missn). - Västerbottens museum

Västerbotten •

I detta nummer 

VÄSTERBOTTEN avslutar sin 59 :e årgång med att 

presentera tre fotografer med anknytning till Nordmaling/Bjurholm-området. 

Alla tre var verksamma 

under 1900-talets första decennier — Hanna Bäckman 

i Nordmaling, Albertina Eriksson i Karlsbäck, 

Bjurholm, och Sigvard Edlund i Västerås mellan 

Bjurholm och Örträsk. 

Hanna Bäckman är den mest kända av dem. Hon 

uppmärksammades bl a i den artikel som Sune 

Jonsson skrev i VÄSTERBOTTEN 1962 — »Den 

beklagliga lakunen» — där han fäste uppmärksamheten 

på det värdefulla, men alltför ofta saklöst 

förskingrade visuella kulturarv som bygdefotografernas 

negativsamlingar utgör. Artikeln blev betydelsefull. 

För länsmuseets del gav den impulsen till 

en systematisk insamling av gamla fotografiska negativ 

och kopior, som fick sin upptakt just med inköpet 

av en samling negativ efter Hanna Bäckman. 

Vandringsutställningen »Det gamla fotografiet» 

1968 och broschyren »Rädda gamla bilder — de berättar 

historia» sökte väcka intresse för insamlingen 

av bilder. Insamlingskampanjer för bildutställningar 

i olika kommuner har arrangerats i samarbete 

med museet, de har liksom studiecirklar i bygdehis- 

Innehåll 

NORDMALINGSBYGD 

Bilder av Hanna Bäckman 

214 

BJURHOLM - GÄRDAR OCH 

MÄNNISKOR 

Bilder av Albertina Eriksson 

226 

MELLAN ÖRTRÄSK OCH BJURHOLM 

Bilder av Sigvard Edlund 

250 

NÄGRA VÄSTERBOTTNISKA 

INDUSTRIMINNEN 

Karin Eriksson och Annika Hallinder 

263 

Byskeälvens flottningsanläggningar 264 

toria verksamt bidragit till att många värdefulla 

bilddokument har räddats. 

Resultatet av insamlingsverksamheten har, utom 

i utställningar, redovisats också i VÄSTERBOTTEN: 

1972:1 Johan Herman Fahlgrens (1889*1963) 

bilder från Renholmen, Byske 

1973:4 En bildsamling från Gustav Rose'ns 

(1876-1942) tid 

1974:1 Harald Österbergs (1888-1965) bilder 

från Bockträsk, Sorsele 

1977:1 Efraim Fjellströms (1885-1953) och 

Hilmer Zetterbergs (1879-1961) bilder 

från Stensele, Sorsele och Tärna. 

Herman Fahlgrens bilder, slutligen, har av Sune 

Jonsson presenterats i filmen »En arbetarby vid 

Norrlandskusten» (1973). 

Kopieringen av bilderna för häftet har utförts av 

Herbert Arvidsson, Göte Böhlin och Sune Jonsson 

i museets fotoateljé. 

Omslagsbilden, fotograferad av Albertina Eriksson, 

visar slätter på Johan Perssons gård i Skivsjöstrand. 

T v Karl Holmström och (sittande) hans 

hustru Albertina. 

Repslageriet i Kåge 266 

Maskinhuset Sävenäs sågverk 267 

Pappersmassefabriken i örviken 269 

Kraftverket i Finnfors 271 

Elverket i Umeå 274 

Såghuset på Norrbyskär 276 

Masugnsbyggnaden i Olofsfors 277 

ELEGI ÖVER ADAKGRUVAN 278 

Bo Lundmark 

KOVALL, MISSNE OCH TÄTGRÄS 280 

Sigurd Fries 

UNDER JULMÄNEN 282 

Bo Lundmark

Kvällarna runt familjealbumet, då släktdragen framkal' 

lades och fixerades i ditt medvetande. Värmda av lampsken 

och röster fylldes de bleknande gestalterna med livsöden. 

Genom fotograferingshögtidligheten, under de skiftande 

tidskostymerna, genom de påklädda rollerna — sådana 

ville de synas! — mötte du dem, urskilde med stigande 

upphetsning dina egna drag, din egen livslinje. Obekvämt 

insatta på knöliga trädgårdsstolar eller ateljéernas 

alltför stiliga möbler mot fonden med trappor, kolonner 

och balustrader eller romantiska naturstycken finns de där, 

alla dessa redan döda med deras då ännu okända framtid, 

med deras barn och barnbarn — du känner ju facit. Många 

gånger staffaget, bakgrunden viktigare än de tillfälligt malplacerade 

figurerna i ateljéfotografernas overklighet. Från 

1865 och framåt finns de i Skellefteå och Umeå, du åter- 

finner deras sirliga namn på visitkortens 

guldpräglade kartonger — Lundborg 

och Lundmark, Amede'och Evy 

Eckhell, Franke, Garfvé och Harnesk. 

Med kamera, stativ och fonder besökte 

de marknader och kyrkhelger och 

långsamt fylldes de osannolikt praktfulla 

visitkortsablumen med bilder. 

Efter sekelskiftet en friskare vind 

över albumbladen: bygdefotograferna 

börjar sin verksamhet, de måste arbeta 

utomhus, de vänder kameran mot 

människor i arbete och fest, du möter 

dina släktingar i slätter och skogsarbete, 

i skolan och på möten, på bröllop 

och begravningar, ja, kanske som bleka 

döda i en öppen kista. Otympligheten 

i porträtten finns kvar, men 

bticken som möter din är öppnare, du 

träffar dem ju alla hemma och bland 

de sina, vardagsverkligheten kommer 

ett stort steg närmare med åkrar och 

ängar, gårdar och hus. 

Sedan 30- och 40-talens bilder, amatörfotografernas 

tid, de lätta handkamerornas 

och rullfilmens. Bygdefotograferna 

stänger slutaren för gott och 

ställer pappaskarna med glasplåtar på 

vinden eller tippar dem i sjö och 

bränngrop. Iakttagelsen ersätts av den 

alltmer privata upplevelsens trånga bilder, 

de utfyllande rösterna alltmer ivrigt 

beskrivande. Du möter västerbottningarna 

när de konfirmeras och tar 

examen, på folkhögskola och kurser, i 

beredskap och på semester. Men utan 

fyllnadsorden försvinner bilden i suddigheter, 

underexponering och bristande 

fixering. 

Genom museets appell »Rädda gamla 

bilder!» för tio år sedan har vi lärt 

känna framför allt bygdefotografernas 

västerbottensbilder. Vi är nu angelägna 

om att få hjälp med 30-, 40- och 

50-talens bilder — och med deras tolkning. 

Kanske kan fotoalbumen bli ett 

bra syn- och samtalsämne under julens 

umgängesliv? 

213

fe: 

't 

L 

w 

Nordmalingsbygd 

Bilder av Hanna Bä 

Mästerlotsen Erik Olof Öberg, f 1830, och hans hustru har fått besök 

av fröken Ulla Horney, dotter till kronolänsman H C Horney, verksam 

i Levar på 1820-40-talen. De sitter vid kaffebordet framför makarna 

Öbergs hem ute på södra Levaråkern. 

Om fotografen 

Hanna Bäckman (1875-1963) var född i Kalix men kom tidigt 

tillsammans med sina föräldrar — fadern var telegraf - 

kommissarie — till Nordmaling. Hon gick i fotograflära i 

Stockholm, praktiserade i Falun och Leksand, innan hon 

återvände till Nordmaling. Där öppnade hon fotoateljé 1907, 

som hon drev i över 30 år. Den övertogs sedan av hennes 

medhjälpare Alice Bergström som var verksam fram till mitten 

av 1960-talet, då ateljén lades ner. 

I Nordmalings hembygdsgård finns en del av Hanna Bäckmans 

fotografiska utrustning bevarad. Drygt 300 av hennes 

negativ i format mellan 6x9 och 12x18 cm förvärvades 1963 

av länsmuseet. Bilderna har identifierats med bistånd av 

guldsmed Holger Hoeggman, redaktör Hjalmar Lundberg och 

fru Stina Tideman. 

214

T v: Hanna Bäckman (t h på bilden) under 

läroåren i Dalarna, fotograferad i rättviksdräkt 

av sin lärare Frida Dihlström. 

Ledufors 1910 

Erik August Johansson i Brattsbacka gifter sig på 

midsommarafton med Jenny Holmlund, Ledufors 

Bröllopet äger rum i Erik Gustaf Holmlunds gård, 

brudens hem. 

215

216 

Nordmaling 

Fotografens bror, Gottfrid Bäckman, 

senare bosatt i Skellefteå, 

med deras mor. 

Nordmaling 

Interiör från Thurdfjälls gård (? ).

Nordmaling 1920 

Bostadsrum i församlingshemmet från 1913. På bordet 

framför den läsande mannen ett nummer av 

Evangeliskt Weckoblad. Mannen tv finländaren Berg. 

Nordmaling 1920 (nästa uppslag) 

Matsalen i gamla församlingshemmet, julafton. Vid 

bordet fr v Karolina Berglund, Malin Olsson, okänd 

man, Maria Holmlund, »Post-Anna» — hon var i sin 

ungdom postbud i Nordmaling, Johanna Henriksson, 

namn okänt, Lovisa Svensson, okänd med ryggen 

mot kameran. Mannen vid dörren en finländare, 

Berg. Bakom de sittande biträdet Ruth Göransson 

och föreståndarinnan Lydia Karlsson. 

217

220 

Nordmaling 

Svenska Handelsbankens filial. 

Nordmaling 

Husraden söder om Storgatan från 

gårdssidan. Från höger: skräddare 

August Öbergs gård, järnhandlare 

John Sjödins gård och butik, bagare 

Julius Norle'ns gård och butik, 

Robert Matssons kafé,— ursprungligen 

Dahlströms bokhandel, senare 

Ernst Johanssons urmakeri, Johan 

Strömbergs bostad och skrädderi, 

Pelle Öbergs gård, banken. I förgrunden 

står fru Ella Josephsson, 

f Norlén.

Strömsör 

Herrgården byggdes i mitten av 1800-talet, då egendomen förvärvades 

av patron Erik Häggström på Dalkarlså. Efter hans 

död 1861 övergick Strömsör till sonen, sjökaptenen Olof Häggström, 

som avled 1888. Ägare blev då brodern Carl Häggström, 

läkare i Stockholm. Gården hade stort jordbruk, som leddes av 

en rättare. En stor trädgård med växthus anlades, liksom en 

stor park runt herrgården med sällsynta träd och buskar. Doktor 

Häggström donerade egendomen till Västerbottens läns 

hushållningssällskap, som blev ägare till Strömsör vid Carl 

Häggströms död 1909. Hushållningssällskapet inrättade lanthushållsskola 

på Strömsör. 

221

Nordmaling 

Kyrkoherde Alfred Nygren med en konfirmandgrupp 

framför kommunalhuset, där undervisningen 

skedde. I bakgrunden kyrkan och den äldsta delen 

av kyrkogården med klockstapeln. 

222

Nordmaling 

Missionsmöte. 

223

224 

Hyngelsböle 

Brudgummen Valther Evelid var 

son till Erik Adolf Eriksson, som 

på 1890-talet blev ägare till hemmanet 

i Hyngelsböle. Gården har gått i 

arv i rakt nedstigande led åtminstone 

sedan 1600-talet. 

Levar 

Landsfiskal Sven Lindbergs hustru.

Nordmaling 1915 

Festtåg. Kommunalhuset och Handelsbanken i bakgrunden. 

225

Bjurholm - gårdar och människor 

Bilder av Albertina Eriksson

Om fotografen 

Albertina Eriksson (1881-1969) var dotter till hemmansägare 

Olof Jonsson och hans hustru Brita i 

Storarmsjö, Bjurholm. Hon skaffade sig, berättar 

dottern fru Anna Egelby, en liten kamera för att 

fotografera en bror, som blev sjuk och som man inte 

hade någon bild av. Det torde ha varit ett par år 

före sekelskiftet. Albertina lärde sig själv den fotografiska 

tekniken och skaffade sig snart en större 

kamera och stativ. Med den utrustningen vandrade 

hon till fots runt i grannbyarna och fotograferade, 

men sträckte också snart ut sina färder till de närmaste 

byarna inom Degerfors, där hennes mors 

släkt fanns, ja ända till Buberget och Tegsnäset där 

systrarna Kristina och Anna blivit gifta. En tredje 

syster var gift på närmare håll, i Åkernäs nära Storarmsjö. 

1912 gifte sig Albertina Jonsson själv med Erik 

August Eriksson och flyttade till dennes hemgård i 

Karlsbäck. En syster till hprines man, Hulda, var 

gift med Albertinas bror jahan, som blev innehavare 

av hemgården i Storarrhéjö. I och med giftermå- 

let upphörde Albertina nästan helt med sin fotografering. 

Endast få tagningar gjordes efter 1912, det 

var då mest frågan om att ta bilder av den egna familjen 

eller av personer som sökte upp henne i 

Karlsbäck för att bli fotograferade. Hon slutade 

dock med att själv fara runt med kameran. 

Ef ter Albertina Eriksson finns nära 300 negativ 

bevarade, de flesta i format 12x18, samtliga på glas. 

Gårdsporträtten, med gårdens invånare uppställda 

i förgrunden, dominerar bland motiven och har 

därför också fått dominera det här återgivna urvalet. 

Identifieringen av bildernas innehåll har gjorts 

av fotografens dotter, fru Anna Egelby, Umeå. Endast 

några få bilder har hon gått bet på — kan 

VÄSTERBOTTENS läsare hjälpa oss med bilderna 

på sid 230, 238 och 245? 

Storarmsjö 1906 

Hemgården, Olof Jonssons gård. Slåttern skall börja. Längst 

t h Olof och Brita Jonsson. Lägg märke till humlegården vid 

ladugårdsgaveln t v.

Skivsjö ca 1908 

Skräddare Hornberg med hustru och barn framför 

byns skolhus, där han hyrde bostad. 

228

Ottervattnet ca 1909 

Tre familjegenerationer: t v familjen Olof Emanuel 

och Maria Lindgren, t h Albin Lindgren med familj 

samt sittande t h Gideon och Hanna Lindgren. 

229

Gård och personer okända. 

230

Karlsbäck ca 1914 

Ungdomar från Nordås, Mjösjö. Fr v Sigfrid Lindberg, 

Elis Johansson och Emil Jakobsson, som alla 

blev jordbrukare i Sjönäs, Ragnar Johansson som 

blev jordbrukare i Mjösjö, en okänd man, Sigvard 

Lindberg, som blev predikant inom pingströrelsen i 

mellansverige. 

231

232 

Sundö ca 1918 

Kronojägare Alfred Wikström med 

hustru. 

Agnäs 

Israel Berglunds gård. Elis Berglund 

sålde manbyggnaden till målare 

Forsberg, som flyttade den till Bjurholm. 

Hunden heter Mella. 

Buberget 1907 th 

Kronojägare Karl Wikström med 

hustrun Kristina (född Jonsson — 

hon var fotografens syster) och 

dottern Dagmar.

233

Lövön ca 1910 

T v August och Johanna Sandberg. T h Karl och 

Albertina Holmström med barnen Vivan, Helge och 

Ella. 

234

Buberget ca 1908 

Hemmansägare Karl Jonsson med familj. 

235

236 

Åk er näs 1898 

Jordbrukare Gustav Engman 

(1874-1929) och hans hustru 

Hulda (1884-1963, född 

Asplund). Fotografen hade 

en syster, Maria Engman, i 

Äkernäs, gift med en bror 

till Gustav.

Bilberget 

Tre generationer: fru Renmark 

(sittande), hennes dotter, 

Karl Jonssons hustru 

(t h), samt en dotterdotter. 

. - 

237

238

Provåker 

Kronojägare Sandbergs familj. Kronojägaren själv 

saknas, men sonen med cykeln är också kronojägare. 

239

240 

Karlsbäck 1918 

Skomakaren och torparen Gustav Hägglund med hustrun 

Tilda samt barnen fr v i främre raden Anna (gift Hägglund, 

Teg), Hildur (gift Moström, Bjärten), Arne (vägmästare, 

Stockholm), i bakre raden Agda (gift Härestig, Mariebäck), 

Sanna och Astrid. 

Lilla bilden: Gustav Hägglund på byns första traktor (en 

Ford?).


Hemmansägare Anders Gustav Sundling med familj. 

241

242 

Karlsbäck ca 1904 

Bilden tagen från öster (August 

Erikssons gård) mot byn. Från vänster 

ser man följande gårdar: August 

Jakobssons gård, mor Stinas gård 

(i salen var småskolan inrymd), 

Jonas Jonssons gård (bagarstuga 

och ladugård syns), Selma Johanssons 

gård (man ser gaveln), Viktor 

Abrahamssons gård. I förgrunden 

Erik August Eriksson, fotografens 

blivande make.

Buberget ca 1907 

Ungdomar på utflykt till ett märkligt kluvet flyttblock 

i närheten av byn. 

243

Familjen Hörnberg. 

244

245

Högliden 

Jordbrukaren och bypredikanten Gustav Lundgren 

med familj och på föregående sida ensam. 

247

Storarmsjö ca 1910 

Slåtter vid »fäboden»: fotografens 

föräldrar Brita (andra personen 

fr v) och Olof (femte fr v) Jonsson 

samt bröderna Jonas och Johan 

(längst t h). 

248


Utsikt mot fotografens hemgård. I 

båten Olof Jonsson vid årorna, i ak 

tern sonen Jonas, i mitten förmodligen 

en piga. På stranden sonhustrun 

Hulda. 

Storarmsjö ca 1907 

Fotografens hemgård med föräldrarna 

Olof och Brita Jonsson t v. I mitten 

pigan Gustava Eriksson från Nygård 

samt t h bröderna Jonas och 

Johan.

Mellan örträsk och Bjurholm 

Bilder av Sigvard Edlund 

Västerås 1931 

Utsikt över Västerås by från Gravaberget mot öster. 

I förgrunden Olof Edlunds gård med manbyggnad 

och bagarstuga ombyggda. T v ligger byn, i mitten 

bakom skogspartiet Sunnanå, längst t h Gravfors. 

På andra sidan älven skymtar som ljusningar i skogen 

fr v Ström och Högland. 

250

Om fotografen 

Sigvard Edlund (1902-1976) var son till hemmansägaren 

Olof Edlund (1863-1936) och hans hustru 

Nanny (1874-1949) i Västerås, som ligger väster 

om Öre älv efter vägen mellan Bjurholm och Örträsk. 

Han arbetade tillsammans med sina bröder i 

jordbruket och i skogen, men han ådrog sig skador 

som så småningom ledde till sanatorievistelser. Han 

utbildade sig då till skomakare i Bjurholm, där på 

1920-talet tillverkningen av kängskor utvecklats till 

en viktig hemindustri. Senare blev han målare och 

Självporträtt. 

försörjde sig som sådan större delen av sitt liv. Kamera 

skaffade han sig omkring 1924 och var ett 

tiotal år flitig fotograf, avbildande släkt och vänner, 

och så småningom ett stort antal kunder i 

trakten. Han överlät 1968 sin negativsamling, 350 

negativ 12x18 på glas, till museet och arbetade 

själv med att identifiera bilderna. För detta bildurval 

har redaktionen fått värdefull hjälp av Helmer 

Edlund (Sigvards bror) med familj, som bor kvar 

på hemgården i Västerås. 

251


Nedbärning av tjärved till en tjärdal som brändes av 

Johan Westman, som står längst tv med sin fru 

Kristina, övriga stående fr v sonen Bror Westman, 

Klara Norberg, Pettersborg, Gustav Persson, Olof 

Edlund och Holger Westman, alla i Västerås. Sittande 

dottern Astrid Westman (gift med Edvin Falk, 

Åsele), Sigvard Edlund samt Gustav Perssons syskon 

Hjalmar och Eivor. 

252

Västerås 

T v Karl Norberg (bror till Kristina Westman, gift 

med Klara Norberg), t h Jonas Westman, en bror till 

Johan Westman. Tjärtunnan tillverkad av Olof Edlund, 

som var tunnbindare. 

253


Olof Edlunds gamla sexknutade 

manbyggnad byggs ut och höjs av 

Helmer Edlund. På taket fr v Arvid 

Edlund, Ferdinand Lindström och 

Karl Helmer Eriksson, de båda senare 

från öreström. Helmer Edlund 

bär plankan, Fritz Edlund sitter tillsammans 

med Dolly. 

Västerås 

Takspån hyvlas till ombyggnaden av 

Olof Edlunds manbyggnad. Spånriven, 

byggd av Leonard Kvarnström, 

låg vid en av de båda kvarnarna i 

Gravabäcken — Jon Jons kvarn. 

Fr v Helmer Edlund, Gustav Persson, 

Leonard Kvarnström. Linnéa 

Persson och gråhunden Roy har 

just kommit med kaffe.


Framför bagarstugan på Olof Edlunds gård innan 

den byggdes om. Fr v Valdemar Edlund, Albin Edlund, 

Olof Edlund, Dolly, Olofs hustru Nanny, 

Fritz och Helmer Edlund. I dörren Helmers fru 

Agda och Klara Norberg. Hunden Roy. 

255

Sunnanå 1926 

Familjen Albin och Elsa Jakobsson med barnen fr v 

Rune, Sören och Bertil samt pigan Terese. 

256

Provåker 1932 

Familjen Viktor Öberg 

(en bror till Agda Edlund) 

och Agnes med pigan 

Lundgren från »Lill- 

Vännäs» och sonen Göte. 

257

Västerås ca 1925 

Olof Edlunds dotter Ninni var sömmerska, hon arbetar 

hemma i köket. Hon blev senare gift Lövby och 

bosatt i Balsjö, senare Nyåker. 

258

Bjurholm ca 1925 

Hos skomakare Hjalmar Holmlund, där Sigvard gick i skomakarlära. 

T v Gottfrid Holmlund (Hjalmars son), t h Sigvard 

Edlund. 


Tunnkängor tillverkade av Sigvard Edlund, som hade verkstad 

i en vindskammare i den ombyggda bagarstugan på 

hemgården. Kängorna såldes till Hjalmar Holmlund, vars 

firmastämpel syns mellan kängorna. 

259


Sven Anderssons butik inrymd i Gustav Westmans 

bagarstuga. Bakom disken biträdet Evert Lundgren, 

t v Karin Edlund, senare gift Jonsson i Balsjö, och 

Ingvar Westman. 

260

Kylörn 1928 

Karin, fotografens yngsta syster (längst t v bland 

barnen) var på sommarkoloni och besöktes av Anna 

Forsberg, önskanäs (Olof Edlunds syster), och fr v 

Sigvard Edlund, Helmer, Valdemar och Albin samt 

deras chaufför Torsten Karlsson, örträsk. 

261

Bjurholm 1933 

Västra nedfarten mot gamla bron över öre älv byggs 

om. 

262

Några västerbottniska 

industriminnen 

Karin Eriksson och Annika Hallinder 

Ni minns väl det europeiska byggnadsvårdsåret 

1975? Det var då vi på allvar började tala om vår 

äldre bebyggelse som ett gemensamt västerländskt 

kulturarv och diskuterade hur man bäst kunde 

skydda och vårda sina hus. 1978 är också ett internationellt 

märkesår, som syftar till att fästa vår 

uppmärksamhet på historiska minnen. Men denna 

gång gäller det industriminnena. Därmed menas 

inte bara industrins byggnader och samhällen, utan 

även andra inslag i vår miljö som hört ihop med industrin. 

Sverige stod i juni som värdland för den tredje 

internationella industriminneskonferensen 

(TICCIM = The Third International Conference on 

Conservation of Industrial Monuments). På det 

veckolånga programmet stod bl a en lång studieresa 

bland industriminnen i Bergslagen. 

England är det land där man tidigast pekat på 

att det är viktigt att också minnesmärken från industrihistorien 

bevaras. Men att bevara industriminnen 

stöter på många praktiska och ekonomiska svå- 

righeter. Vid nedläggningen av en industri kan det 

förefalla enklast att jämna allt med marken. 

Byggnadsvårdsårets motto — Låt husen leva! — 

är inte alltid så lätt att tillämpa vid sådana tillfällen. 

Visserligen finns det många goda exempel på hur 

man kunnat ge en övergiven industribyggnad en ny 

användning. Men det går inte alltid. 

Nu under industriminnesåret kanske det är dags 

att hävda att byggnaderna fyller en viktig uppgift 

som påminnelser om händelser och verksamheter i 

det förflutna. Och att vi har behov av minnesmärken. 

Med detta synsätt kan man i vissa fall acceptera 

att en byggnad har ett lågt utnyttjande, kanske 

till och med står tom en tid som reservutrymme 

me för framtida behov. Ett alternativ till rivning är 

då att ge byggnaden ett provisoriskt skydd mot 

vädret och mot vandalisering. 

En industribyggnad kan genom sin blotta existens 

ge förklaring till det kringliggande samhällets 

ursprung och utveckling. Indirekt påverkar industrin 

ett stort omland, vilket avsätter spår i miljön. 

Transportnätet byggs ut, småindustrier och serviceverkstäder 

växer upp. Industriminnen ger konkret 

information om teknikens historia. De ger också 

besökaren möjligheter att studera arbetsmiljöns 

historia. 

Om industrins arbetare hörsammar Sven Lindqvists 

uppmaning i boken Gräv där du står!, kunde 

inventeringarna kompletteras med uppgifter om 

hur anläggningarna fungerat. 

På följande sidor presenteras åtta industriminnen 

i Västerbotten. Sju av dem är byggnader, som tillhör 

olika för länet typiska industrigrenar. Industrins 

bostadsmiljöer har inte tagits med. Till detta hoppas 

vi återkomma i ett senare häfte av tidskriften. 

Här finns exempel från 1 700-talets järnbruksepok 

— Olofsfors. Skogsindustrins byggnader representeras 

av såghuset till Mo ångsåg på Norrbyskär, 

maskinhuset till den rivna sågen i Sävenäs samt 

massafabriken i Örviken. Ett vedeldat ångkraftverk 

i Umeå och vattenkraftverket i Finnfors står som 

exempel på elkraftsindustrins byggnader. Ett repslageri 

i Kåge har medtagits som exempel på en 

hantverksgren som utvecklats till en småindustri. 

Slutligen presenteras de anläggningar som gjordes 

för flottningen i Byskeälven — en typ av lämningar 

som hörde nära samman med skogsindustrings 

behov. 

263

Byskeälvens 

flottningsanläggningar 

Ur ett internationellt perspektiv är 1800-talets systematiska 

utbyggnad av flottlederna i norra Sverige 

utan motstycke. Detta billiga system för råvarutransporterna 

var en av förutsättningarna för skogsindustrins 

kraftiga expansion under 1800-talets 

slut. 

Norrlandsälvarna har utnyttjats för timmerflottning 

under hela 1800-talet. Strömrensningar utfördes 

med statsbidrag redan på 1820-talet i vissa älvar, 

men rensningarna och anläggningsarbetena i 

älvar, bäckar och sjösystem ökade i omfattning 

först efter flottningsföreningarnas tillkomst på 

1880-talet. Anläggningarna utgörs bl a av dammar, 

bomkistor, timmerrännor samt ledarmar av sten — 

ibland förstärkta med timmer, ibland utförda av 

huggen sten. För flottarna uppfördes kojor på 

jämna avstånd utmed flottleden. 

I höst har en inventering av flottningsanläggningarna 

i Byskeälven påbörjats. En genomgång av 

flottningsföreningens arkiv har givit många intressanta 

upplysningar om verksamheten. Flottning förekom 

i älven redan vid 1800-talets början. Då 

flottningsföreningen bildades 1887 övertog den anläggningar 

som uppförts av Ytterstfors sågverk på 

tjugo namngivna platser i älven. Bland de tidigast 

nämnda anläggningarna är dammar i Långträsk och 

Krokfors samt kistor vid forsen vid Fällfors by. 

Denna för flottningen besvärliga fors återkommer 

ofta i handlingarna också i Ytterstfors-sågens akriv 

— 1874 utfördes »kajning», på 1850- och 1860talen 

stensprängning och utbyggnad av damm och 

kistor, 1883 bortsprängning av stenar och berghällar 

i forsen osv. Den timmerränna av huggen sten 

som än i dag löper utmed forsen på norra stranden 

påbörjades 1904. 

264 

Under 1900-talet har man alltmer kunnat ta 

maskiner och traktorer till hjälp vid strömrensning 

och annat arbete. 

För folket i bygden innebar flottningen och arbetet 

med flottledens anläggning och underhåll ett 

mycket viktigt komplement till jord- och skogsbruket. 

Flottningsarbetet pågick under de tre sommarmånaderna, 

byggnadsarbetena under övriga delar 

av året. 

Byskeälven flottades för sista gången sommaren 

1967. För många ligger denna verksamhet alltför 

nära i tiden för att man skall kunna se den ur ett 

historiskt perspektiv. I år står »restaurering» av 

flottleden i Byskeälven på AMS' program för beredskapsarbeten. 

Detta inbegriper bland annat att 

stenmaterial ur vissa ledarmar och kistor återförs 

ut i forsarna i syfte att förbättra strömfisket. Från 

naturvårdshåll vill man också vidta åtgärder för att 

återskapa en naturmiljö som anses skadad genom 

människans inverkan. 

Men med ett kulturhistoriskt betraktelsesätt utgör 

de många lämningarna efter en mer än hundrafemtioårig 

flottningsverksamhet i älven en värdefull 

industrihistorisk och näringshistorisk del av 

kulturlandskapet. 

Byskeälven har i den fysiska riksplaneringen 

lagts ut som ett område av riksintresse på grund av 

sina många kulturminnen av olika typer. I den fortsatta 

projekteringen av återställningsarbetena i 

Byskeälven kommer man därför att ta hänsyn också 

till denna aspekt. Låt anläggningarna leva — som 

minnesmärken över människors arbete. 

T h: »Project till en damm för lågvatten, till Fällfors 

timmerränna.» Ritning från 1889.

265

Repslageriet i Kåge 

Kåge präglades under 1800-talet av en begynnande 

industrialisering. I byn fanns bl a två skeppsvarv, 

ett par garverier, en såg och en kvarn. Handeln var 

en riktig binäring eftersom Kåge hade en stor importhamn. 

Den livliga sjöfarten skapade en stor efterfrågan 

på tågvirke och möjliggjorde uppkomsten 

av byns två repslagerier. 

1874 lät Janke Kågström uppföra ett repslageri 

på Ön i Kåge. Lokaliseringen innebar en gynnsam 

närhet till hamnen och till det skeppsvarv, som låg 

på platsen. 

Kågström flyttade emellertid repslageriet västerut 

till Granden 1910. Byggnaderna nyuppfördes 

medan inventarierna överflyttades från anläggningen 

på ön. 

Repslageribanan uppfördes med sadeltak, jordgolv 

och i en längd av 110 meter. Stommen bestod 

av stolpverk, som utvändigt kläddes med rödfärgad 

locklistpanel. I banans sydvästra ände uppfördes 

ett timrat magasin i två våningar. 

Tillverkningen av rep utfördes för hand. Hampan 

häcklades och spanns, varvid fiberänden fastsattes 

på ett spel, en drift, som tvinnade garnet allt 

eftersom repslagaren gick bakåt. Därefter hoptvinnades 

garnen till grövre rep på ett likartat sätt. De 

fästes då på drifter och andra änden fastsattes på 

en bygel, en s k löpare. Under arbetet hölls garnerna 

isär och tvinnades ihop med en klubba, ett s k 

huvud. 

266 

Driften rationaliserades med tiden något. Banan 

byggdes om 1928, försågs med elektricitet och en 

spinnstol med elmotor installerades. Arbetsstyrkan 

var liten trots den stora kundkretsen och omfattade 

de endast ett par man. Varusortimentet bestod av 

tågvirke, dörrmattor, bindgarner, tömmar, rörgarner, 

sadelgjordar, flagglinor och telnar till fiskeredskap. 

Företaget övergick alltmer till att använda halvfabrikat 

och en bit in på 1950-talet upphörde så 

repslageriet. Företaget blev partiaffär för tågvirke 

och flyttade ut till en närliggande byggnad. Den 

gamla banan var inte varmbonad, vilket gjorde arbetet 

under vintertid mycket svårt. 

Kågströms Repslageri AB har sedan starten 1874 

tillhört släkten Kågström. I dag förestås företaget 

av Markus Kågström, sonson till Janke. För närvarande 

låter han uppföra en ny lokal för sitt företag. 

Det gamla repslageriet fungerar numera delvis som 

magasin. Banan är helt intakt och likaså redskapsuppsättningen. 

AMS lät under 1970-talets början 

renovera anläggningen, varvid bl a taket täcktes 

med plåt. 

Anläggningen har en nära anknytning till platsen 

och till grossistfirman Kågströms Repslageri AB på 

fastigheten. Banan utgör ett för Västerbotten helt 

unikt industriminnesmärke och bör därför bevaras 

som en museal anläggning. Det är här möjligt att 

skapa ett specialmuseum kring en förr så betydande 

de hantverks- och industrigren.

Andreas Kågström 

spinner ett hamprep 

vid filminspelning 

1965. 

Maskinhuset Sävenäs sågverk 

1858 förvärvade doktor Salomon Säve Grannäsudden 

i Yttre Ursvikens by och lät där under följande 

år uppföra en av länets första ångsågar. Platsen 

fick namn efter ägaren. I Sävenäs anlade Säve 

tillsammans med kompanjonerna Leffler och 

Smidt även en masugn. 

Sågverksanläggningen bestod av två ramar, som 

drevs av en ångmaskin på 40 hkr. Avfallet från sågen 

användes bl a till bränsle i sågens och järnbrukets 

ångmaskiner. 

Sävenässågen bytte ägare en gång under 1860talet 

och 1871 övertog det nybildade bolaget Sävenäs 

AB driften, varvid kapaciteten förbättrades och 

båda ramarna blev dubbelramar. 

1878 nedlades järnbruket och sågverket blev den 

enda återstående industrianläggningen i Sävenäs. 

»År 1898/99 började jag som 7-åring själv att arbeta 

i detta sågverk som spånledare. Det var ju så, att 

det fanns spånledning från ramarna till norra och 

östra ledningen, som går direkt till ångpannorna. 

Från denna tid kommer jag ihåg en episod. Det var 

en vinternatt och jag hade sett efter så att allt var 

som det skulle vara. Jag var trött så jag kastade mig 

omkull för en stunds vila, men jag somnade, och 

visste icke hur det var. Eldaren slog larm, han fick 

inget bränsle. Jag hade det skönt där jag sov med 

sågspån ramlande ner över mig. I alla fall där jag 

sov med sågspån över mig, var det en smörjare på 

bottenplan, O öqvist, han förstod var jag höll hus. 

En stor spånhög hade övertäckt mig, men till sist 

fann han mig.» o 

Axel Kagström 

Axel Kågström var sågverksarbetare i Sävenäs. 

På 1950-talet skrev han ner sina minnen till redaktör 

Carl Ola Andersson på Västerbottens Folkblad. 

267

Under 1880-talet förvärvades Sävenäs AB av 

handelsfirman Markstedt & Söner. Sågen, som tidigare 

arbetat i förhållandevis liten skala, ombyggdes 

och förbättrades. Anläggningen utbyggdes till fyra 

ramar och ångmaskinens effektuttag fördubblades. 

Inköp av stora skogsområden medförde, att timmerfångsten 

tilltog och Sävenässågen ansågs för liten. 

1907 byggdes därför en ny såg med 12 ramar, 

som drevs av en ångmaskin på 1.200 hkr. Sågramarna 

var snabbgående och avverkade upp till 12.000 

standards per år, Sävenäs blev därmed en av länets 

produktionskraftigaste sågverk. Ångkraften överfördes 

delvis via generatorer till elkraft. 

1916 omkonstruerades bolaget och fick namnet 

Sävenäs Nya AB. 

Ångsågen ödelades helt av brand 1923 och en ny 

såg uppfördes på samma plats. I den nya sågen, 

som drevs av två ångmaskiner på totalt 1.100 hkr 

och som sysselsatte nära 200 man, nedlades driften 

i oktober 1932. Två månader senare brann sågen 

ned. Den mångåriga sågverksepoken i Sävenäs var 

därmed slut och någon ny anläggning uppfördes ej. 

De omfattande bränderna i Sävenäs skonade helt 

sågens maskinhus. 

I samband med sågverkets expansion under 

1880-talets början beslöt man, att uppföra en ny 

ångcentral. Den äldsta såganläggningen i Sävenäs 

hade pannrum och ramverk under samma tak. Vid 

nyanläggningen av maskinhuset 1882 uppförde 

man i enlighet med gällande brandförsäkringsvillkor 

en byggnad, som var helt avskiljd från såghuset, 

och som var byggd av sten. 

Ångcentralen placerades vid såghusets norra 

långsida. Det var en vinkelbyggnad av tegel med 

skorsten. Mot väster försågs huset med frontespis. 

Ytterväggarna slätputsades i gul färg och byggnaden 

den dekorerades med en rikt utformad taklist av 

tegel. Fönstren var tätspröjsade och upptill bågformade. 

Byggnaden bestod av två rum, en maskinsal 

och ett pannrum. Avfallet från sågen fördes in i 

maskinrummet via en plåtränna. Ångmaskinen 

överfördes från det nedlagda järnbrukets maskinhus. 

Det visade sig dock, att den var i dåligt skick 

och en ny införskaffades. Vid installeringen av denna 

1895, valvades taket i maskinhuset. 

Vid 1900-talets början tillbyggdes ångcentralen 

mot väster för en mekanisk verkstad och smedja. 

268 

Sävenäs Nya Angsiig 

O. Sundströms förlag 

Maskinhuset ödelades vid sågverkets driftnedläg 

gelse på 1930-talet och ångmaskinen såldes till 

skrot 1944. 1950 hyrde Sävenäs Nya AB ut byggnaden 

till Boliden AB. 

Under 1960-talet bytte fastigheten ägare ett par 

gånger och 1973 inköptes den av A Bergqvist Mekaniska 

Verkstad AB. Firman inrättade sig i den 

gamla ångcentralen som tillbyggdes mot älven. 

Maskinhallen har trots tillbyggnaden bibehållit 

sin ursprungliga karaktär och genom sin användning 

erhåller både byggnaden och Sävenäs en fortsatt 

industriell verksamhet. Verkstadsägaren Arne 

Bergqvist uppger, att det enbart är en fördel att ha 

firman i en äldre byggnad. Huset lämpar sig väl 

som arbetslokal, den har ett vackert läge och byggnaden 

undgår förfall och kanske rivning genom sin 

nya roll som mekanisk verkstad.

Pappersmassefabriken i örviken 

På Degerön i Skellefteälvens mynning anlades på 

1890-talet örvikens ångsåg. Sågen var endast i gång 

i ca tio års tid och driften nedlades 1905. Året därpå 

inköptes samtliga aktier i öhrvikens AB av firman 

Markstedt & Söner samt av Bure AB, som planerade 

att anlägga en sulfitfabrik på kolningsplatsen 

norr om sågen. 

Fabriken anlades under åren 1906-1908 efter ritningar 

av ingenjör Janne Bergström i Falun. Bergström 

var även byggmästare och kontrollant. Anläggningen 

bestod av ett tiotal separata och sammanbyggda 

byggnadskroppar. Byggnaderna uppfördes 

i rött tegel i en, två och tre våningar. Fasaderna 

hade detaljrik mönstermurning under takfoten, 

på de trappstegsformade gavlarna och ovan de 

tätspröjsade fönstren. 

Anläggningen var Sveriges nordligaste trämassefabrik 

och den bestod av ett renseri med rens- och 

huggmaskiner, dit virket transporterades på bana, 

ett kokeri med tre kokare och tre ångpannor, ett 

silhus, en pappsal med två torkmaskiner, ett syrehus 

med six kisugnar samt ett 25 m högt syratorn. 

Timmeruppfordringen skedde med två lyftkranar 

på räls och vattnet till anläggningen pumpades från 

Björnsholmsviken i en 2.500 lång trätub till fabriken. 

Anläggningen erhöll för driften kraftöverföring 

från Finnfors kraftstation. 

Fabriken byggdes för en årlig kapacitet av ca 

10.000 ton kemisk pappersmassa. Uvidgningar och 

förbättringar vidtog under de kommande åren och 

bl a utrustades anläggningen med en ny kokare. 

Omkring 1912 uppfördes kontorsbyggnad, vaktlokal, 

samt oljekällare på fabriksområdet. Husen 

ritades troligen av fabrikens civilingenjör Ragnar 

Insulander, och de fick ett likartat utseende som 

de äldre byggnaderna. Tegelfasaderna putsades 

dock delvis med beige slätputs. 

Genom aktieförvärv år 1920 blev Forss AB ensam 

ägare av öhrviken AB. Forsskoncernen innehade 

då även aktiemajoriteten i Sävenäs Nya AB. 

Produktionskapaciteten ökade märkbart och börja 

de närma sig 30.000 ton sulfitmassa per år. Anlägg 

ningen sysselsatte vid 1920-talets mitt nära 300 

man. 

Driften vid örvikens sulfitfabrik nedlades 1938. 

Anläggningen var sedan i gång periodvis fram till 

269

1940-talets början, då den slutligen upphörde. Området 

inköptes därefter av Bureå kommun, som lät 

hyra ut fabriken till olika företag. 

Husens inre totalförstördes vid en omfattande 

brand 1972. Året därpå inköpte örvikens Sågverks 

AB byggnaderna och kompletterade anläggningen 

med ett par nya torkmagasin. De omfattande inre 

brandskadorna medförde att husen helt fick renoveras. 

I oktober i år revs fabrikens skorsten, som 

var söndervittrad. 

De nya ägarna visade på ett utmärkt sätt hur 

man kan återanvända de gamla fabrikslokalerna till 

ett annat industriellt ändamål. Sågverksindustrin 

har dessutom en traditionell anknytning till Örviken. 

Enligt uppgift går det också mycket bra att 

anpassa byggnaderna till sin nya funktion. Delar av 

fabrikslokalerna uthyres även till företagen örvikens 

Mekaniska Verkstad AB, Skellefteå Kättingfabrik 

AB samt till en mindre bilverkstad. 

270 

Fabrikens verkstad 

och kontor, nu 

mekanisk verkstad.

Kraftverket i Finnfors 

Skellefteå stad saknade elektrisk belysning vid sekelskiftet. 

Stadsfullmäktige beslöt därför år 1902 

att inköpa en del av vattenfallet i Finnforsen i 

Skellefteälven, drygt två mil uppströms Medle. Efter 

ett par år förvärvades även flertalet vattenfall i 

Skellefteälvens nedre del. 

Skellefteå stads belysningskommitté framlade 

ett förslag, att anlägga en kraftstation vid Finnforsens 

vattenfall, vilket antogs av fullmäktige den 

6 augusti 1906. 

Efterfrågan på elektricitet var märkbar. Markstedt 

& Söner samt Bure AB planerade att uppföra 

en sulfitfabrik i örviken i Skellefteälvens mynning. 

Staden fick en begäran om leverans av 800 hkr till 

fabriken, och det blev därigenom ekonomiskt möjligt 

att bygga ut kraftstationen vid Finnforsen och 

samtidigt förse Skellefteå stad med elektrisk energi. 

Kraftverksbygget påbörjades under sensommaren 

1906. Anläggningen förlades till Lillfallet med 

en fallhöjd av 21 meter. Arbetskraften, som rekry- 

271

Manövertavlan med mätinstrumenten, som tillhörde den 

äldsta stationen. 

terades från orten och från gruvorna kring Gällivare, 

omfattade nära 100 man. Allt arbete gjordes 

för hand och alla transporter skedde med häst. 

Byggplatsen låg nämligen en mil från närmaste 

landsväg och järnvägsstationen Bastuträsk på ett 

avstånd av ca tre mil. 

Kraftstationen uppfördes efter ritningar av ingenjörsfirman 

Unander & Jonson. Tegelväggarna 

putsades med grå slätputs och den utvändiga fasaden 

försågs med horisontalband av tegel, som omramade 

ett parti med spritputs. Byggnaden utgjordes 

invändigt av en öppen maskinhall med fönsterrad 

mot älven. Turbinerna placerades i en arkadgång. 

Manöverinstrumenten och verkstaden förla- 

272 

Maskinhallen från 1908. 

des på övervåningen, som var tillgänglig från hallen 

via spiraltrappor. 

Den 1 juli 1908 togs Finnforsens kraftstation i 

drift. Maskinutrustningen utgjordes av fyra vattenturbiner, 

vardera på 1300 hkr med direktkopplade 

trefasgeneratorer. Under de närmaste åren levererades 

elkraft främst till trämassefabrikerna i örviken 

och Ytterstfors i Byske samt till Skellefteå 

stad. 

Efter två år ökade efterfrågan på kraft genom 

tillkomsten av sliperiet i Klemensnäs och genom 

ett tilltagande kraftbehov vid sliperiet i Byske. Detta 

föranledde en utbyggnad av kraftstationen med 

en turbin på 5.500 kW. Stationstillbyggnaden ut-

fördes efter ritningar av arkitekt Axel Bergman, 

Stockholm, i samma stil som den första byggnaden. 

Finnfors blev därmed den största kraftstationen i 

Norrland. 

På 1930-talet tilltog elkraftförbrukningen och 

ett nytt maskinaggregat installerades i kraftstationen, 

som därigenom byggdes till mot norr. 

1955 uppfördes en helt ny station vid Finnforsfallet 

uppströms den äldre anläggningen. 

Foton från Finnfors kraftstation: Henry Lundström 

Idag är aggregatet från 1935 fortfarande i bruk. 

Ägaren Skellefteå Kraftverk har bevarat stationens 

äldsta delar i sitt ursprungliga skick. Anläggningen 

är tillgänglig för besökare och har därmed blivit ett 

populärt utflyktsmål och även ett levande musem. 

Kraftverksstationen i Finnfors är en industrihistoriskt 

mycket värdefull byggnad, då den utgör ett 

viktigt monument från den första kraftverksepoken 

i skelleftebygden. 

273

Elverket i Umeå 

Vid nedre delen av Rådhusparken i Umeå med huvudfasaden 

mot älven ligger ett industriminne från 

1892 — länets första kraftverk. I maskinhallen mot 

öster stod två ångmaskiner kopplade till varsin likströmsgenerator 

som gav ström till stadens 36 gatlyktor 

och till belysning i de offentliga byggnaderna. 

I den västra delen av byggnaden inrymdes ångspruta 

och redskap för frivilliga brandkåren, och 

borgtornet i hörnet fungerade som slangtorn. 

En 1890-talsvy från Stora hotellets terrass mot 

öster visar att elektricitetsverket inte skämdes för 

sig i sin förnäma omgivning i den uppväxande stadens 

mest representativa parti. Det krenelerade romanska 

hörntornet och de dekorativa mönstermur- 

274 

ningarna i teglet gjorde elverket/brandstationen till 

en prydnad för det nya Umeå. 

När vattenkraftverket i Klabböle stod klart 1899 

lades ångkraftverket ned. I maskinhallen inreddes 

en krog som fick smeknamnet »Elektriska nubbeverket». 

Brandkåren lämnade huset 1917 och sedan 

dess har det använts för andra ändamål — i dag fungerar 

det huvudsakligen som kontor. 

Elverksdelen påbyggdes på 1940-talet med en 

våning, men tack vare att man använde samma 

sorts tegel blev detta tillskott ganska diskret. Mot 

norr har byggnaden byggts till i olika etapper, men 

också här på ett hänsynsfullt sätt. Ett gott exempel 

på en industribyggnad som kunnat återanvändas!

Brandmän uppställda framför gamla brandstationen. 

275

Såghuset på Norrbyskär 

Liksom Olofsfors brukssamhälle är i ett enda företags 

ägo, har sågverkssamhället Norrbyskär ända 

tills helt nyligen tillhört Mo & Domsjö AB. Det är 

en allmän tendens i våra dagar att bolagen försöker 

bryta traditionen från den tid då företagen hade 

ett patriarkaliskt ansvar för arbetarnas bostäder 

och sociala förhållanden. Nu har ju detta ansvar 

lagts på det allmänna. Bostadshusen säljs därför till 

enskilda eller till kommunen. 

I fallet Norrbyskär har detta inte varit något 

problem. På kort tid har flertalet av 1890-talets arbetarhus 

i Frans Kempes mönstersamhälle sålts till 

enskilda och förvandlats till fritidshus. Även herrgården 

har nyligen fått ny ägare. 

Men hur skall det gå med såghuset? Verksamheten 

vid ångsågen utgjorde förutsättningen för samhället 

på öarna. Driften vid sågverket som en gång 

var den största i norra Europa, lades ner redan 

1952. Hyvelbyggnaden revs på 1960-talet. 

276 

Såghuset ersatte ett äldre som brann 1923. Det 

intilliggande maskinhuset daterar från 1890-talet. 

Såghuset är ett trähus med rödfärgad fasad och vita 

knutar. Fasaderna är fönsterrika för belysningens 

skull, vilket idag är ett problem eftersom de 

många rutorna lockar till vandalisering. Taket som 

har rundad form är täckt med plåt, vilken är i behov 

av underhåll. 

En period efter nedläggningen fungerade såghuset 

som verkstad, men idag står det tomt. 

Såghuset är något av en »nyckelbyggnad» för att 

man skall förstå ösamhällets historia. Men att bevara 

den enbart som monument är inte lätt att motivera. 

Man bör hitta en användning för byggnaden, 

som åtminstone ger kostnadstäckning för det nödvändigaste 

underhållet. Om detta inte går just nu, 

finns det ändå anledning att genom täckning av 

fönstren och igensättning av dörrarna skydda byggnaden 

från fortsatt vandalisering. På så sätt kan 

den stå kvar som en reserv för framtiden.

Masugnsbyggnaden i Olofsfors 

Den mest genuina bruksmiljön i Västerbotten möter 

vi i Olofsfors i Nordmalings kommun. Här finns 

såväl arbetarbostäder som herrgård med pampig 

slaggstensladugård, kontorsbyggnad och en mängd 

verksbyggnader kvar som minnen från den tid då 

Olofsfors järnbruk var i drift. 

Järnbruket med masugn och smedjor startade 

under 1700-talets andra hälft och i 1800-talets början, 

men de nuvarande byggnaderna härrör huvudsakligen 

från 1800-talets senare del. 

Centralt i brukssamhället ligger dammen som 

anlades i Leduån då bruket byggdes på 1760-talet. 

På samma plats som den första masugnen ligger 

den imponerande nuvarande masugnsbyggnaden 

från 1886 och mittemot denna en kvarn från 1911. 

Leduån var farbar från havet nästan ända upp till 

dammen. Vid norra stranden i närheten av bruksmagasinet 

lossades lasten av malm från gruvorna i 

Mellansverige och tackjärn och smidesvaror lastades 

ombord. Masugnsbyggnaden är delvis uppförd 

av slaggsten, delvis av stolpvirke med bräder. Själva 

masugnen är riven, men i södra delen står en rostugn 

av »Westmans konstruktion» som murades upp 

1860, samt bokverket, där malmen krossades. Vid 

de båda övre forsarna ovanför dammen ligger en 

manufaktursmedja och en stångjärnssmedja, där 

själva hammaren bevarats. Alla dessa byggnader är 

i akut behov av upprustning. Hela samhället är som 

fcS*-' 

förr i ett enda företags ägo. Nuvarande ägare, Masonite 

AB, bygger vidare på traditionen från brukstiden 

och har inrett en modern smidesverkstad i 

den gamla ladugården. 

Men de gamla verksbyggnaderna står övergivna. 

Dem har man inte kunnat hitta någon ny användning 

för, utan de utgör närmast en belastning. De 

överförs i höst till en särskild stiftelse, i vilken även 

Nordmalings kommun kommer att ingå. Detsamma 

gäller kvarnen och några bruksbodar och magasin. 

Stiftelsen skall verka för att byggnaderna bevaras 

och rustas upp. Hur de sedan skall kunna användas 

får framtiden utvisa. Mycket talar för att Olofsfors 

gamla bruksmiljö — om den blev upprustad — 

skulle kunna bli en turistattraktion, ett omtyckt 

utflyktsmål samt ett intressant studieobjekt för 

skolorna. Den erfarenheten har man gjort vid restaurering 

av liknande objekt i Mellansverige. 

I masugnsbyggnaden borde även interiören rustas 

upp och rostugnen och bokverket göras tillgängliga 

för allmänheten genom trappor och balkonger. 

I något av husen kunde brukets och den kringliggande 

bygdens historia skildras i en utställning med 

bilder, texter och föremål från bruket. Stångjärnshammaren 

borde iståndsättas så att man lättare 

kunde förstå hur den fungerade, övriga byggnader 

i stiftelsens ägo kanske skulle kunna få en funktion 

som magasin. 

277

Elegi över Adakgruvan 

ADAKGRUVAN, en lappländsk gruvby, jämnas 

den här hösten med marken, utplånas för alltid. 

Fjärran från TV-Aktuellt och Rapport och Mullvaden. 

— Koppar fyndighet er na bedöms som olönsamma. 

Därför skall de 150 innebyggarna bort, 

husen rivas och Domänverket plantera skog i stället. 

— Den nya storkommunen ville inte överta byn 

från staten för symboliska två kronor. Det bedömdes 

ändå bli för dyrt att hålla samhällsservicen i 

gång! Detta trots att inte ett enda hus skulle ha behövt 

stå tomt och trots att ett företag etablerat sig 

på orten under gruvdriftens avvecklingsskede. 

det förflutna 

är ofta svårt att återse 

här gick jag i skola 

och ville sitta 

bredvid en jänta från adak 

som hade jordgubbsland 

och kvicka ögon 

en gång kom biskopen 

på besök 

stannade vid min bänk 

och frågade 

vad tycker du bäst om 

— att ränn åt kuorbevare 

å provmala kvarnen 

hä lukt sä gott 

jag tror aldrig biskopen 

riktigt förstod 

och kaffekvarnarna 

har tystnat 

och skolan har stängt 

här sparka vi boll 

eller vänta otåligt 

att salvan skulle gå 

så att planen blev vår 

ibland fick vi rensa 

från sprängsten 

som slagit små kratrar 

278 

men matchen är slut 

planen öde och mållös 

enligt kommunalt beslut 

rivet är röda huset 

vid rudtjebäcksvägen 

det var fyllt av sten 

ingen lik en annan 

men alla liknade något 

en stenfisk 

hade vackra guldstänk 

men stenhjärtat 

förtrollade mest 

jag la örat intill 

och hörde 

hur det slog svagt 

det har stannat 

och död är han 

med sillådan 

på sparkstöttingen 

det såg ut 

att gå tungt 

något hade han 

gemensamt med sisyfos 

Men protesterna nådde aldrig bortom myrarna 

och skogarna, som så ofta förr i lappmarkens historia. 

Kvar finns nu bitterhet hos många och anklagelser 

mot ett system som exploaterar och driver 

människorna på flykten. 

Jag är född i denna by samma år som gruvan 

togs i drift, dvs 1944. — I den lilla grannbyn 

Kuorbevare tillverkades under min uppväxttid 

kaffekvarnar. Fick ofta vara hos Manfred i verkstaden 

och var betrodd som kaffekvarnsprovmalare! 

— »Koksiken» kallas lavskrikan i den här delen av 

lappmarken. 

minns när korpen flög lågt 

över myrarna 

och dreglande löshästar 

stod och sket 

mitt på grusvägen 

medan kådlukten ångade 

mellan skäggiga granar 

och nymånen 

flöt nerför jokken 

som en vinddriven båt 

varför luktar det 

inte längre 

och varför 

lyser ingen måne 

ibland kom blidvädret 

med en annan klarhet 

skogen stod avklädd 

grenarna rörde sig ovant 

då satte vi segel på sparkarna 

gamla sängfiltar 

fulla av drömmar 

och medarna 

skar som diamanter 

i den glashala vägen 

nu syns inga segel 

på myrarnas vita hav 

folkets hus 

är inte längre folkets 

enligt kommunalt beslut 

här dyrkades olika gudar 

både stora och små 

himmel eller helvete 

du måste välja 

skrek predikanten 

på ett väckelsemöte 

en sorgklädd kvinna 

skakade av gråt 

och jag tryckte mig 

intill pappa 

genvägen hem 

över brandbacken 

med alla frågorna 

har du brottats med gud 

har du flyttat något berg 

går det också på vintern 

pappa gick tyst och tänkte 

du förstår...

men plogbilen kom 

och tog med sig 

alla obesvarade frågor 

in i en oviss framtid 

och i lugnet efteråt 

kom koksiken fram 

till gårdstallen 

min själs vakande fågel 

den kvällen 

var allting mycket enkelt 

snösparvarna tystnade 

människorna somnade 

och norrskenet sköt i vågor 

liksom på jakt 

efter måne och stjärnor 

här kände vi alla 

bara chefsvillan 

uppe på åsen 

var främmande 

i sin avskildhet 

en pappa störtade 

en annan blev träffad 

min klarade gasen 

med någon sekund 

och soposkar 

som kom med morgonrodnaden 

halmsäcken framtill 

på stöttingen 

bredvid fårfällen 

fick åka med 

och hålla i tömmen 

isbitarna i manen 

gnistrade som kisel 

när de första strålarna 

träffade dem 

vi tog avsked 

jag lyssnade efter dem 

bjällran hördes ännu 

bortom långskärningen 

den nya dagen var här 

eller längtan ut 

till den tysta nysnön 

innan sirenerna 

fyllde rymden 

med smärta och ångest 

dova stötar ur djupen 

och allt var över 

åter hördes ripornas 

trånande konsert 

över skarfälten 

kopak kopak kopak 

njä njä njä 

brukade överraska dem 

på spåret till skolan 

ibland startade kapen 

på vedbacken 

sågklingan sjöng 

i sur björkved 

spånen stod som gnistor 

kring isbarkade klabbar 

jag fick lyfta klingan 

ett ofantligt silvermynt 

en gång gled spaken 

ur handen 

bladet studsade och fräste 

den gamle skrek till 

vacklade inåt gården 

röda fläckar på snön 

hjärtat en knytnäve 

jag snubblade 

och sprang vidare 

i skogen skulle de hitta mig 

de skulle gråta 

och bära mig i fårfällen 

utför liden 

då ropade den gamle 

och viftade med armarna 

knytnäven bultade av glädje 

tog hänglav från granarna 

och gjorde mustascher 

de var svarta som kol 

men den gamle hade snövita 

finner den brunbarriga 

rotådriga stigen 

som bara barndomen minns 

fram till kåtaplatsen 

som mjukmossan bäddat in 

här låg jag raklång 

bredvid aggan 

och lotsade barkbåtarna 

mellan skumisbergen 

en lövmask 

var rädd resenär 

till sist blev jag trött 

och somnade 

skeppet havererade 

men endymion 

hörde inga rop på hjälp 

mina renar 

är ännu kvar 

och springer 

med kronorna 

högt lyftade 

som på levattsfjäll 

bort över heden 

där vi tände på 

i oförstånd 

skräcken 

när lågorna 

slickade stammarna 

kvävande rök 

flykten i panik 

fruktans återkomst 

tårarna 

det nyskurna videt 

de nerdragna byxorna 

tröstad med samma händer 

nu river 

främmande händer ner 

och försöker utplåna 

vår historia 

man skiter i 

andras framtid 

några vädrar profit 

nåja kriton 

om det är 

storkommunfullmäktiges vilja 

må det ske 

två silverpenningar 

angripna av inflation 

är ett högt pris 

det skall ristas 

lapidariskt 

i ett kopparhaltigt 

malmblock 

som vårt j'accuse 

och kommande tiders barn 

skall kommentera 

— ännu ett skrämmande fynd 

från den onda tiden 

Bo Lundmark 

279

Kovall, missne och tätgräs 

Sigurd Fries 

Man brukar säga att det svenska 

riksspråket framför allt bygger 

på Mälarlandskapens dialekter. 

Och man väntar sig väl just detta, 

att vårt riksspråk har vuxit fram 

ur talspråket i landskapen kring 

rikets huvudstad. Men naturligtvis 

har andra delar av landet också 

lämnat bidrag, särskilt till ordförrådet. 

Vad har Västerbotten 

bidragit med? 

Det är i allmänhet svårt att säkert 

ange, vilka ord i riksspråket 

som är hämtade från dialekterna 

i ett visst landskap. Men här utgör 

växtnamnen ett undantag, 

och det beror framför allt på 

Linnés insatser. Han var nämligen 

inte bara intresserad av växter 

utan också av deras namn i 

olika svenska dialekter, och hans 

inflytande var stort. 

Linnés skrifter innehåller 

1.260 direkt ur dialekterna hämtade 

växtnamn, och uppemot 

900 av dem anför han i sin Flora 

svecica 1755 med uppgift om i 

vilka landskap namnen hör hemma. 

Ett drygt hundratal av dem 

ingår nu — genom senare florors 

förmedling — i riksspråket. En 

del av dessa namn var nog redan 

på Linnés tid språkligt allmängods 

och behöver inte nödvändigtvis 

ha Linné att tacka för sin 

riksspråkstillhörighet. Men drygt 

60 riksspråkiga namn går bevisligen 

tillbaka på dialektala namn i 

Flora svecica. Och här kommer 

— åtminstone delvis — svaret på 

280 

den nyss ställda frågan. Tre av 

dessa 60 namn har Linné hämtat 

från nuvarande Västerbottens 

län: kovall Melampyrum, missne 

Calla palustris, och tätgräs eller 

tätört Pinguicula vulgaris. 

Tre namn är ju inte så mycket. 

Men om man betänker, dels att 

Linné bara anför ett tiotal namn 

från denna del av Sverige, och 

dels att de tre namnen avser växter 

som inte alls är typiska för 

övre Norrland utan mycket vanliga 

i Syd- och Mellansverige, så är 

kanske de västerbottniska namnen 

i riksspråket ändå värda lite 

uppmärksamhet, särskilt som det 

finns några små iakttagelser att 

göra kring dem. 

Först några ord om namnet 

kovall, som jag länge hyste en 

djup misstro mot, av följande 

skäl. Linné uppger i Flora lapponica, 

alltså den flora över Lappland 

som blev ett resultat av hans 

lapska resa, att namnet hör hemma 

i Lycksele: »Kovall Lykselensibus», 

skriver han. Namnet förekommer 

också i Flora svecica 

med samma proveniensuppgift. 

Linné har tydligen lärt känna det 

under sin lapska resa. Men i hans 

reseberättelse, Iter lapponicum, 

står det om besöket i Lycksele: 

»På prästegården är ganska magert 

bete, men 1/4 ifrån extraordinairt 

et qvod notabile, att smöret 

där mehr än annorstädes blifwer 

golt (gult), ja nästan rödachtig 

älr (eller) croceum. Jag fråga- 

de dem hwad ört där wäxer mäst; 

de beskrefwo henne och sade 

hon heter . Jag ritade upp 

äffter deras beskrifning Melampyrum, 

dett de sade wara samma, 

hkn (hwilken) wäxer där extraordinairt 

i skogen.» Det svenska 

namnet saknas alltså. Det är ett 

tomrum i Linnés egenhändiga 

dagboksmanuskript. Men kovallen, 

särskilt ängskovallen (Melampyrum 

pratense), som korna tycker 

särskilt mycket om, kallas i 

övre Norrland mjölkvall. Detta 

namn anför Linné från Medelpad 

i Flora svecica. I senare tid har 

det upptecknats i Ångermanland 

(Ramsele, Fjällsjö, Sidensjö, 

Anundsjö, Arnäs, Nordmaling), 

Västerbotten (Lövånger), Norrbotten 

(Nederluleå, Edefors) 

och Lappland (örträsk, Fredrika, 

Åsele, Vilhelmina, Stensele, Sorsele, 

Tärna). 

Min tanke var att Linne' helt 

enkelt hade råkat välja fel förled, 

när han slutligen antecknade 

namnet. Orsakerna kunde, tänkte 

jag mig, ha varit flera. Orden 

mjölk och ko ligger onekligen associativt 

nära varandra. Bland 

andra namn på ängskovallen (Melampyrum 

pratense) anför Linné 

i Flora svecica kohwete. De dialektala 

formerna av konvalje: kovalj(e), 

kovall(e), som Linné bevisligen 

kände till, kunde ha påverkat. 

Men funderingar, byggda på 

avsaknaden av material, är farli-

ga. I Dialekt- och ortnamnsarkivet 

i Umeå fann jag senare en 

uppteckning av Axel Ivarsson 

1961 från Lycksele: kovalln, 'en 

ört som korna mjölkar bra av'. 

Uppgiften stöds av två ortnamn: 

Kovallskogen och Kovallberget, 

det förra i Lycksele socken, det 

senare i Stensele nära Juktan någon 

mil från gränsen mot Lycksele. 

Linne' hade alltså rätt. Melampyrum 

kallades kovall av prästgårdsfolket 

i Lycksele, 1732, och 

därifrån har namnet kommit in i 

vårt riksspråk. 

Den som arbetar med folkliga 

växtnamn vet hur farligt det är 

att pressa in ett dialektalt namn, 

som kanske snarast avser en 

grupp växter, under ett vetenskapligt 

namn och därmed i en 

avgränsad botanisk fålla. När våra 

nutida floror som svenskt 

namn på Calla palustris tar upp 

missne, så återger de inte de verkliga 

förhållandena som Linné 

mötte i Västerbotten 1732 under 

sin lapska resa. När han närmade 

sig Tegsnäset på väg från Umeå 

mot Lycksele, antecknade han 

missne som namn på vattenklövern 

(Menyanthes trifoliata), 

»dett de mala och blanda brödet 

och koka bär till moos, men är 

betskt; af dett brukas roten», 

skriver han i sin reseberättelse. 

Detta är den vanlig användningen 

av ordet missne i de dialekter 

där det förekommer. Or- 

det är mycket väl belagt i betydelsen 

vattenklöver (bara ett par 

gånger anges betydelsen 'Calla') 

och tycks ha en nordlig utbredning 

från överkalix och Arjeplog 

i norr till Lövånger och Degerfors 

i söder. Det är neutrum och 

används, liksom norrländska 

växtnamn i allmänhet, mest i bestämd 

form, missnet (uttalat 

missne), mera sällan i obestämd 

form missne (uttalat missn). Det 

var väl den bestämda formen, 

som Linne' hörde och antecknade, 

alltså egentligen missnet. 

Det är i Flora lapponica 1737 

som Linne' drar in Calla palustris, 

som inte alls är en så vanlig växt 

i norra Sverige som den är söderut. 

Ty där säger han, att Calla palustris 

heter missne och Menyanthes 

trifoliata boskapsmissne i 

Västerbotten. I Flora svecica anför 

han missne från Västerbotten 

under både Calla och Menyanthes. 

När man senare i flororna 

skulle välja ett svenskt namn för 

Calla palustris, en växt som inte 

har så många olika namn i dialekterna 

(Linné anför bara två), så 

valde man missne och lät Menyanthes 

trifoliata få ett annat av 

dialekternas många namn på 

denna växt (Linné anför nio sådana 

namn), nämligen vattenklöver. 

Tätgräs eller, som det nu heter 

i flororna, tätört (man har i senare 

tid ofta bytt ut efterleden gräs 

mot ört i florornas namn) är det 

numera gängse namnet på Pinguicula 

vulgaris, och det namnet lärde 

Linné känna i Lövånger eller 

Bureå. Men den folkliga botaniken 

ser annorlunda på växterna 

än vi. Förmågan att göra mjölken 

tät, dvs lång eller seg, ansågs 

inte bara tätört, Pinguicula, 

ha utan också sileshår, Drosera. 

Därför kallas båda dessa växter, 

som är varandra till det yttre 

mindre lika än vattenklöver och 

missne, för tätgräs. Om man går 

igenom uppteckningarna från övre 

Norrland, finner man tätgräs 

ungefär lika ofta översatt med 

Drosera som med Pinguicula — 

ibland står det 'Drosera och 

Pinguicula'. Men det var tydligen 

Pinguiculan som man råkade visa 

för Linné och som han fick veta 

namnet på. Därför är nu tätört 

det officiella namnet på Pinguicula 

vulgaris. Droseran heter sileshår, 

ett namn som har äldre 

hävd i flororna. Det förekommer 

redan i Franckenius' flora Speculum 

botanicum 1638. 

Västerbottens dialekter, avlägsna 

från det centralsvenska 

språkområdet, har inte lämnat 

många bidrag till vårt riksspråk. 

Men tre växtnamn kommer i alla 

fall från Västerbotten, tack vare 

att Linné på försommaren 1732 

antecknade missne nära Tegsnäset, 

kovall i Lycksele och tätgräs 

på vägen upp mot Skellefteå. 

281

Under julmanen 

Bo Lundmark 

»När julen nalkades, hemforslade 

männen grofva kubbar och tjärig 

tallved till julbränsle. Var det 

blott möjligt, anskaffade man till 

högtiden litet julbrännvin. Dagen 

före julaftonen slaktade männen 

en stor och fet renko, juolaråttno, 

eller, om familjen var 

stor, två. Kvinnorna rensade ut 

allt gammalt ris ur kåtan och inlade 

nytt i stället. Ej en kvist af 

det gamla riset fick blifva kvar. 

På rismattan inlades splitternya 

renskinn och alla saker lades i 

bästa ordning. Huggyxan restes 

vid vattenkällan med skaftet nedåt, 

på det att icke juoles-svinie 

skulle komma och orena vattnet.» 

Så böqar skildringen om julen 

i »Kristoffer Sjulssons minnen 

om Vapstenlapparna i böljan af 

1800-talet» upptecknade av O P 

Pettersson. 

Påföljande dag, dvs julaftonen, 

upphörde allt arbete vid 

middagstid. Om trakten var fri 

från varg fick hjorden också gå i 

vildan under själva juldygnet. 

När väl alla var samlade i kåtan 

tog badet vid. »Barnen nedsattes 

eller ställdes i vatten uti en stor 

kittel och öfversköljdes öfver hela 

kroppen. Innan tvättningen 

tog sin början fattade akka, mormodern 

eller farmodern, eller 

ock modern ett färskt björkris 

och gaf hvar och en, som kom i 

kitteln, tre slag. När det första 

slaget föll sade hon: Attjen risie, 

vid det andra: Barnen risie och 

282 

vid det tredje: Ailes vuoigenen 

risie, Faderns ris, Sonens ris och 

den Helige andes ris.» — Också 

enligt Offerdalssamerna skulle 

man tvätta sig över hela kroppen 

på julaftonen (K B Wiklund 

1891). Från sin barndom inom 

sekelskiftets Frostviken erinrar 

sig även Sigrid Rutfjäll det traditionella 

julaftonsbadet. 

I detta tidevarv hör likaledes 

Torkel Tomassons skildring av 

jularna vid Seltjärnsmon hemma. 

Denne skriver: »I mitt hem tillbragte 

vi ofta jularna vid Seltjärnsmon 

i Anundsjö, dit vi anlände 

omkring fjorton dagar före 

jul. Här slogo vi upp julkåtorna, 

och det var en förfärlig brådska, 

innan man fick allt ordnat till julen.» 

Bland annat skulle golvet risas 

om och nya stenar placeras 

omkring arnie, eldstaden. Vedanskaffningen 

svarade fadern för. 

Veden skulle vara »utsökt torr 

och fin, så att den lyste och 

värmde bra och dels skulle den 

noggrannt travas upp i kast, så 

att, enligt sägnen, stallo med sin 

raid under julnatten icke skulle 

bli hindrad och fastna i vedträna. 

Med veden brukade far på julaftonen 

i det närmaste vara färdig, 

när mor som en liten tomte ute 

syntes syssla med något vid gaveln 

på den där sista akjan, därifrån 

hon återvände med en halvmånformig 

ost i en träskål. Det 

var kaffegrädden motsvarande 

svenskarnas kaffebröd. Strax ef- 

ter var kaffet färdigt, då allt arbete 

stannade, och man erfor en 

känsla, att julen börjat.» (Torkel 

Tomasson) 

Fruktan för jul-stallo finns väl 

dokumenterad i såväl tidigare 

som senare uppteckningar. Härvid 

har Stallo ofta smält samman 

med den bestraffande och förgörande 

julmånen, kallad »ankaka 

eller bissemana» i en missionärs 

redogörelse på 1700-talet. Från 

Åsele lappmark skall anföras en 

tradition av följande fruktansvärda 

lydelse: »En man fordom, 

som hade bekommit en bäfwer, 

om qwällen då han hölt på att 

koka densamma, befallde han sin 

flicka hämta sig watten, flickan 

gick tit som Fadren henne bad, 

då hon nu öste watten, begabbade 

hon månen säijandes: 'skiem 

dig, skiem dig, min Fader och 

Moder hafwa bekommit en bäfwer, 

nu få wi äta os mätt; men 

du sitter i Himmelen och gapar, 

och har intet'. Då hon dessa orden 

många gånger uprepeterar, 

blifwer omsider månen wred, far 

så ned af himmelen, wred halsen 

af flickan, nedersläpte hufwudet 

genom Kåjans rökegång och tog 

kroppen tillika med kiättelen till 

sig.» (Isak Fellman, 1910). 

Lyckligtvis tycks Vapsten-samerna 

i början av 1800-talet inte 

ha hemsökts på detta grymma 

sätt. Sjulsson målar i stället upp 

en scen som påminner om den 

vid Seltjärnsmon: »De stora ved-

kubbarna, juolojärpak, infördes 

och lades i eldstaden och mellan 

dem lades tjärveden, på det att 

brasan skulle brinna med klara 

flammor och sprida klart ljus. 

Från låkkek (lock-akjan) inbäres 

julkosten: ost, smör, torr fisk 

och torrt, mört kött (juola-bjärko) 

samt bläsor, i hvilka man förvarar 

färsk, frusen renmjölk.» 

Men också här erinrar ett förhållningssätt 

starkt om vad som sägs 

beträffande respekten för julmånen 

i äldre källor. Det heter nämligen 

hos Sjulsson att man skulle 

»hålla sig så tyst som möjligt. 

Samtalet föres med låg röst. 

Glömmer sig något af barnen i 

detta afseende, påminnes det, att 

nu är stuora-bessie inne, då man 

icke har rätt till att tala högt eller 

skratta. Under julnatten sofva 

inga andra än de minsta barnen. 

Man håller sig vaken genom att 

äta, och att då och då tömma en 

kosta brännvin. Stämningen i kåtan 

är sådan, som då man väntar 

att en aktad främling skall stiga 

in.» 

Detta tål att jämföras med 

missionärernas uppgifter från 

början av 1700-talet. Flera av 

dem uppger nämligen att under 

julmånen fick man inte hugga 

ved eller bullra på annat sätt. 

Kvinnorna fick heller inte spinna. 

Dessutom var det brukligt att 

hänga upp en ring i rökhålet »at 

Maanen skal skinne derigiennem, 

og derved meene de Bissemana 

een stoor aere» (Nordnorske samlinger 

V:5). 

Av Torkel Tomassons skildring 

framgår att ett sådant förhållningssätt 

var helt övergivet i hans 

barndom: »Det rådde munterhet 

inne, och munterheten trängde 

ut genom de tunna väggarna, så 

att man endast behövde komma 

i närheten för att strax förstå, att 

det även var julkväll i dessa vildmarkens 

boningar» (Torkel Tomasson, 

1928). 

Alltnog. Från sin uppväxttid 

inom Frostviken erinrar sig Sigrid 

Rutfjäll att kaffepannan skulle 

hållas varm på struötte-iekkede, 

dvs julafton. Dessutom togs 

förstås renosten fram liksom korven 

och klimpen lagad på tunnblodet, 

ruorkema-malie. I hennes 

hem var det tradition att mor 

skulle läsa det glada budskapet 

ur Bibeln. 

Av Sjulssons skildring från 

Tärna att döma tycks man där 

ha sparat det kristna budskapet 

till juldagsmorgonen. Det heter: 

»En bön ur katekesen lästes vanligen, 

om någon i kåtan var läskunnig.» 

Och vidare: »När det led 

fram mot middagen, fördes det 

färska julköttet genom båssjoöppningen 

in i kåtan för att kokas 

till aftonmåltid. Sedan köttet 

hade kokat en stund, och 

flottet var afskummadt, tog man 

upp ett eller flera mindre stycken 

och läto dem svalna. Ett 

stycke i sänder spetsades på en 

liten käpp, doppades i flott och 

räcktes åt hundarna i tur och 

ordning. Detta var bjenjebessam.» 

Därefter skildras en rit med 

mycket gamla anor. Den utfördes 

enligt Sjulsson av fadern. 

Denne tog litet flott i en skål och 

gick »till en tall i full växtkraft 

och insmorde tallens bark med 

flottet. Vid samma tillfälle hade 

han med sig en liten stålbit, vanligast 

udden af en knif eller ett 

stycke af ett eldstål, hvilken han 

slog in i trädet. Denna smörjelse 

kallades juola-båtjo, julsmörjelse. 

Blef det något kvar af flottet, 

förvarades detta och användes 

såsom läkemedel mot ryggvärk. 

Hvilken afsikten var med denna 

sed, har ingen kunnat angifva, 

som därom tillfrågats. Sedan aftonmåltiden 

var afäten, voro alla 

så tyngda af trötthet, att de strax 

gingo till hvila.» 

Den omtalade seden med julsmörjelsen 

går säkerligen tillbaka 

på ett bruk som omtalas redan 

av 1600-talsprästen Olaus Graan. 

Denne var främst förtrogen med 

Pite lappmark. Graan uppger att 

man till hälften täljde barken av 

en stor tall i ett slags runda cirklar 

eller fläckar. »Der effter taga 

the medh een Skiedh flåttet 

Vthur kittillen, och kasta tree 

Skiedar medh Afwugh handen 

på hwar fläck, af hwar Man i 

byhn...» (Svenska Landsmål, 

1899). 

För Torkel Tomasson och de 

283

andra unga gällde det att skidtolkande 

efter köroxarna hinna avverka 

de två milen från Seltjärnsmon 

till Anundsjö kyrka för att 

bevista julottan. »Och prosten 

Dixelius kom i sin predikan ... 

icke i det rätta sinnelaget och 

den rätta stämningen, om han 

inte bland sina sockenbor på julmorgonen 

även såg samefolkets 

lätta färger. I björkarna på prostgården 

plägade också sameh — 

medan de på julmorgonen voro i 

kyrkan — binda sina korrenar. 

Och efter ottan bjöd prosten vanligtvis 

fjällfolket på kaffe.» Själva 

färden skildras mästerligt: »I en 

ursinnig fart sprängde nu korrenarna 

fram. De, som sitta i pulkorna 

befinna sig i en snöyra av 

den från korrenarnas bakfötter 

uppsparkade snön. För att väja 

för pulkorna balansera skidåkarna 

smidigt än på den ena, än på 

den andra skidan, ömsom på vägen 

och ömsom på vägkanten. 

Efter den långa sluttningen passerade 

man i sporrsträck genom 

Seltjärnsbyn, där det lyste från 

alla fönster. Med oförminskad 

fart var man snart framme vid 

kroken och passerade Granåbron, 

för att julljusen strax skulle lysa 

från Kubbe... Vid ledningen travar 

bläsen villigt och elegant, under 

det att han allt emellanåt vi- 

284 

ker litet åt sidan och nyper litet 

snö från landsvägskanten för att 

lindra törsten. I rad följa de andra 

korrenarna efter med korta 

mellanrum. Musiken med bjällror 

och klockor framträder mera harmonisk, 

och det hela lämnar på 

en utomstående intrycket av ett 

vilt men likväl ordnat slädparti.» 

Sigrid Rutfjäll åter brukade 

åka skidor den knappt femton 

kilometer långa sträckan fram till 

Strömsund. — När hon omkring 

1910 flyttade med Anders och 

Anna Tomasson kom man vid 

jultiden fram till en timmeravverkning 

vid Hotagssjön. Där inredde 

man en timmerkoja och firade 

julen. Renarna höll man alldeles 

intill, där de åt skägglaven 

av de fällda granarna. 

Slutligen skall vi ge ordet till 

Thomasine Johnsen, som skildrar 

sin barndoms julfirande i Bindalsfjällen 

på västra sidan om Kölen 

omkring år 1870. 

»Jeg eier i det norske sprog 

icke ord som kan fortaelle, hvor 

hoitidelig og vakkert det var inde 

hos os juleaften. Det duftet av 

friskt bar og renstek.» Så börjar 

Thomasine sin berättelse och 

hon fortsätter: »Det var skik ikke 

at laegge sig julenatten, den skulde 

vaere vaakenat. Vi barn lekte 

da ute en stund sammen med 

grandebarna, for det traf sig slik, 

at vi hadde gränder til jul. En riklap 

hadde koje ved siden av vor, 

og könen mindes jeg, var snil til 

at traktere mig... Det var som vi 

gjennem stjernerne saa in i himlen, 

hvor der var endnu gildere 

julekveld. Vi saa ikke et levende 

liv, ti der var hellig fred, og den 

bröt ikke engang vargen... Hele 

fjeldvidden jublet i sit hvite 

klaedebonn. Skulde jeg, et fjeldets 

barn, glemme det. Skulde 

jeg kunde glemme, at det var til 

et nomadfolk likesom min slegt 

at englesangen lod» (Ellen Lie, 

1918). 

Hemma i Johnsens tältkåta i 

Bindalsfjällen var det far som läste 

julevangeliet, kanske i Pehr 

Fjellströms sydsamiska översättning 

från år 1755. Budskapet 

upplevdes än mer gripande och 

angeläget på det egna språket. I 

sin översättning valde Fjellström 

också att kalla herdarna reinohejeh, 

dvs »renvaktare». Verserna 

åtta och nio har följande lydelse: 

»Ja tan paiken lejen kallegatjeh, 

reinohejeh jukko kåtsin 

ja kattin älobs iko. Ja käts, Herran 

Ängel tjodtjoi sijen ludne, ja 

Herran tjoukes piratjouki sijeb, 

ja sije suorgenin sagga.»

Västerbotten • 

1920-1977 

Register 

Alfabetiskt och systematiskt register utarbetade av Gunnel Boström 

och Ulla österlund. 

Registret omfattar cirka 50 sidor och har samma format som kvartalshäftet. 

Pris 10:-. 

Registret rekvireras enklast genom insättning av 10:- på hembygdsföreningens 

postgiro 6 26 22- 6. Märk talongen »Register». 

Leverans sker så snart registret kommit från tryckeriet. 

I förra numret 

Flera läsare har påpekat att bilden på sid 195 föreställer O P Pettersson 

tillsammans med Anders Mattsson och dennes bror Olof Mattsson i Vesken. 

Av misstag blev en sjö i Minnesota omdöpt på sid 209. Den heter 

Chisago Lake. 

Vilhelminabor har påpekat att det lieorv som normalt användes i Vilhelmina 

är av annan typ än den som förekommer på häftets bilder. Det 

har två sidställda knaggar, varav den övre sitter vid orvets topp; det har 

alltså ingen bladformig förlängning uppåt. 

jul i Västerbottens museum 

I Västerbottens museum i Umeå finns under julen två större 

tillfälliga utställningar. 

• Peter Weiss. Målning, collage, teckningar 1933—1960. 

• Slagnäs — by i Lappland. Fotografier av Roger Stenberg. 

Basutställningarna är naturligtvis öppna som vanligt. Till 

utställningarna om SÄLJ AKT, FISKE och SJÖFART 

har vi producerat ett enkelt tärningsspel. Det är 

framför allt tänkt som ett studiematerial för 

grundskolan, men kan också köpas. 

5 kr — billigt för en julklapp. 

KUSTBY 

Ett spel om livet i en västerbottnisk kus f 

kring sekelskiftet.

Västerbotten • 

En tidskrift om liv och arbete förr och nyss, 

om natur och kultur, om människor och djur. 

Prenumeration: årets häften 

häften i en bok 

häften och bok 

lösnummer 

35 

40 

55 

12 

Rekvisitioner och prenumeration: 

Västerbottens läns Hembygdsförening, 

Pg 6 26 22 - 6 

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år. 

Redigeras av tjänstemännen vid Västerbottens museum och 

Skellefteå museum. 

Huvudred, och ansv. utg: Per-Uno Ågren 

Grafisk form: Göran Carlsson 

Redaktionens adress: Västerbottens museum, 902 44 Umeå. 

Offsettryck: UTAB, Umeå 1978. ISSN 0346-4938. 

Västerbottens läns hembygdsförening;

missn). - Västerbottens museum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?