Tjugohundraelva - Fotografi i Fokus

Tjugohundraelva 

FF i FOTOGRAFI 1I 

FOKUS

Tjugohundraelva 

FF i FOTOGRAFI I FOKUS 

3

4 

Redaktion: Johan Sterner, Kajsa Lindskog & Merja Diaz 

Grafisk form: Johan Sterner 

Ansvarig utgivare: Fotografi i Fokus 

Tryck: Wallin & Dahlholm boktryckeri, Lund 2011 

Inlagan är tryckt på Profimatt 135 g från IGEPAgroup 

Omslaget är tryckt på Trucard 1 gloss 260 g 

Copyright: Respektive Fotograf/konstnär, författare 

Utgivare: FOTOGRAFI I FOKUS 

www. Fotografi-i-fokus.com 

ISBN 978-91-633-8087-7

Tjugohundraelva och 5! 

I år fyller Fotografi i Fokus 5! Inte 5 år, eftersom vi startade 2003, men 5 till antalet. Det är lite 

problematiskt att få ihop ett riktigt jubileum när man agerar som en biennal, en publik händelse 

vartannat år. Att fira 9 år blir ju lite udda och jämna 10 år blir det ju först nästa år, 2012. Men 

då har vi ju ingen biennal så då kan vi ju inte fira. 

Man kan ju i och för sig göra som Venedigbiennalen gjorde när de hade ett treårs uppehåll för 

att få hundraårsjubileet 1995 att stämma med den 50:e biennalen. I så fall kunde vi hoppat 

över årets upplaga och kunnat fira både 5 och tio år 2012. Men då hade det varit lite tomt i år. 

Hursomhelst, jag och flera med mig är i alla fall jublande glada för att vi är många i södra 

Sverige som på detta smått unika sätt kan samla ihop oss för att med fotografiet som gemensam 

nämnare skapa ett stort, levande och återkommande forum för visuell kommunikation. Fotografiet, 

detta medium som likt en kameleont kan ändra karaktär beroende på sin omgivning, sitt 

sammanhang fascinerande, berör, engagerar och skapar kunskap. Med bilden som utgångspunkt 

förs debatt och diskussion om vår kultur och samtid. 

Stort tack till alla medverkande som bidrar till ett spännande och mångfacetterat program 

fyllt med utställningar och aktiviteter runt om i Skåne som innehåller såväl internationella 

storstjärnor som nya unga talanger. 

Varmt välkomna till femte upplagan av Fotografi i Fokus! 

Kajsa Lindskog, styrelseordförande 

Styrelsen/arbetsgrupp 2010-11: 

Kajsa Lindskog, Johan Sterner, Merja Diaz, Kristina Jensner, 

Michel Thomas, Susanna Hesselberg och Malin Dormer. 

5

MARY ELLEN MARK 

– Februari 2011 

När läsarna av den amerikanska tidskriften American 

Photo inför millennieskiftet röstade fram Mary Ellen 

Mark som tidernas mest inflytelserika fotograf kom det 

inte som en direkt överraskning. Legendariska Mary 

Ellen Mark har under flera decennier väckt beundran. 

Hennes ställningstagande för människor som lever i 

samhällets sårkanter – the unfamous – har satt normen 

för tusentals dokumentärfotografer världen över. 

Medmänsklighet, intelligens och viljestyrka är några 

av de egenskaper som vanligtvis tillskrivs Mary Ellen 

Mark. Tillsammans med legendariska bildskapare som 

Diane Arbus, Margret Bourke-White och Dorothea 

Lange bildar hon en kvartett som kan beskrivas som 

fotohistoriens främsta kvinnliga dokumentärskildrare. 

Med konstprojektet TWINS vann Mary Ellen 

Mark också acceptans inom den mer konstnärliga fotografi 

som kräsna amerikanska museer vill ha. 

– Jag är både en dokumentärfotograf och en porträttfotograf, 

skriver Mary Ellen Mark i inledningen 

till boken TWINS (Aperture 2003). 

Framstående dokumentärfotografer fångar det precisa 

ögonblicket i en enda exponering. Lika framstående 

porträttfotografer fångar själva essensen av en person. 

Inom porträttfotografin är subjektet vanligtvis medvetet 

om kameran. Ibland är ett fotografi både dokumentärt 

och ett lyckat porträtt. 

6 

Mary Ellen Mark har alltid varit fascinerad av 

tvillingar. Men det är enbart enäggstvillingar som är 

intressanta. Det är främst likheten som fängslar, även 

om det oftast är de små olikheterna som gör fotografiet, 

menar tvillingkännaren Mary Ellen Mark. 

Twin Days Festival i Twinsburg, Ohio är en sann 

bonanza för tvillingskådande. Mary Ellen Mark gjorde 

sin första studieresa till tvillingfesten 1998. Att försöka 

greppa festivalens tusentals tvillingpar blev en frustrerande 

erfarenhet. 

Utrustad med småbilds- och mellanformatskameror 

testade Mary Ellen Mark en rad olika bildidéer. Men 

det skulle dock visa sig att behovet för ett ännu större 

bildformat skulle krävas för att få den detaljrikedom 

som skulle göra projektet meningsfullt. 

Till Festivalen 2001 kom Mary Ellen Mark utrustad 

med Polaroids smått gigantiska 20 x 24 tums kamera, 

ett studiotält, kraftfulla blixtaggregat och åtskilliga assistenter. 

Sammanlagt behövdes det en lastbil och två 

husvagnar för transporten. Tvillingarnas intresse för 

att bli fotograferade av Mary Ellen Mark var enormt. 

Svårigheten gällde snarare att välja subjekt som skulle 

skapa de medmänskliga värden – bortom det ytliga, 

komiska eller enbart bisarra – som Mary Ellen Mark 

sökte. 

2002 återvände Mary Ellen Mark till Twinsburg 

och Festivalen för att slutföra fotoprojektet. Maken och 

filmaren Martin Bell fanns då också på plats för att göra 

intervjufilmen om hur det är att vara enäggstvilling.

Mary Ellen Mark, Twins, Walter and David Oliver, 65 years old, Walter older by 8 minutes, 2001. 

7

Resultatet av tvillingprojektet i Twinsburg har gett 

fotohistorien ytterligare ett magnifikt riktmärke över 

vad som är värt att bli odödligförklarat. 

Galleri Magnus Åklundh är att gratulera till att få 

ställa ut Mary Ellen Marks unika polaroider – där varje 

fotografi är ett original – för första gången i Sverige i 

samband med årets fotofestival i Malmö 2011. 

Mary Ellen Marks karriär är på många sätt ett 

skolexempel på hur man skaffar sig en fotografisk plattform. 

Mary Ellen Mark föddes i Philadelphia 1940 och 

växte upp i en typiskt amerikansk medelklassmiljö, 

utan att hennes barndom för den skull var helt lycklig. 

Som ung studerade hon konsthistoria och fattade 

1962 vid Annenberg School of Communication ett 

impulsivt beslut att bli fotograf efter att bara ha hållit 

i en Leica-kamera. 

– Med en gång när jag höll i kameran, så visste jag 

att det var fotograf som jag skulle bli. Och jag kände 

på mig att jag skulle bli en bra sådan! 

Förhållandena i hemmet hade inte alltid varit de 

bästa och Mary Ellen Mark såg också kameran som en 

möjlig biljett till ett eget, oberoende liv. 

– Jag ville bort! Jag drömde om att med kamerans 

hjälp kunna se andra kontinenter, kulturer och komma 

främmande människor in på livet, har hon berättat. 

Snart nog fick den unga fotostudenten chansen att 

visa upp sin portfolio för självaste Edward Steichen. 

Den amerikanske fotografins nestor och tillika inflytelserik 

chef för Museum of Modern Arts avdelning för 

fotografi i New York. Edward Steichen betonade samma 

sak för Mary Ellen Mark som hon idag själv predikar 

för unga fotografistuderande: ”Varje seriöst arbetande 

fotograf måste ha ett absolut eget uttryckssätt.” 

Steichens råd var gott! Men det är ändå svårt att 

som ung fotograf undgå att påverkas av andra fotografer 

och deras arbeten. I Mary Ellens fall har det varit namn 

som Bruce Davidson, Robert Frank och Henri Cartier- 

Bresson som stått för inspirationen. Diane Arbus´ värld 

av missanpassade och andra ”monster” har också gripit 

henne. Ingen har dock gjort ett djupare intryck på Mary 

Ellen Mark än Eugene Smith. Hans klassiska bildessäer 

blev tidiga riktmärken för den unga fotografens egna 

ambitioner med kameran. 

8 

Mary Ellen Mark började fotografera på allvar 

1963. Några år senare öppnade hon en egen studio i 

New York. Enligt egen utsago kom det verkliga genombrottet 

1969, då den ansedda bildtidningen LOOK 

skickade henne till Rom för att följa Federico Fellini och 

filminspelningen av ”Satyricon”. Mötet med Fellini och 

filmvärlden gav mersmak och Mary Ellen fortsatte direkt 

till Hollywood för att söka lyckan som stillbildsfotograf 

vid filminspelningar. Hon fick omedelbart jobb som 

fotograf på ”Alice´s Restaurant” och har sedan dess varit 

stillbildsfotograf vid ett dussintal andra filminspelningar. 

”Carnal Knowledge”, ”Moment 22”, ”Apocalypse Now” 

och ” Ragtime” hör till de mer kända. 

Det var i samband med inspelningen av Milos 

Formans ”Gökboet” på ett mentalsjukhus i Oregon 

1971, som Mary Ellen Marks fotografiska karriär fick 

en djupare innebörd. I mötet med den undermåliga 

mentalvården väcktes hennes sociala patos. Besöket 

på Oregon State Hospital Ward 81 – en avdelning för 

svårt mentalsjuka kvinnor – gjorde ett så starkt intryck 

på Mary Ellen Mark att hon beslöt sig för att göra en 

bok om detta tabubelagda ämne. 

Efter filminspelningen av ”Gökboet” tog det fem 

år av intensiva övertalningsförsök från fotografens sida 

innan sjukhusledningen åter öppnade portarna till Ward 

81. Året var 1976 och inget förlag var villigt att offra 

några förskott på ett så icke-kommersiellt ämne som 

mentalvård. Följaktligen fick Mary Ellen Mark bekosta 

projektet själv. 

– Min pappa hade haft åtskilliga nervsammanbrott 

och det gjorde mig speciellt motiverad. Jag var fascinerad 

av dessa människor och hade jag varit mera vetenskapligt 

inriktad, hade jag säkert blivit psykiatriker, anförtrodde 

Mary Ellen Mark sig för mig under en av de flertal 

intervjuer jag gjort med henne. 

Mary Ellen Mark låste in sig på Ward 81 i trettiofem 

dagar i sträck. Hon bodde i en egen cell som kunde 

låsas inifrån. Det kändes viktigt för fotografen att bo på 

mentalsjukhuset på samma villkor som de mentalsjuka. 

Hon kom snart underfund med att skillnaden mellan 

att vara ”normal” och att vara ”mentalsjuk” var hårfin. 

Ward 81 (1979) blev Mary Ellen Marks första riktigt 

betydelsefulla bok. Den innehåller flera teman som 

senare återkommer under hennes karriär. Ett är hennes 

intresse för den bortglömda människan; ett annat är 

att hon i det lilla perspektivet söker sanningar som är 

universella. Sammanlagt har Mary Ellen Mark

Mary Ellen Mark, Twins, Jordan and Joseph Basinger, three years old, Joseph older by 2 minutes, 2002. 

9

publicerat ett femtontal böcker varav ”Falkland Road” 

(1981), ”Streetwise” (1988), ”Mary Ellen Mark: Twentyfive 

Years” (1991), ”Indian Circus” (1993), ”American 

Odyssey” (1999) och ”TWINS” (2003) rönt störst 

uppmärksamhet. 

Förutom att de givits ut i bokform har Mary Ellen 

Marks lätt igenkännbara, svartvita fotografier regelbundet 

publicerats i tidskrifter som Harpers Bazaar, LIFE, 

The New York Times Magazine, Rolling Stone, The Sunday 

Times Magazine och Vogue. Hennes talang har dessutom 

genom åren blivit rikligt prisbelönad: Mary Ellen Mark 

har emottagit Robert Kennedy Award två gånger, fått 

Leica Medal of Excellence, Canon Photo Essayist Award 

World Press Photo Award, ICP:s – International Center 

of Photography – stora pris och, inte minst, ett stort 

stipendium från Hasselbladsstiftelsen 1997! 

Mary Ellen Marks älsklingskamera var från början 

Leican, men med åren har Hasselbladaren blivit ett 

viktigt redskap. Hon har testat storformatskameran i 

jakten på teknisk perfektion, som nu senast i TWINSprojektet. 

– Att lära mig behärska olika format, har gjort 

mig till en bättre fotograf, säger hon. När jag började 

arbeta med mellanformatet, så gjorde det mig till en 

bättre småbildsfotograf. När jag började arbeta med 

storformatskameran, så blev jag automatiskt en bättre 

Hasselbladsfotograf. 

Mary Ellen Mark har som få dokumentärfotografer 

lärt sig att utnyttja det kvadratiska formatet till fulländning. 

Inte sällan genom att lägga viktiga bildelement 

i bildernas ytterkanter. En metod som ökat känslan av 

spontanitet, utan att för den skull förlora kontrollen 

av en perfekt kamerateknik. Detta, plus fotografens 

specialitet att lägga en lätt blixt på motivet för att få det 

att stå ut mot bakgrunden, är starkt bidragande orsak 

till att Mary Ellen Marks stil är så lätt att känna igen. 

”American Odyssey” är Mary Ellen Marks 35-åriga 

resa som fotograf personifierad i en amerikabild som 

bryter mot den vanliga. Hennes vision av Amerika är 

knappast den vi möter i Hollywoods drömfabrikationer. 

Vi får på utställningen återknyta bekantskapen med 

familjen Damm, som först uppmärksammades i ett 

reportage av fotografen i LIFE 1987. Familjen om fyra 

personer bodde då i en gammal bil under en viadukt i 

Los Angeles. Den nu utökade familjens levnadsvillkor 

har knappat förbättrats – fast i bilen bor familjen inte 

10 

längre! Inte heller Tiny – från fotografens Oscarsnominerade 

projekt ”Streetwise” – har lyckats reda ut 

sitt liv. Tiny är idag själv mamma till fem barn med 

fem olika fäder! I ”American Odyssey” tar Mary Ellen 

Mark oss med till många av sina återkommande motiv 

som KKK-möten, rodeos, störda barn och amerikansk 

fattigdom så som den ser ut i Appalachia, i New York 

och i Texas. Men allt är ändå inte hopplöst i Mary 

Ellen Marks odyssey genom USA. Miamis dansande 

gigolos, vårsemestrande studenter i Daytona och Halloweenfirande 

barn i New York är fångade med både 

humor och sensibilitet. 

”American Odyssey” och ”TWINS” är i sanning 

rörande skildringar av vår tid. Mary Ellen Mark har 

lyckats kombinera Margaret Bourke Whites känsla för 

form med Dorothea Langes livslånga humanistiska inställning 

till fotografi. Dessutom äger hon Diane Arbus 

förmåga att säga ”allt” i en enda bild! Egenskaper som 

får Mary Ellen Mark att för mig framstå som vår tids 

främsta kvinnliga fotografiska dokumentärskildrare! 

I en intervju för ett antal år sedan frågade jag Mary 

Ellen Mark om hon trodde att hon skulle kunna förändra 

världen med sina bilder: 

– Den fotograf som tror att han eller hon kan 

förändra världen med sina bilder har ett uppblåst ego, 

svarade hon och tillade: 

– Men människor kan däremot bli mera förstående 

och toleranta. Vissa människor, åtminstone! 

Hasse Persson, fotograf och 

chef för Borås Konstmuseum. 

I närvaro av Mary Ellen Mark presenterar 

Hasse Persson, chef för Borås konstmuseum, 

utställningen ”Twins” 

fredagen den 25 mars kl 18.30

BLäcK – Tatueringar Hud Smärta 

I projektet BLÄCK möts två sätt att porträttera 

människor – fotografens blick genom linsen, 

och författarens intryck skildrad genom orden. 

Gemensamt är användandet av alla sinnen för att 

förnimma personen som ska porträtteras. Hur faller 

ljuset, hur låter andningen? Hur rör sig människan 

genom rummet, hur ser han eller hon på sin kropp 

och – vad avslöjas i mötet? 

Författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink 

och fotograf Björn Abelin tänker högt om arbete och 

samarbete. 

Björn Abelin har arbetat med projekt som handlar 

om yta, landskap och kropp ända sedan tidigt 90-tal. 

1992 gav han ut boken I Afton Dans där han skildrade 

en danstillställning för utvecklingsstörda. 

BJÖRN: Som fotograf arbetar jag med ytan och den 

är intressant ur flera aspekter. Ytan är som spegel. Vad 

säger mina reaktioner och känslor i mötet med den 

utvecklingsstörde? Vem är annorlunda, vem jämförs 

med vem? Man skulle kunna prata om det yttre och 

inre ansiktet. 

Det finns en idé om att porträttkonsten kan avtäcka 

det yttre skalet och nå insidan – till och med själen - på 

den som porträtteras, avslöja vårt inre. 

BJÖRN: Alkemin i det fotografiska lever kvar. Om 

detta verkligen är möjligt kan man ifrågasätta, men för 

mig är det intressant hur vi hanterar ytan. Vilka slutsatser 

drar vi av en persons yttre. Hur snabbt dömer vi inte 

en persons egenskaper utifrån dennes utseende? Flera år 

senare arbetade jag med en serie landskapsbilder (boken 

Escapes publicerades 2006 på Journal förlag) med referenser 

till tidig landskaps fotografi (sent 1800-tal) och 

det romantiska måleriet. Ytan spelade återigen en stor 

roll. Naturens yta/skal berättar för oss vad som hänt och 

att väder och vind får dramatiska konsekvenser blir lika 

synligt som ett hårt liv lämnar spår i människas ansikte. 

Jag lekte med föreställningen om att naturen är besjälad. 

Termer som hotfull, skrämmande, omhändertagande 

och förlåtandekopplas ofta till naturen. 

I Björn Abelins arbete finns en röd tråd: landskapet 

bär på historier. Orkaner, bränder orsakade av naturen 

själv och ibland människans hand. Man kan tänka sig 

naturen som en kropp med en hud, ett yttre. 

Den serie porträtt som blivit till boken och utställningen 

BLÄCK skildrar vår samtid menar han. 

BJÖRN: Den tatuerade kroppen fascinerade mig 

då den har en kraft, den provocerar, den attraherar. 

Den förenar också intresset för landskapets yta som 

historiebärare och lusten att berätta om ansiktet och 

kroppens historia. Kroppen som landskap, landskapet 

som kropp. Tatueringskonsten är på intet sätt något nytt 

men för mig sammanföll idéer som identitet, fåfänga, 

grupptillhörighet och smärta. 

De första trevande fotografierna tog han i början av 

2000. Men kanske började det långt tidigare då han 

fotograferade sin brorson då han gnuggat fast en tatuering 

på överarmen. Som en sjörövare eller raggare visade 

han stolt upp den. 

BJÖRN: Vid ett annat tillfälle fotograferade jag en 

väns dotter (långt innan tatueringsprojektet hade initierats), 

även där med en gnuggis på ena överarmen. Stolt 

11

12 

© Björn Abelin

höjde hon axeln så tatueringen blev ett med hennes 

ansiktet vänt mot kameran. En tatuering kan förstärka 

idén om ett jag, kanske kan den också förändra eller ge 

plats för att kunna vara någon annan. 

När Björn Abelin tog kontakt med journalisten Elisabeth 

Åsbrink var hon mitt i skrivandet av sin första bok 

Smärtpunkten. Hon hade just avslutat ett kapitel om 

hur några av de dåvarande nazisterna som blev åtalade 

för polismorden i Malexander hade låtit tatuera in var 

sin stor AK4 på bringan. En av killarna valde också en 

skjutklar bankrånare medan den andre lät tatuera in stor 

text på ryggen: The Hate Still Shades Me. 

ELISABETH: Jag funderade länge över varför en 

människa lät göra sådana bilder på sin hud. Att det 

handlade om en slags uråldrig mänsklig önskan om att 

göra sig själv skräckinjagande, respektingivande var en 

sak. Men handlade det också om att hämta kraft, och 

självkänsla ur bläckbilderna? Jag tror det. 

Flera av de människor Björn Abelin hade mött bar 

på historier kring sitt liv och sin tatuering, som också 

behövde dokumenteras i ord. Elisabeth Åsbrink började 

med att söka upp några av dem, en och en. 

ELISABETH: Jag är en van intervjuare, men det var 

ändå något särskilt att träffa en människa och be henne 

klä av sig för mig. Ska jag porträttera någon, vem som 

helst, måste jag vara helt vidöppen. Jag lyssnar, noterar, 

registrerar blickar och tystnader – och det är intimt nog. 

Att dessutom ”ta in” människans nakenhet blev ibland 

obekvämt nära. Huden är en del av vår sinnlighet och 

hänger samman med lust, beröring, doft och avsmak… 

ja, det var väldigt speciella intervjusituationer! 

Efter att ha mött några av de avfotograferade, kände 

Elisabeth Åsbrink att bläckbilderna väckte så många 

frågor och tankar - om tiden, minnen och vårt behov 

av att uttrycka oss - att också en annan sorts texter behövdes 

för helheten. 

ELISABETH: På svenska finns knappast något skrivet 

om tatueringar i konsthistoriskt perspektiv, eller med 

utgångspunkt från de djupt existensiella frågor som 

jag märkte låg som ett lager under tatueringarna. Vad 

är viktigt i mitt liv? Vem vill jag vara? Vem vill jag bli? 

Men i Tyskland, USA och Storbritannien finns många 

som utforskat ämnet med stort allvar, och jag läste alla 

möjliga böcker om hud, smärta och till och med om 

Kafkas syn på mode. Allt bidrog till att lägga ett pussel 

med bläckbilderna, så att en nutid trädde fram. 

Att märka sin kropp för att markera viktiga händelser 

i sitt liv är lika urmänskligt som att sjunga, dansa eller 

dela en måltid. När ett barn föds, eller en älskad människa 

dör, när stora saker sker, önskar människor ett 

minnesmärke. Eller för att skilja olika kapitel i livet 

från varandra. Tatueringar använda i många kulturer 

och tider för att sätta punkt för barndomen och inleda 

en ny fas. Det är också återkommande genom tiderna 

och olika kulturer, att tatueringar laddas med en slags 

magi, att människor hämtar kraft från sina bilder – att 

de blir ett sätt att förändras. Och så är det fortfarande. 

BJÖRN: Det är inte alltid man vill bli bedömd för 

sina tatueringar, lika lite som man vill bli bedömd för att 

man har en stor näsa, om man haltar eller har ett stort 

synligt ärr. Men redan i det ögonblick jag fotograferar 

höjer jag värdet på det vanliga eller det skamliga. I flera 

år samlade jag på dessa bilder av bläckbilder. Precis 

som de jag fotograferade, som samlade på sina bilder 

på sin kropp. 

ELISABETH: Och jag samlade på tankar om tatueringar. 

Och om smärta. När jag sedan träffade de jag 

skulle porträttera, kunde jag plötsligt se dem i ett annat 

sammanhang, som del av det där urmänskliga, eller 

ibland, som en del av den enorma kroppskultur vi alla 

befinner oss i. 

Elisabeth Åsbrink och Björn Abelin vill att boken 

BLÄCK blir läst minst tre gånger: först fotografierna, 

sedan texterna och sedan fotografierna igen, med en ny, 

fördjupad blick. För Dunkers konsthall har de nu gjort 

ett bildspel, där materialet är utökat och ytterligare bearbetat. 

Förhoppningen är de tatuerade ska känna sig sedda 

och tagna på allvar, att de otatuerade ska lämna Dunkers 

konsthall med en känsla av ett givande, oväntat möte. 

Noterat och bearbetat av 

Elisabeth Åsbrink och Björn Abelin 

13

EN väRLD Av BiLDER 

Det sägs ofta att vi lever i ett visuellt samhälle och att 

bilder spelar en allt viktigare roll i allt fler delar av den 

mänskliga erfarenheten. När sådana påståenden görs är 

bilderna som det hänvisas till inte sällan fotografier som 

syns och produceras inom så skilda områden som till 

exempel reklam, semesterbilder, vetenskaplig dokumentation, 

nyhetsreportage och konst. Den bildinriktade 

kulturteoretikern W T Mitchell (What Do Pictures 

Want? The Lives and Loves of Images, The University 

of Chicago Press, 2005) pratar om en ”visuell vändning” 

(”visual turn”) på senare tid och uppmanar oss 

att vara observanta på de bilder som medverkar i dessa 

livspraktiker. Istället för att bara låta dem gå oss förbi 

14 

eller utföra sin uppgift i tystnad menar han att vi måste 

umgås med dem och få dem att tala, fråga dem vad de 

vill och stanna upp och lyssna på vad de har att berätta. 

Åke Hedströms fotografiska arbete är lika obundet 

av definitioner som fotografiet självt och han har varit 

verksam i alla de ovan nämnda tillämpningsområdena 

och fler ändå. Variationsbredden hos hans bildsamling 

gör det fåfängt att försöka säga något om vad det fotografiska 

mediet skulle vara till sin natur. Snarare, i och 

med att hans fotografier skiljs i tiden från de rum som 

de annars skulle samspela med när de hängs på gallerisalens 

vita väggar, inbjuder de oss att svara på Mitchells

uppmaning om att umgås mer förtroligt med de bilder 

som utgör våra livsvärldar. När vi möter dem är det 

nödvändigt att vi inte bara tar hänsyn till vad de tycks 

föreställa: vi måste också fundera på hur de påverkar våra 

upplevelser av världen – hur vi tänker om begrepp som 

tid, rum, minne och verklighet – och våra relationer till 

världen som fysiska och känslomässiga varelser. 

Varje fotografi är en värld i sig. I en av de världarna 

ser jag de urblekta färgerna från en dag på stranden 

för omkring 23 år sedan. Det är en livlig scen med 

ljudet av människor som pratar och barn som leker, 

känslan av en lätt bris och varm sand under fotsulorna 

och lukten av tång och sololja. De matta färgerna hos 

ett urblekt fotografi placerar scenen stadigt i det förflutna, 

i en tid som flytt och aldrig kommer åter. Det 

är en soldränkt värld som är evigt förankrad i dåtid och 

därför är oundvikligt förknippad med ett visst mått 

av nostalgi – ett känsloläge eller sinnestillstånd som 

ibland betraktas som ofrånkomligt sammanlänkat med 

modernitetens snabba förändringar och alla guldåldrar 

som den fortfarande lämnar efter sig. Men trots de 

nostalgiska känslor och eventuella personliga minnen 

som Åke Hedströms fotografier väcker är det som jag 

står inför i dem inte det förflutna, utan en bild som 

existerar och upplevs i nuet – liksom alla andra bilder. 

Antropologen Thomas de Zengotita (Mediated, How 

the Media Shapes your World and the Way you Live in 

it, Bloomsbury Publishing, 2005) är en av flera som 

hävdar att de processer som vi använder för att minnas 

och relatera till det förflutna ständigt ändras eftersom 

mängden bilder som vi dagligen möter hela tiden ökar 

och bildframställningarna dessutom blir allt mer sofi- 

stikerade, varierade och intensiva. När vi sett och påverkats 

av det urblekta foto med vars hjälp förgången 

tid så ofta betecknas i till exempel spelfilm, reklam 

och dokumentärer blir nostalgin framför allt en visuell 

förnimmelse som inte går att skilja från alla de visuella 

lager som används för att frammana den. Eftersom vi 

är så bra på att känna igen de specifika färgtonerna hos 

ett urblekt färgfoto från en viss tidpunkt i närhistorien 

så placerar vi det dessutom visuellt bland de otaliga 

bilder som ofta används för att frammana den givna 

tidpunktens visuella ramverk. Det är inte utan orsak 

som Zengotita frågar sig hur det kan vara möjligt att 

barn idag verkar känna nostalgi för 1960- och 70-talen, 

decennier som de aldrig själva upplevt. Om jag dröjer 

kvar vid den känsla av nostalgi som frammanades i mig 

frågar jag mig om det förflutna idag, i en värld av bilder, 

inte mer än någonsin handlar om bildframställningar i 

nuet – till den grad att själva tanken att det skulle finnas 

ett förflutet bortom framställningarna känns förlegad. 

Vad gäller scenen på stranden frågar jag mig vad 

det är jag ser när jag tittar på fotot. Jag upplever de 

förnimmelser som väcks och de kognitiva processer som 

placerar fotot inom det förflutnas (visuella) ramverk 

samt de känslor av nostalgi som av nödvändighet följer. 

Men vilken information ger fotot om de avbildade 

personerna? När jag tittar närmare börjar jag märka att 

den lyckliga scen som kameran skenbart fångat inte är 

så orörd av framställningens mekanismer som jag först 

trodde. När jag tittar från den ena bilden till den andra 

börjar en del av personerna att se misstänkt lika ut. En 

liten pojke som rör sig mot högra kanten på en bild 

påminner väldigt mycket om pojken som dyker upp 

i vänster bildkant på nästa foto. En annan pojke som 

i den första bilden sitter med ryggen mot fotografen 

är extremt lik pojken som stirrar mot oss i det andra 

fotot. Och mannen i vit t-tröja som ligger och spanar 

ut över havet i första bilden är väl samma som sitter 

och spanar ut i den andra? I själva verket är det samma 

människor hela vägen. Och när jag förstår det börjar 

de handlingar och gester som först verkade så naturliga 

att förefalla mig desto mer krystade och självmedvetna. 

Det är absolut inte någon dokumentation av en scen 

som tillfälligtvis utspelar sig på en strand för ett antal år 

sedan. Det är snarare en iscensättning, där personerna i 

lika hög grad som fotografen medverkar i att konstruera 

en scen som vid första anblick förefaller helt okonstruerad. 

Leker barnet i de svarta badbyxorna eller låtsas 

det leka? Spanar mannen i den vita t-tröjan ut över 

havet eller gestaltar han att han gör det? Eller viktigast 

av allt: Spelar det någon roll? I en värld av bilder där 

levda situationer uppfattas visuellt kanske det inte är 

möjligt att tänka sig ett annat sätt att utföra det på än 

självmedveten bildframställning? 

Samma strand – men en helt annan uppsättning 

frågor – möter mig när jag tittar på en annan bild ur 

serien ”Näset - nutidsarkeologiska promenader längs en 

skånekust, 1977, 1988, 1999.” Sedan det uppfanns i 

mitten av 1800-talet har fotografiet spelat en central roll 

i den vetenskapliga granskningen av världen. Fotografiet 

tycktes kunna dokumentera den yttre verkligheten objektivt 

och blev favoritverktyget framför andra i en redan 

lång tradition av visuell, bildmässig dokumentation som 

ett led i den vetenskapliga undersökningen. Det hävdas 

ibland – till exempel av Michel Foucault (The Order of 

Things: An Archaeology of the Human Sciences, Pantheon 

Books, 1970) – att det moderna livet i sig kan uppfattas 

som ett förverkligande av vetenskapen inte bara som 

undersökningsmetod utan även som livsstil: ett sätt att 

15

som ett vetenskapligt objekt att skärskåda, upplösa i 

sina beståndsdelar och dokumentera. Foucault menar 

dessutom att det inte är något oundvikligt med det 

vetenskapliga förhållningssättet till världen, utan att 

vetenskapen som livsstil ”uppfanns” i modernitetens 

begynnelse och sedan gradvis har genomsyrat det moderna 

livets alla sidor. På 1800-talet insåg man snabbt 

hur användbart fotografiet var för vetenskapens syften. 

Sedan dess har kameran använts för att dokumentera 

och kategorisera de flesta områden av livet och materien, 

vare sig det som på 1800-talet gällt skallformen på 

kriminella eller som på 2000-talet solsystemen i universums 

utkanter. I Åke Hedströms dokumentation av 

sina arkeologiska promenader längs stranden verkar just 

denna fotografiets roll i den visuella granskningen av 

världen vara föremål för diskussion. Att välja vad som är 

viktigt respektive oviktigt är ett grundläggande moment 

i den visuella vetenskapliga undersökningen. I de arkeologiska 

promenaderna har kameran valt ut lämningar 

från människors fritidsaktiviteter och lyft fram dem 

som väsentliga sidor hos den materiella världen, värdiga 

16 

att uppmärksammas av kamerans dokumenterande 

förmåga. Mer eller mindre igenkännbara föremål i olika 

stadier av förgängelse upphöjs av titeln till vetenskapliga 

undersökningsfynd, till exempel en spritflaska från 

1970-talet, en gammal sko som lämnats där någon gång 

på 1980-talet och en yoghurtförpackning i plast som 

man kanske struntade i att slänga efter en picknick på 

stranden på 1990-talet. Att dokumentationen av de här 

föremålen dessutom presenteras i vågräta band ordnade 

efter det årtionde de hittats ger ytterligare emfas åt 

föremålens befordran från oönskade rester av konsumtionssamhället 

till möjliga bevis på en outtalad fråga. 

Betraktaren presenteras med alla tecken på vetenskapligt 

eller undersökningsrelaterat värde, men ”resultaten” som 

förevisas är skenbart banala och meningslösa. Men om 

vi tänker närmare efter måste vi fråga oss enligt vilka 

lagar kategorierna banalitet respektive värde fastställts. 

Vem i den vetenskapliga granskningen av världen är det 

som bestämmer vilka kategorier dokumentationerna av 

världen ska uppdelas i? I Foucaults analys av de konstruerade 

kategorier med vars hjälp den moderna världen

ordnas och förstås hänvisar han vid ett tillfälle till en 

kinesisk encyklopedi som den argentinska författaren 

Jorge Luis Borges (1899-1986) lekfullt skapat. Enligt 

den modellen delas djuren in i bland annat följande 

kategorier: de som tillhör kejsaren, är balsamerade, 

tama, digrisar, sirener, sagolika, vildhundar, otaliga, 

tecknade med mycket fin kamelhårspensel, just har 

krossat vattenkaraffen och de som på långt avstånd ser 

ut som flugor. Som Foucault påpekar resulterar den 

egendomliga klassifikationsmodellen för djur i övervägandet 

av själva ”omöjligheten i att tänka DETTA”. 

Genom den tanken tycks möjligheten uppenbara sig 

att världen skulle kunna vara full av ännu otänkta 

alternativ till vårt sätt att kategorisera och uppleva den. 

Eventuellt ställer oss de visuella dokumentationerna 

av arkeologiska promenader inför en liknande – men 

visuell – erfarenhet. Liksom lämningar som hittats på 

en speciell strand kan klassificeras i band efter årtal i 

välordnade numeriska mönster är det inte otänkbart 

att det finns många andra föremål, tankar eller synsätt 

som faller utanför de välbekanta metoderna för visuell 

dokumentation av världen och som eventuellt förtjänar 

vår odelade uppmärksamhet. 

Men låt oss nu lämna stranden och de mer 

abstrakta tankarna och istället närma oss Åke Hedströms 

fotografiska omarbetning av de egyptiska pyramiderna. 

I den faktiska, fysiska sammanflätningen av två olika 

fotografier av en pyramid till en bild som ger intryck av 

både skulptur och tvådimensionell bild påminns jag om 

att jag också när jag upplever en visuell framställning 

faktiskt närmar mig den som ett möte mellan en materiell 

entitet och en fysisk kropp i rummet. När vi upplever 

en bild handlar det uppenbarligen aldrig (enbart) om 

att mentalt förstå en visuell framställning. Förutom det 

fysiska rum där jag och fotografiet finns så är det visuella 

också alltid av nödvändighet förbundet med alla andra 

sinnen med vars hjälp vi upplever världen: känseln, 

hörseln, lukten – ja även rumsligheten, rörelsen och till 

och med smaken. Som filosofen och samhällskritikern 

Brian Massumi (Parables for the Virtual; Movement, Affect, 

Sensation, Duke University Press, 2002) påpekar är 

den mänskliga erfarenheten – inklusive upplevelsen av 

tvådimensionella bilder – av nödvändighet synestetisk 

såtillvida att den inbegriper våra sinnens samverkan 

med varandra och styrkan hos respektive sinnesintryck 

avgörs av föremålet 

17

vi upplever. Att samtida filosofer och teoretiker som 

Massumi börjar ägna alltmer uppmärksamhet åt den 

förnimmande kroppen som det organ med vars hjälp 

omvärlden upplevs är kanske en följd av bildvärldens 

tilltagande allestädesnärvaro. När en visuellt förmedlad 

verklighet blir lika vanlig och hemtam som den som 

existerar utanför bilderna blir det mindre meningsfullt 

att hävda att bilden föreställer en verklighet som finns 

någon annanstans: vi inser istället att bilder – inklusive 

foton – i sig själva är den värld i vilken vi lever. Som 

alltid lever vi i den världen som fysiska, förnimmande 

och emotionella varelser. 

I linje med den tanken undrar jag om det någonsin 

är möjligt att uppleva bilden av ett föremål som är så 

rumsligt påträngande som en egyptisk pyramid i strikt 

tvådimensionella termer. Är det inte snarare så att min 

kropps kunskap om rummet av nödvändighet färgar 

min visuella upplevelse? Hur är det att känna rummet? I 

en annan version av pyramiderna lyfts samspelet mellan 

visuellt och rumsligt fram med överdriven tydlighet. 

Bilder av pyramidens sidor har sammanfogats till en 

tredimensionell gestaltning som i sig utformats som 

den dokumenterade pyramiden – som om fotot på 

egen hand inte klarar av att berätta om sådant som 

höjd, bredd och vinklar. Som för att ytterligare klargöra 

riktningen som den (dokumenterade och konstruerade) 

pyramiden pekar i har sedan flera bilder placerats ovanpå 

varandra i avtagande storlek i en trippelreferens till det 

redan uppenbara. Eller kanske är det presenterade rummet 

faktiskt inte så uppenbart som det verkar? Det som 

avslöjas är kanske just det att ingenting är uppenbart 

i rummet som vi ser – och att precis som rummet i en 

18 

fotografiskt dokumenterad pyramid i grunden skiljer 

sig från en riktig pyramid så skiljer sig rummet kring 

en pyramid som byggts av foton av pyramider från 

rummet i ett foto av en pyramid. När jag stannar upp 

inför bilderna (skulpturerna) av pyramiden måste jag 

fråga mig vad jag faktiskt vet om upplevelsen av rum... 

Om pyramidserien synnerligen effektivt iscensätter 

de faktiska och synestetiska relationerna mellan visuellt 

och rumsligt talar andra bilder mer tydligt om andra 

egenskaper, till exempel textur och smak. När jag betraktar 

bilden av en gurka inser jag att det är omöjligt 

att uppleva den utan erfarenheten av den knaggliga, 

knapriga, vattniga förnimmelse som förknippas med 

”gurkighet”. Å andra sidan talar ett antal gurkor som 

radats upp intill varandra hellre till mig om åsikter – 

ibland tänkta och ibland lagstadgade – om vilken form 

en gurka måste ha för att tillhöra kategorin gurkor och 

säljas och konsumeras som en sådan. Vidare förmedlar 

bilden av en bit brieost ett krämigt intryck och förnimmelsen 

av att bryta en vit möglig yta, samtidigt som 

den antyder att det upplevelsemässigt kan finnas en 

kategoribetingad likhet mellan upplevelsen av ett fotografi 

av en ostbit och en dokumentation av månens yta. 

Andra fotografier talar däremot mer direkt till 

hjärtat. Sällan har Roland Barthes’ (Camera Lucida: 

Reflections on Photography, Hill & Wang, 1980) ofta 

citerade tankar om fotografiet känts så aktuella som när 

vi står inför ett foto av en älskad person som inte längre 

är med oss. Bilder är idag alltför varierade och vanliga 

för att man i enkla ordalag ska kunna tala om deras 

relation till en yttre verklighet. Men Åke Hedströms

ilder av Emma tycks avslöja just kamerans inneboende 

magiska förmåga att fånga ett verkligt ögonblick i tiden 

som aldrig kan upprepas i livet. När digitalfotot en gång 

för alla underminerat föreställningen om att kameran 

aldrig ljuger så känns de här analoga fotografierna som 

oemotsägliga bevis för att barnet i bilderna en gång var 

där. Jag ställs inför den förvirrande upplevelsen av det 

som Barthes kallade motivets ”därvaro”, något som i 

betraktarens tanke och känsla sammanblandar begreppen 

Liv och Verklighet. För mig förefaller det vara en 

verklig kropp som ler för kameran och leker barnsligt 

med sin kroppshållning och självbild med en kal, bred 

stenvägg som bakgrund – och jag drabbas av en tillfällig 

och hjärtskärande illusion av att den obestridligen 

verkliga kroppen framför mig aldrig försvunnit därifrån. 

Som Barthes skriver så är det analoga fotografiet mer 

än en framställning av något eller någon: det är fysiskt 

förbundet med sitt motiv genom ljuset. Fotografier av 

det saknade är inte bara symboler av något frånvarande. 

De berör oss, som Susan Sontag säger, ”som de fördröjda 

strålarna från en stjärna”. 

I tystnaden hos utställningsrummets tomma väggar 

kan resultaten av Åke Hedströms varierade fotografiska 

arbete tillfälligt komma till tals och berätta vad de består 

av, vad de kan eller inte kan göra, hur de påverkar oss 

och vad de vill. Liksom föremålen och personerna i 

världen i övrigt hör jag dem berätta om minne och 

längtan, om smaker och ljud, om rum och former 

och om varat och förgängligheten. Martin Heidegger 

föreslog en gång (”Age of the World Picture” i The Question 

Concerning Technology and Other Essays, Harper 

Torchbooks, 1977) att den moderna världsbilden kännetecknas 

av att världen betraktas som bild och att det 

då förefaller betraktaren som om världen stannat upp 

och fångats in, som om den är strukturerad och gripbar 

med den mänskliga tanken. Kanske är det möjligt att 

ett nytt sätt att se uppenbarar sig om vi vänder på det 

hela och istället närmar oss bilden som en värld. Ett sätt 

att se där världen och dess bilder ännu inte bemästrats 

utan där varje bild, person och föremål kan berätta en 

ny historia, uppväcka nya tankar, förnimmelser och 

känslor – ja ibland sådana som vi inte ens visste fanns. 

Doktorand konsthistoria & visuella studier, 

Lunds Universitet Erika Larsson 

Översättning: Magnus Nordén 

(Nordén & Berggren HB) 

19

LáSzLó MOHOLY-NAgY 

– Mästare vid Bauhaus 

och Ljusets mästare 

1923 bjöd Walter Gropius in den unge ungerske 

konstnären László Moholy-Nagy (1895-1946) till 

Bauhausskolan. När Gropius grundade Bauhaus i Weimar 

1 1919 utgick skolan ännu från en expressionistisk 

hantverksidé. 1923 blev en vändpunkt för skolans utveckling, 

inte bara på grund av ”Bauhausaustellung” 

(Bauhausutställningen, 15 augusti till 30 september) 

som var skolans stora internationella presentation. 

Skolan tog då, efter många interna konflikter, avstånd 

från expressionismen och förespråkade i stället en grund- 

läggande modern rumsuppfattning, vars metodik inte 

längre skulle ta avstånd från industrin i sina skisser, 

material och standardiseringar, utan tvärtom sökte sig 

till den. Denna förändring personifierades av Moholy, 

som först ledde metallverkstaden och därefter tog över 

introduktionskursen efter Johannes Itten. Moholy, en 

konstnärsgeneration yngre än mästarna i kollegiet som 

grundade Bauhausskolan – Paul Klee, Wassily Kandinsky 

och Lyonel Feininger – var ett barn av sin tid 

och hade växt upp med de konstnärliga och politiska 

revolutionerna i början av 1900-talet. 

Efter krigstjänst och avbrutna juridikstudier sökte 

Moholy kontakt med så gott som samtliga avantgardistiska 

konstnärsgrupper 2 i Budapest, Wien och efter 

1920 också i Berlin. Han var verksam inom många 

olika konstarter. Han skrev expressionistisk lyrik på sitt 

modersmål, gjorde ett starkt ungdomsverk bestående 

av hundratals teckningar, var medlem i den ungerska 

konstruktivistiska gruppen ”MA”, hade kontakter med 

Berlins dadaister, arbetade med återuppfinningen av 

20 

fotogrammet, var en av grundarna till ”Neues Sehen” 

(nytt seende) inom fotografin och uppfann en ny sorts 

collage, ”fotoplastiken”. Han gjorde avantgardiska 

scenografier i Berlin för teatrar och experiment- och 

dokumentärfilmer, var nyskapande inom typografi 

och reklam och gjorde även kinetiska objekt, så kallade 

”Ljus-rum-modulatorer”. Med sina föredrag och 

essäer blev Moholy en av förra seklets mest betydande 

teoretiker. Hans Malerei, Photographie, Film (1925) och 

von material zu architektur (1929), i bokserien ”Bauhausbücher” 

som han gav ut tillsammans med Gropius, 

anses vara ”summa aestetica” 3 i Bauhaus-uppbrottet 

1923 till 1928. Då lämnade Moholy, Gropius och flera 

andra medlemmar Bauhausskolan, som hade flyttat till 

Dessau, för att åter arbeta självständigt i Berlin. Efter 

uppehåll i Amsterdam och London flyttade han 1937 

till Chicago, där han blev en uppskattad lärare och 

föreläsare vid New Bauhaus, föregångaren till dagens 

Institute of Design. 

Moholy lyckades formulera egna teorier om 

genreövergripande problem kring rum och tid, ljus 

och harmoni. Hela Moholys skapande präglades av 

hans ständiga arbete med ljusfenomen och han visade 

stor skicklighet i att kunna överföra ljus- och rumsdimensioner 

från ett medium till ett annat. I framställningen 

av abstrakta ljusfenomen föredrog Moholy de 

nya tekniska medierna, som fick de gamla manuella 

konsterna att verka föråldrade 4. Ett av hans mest anmärkningsvärda 

ljusexperiment var ljuskonstruktionen 

Lichtrequisit (Ljusrekvisit), en rörlig skulptur av glas

Utan titel (papper skuret som pianotangenter), 1920-tal. Fotogram. courtesy Hattula Moholy-Nagy 

21

Laci och Lucia, mitten av 1920-talet. Fotogram. courtesy Hattula Moholy-Nagy 

och metall som han arbetade med från mitten av 

1920-talet och som blev färdig omkring 1930. Den blev 

”motorn” i hans abstrakta Lichtspiel Schwarz-Weiß-Grau 

(Ljusspel svart-vit-grå). I sitt livs största utmaning, att 

förmedla ljusets ogripbara kvalité, skapade Moholy en 

praktisk och teoretisk ”ljusets grammatik”, som än idag 

anses betydelsefull och återfinns i många estetiska och 

medieteoretiska verk. 

Fotografi och film gav Moholy de tekniska 

förutsättningarna för att kunna utnyttja ljusets alla 

egenskaper och för att kunna visa en helt ny bild av 

världen. Med hjälp av dessa apparater kunde han och 

hans samtida analysera och iscensätta sina tredimensionella 

ljusdramer. Men innan de autonoma ljusskapande 

verken kunde skapas, måste konventionen, att konst 

inte kan göras med hjälp av maskiner, krossas. Moholy 

testade alla möjligheter. Detta ledde till en radikal omvärdering 

av ”apparatens” alla inneboende möjligheter, 

vilket betydde att en maskin inte längre bara behövde 

vara ett beskrivningsverktyg, utan även kunde ha en 

skapande egenlogik. 

När han studerade det konsthistoriska arvet, insåg 

han att ett konstverks spänningsförhållanden alltid 

skapas oberoende av sin epok, eftersom dessa beror på 

22 

biofysiska strukturer. Målet med ett samtida konstskapande 

är därför ”Gesamtkunstwerk” (det levande 

totalverket), där det inte kommer att finnas några iso- 

lerande element, eftersom alla individuella skapelser 

”uppstår ur en biologisk nödvändighet och måste mynna 

i en universell nödvändighet” 5. Det är anmärkningsvärt 

att Moholys konstnärskap både inleddes och avslutades 

med att undersöka det kameralösa fotografiets ”objektiva” 

optik, vilken han också gav det namn som används 

än idag: fotogram. 

Fotogrammen skulle bli Moholys kännetecknande 

ljusskrift. Han undersökte ljusets möjligheter i hundratals 

variationer, fixerade olika föremåls ljusteckning i de 

mest subtila gråskalorna mellan svart och vitt. Hans 

avsikter med kompositionerna var långt ifrån deskriptiva. 

Det är snarare László Moholy-Nagys metafysiska 

avhandlingar, som belyser hans ljus-rum-tid-grammatik. 

”Ljusskrift och ’upplyst’ skrift är beroende av varandra, 

kan bara finnas bredvid varandra, och kan slutligen bara 

dechiffreras i ett och samma ljusspår i verket: autopoiesis 

(en självskriven skapelse) i magisk fullkomlighet. 

I Moholys konst blir det ett slags rationellt spel eller 

experimentets poetiska ratio, något som glänser över 

och under textens yta, som bär konstnärens signatur 

på alla nivåer” 6. Medan Man Ray, Christian Schad och 

andra bara berörde fotogrammets teknik i sina verk, är 

Moholys samlade verk bokstavligen ”fotogrammatiskt”. 

Fotogrammet var för honom ett laboratorium för hans 

”vision in motion”, en seendets dynamik i varsebliv- 

ningen, och ”Weltaneignung” (tillägnande av världen). 

Fotogrammet vill definitivt inte redogöra för 

berättarstrukturer, även om det mänskliga associationsbehovet 

fortsätter att söka efter en mening också i det 

mest abstrakta. Som ett slags metafysisk ”överbyggnad” 

i hans ljusgrammatik vill det snarare skapa en kontinuitet 

av ljus, rum och tid i det ofattbara Intet, för att 

betraktaren ska bli medveten om det sublima. 

Konst betyder enligt Moholy att skapa samband 

mellan kända optiska fenomen och okända, akustiska 

och andra funktionella fenomen, för att betraktaren 

ska njuta och för att biologiskt stärka den mänskliga 

iakttagelseförmågan. För detta måste man ”utvidga 

användningsområdet för apparaterna som tidigare bara 

användes för reproduktion” 7. Utifrån dessa estetiska 

principer utvecklade han ”fotoplastiken”, som han kallade 

för ”typofoto” när den användes inom reklam och 

bokformgivning. Liksom han använde ljuset i fotogrammen, 

så förtätade han i fotoplastiken en bildidé eller en

tanke med hjälp av strukturen i allmängiltiga teckensystem. 

Målet för fotoplastiken eller typofotot var att 

omvandla det imiterade fotografiska tillvägagångssättet 

till gestaltade resultat – å ena sidan den poängterade 

konstnärliga idén, å andra sidan den publikfriande 

användningen av fotografiet i en typografisk struktur. 

Fotoplastiken ville visa olika sinnliga intryck simultant 

och samtidigt konkretisera dem i en bild. 

Ur de ovan nämnda principerna för skapande utvecklades 

Moholys livskoncept om olika medier som 

visas simultant, vilket han beskrev i sitt sista bokprojekt 

Vision in Motion (utgiven postumt 1947) 8 i ett manifest. 

Han förutspådde 1900-talets radikala sociala föränd- 

ringar i sin jämförelse mellan konst och samhälls- 

utveckling och såg i kinetiken och i mediernas interaktiva 

samspel redan de bilder som idag präglar vår 

teknologiserade samtid. 

Jeannine Fiedler – konstvetare, 

författare och curator 

Översättning från tyska: Margareta Flygt 

Texten är skriven till en katalog med tillhörande LPskiva 

som ges ut i samband med utställningen Nyupptäckt 

fotografi av László Moholy-Nagy på Malmö Konsthall. 

László Moholy-Nagys verk är avfotograferade av 

Andreas Larsson. 

Jealousy / Svartsjuka, mitten av 1920-talet. Fotoplastik 

courtesy Hattula Moholy-Nagy 

1 För en utförlig beskrivning av Bauhaus historik, verkstäder 

och verkan se: Fiedler, Jeannine (Utg.): Bauhaus. Königswinter: 

Ullmann, 2004 (andra upplagan). 

2 Omfångsrikaste beskrivning av Moholys verk och skrifter i: 

Passuth, Krisztina: Moholy-Nagy. Weingarten: Kunstverlag 

Weingarten, 1986. 

3 Reyner Banham upptäckte i Bauhausbücher-serien, i Moholys 

egna bidrag och i Gropius nya konstruktioner för Bauhaus i Dessau, 

ursprunget för den andra förändringsfasen inom Bauhaus, 

i: Banham, Reyner: Die Revolution der Arkitektur. Reinbek: 

Rowohlt, 1964, sidan 248. 

4 Se Moholys introduktion i: Moholy-Nagy, L.: Malerei, Photographie, 

Film. Mainz: Florian Kupferberg (Neue Bauhausbücher), 

1967, sidan 5-8. 

5 Moholy-Nagy 1967, se anmärkning 4, sidan 15. 

6 I Fiedler, Jeannine: László Moholy-Nagy. 55 Photos. London: 

Phaidon Press, 2001, sidan 10. 

7 Moholy-Nagy 1967, se anmärkning 4, sidan 28. 

8 Moholy-Nagy, László: Vision in Motion. Chicago: Paul Theobald 

and Comp., 1947. 

23

1. En kvinna håller upp sitt långa hår, blottar sin nacke. 

2. Ett collage, två bilder. Den övre bilden sönderriven 

vid kvinnans näsa, munnen utraderad, hennes bakhuvud 

vilar mot en ljusbrun soffa. I bakgrunden anas en 

hårig arm, försvinner bakom kvinnans huvud. Ögat är 

slutet. Den andra bilden under den första, delvis dold, 

utplånad. Fragment av en kvinnogestalt, ansiktet borta. 

Djup skugga mellan benen. Kroppen framåtlutad, veck 

på magen. En telefon i bakgrunden. 

3. Ett annat collage; en naken, smal kvinnogestalt. 

Hennes högerhand täckt av en svart, oval form, en 

papperslapp. Handfallen , oskadliggjord. avväpnad. 

Även huvudet täckt. Två – för säkerhets skull? – mörka, 

ovala pappersbitar. Ett mörkgrått medvetande och ovanför, 

ett svart omedvetet. 

4. Tidigare referenser. Lotta Antonsson; This girl has 

inner beauty, Take it as a man, Annika von Hausswolff; 

Hey Buster What Do You Know About Desire, Still life 

(John and Jane Doe in the Arena), Back to Nature. Bilder 

om effekterna av reellt och mentalt våld. 

5. Det finns fler. 

6. Vems våld är det som ger sig till känna i Lotta Antonssons 

och Annika von Hausswolffs verk? Vems begär? 

Vem lägger fram bindlar till ögonen? Vem längtar efter 

en skugga? Ett svart hål? Vem stympar händer, munnar, 

ansikten? Vem håller i det skarpa redskap som sågar 

itu damen? 

24 

You know that your guardian angel is dead, you have said 

You say in the world is not a safe world to be 

For all of your trying and all of your crying it seems 

It’s raining outside. Umbrellas are harder to find 

Tom Rapp, Pearls Before Swine, Balaklava, Guardian Angel, 1968 

DEN iTUSågADE DAMEN 

7. Det finns ett vanligt och enkelt svar. Betraktaren, 

åskådaren, det är jag som skapar våldet. 

8. Men om jag följer det koppel som stramar runt min 

hals når jag en hand som hör hemma i ett mörkt rum 

där makt och vanmakt möts. 

9. Vi står i obduktionssalen, på vår kulturs blinda fläck, 

där subjekten i hemlighet läggs samman, en lång rad 

på den rostfria bänken. 

10. Egendomens egennytta döljer sig vid manschetten, 

arvsfondens stela fingrar kramar våra själv. Adam Smiths 

osynliga hand slår i vårt medvetande. Moral, föreställningar, 

känslomönster, ympas i våra hjärtan. 

11. En aldrig avslutad repetition, en tvångsmässig återupprepning 

lagd i vårt systems brännpunkt; Vinst. 

All of the pain in the world is outside your bed 

In the shapes of phantom men tapping your window 

with rhythms of dread 

And all of the silver rosaries hung on the door 

Will not drive them away. They are going to stay 

Tom Rapp, Pearls Before Swine, 

Balaklava, Guardian Angel 1968 

12. Mentalt handlar det om ett ständigt delat medvetande 

som spänner sig mellan patriarkala föreställ- 

ningar internaliserade genom varaktig skolning, 

övningar och dressyr å ena sidan och egna behov, begär,

Annika von Hausswolff PSYK:OANALYS 2009. 

25

längtan, vilja och förhoppningar, å andra sidan. Fysiskt 

handlar det om att skjuta upp de omedelbara behoven 

och istället genom – ofta omfattande – kontroll av 

den egna kroppen försöka styra, maximera föreställningen 

om den egna attraktionskraften. I potten ligger 

imaginära löften om att bli oupphörligen återfödd, 

oavbrutet bekräftad i blickar och ögonkast, en åter- 

kommande bön, en ständig anhållan men samtidigt 

rättmättiga krav på uppmärksamhet, ett eget rum, egenmakt. 

Det som de patriarkala överenskommelserna 

oftast förnekar kan delvis vinnas genom att vända systemets 

normer till sin fördel, makt kan vinnas genom 

attraktionskraft, men tiden har en tendens att förtära 

denna tillfälliga revansch. 

the dust blows forward and the dust blows back 

and the wind blows black through the sky 

26 

Captain Beefheart, Trout Mask Replica 1969 

13. De begär som dödar – bokstavligt och bildligt – är 

de mest förbjudna. Underkastelse som knyts till maktens 

passion, självutplåning som binds till driften att 

Annika von Hausswolff “The First Position in Between Two Worlds, Where One 

is called infidelity and the Other One Decay,” 2005. Lambda print 25 x 18” 

dominera. De är begär som föregås av skenbart oförargliga 

uttryck som lusten att behaga, viljan att vara till 

lags, lidelsen efter narcissistisk bekräftelse, beroendet av 

kontroll. Det är berättelserna om stöpta förhållningssätt 

i vår kultur och om hur de är beredda att ställa sig i 

tjänstvillig givakt i våra föreställningar och vårt medvetande. 

14. Är frigörelse möjlig från det som skapat mig, det 

som blivit jag? 

Lizzie Borden took an axe 

And gave her mother forty whacks 

And when she saw what she had done 

She gave her father fortyone 

Amerikansk ramsa, sent 1800-tal 

15. I filmen Niagara Falls, regisserad av Henry Hathaway 

1953, som för övrigt med en sexistisk fyndighet 

marknadsfördes som mötet mellan två naturliga underverk, 

spelar Marilyn Monroe en kvinna som lever ut sin 

sexualitet. Med patriarkal logik måste hon följaktligen 

mördas, ett öde hon delar med oräkneliga, fiktiva som 

verkliga kvinnor. Offrad dygd betyder död, ett reglemente 

som repeteras i det blå teveskenet flera gånger 

per kväll, likt ett trauma. 

16. Kill Bill 

17. I ett samhälle utan straffsystem är självhämnden 

enda sättet att straffa missgärningar. Den som inte vill 

eller kan straffa någon själv, eller få hjälp med det, blir 

rättslös. Om hämnden står i relation till missgärningarna 

kan den bli fasansfull. 

18. Eller; vända våldet mot sig själv, skada sig, känna 

bekräftelse, tillfredställelse över att skada sig själv. Om 

skadandet står i relation till missgärningarna kan det 

bli fasanfullt. 

19. Det ena är synålen, som fogar samman, det andra 

är sågen, som skär itu. 

20. För cirkustricket den itusågade damen krävs två 

kvinnor, en i varje låda. I den ena; de egna behoven. 

I den andra; de egna andra behoven, de av motsatt 

karaktär. 

Hans Hedberg

Lotta Antonsson collage/ work on paper 2008. 30 x 40 cm 

27

Att:GAllery 

Michel ThoMas 

• My Face Book 2010 ”I am who I am but I can be someone else” 

Norra Vallgatan 64B 

21122 Malmö 

www.myfacebook.se 

www.michel-thomas.com 

www.attstudio.se 

Öppet 5/3–3/4 

vardagar 10-17 

Vernissage 4 mars kl 17 

28 

© Michel Thomas “Friday 8 October 2010. Hommage á Annie et á Meryl.” 20 x 20 cm. Digital print.

© Anne-grethe Holt 

Skomakaregatan 8, Lund 

Tel: 046-197700 

www.folkuniversitetet.se/fotoskane 

anne-gretheholt.blogspot.com 

Öppet 4/3-4/4 

mån-tors 8.10-19, fre 8.10-16 

BildväGGen, Folkuniversitetet 

anne-GreThe holT och BenGT Persson 

• Ädla bilder 

29

CirkulAtionsCentrAlen 

Bernd Behr (uk) 

• Phantom Limbs 

utställninGsväGGen: CC on the WAll 

sTine Wexelsen Goksøyr (no) 

Nobelvägen 125 

212 15 MALMÖ 

Tel: 0708 25 55 56 

www.cirkulationscentralen.com 

info@cirkulationscentralen.com 

Öppet Öppet 4/3-3/4 

Vernissage 4 mars kl 18 - 21 

30 

Production still from “Weimar villa (Unreconstructed)”, 2010, HDvideo, 9min 41sec looped. courtesy of the artist. 

Föreläsning: Söndag 6/3 kl 13 

konstnären Bernd Behr (UK) föreläser på 

CirkulationsCentralen om sin utställning. 

Han gör även en bakgrundspresentation 

av tidigare arbeten.

© Björn Abelin 

Kungsgatan 11, Helsingborg 

Tel: 042 - 10 74 00 

www.dunkerskulturhus.se 

Öppet 4/3–31/7 

tis-ons 10-18, tors 10-20, fre 10-18, 

lör-sön 10-17 

Vernissage 3 mars kl 17-19 

dunkers kulturhus 

Björn aBelin/elisaBeTh ÅsBrink 

• BLäcK – Tatueringar Hud Smärta 

6/3 kl 14 Samtal med Björn Abelin och Elisabeth 

Åsbrink på Dunkers kulturhus. 

24/3 kl 18.30 Åke Hedström visar sin Dexter 

Gordon-bildsvit på Dunkers kulturhus. 

31

emrik’s CAFé 

ToMMy lindholM 

• 50 mm 

Sankt Knuts torg 8 

211 57 Malmö 

Tel: 040-303703 

www.manuslabbet.se 

Öppet 5/3-3/4 

vardagar 8.30-20.00 

lör-sön 9.30-18.30 

Vernissage 5 mars kl 13–16 

32 

© Tommy Lindholm

© christel Brost 

Lilla torg 9, Malmö 

Tel: 040-6645150 

www.formdesigncenter.com 

Öppet 6/3-3/4 

ti-fr 11-17, to 11-18, lö 11-16, sö 12-16 

måndagar stängt 

Vernissage 5 mars Kl 14-16 

Form/desiGn Center 

chrisTel BrosT 

• Putting myself in the picture 

En workshop hålles kring fototerapi 

och familjealbum lördagen den 12 

mars 13.00-15.00. Deltagare ombeds 

föranmäla sig till christel.brost@mah.se. 

Medverkan är kostnadsfri. Medtag ditt 

eget fotoalbum. 

33

FotoGAlleriet [FormAt] 

aida chehrehGosha 

• Till min mamma, pappa och två bröder 

rummet [FormAt] 

MÅrTen lanGe 

• Anomalies 

Kulturhuset Mazetti 

Friisgatan 15 B 

211 50 Malmö 

Tel: 040-239 621 

www.galleriformat.nu 

www.aidafotograf.se 

Öppet 5/3-3/4 

ons-fre 14-18, lör-sön 13-16 

Vernissage 5 mars 15-18 

34 

© Aida chehrehgosha

© Malin Jander 

Regementsgatan 4 

211 42 Malmö 

Tel: 040-691 83 00 

www.wasteoftimelessness.se 

Öppet 5/3-3/4 

Mån-Tor 8:10-19 

Fredag 8:10-16 

Vernissage 5 Mars kl 12-16 

Folkuniversitetet mAlmÖ 

Malin jander, eMMa GUnnarsson 

øyVind sViland, caroline johansson 

• Waste of timelessness 

35

GAlerie leGer 

lennarT alVes 

• Lost in the Forest 

Dockplatsen 8 

200 10 Malmö 

Tel: 040-727 30 

www.galerie-leger.se 

Öppet 4/3-16/3 

vard 10-17.30, lör 12-16 

Vernissage 4 mars 18-20.30 

36 

© Lennart Alves

“cold cold ground”, Akureyri, island 

Helmfeltsgatan 9 

211 48 Malmö 

Tel: 040-30 78 36 

gallerifinal@telia.com 

Öppet 5/3-3/4 

ons 13-16, lörd 12-16, sön 13-16 


Fotografen deltar under vernissagen 

GAlleri FinAl 

Pascal FellonneaU 

• Cold Cold Ground 

37

GAlleri GAlliCA 

FolkUniVersiTeTeTs FoToskola skÅne 

• Nostalgi 

Helmfeltsgatan 10 

211 48 Malmö 

Tel: 0702 921880 

www.fotoskolanskane.se 

www.folkuniversitetet.se/fotoskane 

Öppet 5/3-15/3 

mån-lör 12-18 


38 

© kiia valavaara 

Sandra Bojlin, Paulina Borg, Fannie 

Chiclet Ridell, Alexander Golub, Isabell 

Hedberg, Izabella Hörberg, Sofia 

Karlsson, Elina Kähkönen, Louise 

Lebmark, Beatrice Lillja, Irja Löfberg, 

Lars Eric Michaelsen, Sofia Myllenberg, 

Minna Nilsson, Daniel Persson, Sebastian 

Steffensen, Kiia Valavaara, Anna Wallin, 

Camilla Örtberg

Maja Qvarnström & Erik Lagerwall “Utan titel” 

Nobelvägen 48 

214 40 Malmö 

Tel: 0735 59 08 55 

www.gallerigordon.wordpress.com 

Öppet 10/3-30/3 

ons 18-21, lör 13-18 


GAlleri Gordon 

ösTra GreVie FolkhöGskola, GraFiklinjen 

• Fasader 

39

GAlleri lilith WAltenBerG 

Frank WarTenBerG 

Merja diaz, helene ToresdoTTer, ViVeca ohlsson 

Bergsgatan 9, Malmö 

Tel: 070-37 81 070 

www.waltenberg.se 

Öppet 5/3-2/4 

ons-fre 12-17.30, lör 12-16 


40 

Frank Wartenberg ”Mafiosi 24”, 100x80 cm, canvas, 2003

Mary Ellen Mark, Twins, Heather and Kelsey Dietrick, seven years old, Kelsey older by 66 minutes, 2002. 

Monbijougatan 17 g, 2tr, Malmö 

Tel: 046 - 97 26 50 

www.aklundh.se 

Öppet 18/3–30/4 

ons–fre 12–17.30, lör 12–16 

eller enl. överenskommelse. 


GAlleri mAGnus Åklundh 

Mary ellen Mark 

• [Twins] 

I närvaro av Mary Ellen Mark presenterar 

Hasse Persson, chef för Borås konstmuseum, 

utställningen ”Twins” 

fredagen den 25 mars, kl. 18.30. 

41

GAlleri PAnorA 

lajos VarheGyi 

• Återblickar 

S:t Gertrudsgatan 4, 

211 25 Malmö, 

040-6112707, 

info@panora.nu 

Öppet 5/3-3/4 

Öppettider, se www.panora.nu 

Vernissage 5 mars kl 13 - 17 

42 

© Lajos varhegyi

© Lina Jaros 

Svartbrödersgatan 3, Lund. 

Tel: 070-7527101 

www.galleripictura.se 

Öppet 5/3-26/3 

tis-ons 14-17, tor 16-19, fre-lör 14-17 


GAlleri PiCturA 

lina jaros 

• Beyond the Walls 

43

GAlleri PinG-PonG 

Åke hedsTröM 

• Föreningsgatan 

Rådmansgatan 7 

211 45 Malmö 

Tel: 040-121059 

www.wasteoftimelessness.se 

Öppet 12/3-2/4 

tor-fre 15-18, lör 12-16 


44 

© åke Hedström

© Sarah Oja 

Lönngatan 30 

205 80 Malmö 

Tel: 040-340299 

www.malmo.se/garaget 

fotolinjen.blogspot.com 

Öppet 11/3- 4/4 

mån 12-17, tis-ons 12-19, tor-fre 12-17, 

ons jämna veckor 12-20.30 


GArAGet 

ösTra GreVie FolkhöGskola, FoTolinjen 

• Fågel, fisk eller mittemellan 

Hampus Bovbjerg-Grip, Agnes Hebert 

Jagrelius, Henrik Hjalmarsson, Malin 

Håård, Anne Jeppsson, Johanna Jonsson, 

Fredrik Jörgensen, Natalie Mattus, Sarah 

Oja, Fabian Oredsson, Hedda Rabe, 

Emelie Söderström, Lenna Truncale 

45

hässleholm kulturhus 

PhoTonaTUra, johan haMMar, daniel hasselBerG, 

cecilia WicksTröM 

• Skånsk Naturfotofestival 2011 

Vattugatan 18 / Järnvägsgatan 23 

Hässleholm 

www.naturfotofestival.se 

Öppet 14/3-15/4 

må 12-18, ti-fr 10-18 och lö 10-13 

Vernissage 19 mars kl 13.30 

46 

@ Brutus Östling 

Under två dagar (18-19 mars) genomför 

vi i Hässleholm Kulturhus Skånsk 

Naturfotofestival med utställningar, 

tävlingar, bildvisningar, workshops och 

produktvisningar. 

Medverkar med bildföredrag och 

fotoutställning gör bl.a. Serkan Günes, 

Brutus Östling, Tom Svensson, Anders 

Henriksson, Kristoffer Sahlén, och Roy 

Magnersnes.

© Annika von Hausswolff • ”Old Habits Echoes New Relations” 

Mårtenstorget 

Box 1521 

221 01 Lund 

Tel: 046 12 62 48 

www.krognoshuset.se 

Öppet 26/3-1/5 

ons-fre 12-17, lör 12-16, sön 13-16 


kroGnoshuset 

annika Von haUssWolFF 

loTTa anTonsson 

47

lAndskronA konsthAll 

VÅr FoTosalonG 

Slottsgatan 

www.landskronakultur.se 

Öppet 12/2-27/3 

tis 13-17, ons 15-20, tor-sön 13-17 

Fri entré 

Vernissage 12 februari kl 14 

48 

@ Anne-grethe Holt 

Vår Fotosalong: 

En jurybedömd utställning för fotografi 

med deltagare från Skåne och Själland. 

Fotograf Tina Enghoff visar bilder och 

berättar om några av sina fotoprojekt. 

9 mars 18.30 på Landskrona konsthall.

© Johan Bävman 

Slottsgatan 

www.landskronakultur.se 

Öppet 23/1-6/3 

tis, fre-sön 12-17, ons-tor 15-20 

fri entré 

Vernissage 23 januari kl 12 

lAndskronA museum 

johan BäVMan 

Föredrag och bildvisning av Johan 

Bävman – 2010 års mottagare av Claës 

Lewenhauptstipendiet, 3 feb kl 18.30 på 

Landskrona museum. 

49

mAlmÖ konsthAll 

nyUPPTäckT FoToGraFi aV lászló Moholy-naGy 

• Fotografier, fotogram, fotoplastik och filmer 

S:t Johannesgatan 7 

Box 17127 

200 10 Malmö 

Tel: 040-34 60 00 

www.konsthall.malmo.se 

info.konsthall@malmo.se 

Öppet 19/2-1/5 

Alla dagar 11-17, ons 11-21 

Vernissage 18 februari 17-21 

50 

László Moholy-Nagy. Utan titel [porträtt av Lucia Moholy], 1920-tal. Courtesy Hattula Moholy-Nagy

Walead Beshty. Utställning från UMMA Projects, University of Michigan Museum of Art, 2009 


Box 17127 

200 10 Malmö 

Tel: 040-34 60 00 



Öppet 19/2-1/5 


Vernissage 18 februari 17-21 


Walead BeshTy 

• a diagram of forces 

51

mAlmÖ konsthAll / C-sAlen 


• Anknytning Malmö Konsthall 


Box 17127 

200 10 Malmö 

Tel: 040-34 60 00 



Öppet 27/1-3/4 


Vernissage 26 januari 

52 

Bernard Kirschenbaum, Bronze Arc, gjuten brons, 161,5 x 1765 cm, Malmö Konsthall 1984

© åke Hedström 

Kommendanthuset, Fotografins Rum 

Malmöhusvägen, Malmö 

Tel: 040-34 44 00 

www.malmo.se/museer 

Öppet 5/3-28/8 

mån-fre 10-16 

lör-sön & helgdagar 12-16. 

juni-aug alla dagar 10-16 

Vernissage 5 mars kl 12 

mAlmÖ museer FotoGrAFins rum 


• Retrospektiv 

Visning av Åke Hedströms Retrospektiv 

och workshop om fotografiska samlingar 

och äldre fotografiska tekniker söndagen 

den 6 mars 14-16. 

Allmän visning av Åke Hedströms Retrospektiv 

torsdagar klockan 13.00. 

53

mAni 

kersTin WinBerG 

• S:t Mikael, minne 1992 

Kärleksgatan 4, Malmö 

tel: 040- 6114110 

www.kerstinwinberg.se 

Öppet 5/3-3/4 

54 

@ Kerstin Winberg

skÅnes konstFÖreninG 

nadja BoUrnonVille (se), andreas johansson (se), Mikko 

kUorinki (fi), MÅrTen lanGe (se), daliBorka oBradoVic (in), 

shirin saBahi (ir), john skooG (se) och anna WiGnell (se) 

• Fotografi i det utvidgade fältet 

Nadja Bournonville “To care too much or to not care at all” c-print 2008 

Bragegatan 15 

214 30 Malmö 

Tel: 040-103380 

www.skaneskonst.se 

Öppet 4/3 - 3/4 

ons-fre 14-18, lör-sön 13-16 


55

tomelillA konsthAll 

BernT-ola Falck 

• En fotografisk expose över vardagen 

Centralgatan 13 

Tomelilla 

www.tomelilla.se/kultur-fritid/konsthall/ 

Öppet 28/1-13/3 

tis-fr 10-17, lör-sön 12-16 

56 

© Bernt-Ola Falck

@ John S. Webb 

Östergatan 12, Malmö 

www.visionsoforesund.com 

Öppet 5 mars – 17 april 

Må-fre 11.00-15.00 


visions oF Öresund PÅ CAroli 

Finn larsen & john s. WeBB 

• Place and time 

57

mAlmÖ museer/FotoGrAFins rum 

arkiVerade Bilder 

• fotografiska arkiv som informations-, forsknings- och kunskapskälla 

ARKivERADE BiLDER: 19 mars 

Intresset för studier i visuell kommunikation och fotografi växer. Runtom i vårt land finns fotografiska 

arkiv med ovärderligt kulturhistoriskt bildmaterial och det pågår ett flertal forskningsprojekt 

som på olika sätt lyfter fram fotografiet som källa till kunskap och omvärldsorientering. 

Under dagen presenterar vi ett antal projekt med olika utgångspunkter som lyfter fram 

nya aspekter på forskning, i och med fotografi. 

Anna Dahlgren, FD i konstvetenskap med inriktning 

på fotografisk bild och verksam som forskare vid 

Nordiska museet, Stockholm, talar om: Fotografiet 

som objekt i fotografiska samlingar. 

Christel Brost, fotograf/konstnär och adjunkt vid 

Malmö högskola/K3: Putting myself in the picture. 

Brost talar om sitt fleråriga konstnärliga arbete där 

hon fört en postum dialog med konstnären Jo Spence 

och hennes arbete med fototerapi, 

Stefan Ersgård, journalist och författare talar om 

arbetet med boken: Stockholmsbilder, 1926-1946: 

pressbilder från Karl Sandels illustrationsbyrå. 

58 

FF i FOTOGRAFI I FOKUS 

Gunilla Knape, forskningschef vid Hasselblad Center, 

Göteborg: Ernest Cole, Photographer. Cole arbetade 

som frilansfotograf i apartheidens Sydafrika. Gunilla 

Knape talar om arbetet med boken och om hur det 

kommit sig att detta viktiga fotografiska material 

hamnat i Sverige 

Kajsa Hartig, Fil. Mag. i Visuell Antropologi, tidigare 

intendent vid Fotosekretariatet, Nordiska museet, 

och från januari 2011 digital navigatör, avdelningen 

Nya medier, vid samma museum. Hartig talar om 

Internets utveckling och om hur sociala medier och 

teknikutveckling drastiskt förändrar kulturarvsinstitutionernas 

sätt att arbeta, förvalta och förmedla 

fotografi. Hinner vi med i den snabba utvecklingen? 

Ett samarbete mellan Fotografi i Fokus, 

Malmö museer och K3/Malmö högskola 

Fri entré 

Anmälan senast 11 mars till: merja.diaz@malmo.se 

Anmälan är bindande då antalet platser är begränsat. 

Åke Hedström visar sin pågående retrospektiva utställning i Fotografins Rum/Malmö museer.

WORKSHOP: 6 mars 

Söndagen den 6 mars kl. 14-16 anordnar 

Malmö Museer en workshop inom ramen för 

fotobiennalen Fotografi i Fokus. 

Har ni gamla ”konstiga” fotografier hemma? – ta dem 

med för identifiering och rådgivning! 

Museiintendenten Ludovít M. Dobrík berättar om 

Malmö Museers fotohistoriska samlingar, bevaring 

av analoga fotografier och visar exempel på de gamla 

fotografiska teknikerna. 

Alla fotointeresserade är hjärtligt välkomna! 

Kommendanthuset, Fotografins Rum 

Malmöhusvägen, Malmö 

Tel: 040-34 44 00 

www.malmo.se/museer 

Öppet 5/3-28/8 

mån-fre 10-16 

lör-sön & helgdagar 12-16 

juni-aug alla dagar 10-16. 

mAlmÖ museer/FotoGrAFins rum 

”konsTiGa” FoToGraFier 

• Den analoga fotografin 

Åke Hedström visar sin pågående retrospektiva 

utställning i Fotografins Rum/Malmö museer. 

59


eVeneManG 

Walead Beshty 

Three color curl (cMY/Four Magnet: 

irvine, california, January 1st 2010, 

Fujicolor crystal Archive Super Type c, 

Em. No. 165-021, 01110), 2010 

color photographic paper 


Box 17127 

200 10 Malmö 

Tel: 040-34 60 00 



Öppet 27/1-3/4 


60 

Visningar 

Alla dagar kl. 14, onsdagar även kl. 18.30 

Barnvisning (fr. 5 år) lördagar & söndagar kl. 13 

Bilder i slumpens ljus 

Fyra föreläsningar i mars. Samarr. ABF Malmö 

Mellanrummet/Restaurang SMAK 

Fri entré, men begränsat antal platser 

Ons 2/3 kl. 19. En förändrad bild – en förändrad 

värld. Om fotografi och modernitet 

Niclas Östlind, curator och doktorand på Högskolan för 

fotografi vid Göteborgs universitet 

Ons 9/3 kl. 19. Äkta vara eller falsk marknadsföring: 

Andy Warhol som ifrågasättare och ifrågasatt 

Thomas Anderberg, författare och skribent 

Ons 16/3 kl. 19. Meddelas senare 

Ons 23/3 kl. 19. Slump – finns det? 

Gunnar Ohlén, universitetslektor i Matematisk fysik vid 

Lunds universitet 

Verkstad: FotograFi i Fokus 

Experimentera och skapa ljusbilder i vår verkstad! 

För alla från 8 år och uppåt. 

Startar kl 13 med en visning av utställningarna. 

Gratis. Begränsat antal platser. 

Sön 6/3–3/4 kl. 13–16.30

sHadoW plaY: the making of anton Corbijn 

Regi: Josh Whiteman, Australien 2009, 78 min, eng. 

En inblick inuti huvudet på en mästare. Anton Corbijn är en av 

de allra främsta porträttfotograferna, Idag är hans personliga stil 

själva definitionen på utseendet på artister som U2 och Depeche 

Mode. Skildringar av Corbijns arbete löper parallellt med hans 

väg från stillbildsfotograf till filmregissör, där han sätter sin 

ikoniserade status på spel. Corbijns första långfilm är ”Control”, 

en dramatiserad biografi om Joy Divisions frontman Ian Curtis. 

Medverkande utöver Anton Corbijn själv är Bono, Dave Gahan, 

Kurt Cobain, Sam Riley, Samantha Morton, Tony Wilson, 

Helena Christensen, William Gibson m fl. 

Det blir också DJ, bar m m - se www.doclounge.se för kringarrangemang 

till filmvisningen. 

Arr: Folkets Bio Malmö och Doc Lounge. 

Tisdag 8 mars kl 19:00 - 60 kr 

DOC LOUNGE på BABEL (Spångatan 38, Malmö) 

BABel/inkonst 

FolkeTs Bio MalMö 

• FIF 2011 filmvisningar 

tHe Woodmans 

Regi: C. Scott Willis, USA/Kina/Italien 2010, 82 min, eng. 

Francesca Woodman (1958-1981) var en av det sena 1900-talets 

mest inflytelserika fotografer, men berömmelsen kom först efter 

en tragedi som för alltid skulle sätta ärr i familjen. Francescas 

fotografier är svartvita, välkomponerade, många med inslag av 

surrealism. Åtskilliga föreställer henne själv, naken i tomma 

karga rum, ofta med element av rörelseoskärpa. Med obegränsad 

tillgång till alla Francescas fotografier, privata dagböcker, 

experimentella videor och med anmärkningsvärt uppriktiga 

intervjuer med Francescas familj, förmedlar dokumentären THE 

WOODMANS ett fascinerande och ömsint porträtt, berättat 

genom den unga konstnärinnans arbete. 

Arr: Folkets Bio Malmö, Fotogalleriet Format, Inkonst, 

Folkuniversitetet. 

Söndag 13 mars kl 16:00 - FRI ENTRÉ 

INKONST Nya Rummet. Ingång genom FOTOGALLERIET 

FORMAT (Kulturhuset Mazetti/Friisg. 15 B, Malmö) 

BloW-up 

Regi: Michelangelo Antonioni, UK/Italien 1966, 111 min, 

svensk text. 

Elegant psykologisk thriller och en av 60-talets absolut främsta 

kultfilmer. En dag i mode-fotografen Thomas vardagsglamorösa 

liv fotograferar han i smyg ett kärlekspar. Utan att han är medveten 

om det fastnar också ett pågående mord på filmen. Fast är 

det mord? En förfinad studie av paranoia och förvirring. Samtidigt 

en stilsäker dokumentation av dåtidens livsstil i swinging 

London, präglat av mode, popmusik, partys, droger och fri kärlek. 

I rollerna David Hemmings, Vanessa Redgrave, Jane Birkin, 

Sarah Miles, ”60s-supermodellen” Verushka m fl. Originalmusik 

av Herbie Hancock och med Yardbirds i en cameo-roll. 

Arr: Folkets Bio Malmö, Fotogalleriet Format, Inkonst, Folkuniversitetet. 

Söndag 20 mars kl 16:00 - FRI ENTRÉ 

INKONST Nya Rummet. Ingång genom FOTOGALLERIET 

FORMAT (Kulturhuset Mazetti/Friisg. 15 B, Malmö) 

61

hotell rAdisson Blu 

cFF/sFF:s inTernaTionella PorTFolio reVieW 

PORTFOLiO REviEW: 4 mars 

I samband med FOTOGRAFI I FOKUS – Skånes fotobiennal, arrangerar CFF – Centrum för 

fotografi för femte gången en internationell portfolio review i syfte att vidga nätverk mellan 

fotografer och bransch och ge fotografer möjlighet att få rådgivning och feedback på sitt 

arbete. 

Fotografer erbjuds att visa sina bilder för en panel 

bestående av en rad intressanta bildbedömare med 

olika bakgrunder och bred kompetens inom det fotografiska 

fältet. Tidigare år har panelen innefattat curatorer, 

intendenter, tidningsredaktörer, bokförläggare, 

konsthallschefer, museichefer, bildredaktörer, agenter, 

art directors m fl. 

Ytterligare information om medverkande reviewers 

2011 kommer att presenteras och uppdateras på CFF:s 

hemsida vart efter dessa är klara. 

Vill du läsa mer om CFF:s tidigare reviewer, klicka 

på “programpunkter” i vänstermarginalen. 

För frågor kontakta CFF:s kansli. 

www.centrumforfotografi.se 

tel: 08 640 20 95. 

Hotell Radisson Blu, Malmö 

4 mars 9-17 

62 

Arrangör: 

CFF – Centrum för fotografi 

SFF – Svenska fotografers förbund 

FIF – Fotografi i Fokus

Tack till våra sponsorer: 

64 

www.wod.se 046-211 31 38

Tjugohundraelva - Fotografi i Fokus

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?