågan
om sanktioner. Rent praktiskt kommer all sanktionspolitik mot
Iran att vara helt verkningslös.
I USA offentliggjordes den 17 augusti ett extraordinärt öppet
brev till Bush-administrationen. Brevet, som är undertecknat
av 24 pensionerade höga officerare, diplomater och ämbetsmän,
hävdar att Bush undergräver USA:s nationella säkerhet
med sin oförsonliga hållning mot Irak och Iran.
En av undertecknarna, general Robert Gard, förklarade: ”Vi
som har tjänat detta land kan inte bara se på när presidenten
och hans talesmän beskyller dem som kritiserar deras starkt
bristfälliga politik för att ’dalta med terrorister’. Administrationen
har inte ansträngt sig för att försöka hitta diplomatiska
lösningar på problem som bara förvärras av bruk av militära
maktmedel. De borde börja prata med iranierna med detsamma.”
3
”Är Bush en idiot?”
De kliniska symptomen på president George W. Bushs mentala
tillstånd är så påfallande att de har blivit huvudtemat i flera
skämtprogram i amerikansk tv. Som ett exempel kan nämnas
att MSNBC den 16 augusti i sin Scarborough Country Show
hade ett längre inslag med rubriken: ”Är Bush en idiot?” I tio
minuter visades rubriken på tv-skärmen, medan programledaren
Joe Scarborough gjorde en dråplig genomgång av Bushs
försök att brottas med det mänskliga språket. Detta inslag har
nu uppmärksammats i både amerikanska och internationella
medier, tiotals hemsidor har videoklippet och tusentals kommenterar
det. Scarborough var kongressman från Florida för
republikanerna 1995–2001.
Att Scarborough tar upp frågan om Bushs mentala hälsa är
en indikation på att institutionella krafter bakom kulisserna
börjar gå emot Bush och Cheney, kommenterade Lyndon La-
Rouche.
I en telefonintervju berättade Scarborough att han sände inslaget
eftersom han gång på gång hörde republikaner som ifrågasatte
Bushs kapacitet och ledarskap, speciellt i Irakfrågan.
Som så många andra, sa han, stödde han kriget men tycker nu
att det är dags att dra sig ur det. ”Massor med konservativa
personer säger ’nu får det vara nog’.” På frågan om reaktionerna
på hans program sade Scarborough: ”Vita huset gillar
det inte.”
LaRouche på rysk TV
Lyndon LaRouches analyser och programmatiska förslag har
uppmärksammats i ryska medier den senaste tiden. Den 16
augusti intervjuades Lyndon LaRouche själv i det populära
nyhetsprogrammet Vremja, som ligger på bästa sändningstid i
den ryska televisionens kanal 1. I programmet intervjuades
även den ryska f.d. premiärministern Jevgenij Primakov.
Rubriken på inslaget var ”Experter kommenterar slutet på
kriget i Libanon”. Man visade upp en artikel från EIR med
rubriken ”Kommer Bushs oktoberöverraskning att sätta igång
det tredje världskriget”, och förklarade att EIR hävdar att Vita
huset kommer att försöka dra in Syrien i konflikten och därmed
också Iran, som har en försvarspakt med Syrien. Man berättade
sedan att LaRouche, presenterad som chefredaktör för
EIR, har sagt att Bush-administrationen just nu gör allt den
kan för att provocera fram ett storkrig i Mellanöstern. Vremja
visade sedan en del av en intervju med LaRouche som hade
spelats in tidigare samma dag i Washington. I samma inslag i
Vremja intervjuades även Seymour Hersh från The New Yorker,
den israeliska Knessetledamoten Roman Bronfman och
Muhamed Feid från Libanons energidepartement.
Den 30 augusti fördes LaRouches ekonomiska politik ut på
den populära ryska radiostationen Echo Moskvy. Det var professor
Jurij Gromyko som samtalade med andra ekonomer på
temat ”Dollarns kris är en kris för Ryssland”. Gromyko förklarade
att han ”delar den intressanta amerikanska ekonomen
LaRouches synsätt” och betonade flera gånger att dollarkrisen
är en kris för hela världens monetära system, där dollarn är
den huvudsakliga reservvalutan.
Gromyko berättade om LaRouches förslag till en återgång
till de fasta växelkurser som rådde under Bretton Woods-systemet
”från 1944 fram till Nixons beslut att införa flytande
växelkurser 1971, då dollarn skiljdes från guldet”, och att det
italienska parlamentet förra året röstade igenom en motion
byggd på LaRouches förslag.
Gromyko nämnde också att George W. Bushs farfar, Prescott
Bush, hjälpte till att föra Hitler till makten och att La-
Rouche anser att ”det som har hänt under det senaste året med
stigande priser på råvaror, speciellt olja, på flera sätt är jämförbart
med det som hände i Tyskland” 1923.

Gromyko sa att den globala krisen bara kan lösas genom en
reorganisering av världens finanssystem, kopplad till en satsning
på långsiktiga infrastrukturprojekt, som t.ex. eurasiska
utvecklingskorridorer och teknologiska genombrott. I Eurasien
finns en oerhörd resurspotential, framhöll han, med rikliga
råvarutillgångar och möjligheter att bygga ut kärnkraft,
avsalta havsvatten o.s.v.
Rysk-tyskt ekonomiskt samarbete
intensifierat
I slutet av augusti kom flera viktiga nyheter rörande det allt
djupare industriella partnerskapet mellan Tyskland och Ryssland:
• Tyska BASF ska tillsammans med ryska bolag bygga en
petrokemisk anläggning i Ryssland, vilket betyder att samarbetet
nu tar steget till ett gemensamt produktionsprojekt, från
att tidigare bara ha handlat om import och export av naturgas
och råolja. En delegation från BASF diskuterade projektet
med Rysslands president Putin i Sotji den 18 augusti.
• Tyska Eon tecknade ett långsiktigt avtal med ryska Gazprom,
som ska leverera 400 000 miljarder kubikmeter gas fram
till år 2036. Eon kommer hädanefter att få en tredjedel av sin
naturgas från Ryssland. Både Eon och BASF är också delägare,
med innehav på 25 resp. 35 procent, i det jättelika gasfältet
Yuzjno-Russkoje i Sibirien. Gasen därifrån kommer att fylla
gasledningen genom Östersjön, när den står klar år 2010.
• Den ryska banken för utrikeshandel, Vnesjtorgbank
(VTB), har köpt 4,8 procent av aktierna i den europeiska flygplanstillverkaren
EADS, som äger Airbus. EADS äger redan
10 procent i Irkut, en av de ledande ryska flygplanstillverkarna.
Samarbetet är viktigt, speciellt med tanke på vad som är på
gång: Ryssland vill slå samman ett 20-tal flygplanstillverkare
till ett jättelikt nationellt konglomerat och EADS planerar att
bilda samarbetsbolag med ryska bolag, inte bara inom den civila
luftfarten utan också på den militära sidan, samt inom satellitteknologi.
Finansplats Stockholm – sossarnas
spekulationskasino
Socialdemokraternas och storfinansens planer för Sveriges
framtid ter sig allt mer absurda. På en presskonferens i maj i
år och nu senast i en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet
den 6 september, skriven av finansmarknadsminister Sven-
Erik Österberg och Stockholms finansborgarråd Annika Billström,
dras planerna upp för hur Stockholm ska byggas ut till
en nordisk filial till Londons City. City i London växte historiskt
fram som den finansiella administratören av utplundringen
av kolonierna i det brittiska imperiet och som ett verktyg
för att hålla finansiell kontroll över resten av världen. En roll
som London fortfarande har.
Österberg säger att vi måste lära av London. Finansinspektionen
ska vara med och utveckla och värna finansmarknaden.
Finansmarknaden får genom en branschpanel en institutionell
direktkanal in i finansdepartementet. Vi ska inte konkurrera
med London utan utnyttja vår goda position i Norden och Baltikum
och bygga på Citytraditionen, tycker Österberg och
Billström.
Det historiska samarbetet mellan socialdemokraterna och
finanskapitalet ska tydligen åter stärkas och nu knytas samman
med en keynesiansk arbetsmarknadspolitik. Visionen är
enligt Österberg att uppemot 20 procent av arbetskraften I
Stockholm ska arbeta inom finanssektorn. Det direkta kortsiktiga
målet är 10 000 nya sådana totalt improduktiva arbetsplatser.
I ljuset av Londons och Sveriges historiska roll kan
man anta att utöver finansiell kontroll över Norden och Baltikum
eftersträvas också kanaler in i nordvästra Ryssland, framför
allt S:t Petersburgområdet.
Det är ironiskt att just som SAP kastar in ”Finansplats
Stockholm” i valdebatten kastar sig en av dess aktörer över
Volvo i en plundringsräd. Nästan samtidigt går Wallenbergsfärens
Conni Jonsson, vd i EQT, Investors riskkapitalbolag,
ut och säger att inget bolag är för stort för att köpas upp, det
vill säga plundras.
Göran Persson och Fredrik Reinfeldt reagerar med valtaktisk
bestörtning på attacken på Volvo. Vad trodde de att Finansplats
Stockholm skulle ägna sig åt? Hur skulle den kunna
bidraga till en ökning av BNP och betala skyhöga löner till
sina 10 000-tals anställda om den inte gjorde vad den är till
för, nämligen finansiell kontroll och skapandet av höga spekulationsvinster.
Nu kan du beställa den –
boken som ger en historisk översikt över
samarbetet mellan SAP och Wallenberg:
Sverige, en synarkistisk modell
av Tore Fredin
Det gröna folkhemmet eller rättare sagt det gröna dårhuset är en
politik som EAP har bekämpat under sin drygt 30-åriga existens.
Ur denna politiska kamp har en konkret förståelse växt fram av
vilka krafter som står bakom det postindustriella samhällets aristokratiska
utopi. Det handlar om finansiella nätverk som ytterst
drivs av en synarkistisk ideologi och vars fortlevnad än en gång
hotas av en ”amerikansk” revolution i den gamla världen.
Av material från många källor har Tore Fredin för första
gången ställt samman en bild av hur den svenska modellen har
formats under två sekler av en självutnämnd synarkistisk maktelit
i strid med den svenska ingenjörs- och uppfinnartradition
som med det ”amerikanska” systemet i ryggen skapade förutsättningarna
för vårt lands industriella framåtskridande; man
behöver bara nämna namn som John Ericson, Ludvig Nobel
och Ivar Kreuger.
Hur oförsonlig striden varit mellan dessa motsatta synsätt
visas skarpast av mordet på Ivar Kreuger – den absoluta vattendelaren
i 1900-talets svenska ekonomiska historia. Tore Fredins
genomgång visar att det hos högt uppsatta personer som Bank
of Englands chef Montagu Norman, den f.d. tyske riksbankschefen
och Hitlers blivande finansminister Hjalmar Schacht,
den amerikanske finansmannen Morgan och sist men inte minst
Wallenbergdynastins egen Marcus sr fanns en strävan att till
varje pris eliminera Kreuger.
Följdeffekterna i Sverige blev en ohotad Wallenbergdynasti i
samverkan med en nästan lika ohotad socialdemokrati, med en
nöjd monark skymtande i bakgrunden. Det var en industri- och
utvecklingsfientlig synarkistisk ordning. Under andra världskriget
skötte den utrikespolitiken, med Wallenbergbröderna som
framträdande operatörer; efter kriget bar den fram Olof Palme
och hans gröna nolltillväxtvision till regeringsmakten.
Beställ den genom Monitors redaktion,
170 sid. 200 kr inkl. porto
❊❊❊❊❊❊❊❊
Nyhetsbrevet utkommer en gång per månad. Redaktion: Tore Fredin.
Schillerinstitutet, Box 11918, 161 11 Bromma. Tel. 08-98 30 10. e-post larouche@nysol.se www.nysol.se
Pren. helår 2 000 kr. Postgiro 58 00 49-5. Eftertryck endast tillåtet med källhänvisning.