Samarbetets kvalitet för individer med sammansatta behov.

Samarbetets kvalitet
för individer
med sammansatta behov
Intervjuer med individer och handläggare
i tio samverkansprojekt
Socialstyrelsen Arbetsmarknadsstyrelsen Arbetsmiljöverket
Svenska Kommunförbundet Landstingsförbundet Riksförsäkringsverket

Socialstyrelsen klassificerar från och med år 2001 sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta
är ett Underlag från experter. Det innebär att det bygger på vetenskap och/eller beprövad
erfarenhet som tas fram av huvudsakligen externa experter på uppdrag av Socialstyrelsen.
Experternas material ger underlag till myndighetens ställningstaganden. Författarna svarar
själva för innehåll och slutsatser.
Artikel nr: 2002-123-27
ISBN: 91-7201-639-6
Tryckeri: Ekonomiprint, Stockholm, mars 2002.

Förord
Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att i samverkan med Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetsmiljöverket och Riksförsäkringsverket utvärdera resultat
av samverkan inom rehabiliteringsområdet, enligt ambitionerna i proposition
1996/97:63. I utvärderingen medverkar dessutom Svenska Kommunförbundet
och Landstingsförbundet. Utvärderingen har pågått under tre och ett
halvt år inklusive en förlängning fr.o.m. sommaren 2000. Syftet med utvärderingen
är att studera resultat av samverkan för individen, samhället och aktörerna.
Samverkan är inget mål i sig utan ett medel för att öka hälsa, livskvalitet
och egenförsörjning samt minska samhällets kostnader.
Rapporten visar att det behövs en sammanhållen rehabiliteringsprocess där
individen är delaktig och ges stöd för att kunna ta ansvar för sin egen rehabilitering.
Individernas och huvudhandläggarnas uppfattning är inte alltid överensstämmande
när det gäller individernas behov.
De individer som finns i samarbetsprojekt med syfte att ge individuellt stöd
eller slussa ut personer i samhället visar sig ge bäst förutsättningar för individerna.
En bidragande orsak till detta är att individernas egen vilja fokuseras
antingen i form av stöd för att öka självförtroendet eller genom ett aktivt stöd i
individuella initiativ för att komma ut på arbetsmarknaden. Genomgående påvisas
att individuella lösningar/individuellt stöd med en gemensam handlingsplan
behövs.
Individernas livsenergi, nätverk och aktivitet samt tid i beroende av det offentliga
har stor betydelse för deras rehabilitering. Betydande är också den
kvalitet som ges i de offentliga tjänsterna samt vilken uppfattning handläggarna
har om individernas möjligheter.
Marie Fridolf har genomfört analysen och skrivit rapporten. Gerd Elmfeldt,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Margareta Liljeqvist, Landstingsförbundet och
Gunilla Andersson-Linder, Socialstyrelsen, har tillsammans med Marie genomfört
de 170 intervjuerna. Svante Johnsson har sammanställt enkätdata
med hälsoinstrumentet Euroqol. Ett stort tack till samtliga medverkande. Ett
varmt tack också till de lokala områdena för det arbete som de lagt ner.
Rapporten är en av underlagsrapporterna i utvärderingen av FRISAM och
överlämnas till regeringen i november 2001.
Marie Fridolf
Projektchef

Innehåll
Sammanfattning ............................................................................................ 7
Inledning ..................................................................................................... 13
Bakgrund.................................................................................................. 13
Centrala begrepp ...................................................................................... 15
Syfte ......................................................................................................... 22
Metod och urval ....................................................................................... 23
Tillförlitlighet i materialet ........................................................................ 27
Disposition ............................................................................................... 28
De olika samarbetsprojekten....................................................................... 29
SESAM i Borås ........................................................................................ 29
ESSAM – arbetsmarknad på Ekerö.......................................................... 29
”Det finns bruk för alla” i Falköping ....................................................... 30
Sammy i Halmstad ................................................................................... 31
Solsidan i Hofors...................................................................................... 31
Arbetskooperativ i Norrtälje .................................................................... 32
Växthuset i Trollhättan............................................................................. 32
Mariehemsprojektet i Umeå..................................................................... 33
Växjö rehabcenter .................................................................................... 34
Garpa i Östersund .................................................................................... 34
Slutsats: Områdena har olika fokus.......................................................... 35
Vilka är behoven? ....................................................................................... 37
Individens beskrivning av sina behov ...................................................... 37
Kombinationer av behov och lång tid av stöd från det offentliga ............ 40
Vilken är individernas bakgrund? ............................................................ 41
En majoritet är på väg i positiv riktning ................................................... 44
Handläggare får bättre kunskap vid samarbete ........................................ 45
Brist på stöd är tydligt i jämförelsegruppen ............................................. 47
Slutsats: Ett samlat behov av samhällets stöd .......................................... 49
Samarbetets innehåll ................................................................................... 51
Antalet kontakter har minskat .................................................................. 51
Olika samarbetsformer............................................................................. 55
Samarbetet i olika faser i rehabiliteringen................................................ 58
Individens motivation .............................................................................. 59
Slutsats: Samarbete måste utgå från individens behov ............................ 60
Samarbetets värde för individen ................................................................. 62
Mötet – en viktig utgångspunkt................................................................ 62
Delaktigheten avgörande ......................................................................... 64
Individuell plan nästa steg........................................................................ 65
Vissa behöver ombud eller mentorer........................................................ 66
Samarbetets kvalitet ................................................................................. 67
Samarbetets risker .................................................................................... 69
Slutsats: Ett individuellt stöd med eget ansvar......................................... 70

Samarbetets resultat för individen .............................................................. 72
En meningsfullhet är avgörande .............................................................. 72
Att stärka självkänslan ............................................................................. 72
De som står långt från arbetsmarknaden får stöd ..................................... 72
Det behövs ett systematiskt samarbete..................................................... 73
Resultat – både försörjning och meningsfullhet....................................... 73
Individers hälsa ........................................................................................ 75
Slutsats: Många är på väg men det är svårt att mäta effekter ................... 76
Avslutande diskussion ................................................................................ 78
En analysmodell....................................................................................... 78
Individuella lösningar .............................................................................. 79
Behoven beskrivs olika av individerna och aktörerna.............................. 81
Är samarbete en sista utväg? .................................................................... 81
Nya system............................................................................................... 82
Referenslista ............................................................................................... 84
Bilaga 1 ....................................................................................................... 89
Bilaga 2 ....................................................................................................... 90
6

Sammanfattning
Denna rapport beskriver samverkan i tio samverkansprojekt. Syftet är att värdera
hur samverkan påverkar rehabiliteringsprocessen och förmågan att ta tag
i sin situation. Intervjuer har genomförts vid två tillfällen. Frågor ställdes om
hur individerna uppfattar sin egen hälsa, hur de beskriver sina problem, vilka
insatser som skett och deras resultat, vilken betydelse aktörerna har för individernas
rehabilitering, vad samverkan innebär för individerna och vilka kvalitativa
faktorer som har betydelse för individens rehabilitering. Eftersom syftat
är att beskriva individernas upplevelse av samverkan har vi valt att intervjua
personer som finns i samverkansprojekt. Målet är också att få en fördjupad
bild av de berörda personernas upplevelser av att möta de offentliga organisationerna
i samverkan. Tio samverkansaktiviteter i Sverige har valts efter målgruppernas
närhet till arbetsmarknaden. De områden som finns med i studien
är följande: Solsidan i Hofors, Arbetskooperativ i Norrtälje, Växjö rehabcenter
i Växjö, Sammy i Halmstad, Växthuset i Trollhättan, Mariehem i Umeå,
SESAM i Borås, ESSAM arbetsmarknad i Ekerö, Tidig samordnad rehabilitering
med projektet Garpa i Östersund och Det finns bruk för alla, i Falköping.
Projektens olika fokus
De tio projekten har olika fokus i sitt arbete. Efter den första intervjun kunde
de indelas efter bedömning, stöd, sysselsättning, utslussning och skyddat arbete.
Flera av områdena kan beskrivas efter denna indelning. Sammy i Halmstad
kan betraktas som ett bedömningsteam där man tillsammans gör bedömningar.
Där finns sedan ingen som tar vid för att planera, genomföra och följa
upp insatserna gemensamt. Tre av projekten kan beskrivas som att de ger stöd
till individen i dennes situation i processen. Fokus är inte på arbete och egenförsörjning
även om det också finns med. Solsidan i Hofors handlar om att
stärka individers självförtroende. I Växjö rehabcenter och i Garpa finns flera
personer som är förtidspensionärer eller står långt från arbetsmarknaden och
behöver regelbundet stöd. Dessa projekt har många samtalsterapeutiska inslag.
Det finns bruk för alla har ensamt syftet att skapa sysselsättning för dem
som står utanför arbetsmarknaden. Fyra av projekten har fokus på att slussa ut
individerna på arbetsmarknaden. Det gäller Växthuset i Trollhättan, Sesam i
Borås, Mariehem i Umeå och ESSAM i Ekerö. Målgruppen skiljer sig dock
mellan områdena där ESSAM och Växthuset har personer med arbetsrelaterade
behov samt Mariehem och SESAM personer med sjukdomsrelaterade behov.
Arbetskooperativet i Norrtälje började som ett skyddat arbete och har utvecklats
till att flera av personerna idag är lönsamma.
Vilka är behoven?
Utifrån projekten kan behoven identifieras enligt följande behovsgrupper för
att kunna tydliggöra vilka som har behov av samarbete:
• Psykiska besvär: Mår allmänt dåligt och har psykiatrisk diagnos.
• Fysiska besvär: Kroniska besvär. Smärtproblematik och akuta besvär.
7

• Arbetsmässiga behov: Att återfå arbetsförmågan, utbildning, omskolning
och att hitta ett arbete som passar.
• Sociala behov: Personlig kris, missbruk, behov av stöd till familjen och
behov av känslomässigt stöd.
Hos de flesta av individerna finns flera kombinationer av behov. Många har en
mycket komplex situation. Det skiljer sig också mellan områdena när det gäller
vilka behovsgruppsgrupper som är aktuella.
Hela behov
Aktörerna använder ofta begreppet ”sammansatta behov” för människor där
det behövs stöd från flera aktörer. Nya begrepp utvecklas för att beskriva behov
inom denna grupp såsom ”mångfaldsbehov”, ”diffus problematik”, ”psykosocial
problematik”, ”smärta och värk”, samt ”psykiskt sjuka missbrukare”.
Det förekommer även begrepp som tydligt anger att personer inte finns inom
någon aktörs ansvar, såsom ”arbetsföra socialbidragstagare” och ”arbetsför
men ej anställningsbar”. Utvärderingen visar att det förutom dessa personer
finns behov av att samarbeta kring personer med långvarigt behov av försörjning,
vård eller omsorg. Det framkommer ofta även här behov av insatser från
flera aktörer pga. andra okända problem. Det kan handla om familjesituation,
livskriser, värk, att må allmänt dåligt m.m. Studien visar att människorna själva
inte upplever sig ha ”sammansatta behov”. De uppfattar sig ha hela behov
och att de är hela individer som söker stöd för vad de behöver. I utvärderingen
framkommer att det ofta är aktörerna som benämner dessa människors problem
”sammansatta behov”. De passar inte in i välfärdssystemets organisering.
Problemet kan inte läggas på individerna som välfärdssystemet är till för
att stödja. Det handlar om att det idag inte finns stöd för att handläggare ska
kunna ”sätta sig samman” och organisera sig över sektorsgränser.
Vilka är individerna?
Det finns en spridning i många åldrar beroende på projektens målgrupper. Det
varierar genom att några projekt vänder sig till personer som står relativt nära
arbetsmarknaden och andra till personer som finns mycket långt därifrån.
Sjukdom är den dominerande orsaken till behov av insatser. Därefter kommer
arbetslöshet. Många bland de arbetslösa har förhållandevis låg utbildning,
men hos de sjukskrivna finns både och.
Många har en positiv bild
För många av de intervjuade är situationen mycket ljus och de är på väg i rätt
riktning. Det finns dock de som har fått förtidspension mot sin vilja. Andra
skulle vilja ha detta men hindras eftersom myndigheterna bedömer arbetsförmåga
kvarstår.
Handläggare har bättre kunskap vid samarbete
Det finns stora skillnader i kunskap om individen hos dem som medverkar i
samverkansteam från socialtjänst, försäkringskassa och arbetsmarknadsmyndighetens
handläggare. Inom dessa organisationer har handläggarna större
samlad kunskap och deras beskrivning om personen överensstämmer i högre
grad med individens egen. Läkarna har också ofta en bra bild av personens
8

sjukdomsrelaterade behov men saknar en helhetsbild. De personer som fungerar
som individens kontaktperson eller personliga ombud har större kunskap
om behov och individens totala livssituation. När det gäller kunskapen om vilka
förutsättningar individen har stämmer det inte alltid med handläggarens
uppfattning. Särskilt tydligt är det kring frågan om hur mycket individen kan
klara av.
De som inte ännu finns i samverkansprojekten
har inte en lika positiv bild
I jämförelsegruppen är det mycket ”väntan”. Där framkommer att individen
anser att aktörerna vare sig uppfattar deras behov eller deras önskan om att få
vara med och utforma sin framtid. Dessa individer är missnöjda. De beskriver
hur de skickats runt mellan olika aktörer under lång tid. Det har för de flesta
varit en betydande rundgång mellan olika aktörer innan de har kunnat kvalificera
sig för att hamna i kö till ett samverkansprojekt. ”De måste meritera sig”.
Många beskriver att den tid de fått är för liten. Många håller på att ge upp.
Många har fått gå länge
Många av de intervjuade har fått gå länge innan de fått sina behov och problem
bekräftade. De har gemensamt en mycket negativ beskrivning av sin historia
och hur de mött det offentliga systemet. Förutom att de finns i samverkansprojekt
har de som intervjuats gemensamt en lång historia, allt från att i nästan
hela sitt liv ha varit beroende av det offentliga till att ha behov som har uppkommit
under de senaste åren. De har också gemensamt att de är i kontakt med
minst tre olika aktörer eller huvudmän. Det har visat sig få konsekvenser för
individernas fortsatta tillfrisknande eller för att de ska komma i arbete. Åtta av
tio intervjuade beskriver emellertid sin nuvarande situation som ganska ljus.
Vid det första intervjutillfället ansåg de att de var på rätt väg. De uppfattar att
de är sedda av dem som stödjer och behandlar dem. Vid det andra intervjutillfället
hade det löst sig för flera, men några hade också fallit tillbaka i sjukdom
eller arbetslöshet.
Antalet kontakter har minskat framförallt för de sjuka
De med sjukdomsrelaterade behov har flest kontakter. Särskilt gäller det dem
som både är sjuka och arbetslösa samt de som har diffusa problem. Många och
långa utredningar föregår i bästa fall en diagnos. Det är framförallt denna
grupp av personer som mår mycket dåligt. Antalet kontakter har dock minskat
mellan de båda intervjutillfällena. Det finns tre former av samarbete. För de
personer som står mycket långt ifrån arbetsmarknaden, särskilt om de har psykiska
besvär, finns personliga ombud. Dessa har till uppgift att stödja individerna
i deras kontakter med de offentliga myndigheterna. De fungerar också
som samtalsstöd. Det finns också de som har mer informellt utsedda kontaktpersoner.
Att arbeta i en gemensam verksamhet är den tredje formen. Individerna
får både samtalsstöd och hjälp att ta steg mot ett arbete. De arbetslösa
hade redan vid första intervjutillfället färre kontakter, men dessa har också
minskat. En viktig iakttagelse är att några av individerna under perioden fallit
tillbaka i arbetslöshet. Det har ofta berott på att kontakten med handläggaren
släpptes alldeles för tidigt. Det finns två former av stöd som ges arbetslösa individer
i samverkansaktiviteter dels de som får hjälp att aktivt slussas ut till
jobb och dels de som erbjuds sysselsättning.
9

Handläggarna är mer positiva till individens möjligheter
De handläggare som finns i samverkansprojekt är genomgående mer positiva
till individens möjligheter. De fokuserar också på att stödja och låta individen
hitta sina egna lösningar, Samtidigt behövs en handfasthet, och ibland måste
handläggarna också förmedla svåra slutsatser och initiera känsliga diskussioner.
De är inriktade på ett individuellt arbete som får ta tid. Handläggarna menar
att det behövs ett mer samlat stöd och att individerna måste kunna ha kontakt
med framförallt en person.
De som ännu inte erbjudits samarbete har fler kontakter
Den jämförelsegrupp som intervjuats har fler kontakter med olika aktörer än
de som finns i samverkansprojekt. Bilden stämmer med hur individerna som
idag finns i samverkansprojekt hade det innan. Många kontakter under lång tid
förefaller kvalificera individerna för att hamna i kö till bedömning och åtgärder
i samverkan. De beskriver att de gång på gång måste berätta om sin situation.
De har en stor förhoppning om att en förändring ska ske när de kommer
till samverkansaktiviteterna.
Olika samarbetsformer
I den första intervjuomgången framkom sex olika former av samarbete mellan
aktörer.
• Flerpartssamtal mellan handläggare och individ innebär att två till fem
olika handläggare träffas för att tillsammans med individen diskutera
dennes situation. I de flesta fall är det en handläggare som tar initiativ till
samtalen. Individen får vid ett och samma tillfälle del av sina rättigheter
samt får höra handläggarnas bedömning.
• Samtal om individen. Den vanligaste formen av samarbete sker genom att
individen skriver på ett papper där han eller hon tillåter handläggare att tala
med varandra om vederbörandes situation.
• Ombud (case-manager). I flera fall, särskilt kring de psykiskt funktionshindrade,
förekommer personliga ombud. Ombudet samordnar planering,
insatser och utvärdering för individen. Denna funktion finns för individen
oavsett om någon slutar. Systemet garanterar då individen ett nytt ombud.
• Spontana kontaktpersoner kan vara en läkare, en person på arbetsplatsen
eller en anhörig. Sådana kontakter sker på enskilda handläggares initiativ
och har visat sig fungera bra. Det finns dock en risk för att individen
förlorar möjlighet till en ny kontaktperson om aktuell person slutar.
• Gemensam individuell plan. I några fall har brukarna personliga, individuella
handlingsplaner. Dessa fungerar som ett slags samarbetsdokument.
Meningen är att individen ”äger” denna handlingsplan och har den med
sig. Det innebär på sikt att varje ny professionell person som individen
behöver komma i kontakt med får tillgång till planen om individen så vill.
• Gemensam verksamhet. Denna verksamhet drivs i projektform eller i
ordinarie verksamhet genom särskilda anslag. Verksamheten kan ha olika
fokus såsom bedömarteam, sysselsättning, rehabilitering, arbetsträning,
utslussning m.m.
10

Samarbetet i olika faser i rehabiliteringen
Denna studie visar att samarbete kopplas till de olika faserna i rehabiliteringsprocessen.
Dessa faser utgörs av bedömning, planering och val av insatser,
genomförande av insatserna och värderingen av desamma samt en värdering
av hela processen för att bedöma själva resultaten. Faserna överlappar varandra
och kan också pågå parallellt. Samarbete är mer eller mindre nödvändigt när
behov ska definieras, när alternativa lösningar ska diskuteras och vid utvärdering
av insatser. Individen får tillgång till en bred kompetens för att undvika
rundgång.
Studien visar på vikten av att ha en långsiktighet i rehabiliteringsarbetet.
Samarbete genom att göra insatser i en av faserna, t.ex. bedömning eller åtgärder,
utan att sedan gå vidare i en annan fas ger inget värde för individen. Resultatet
kan då bli ännu sämre än det var från början.
Individens motivation
Individens egen motivation har stor betydelse för hur rehabiliteringen utvecklas.
De faktorer som har betydelse för hur individen upplever sin situation idag
kan sammanfattas i
• Om individen anser sig ha behov av samarbete.
•Vilken livsenergi individen har såsom motivation, vilja, egna initiativ,
”coping”.
•Vilka personliga nätverk individen har och hur aktiv denne är – det kan
gälla anhöriga, vänner, föreningsengagemang.
• Den tid som besvären pågått – tiden från det att besvären började till
dagens situation.
• Om samarbete mellan myndigheter förekommit eller inte och hur det sett
ut.
•Vilket bemötande individerna fått hos myndigheterna.
• Hur delaktig individen anser sig vara.
• Hur de uppfattar resultatet. Hur långt de har kommit och vilka mål de vill
nå.
Rehabiliteringsprocessen innehåller mycket pedagogik. Förutsättningar för
inlärning och förändring är motivation och vilja. Det enda lärande som har ett
meningsfullt inflytande på beteendet är att få ta ansvar för sin egen utveckling
– att vara subjekt och inte objekt.
Det behövs ett individuellt stöd
I studien påvisas att det behövs ett individuellt utformat stöd. Positiva resultat
finns om individen själv är delaktig. Målet är att förstärka individernas egen
drivkraft till att komma ut på den öppna arbetsmarknaden eller hitta alternativa
aktiviteter. Samtidigt påvisas att om de aktiva åtgärderna ska få ge resultat
måste de vara meningsfulla.
Faktorer som tid, bemötande, helhet, fokusering, kontinuitet och personliga
relationer har avgörande betydelse för rehabiliteringsprocessen. Men den faktor
som framförallt är väsentlig för hela processen och resultatet är om individen
ges möjlighet till, och stöd för att ta eget ansvar. Många människor anser
11

att de blivit pålagda åtgärder/aktiviteter och lyfter fram problemet med att ingen
lyssnar aktivt.
Lösnings- och målinriktat
Det behövs ett lösningsfokuserat och målinriktat arbetssätt. Den individuella
handlingsplanen är en viktig del. Nästa steg är att handlingsplanen blir individens
instrument och hjälp i rehabiliteringsarbetet. Det kan hjälpa denne till
större inflytande och delaktighet i hela processen. Den innebär både skyldigheter,
rättigheter och ansvar. Men det måste ske på individens villkor och vederbörande
måste få hjälp med det han eller hon själv inte kan klara, med angivande
av tydliga ansvarsgränser. Samtidigt är planen också myndigheternas
hjälpmedel för att samordna sina insatser så att en eventuell rundgång mellan
systemen kan stoppas eller hindras. Att genomföra en myndighetsgemensam
plan utifrån individens behov tar tid och fordrar mycket engagemang från aktörernas
sida men förefaller helt nödvändig.
Många är på väg
Att mäta effekter av olika insatser är svårt. De måste relateras till vilka samarbetsaktiviteter
som genomförts, i vilka former och faser de skett, vilken kvalitet
de har haft samt individens egen situation. Samverkansaktiviteter fyller
funktionen av att stödja för utvecklat självförtroende och för att bygga nätverk.
Självkänslan är den faktor som har störst betydelse för rehabiliteringens
resultat.
I studien framkommer att de individer som deltar i aktiviteter med ett systematiserat
arbetssätt talar om stöd, engagemang, långsiktighet och resultat i
form av sysselsättning, arbete, meningsfullhet m.m. När handläggarna beskriver
hur det har gått för individerna handlar det framförallt om att de har blivit
arbetsföra, friska, kommit i sysselsättning eller fått anställning.
Egenmakt behöver nya system
Utifrån studierna kan konstateras att det för individen uppstår ett värde när det
finns kontinuitet och tid i relation till aktörerna. Detta är emellertid inte tillräckligt,
utan det krävs också att individen blir bekräftad och får ett individuellt
stöd. Att vara betydelsefull, bli lyssnad på och respekterad är dessutom av
stor vikt. Att mötet mellan den enskilde och aktörerna bygger på dessa värden
är centralt, men betydelse har också att någon som ser hela behovet motiverar
individen till delaktighet och eget ansvar. Tillgängligheten är slutligen en förutsättning.
Där det inte har fungerat för individerna präglas kontakten av anonymisering.
Att inte bli sedd och respekterad är svårt. Det som förefaller påverka
allra mest är att inte bli trodd eller att bli ifrågasatt, vilket gör människor
kränkta. Vi ser flera goda resultat när individerna tar makt över sitt eget liv.
Det talas om egenmakt, om möjlighet för individerna själva att ta makt över
sitt eget liv och om att myndigheterna ska stödja dem i denna utveckling. Studien
visar också att individens möjligheter att agera ökar vid samarbete. Nuvarande
system måste förändras för de särskilt utsatta. För individen finns
många lösningar, men det är viktigt att denne möts av bred kompetens.
12

Inledning
Bakgrund
Regering och riksdag tydliggör nödvändigheten av frivillig samverkan för berörda
myndigheter i syfte att stödja alla som är i behov av särskilda insatser
inom rehabiliteringsområdet 1 . Många människor riskerar att hamna i en gråzon
mellan myndigheter, när problembilden inte tycks rymmas inom en myndighets
ram. Det är nödvändigt att mer effektivt utnyttja samhällets resurser
för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stöd. Bättre samordning
bör komma till stånd i arbetet med rehabilitering av personer inom
utsatta grupper, vilket kan öka dessa gruppers möjligheter på arbetsmarknaden.
Motiven skiljer sig mellan olika förespråkare, men gemensamt har de att
samverkan är en del i omdaningen av välfärdssystemet. Samhällets rehabiliteringsinsatser
är sektorsbundna samt utformas inom ramen för olika huvudmäns
ansvar, uppgifter och regelsystem. Att rehabiliteras för att återvinna bästa
möjliga funktionsförmåga och förutsättningar för ett normalt liv kräver ofta
insatser från flera sektorer. Detta ställer stora krav på aktörer från olika organisationer
när det gäller att samarbeta. Men samarbete i sig behöver inte skapa
ett ökat värde för individen. När i tiden samarbete sker och på vilket sätt det
utformas är avgörande för dess värde. Samhällets välfärdsresurser är organiserade
för att möta människors behov av hälso- och sjukvård, sociala insatser,
ekonomisk trygghet vid sjukdom och bestående funktionshinder samt stöd vid
arbetslöshet. De som behöver samarbete är framförallt personer som kräver
mer omfattande och intensiva insatser på flera livsområden.
Vilka grupper talar vi om?
I samverkanspropositionen poängteras att risken för att hamna i en rundgång
mellan verksamheter är stor vid långvarig arbetslöshet samt då individerna har
psykosociala eller hälsomässiga problem 2 . Samtidigt återges i propositionen
att begränsad arbetsförmåga ofta bottnar i en blandning av medicinsk, psykologisk,
social och arbetsrelaterad ohälsa. Begreppet ohälsa kan sägas ha en
dubbel innebörd. Det refererar dels till sociala riskfaktorer i form av vissa livssituationer
och problem, dels till symtom i form av psykiska och somatiska
besvär. Det primära är individens upplevelse, och begreppet kan således stå
för en mångfald av tillstånd och livssituationer i den enskilda människans liv 3 .
Den som saknar arbetsgivare uppmärksammas i propositionen. Arbetslösa
och sjukskrivna är en grupp som riskerar att hamna vid sidan av den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Också personer med funktionshinder lyfts fram
och konstateras behöva ett kraftfullt stöd för att komma in på arbetsmarkna-
1 Prop 1996/97:63
2 Prop. 1996/97:63.
3 SOU 1996:113.
13

den. Arbetslinjen och aktiva åtgärder betonas framför ett passivt kontantstöd
för försörjning.
Ett flertal utredningar har diskuterat utsatta grupper. Sjuk- och arbetsskadekommittén
skriver i sitt slutbetänkande att en blandning av sociala, medicinska,
psykologiska och arbetsrelaterade problem i många fall ligger bakom en
begränsad arbetsförmåga. Kommittén diskuterar också gruppens storlek och
menar att ett första steg skulle vara att definiera den 4 . Även i utredningen med
namnet EGON JÖNSSON behandlas gruppen och dess storlek. Grupper med
sammansatta behov uppskattas till mellan 10 och 20 procent av alla service-/
stödsökande 5 .
I Sjuk- och arbetsskadekommittén konstateras på basis av tillgängliga undersökningar
att andelen arbetslösa är betydligt större bland de långtidssjuka
än bland befolkningen i övrigt. Antalet arbetslösa, långtidssjuka (18000–
20000 individer) varierar inte särskilt mycket över tid. I Sjuk- och arbetsskadekommittén
nämns också grupper och behov som personer med funktionshinder
och arbetshandikapp, unga handikappade, psykiskt störda samt personer
med psykosocial ohälsa och med behov av särskilt stöd.
I Handikappsutredningen 1992 anges att flertalet handikappade inte är registrerade
som arbetssökande på arbetsmarknaden, men utredningen menar att
en betydande del av dem som uppbär sjukbidrag eller sjukpension bör ha arbetsförutsättningar
som kan jämställas med arbetshandikappade anställda hos
Samhall 6 . I den nationella handlingsplanen för handikappspolitiken 1999 slår
regeringen fast att kraftfulla politiska insatser behövs för att alla med funktionshinder
ska få rätten till full delaktighet, värdighet och självbestämmande
7 . Regeringen understryker också vikten av att personer med funktionshinder
får ett kraftfullt stöd för att komma in på arbetsmarknaden. Det anges dessutom
att många inte får sina habiliterings- och rehabiliteringsbehov tillräckligt
väl tillgodosedda, samt att detta område behöver utvecklas.
Enligt Socialstyrelsens beräkningar är cirka 43 000 personer med psykiska
funktionshinder kända av socialtjänst och psykiatri. Av dessa uppbär 30000
förtidspension. Cirka 40 procent av de psykiskt funktionshindrade har även en
somatisk sjukdom 8 . Av de långvarigt sjukskrivna som uppbär sjukpenning har
endast cirka två till tre procent en allvarlig psykiatrisk diagnos, som har lett till
eller kan leda till psykiska funktionshinder. Fyra av tio långvarigt sjukskrivna
med svåra psykiska sjukdomar blir arbetsföra inom ett år 9 .
Sjuk- och arbetsskadekommittén har även lyft fram personer med psykosocial
ohälsa. Utredningen om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har gjort
bedömningen att av gruppen långtidssjukskrivna har mer än 100000 individer
ett behov av mer sammansatta insatser än bara medicinsk behandling 10 . Arbetsmarknadsverket
har för gruppen långtidsinskrivna gjort en undersökning
som visar att 22 procent anser att de sökande har små eller inga möjligheter att
komma ut på arbetsmarknaden. Förutom ålder är skälen invandrarskap, fysiska
och psykiska handikapp, dåligt självförtroende samt otillräcklig social
kompetens 11 . För denna grupp finns ett stort behov av samarbete. Gruppen kan
4 SOU 1996:113.
5 SOU 1996: 85.
6 SOU 1992:52.
7 Prop. 1999/2000:79.
8 Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1999:1, Slutrapport från utvärderingen av 1995 års psykiatrireform.
9 RFV ANSER 1999:9, Försäkringskassans arbete med rehabilitering av psykiskt funktionshindrade.
10 SOU 2000:78.
11 AMS Ura 1998:11.
14

utifrån AMS:s procentsats definieras till ca 30000. Många av dessa personer
finns idag i aktivitetsgarantin som AMS planerat att bygga ut för att omfatta
50000 personer inklusive de som är arbetslösa men har socialbidrag. Ett förslag
finns om en övergångsmarknad för dem som inte genom aktivitetsgarantin
erhåller ett arbete.
I FRISAM-utvärderingen uppskattas riskgruppen särskilt utsatta utgöra
fem procent av befolkningen i arbetsför ålder, dvs. ca 280000 personer 12 .
Dessa fem procent utgörs av personer med ett långvarigt behov av offentlig
försörjning (över 12 månader) såsom sjukpenning/sjukbidrag, a-kassa och socialbidrag.
Det inkluderar inte förtidspensionärer. Breddas perspektivet till
personer med offentlig försörjning som har kontakt med minst två av verksamheterna
försäkringskassa, arbetsförmedling och socialtjänst består gruppen
enligt utvärderingens beräkningar av över tio procent av befolkningen i
arbetsför ålder. Ett motiv till att bredda perspektivet är att kunna sätta in insatser
tidigare.
I utvärderingen kan konstateras att samverkan främst sker kring personer
med psykiska besvär, personer med smärtproblematik samt personer med kroniska
besvär. Samtidigt framkommer att det finns behov hos andra grupper
som har arbetsmässiga och sociala problem. De finns många exempel där sociala
bekymmer har övergått i psykisk eller fysisk ohälsa. Om aktörerna 13 hade
samarbetat i ett tidigare skede skulle detta kanske ha kunnat motverkas. I
gruppen särskilt utsatta som inte omfattas av samarbetet anser ungefär hälften
att de skulle velat ha denna möjlighet. Det finns här ett otillfredsställt behov av
faktiskt samarbete.
Centrala begrepp
Vid samarbete inom rehabiliteringsområdet finns ett antal centrala begrepp
som bör problematiseras. Särskilt gäller det begrepp som rehabilitering, arbetsförmåga
(liksom anställningsbar och funktionsförmåga) och samverkan
(liksom samordning, samarbete och samsyn).
Rehabilitering
Studien behandlar rehabiliteringsområdet med fokus på människor som är särskilt
utsatta. Under senare år har rehabiliteringsbegreppet breddats så att det
inte tydligt kan avgränsas från behandling och omvårdnad. Utredningen om
den arbetslivsinriktade rehabiliteringen beskriver skillnader mellan behandling
och rehabilitering. I behandling ligger fokus på systembilden och diagnosen,
där uppgiften är att eliminera symtomen eller deras orsaker. Rehabilitering
beskrivs som en process som ger individen ökade möjligheter att lyckas i
en självvald miljö med minimalt behov av stöd 14 . Rehabiliteringsutredningen
har fört fram uppfattningen att behandling syftar till rehabilitering. 15 Också tidigare
utredningar inom rehabiliteringsområdet har haft sådana tankar. Handikappsutredningen
menar dessutom att det inte går att dra någon skarp gräns
12 Samarbete – en arbetsmetod för särskilt utsatta – en medborgarundersökning
13 Med aktörer avses olika handläggare och specialister som stödjer individen.
14 Individen i centrum (S 1999:08).
15 SOU 1988:41, sid. 161–162.
15

mellan rehabilitering och social omsorg. Social omsorg behövs för att underlätta
för den dagliga livsföringen 16 .
Rehabilitering är ingen entydig verksamhet utan bedrivs inom ramen för
flera områden, såsom socialtjänst, arbetsförmedling, arbetsmarknadsinstitut,
försäkringskassa, hälso- och sjukvård, arbetsgivare samt arbetsmiljöinspektionen.
De aktörer som berörs vid rehabilitering, enligt ambitionerna i propositionen
1996/97:63, är arbetsgivaren, som har ett förstahandsansvar för de
anställda, företagshälsovården som arbetar förebyggande på arbetsplatserna,
och arbetstagarorganisationerna som ska ge stöd åt den enskilde. De offentliga
organisationer som nämns är försäkringskassan, som har samordningsansvar
för de försäkrade, och arbetsmarknadsmyndigheten, som ska minska långtidsarbetslösheten.
Personer med en svagare ställning på arbetsmarknaden ska
prioriteras. Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har skett inom arbetsmarknadsinstitutet,
som har till uppgift att hitta lösningar för de arbetshandikappade.
Arbetsmarknadsinstitutet har dock upphört sedan januari 2001 och
verksamheten har övergått till arbetsförmedlingen. Därutöver berörs sjukvårdshuvudmannen,
som ska återställa funktionsförmågan, förbättra en nedsatt
funktion samt skapa god livskvalitet, och kommunen, där hjälpbehov hos
invånarna ska uppmärksammas samt information om stöd och hjälp ges. Social
rehabilitering ska ske genom att ekonomisk och social trygghet skapas. Arbetsmiljöinspektionen
arbetar förebyggande gentemot arbetsplatserna och är
också en viktig aktör. Alla anställda har inte tillgång till företagshälsovård
utan endast ungefär tre fjärdedelar. Det varierar kraftigt efter företagsstorlek.
Möjlighet finns idag för Arbetsmiljöinspektionen att ställa krav på tillgång till
företagshälsovård om arbetsförhållandena kräver detta.
Enligt samverkanspropositionen är rehabilitering ”ett samlingsbegrepp för
alla åtgärder som ska hjälpa sjuka och skadade människor att återvinna bästa
möjliga funktionsförmåga för ett normalt liv”.
Tidigare utredningar har definierat rehabilitering som ”ett samlingsbegrepp
för alla åtgärder av medicinsk, psykologisk, social och arbetslivsinriktad art
som ska hjälpa sjuka eller skadade människor att återvinna sin funktionsförmåga
och kunna leva ett normalt liv” 17 . I utvärderingen breddas begreppet ytterligare
för att täcka in de arbetslösa och dem som har behov av socialt stöd.
Utvärderingen utgår från rehabilitering som ett samlingsbegrepp för alla åtgärder
av medicinsk, social, psykologisk och arbetslivsinriktad art. Utvärderingsgruppen
anser att den individuella rehabiliteringsprocessen inte går att
avgränsa mot behandling eller social omsorg, utan rehabiliteringens olika delar
är invävda i varandra.
I studien används alltså en relativt bred definition av rehabilitering. I begreppet
ingår både sociala, arbetsmässiga och sjukdomsrelaterade behov av
att helt eller delvis återfå funktions- och arbetsförmåga samt ge förutsättningar
för ett normalt liv. Det gör att en förhållandevis bred grupp av människor täcks
som har gemensamt att de riskerar ett långvarigt beroende av det offentligas
stöd.
Vid definition av grupper som riskerar att hamna i en rundgång mellan verksamheter
framkommer att individerna både har fysiska, psykiska, sociala och
arbetsmässiga behov. Det finns också en grupp som anger att de har behov av
16 SOU 1991:46 sid. 211.
17 Prop. 1993/94:218, Stadskontoret 1997:27.
16

stöd i kontakt med myndigheter för sin försörjning, för rehabilitering och för
att få hjälpmedel.
I propositionen är arbetslinjen mycket tydlig, och innebörden av begreppet
arbetsförmåga är viktig för synen på rehabilitering. Med dagens synsätt antas
att det är skadligt för samhället att den enskilde inte arbetar. Arbetsförmågan
är en central kategori i socialförsäkringssystemet. Lagstiftningen hänvisar till
medicinskt innehåll i begreppet arbetsförmåga, men beprövad erfarenhet och
vetenskap som växt fram visar att den medicinska komponenten alltid måste
relateras till den sociala situation och den arbetsmarknadssituation som den
enskilde befinner sig i 18 . Begreppet är relativt genom att det påverkar arbetets
karaktär och möjligheterna att förändra arbetsmiljön 19 . Begränsad arbetsförmåga
beror ofta på en blandning av medicinska, psykologiska, sociala och arbetsmarknadsrelaterade
faktorer, vilket innebär definitionsproblem. Olika
verksamheter har också skilda definitioner av begreppet.
Ett annat begrepp – anställningsbarhet – används inom arbetsmarknadsmyndigheten.
Gränserna mellan att vara arbetsför och att vara anställningsbar
är flytande samt står i relation till individuella egenskaper och arbetets karaktär.
Regeringen konstaterar i proposition 1996/97:63 att egenförsörjning samt
att människor blir arbetsföra är bra resultat både för individen och för samhället.
Att en person blir arbetsför innebär för den skull inte att vederbörande erhåller
ett arbete. För det krävs att det finns lämpligt arbete och att personen är
anställningsbar, dvs. har tillräcklig kompetens i förhållande till en viss arbetsuppgift.
Ett tredje begrepp – funktionsförmåga – används inom rehabiliteringsområdet.
Syftet är att förbättra livssituationen för personer med funktionshinder
bl.a. genom sysselsättnings- och rehabiliteringsverksamheter. Rehabilitering
syftar till att dessa personer ska återvinna bästa möjliga funktionsförmåga
för ett normalt liv 20 .
De särskilt utsatta
Aktörerna använder ofta begreppet ”sammansatta behov” för människor där
det behövs stöd från flera aktörer. Nya begrepp utvecklas för att beskriva behov
inom denna grupp såsom ”mångfaldsbehov”, ”diffus problematik”, ”psykosocial
problematik”, ”smärta och värk”, samt ”psykiskt sjuka missbrukare”.
Det finns också begrepp som tydligt anger att personer inte finns inom någon
aktörs ansvar såsom ”arbetsföra socialbidragstagare” och ”arbetsför men ej
anställningsbar”. Utvärderingen visar att det förutom dessa personer finns behov
av samarbete kring personer med långvarigt behov av försörjning, vård
eller omsorg. Det framkommer ofta även här behov av insatser från flera aktörer
pga. andra okända behov. Det kan handla om familjesituation, livskriser,
värk, att må allmänt dåligt m.m.
Utvärderingen visar att människorna själva inte upplever sig ha ”sammansatta
behov”. De uppfattar sig ha hela behov och att de är hela individer som
söker stöd för sina behov. Av utvärderingen framgår att det ofta är aktörerna
som gör dessa människor till ”sammansatta behov”. De passar inte in i välfärdsystemets
organisering. Problemet kan inte läggas på individerna som välfärdssystemet
är till för att stödja. Problemet handlar om att det idag inte finns
18 Westerhäll, L. 1997.
19 Lindqvist, R. 1992.
20 Prop 1993/94:218.
17

stöd för att aktörerna ska kunna ”sätta sig samman”, organisera sig över sektorsgränser.
Utvärderingen har identifierat följande behovsgrupper för att kunna tydliggöra
vilka som har behov av samarbetet:
Psykiska besvär:
a) Mår allmänt dåligt
b) Har psykiatrisk diagnos
Fysiska besvär:
a) Kroniska besvär
b) Smärtproblematik
c) Akuta besvär
Arbetsmässiga behov:
a) Att återfå arbetsförmågan
b) Utbildning, omskolning
c) Att hitta ett arbete som passar
Sociala behov:
a) Personlig kris
b) Missbruk
c) Behov av stöd till familjen
d) Behov av känslomässigt stöd
I utvärderingen kan konstateras att samverkan främst sker kring personer med
psykiska och fysiska besvär, personer med smärtproblematik samt personer
med kroniska besvär. Samtidigt måste poängteras att det inte är möjligt att från
central nivå definiera denna grupp. Det finns alltid en risk vid kategorisering
att många personer hamnar mittemellan eller inte i någon av kategorierna. Behovsgrupper
för samarbete kan enbart definieras lokalt. Behovet av samarbete
kan beskrivas utifrån att individen har flera olika behov, flera aktörer är involverade
eller att de har långvariga besvär.
Utvärderingen definierar riskgruppen för att bli särskilt utsatt som:
• personer med behov av stöd under en längre period för sin försörjning,
vård eller omsorg,
• personer som riskerar att hamna i en gråzon pga. behov som ingen av
aktörerna ser som sitt ansvarsområde,
• personer som har flera olika behov och löper risk för hamna i en rundgång
mellan verksamheter.
Behovet av samarbete är särskilt påtagligt när personerna har dåligt utvecklade
nätverk och mindre ork/livsenergi. En individs hela behovsbild framkommer
inte vid enbart ett besök hos någon av samhällets välfärdsaktörer. Det beror
ofta på att aktörerna är så inriktade på att fokusera på sin specialisering. En
anledning till att en person gått länge sjukskriven eller arbetslös kan vara att
det finns bakomliggande orsaker som inte är kända av myndigheterna. Den
enda som har hela behovsbilden är individen själv. Men för att aktörerna ska få
hela bilden klar för sig fordras dels att de visar ett aktivt intresse för individens
historia och totala situation samt ger tid till detta, dels att individen känner förtroende
för den han pratar med.
I utvärderingen används särskilt utsatta i bemärkelsen att välfärdsaktörerna
inte hittat former ännu för att organisera sig kring dessa personer. Denna defi-
18

nition är inte att jämställa med definitionen ”utsatta grupper”. Där hänförs ofta
problematiken till individen.
Det krävs mycket kreativitet och engagemang för att organisera behovsanpassade
tjänster över organisationsgränserna. Handläggare hamnar ofta i en
dubbel lojalitet mellan att organisera sig efter behov och att följa sektorsprinciper.
Samverkan, samordning, samarbete och samsyn
Få begrepp har en så positiv klang som samverkan; samtidigt är det få som är
så tvetydiga. Eftersom det centrala begreppet i studien är samverkan är det
viktigt att systematisera det. Det finns en rad närbesläktade begrepp såsom
sammanslagning, sammanlänkning, samspel, samarbete, samordning och
samutnyttjande. Vissa av dem uttrycker strukturella förhållanden, andra grader
av integrering mellan olika enheter. I utvärderingen är avsikten att studera
vad som händer vid samverkan både när det gäller processen och själva resultatet.
Samverkan kan problematiseras på tre nivåer 21 . Den första nivån handlar
om arbete med de enskilda individerna, dvs. operativ nivå, där samarbete sker
mellan socialsekreterare, arbetsterapeuter, läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster
samt handläggare 22 från försäkringskassan, arbetsmarknadsinstitutet
och arbetsförmedlingen m.fl. Denna typ av integrering kallas samarbete runt
individer. Nästa nivå utgörs av arbetsledare och chefer, dvs. ledningsnivå. Arbetsledaren
har olika funktion hos olika myndigheter. I kommunen kan arbetsledaren
vara chef för individ- och familjeomsorgen, hos landstinget enhetschef,
chefsöverläkare på vårdcentralen eller ansvarig läkare på sjukhuset samt
på försäkringskassan och arbetsförmedlingen chefen där. Denna nivå kallas
samverkan mellan enheter.
Den tredje nivån samordning mellan organisationer berör huvudmän, såsom
landstinget, kommunen, arbetsmarknadsmyndigheten och försäkringskassan.
Sådan samordning kan ibland leda till sammanslagning av verksamheter
inom en gemensam organisation. Det senare kan också innebära att verksamhet
överförs från en myndighet till en annan, som skett genom Ädelreformen
och i psykiatrireformen. Samordning mellan organisationer kan vara en
politisk sådan. Propositionen 1996/97:63 FRISAM-propositionen säger inget
om krav på politisk samordning utan handlar enbart om samverkan mellan enheter.
Däremot finns i propositionen för finansiell samordning mellan socialförsäkring,
hälso- och sjukvård samt socialtjänst (SOCSAM) en beskrivning
av politisk samordning 23 . Denna finansiella samordning har till syfte att uppnå
större välfärdsvinster för den enskilde genom bättre styrning utifrån befolkningens
behov.
Ett sätt att försöka värdera dessa ord eller begrepp är att studera deras grad
av överlappning. Fem begrepp diskuteras utifrån denna aspekt: samexistens,
samverkan, samordning, samarbete och samsyn 24 . Dessa begrepp kan både
beskriva processen, dvs. den aktivitet som pågår och som skapar en ökad integrering,
och själva resultatet, dvs. en integrerad struktur. I figur 1 återges begreppen
schematiskt.
21 Fridolf, M. 1996a.
22 Också benämnda aktörer i denna studie.
23 Prop. 1993/94:205.
24 Fridolf. M. 1999a.
19

Figur 1. Olika former av integrering. 25
Samverkan innebär ett gemensamt handlande och betyder att verka tillsammans.
Vid samverkan bibehåller organisationerna sina ursprungsmål 26 . Att
samverka innebär ett parallellt agerande samt att aktörerna stämt av sina respektive
mål och uppdrag. Om organisationerna inte har vägt samman sina mål
och arbetsformer samexisterar de enbart.
Inom många områden finns en lång tradition av att enbart samexistera, men
aktörer har länge efterfrågat synpunkter från andra. Propositionens krav på
gemensamma mål samt handlings- och verksamhetsplaner innebär ett steg
framåt. De lokala samverkansgrupper som finns på chefsnivå mellan försäkringskassan,
socialtjänsten, arbetsmarknadsmyndigheten och hälso- och sjukvården
kan sägas utgöra grupper av samverkan mellan verksamheter. Dessa
grupper är ofta en nödvändighet men inte en förutsättning för ett samarbete.
Det är inte självklart att samverkan har utvecklats och att ett parallellt agerande
har skapats. I grupperna sker ingen omfördelning av resurser eller någon
förändring av respektive organisations mål och resultat. Gruppernas enda syfte
är ofta att formulera mål och inriktning.
Samordning innebär att ordna sina verksamheter eller arbetsuppgifter gemensamt.
Det kan betyda att aktörer skapar ett samarrangemang. Försöksverksamheten
med finansiell samordning – SOCSAM – är ett bra exempel på
detta. Samordning kan jämföras med ett slags partnerskap, där aktörerna bestämmer
sig för att tillsammans utföra olika uppgifter. Det förutsätter att det
finns gemensamma regler, och att mål utformas gemensamt 27 . När flera aktörer
driver gemensamma projekt är det också en sorts samordning. Men samarbete
kan inte åstadkommas enbart genom samordning utan det krävs även
långsiktighet och förändringar av attityder.
Att samarbeta, en mellanmänsklig form, kan på sikt innebära att också värderingarna
förändras. Samarbete sker med varierande djup och intensitet. Det
25 Fridolf, M. 1999a.
26 Rogers, D. & Whetten, D.A, 1981.
27 Rogers,D. & Whetten, D.A. 1981.
20
Samexistens - parallellt utan att komma nära andra verksamheter
- Ett organisatoriskt fenomen
Samverkan - att verka samman parallellt
- Ett organisatoriskt fenomen
Samordning - att ordna samman personal, politik eller resurser (viss överlappning)
- Ett organisatoriskt fenomen
Samarbete - att arbeta tillsammans vilket gör att värderingar och normer ändras
(överlappningen har ökat)
- Ett organisatoriskt och medmänskligt fenomen
Samsyn - inne i varandras sfärer
- Ett medmänskligt fenomen

kan ske genom erfarenhetsutbyte men också mer organiserat, t.ex. genom gemensam
arbetsplanering. Det kan innebära att några aktörer remitterar en person
till en annan. Ännu mer organiserat kan det betyda att de som samarbetar
tillför sina kompetenser och resurser, dvs. arbetar tillsammans för att lösa en
persons behov. I förlängningen kan ett väl utvecklat samarbete leda till ett gemensamt
lärande 28 . Det kan betraktas som olika nivåer av medvetenhet. På
den första nivån finns endast medvetenheten, på den andra utbyts erfarenheter,
på den tredje koordineras arbete och på den sista arbetar aktörerna ihop i
team 29 . Ett gemensamt lärande kräver att det finns gemensamma värderingar
och en samsyn samt att aktörerna är överens om vad som ska åstadkommas 30 .
Det har ofta inneburit att åsikter ”stötts och blötts” mot varandra och att aktörerna
tillåtit ett ifrågasättande av varandras kompetenser 31 .
Att åstadkomma ett bra samarbete tar tid och kräver förändring. Vid en förstagradsförändring
(first order change) förändras handlingar, men inte attityder
och värderingar 32 . Vid en andragradsförändring (second order change) förändras
både handlingar samt attityder och värderingar. Forskningen visar att
det behövs betydande kraft och ett ihärdigt arbete för att åstadkomma andra
gradens förändringar 33 . Värderingar och attityder är mycket svåra att förändra.
Det krävs dock för en ny ”idélogik” 34 som handlar om samarbetets eller organiseringens
logik, i motsats till den hierarkiska organisationslogiken 35 . Med
den andra gradens förändring har vi uppnått en samsyn, vilket innebär att gemensamma
uppfattningar och attityder skapats 36 .
Begreppen ovan har använts för att beskriva hur två likvärdiga parter relaterar
till varandra och integrerar i varandras system eller organisationer. Dessa
definitioner säger inget om hur resultatet blir för den part som behöver stöd
och hjälp av det offentliga. Samarbetets yttersta syfte är att åstadkomma vinster
för den enskilde genom att denne får bättre vård, omsorg, behandling och
rehabilitering. Värdet för de enskilda behöver alltså analyseras. För att samarbete
verkligen ska få effekt för den enskilda individen krävs åtgärder tillsammans
med denne. Samarbete kan då också innebära att en part avstår från att
göra det som han eller hon brukar. Att en insats görs kanske skapar sämre effekter
för individen. I ett resultatperspektiv är det också intressant att studera
om samordning av resurser, mål och regler är en förutsättning för att samarbetet
ska leda till verkan för individerna.
Alla tjänster till individen fungerar som ett samarbete. Individen har lika
stor betydelse som aktörerna för hur utfallet ska bli. För att kunna bedöma effekten
av själva samarbetet, såväl mellan handläggare som mellan handläggare
och individen, krävs ett stort handlingsutrymme 37 . Det är därför svårt att
genom rutiner och riktlinjer reglera mötet t.ex. mellan en klient och en socialsekreterare.
I samverkanspropositionen betonas samverkan som ett medel för att nå välfärdsvinster
för den enskilde och ekonomiska vinster för samhället. Målet är
28 Fridolf, M. 1998.
29 Bokelund, A. 1995.
30 Fridolf, M. 1998.
31 Fridolf, M. 1998.
32 Senge,P. 1994.
33 Senge,P. 1994, Nilsson,V. 1999.
34 Asp, K. 1990.
35 Hjern, B. & Hull, C. 1984, March, J.G. - Olsen, J.P. 1989, Söderholm, A. 1991, Montin, S. 1996a, Fridolf, M.
1996a, Klijn, E-H. 1997, Stenberg, R. 1999.
36 Fridolf, M. 1999b.
37 Berglind, H. 1995.
21

ökad hälsa och egenförsörjning. Behov av samarbete finns inte hos alla som
får stöd av det offentliga för sin försörjning eller för vård, behandling och omsorg.
Individernas behov är dessutom mycket varierande. Det faktiska samarbetet
kan definieras på olika sätt. Det kan handla om utbyte av information och
erfarenheter, koordinering av arbete samt gemensamt arbete. Att samarbete
per automatik skulle leda till ett värde för individen är inte givet utan samarbetets
kvalitet har stor betydelse. En fokusering på behov utifrån en helhetssyn,
delaktighet hos individen och ett engagerat bemötande är några av de faktorer
som har visat sig ha stor betydelse för kvaliteten. Den enskildes motivation
och stöd i eget privat nätverk påverkar också processen. Sammantaget kan insatserna
leda till positiva effekter för individen. I nedanstående figur återges
samverkans olika delar i ett individperspektiv. Modellen utgör en struktur för
rapportens forstsatt analys – se figur 2.
Behov av samarbete Faktiskt samarbete Samarbetskvalitet
22
Individens motivation
och livssituation
Figur 2. Samverkans olika delar i ett individperspektiv.
Syfte
Värde och effekt
för individen
Den fråga som står i centrum i denna studie gäller dem som erbjuds samarbete.
Det finns en stor brist på kunskap om och begrepp för samarbete och dess
innehåll. Studien bygger på intervjuer med personer som har deltagit i samverkansprojekt,
rörande deras upplevelse av rehabiliteringsprocessen och åtgärder.
Den baseras också på en enkät där berörda själva uppskattar sin hälsa.
Huvudfrågorna i studien är:
• Hur beskriver individerna sina problem, vilka insatser som skett och
resultat?
•Vilka aktörer har individerna kontakt med i olika faser av processen?
•Vilken betydelse har aktörerna för individernas rehabilitering?
•Vad innebär samverkan för individen?
•Vilka kvalitativa faktorer har betydelse för individens rehabilitering?
• Hur uppfattar individerna sin egen hälsa?

Metod och urval
Urvalsdesign
Eftersom syftet var att beskriva individernas upplevelse av samverkan valde
vi att intervjua personer i samverkansprojekt. Målet var också att få en fördjupad
bild av de berörda personernas upplevelser av att möta de offentliga organisationerna
i samverkan. Tio samverkansaktiviteter i Sverige valdes utifrån
en kartläggning av pågående aktiviteter 1998. Urvalet skedde i två steg: först
valdes 50 aktiviteter från kartläggningen fördelade efter målgruppernas närhet
till arbetsmarknaden enligt nedan:
• långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna samt människor med behov av
socialt stöd och med socialmedicinska problem.
• personer med psykisk eller psykosocial problematik samt med sammansatt
problematik.
Ur varje grupp valdes sedan tio aktiviteter ut slumpvis. Kontakter knöts för att
skapa mer kunskaper om aktiviteternas organisering, innehåll, finansiering
och utvärdering. Vi besökte flera olika projekt för att fördjupa våra kunskaper.
En avsikt var att få så många olika aktiviteter om möjligt representerade, bl.a.
med avseende på projektform, utvärdering och samfinansiering. Fem av de tio
aktiviteterna valdes slutligen i varje grupp. Lokala insatser krävdes både i
form av resor och lokalt arbete för att sammanställa material. De områden som
finns med i studien är följande: Solsidan i Hofors, Arbetskooperativ i Norrtälje,
Växjö rehabcenter i Växjö, Sammy i Halmstad, Växthuset i Trollhättan,
Mariehem i Umeå, SESAM i Borås, ESSAM arbetsmarknad i Ekerö, Tidig
samordnad rehabilitering med projektet Garpa i Östersund och Det finns bruk
för alla, i Falköping. Projekten beskrivs i tabell 1.
23

Tabell 1. Urvalsdesign.
Aktivitet Aktörer Målgrupp Antal
individer
1998
Mariehemsprojektet
Socialtjänst,
arbetsförmedling,
försäkringskassa,
vårdcentral
Solsidan Kommun,
primärvård
Växthuset Arbetsförmedling,
försäkringskassa,
vård o omsorg
Sammy Socialförvaltning,
försäkringskassa,
AMI, primärvård
Garpa Försäkringskassa,
AMI, psykiatrin
Växjö
Rehab
Center
Det finns
bruk för alla
Psykiatrin,
försäkringskassa,
social och omsorg
Kommun,
arbetsförmedling,
försäkringskassa,
hälso- och
sjukvården
SESAM Arbetsförmedling,
kommun,
landsting,
försäkringskassa
ESSAMarbetsmarknadArbetskooperativ
Kommun,
arbetsförmedling,
försäkringskassa
Kommun,
försäkringskassa
och AMI
24
Långtidssjukskrivna,
invandrarbakgrund
Långtidssjukskrivna
arbetslösa
kvinnor
Personer med flera
olika behov
Socialmedicinskt
handikapp,
psykiskt
långtidssjukskrivna
Psykiska
funktionshinder
Psykiskt
långtidssjuka
Personer som
finns utanför
arbetsmarknaden
Psykiska eller
socialmedicinska
funktionshinder
Arbetslösa i behov
av särskilda
insatser
Personer med
psykiskt eller
intellektuellt
handikapp
Starttid Syfte Finansiering Utvärdering
34 Projekt 1997 Öka samarbetet,
göra rätt
bedömningar
42 Projekt 1997 Skapa mötesplats,
hjälp till självhjälp
28 Projekt 1997 Livssituation,
minska rundgång
och öka
egenförsörjning
100–280 Ordinarie
verksamhet
30–40 Ordinarie
verksamhet
120 Ordinarie
verksamhet
1995–
1997
950
1996 Effektivare
användning av
resurser för
rehabilitering egen
försörjning
1996 Finna och utveckla
nya
samarbetsformer
1994 Integrera
samhällets utbud
av service och
samordna detta
med klienternas
behov
Projekt 1994 Skapa
förutsättningar för
arbete, tillvarata
mänskliga
resurser
59 Ordinarie
verksamhet
1995 Förhindra
rundgång,
effektivisera
rehabiliteringen
30 Projekt 1996 Hjälpa individerna
in på
arbetsmarknaden
65 Projekt 1996 Komma i arbete
och sysselsättning
Dagmarmedel,
nu i ordinarie
verksamhet
De ingående
parterna
EU-medel och
respektive
myndighet med
personal
Personal från
respektive
myndighet
Personal från
respektive
myndighet
Huvudmännen
delar på
kostnaden
Åtgärdsmedel
AMS samt
rehabiliteringsersättning
Landstinget
står för
personal och
sedan efter
ansvarsområde
Respektive
myndighet står
för sin del
Externa
intäkter: EUmedel
Metod och teknik
Tidsseriemätning ger möjlighet att följa effekter över tid Undersökningsgruppen
kan då utgöra sin egen referensgrupp. Gruppen undersöks helt enkelt innan
samarbete och sedan jämförs detta resultat med det som visar sig efter det
att insatsen har gjorts. I denna studie intervjuar vi individerna vid det första
tillfället vid olika tidpunkt i förhållande till när samarbetet inletts. Därför kan
vi enbart diskutera resultatet med avseende på insatsernas betydelse. För att få
en jämförelse har en liten liknade grupp tagits ut som består av dem som befinner
sig i kö till projektet. Denna utvärdering utgår från individen utan att ha
några fasta analyskriterier.
De som intervjuats har vid det första tillfället tagits ut slumpvis bland dem
som fanns aktuella i projektet. Urvalet bestod av fem personer plus två extra
om någon skulle lämna återbud. Dessutom genomfördes ett slumpvis urval av
ytterligare fem personer som enbart fick svara på en hälsoenkät. Den totala
populationen i de tio projekten var 509 personer. För intervju valdes 50 personer.
Tidigt genomfördes tre provintervjuer i ett av projekten som också ingår i
Ja,
egen
Nej
Ja,
extern
Nej
Ja,
pågår
extern
Ja,
extern
Ja,
extern
Ja,
intern
Ja,
pågår
extern
Nej

analysen. Tre personer avböjde medverkan pga. av oro, sekretess och sjukdom.
En av dessa kunde inte ersättas då projekten inte hade tagit ut någon reserv
vid urvalet. Två av dem ersattes med första reserv. Mellan intervjuomgång
ett och två föll sju personer ifrån. Detta beror på att de flyttat, inte ville
ställa upp igen pga. oro eller hade blivit för sjuka. Urvalet till jämförelsegruppen
genomfördes genom att de fyra första som stod i kö till aktiviteten valdes.
I ett av projekten hade man bara tre respektive en i kö och då valdes dessa. I ett
projekt fanns inga i kö och då valdes från försäkringskassan de fyra individer
som till största delen behövde samverkan. Här fanns ett större bortfall, om tio
personer. Detta berodde på att personer inte ville ställa upp, att de flyttat från
kommunen eller inte kunnat nås efter sex försök.
Dessutom intervjuades, efter individens godkännande, dennes handläggare.
Fem av individerna ville inte att deras handläggare skulle intervjuas. Tre individer
hade ingen handläggare som kunde intervjuas. Dessa intervjuer byggde
på frågor om individens behov, planering av insatser, insatserna, uppföljning
och grad av samarbete, vilka faktorer som påverkar samt effekter för individerna.
I nedanstående tabell presenteras population, urval, intervjuer och bortfall.
Tabell 2. Antal personer som intervjuats.
Område Population Individer
intervju ett
1999
Rehabcenter
Växjö
Sammy
78 5 4 4 (28) 3 16
Halmstad
Solsidan
67 5 4 3 (33) 3 15
Hofors
Sesam
30 5 5 5 (10) 3 18
Borås
Växthuset
33 8 7 7 (12) 3 25
Trollhättan
Bruk för alla
42 5 5 5 (29) 4 19
Falköping
ESSAM
63 5 5 4 (12) 2 17
Ekerö
Mariehem
28 5 4 3 (15) 2 13
Umeå
Garpa
63 5 4 5 (–) 3 17
Östersund
Kooperativet
40 4 3 3 (1) 1 13
Norrtälje 65 5 5 5 (3) 3 17
Total 509 53 46 44 27 170
(bortfall 3 personer
från första urval)
Individer
intervju två
2001
(ytterligare bortfall
7 personer)
Individens
handläggare
2001
(bortfall 8
handläggare)
Enj ämförelsegrupp
(population inom
parentes) 2001
(bortfall 10
personer från urval)
Underlaget utgörs av besöksintervjuer. Intervjuerna har semistandardiserats.
Samtliga intervjuer vid båda intervjutillfällena har snabbt dokumenterats. För
att öka tillförlitigheten har en återföring genomförts. Vid det första intervjutill-
25
Totalt antal
intervjuer

fället genomfördes intervjun av två personer. Av tids- och resursskäl var det
enbart en person som genomförde den andra intervjun. När det gällde handläggarna
skedde intervjun per telefon.
De intervjuade fick berätta om sig själva, vad de varit med om och sina upplevelser
samt hur de ansåg att det gått för dem. Intervjuerna var utformade som
samtal. De intervjuade fick fritt utveckla sina tankar, uppfattningar och värderingar
utifrån några få öppna frågor. Det andra intervjutillfället byggdes upp
ungefär på samma sätt. Vid detta tillfälle intervjuades också personer som stod
i kö till projekten för att vi skulle få en jämförelse. Intervjufrågorna var öppna
och hade följande mönster:
• Bakgrund: Hur ser du på din situation historiskt? När började det och hur
har resan varit? Hur är det nu?
• Behovsdefinition: Vilka är individens behov som hon sökt hjälp för? Samtalspartners/”bollplank”.
• Planering – alternativ och vägar: Vilken hjälp har individen fått och hur
har den presenterats. Inflytande. Samtalspartners/”bollplank”.
• Genomförande av alternativ: Vad har gjorts, av vilka, och vad har det lett
till?
• Bedömning: Bedömning av åtgärderna. Varaktighet. Resultat.
• Utvärdering: Hur har insatserna fungerat? Hur har det blivit?
Utöver intervjuerna användes ett instrument benämnt Euroqol 38 . Det mäter
upplevd hälsa och utgår från de olika problemområdena mobilitet, egenvård,
normala aktiviteter, smärta/besvär och ängslan/nedstämdhet. Enkäten avslutas
med att den enskilde skattar sin egen hälsa på en skala från 0 till 100 procent.
Syftet med Euroqol var att jämföra intervjun och få en jämförelse med
normalbefolkningen. Instrumentet har utvecklats av forskare i fem europeiska
länder, och det finns ett index som är konstruerat i England men justerat efter
svenska förhållanden på normalbefolkningen. Under samma period som intervjuerna
genomfördes också en hälsoenkät. Nio av områdena tog ut fem extra
personer i ett slumpvis urval för att medverka i hälsoenkäten förutom de som
redan medverkar genom att svara på hälsoenkäten vid intervjutillfället. Ett av
områdena medverkade inte i denna del. I ett av projekten avböjde två personer,
och i tre av områdena avböjde en person. I ett område togs sex personer ut.
Vid det andra mättillfället blev bortfallet 18 enkäter. Ett av projekten hade
inte möjlighet att genomföra denna del. Här föll fem personer ifrån. Det var
också sju som föll bort vid intervjun och dessutom sex till som avböjde eller
inte kunde nås pga. avflyttning eller icke-svar. I tabell 3 återges svarande och
bortfall.
38 En beskrivning av Euroqol återges i bilaga ett.
26

Tabell 3. Antal personer som svarat på Euroqol.
Område
Rehabcenter
Population Individer 1999 Individer 2001 En jämförelsegrupp 2001
Växjö
Sammy
78 10 9 2
Halmstad
Solsidan
67 8 6 2
Hofors
Sesam
30 10 10 3
Borås
Växthuset
33 10 8 3
Trollhättan
Bruk för alla
42 9 8 3
Falköping
ESSAM
63 11 8 2
Ekerö
Mariehem
28 5 5 2
Umeå
Garpa
63 10 8 2
Östesund
Kooperativet
40 9 4 2
Norrtälje 65 9 7 2
Total 509 91
bortfall 5
73
bortfall
23
personer ytterligare
18 personer
Tillförlitlighet i materialet
Den inre validiteten, som handlar om svaren på om resultaten stämmer med
verkligheten, är särskilt viktig i kvalitativa studier. Företeelser som observeras
inom kvalitativ forskning är i ständig förändring. Det som studeras är uppfattningen
om verkligheten hos människor som lever i den. Det är därför viktigt
med en återgivning av olika personers berättelser. Det är betydelsefullt att förstå
vilket perspektiv och vilka synsätt de människor har som är inblandade 39 .
Den inre validiteten säkerställs genom återföring där resultaten presenteras
kontinuerligt. Materialet presenteras också i en sådan form att tolkningar är
möjliga för läsaren.
Kvalitativ forskning strävar inte efter att skapa lagar för att förklara mänskligt
beteende utan försöker beskriva och förstå. Reliabiliteten är ett problematiskt
begrepp eftersom människors beteenden inte är statiska. Även om samma
utvärderare genomförde två exakt lika studier är det inte sannolikt att han/hon
skulle komma fram till samma resultat. Eftersom tillvägagångssättet har utvecklats
efterhand och inte kunnat fastställas i förväg kan inte heller begreppet
reliabilitet tillämpas på ett meningsfullt sätt. Istället bör begrepp som grad av
beroende och sammanhang användas. Det innebär en strävan efter att resultaten
har en mening samt att de är konsistenta och oberoende istället för att kräva
att någon utomstående ska komma till samma resultat 40 .
39 Taylor, R., & Bogdan, S.J., 1984.
40 Guba, E.G.&.Lincoln, Y.S., 1985.
27

I den första intervjuundersökningen lät vi individerna utgöra jämförelsegrupp
till sig själva. Det innebär att de historiskt fick berätta om sin upplevelse
av hur det var före samarbete. Denna metod är behäftad med många problem.
Vi kan på detta sätt inte nå de personer som kanske skulle beskriva att de är
mycket nöjda med sin situation. De som intervjuas kan inte återge en verklig
situation på samma sätt som om vi från början väljer en kontrollgrupp som vi
följer över tid. Därför kan denna studie enbart användas för att återge hur det
är för individer som omfattas av samarbete. Vi kan inte uttala oss om hur det är
för alla dem som inte får denna möjlighet.
För att något närma oss den problematiken har vi i denna studie tagit ut en
grupp som inte kan beskriva hur det är att omfattas av samarbete men som har
ungefär samma historia i kontakt med det offentliga och i behov av stöd från
flera olika aktörer. För att kunna göra detta urval valde vi den kö som finns till
samverkansprojekten. Det innebär att vi kunde välja dem som är i behov av
samarbete men inte fått denna möjlighet. I andra studier i FRISAM-utvärderingen
finns jämförelsemöjligheter med personer där vi inte vet om de har behov
av samarbete eller ej41 . I denna studie kan vi alltså enbart diskutera de särskilt
utsatta som sedan lång tid är i behov av samarbete. Det kan vara personer:
• med behov av stöd under en längre period för sin försörjning, vård eller
omsorg,
• som riskerar att hamna i en gråzon pga. behov som ingen av aktörerna ser
inom sitt ansvarsområde,
• som har flera olika behov och löper risk för hamna i en rundgång mellan
verksamheter.
Det finns dock ett stort bortfall i jämförelsegruppen som gör att dessa iakttagelser
måste ske med försiktighet. Vi vet inget om bakgrundsdata hos den totala
populationen såsom kön, ålder och behov. Det underlag som här finns är de
olika områdenas beskrivning av projekten.
Disposition
Den fortsatta rapporten är disponerad på följande sätt: I kapitel två beskrivs de
olika projekten och bakgrundsdata om individen. I kapitel tre diskuteras behov.
En jämförelse sker mellan aktuell individ och dennes handläggare samt
jämförelsegruppen. I kapitel fyra diskuteras det faktiska samarbetets innehåll.
Samarbetets struktur och bedömning av samarbetet i olika faser redovisas.
Dessutom diskuteras individens egen motivation med betydelse av nätverk,
livsenergi och aktivitet. I kapitel fem återges en värdering av kvaliteten i form
av delaktighet och bemötande. En jämförelse sker mellan aktuell individ och
dennes handläggare samt den jämförelsegrupp som inte erbjudits samarbete.
Resultat i form av hälsa och egenförsörjning diskuteras i kapitel sex. Här behandlas
också värdet av resultatet för individen. Rapportens kapitel sju, den
avslutande diskussionen, beskriver behovet av individuella lösningar och tidiga
insatser.
41 Se den första rapporten ”Att samverka kring sammansatta behov – intervjuer med individer i tio olika
samverkansprojekt”.
28

De olika samarbetsprojekten
SESAM i Borås
SESAM är en rehabiliteringsverksamhet i Borås i samverkan mellan arbetsförmedlingen,
kommunen, försäkringskassan och psykiatrin. All personal
inom projektet är anställd i psykiatrin. Målgruppen är personer bosatta i Borås
med psykiatriska eller socialmedicinska funktionshinder, som har svårt att ta
sig in på arbetsmarknaden och behålla ett fast arbete. Några av syftena är att
öka möjligheterna för målgruppen att klara arbete, sysselsättning, utbildning
eller fortsatt rehabilitering samt att förhindra rundgång mellan olika myndigheter.
Utifrån den enskildes förutsättningar arbetar SESAM med individuella
handlingsplaner, i syfte att utreda, bedöma och träna arbetsförmågan hos personerna.
Genom samarbete myndigheter emellan ska också individerna slussas
vidare, så att de hamnar på rätt nivå vad gäller sysselsättning och försörjning.
Varje person finns i projektet i sex månader i snitt. Det tas in ca 60 personer
till SESAM varje år, fyra gånger på våren och fyra gånger på hösten. Verksamheten
ska öka individens förutsättningar för att ta och behålla ett arbete
eller en sysselsättning, alternativt genomgå utbildning eller fortsatt rehabilitering.
Livskvaliteten för individerna ska öka. Det är viktigt att individen själv
vill komma till SESAM. Även den som inte vill delta erbjuds en plats om den
som remitterat önskar så. När personerna kommit till SESAM erbjuds de en
mängd olika aktiviteter; bland annat sker arbetsträning både i egna verkstäder
och ute på praktikplatser. Det finns också fysiska aktiviteter, individuella stödsamtal
samt något som kallas SESAM-forum – ett diskussions- och föreläsningsforum.
Varje individ har även en kontaktperson inom SESAM som hjälper
till med den individuella handlingsplanen. Aktörerna i SESAM samarbetar
så mycket som möjligt med andra myndigheter och aktörer för att samordna
och effektivisera utnyttjandet av tillgängliga rehabiliteringsresurser både inom
och utanför verksamheten.
ESSAM – arbetsmarknad på Ekerö
ESSAM är ett ramprojekt som innehåller att antal mindre projekt. Projektet
startade 1996, och samarbetspartners är Ekerö kommun, landstinget, arbetsförmedlingen,
AMI, försäkringskassan och polisen. ESSAM har totalt fem
målgrupper. Den grupp som ingår i FRISAM-utvärderingen kretsar kring arbetslösa
med särskilt behov av hjälp för att komma in på eller återgå till arbetsmarknaden.
Långtidsarbetslösa personer i behov av särskilda insatser är huvudsakligt
fokus. Personerna som kommer till ESSAM Arbetsmarknad kan
vara aktuella på arbetsförmedling, AMI, socialförvaltning eller försäkringskassa.
Även personer i riskzonen för en befarad, längre arbetslöshet kan komma
ifråga. Medverkande aktörer i ESSAM Arbetsmarknad är arbetsförmed-
29

lingen, arbetsmarknadsinstitutet, Kommunens arbetsmarknadsenhet och försäkringskassa.
Koordinator för verksamheten är arbetsmarknadsenheten. Resurser
från andra myndigheter kan vid behov knytas till gruppen. Syftet med
ESSAM Arbetsmarknad är att genom samverkan se till att människor kommer
snabbare ut i arbete. ESSAM arbetsmarknad var under åren 1996–1998 ett
projekt. I oktober 1998 övergick det till att ingå i den ordinarie verksamheten.
För gruppen arbetslösa är syftet att hitta en långsiktig lösning för individen.
De personer som är aktuella för projektet remitteras från respektive myndighet.
För individen är målet att få en egen försörjning. Insatser sker för att slippa
beroendet av myndigheter samt för att åstadkomma en långsiktig och målinriktad
lösning. Vid ett första möte fastställs den fortsatta arbetsgången. En
individuell handlingsplan upprättas. Den kan innehålla olika utredningar, åtgärder
i form av praktik mm. Beroende på insats kan själva handläggningsansvaret
under en tid växla mellan de olika samverkansparterna. En skriftlig fullmakt
från den sökande måste alltid ligga till grund för arbetet inom ESSAM.
Hur länge en person finns inom ESSAM varierar från individ till individ. Det
finns ingen tidsgräns. Strävan är dock att individerna så snabbt som möjligt
kommer ut i arbete. Men arbetet ska vara av långsiktig art och tillfälliga lösningar
för att ordna försörjning undvikes.
”Det finns bruk för alla” i Falköping
”Det finns bruk för alla” är en process som utgår dels från människornas kompetens,
resurser och delaktighet, dels från samverkan mellan de olika samhällsorganen:
kommunen, arbetsförmedlingen, försäkringskassan samt den
lokala hälso- och sjukvården. ”Det finns bruk för alla” har pågått i sex år med
ett syfte att skapa förutsättningar för arbete åt alla människor som själva bestämmer
sig för att delta. Ett annat syfte är att skapa en varaktig sysselsättning
eller ett arbete för dem som deltagit. Det finns stora mänskliga resurser som är
outnyttjade idag, vilket processen syftar till att ändra. Avsikten är därmed att
skapa en bättre livskvalitet för dem som hamnat utanför arbetsgemenskapen.
Målgruppen är personer som befinner sig långt ifrån en arbetsgemenskap. Det
kan vara psykiskt funktionshindrade, långtidsarbetslösa, personer som aldrig
har haft ett arbete osv. Då projektet inte har någon åldersgräns är även ålderspensionärer
välkomna att delta. Processen är inte begränsad till en kommun
utan sträcker sig över kommunerna Falköping, Tidaholm, Mullsjö och Habo.
Formen för samverkan är en ideell förening. Medlemmarna i föreningen är de
berörda myndigheterna. Individerna väljer själva om de vill vara med i processen
och vad de i så fall vill göra. De kan byta sysselsättning eller arbetsuppgifter
om de under tiden märker att de inte trivs med den aktivitet som de valt. Det
finns över 60 olika aktiviteter för individerna att välja mellan så några mer
specifika mål finns inte. När individerna kommer till ”Det finns bruk för alla”,
hamnar de först hos Knutpunkten som är ett informationscentrum. Där får de
kunskap om de aktiviteter som erbjuds. Individen väljer helt själv vilken av
aktiviteterna man vill delta i. Till varje aktivitet finns en arbetsgrupp kopplad
som kan bestå av ett varierande antal deltagare. Individerna får vara kvar i
maximalt sex månader inom ”Det finns bruk för alla”, eftersom finansieringen
oftast är knuten till arbetsförmedlingen och bara sträcker sig över denna tid.
Det finns åtta processledare knutna till ”Det finns bruk för alla”, och de hjälper
personerna att hitta rätt i sin sysselsättning.
30

Sammy i Halmstad
Projektet startade 1996 och leds av en samverkansgrupp i Halmstad, där fyra
linjechefer från fyra olika myndigheter ingår: socialförvaltningen, försäkringskassan,
AMI och primärvården. För de enskilda individerna är målet att slippa
beroendet av myndigheter och att öka livskvaliteten genom att bli egenförsörjande.
En individ kommer till Sammy genom en remiss från någon av de
fyra deltagande myndigheterna. När individen kommer till Sammy görs en
kartläggning av de problem som finns. En beredningsgrupp gör en personlig
åtgärds-/handlingsplan, som gör att individen kommer ut i någon form av aktivitet
eller arbetsträning för att sedan kunna slussas vidare ut till en arbetsplats.
Verksamheten är samfinansierad av de fyra aktörerna. De delar på kostnaderna
i form av både personella resurser och driftskostnader. Ett syfte med projektet
är att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser inom rehabiliteringsområdet
i Halmstad. Individerna som deltar har som mål att bli självförsörjande
och komma ut i arbete. Ytterst är målet att öka livskvaliteten för medborgarna.
Den huvudsakliga målgruppen är personer med psykiska handikapp
och psykosocial somatik samt långvarigt arbetslösa personer. Varje individs
arbetsförmåga ska tillvaratas, så att han eller hon kan klara sin försörjning
själv. Aktörerna ska använda ett processinriktat arbetssätt som hjälper individerna
samt blir till gagn för dem och i slutändan för samhället.
Solsidan i Hofors
Bakgrunden till projektet är att den öppna psykiatriska mottagningen på hälsocentralen
i Hofors hade en mycket hög besöksfrekvens. En undersökning visar
att 3750 olika besök gjordes detta år och att ca 80 procent var kvinnor i den
yngre medelåldern, vilket ska ses i det perspektivet att invånarantalet i Hofors
är ca 10500. Dessa kvinnor var inte i behov av någon psykiatrisk vård eller
behandling, men de kände sig psykiskt illamående och upplevde sig samtidigt
oerhört ensamma i sin situation. Upprinnelsen till detta illamående var varierande
men ofta ett pris kvinnorna betalade i ”anpassningens tjänst”, i sitt arbete
samt i sina nära relationer. Solsidan är ett projekt för kvinnors hälsa. Respektfullt
bemötande och aktivt lyssnande är viktiga delar. Solsidan ska skapa
ett ”andningshål” för att kvinnor ska må bättre i vardagen. Ett syfte är att bryta
kvinnors isolering, så att de kan stärka sin egen självkänsla, bli varse sina egna
resurser samt få vägledning till hälsa, utbildning och arbete. Ett annat syfte är
att minska besöksfrekvensen på den öppna psykiatriska mottagningen i Hofors.
Projektet startade efter sommaren 1997 i samverkan mellan Hofors kommun
och primärvården i Västra Gästrikland. Finansieringen är ett ständigt
återkommande orosmoment. Idag är finansiärerna Hofors kommun, försäkringskassan
och landstinget i Gästrikland. Målgruppen är i första hand långtidssjukskrivna
och arbetslösa kvinnor, men även andra kvinnor som befinner
sig i olika situationer i livet, som föräldraledighet eller pension, kan komma
ifråga. Deltagarna är mellan 18 och 85 år. Hittills har ca 70 kvinnor deltagit i
verksamheten på Solsidan. Genom projektet skapas en mötesplats för kvinnor
i Hofors, en plats där kvinnor kan tala med varandra i förtroende, utbyta åsikter
och livserfarenheter – en hjälp till självhjälp. Målet för individen är att bryta
isoleringen, få vägledning till hälsa, utbildning och arbete samt genom
31

gruppdynamik och pedagogik starta en aktiv process som resulterar i att hon
medvetandegör sina personliga resurser, förbättrar livskvalitén, främjar hälsan,
bygger positiva nätverk, söker nya arbeten, kompetensutvecklar sig och
startar eget
Arbetskooperativ i Norrtälje
Inom Arbetskooperativ finns fyra kooperativ som kallas för Norrtäljemodellen.
De är Kooperativet Arbete och Utveckling, Kooperativet Återbruk och
Service, Kooperativet landsbygdstjänster i Roslagen samt Kooperativet Roslagsaptit.
Samtliga kooperativ är ekonomiska föreningar. Kooperativen är helt
självstyrande. I styrgruppen finns representanter från Norrtälje kommun, försäkringskassan,
AMI, Kooperativ utveckling i Roslagen och SKAF. Projektets
styrgrupp representerar i första hand de parter som är medfinansiärer i projektet.
Målgruppen är människor med olika slags funktions- och arbetshinder (fysiska,
psykiska, socialmedicinska och intellektuella). Denna grupp har haft
mycket begränsade möjligheter till sysselsättning på den öppna marknaden.
Syftet är att underlätta för de här grupperna att komma i arbete. Det anses viktigt
att utnyttja den arbetsförmåga som finns. Syftet är att skapa sysselsättning
för handikappade människor och goda samarbetsmodeller för de olika aktörerna
på arbetsmarknaden samt att försöka lätta på onödiga hinder i respektive
aktörs regelverk. Målet för projektet är att 25 procent av individerna skulle få
arbete på den öppna marknaden och att 25 procent skulle få sysselsättning eller
utbildning genom annan åtgärd efter det att projektet slutförts. Deltagarna
skulle ”växa” och få ökat självförtroende. Det uppsatta målet har uppfyllts.
Växthuset i Trollhättan
Växthuset är ett samarbetsprojekt på lokalnivå som erbjuder individen en personligt
anpassad väg till varaktig försörjning. Projektet har utformats av arbetsförmedlingen,
försäkringskassan och kommunen samt startade i oktober
1997. Fram till och med december 1999 finansierades projektet av bland annat
EU-medel. Nu finansierar de tre myndigheterna verksamheten. Handläggarna
i projektet är anställda av respektive myndighet. Projektet leds av en styrgrupp
som består av representanter från respektive myndighet. Samverkan mellan
myndigheterna ses som ett sätt att hushålla med resurser samt effektivisera
planering och genomförande av olika insatser. Ett syfte med projektet är att
vara ett bra alternativ för arbetslösa, sjukskrivna och socialbidragstagare som
har behov av särskilt stöd och samordnade insatser för att kunna gå vidare och
förändra sin livssituation. Ett annat syfte är att minska rundgången mellan systemen
och ge individen en varaktig försörjning. Ytterligare ett syfte på organisationsnivå
är att påvisa hinder i regelsystemen, att utveckla en lokal samverkansform
samt att nå fram till ett gemensamt lärande och hitta den ”fjärde kulturen”
– en blandning av de olika kulturerna hos myndigheterna. På individnivå
bygger metoden på ett pedagogiskt och lösningsfokuserat förhållningssätt
med individen i centrum, där man fokuserar på möjligheter och resurser istället
för brister och problem. Projektet vänder sig till individer som är aktuella
på någon/några av myndigheterna och riktar sig till personer med sammansatt
32

problematik, dvs. med behov av stöd från fler än en myndighet. Det får dock
inte finnas något pågående känt missbruk. Brukarna kommer till projektet genom
remiss. I inskrivningsfasen ingår en kartläggning, där det kan ingå att
upprätta en nätverkskarta eller livslinje. Därefter kommer en målformuleringsfas,
som utgår från individens mål, delmål och behov som är realistiska
att uppnå i dennes livssituation. Målen tydliggörs och olika vägar att nå dit
påvisas. En individuell planering görs och ett eventuellt kontrakt skrivs. Arbetsfasen
kan innebära nätverksarbete, arbetsprövning, praktik, funktionsbedömning,
stödsamtal, vägledningsamtal, remiss för vidare utredning/behandling,
studiebesök, arbetsplatsbesök, hembesök, studier mm. Ingen individ
lämnar projektet innan han/hon har uppnått en hållbar lösning, vilket innebär
att det sker en kontinuerlig uppföljning även efter det att individen erhållit någon
form av anställning, inlett studier eller beviljats sjukbidrag. Det är stor
variation på hur länge en individ deltar i projektet beroende på individuella
förutsättningar och behov. Vanligtvis har deltagandet varat i mer än ett år då en
långsiktig lösning med varaktig försörjning för individen har uppnåtts.
Mariehemsprojektet i Umeå
Mariehemsprojektet är ett samverkansprojekt mellan socialtjänsten, arbetsförmedlingen,
försäkringskassan och primärvården. Projektet bedrivs inom
ett bostadsområde i Umeå, Mariehem. Målgruppen är personer som är eller
riskerar att bli långtidssjukskrivna, ”rundgångare”– som har utbildning men
inte kan återgå i arbete eller som saknar yrkesutbildning – samt invandrare.
Åldersgruppen är 20–60 år. Till målgruppen räknas de personer som bor inom
Mariehemsområdet och som redan har kontakt med flera av projektets myndigheter,
eller de som beräknas få kontakt med flera myndigheter. Ett syfte
med projektet är att utöka samarbetet mellan myndigheterna för att få snabba
och riktiga bedömningar samt rätt slags stöd och hjälp i rehabiliteringsarbetet.
På detta sätt förhindras ”rundgång” för den enskilde och de samhällsekonomiska
kostnaderna minskar. Ett annat syfte är att uppnå en högre effektivitet i
arbetet och undvika väntetider. Styrgruppen för projektet är den lokala samverkansgruppen
i Umeå med representanter från samtliga berörda myndigheter.
Arbetsmetoden innebär att personen själv får definiera sin situation och
sina problem, vilka önskemål han eller hon har samt vilken målsättningen är.
Mot bakgrund av detta skrivs en handlingsplan. Viktigt här är att projektgruppen
kan peka på alternativa vägar till åtgärd för individen och att projektgruppens
medlemmar känner varandras kompetens, så att de uppnår ett optimalt
utnyttjande av de resurser som finns tillgängliga. För de enskilda individerna
är målet att slippa beroendet av myndigheter, få adekvat hjälp på så kort
tid som möjligt och få ett professionellt bemötande för att förverkliga sina
mål. Beroende på ärendets karaktär har individerna träffat en eller flera av aktörerna
första gången. Individen har själv definierat sin situation och sina problem
samt därefter framfört sina önskemål och sin målsättning, vilket nedtecknats
i en handlingsplan. Arbetet är lösningsinriktat, med sysselsättning
och egenförsörjning i fokus. Ansvaret för förändringsprocessen ligger hos individen.
Projektets utgångspunkt har varit att förvärvsarbete på öppen arbetsmarknad
förändrar en persons hela livssituation i en positiv bemärkelse. Utgångspunkt
för projektet är att alla människor har resurser för att röra sig framåt
på denna skala. Alla har individuella handlingsplaner när de kommit så
33

långt att de kan definiera sin egen situation. Avsikten har varit att försöka hålla
sig inom det regelverk som finns inom arbetsförmedling, försäkringskassa och
socialtjänst. Men målet har gått före trohet mot regelverket. Ingen individ har
hamnat i ”gråzonen”.
Växjö rehabcenter
I mars 1994 startade ett nytt rehabiliteringscenter för psykiskt funktionshindrade
i Växjö kommun: Växjö Rehabcenter. Från september 1999 är det en
permanent rehabiliteringsverksamhet, som bygger på Psykiatriutredningens
slutbetänkande Välfärd och valfrihet. Syftet med projektet är att öka samarbetet
kring rehabilitering av psykiskt funktionshindrade. Verksamhetens mål har
varit att samla samhällets rehabiliteringsresurser under samma tak. Syftet är
också att försöka inplantera Case Management-systemet i Växjö, och gruppen
ska kosta mindre i samhällsutgifter än vad den kostade före projektet. Projektet
ska öka hälsan hos psykiskt funktionshindrade personer. Huvudkriteriet för
att tillhöra denna grupp är långvarig nedsättning av social funktionsförmåga
till följd av psykisk störning. Till gruppen hör dock i princip inte personer med
demenser, primärt missbruk och utvecklingsstörning eller personer under 18
år. Centret hade en initial kapacitet på ca 133 klienter men ett behovsrelaterat
mål på 300–350 klienter. Varje myndighet väljer ur sin verksamhet de personer
som ska ingå i projektet. Styrgruppen utgörs av företrädare för region- och
länspsykiatrin, för omsorgs- och socialnämnderna i Växjö kommun samt för
försäkringskassans lokalkontor i Växjö. Centrets verksamhet och organisation
är uppbyggd på samverkan mellan ansvariga serviceorgan i det lokala samhället.
Målet är att förbättra livskvalitén för psykiskt sjuka personer. ”Var och en
av till projektet associerade personer ska få det lite bättre.” En allmän kompetenshöjning
ska ske hos personerna. Rehabiliteringsmodellen, som Växjö Rehabcenter
tillämpar, kan beskrivas som en integrationsmodell. All träning, inlärning
och rehabilitering sker i levande livet i för personen så naturliga former
som möjligt. Det finns inget särskilt inslag i programmet som allmänt kallas
social träning eller arbetsträning. Berörda personers behov av arbete och
sysselsättning har resulterat i att centret tillskapat möjligheter därtill. Fyra arbetsverksamheter
har startats som har knoppats av till en ideell förening kallad
Atrium. Personerna stannar i projektet så länge det behövs eller tills klienten
önskar sluta. Antalet klienter som idag finns på Växjö Rehabcenter är ca 110.
Från starten har det varit 133.
Garpa i Östersund
Garpa är ett projekt för arbetslivsinriktad rehabilitering av psykiskt arbetshindrade
som ingår i ett länsövergripande projekt, kallat Tidig samordnad rehabilitering.
Aktörer är AMI, psykiatrin, Östersunds kommun samt försäkringskassan.
Ett syfte är att utveckla samverkansformer och hitta nya arbetsmetoder
inom området arbetslivsinriktad rehabilitering. Ett annat syfte är att utveckla
samverkansformer mellan AMI, psykiatrin och försäkringskassan när
det gäller rehabilitering av personer med psykiska arbetshinder. Garpa ska
också fungera som en remissgrupp för personer som är aktuella för olika for-
34

mer av arbetsrehabilitering hos en eller flera av de deltagande aktörerna. Garpa
ingår idag i ordinarie verksamhet och finansiering sker genom försäkringskassan,
AMI och kommunens verksamheter. I målgruppen ingår personer
med psykiska funktionshinder samt personer med psykiska funktionshinder
och missbruk, s.k. dubbeldiagnos. Garpa-modellen har sitt ursprung i den s.k.
Bostonmodellen och bygger samverkan kring tre principer:
• medvetenhet om vad och vem samverkan är till för,
• medvetenhet om att samverkan innebär att det finns en genomtänkt arbetsfördelning
samt
• att rehabiliteringsinsatser görs där kompetensen finns och ges vid rätt
tidpunkt.
Målet för personen är återfå sin arbetsförmåga. De insatser som görs har till
syfte att bibehålla samt utveckla individens arbetsförmåga och färdigheter genom
olika former av praktik, vägledning och stödsamtal, vissa expertinsatser
som korttidsterapi, kortare medicinsk behandling, sjukgymnastik och insatser
från arbetsterapeut samt olika utbildningar.
Slutsats: Områdena har olika fokus
De tio projekten har olika fokus i sitt arbete. Efter den första intervjun kunde
projekten indelas efter bedömning, stöd, sysselsättning, utslussning och skyddat
arbete. Flera av områdena kan beskrivas efter denna indelning. Sammy i
Halmstad kan betraktas som ett bedömningsteam där man tillsammans gör
bedömningar. Det finns dock ingen som tar vid för att planera, genomföra och
följa upp insatserna gemensamt. Tre av projekten kan beskrivas som att de ger
stöd till individen i dennes situation i processen. Fokus är här inte arbete och
egenförsörjning även om det också finns med. Solsidan i Hofors handlar om
att stärka individers självförtroende. I Växjö rehabcenter och Garpa finns flera
personer som är pensionärer eller står långt från arbetsmarknaden och som
behöver regelbundet stöd. Dessa projekt har många samtalsterapeutiska inslag.
Det finns bruk för alla har ensamt syftet att skapa sysselsättning för dem
som står utanför arbetsmarknaden. Fyra av projekten har som fokus att slussa
ut individerna på arbetsmarknaden. Det gäller Växthuset i Trollhättan, Sesam i
Borås, Mariehem i Umeå och ESSAM i Ekerö. Målgruppen skiljer sig dock
mellan områdena, där ESSAM och Växthuset riktar sig till personer som har
arbetsrelaterade behov samt Mariehem och SESAM till dem med sjukdomsrelaterade
behov. Arbetskooperativet började som ett skyddat arbete och utvecklades
till att flera av personerna idag är lönsamma. I nedanstående figur återges
de olika områdena.
35

Tabell 4. Fokus i samverkansprojekten.
Projekt Fokus
Sammy i Halmstad
Rehabcentret i Växjö
Bedömning
och Garpa i Östersund Stöd
Solsidan i Hofors Stöd
Det finns bruk för alla i Falköping
Mariehem i Umeå
Sysselsättning
och SESAM i Borås Utslussning
ESSAM på Ekerö Utslussning
Växthuset i Trollhättan Utslussning
Kooperativet i Norrtälje Skyddat arbete
36

Vilka är behoven?
Individens beskrivning av sina behov
I den första intervjun kunde behoven beskrivas som arbetsmässiga, sjukdomsrelaterade
eller sociala. De personer som intervjuats står olika långt från arbetsmarknaden.
De har också skilda beskrivningar av sina önskemål om arbete.
Några är nära men har svårt att kunna gå tillbaka till det yrke de en gång
satsat på; andra har besvär med att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden.
En del personer är mycket långt från arbetsmarknaden, och flera av
dem är förtidspensionerade. I några av aktiviteterna finns personer som enligt
sin egen beskrivning inte kommer att kunna få eller återgå i ett arbete. Det
finns också några som inte heller vill det.
Sociala behov
När de intervjuade beskriver sina behov av socialt stöd gäller det framför allt
nätverk och relationer. De sociala problemen lyfts fram som olika former av
livskriser. Det kan vara en skilsmässa eller att förlora jobbet. Gemensamt är att
de intervjuade har ett litet eller obefintligt kontaktnät både i form av anhöriga
och av vänner. De som har personer att relatera sina behov och problem till
förefaller att klara sig bättre. Det tycks finnas tre grupper av personer med sociala
behov. För det första de som beskriver att de tidigt och som mycket unga
kom in i ”fel karusell”. För det andra de som genom samhällets insatser har
blivit felbedömda. För det tredje de som i vuxen ålder har hamnat i svårigheter.
I materialet har mer än hälften behov av socialt stöd. En fjärdedel av dem har
det kombinerat med en arbetslöshet och den andra hälften kombinerat med
sjukdom. Att vara behövd är viktigt för individerna. Ett sätt att skapa sociala
nätverk genom samhällets försorg är bildandet av självhjälpsgrupper. En annan
faktor som är av betydelse är boendeorten. Att bo i en bruksort som Hofors,
på landsbygden som i Norrtälje eller i en industristad som Trollhättan är
en viktig faktor. Att bo i en liten by där alla känner alla har både sina för- och
sina nackdelar. I flera fall har personerna valt att flytta pga. en allt för stor närhet.
För många är familjen viktig för att de ska kunna klara av sin situation. Särskilt
är det mödrar som nämns, både bland dem som är sjuka och dem som är
arbetslösa. Familjemedlemmarna har tagit initiativ till att hjälpa och söka offentligt
stöd.
Arbetsmässiga behov
Nästan samtliga som intervjuats vill arbeta. Hälften av dem har problem som
utlösts av eller är relaterade till arbete. En sammanfattande bild är att arbetslösheten
är nedbrytande för individerna. En fjärdedel klarar inte av att arbeta
även om de vill, pga. sociala problem, en annan fjärdedel vill inte byta yrke
eller ort, ytterligare en fjärdedel har för dålig utbildning medan den slutliga
37

fjärdedelen har blivit sjuka och därför inte klarar att arbeta. Individerna beskriver
att arbetslösheten beror på konjunkturen och många av dem saknar förankring
på arbetsmarknaden. De har endast haft korta anställningar. De lyfter
också fram att de har för dålig utbildning. Det finns en grupp som beskriver att
de blivit sjuka pga. dålig psykisk arbetsmiljö. Många säger sig ha hamnat i
åtgärder som inte lett någon vart. Flera av de intervjuade beskriver den förnedring
de känner i att gå runt i olika åtgärder. Det är korta perioder som inte leder
någon vart.
Sjukdomsrelaterade behov
Vid det första intervjutillfället var tre fjärdedelar av de intervjuade sjuka. Två
tredjedelar hade någon form av psykisk eller psykosocial problematik. Denna
var också i flera fall kombinerad med andra sjukdomar såsom rygg- och nackbesvär
samt mag- och hjärtbesvär. Problemen var mer eller mindre svåra. Det
fanns de som både hade en psykisk diagnos sedan lång tid och var förtidspensionärer
såsom personer med psykoser och schizofreni. Men det fanns också
de som under senare år haft panikångest och depressioner. Dessa personer
hade ibland sjukbidrag men vanligast var att de hade sjukpenning.
Hos dem som inte hade sjukbidrag eller sjukpension tog försörjningssituationen
en stor del av energin. Alla hade inte rätt till sjukpenning, utan i materialet
hade ungefär 20 procent under perioder fått sin försörjning genom socialbidrag.
I materialet fanns också personer som enbart lyfte fram värkproblematik,
t.ex. med rygg, nacke, knä, axlar, mage osv. Några personer beskrev sin
situation som att de led av en ren förslitningsskada eller att de jobbat så hårt att
kroppen sagt ifrån. Inte sällan stötte vi på personer som beskrev att de arbetat
dygnet runt. Gemensamt var att de var mycket engagerade i sina jobb. Enligt
deras beskrivningar var de aldrig lediga och kopplade av jobbet utan tog istället
med sig jobbet hem fysiskt eller psykiskt.
Ett tiotal av de intervjuade har varit med om trafikolyckor eller andra olyckor
som givit whiplash-skador. I något fall var det misshandel och i ett annat en
ridolycka. Dessa personer beskrev en lång och svår resa mot att själva acceptera
sina problem och att bli trodd av handläggare. Ibland hade inte heller svårigheterna
kommit förrän senare. Det fanns också ett genomgående tema som
innebar att olika former av kriser utlöst sjukdom. De flesta som intervjuades
hade dock ganska diffusa symtom. De hade någon form av oro orsakad av arbetsmässiga
behov, privata problem genom skilsmässa eller andra svårigheter.
Bland de intervjuade fanns en grupp människor som varit sjuka under lång tid
och hade någon form av psykisk diagnos. De utgjorde ungefär en fjärdedel.
Problemen rörde bl.a. amningspsykoser och schizofreni. I materialet fanns
också några som var dömda till sluten psykiatrisk vård.
Sammanfattande behovsbild
Vid det andra intervjutillfället framkommer att behoven är ungefär desamma.
De sjukdomsrelaterade behoven kan tydligare delas upp i fysiska och psykiska
besvär vid den andra intervjun. Följande behovsgrupper kan då beskrivas:
Behov p.g.a. psykiska besvär
Här finns två grupper av behov, dels de som har behov för att de mår allmänt
dåligt, dels de som har en psykiatrisk diagnos. De som har en diagnos beskriver
sig få bättre stöd än de som i allmänhet mår dåligt. Några har mellan det
38

första och det andra intervjutillfället fått en diagnos. De beskriver då en sorts
lättnad som gör att det är lättare att ta tag i situationen. Det finns flera som fått
förtidspension mellan första och andra intervjutillfället. Alla är inte nöjda med
detta utan känner det som ett stort misslyckande och skulle vilja kämpa på ett
tag till. Det finns också tre fall där individen beskriver sig ha påtvingats en
förtidspension. Flera individer som vid första intervjutillfället hade fysiska
besvär pga. skada eller sjukdom lyfter vid det andra intervjutillfället fram psykiska
besvär. Några har också fått en diagnos. De personer med psykiska diagnoser
som intervjuats finns framförallt i projekten Arbetskooperativet i Norrtälje,
SESAM i Borås, Växjö rehabcenter och Garpa i Östersund. Psykiska besvär
förekommer i alla projekten utom i ”Det finns bruk för alla” i Falköping
som är mycket inriktat mot att skapa sysselsättning. I Arbetskooperativet i
Norrtälje finns också intellektuella funktionshinder hos några av de intervjuade.
Behov p.g.a. fysiska besvär
Smärtproblematik är vanligast och har ökat mellan de båda intervjutillfällena.
Några som vid det första intervjutillfället hade psykiska besvär beskriver idag
smärta och värk. En grupp har kroniska besvär, framförallt kopplat till en yrkesskada.
Hos dem har det inte skett särskilt mycket mellan de båda intervjutillfällena.
Akuta besvär såsom hjärtinfarkt, wiplash-skada eller magbesvär
har haft två olika förlopp: några har också fått psykiska besvär och andra har
lyckats lösa sin situation – är på väg in i arbete eller arbetar. De personer som
har fysiska besvär finns i samtliga projekt utom i ”Det finns bruk för alla” i
Falköping. Personer som intervjuats i projekten Garpa i Östersund och i Växjö
rehabcenter har med ett undantag inte fysiska besvär.
Arbetsmässiga behov
De med arbetsmässiga behov kan tydligare indelas i tre grupper vid de andra
intervjutillfällena. En stor grupp finns där behoven handlar om att återfå arbetsförmågan.
Dessa personer har en kombination av sjukdomsrelaterade behov.
Här finns de som vill arbeta men har svårt att acceptera att de inte kan.
Här finns också de som återfår sin arbetsförmåga men faller tillbaka. Slutligen
har vi de personer som återgår i arbetet. Den andra gruppen handlar om dem
som behöver utbildning och omskolning för att få ett arbete. Här finns de som
är motiverade och idag studerar. Det finns också de som har svårt att acceptera
att de behöver ett annat yrke. Båda dessa grupper finns i samtliga projekt utom
i Växjö rehabcenter. Slutligen har vi dem som inte är motiverade att utbilda sig
utan vill ha ett arbete. Dessa personer finns framförallt i ”Det finns bruk för
alla” i Falköping.
Sociala behov
Både fysiska, psykiska och arbetsmässiga behov finns hos de intervjuade
kombinerat med sociala behov. Dessa kan utlösa av personlig kris. Missbruk
förekommer, i hög grad i kombination med psykiska besvär. Många av de intervjuade
skulle ha behövt stöd både i form av samtalsterapi och i sin privata
familjesituation. Personer med sociala behov finns i samtliga samverkansprojekt.
39

Tabell 5. Huvudsakliga behov.
Projekt De intervjuades huvudsakliga behov
Sammy i Halmstad
Rehabcentret i Växjö
Socialmedicinska och psykiska besvär
och Garpa i Östersund Psykisk problematik
Solsidan i Hofors Kvinnor med behov av stöd
”Det finns bruk för alla” i Falköping Arbetslöshet
Mariehem i Umeå Socialmedicinska besvär
SESAM i Borås Psykiska besvär
ESSAM på Ekerö Arbetslöshet
Växthuset i Trollhättan Kombination av flera olika behov
Kooperativet i Norrtälje Psykiska besvär eller intellektuella handikapp
Kombinationer av behov
och lång tid av stöd från det offentliga
Intervjuerna visar att individerna har många olika kombinationer av behov.
När det gäller sjukdomssymtom är det inte ovanligt med flera. Det är som att
när väl en person släpper efter för en sjukdom dyker undanträngda problem
upp till ytan. En hjärtinfarkt är också ont i axlar och knä. Panikångest är även
smärta i axlar och rygg. En whiplash-skada är också en depression. Arbetslöshet
beskrivs ibland som den utlösande faktorn för en djup depression. Att inte
bli accepterad har orsakat panikångest. Att arbeta för hårt, att gå upp i vikt eller
att ställa upp för alla andra är andra situationer som skapat kombinationer av
psykiska och fysiska symtom.
Många av dem som intervjuats har fått gå länge innan de fått bekräftat vad
de har för behov och problem. Gemensamt beskriver de intervjuade att de tidigt
mått mycket dåligt, oavsett om de är arbetslösa eller sjuka. Problemen förefaller
gå ut över den psykiska hälsan i en eller annan form. Arbetslöshet,
olyckor och svår barndom beskrivs ha betydelse för de intervjuades hälsa.
Dessa fenomen förefaller dock inte uppkomma i ett vakuum, utan personerna
beskriver också en avsaknad av socialt kontaktnät, att de lider av identitetskriser
m.m.
De intervjuade har gemensamt att de ger en mycket negativ beskrivning av
sin historia och hur de mött det offentliga systemet. Åtta av tio skildrar emellertid
sin nuvarande situation som ganska ljus. De ser att de är på rätt väg. De
uppfattar att de är sedda av dem som stödjer och behandlar dem. Förutom att
de finns i samverkansprojekt har de som intervjuats gemensamt en lång historia,
allt från att i nästan hela sitt liv varit beroende av det offentliga till att ha
behov som uppkommit under de senaste åren. De har också gemensamt att de
är i kontakt med minst tre olika aktörer eller huvudmän. Hos varje huvudman
möter de allt ifrån en till tio olika personer. Mängden aktörer beror på vilka
behov individen har. Ju närmare arbetsmarknaden och ju ”enklare” behoven är
att diagnostisera, desto lägre antal handläggare är inblandade. Mängden handläggare
beror också på personalomsättning och omorganisation.
Individerna beskriver att när de kommer till samverkansprojektet öppnas
40

möjligheter att ta tag i sin situation. De säger sig möta aktörer som ser deras
hela situation och ger dem tid. Det finns ett forum för att aktörer ska kunna
”sätta sig samman” och organisera sig över sektorsgränser. En anledning till
att man gått länge sjukskriven eller arbetslös kan vara bakomliggande orsaker
som inte är kända av myndigheterna. Dessa faktorer får berörda individer möjlighet
att lyfta fram i samverkansteamen. Den enda som har hela behovsbilden
är individen själv och han/hon säger sig ofta vilja ha tid och ett aktivt stöd för
att kunna ge beskriva hela sin situation. Men för att aktörerna ska få hela bilden
klar för sig fordras dels att de visar ett aktivt intresse för individens historia
och totala situation samt ger tid till detta, dels att individen känner förtroende
för den han pratar med.
I intervjuerna kan konstateras att behoven ofta är diffusa. Smärta, ångest,
kriser, ensamhet, mobbning, sociala problem och olika former av arbetshinder
i kombination med dåligt utvecklade sociala nätverk och brist på energi/ork är
exempel som lyfts fram. Individerna beskriver behovet av att få ett större stöd
för att vända en negativ utveckling. I flera fall kan utläsas att individerna i början
av sin sjukdoms- eller arbetslöshetsperiod hade ork och sociala nätverk
men att kraften med tiden har avtagit. En viktig bidragande faktor är aktörernas
agerande. Många individer känner sig kränkta och har ”gett upp” i mötet
med offentliga välfärdsorganisationer. I intervjuerna framkommer också att
individerna kan ha fått vänta länge på detta samarbete och blir mycket tacksamma
när de kommer till ett samverkansprojekt. De beskriver vid den andra
intervjun att de blivit sedda och att man sett deras hela behovsbild. Samtidigt
tar det tid att återkomma i arbete och många beskriver att de faller tillbaka.
Vilken är individernas bakgrund?
I det följande kommer data från dem som intervjuats och dem som besvarat
enkäten att återges, dvs. 91 personer 1999 och 73 personer 2001. Av dessa var
en majoritet kvinnor. I ett av projekten (Hofors) fanns enbart kvinnor, eftersom
det vänder sig till kvinnor med dåligt självförtroende. Men även i de andra
projekten var andelen kvinnor hög.
Tabell 6. Könsfördelning – antal personer.
År Män Kvinnor
1999 37 47
2001 24 49
I de olika projekten varierade också åldern. I Hofors, Ekerö och Borås var berörda
individer något yngre medan de i Norrtälje och Östersund var mycket
äldre. I nedanstående tabell redovisas åldern hos samtliga som svarade på hälsoenkäten
1999.
Tabell 7. Åldersfördelning – antal personer.
År 20–29 30–39 40–49 50–59 60–69 Okänd
1999 14 26 27 21 1 21
41

I diagram 1 redovisas åldersfördelningen hos de som svarade på hälsoenkäten
2001.
42
70
65
60
55
50
45
Födelseår 75
40
N =
Diagram 1. Födelseår
9
6
10
8
8
Växjö Hofors Falköping Norrtälje Borås
Halmstad Umeå Trollhättan Östersund
Boxdiagram
Ett boxdiagram (låddiagram) används för att visa variation
i ett material samtidigt som det visar ett medelvärde
i form av median (mittersta värdet). Boxens
gavlar anger 1:a kvartilen (25 %) resp. 3:e kvartilen
(75 %); tvärstrecket inne i boxen är medianen.
Hälften av värdena finns ”inom boxen” mellan
kvartilerna (kvartilavståndet). En fjärdedel av värdena
är lägre än 1:a kvartil och en fjärdedel är högre än
3:e kvartil. Värden som ligger mer än 1,5 kvartilavstånd
från boxen är ”uteliggare” eller ”extremvärden”
och ingår i beräkning av median och kvartiler.
Utdraget streck från box slutar med tvärstreck som
markerar lägsta resp. högsta värdet som inte går utanför
1,5 kvartilavstånd från boxen.
7
7
4
7
5
Ekerö
* Extremvärde
Uteliggare
75 % 3:e kvartil
50 % Median
25 % 1:a kvartil
Lägsta värdet
De personer som ingår i populationen levde både ensamma och i familj. De
som var ensamstående med eller utan barn överväger dock. Personerna uppgav
ungefär samma familjeförhållanden vid båda undersökningstillfällena.
Tabell 8. Familjeförhållanden – antal personer.
År Ensamstående Ensamstående med Gift/sambo Gift/sambo
hemmavarande barn med hemmavarande barn
1999 41 11 21 15
2001 33 10 13 16

12 personer var födda utomlands. Trollhättan utmärkte sig genom att där fanns
en högre andel som var födda utomlands. Å andra sidan hade där ett särskilt
urval gjorts för att erhålla en större procent med födda utomlands. Trollhättan
utmärkte sig också genom att utbildningsnivån var lägre.
Av de intervjuade hade de flesta yrkesutbildning och gymnasium upp till
två år. 17 personer hade högre än gymnasieutbildning och 32 personer lägre än
gymnasieutbildning. Denna fördelning höll i sig år 2001. Det var dock några
fler som angav att de genomgått gymnasium vid det andra tillfället.
Tabell 9. Utbildning – antal personer.
År Grundskola/ folkskola Gymnasium Högskola Yrkesutbildning Vet ej
1999 32 17 17 14 11
2001 26 21 13 10 3
Individerna angav sin huvudsakliga sysselsättning. Av de 91 individerna hade
23 registrerat sig själva som arbetslösa. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder noterades
av 18 individer. Annan sysselsättning handlade om terapi, samtal, arbetsträning
mm. Många av dem som var förtidspensionärer fanns också här.
Tabell 10. Sysselsättning.
År Arbete Studier Arbetslös Arbetsmarknads- Annan syssel- Okänd
politisk åtgärd sättning
1999 24 4 23 18 15 6
2001 22 3 19 12 16 1
Individerna fick möjlighet att ange orsaken till varför de erbjudits en insats i
samverkan. I nedanstående tabell beskrivs individernas sysselsättning och huvudorsak
till insats. En tredjedel angav att de var arbetslösa eller sjuka, en fjärdedel
var arbetslösa medan nästan lika många hade både arbetslöshet och
sjukdom. En femtedel hade andra problem bl.a. social problematik.
Tabell 11. Orsak till insatser.
År Arbetslös Sjuk Arbetslös/sjuk Arbetslös/ Oklar förmåga Okänd
annat problem
1999 22 32 14 14 4 3
2001 18 27 13 10 4 1
Urvalet av intervjupersoner genomfördes bland deltagare i två slags projekt:
sådana som riktade sig till sjukskrivna eller långtidsarbetslösa personer som är
nära arbetsmarknaden samt sådana som riktade sig till personer som var
mycket långt från arbetsmarknaden, bl.a. av psykiska skäl. Därför var det naturligt
att gruppen med sjukdomsrelaterade behov blev överrepresenterad.
43

En majoritet är på väg i positiv riktning
Det fanns både goda och dåliga exempel i samtliga samverkansprojekt/aktiviteter
när individerna beskrev vad som hade hänt mellan de båda intervjutillfällena.
Mer än hälften angav att de var på väg i positiv riktning genom att de
antingen arbetade eller var i praktik. En fjärdedel såg hoppfullt på sin situation
och kände en meningsfullhet. De var också på väg genom att de arbetsprövade
eller utbildade sig. Den andra fjärdedelen bestod till hälften av dem som hade
fått förtidspension och till hälften av dem som kände en hopplös situation.
Ekerö
Borås
Östersund
Norrtälje
Trollhättan
Falköping
Umeå
Hofors
Halmstad
Växjö
Diagram 2. Individernas uppfattning om huruvida utvecklingen har följt
planerna. Antal.
I kooperativet i Norrtälje arbetade fyra av fem. De såg mycket hoppfullt på sin
situation. Den femte var helt sjukskriven men såg ändå att det gick att komma
tillbaka. I Garpa i Östersund arbetade två av tre som intervjuades vid det andra
intervjutillfället. De kände det mycket meningsfullt och hoppfullt. Den tredje
hade svårt att se positivt på framtiden. I Mariehem arbetade två av fyra och
ansåg att de hade rehabiliterats. En hade fått sjukbidrag som inte var önskat.
De tre som inte kunde ställa upp för intervju i Mariehem och Garpa hade för
svår problematik för att orka, hade flyttat från kommunen eller ville inte.
I ESSAM på Ekerö hade fyra av fem anställning och arbetade. De trivdes
med sin situation. Den femte var förtidspensionär och hade ingen kontakt med
det offentliga. I Trollhättan var fyra av sex i arbetspraktik eller anställning. De
var motiverade och mycket hoppfulla. De två andra var mindre motiverade
och hade sämre självkänsla. I SESAM i Borås hade fyra fått förtidspension.
Två av dem hade fått det mot sin vilja. En person kämpade med att få en diagnos.
Två personer hade en mycket positiv utveckling och fanns i arbetspraktik
respektive arbete. En person ville inte ställa upp på intervju en andra omgång
av personliga skäl. I ”Det finns bruk för alla” hade en person av fem fått arbete,
en person var i förtidspension och de andra tre var fortsatt arbetslösa. De
såg det meningsfullt att få sysselsättning men drömde om ett ”riktigt jobb”.
Den person som var förtidspensionär hade kämpat emot för att enbart få halv
sådan och kunna göra en insats. I Växjö ville en person inte ställa upp på intervju
p.g.a. risken att må dåligt. Av de andra fyra var det en som arbetade med
lönebidrag. De andra tre var förtidspensionärer.
44
0 1 2 3 4 5 6 7
Uppgift saknas
Utvecklingen har inte alls följt planerna
Utvecklingen har delvis följt planerna
Utvecklingen har helt följt planerna

Rehabcentret i Växjö hade stor betydelse för samtliga och innebar för några
den enda kontakten med samhället. I Hofors hade två fått arbete, en hade återgått
till sitt tidigare arbete, en studerade och den femte var sjukskriven men
hade tagit stora steg framåt. Samtliga intervjuade var mycket nöjda med sin
situation. En person var sjukskriven och en arbetade halvtid men funderade på
omskolning. Individerna var relativt missnöjda och såg inte särskilt positivt på
framtiden. En person ville inte ställa upp på intervju av personliga skäl.
Tabell 12. Utifrån individernas beskrivning/uppfattning om situation.
Projekt Sammanfattning av situationen
Sammy i Halmstad
Rehabcentret i Växjö
Individerna inte på väg
och Garpa i Östersund Positivt stöd
Solsidan i Hofors Samtliga på väg i arbete
Det finns bruk för alla i Falköping Svårt att hitta till arbetsmarknaden
Mariehem i Umeå Samtliga individer i arbete eller praktik
SESAM i Borås Svårt att ge individerna hjälp
ESSAM på Ekerö Individerna i arbete
Växthuset i Trollhättan Samtliga på väg eller i arbete
Kooperativet i Norrtälje Arbetet genom lönebidrag
Handläggare får bättre kunskap vid samarbete
I andra intervjuomgången med individerna angav de att de fått välja en handläggare
som skulle kunna beskriva deras historia på ett bra sätt. Ungefär en
fjärdedel valde läkare eller sjuksköterska medan en fjärdedel valde sin handläggare
på försäkringskassan, socialtjänsten eller arbetsmarknadsmyndigheten.
Hälften valde personer från det samverkansteam de medverkade i. Det
fanns en avgörande skillnad i kunskap om individen hos dem som medverkade
i samverkansteam när det gäller socialtjänst, försäkringskassa och arbetsmarknadsmyndighetens
handläggare. De hade större kunskap och deras beskrivning
om personen överensstämde med individens egen. Läkarna hade
också ofta en bra bild av personens sjukdomsrelaterade behov men saknade en
helhetsbild. De personer som fungerade som individens kontaktperson eller
personliga ombud hade större kunskap om behov och individens totala livssituation.
När det gäller uppfattning om vilka förutsättningar individen har,
stämde det inte alltid mellan individ och handläggare. Särskilt tydligt gick
åsikterna isär kring hur mycket individen kan klara av. Flera fall fanns där personer
fått förtidspension fast de inte ville. Men det fanns också några som
skulle vilja ha förtidspension men som av handläggare bedömdes ha en arbetskapacitet.
45

25
20
15
10
5
0
Diagram 3. Individ och handläggare om huruvida individen har följt planerna.
Antal.
I Östersund hade många individer haft en lång historia innan de kom till de
handläggare som intervjuats. Handläggarna hade en förhållandevis god kunskap
om individernas behov och fanns samtliga hos arbetsmarknadsmyndigheten.
Någon individ hade haft sin problematik sedan 80-talet och en annan
sedan början av 90-talet. Bilden av dagens situation och framtida möjligheter
stämde relativt väl mellan individ och handläggare. De som intervjuades hade
möjligen lite större hopp inför framtiden än handläggarna. Vid Växjö Rehabcenter
fanns också en bra överensstämmelse mellan individers och handläggares
åsikter. Även där hade individerna lång tid med stöd av det offentliga.
I Arbetskooperativet valde individerna att intervjuer skulle ske med handläggare
som arbetade i kooperativet. Bilden stämde mycket väl med individens
beskrivning. Även handläggare angav att detta projekt hade en avgörande
betydelse för individernas utveckling. De hade nu lön som finansierades
via lönebidrag. Detta beskrevs som en mycket viktig psykologisk insats. I
Borås var det varit svårare att få en samstämmig bild från individ och handläggare.
De handläggare som intervjuades fanns i mindre utsträckning i samverkansaktiviteten.
Nästan samtliga fanns i psykiatrin. Här hade individerna haft
mycket lång tid med offentligt stöd och bytt handläggare många gånger. I Mariehem
valde individerna att intervjuer skulle ske med de handläggare som
fanns med i samverkansprojektet.
I Solsidan i Hofors fanns en delad bild. Dessa individer hade inte alla varit
sjukskrivna eller arbetslösa under särskilt lång tid. De handläggare som intervjuades
fanns i sjukvård, företagshälsovård, försäkringskassa, arbetsförmedling
och primärvård. I ”Det finns bruk för alla” stämde inte bilden av behov
och möjligheter mellan individ och handläggare i samma utsträckning. Individerna
saknade framförallt utbildning. Enligt handläggarna förekom också andra
brister, som beskrevs i termer som brist på social kompetens. Handläggarna
fanns inte i samverkansprojektet. I Växthuset och ESSAM stod individerna
närmare möjligheter till att komma ut på arbetsmarknaden. Här fanns en
stor överensstämmelse mellan individ och handläggare. Sammy i Halmstad
avvek genom att det fanns en tydlig skillnad mellan individ och handläggare i
beskrivningen av aktiviteterna. Individerna var här också mycket kritiska till
handläggningen.
46
Individ, utv
har helt
följt
planerna
Individ, Utv
har delvis
följt
planerna
Individ, utv
har inte alls
följt
planerna
Uppgift
saknas
Handl, utv. har helt följt
planerna
Handl, utv. har delvis följt
planerna
Handl, utv. har inte alls följt
planerna
Uppgift saknas

Tabell 13. Samstämmighet mellan handläggare och individ.
Projekt Intervjuade handläggare En samlad bedömning av
samstämmighet
Sammy
i Halmstad
Handläggare i FK, PV och AF Brist på kunskap om individens behov
Rehabcentret Samverkansteam Stor överensstämmelse mellan individ
i Växjö och handläggare
Garpa Samverkansteam Stor överensstämmelse mellan individ
i Östersund och handläggare
Solsidan Handläggare i sjukvården Stor överensstämmelse mellan individ
i Hofors och AF och handläggare
”Det finns bruk Samverkansteam och Brist på kunskap om individens behov
för alla” i Falköping handläggare AF och FK
Mariehem Handläggare AF och FK Stor överensstämmelse mellan individ
i Umeå samt samverkansteam och handläggare
SESAM
i Borås
Handläggare i psykiatrin Brist på kunskap om individens behov
ESSAM Samverkansteam Stor överensstämmelse mellan individ
på Ekerö och handläggare
Växthuset Samverkansteam Stor överensstämmelse mellan individ
i Trollhättan och handläggare
Kooperativet Samverkansteam Stor överensstämmelse mellan individ
i Norrtälje och handläggare
Brist på stöd är tydligt i jämförelsegruppen
Vi kunde jämföra de intervjuade över tid. De beskrev hur tiden varit före samarbete,
vid samarbetet samt efter ett och ett halvt år. Vid det andra intervjutillfället
fanns möjlighet att intervjua personer i kö till projekten för att få en jämförelse.
Det var ingen kontrollgrupp eftersom den inte utsågs från början och
inte studerades på samma sätt. Gruppen kan dock fungera som en jämförelse.
Eftersom det var så få individer per område kommer de enbart att redovisas
samlat. I nedanstående tabell återges bakgrundsdata. Det är endast de 23 av 27
som besvarat hälsoenkäten som det finns bakgrundsdata för.
47

Tabell 14. Bakgrundsdata för jämförelsegruppen.
Ensamstående Ensamstående med Gift/sambo Gift/sambo
hemmavarande barn
Med hemmavarande
barn
18 1 2 2
20-29 30-39 40-49 50-59 60-69 Okänd
- 5 7 7 - 4
Grundskola/
folkskola
48
Gymnasium Högskola Yrkesutbildning Vet ej
12 4 2 2 3
Arbete Studier Arbetslös Arbetsmarknadspolitisk
åtgärd
Arbetslös Sjuk Arbetslös/
sjuk
Arbetslös/ annat
problem
Annan
sysselsättning
4 7 3 6 3
Oklar
förmåga
5 9 4 2 2 1
Okänd
Okänd
I jämförelsegruppen fanns det mycket väntan. Individerna ansåg att aktörerna
varken uppfattade deras behov eller deras önskan om att få vara med och utforma
sin framtid. Individerna beskrev sina behov i förhållande till livsområden
som familj, ekonomi, utbildning, arbete samt psykiskt och fysiskt välbefinnande.
De beskrev arbetslöshet och smärtproblematik som påverkade olika
delar av livet. De lyfte fram ångest, oro och sömnlöshet men även missbruksproblematik
och en komplicerad familjesituation. Många framhöll att aktörerna
som de mötte i olika verksamheter såg deras behov bara utifrån sin myndighets
perspektiv. Dessa individer var missnöjda. De skildrade hur de länge hade
skickats runt mellan olika aktörer. Det hade för de flesta tagit lång tid i rundgång
mellan olika myndigheter innan de kunde kvalificera sig för att hamna i
kö till ett samverkansprojekt/en aktivitet. ”De måste meritera sig”. Många beskrev
att den tid de fått var för liten. Flera höll på att ge upp. Problemet var att
individerna många gånger kommit till ett samarbetsprojekt som en sista utväg
när andra åtgärder misslyckats. I berättelserna visade de svarande en resignation
och en trötthet över att inte komma tillrätta med det som de upplevde var
deras behov och problem. De beskrev att handläggarna var inlemmade i fasta
handlingsalternativ som minskade deras möjlighet att lyssna och upptäcka
verkliga behov i ett helhetsperspektiv. Många erbjöds en mängd förslag om att
delta i aktiviteter enbart för att trygga sin försörjning. Det var endast undantagsvis
man kontinuerligt följde upp olika aktiviteter. Individerna upplevde en
betydlig frustration över det stora antalet handläggare som de måste ha kontakt
med. De kunde inte alltid beskriva det sammantagna värdet av sina relationer.
Individerna som fanns i jämförelsegruppen ansåg inte att de följt planerna
när de fyllde i denna fråga i hälsoenkäten.

80
70
60
50
40
30
20
10
0
Utv har helt följt
planerna
Utv har delvis
följt planerna
Diagram 4. Om individen följt planerna.
Utv har inte alls
följt planerna
Uppgift saknas
Slutsats: Ett samlat behov av samhällets stöd
Många individer beskrev att de mött aktörer som använde begreppet ”sammansatta
behov” för människor där det behövs stöd från flera aktörer. Nya begrepp
utvecklades för att beskriva behov inom denna grupp såsom ”mångfaldsbehov”,
”diffus problematik”, ”psykosocial problematik”, ”smärta och
värk”, samt ”psykiskt sjuka missbrukare”. Denna studie kan tolkas så att människorna
själva inte upplever sig ha ”sammansatta behov”. De uppfattar sig ha
hela behov och att de är hela individer som söker stöd för dessa. Det är ofta
aktörerna som benämner dessa människors behov ”sammansatta”. De passar
inte in i välfärdssystemets organisering.
Samtliga intervjuer visar på ett stort behov av att mer samlat organisera det
offentligas resurser för att hjälpa personer med ett långvarigt behov av stöd
och med behov som inte kan tillgodoses enbart av en myndighet. Att ha kontakt
med offentliga aktörer lyfts i flera fall fram som en heltidssysselsättning.
Utmärkande för dessa personer är att de behöver professionella tjänster som
inte bara finns tillgängliga var för sig utan ingår i en sammanhållen process
och är anpassade till den enskildes problemsituation. Det ställer stora krav på
handläggare från olika organisationer när det gäller att samarbeta för att få till
stånd en samordnad rehabilitering. Det gäller för den grupp av personer som
har behov av mer omfattande och intensiva insatser på flera livsområden.
Samhällets välfärdsresurser är dock organiserade i olika sektorer för att
möta människors behov av hälso- och sjukvård, sociala insatser, ekonomisk
trygghet vid sjukdom och bestående funktionshinder samt stöd vid arbetslöshet.
Specialiserade handläggare inom olika sektorer beskriver behoven utifrån
sitt kunskapsområde och ser i första hand de behov som de har möjlighet att
behandla eller åtgärda. Arbetsmarknadsmyndighetens handläggare fokuserar
framförallt på sysselsättning. Andra behov riskerar därmed att bli osynliga.
Sjukvårdens specialister talar om olika diagnoser vilket gör att sociala och arbetsmässiga
behov kanske inte syns. Socialtjänstens handläggare talar om sociala
behov, och risken att andra behov inte blir synliga finns även här. De intervjuade
upplevde en stor frustration över det stora antalet handläggare som
de måste ha kontakt med. De kan inte alltid beskriva det sammantagna värdet
av sina kontakter, och ofta värderas varje insats för sig. Människor med diffusa
behov har fler kontakter än andra för att försöka få sin situation löst.
49

Många av de intervjuade har fått gå länge innan de fått bekräftat vad de har
för behov och problem. De har gemensamt en mycket negativ beskrivning av
sin historia och hur de mött det offentliga systemet. Förutom att de finns i samverkansprojekt/aktivitet
har de en lång historia, allt från att i nästan hela sitt liv
ha varit beroende av det offentliga till att ha behov som uppkommit under de
senaste åren. De har också gemensamt att de är i kontakt med minst tre olika
aktörer eller huvudmän. Det har visat sig få konsekvenser för individernas
fortsatta tillfrisknande och för att de ska komma i arbete. Åtta av tio beskriver
emellertid sin nuvarande situation som ganska ljus och ansåg vid det första
intervjutillfället sig vara på rätt väg. De uppfattar att de är sedda av dem som
stödjer och behandlar dem.
50

Samarbetets innehåll
Inte alla som har behov av det offentligas stöd behöver samarbete. Sjukskrivningar,
arbetslöshet och ekonomiskt bistånd pågår ofta under kortare tid. De
flesta som är sjuka återgår själva i arbete utan särskilda insatser från det offentliga.
Tendensen är dock att sjukskrivningslängden i allmänhet ökar i samhället.
I gruppen personer som varit sjuka under en längre tid finns ett större behov
av samarbete, men i denna grupp finns också individer vars sjukdom inte
utgör en risk för att de ska hamna i en rundgång mellan verksamheter eller att
aktörer inte tar sig an deras behov. Det gäller t.ex. benbrott eller andra mer
akuta fysiska skador. Det är dock viktigt att poängtera att långvarig sjukdom
och passivitet i sig utgör en riskfaktor. Bland dem som har sjukbidrag förekommer
ett stort behov av samarbete för att förhindra förtidspensionering.
Också i gruppen förtidspensionärer finns de som är i behov av samarbete för
sin dagliga sysselsättning. I förlängningen kan meningsfull sysselsättning och
ökad hälsa ge minskad vårdkonsumtion för denna grupp.
De flesta är inte arbetslösa under särskilt lång tid, och detta är naturligtvis
konjunkturberoende. Tanken med ekonomiskt bistånd är att det ska ges mer
tillfälligt. Tendensen är dock att längden på försörjningsperioden ökar för flera
personer och att risken är stor för dessa att hamna i en rundgång mellan verksamheterna.
Även här finns ett behov av att tidigt identifiera riskgrupper. Inte
heller alla långtidsarbetslösa eller de som uppbär ekonomiskt stöd kräver samarbete
utan flera behöver bara kontakt med arbetsförmedlingen eller socialtjänsten
för att få relevant stöd.
Antalet kontakter har minskat
Vid det första intervjutillfället beskrev individerna likaså att de hade en lång
historia av beroende av det offentliga; för några hela livet och för andra två, tre
år. Under dessa år hade de haft olika läkare, handläggare på försäkringskassan,
arbetsförmedlingen, AMI och socialsekreterare. Flera hade fått ett förtroende
för en person som sedan helt plötsligt har bytts ut. För dem var detta förödande,
då deras sociala nätverk i övrigt var i det närmaste obefintligt. I flera fall
var individerna kränkta av att valsa runt mellan olika handläggare samt få beskriva
sin historia om och om igen.
Färre kontakter för de arbetslösa
De som hade arbetslöshet som sin huvudsakliga problematik hade en kontaktbild
som skiljde sig från den som de sjuka har. Kontakterna var färre och skedde
med arbetsgivare, arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Flera av personerna
hade gått in i och ut ur olika åtgärder. De hade mött ett varierande antal
handläggare på arbetsförmedlingen i olika perioder.
Flera hade fått möjlighet att studera för att få grundskole- och gymnasiekompetens.
Andra hade fått praktik i olika projekt. Sedan de kom till samverkansprojekten
hade de fått en större möjlighet att fokusera på sina möjligheter
51

att arbeta. Det innebär att de som haft svårt att acceptera att inte kunna återgå
till sitt tidigare arbete hade fått tid till eftertanke och stöd för att hitta något
nytt. Tidigare hade de hamnat i jobb för att de skulle bli berättigade till försörjning.
Å andra sidan angav flera att praktikperioden varit mycket positiv, genom
att de kommit ut och träffat folk och inte bara gått hemma. När perioden
tagit slut hade flera fått det svårt och blivit deprimerade.
Under den tid som gått mellan de båda intervjutillfällena hade flera av individerna
utvecklat närmare personliga relationer med sina handläggare i samverkansprojektet.
Det fanns också de som inte hade någon kontakt alls med det
offentliga längre genom att de erhållit ett arbete eller accepterat förtidspension
som adekvat lösning.
En viktig aspekt är att några av individerna under perioden fallit tillbaka i
arbetslöshet. Det berodde ofta på att kontakten med handläggaren släppts alldeles
för tidigt. Två former av stöd gavs till personer i samverkansaktiviteter.
Dels fick de aktiv hjälp att slussas ut i jobb. ESSAM på Ekerö och Växthuset
i Trollhättan fungerade enligt individerna på detta sätt. Det fanns också individer
som erbjöds sysselsättning som innebar att andra utanför projektet jobbade
med att slussa ut dem. Detta fungerade inte lika bra enligt individerna.
Dessa personer hade fortfarande många handläggare. Samverkansprojektet
fungerade mer som en sorts ”övergångsmarknad”. ”Det finns bruk för alla”
utgjorde enligt individerna en sorts tillfällig sysselsättning.
Vid undersökningstillfället 1999 kunde en individ ha kontakt med upp till
sex olika aktörer. Antalet kontakter var fortfarande det samma, även om det i
medeltal hade sjunkit något.
Tabell 14. Antal aktörskontakter för den arbetslöse.
52
Mest Minst Medeltal
1999 (19 intervjuer) 6 3 4
2001 (16 intervjuer) 6 0 3
Kontakten med de olika verksamheterna hade fungerat med skiftande kvalitet.
Flera var nöjda med både socialtjänst och arbetsförmedling medan andra inte
tyckte att de fått stöd. Genomgående fanns en positiv inställning till psykologerna
i arbetsmarknadsmyndigheten och till dem som verkade i samverkansprojekten.
Kontakten med socialtjänsten var också av varierande kvalitet enligt
de intervjuade. Den berodde på om den handläggare som individen mött
ville förstå vederbörandes situation. I ett fall hade en socialsekreterare konfronterat
en enskild, vilket efteråt uppfattades mycket positivt av denne.
De som är sjuka
De som var sjuka var de som hade flest kontakter. Särskilt gällde det dem som
både var sjuka och arbetslösa samt dem som hade diffusa problem. Många och
långa utredningar föregicks i bästa fall en diagnos. Det var framförallt denna
grupp av personer som mådde mycket dåligt. De flesta ville som tidigare
nämnts arbeta och var mycket frustrerade över att inte kunna göra det. Det
fanns också de som inte ville acceptera sin sjukdom. I denna grupp fanns också
de som väntade på besked om försörjning. Flera av dem var sjukskrivna
eller uppbar sjukbidrag delvis. I denna grupp med diffusa problem fanns också
de vars största önskan var att få en sjukpension. Några personer hade under

perioden fått förtidspension, en del mot sin egen vilja. Försäkringskassan var
för de sjuka en viktig aktör. Flera var missnöjda med kassans insats och lade
ett stort ansvar på handläggarnas oförmåga att se deras behov. Många av individerna
var också kritiska till sina olika läkare och andra inom sjukvården.
Kritiken handlade framförallt om att de bytt handläggare många gånger och
vandrat runt utan att någon sett deras behov av stöd. Vid undersökningstillfället
1999 kunde en individ ha kontakt med upp till tolv olika aktörer medan en
individ vid andra intervjutillfället hade haft kontakt med tio aktörer som mest.
Även antalet kontakter i medeltal har sjunkit något.
Tabell 15. Antal aktörskontakter hos de sjuka.
Mest Minst Medeltal
1999 (34 intervjuer) 12 4 8
2000 (31 intervjuer) 10 2 4
De som hade kontakt med psykiatrin och hade en psykiatrisk diagnos hade inte
samma kontaktbild som de andra. De träffade många olika personer inom psykiatrin
men skickades inte runt till andra inom sjukvården på samma sätt som
andra. Däremot kunde de ha många olika handläggare inom psykiatrin. De
hade också en liknande kontaktbild som övriga intervjupersoner när det gällde
försäkringskassan. Däremot fanns inte arbetsmarknadsmyndigheten (varken
AMI eller AF) med hos dessa personer. Det var först när de kom till samverkansprojekt/aktivitet
som de kom i kontakt med denna möjlighet. Många av de
intervjuade hade en mycket negativ bild av psykiatrin. De beskrev hur de
tvingats till medicinering och olika behandlingar. Vårdcentralens läkare ansågs
ha ont om tid och mycket bråttom. Dessutom var det svårt att få tag i en
läkare. Individerna beskrev hur de fått ringa många gånger innan de fick kontakt.
Det finns tre former av samarbete. För de personer som står mycket långt
ifrån arbetsmarkanden, särskilt om de har psykiska besvär, finns personliga
ombud. Dessa har till uppgift att stödja individerna i deras kontakter med de
offentliga myndigheterna. De fungerar också som ett samtalsstöd. Detta fanns
i Växjö rehabcenter. Flera av individerna hade som enda kontakt med samhället
dessa personliga ombud.
I Garpa i Östersund, SESAM i Borås och Mariehem i Umeå hade varje individ
en kontaktperson. Dessa projekt stödde individens utveckling, men man
hade inte gått så långt som i Växjö. I Borås fanns arbetsträning och arbetsterapi.
I Mariehem kom individen till ett och samma ställe och kunde då få möta
både läkare samt handläggare från försäkringskassan, socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheten.
Var och en fick en huvudkontaktperson. Båda
dessa aktiviteter var inriktade mot arbetsmarknaden och hade också kontakter
där. Garpa skiljde ut sig genom att arbeta med personer som står mycket långt
från arbetsmarknaden. Det var framförallt samtalsstöd som individerna fick.
De fick också hjälp i kontakter med andra handläggare när så behövdes. Arbetskooperativet
i Norrtälje hade också personer som ansågs stå mycket långt
ifrån arbetsmarknaden. Flera bedömdes ha intellektuellt handikapp. Det visade
sig dock att flera av dem idag har ett arbete inom kooperativet och uppbär
lön med stöd av lönebidrag. Individerna fick både samtalsstöd och hjälp i kontakter
samtidigt som detta avtog ju längre tid de är i arbete. Efter kooperativet
var steget ett lönearbete.
53

Solsidan i Hofors skiljde sig från de andra genom att de framför allt hade
uppgiften att vara samtalsstöd. De ordnade grupper som hade till syfte att stödja
individerna och stärka dem i den egna rehabiliteringen. Fokus fanns på både
självförtroende, personligt ledarskap och rehabilitering. Solsidan samordnade
inte individens kontakter men hjälpte till att samtala och stödja i dessa kontakter
om individen vill. Sammy i Halmstad fungerade enbart som ett bedömningsteam
vilket innebar att individerna där inte fick ett fortsatt stöd samlat i
sin rehabilitering. Stödet gavs av varje myndighet för sig. Flerpartssamtal var
vanligt i Sammy.
Handläggarna mer positiva till individens möjligheter
Det skiljde sig även när det gäller kännedom om individens kontakter mellan
handläggare som finns i ordinarie verksamhet och dem som verkar inom samverkansprojekt/aktivitet.
De som fanns i samverkansprojekt/aktivitet hade en
mer samlad bild av individens samtliga kontakter. De hjälpte ofta till med
dem. Gemensamt hade dock samtliga handläggare att de kände till att individen
har en lång historia med stöd från det offentliga. De såg också problemet
med att detta stöd inte samlas. Handläggare i ordinarie verksamhet var mycket
frustrerade över sin situation. De ansåg sig inte kunna ge det stöd de skulle
vilja. Läkarna menade att det inte fanns utrymme för att ha några längre samtal.
Psykiatrins läkare hade dock mer tid. Försäkringskassans handläggare
hade inte ens tid att träffa individerna. Arbetsmarknadsmyndigheten ansåg att
de bara kunde erbjuda schabloniserade åtgärder.
De handläggare som fanns i samverkansprojekt/aktivitet var genomgående
mer positiva till individens möjligheter. De var också fokuserade på att stödja
och låta individen hitta sina egna lösningar, Samtidigt behövdes en handfasthet
och ibland måste handläggarna också förmedla svåra slutsatser. De var inriktade
på ett individuellt arbete som får ta tid.
Handläggarna menade att det behövs ett mer samlat stöd och att individerna
måste kunna ha kontakt med en enda person.
De som ännu inte erbjudits samarbete har fler kontakter
Den jämförelsegrupp som intervjuats hade fler kontakter med olika aktörer än
de som fanns i samverkansprojekt/aktivitet. Bilden stämmer med hur individerna
som idag finns i samverkansprojekt/aktivitet hade det innan. Många
kontakter under lång tid förefaller kvalificera individerna för att hamna i kö till
samverkansaktiviteten. De beskrev att de gång på gång måste berätta om sin
situation. De hade en stor förhoppning om att en förändring skulle ske när de
kom till samverkansaktiviteterna. Samtidigt berättade flera av individerna att
de mådde bättre idag än för ett år sedan. De angav också att det faktum att de
nu skulle få ett mer samlat stöd påverkade hur de mådde. En stor förhoppning
fanns om att de nu äntligen skulle få hjälp. Många historier berättades om hur
de kände sig kränkta och illa behandlade. Det fanns många som hade gett upp
i kontakten. Flera sade att de inte blivit tagna på allvar. Sedan fanns det också
de som beskrev att det funnits en person de haft bra kontakt med och som lyssnat.
De hoppades på att få ha denna person kvar.
54

Tabell 16. Antal aktörskontakter i jämförelsegruppen.
Antal kontakter
Huvudorsak Mest Minst Medeltal
Arbetslösa 10 3 6
Sjuka 16 7 9
Olika samarbetsformer
I den första intervjuomgången framkom sex olika former av samarbete mellan
aktörer. Tidigare har några av samarbetsformerna nämnts i diskussionen om
kontakter.
• Flerpartssamtal mellan handläggare och individ innebär att två till fem
olika handläggare träffas för att tillsammans med individen diskutera
dennes situation. I de flesta fall är det en handläggare som tar initiativ till
samtalen. Individen får vid ett och samma tillfälle del av sina rättigheter
samt får höra handläggarnas bedömning.
• Samtal om individen. Den vanligaste formen av samarbete sker genom att
individen skriver på ett papper där han eller hon tillåter handläggare att tala
med varandra om vederbörandes situation.
• Ombud (case-manager). I flera fall, särskilt kring de psykiskt funktionshindrade,
förekommer personliga ombud. Det bygger på en relation som
successivt utvecklas mellan berörd person och dennes ombud. Ombudet
samordnar planering, insatser och utvärdering för individen. Denna funktion
finns för individen oavsett om någon slutar. Systemet garanterar då
individen ett nytt ombud.
• Spontana kontaktpersoner kan vara en läkare, en person på arbetsplatsen
eller en anhörig. En person kan engagera sig i individens myndighetskontakter.
Sådana kontakter sker på enskilda handläggares initiativ och har
visat sig fungera bra. Det finns dock en risk för att individen förlorar
möjlighet till en ny kontaktperson om aktuell person slutar.
• Gemensam individuell plan. I några fall har brukarna personliga, individuella
handlingsplaner. Dessa fungerar som ett slags samarbetsdokument.
Meningen är att individen ”äger” denna handlingsplan och har den med
sig. Det innebär på sikt att varje ny professionell person som individen
behöver komma i kontakt med får tillgång till planen om individen så vill.
Deltagandet i olika åtgärder knyts till den egna utvecklingen. Den enskilde
äger själv sin process, istället för att myndigheten gör det. Om insatsen blir
fel kan individen hänvisa till tidigare insatser och de bedömningar som då
genomfördes.
• Gemensam verksamhet. Denna verksamhet drivs i projektform eller i
ordinarie verksamhet genom särskilda anslag. Verksamheten kan ha olika
fokus såsom bedömarteam, sysselsättning, rehabilitering, arbetsträning,
utslussning m.m. Individen gör mycket varierande bedömningar av dessa
aktiviteter.
55

Flerpartsamtal
Av de intervjuade hade mer än hälften varit med om samtal med flera olika
handläggare tillsammans. Detta upplevdes olika av de intervjuade. Flerpartssamtal
kunde vara nätverksträffar men också bara samtal mellan två till fem
olika handläggare som träffades för att tillsammans med individen diskutera
dennes situation. I några av projekten beskrev individerna att flerpartssamtal
användes som regelbundna träffar där den enskildes situation diskuterades
samlat. Det innebar att samtalen blev någon form av avstämning och gemensam
planering i rehabiliteringen. Här upplevde individerna detta mycket positivt.
Samtalen skedde i andra projekt som en del i den individuella planen.
Det fanns också flera individer som beskrev att de inte kände en delaktighet
alls i denna process. Då upplevdes flerpartssamtal som ett stort problem. Flera
menade att de kände sig utelämnade. Samtidigt angav många att de inte såg en
möjlighet att säga nej till denna typ av samtal. De beskrev att handläggarna
använde detta som en arbetsmetod. Ännu svårare blev samtalen när den enskilda
individens fortsatta försörjning diskuterades. I de fall där flerpartssamtal
användes för att diskutera en individs försörjning var upplevelsen genomgående
negativ. Individerna beskrev att de befann sig i ett underläge som bara
gjorde det värre. När personerna hade varit med om dessa samtal några gånger
verkade det gå lättare. Det var då ingen ovanlig situation längre. Det fanns
också de som från början upplevde samtalen mycket positivt.
Flerpartssamtalen upplevdes mycket mer positivt för dem som fanns i samverkansprojekt/aktivitet.
Då beskrev individerna att de kände sig motiverade
och engagerade. Samtliga samverkansprojekt hade några individer som varit
med om flerpartssamtal. I jämförelsegruppen hade också fler varit med om
flerpartssamtal. Särskilt vanligt var det vid kartläggning och bedömning samt
beslut om fortsatt försörjning. Jämförelsegruppen uppfattade dessa precis som
individerna i samverkansprojekten mycket olika. En del var kritiska och andra
mer positiva.
De flesta handläggare lyfte fram flerpartssamtal som positivt genom att de
fick möjlighet att diskutera individens förutsättningar tillsammans med denne
och andra aktörer. Samtidigt såg de att många människor kände sig i underläge
och att de kanske var för många ibland.
Samtal om individen
En annan vanlig form av samarbete skedde genom att individen skrev på ett
papper där han eller hon godkände handläggare att tala med varandra om vederbörandes
situation. Detta upplevdes också väldigt olika. Flera individer
kände det obehagligt att andra talade om dem, när de inte visste vad som sades
och hur mycket. Flera kände sig mycket utlämnade, samtidigt som de sade att
gemensamma samtal krävdes för att de själva skulle kunna få bättre hjälp.
Denna form förefaller ha minskat mellan de båda intervjutillfällena. Flerpartssamtal
där individen medverkar har istället blivit vanligare. I jämförelsegruppen
fanns också de som visste att handläggarna haft sådana samtal. Handläggarna
berättade att de samtalat om individerna med andra aktörer, samtidigt
som de så långt som möjligt ville att individen skulle vara med. Alla individer
orkar dock inte eller vill inte och detta måste respekteras, ansåg handläggarna.
56

Personligt ombud
I ett av samverkansprojekten, Växjö rehabcenter, fanns s.k. case managers –
personliga ombud. Dessa valdes bland dem som verkade inom projektet. Personliga
ombud uppfattades som mycket positivt.
Inte i något fall har vi stött på en individ som tyckt att detta är negativt. Fördelen
är att det finns en personlig relation och kontinuitet. De personliga ombuden
stödjer individen på alla dennes livsområden. Ombudet hjälper till i olika
kontakter. Det finns ett system som är tydligt för individen. Flera av individerna
hade det personliga ombudet som sin enda kontakt med samhället. Också
handläggarna ansåg att personliga ombud var bra. De kom närmare individerna
och kunde ge dem ett stöd som de inte kunde få i det ordinarie systemet.
Det har gjort att vårdkonsumtionen minskat och individerna känt en trygghet.
Spontana kontaktpersoner
Det fanns också andra, mer spontana ombud. En läkare hade tagit på sig en
närmare relation. En anställd på arbetsplatsen engagerade sig i en individ. En
anhörig tog kontakter och förde en enskilds talan. En psykolog engagerade sig
i individens myndighetskontakter. Dessa kontakter byggde på en relation som
successivt utvecklades mellan berörd person och ombudet. Sådana kontakter
sker på enskilda handläggares initiativ och har visat sig fungera bra. Det finns
dock en risk för att individen förlorar möjlighet till en ny kontaktperson om
aktuell person slutar. Spontana kontaktpersoner fanns i samtliga samverkansprojekt.
Det är mer tveksamt om det fanns sådana i Sammy i Halmstad. Där
hade visserligen individerna kontaktpersoner, men de beskrev inte sina kontakter
som positiva.
Samarbete med individuell plan
Det fanns också några individer som berättade att de hade ett eget dokument, i
vilket de tillsammans med handläggarna beskrev mål, plan och aktiviteter för
en viss period. Det fungerade som en sorts samarbetsdokument. Meningen var
att personen skulle äga denna handlingsplan och ha den med sig. Det innebar
på sikt att varje ny professionell som individen behövde komma i kontakt med
fick tillgång till planen om individen så ville. Olika aktiviteter relaterades till
denna plan som ytterst ägs av individen. Den enskilde ägde sin egen process,
istället för att myndigheten gör det. De individuella handlingsplanerna ökade
mellan de båda intervjutillfällena. I flera av projekten arbetade man utifrån individens
mål och lösningar. Handläggarna stödde i denna process och var tydliga
när målen blev orealistiska. Växthuset i Trollhättan, SESAM i Borås, ES-
SAM i Ekerö och Mariehem i Umeå var bra exempel på detta. Det fanns dock
en svårighet genom att många individer släpptes för tidigt och därför föll tillbaka.
Det skulle behövas en längre tid efter det att en individ blivit frisk eller
fått ett arbete där det offentliga finns med. Särskilt tydligt var detta i Borås.
Samarbete med gemensam verksamhet
Samtliga projekt drevs i form av en gemensam verksamhet. En sådan verksamhet
fungerade dock på många olika sätt. Den kunde ha olika fokus, som vi
ser i denna studie, på bedömning, sysselsättning, rehabilitering, arbetsträning
och utslussning. Några av verksamheterna drevs i projektform, andra i ordinarie
verksamhet genom särskilda anslag. I denna studie är tendensen att verksamheterna
övergår från projekt till ordinarie verksamhet. Så skedde med
57

Växjö rehabcenter, Garpa, ESSAM och SESAM. Mariehem har lagts ned.
Sammy har ombildats. Solsidan planeras upphöra. Norrtälje har övergått i ett
kooperativ. Växthuset och ”Det finns bruk för alla” är fortfarande projekt. Individen
gjorde mycket varierande bedömningar av dessa aktiviteter.
Det förefaller som om det bästa resultatet uppnåddes i verksamheter som
arbetade med att slussa ut personer i praktik och arbetsliv samt de som hjälpte
individen genom stöd i dennes situation just nu. De samverkansprojekt som
utmärkte sig och som individerna genomgående beskrev positivt är Solsidan,
Växjö rehabcenter, Arbetskooperativet och Växthuset.
Samarbetet i olika faser i rehabiliteringen
Denna studie visar att samarbete kopplas till de olika faserna i rehabiliteringsprocessen
(se figur 3). Dessa faser utgörs av bedömning, planering och val av
insatser, genomförande av insatserna och värderingen av desamma samt en
värdering av hela processen för att bedöma själva resultaten. Faserna överlappar
varandra och kan också pågå parallellt. Samarbete är mer eller mindre
nödvändigt när behov ska definieras, när alternativa lösningar ska diskuteras
och vid utvärdering av insatser. I samtliga projekt fanns en bedömning när individen
kom till samverkansprojektet. Den skedde då gemensamt. Individen
hade tidigare varit med om flera bedömningar, men de hade sällan skett i samarbete.
I ”Det finns bruk för alla” medverkade aktörerna inte i samma utsträckning
i bedömningsfasen. I Sammy pågick samverkansprojektet enbart i bedömningsfasen.
Även i själva planeringen av insatser är samarbete med individen nödvändigt.
Här kommer den individuella planen in. Nästan samtliga områden var
involverade i denna planering. De som verkade på Solsidan i Hofors fanns
som stöd till individen i denna planering. Sedan medverkade de även vid åtgärder
genom samtalsstöd och grupper för att stärka individerna. I Mariehem,
Garpa, Växjö rehabcenter och ESSAM genomförde inga åtgärder. Dessa verksamheter
hjälpte individen att slussas till åtgärder, praktik eller arbete. I SE-
SAM genomfördes inga medicinska åtgärder; däremot fanns arbetsträning
och arbetsterapi. Arbetskooperativet var en åtgärd i sig, men de medverkade
också i planering, bedömning och uppföljning.
Vid åtgärder behövdes inte alltid samarbete. Planeringen kanske skedde gemensamt,
medan en eller flera myndigheter genomförde själva åtgärderna.
Det väsentliga var sedan att åtgärderna följdes upp gemensamt. Både kompetens
och resurser måste dock komma från flera myndigheter. Uppföljningen
var bristande hos de flesta av samverkansprojekten. Individerna talade om att
de släpptes alltför tidigt och att det sällan var någon som följde upp hur det
hade gått. Solsidan, ”Det finns bruk för alla” och Växthuset avvek. De fortsatte
att ha kontakt med sina individer.
58

Bedömning
Planering
Insatser/aktivitet
Utvärdering
Bedömning
Planering
Insatser/aktivitet
Figur 3. Rehabiliteringens olika faser.
Det framkommer i studien att när flera handläggare finns samlade och tillsammans
arbetar i planeringsfasen ger det mycket goda resultat. Det fanns åtskilliga
aktiviteter, som i denna fas innefattade individuella handlingsplaner och
personliga ombud. Även de gav enligt utvärderingen positiva resultat för individen.
Det förekom dessutom många goda exempel på aktiviteter där själva
åtgärden för en individ genomfördes av en part medan planeringen och utvärderingen
skedde samlat. Beroende på behov omfattades personerna av olika
åtgärder: någon behövde medicinska insatser, andra arbetsprövning, en tredje
samtalsterapi, osv. I flera fall fungerade samarbetet som ett stöd mellan olika
aktiviteter.
Det är inte givet att samarbete innebär att individen samtalar med flera aktörer
utan vederbörande kan ha en dialog med en aktör som i sin tur talar med
andra. Studien visar på vikten av att ha en långsiktighet i rehabiliteringsarbetet.
Samarbete genom att göra insatser i en av faserna, t.ex. bedömning eller
åtgärder, utan att sedan gå vidare i en annan fas ger inget värde för individen.
Resultatet kan då blir ännu sämre än det var från början.
Individens motivation
Utvärdering
Bedömning
Planering
Insatser/aktivitet
Utvärdering
Flertalet aktörer delade in individerna i personer som hade ambition och förmåga
att gå vidare i rehabiliteringsprocessen samt personer som behövde
mycket stöd i form av motivationsskapande åtgärder för att kunna förändra sin
situation. Studien visar att personernas egen kraft och motivation måste vara
utgångspunkten. Det är viktigt att möta individen i dennes syn på sin egen hälsa
och livskvalitet. Flera exempel fanns på att individen trots sjukdom, skada
och funktionshinder skattade sin hälsa relativt högt. Det fanns ett samband
mellan hälsa, hur nöjda de svarande var med livet, sociala nätverk och om de
var aktiva.
De som mår sämst förefaller vara en viktig grupp att omfatta i samarbete.
Resultatet för individen har beskrivits i termer av hälsa, meningsfullhet och att
vara nöjd med sin situation. I studien framkommer att personer med flera olika
behov, men som samtidigt har god livsenergi samt ett gott och stödjande nätverk,
klarar sig bättre utan samarbete än andra.
Det fanns många ”jag vill-beskrivningar” hos de personer som intervjuats i
studien. Dock framkom en skillnad i det offentligas möte med ”jag vill”. Individerna
möttes med kommentarer som: ”det går inte”, ”du måste tänka om”,
”du kan inte”, ”ryck upp dig” osv. Genomgående påvisades att om individen
inte kände ett engagemang lyckades inte rehabiliteringen. Rehabiliteringsprocessen
tog också olika lång tid för individerna.
Egenförsörjning
Hälsa
Livskvalitet
59

Studien visar att det vid ett systematiskt samarbete finns en tydlig medvetenhet
om individernas vilja – den viktigaste delen i individens fortsatta utveckling.
Samtidigt fanns det ibland personer som ville mer än vad de kunde.
Några beskrev hur svårt det varit att inte kunna göra det de vill. De positiva
möten som återgavs innebar att aktörerna hade mött individen där denne fanns
just då; i en svår accepterandefas, i en omvärderingsfas eller när individen ville
vidare.
Det fanns också de som inte alls var motiverade att arbeta. Några av dem
hade gett upp och andra ville helt enkelt dra sig tillbaka. De tyckte att de gjort
sitt. För dem som tvingats ut i aktivitet blev resultaten dåliga, men de som på
olika sätt stimulerats till att själva fatta beslut om aktivitet ville ofta gå vidare.
Vilja och att se realistiskt på sin förmåga förefaller vara viktiga förutsättningar,
men också känslan av att man måste. Måste handlar mer om moral och
etik än om att det finns en upplevelse av meningsfullhet.
Varje intervju rymde ett antal faktorer som kan antas ha betydelse för individens
rehabiliteringsresultat. Det gällde både på individ- och på handläggarnivå.
Dessa faktorer har systematiskt letats fram i intervjuerna och delats in i ett
antal kategorier utifrån vissa nedan angivna kriterier. Individens egen motivation
hade stor betydelse för hur rehabiliteringen utvecklas. De faktorer som
var viktiga för hur individen upplevde sin situation vid det senaste intervjutillfället
kan sammanfattas i:
• Om individen anser sig ha behov av samarbete.
•Vilken livsenergi individen har såsom motivation, vilja, egna initiativ,
”coping”.
•Vilka personliga nätverk individen har och hur aktiv denne är - det kan
gälla anhöriga, vänner, föreningsengagemang.
• Den tid som besvären har pågått - tiden från det att besvären började till
dagens situation.
• Om samarbete mellan myndigheter förekommit eller inte och hur det sett
ut.
•Vilket bemötande individerna fått hos myndigheterna.
• Hur delaktig individen anser sig vara.
• Hur de uppfattar resultatet. Hur långt de har kommit och vilka mål de vill
nå.
Slutsats:
Samarbete måste utgå från individens behov
Individerna hade många olika kontakter för att få hjälp med sina behov. Framförallt
var många kontakter knutna till den fas då insatser och åtgärder planeras.
Det handlade om utredningar kring individens rätt att få bidrag och ersättningar
av olika slag, om olika undersökningar för att en diagnos ska kunna
fastställas eller om att föreslå olika arbetsmarknadsåtgärder.
Det innebär att individerna har ett flertal kontakter för att hitta fram till den
hjälp de behöver och betydligt färre för att få den planerade hjälpen. Den stora
andelen bedömnings- och planeringskontakter inom varje sektor illustrerar
60

isten på samarbete när behoven definieras, samt hindrar att adekvata insatser
görs i ett tidigt skede. Studien visar att individerna ofta erbjuds samarbete som
en sista utväg. Det framkommer också att individerna, trots att aktörerna sade
sig samarbeta, inte föreföll uppfatta det så. Individerna upplevde en betydlig
frustration över det stora antalet handläggare som de måste ha kontakt med.
De kunde inte alltid beskriva det sammantagna värdet av sina relationer, och
ofta värderades varje insats för sig.
De personer som erbjudits samarbete var i hög grad tillfreds med det som
förekommit. Det fanns dock en grupp som kände sig utlämnade när personal
gemensamt pratade om deras behov.
Det är rimligt att anta att tillfredsställelsen med samarbetet beror på hur
mycket aktörerna engagerat sig. Studien visar dessutom på det självklara i att
samarbete bara för formens skull aldrig leder till ett bra värde för individerna.
Det måste kombineras med ett innehåll som består av respekt, lyssnande och
förståelse samt där individen är huvudperson och har ett eget ansvar. Det är
dessutom viktigt att någon aktör finns som kan och vill se individens hela situation.
Personer med diffusa behov var genomgående mer kritiska än andra. I
studien framkommer att aktörerna släppte individerna alldeles för tidigt och
att några föll tillbaka av detta skäl. Individens egen motivation hade stor betydelse
för hur rehabiliteringen utvecklades. De faktorer som hade betydelse var
livsenergi, nätverk, aktivitet och egen upplevd situation. Hur rehabiliteringen
sedan utvecklades berodde på delaktighet och bemötande.
Rehabiliteringsprocessen innehåller mycket pedagogik. Förutsättningar för
inlärning och förändring är motivation och vilja 42 . Det enda lärande som har ett
meningsfullt inflytande på beteendet är att få ta ansvar för sin egen utveckling
– att vara subjekt och inte objekt 43 . Det räcker emellertid inte, utan struktur
och målinriktning är också viktigt för att förändring ska äga rum 44 . Det är ytterst
bara individen som kan ta tag i sin egen situation, medan det offentliga
kan stödja. Individen har själv rätt att bestämma över sitt liv. Mötet mellan den
handläggare och individen är oerhört avgörande för hur processen ska utvecklas.
42 Bruner, J.S. 1977.
43 Rodgers, C. 1976, Piaget, J. 1976.
44 Piaget, J. 1976.
61

Samarbetets värde för individen
Mötet – en viktig utgångspunkt
Upplevelsen av mötet med de olika verksamheterna skiljde sig åt beroende på
var individerna befann sig i sin egen utveckling. Gemensamt var dock att om
det blivit ett bra möte mellan individen och handläggaren påverkade det individens
motivation och vilja till rehabilitering. Sedan kunde det ta olika lång tid
för individerna att bli friska eller få ett jobb. Vilka var då de positiva delarna i
rehabiliteringen?
När har det fungerat?
Det fanns hos de flesta positiva upplevelser av mötet med det offentliga. Gemensamt
var att själva mötet påverkade individens situation. Att det fungerat
kunde inte relateras till någon speciell myndighet utan det handlade mycket
om enskilda handläggare. En faktor som hade betydelse var kontinuitet och
tid; att ha blivit frisk och fått ett arbete i sin egen takt. Att bli bekräftad och få
ett individuellt stöd hade också stor vikt. De intervjuade beskrev att när de fått
en relation med handläggaren blev det lättare för dem att möta det offentliga.
Att vara betydelsefull var också mycket viktigt. När individerna kände att de
fanns i ett sammanhang och fått påverka förändrades bilden.
När har det inte fungerat?
En anonymisering i kontakterna påverkade hur individerna upplevde mötet.
Det var relativt vanligt att de skapade bra relationer, som bröts utan vidare.
Väntan var en annan faktor som inverkade på personens upplevelse av mötet.
Var det dessutom kopplat till en upplevelse av orättvisa blev kritiken ännu
större. Att inte bli trodd eller bli ifrågasatt, på ett för personen ojuste sätt, var
en tredje faktor som påverkade mötet med det offentliga. Just utifrån denna
aspekt fanns det många människor som kände sig kränkta, och i flera fall fick
det konsekvenser för en lång tid framåt och för attityden mot hela systemet.
Att inte bli sedd, inte respekterad var en fjärde faktor som inverkade på inställningen
till det offentliga. Att inte bli lyssnad på var en femte faktor.
När vänder det?
De intervjuade kunde i detalj beskriva när det vände. Det hade med mötet att
göra. I tre fjärdedelar av intervjuerna var mötet knutet till det samverkansprojekt
som vederbörande fanns inom. Gemensamt beskrev de intervjuade att det
vände när de mötte en kontakt som ville veta hela deras historia och försöka
förstå. De berättade att personen de hade mött har visat en stor empati och
lyssnat samt haft tid att göra det. De kände sig förstådda och trovärdiga. Flera
av dem angav att de tidigare mött människor som inte hade velat tro på deras
historia. I flera fall hade individerna med sig den de hade förtroende för i olika
samtal och kontakter med myndigheterna.
62

När personerna kom till de beskrivna samverkansprojekten förändrades bilden.
För några berodde det på förändring från en relativt svår period och för
andra att de mötte ett annorlunda arbetssätt i projektet. Vi återkommer till detta
i ett senare avsnitt.
Handläggare ges tid för möte och stöd till individen
Även handläggarna ansåg att själva mötet var avgörande för hur det skulle gå
för individen. De individer som varit målgrupp för de handläggare vi intervjuade
hade samtliga haft en lång tid i offentlig försörjning. Handläggarna menade
att om insatser i samarbete satts in tidigare hade rundgång och långvarig
försörjning kunnat brytas. De bedömningar som skedde gemensamt kom in
alldeles för sent. De skulle ha gjorts redan efter några månader med offentlig
försörjning. Det var precis som att myndigheterna gav upp. Att vara offentligt
försörjd hade för många blivit ett sätt att leva. Samtliga handläggare menade
att det tagit lång tid att bryta mönster. Handläggare för individer i Halmstad
menade att bedömningarna kom in alldeles för sent. Där fanns också några individer
som borde ha fått förtidspension långt tidigare. Dessutom hade några
behövt ett mer handfast stöd. Att ge den tid och kontinuitet som behövs var
svårt för dem.
På Växjö rehabcenter var handläggarna både nöjda med individernas utveckling
och sin roll. Detta såg att de kunde ge tid och stöd till varje individ.
Det var också tillåtet för dem som verkade inom rehabcentret. Individerna
hade kunnat klarat sig själva och därmed hade deras vårdkonsumtion minskat.
Handläggare hade kunnat ge tid och kontinuitet samt skapat personliga relationer.
Även i Garpa var flera av individernas utveckling positiv. Det fanns
dock några som, enligt handläggarna, hade sin historia mot sig när det gällde
att komma ut på arbetsmarknaden. Handläggarna såg att dessa individer gavs
möjlighet till samlade individuella insatser.
Solsidan var en tydlig stödverksamhet där individen under en väl tilltagen
tid fick möjlighet att fundera över sig själv och möta andra i samma situation.
Samtliga handläggare menade att detta varit mycket bra för individen. Att inte
fastna, att inte gå hemma och grubbla samt att ges stöd för att ta tag i sitt eget
liv hade för alla varit mycket värdefullt.
Handläggare till individerna i Falköping hade en delad uppfattning. För
några av individerna hade ”Det finns bruk för alla” givit tid och meningsfullhet
i tillvaron, men det fanns också en risk för att insatserna skapar ett sätt att
leva för individerna istället för att de söker sig vidare ut på arbetsmarknaden.
För några individer kanske det är ett sätt att leva, men då menade handläggarna
att man måste vara tydligare när det t.ex. gäller att tala om tillfällig övergångsmarknad
eller skyddat arbete. Det fanns flera exempel på hur personer
genom ”Bruk för alla” fått ett värdigt liv. De hade fått trygghet, tid, kontinuitet
och personliga relationer.
Mariehem hade givit individerna ett ställe att gå till för att där erbjudas
hjälp. De behövde inte vänta och kunde genom att handläggare samlades få ett
samlat stöd. Handläggarna till individerna menade att de genom att få tid till
att samlas kunde de ta del av individens hela situation. I några fall kunde de se
att en del mycket personlig information som de fått veta hade de aldrig fått ta
del av utan individens trygghet, tid och ett samlat stöd. Några av individerna
föll dock tillbaka i sjukskrivning. Även i SESAM hade så skett. En av orsakerna,
enligt handläggarna, var att verksamheterna kände sig så ekonomiskt pressade
att individerna släpptes för tidigt. Vissa individer skulle dessutom under
63

lång tid ha behövt en mentor i arbetslivet. Det ansågs kunna vara ett sätt att
stödja och puffa. Risken för att falla tillbaka kunde då minska. Samma problematik
fanns i Växthuset. Handläggare menade att aktörer ofta hade för bråttom,
skyndade sig att snabbt ta tag i nya personer och släppte alldeles för fort.
Handläggarna både i Växthuset, i Solsidan och i ESSAM hade emellertid fortsatt
att hålla kontakt med vissa individer. Detta visade sig ge mycket goda resultat.
I Norrtälje var handläggarna både förvånade och glada över att det
fanns en sådan kraft hos de flesta människor. Även om individer var dömda av
samhället till att inte kunna arbeta påvisades att i arbetskooperativet lyftes de
och kunde göra goda insatser. Det gav dem ett värdigt liv. Handläggarna var
mycket förhoppningsfulla för samtliga individer.
Att finnas i en kö skapar en frustrerade väntan
De som intervjuades och som fanns i någon kö beskrev sin bild ungefär på
samma sätt som innan någon lyssnade. Det fanns många exempel på hur de
beskrev att inte de inte blev respekterade. De hade också ett behov som pågått
under lång tid och som de inte fått hjälp med. De berättade om hur de hade
”gått ner sig mer och mer”. Hos dessa personer fanns en stor förhoppning om
att komma till ett aktuellt samverkansprojekt/aktivitet. Flera lyfte fram en stor
frustration över att behöva vänta. De beskrev att de mycket tidigare borde ha
fått ett samlat stöd. Det fanns också i denna grupp individer som i stort sett gett
upp och nu hoppades på att ”det offentliga ska ta över”. Samtidigt ville en del
inte ge upp utan angav att de kämpade emot att behöva ta förtidspension. De
hoppades på att de i samverkansprojektet skulle få hjälp för att kunna bli friska.
Delaktigheten avgörande
I studien påvisas att enbart ett gott bemötande inte är tillräckligt för att ge ett
värde för individen. Särskilt tydligt blir detta när det inte finns insatser som ger
ett långsiktigt värde. Samverkansprojekten skiljde sig härvidlag genom att aktörerna
arbetade i olika faser. Enbart en gemensam bedömning förefaller inte
tillräckligt för att det ska bli ett bestående värde. Däremot påvisas att de samverkansprojekt
som arbetade med utslussning, stöd och skyddat arbete gav ett
större värde om det finns en delaktighet för individen.
Delaktigheten innebär att handläggare i projekten stödjer individen för att
själv ”ta tag i sin situation”. Den individuella planen blir då ett viktigt instrument.
Samtidigt påvisas att delaktigheten tar tid samt att individerna hade
mycket olika ambitioner och möjligheter. Det blir tydligt att det är svårt att låta
alla individer ingå i en gemensam mall.
Delaktigheten i Växjö rehabcenter skedde genom det personliga ombudet
som var ett stöd för individen. De flesta individer ansåg att deras ombud hade
hjälpt dem till att vara delaktiga i sin sjukdom och rehabilitering. I Garpa fanns
också en personlig kontaktperson som stödde individen i dennes process.
Även i Garpa fick individen stöd för att kunna vara delaktig. Mariehem,
Växthuset och ESSAM arbetade med individuella handlingsplaner som ett
viktigt instrument. Individerna själva beskrev hur de samlat fick ta olika steg
mot arbetsmarknaden. I SESAM fanns en utsedd kontaktperson och samtidigt
arbetsträning där individen själv var delaktig. Individerna i SESAM hade en
64

varierande bild över delaktigheten. Några menade att de inte fått vara med och
bestämma, andra ansåg att de kunde bestämma själva.
I Norrtälje hade individerna lön och hade kommit en bit på väg på sin våg
tillbaka till arbetsmarknaden trots att de tidigare stått mycket långt därifrån.
Där finns ett brett kontaktnät för att ge individen stöd. Samtliga individer drev
själva sin process med stöd av handläggare.
På Solsidan hade individerna sina stödpersoner dels genom handläggare
och dels genom stödgrupper med andra kvinnor i samma situation. De som
arbetade på Solsidan var inte individernas officiella handläggare utan dessa
fanns hos huvudmännen. Solsidans personal var som en extra stödresurs för
att kunna lösa individens situation. Delaktigheten i ”Det finns bruk för alla”
beskrev individerna mycket olika. En del hade positiva erfarenheter samt berättade
om att de fått vara med och bestämma vad de skulle göra. Andra menade
att de egentligen inte skulle vilja vara inom ”Bruk för alla” eftersom det
”inte är något riktigt jobb”. I Sammy var det svårare att se att det fanns en delaktighet.
Möjligen kan den beskrivas genom att individen var delaktig i flerpartssamtal.
Individuell plan nästa steg
Det fanns särskilt tre områden som enligt individerna arbetade med individuell
handlingsplan; Mariehem, Växthuset och ESSAM. Även i SESAM fanns
några individer som sade sig ha en egen plan. En viktig del i den individuella
handlingsplanen var flerpartsamtal. Det påvisades också att dessa individer
var mer nöjda än andra med sin egen rehabilitering.
Samtidigt skilde det sig till stor del mellan områdena. I några fall fanns ett
tydligt dokument som individen själv ägde. Det var dock inte gemensamt för
myndigheterna. I andra fall fanns ett gemensamt dokument som individen
dock inte kände att han/hon ägde. I några fall fanns gemensamma dokument
som individen också angav sig äga.
Samtliga tre ovanstående områden arbetade lösningsfokuserat och målinriktat.
Handlingsplanen fanns som en viktig del. Nästa steg enligt handläggare
var att handlingsplanen skulle vara individens instrument och hjälp i rehabiliteringsarbetet.
Det skulle då kunna hjälpa denne till större inflytande och delaktighet
i hela processen.
En viktig slutsats i studien är att handlingsplanen innebär både skyldigheter,
rättigheter och ansvar. Men den måste formas efter individen och vederbörande
måste få hjälp med det han eller hon själv inte kan klara, med angivande av
tydliga ansvarsgränser. Samtidigt är planen också myndigheternas hjälpmedel
för att samordna sina insatser så att en eventuell rundgång mellan systemen
kan stoppas eller hindras. Att genomföra en myndighetsgemensam plan utifrån
individens behov tar tid och fordrar mycket engagemang från aktörernas
sida. Om resultatet blir bra och en god situation för individen uppnås har man
sparat mycket tid på lång sikt.
Individerna ges ett inflytande
Individerna var klara över att samarbete är bra och att flera parter var involverade
i rehabiliteringen. De upplevde att deras inflytande och delaktighet hade
ökat när de deltog i flerpartssamtal och hade en plan. Individerna var inte vana
65

vid att ges inflytande över sin egen rehabilitering. De behövde i många fall
mycket stöd och hjälp för att kunna formulera sina egna mål, något som sällan
tidigare efterfrågades. När de väl fått inflytande och kunde formulera sina
egna mål angavs det ge ett stort värde för den fortsatta rehabiliteringsprocessen.
Flera individer berättade att de inledningsvis behövde mycket stöd för att
kunna ta detta ansvar. I flera fall sade de sig ändå inte ha klarat av det. De var
vana vid att handläggarna talade om för dem vad som är rätt för dem.
Svårt för handläggare
Som regel har myndigheterna olika former av planer för individernas rehabilitering.
Det är allt från en plan som kan finnas i handläggarens huvud eller i
några rader i en journal, till en plan som utformats skriftligt tillsammans med
individen. Vid gemensamma samtal och planer möts olika myndighetskulturer
och traditioner när det gäller planarbete.
Studien visar att trots att flertalet handläggare samarbetade med varandra på
olika sätt i sitt arbete med att hjälpa individen var de ofta ovana vid detta konkreta
samarbete tillsammans med både individen och aktörer från andra myndigheter
vid gemensamma möten. De var mer vana vid att ta informella kontakter
med varandra i frågor som rörde individen. Att samla aktuella aktörer
och individen till gemensamma möten mötte visst motstånd. Denna tid måste
vara sanktionerad av verksamheten. I samverkansprojekten sanktionerades tiden
genom att den ingick i arbetet. Däremot var det svårare att samla personer
utanför ett etablerat samarbete. De handläggare som berättade om sin medverkan
i flerpartssamtal och individuell plan lyfte enbart fram goda resultat.
Vissa behöver ombud eller mentorer
Av intervjuerna framkom också att det inte räckte med en individuell plan för
vissa individer. Det kunde både gälla dem som är mycket sjuka och dem som
inte hade förmåga att tänka långsiktigt. De behövde istället en personlig kontaktperson
och stöd. I Växjö hade personliga ombud visat sig fungera mycket
bra. Även i Garpa fanns delvis denna form som också gav ett stöd till individen.
Samtidigt påvisades att i andra aktiviteter behövde vissa individer ett stöd
även långsiktigt. Det kanske i vissa fall räckte med en gång i månaden och i
andra en gång om året. Det viktiga föreföll vara att någon brydde sig och
puffade på. Det fanns en viktig trygghetsaspekt i detta. I Solsidan fungerade
detta genom att de som ville alltid var välkomna tillbaka för en kontakt. Det
krävde mycket av personalen, men samtidigt var det flera som på detta sätt
slapp falla tillbaka i sina problem.
Handläggare behöver stöd
Idag finns inte ekonomiskt utrymme för handläggare att fortsätta hålla kvar en
kontakt med dem som blir friska eller får ett arbete. Många handläggare som
intervjuats angav att de skulle vilja detta. De sade också att när individer fallit
tillbaka berodde det på att de inte fått detta stöd. Handläggarna såg att detta var
mer kostsamt för samhället än att kosta på ett samtal en gång i månaden eller
halvåret. De beskrev också att de kände en stor ekonomisk press och att de
snabbt måste få ut folk i jobb. Att vara ett personligt ombud lyfte fram som
66

värdefullt av flera handläggare. Det gjorde att denne kunde följa en individ
och verkligen se resultat. Annars var det ofta svårt att skapa relationer som gav
långsiktiga resultat.
Individer känner trygghet
De individer som kände att de kunde fortsätta en kontakt med sina handläggare
efter avslutad rehabilitering beskrev att det var en trygghet. Flera av dem
hade inte behövt använda kontakten men de hade alltid vetat att den fanns om
den behövdes. De individer som var sjuka och hade personliga ombud menade
att det gjorde livet lättare att kunna möta en medmänniska och tala om sin situation
regelbundet. De visste att om det hände något så kunde man alltid ringa
ombudet.
Särskilt i Solsidan hade handläggare fortsatt att stödja individerna, vilket
dessa lyfte fram som en stor trygghet. Även i Mariehem och Växthuset fanns
några individer som berättade att de efter avslutad rehabilitering fortsatte att
ha kontakt. I Växjö rehabcenter och Garpa fanns ombud som individerna lyfte
fram som en trygghet.
Samarbetets kvalitet
Det skilde sig mellan de olika projekten när det gällde insatsernas kvalitet.
Projekten kan grupperas som tidigare nämnts i bedömning, stöd, utslussning,
sysselsättning och skyddat arbete. I denna studie identifieras ett antal betydelsefulla
kvalitetskriterier för att samarbete ska ge ett värde för individen. Dessa
var:
Tiden under hela processen
Studien visar att det har tagit för lång tid innan gemensamma bedömningar
sker. För individerna skulle insatser ha behövts tidigare. Samtidigt framgår att
processen innan insatserna sätts in var olika lång hos individerna, inte minst
p.g.a. olika motivation. Det kan för en individ vara ett mycket stort steg att
skola om sig, och en press från myndigheterna kan istället för att påskynda
processen göra att den tar längre tid. Tidsramar i åtgärdslängder utgjorde även
ett stort hinder för rehabiliteringen. Behoven var även här individuella. Tiden
efter rehabilitering var också mycket viktig. I intervjuer framkom att aktörerna
släppte taget om individerna alltför tidigt, dvs. innan situationen hunnit bli stabil.
Kontinuitet och personliga kontakter
En förtroendefull kontakt mellan den enskilde och handläggaren var avgörande.
Trots detta fanns inte alltid en kontinuitet i personkontakten, vilket motverkade
att en positiv kontakt byggdes upp. Tillgängligheten var också förutsättning.
När det inte hade fungerat för individerna präglades kontakten av en
anonymisering.
Det som förefaller ha påverkat allra mest var att inte bli trodd eller att bli
ifrågasatt, vilket kränkte människor. Att skapa en trygghet och en pålitlighet i
relationen samt att ha kompetens och kapacitet var väsentliga komponenter.
Hantering av kritiska händelser var en viktig, men ofta bortglömd faktor.
Framgång för den enskilde relaterades inte bara till den beskrivna hjälpen utan
påfallande ofta också till egna initiativ. Framför allt krävdes att handläggare
67

skapar ett förtroendefullt samarbete med individen. Sammantaget ger detta ett
viktigt innehåll i professionalismen.
Delaktighet och egenmakt är avgörande
Studien visar att individen måste bli bekräftad och få ett individuellt stöd. Att
vara betydelsefull, bli lyssnad på och respekterad är av stor vikt. För att motivera
individen till att aktivt delta och ta ett eget ansvar måste aktörerna se hela
behovsbilden. Samarbetet var inriktat mot att öka individernas handlingsutrymme
så att de kunde ta kontroll över sina egna liv.
Studierna visar att det krävs ett mer lösningsfokuserat och individuellt inriktat
stöd. I materialet fanns exempel på att människor tackar ja till åtgärder,
för att få sin försörjning tryggad, utan att det automatiskt leder till några positiva
resultat i övrigt för dem. Det gav en aktivitet, men många kände sig kränkta
av att bara bli hänvisade från åtgärd till åtgärd. Delaktigheten hade betydelse
för individen när besluten fattades, i rehabiliteringsprocessen och för resultatet
av en insats. Det var en av de främsta motivationshöjande delarna i rehabiliteringsprocessen.
Fokusering på individens möjligheter utifrån dennes mål
En viktig del var att se om en fokusering fanns på individens problem eller på
möjligheter i de olika rehabiliteringsfaserna, samt om insatserna var behovsinriktade.
Handläggare talade om att de arbetade individorienterat och att behoven
styrde utformningen av insatser, medan mycket talar för att flera andra
faktorer i hög grad var styrande. De andra faktorerna förefaller ibland ha varit
så styrande att individerna upplevde att de måste gå med på åtgärder för att få
sin försörjning. Handläggarna kände sig inlemmade i ett system där färdiga
handlingslinjer och åtgärder dominerade. Det fanns en ambition att sätta individen
i centrum, men många talade om svårigheten för myndigheten att se och
förstå de verkliga behoven.
Att arbeta lösningsinriktat innebär inte att myndigheterna ska tala om för
individen vilken lösning som är bäst för denne utan att de ska vara ett stöd i
valet av åtgärder. Här sker naturligtvis en balansgång mellan individens och
samhällets mål. En individ är kanske nöjd med att ha något meningsfullt att
göra och tror sig inte kunna få ett ”riktigt arbete”, medan en annan vill rehabiliteras
till ett arbete vederbörande tror sig kunna trivas med. Individens mål
och motivation till förändring måste också sättas i relation till vad han eller
hon vill, tror sig kunna klara och tror sig kunna få.
Aktören utgår från individens hela behovsbild och inte bara från sin
myndighets ansvar
Individerna beskrev och värderade sina kontakter med olika aktörer samt de
insatser och åtgärder de erhållit, utifrån den samlade förmågan att se hela behovsbilden.
När de beskrev ett positivt utfall handlade det ofta om att någon
”lyssnade” och såg helheter. Många aktörer beskrev svårigheter med att förverkliga
ett samarbete. Några förklaringar framskymtar i materialet. Aktörerna
var inlemmade i fasta handlingsalternativ som minskade deras möjlighet att
lyssna till individen samt upptäcka verkliga och hela behov.
Individerna beskrev brister i form av ett otillräckligt empatiskt förhållningssätt
(bli sedd och förstådd i sina behov), svårigheter att etablera en relation
vid ständiga byten av personal (någon som känner mig) samt en begränsad
delaktighet (någon som bryr sig om vad jag tycker) i hela processen. De
saknade många gånger insyn i de bedömningar som låg till grund för att andra
68

handläggare skulle delta i lösningen av deras problemsituation. Allt detta påverkade
på ett påtagligt sätt individens motivation till förändring.
Kombinationer av insatser för att fullfölja rehabiliteringsprocessen
Det saknades kontinuitet i processen. Det fanns utvecklade samarbetsformer i
bedömningsfasen, planeringsfasen eller åtgärdsfasen men det var sällan ett
helhetsgrepp togs. Inte sällan var aktiviteterna helt fristående från varandra.
Det behövs på ett helt annat sätt en kombination av aktiviteter i olika faser och
en systematik i arbetet. Om en gemensam bedömning sker och ingen tar vid
för att fullfölja denna faller individerna snabbt igenom.
Ett värdigt bemötande
Aktörerna var medvetna om vikten av ett gott bemötande men individerna talade
om tidiga brister. De talade om brister i bemötande och en upplevelse av
att inte vara delaktiga i sin rehabiliteringsprocess. Få hade deltagit i gemensamma
möten mellan handläggare, och då de deltagit hade de ibland känt sig
”överkörda”. Själva mötet hade en avgörande betydelse för individens rehabiliteringsprocess.
Tillsammans skapar kvalitetskriterierna ett värde
De ovan beskrivna kvalitetskriterierna kan tillsammans skapa ett värde för individen.
Det räcker inte med att vissa aktörer förmår att arbeta behovsorienterat
om det inte samtidigt finns ett samarbete kring behoven i sin helhet. Inte
heller räcker det med att aktörerna samarbetar väl om andra faktorer än individernas
behov blir styrande. Till sist skapas inte heller något verkligt värde för
individen om aktörerna tycker sig arbeta behovs- och helhetsorienterat men
individen själv inte är delaktig i processen. Det hjälper alltså inte om en myndighet
jobbar efter dessa principer om inte övriga berörda gör det. Värdet för
individen blir trots en myndighets ambitioner ofta ändå negativt.
Det uppfattades dock som mer positivt om en myndighet såg kvalitet i relation
till individen än om ingen gjorde det. Individerna uttryckte det som att det
åtminstone var någon som lyssnade. Studien visar att det fanns en hög medvetenhet
hos aktörerna om behovet av samarbete. Det stora flertalet aktörer utanför
samarbetet arbetade var för sig med att klargöra individens behov och planera
insatser/åtgärder. De deltog gemensamt i ”definitionen av situationen”
först när insatser och åtgärder hade prövats samt eventuellt misslyckats eller
när de var aktiva i samverkansprojekt.
Vid ett systematiserat samarbete påvisas att det finns god kvalitet som skapar
ett värde för individen. Hur väl aktörer lyckas med detta har att göra med
det stöd de i sin tur får genom belöningssystem, handlingsutrymme och tillgång
på tid. Även deras egen förmåga att acceptera andras kunskap och erfarenhet
har betydelse. Insatserna utgör en balansgång mellan det offentligas resurser
och individens behov.
Samarbetets risker
Samarbete utan kvalitetskriterier kan ha många risker. Riskerna handlar framför
allt om rättsäkerheten och den enskildes integritet. I studien har ett antal
risker identifierats, men tiden har inte medgett möjlighet till fördjupning i
dessa riskers konsekvenser. Det skulle kräva en mängd rättsliga konsekvensbeskrivningar.
69

Idag krävs enbart ett muntligt ja för att efterge sekretessen mellan olika
myndigheter. I de samverkansaktiviteter som studerats har individerna gett sitt
medgivande till att handläggarna diskuterar deras situation. Flera individer
kom inte ihåg eller förstod inte att de sagt ja till detta. Individerna framförde
också att de själva kontinuerligt ville avgöra hur mycket en handläggare skulle
kunna informera andra om. Ibland informerades om detaljer som inte var av
värde för aktuella åtgärder. Myndigheterna kunde dessutom få mer information
än de behövde.
De olika samverkansformer som fanns mötte också varierande förtroende
hos den enskilda individen. Det var inte alltid individen själv gavs ett utrymme
att påverka i vilken form samarbete skulle ske. Dessutom visar studien att det
var svårt för individerna att neka till samarbete samt ställa krav på en viss form
och kvalitet i samarbetet. Några kände sig också utlämnade. Ett stort behov av
information om möjliga former och om individens rättigheter fanns.
Förutom rättsäkerheten kan den enskildes integritet urholkas. Starka sampratade
handläggare som inte ger individen inflytande kan utgöra en risk. Det
finns en fara för att individens delaktighet åsidosätts om samarbete i sig blir
det viktigaste. I studien finns exempel på hur individer känt sig pressade att
medverka för att inte förlora sin försörjning.
Samarbete kan också innebära att individerna inte får del av en bred kompetens.
Särskilt tydligt blir det om en särskild grupp anställda samarbetar och
”tappar” kontakten med sin ursprungsorganisation. Att ha kontakt med hemmaorganisationen
har visat sig mycket betydelsefullt för att upprätthålla kompetens.
Slutsats: Ett individuellt stöd med eget ansvar
I studien påvisas att det behövs ett individuellt stöd. Positiva resultat kan visas
om individen själv är delaktig. Målet är att förstärka individernas egen drivkraft
till att komma ut på den öppna arbetsmarknaden eller hitta alternativa
aktiviteter. Samtidigt påvisas att om de aktiva åtgärderna ska få ge resultat
måste de vara meningsfulla. För att lyckas med långsiktiga lösningar måste
den enskilde sättas i centrum. Målet i nästan samtliga samverkansprojekt var
att skapa förutsättningar för att individen skulle kunna ta ansvar för sig själv.
Faktorer som tid, bemötande, helhet, fokusering, kontinuitet och personliga
relationer har avgörande betydelse för rehabiliteringsprocessen. Men den faktor
som framför allt var väsentlig för hela processen och resultatet var om individen
ges möjlighet till och stöd för att ta eget ansvar. Många människor ansåg
att de blivit pålagda åtgärder/aktiviteter och lyfte fram problemet med att ingen
lyssnade aktivt.
Betoningen på aktivitet föreföll väsentlig. Värdet av samhällets insatser för
rehabilitering skapas genom samordnade, långsiktiga och individuella lösningar.
Studien visar att om försörjningen inte var löst kunde inte individen
fokusera på sin egen rehabilitering. Bidragssystemens kortsiktighet, ersättningsnivåernas
varierande storlek och dålig synkronisering mellan olika ersättningssystem
var hinder för individens rehabilitering. Om individen inte
hade sin grundförsörjning tryggad kunde denne inte lägga tillräcklig kraft på
rehabilitering eller aktivitet för att få ett arbete.
Det behövs ett lösningsfokuserat och målinriktat arbetssätt. Handlingsplanen
är en viktig del. Nästa steg är att handlingsplanen blir individens instru-
70

ment och hjälp i rehabiliteringsarbetet. Det kan hjälpa denne till större inflytande
och delaktighet i hela processen. Det innebär både skyldigheter, rättigheter
och ansvar. Men det måste ske på individens villkor och vederbörande
måste få hjälp med det han eller hon själv inte kan klara, med angivande av
tydliga ansvarsgränser. Samtidigt är planen också myndigheternas hjälpmedel
för att samordna sina insatser så att en eventuell rundgång mellan systemen
kan stoppas eller hindras. Att genomföra en myndighetsgemensam plan utifrån
individens behov tar tid och fordrar mycket engagemang från aktörernas
sida. Om resultatet blir bra och en god situation för individen har uppnåtts har
mycket tid sparats på lång sikt.
Det räcker inte med en individuell plan för vissa individer. Det kan både
gälla dem som är mycket sjuka och som inte idag har förmåga att tänka långsiktigt
och dem som kommer ut på arbetsmarknaden. De kan behöva en personlig
kontaktperson och stöd. Det viktiga förefaller vara att någon bryr sig
och ”puffar på”. Det finns en viktig trygghetsaspekt i detta.
De individer som kände att de kunde fortsätta en kontakt med sina handläggare
efter avslutad rehabilitering beskrev att det är en trygghet. De som var
sjuka och hade personliga ombud menade att det gjorde livet lättare att kunna
möta en medmänniska och tala om sin situation regelbundet. De visste att om
det hände något gick det alltid att ringa ombudet.
71

Samarbetets resultat för individen
En meningsfullhet är avgörande
Samarbetsprocessens värde för individen har beskrivits. Hur värderar individerna
själva resultatet? Denna studie visar att den kan uttryckas i termer av
hälsa, meningsfullhet, att vara behövd, att utveckla sociala relationer, att vara
motiverad, att vara aktiv och att få en bättre självkänsla.
I studien framkommer att meningsfullhet för individerna handlade om att
de kände att de insatser som skedde var värdefulla för resultatet. Resultatet var
i flera fall beroende av andra faktorer än det offentligas insatser. Inte sällan
hade individens egna personliga kontakter betydelse för att få det offentliga att
agera. De som hade mer ork/livsenergi tog för sig i större utsträckning och tog
egna initiativ. Detsamma gällde dem som hade ett väl utvecklat socialt nätverk.
Orkade de inte själva, hade de vänner eller familj som agerade i deras
ställe. De som varken hade nätverk eller egen kraft riskerade i större utsträckning
att bli beroende av de enskilda handläggarna. Många var tacksamma för
vad de fick och det var också de som utan större protest ställde upp på åtgärder
enbart, t.ex. för att säkra sin försörjning. Åtskilliga individer var kränkta och
hade gett upp i sin kontakt med det offentliga.
Att stärka självkänslan
För individerna visar studien att det är betydelsefullt att finnas i ett sammanhang
och att känna sig behövda. Arbetet i sig, vare sig det är ett lönearbete eller
ej, fyller en viktig funktion.
Flera föll dock tillbaka p.g.a. att relationen mellan vad de kunde, ville och
måste göra inte var i balans. Som nämnts hade en del dåligt utvecklade sociala
nätverk. Flera samarbetsaktiviteter fyllde funktionen att stödja i att bygga upp
ett självförtroende och nätverk. Detta visade sig ge goda resultat både för de
individer som var arbetslösa och för dem som hade en arbetsgivare. Resultatet
påverkades av individens egen motivation. De individer som kände att de fått
tillräckligt med stöd i sin motivation och rehabilitering uppnådde ofta goda
resultat. Självkänslan var den faktor som hade störst betydelse för rehabiliteringens
resultat. Betydelse hade också individens totala livssituation. Var han/
hon aktiv i föreningslivet och i sociala sammanhang, påverkade det resultatet.
Resultatet påverkades dessutom av hur individen uppfattade den egna hälsan.
72

De som står långt från arbetsmarknaden får stöd
I studien framkommer att de som stod längst från arbetsmarknaden hade haft
svårt att få ett tidigt stöd. De samarbetsprojekt som här studerats satsade på de
minst motiverade, och handläggare lade ner ett omfattande arbete på att motivera
olika personer. Men samtidigt framkom att dessa samarbetsprojekt levde
farligt. Mariehem lades ned under utvärderingen. Både Solsidan och Växthuset
var hotade vid flera tidpunkter. När denna studie avslutats hade beslut fattats
om att inte fortsätta Solsidan. Även de andra samverkansprojekten har befunnit
sig i riskzonen. Försäkringskassan diskuterar idag att dra sig ur Växjö
rehabcenter. Detta trots att samtliga projekt visade goda resultat både för individen
och för samhällsekonomin.
Det fanns dock några positiva inslag och ett sådant var Norrtälje som hade
blivit ett kooperativ. ESSAM, Garpa och SESAM blev ordinarie verksamhet.
Växthuset kommer också att få finnas kvar. ”Det finns bruk för alla” lever däremot
mer osäkert för varje år. Sammy håller på att ombildas för att ge en större
helhet i rehabiliteringens alla faser.
Det behövs ett systematiskt samarbete
I studien framkommer att ju mer systematiserat samarbetet var desto större
värde hade det för individen. De individer som hade individuell plan, personligt
ombud eller gemensam verksamhet var mer positiva till samarbetet. Detta
arbetssätt förefaller dessutom ha givit ett större värde när individen och aktörerna
var överens om vad som skulle ske och om det fanns arenor/strukturer
som stödde samarbetet. De individer som hade kontakt med gemensamma rehabiliteringsverksamheter
beskrev värdet i termer av ökad aktivitet och arbete
i olika former samt en ökad motivation. De som hade en individuell plan framställde
värdet som en framgångsrik resursmobilisering. Kunskapen om värdet
av sammansatta rehabiliteringstjänster hade ökat i projekten hos handläggarna.
Särskilt gällde det de som var knutna till ett systematiserat samarbete – de
hade mer kunskap om det värde som skapats för individerna.
I studien framkommer vidare att de individer som deltog i aktiviteter med
ett systematiserat arbetssätt talade om stöd, engagemang, långsiktighet och resultat
i form av sysselsättning, arbete, meningsfullhet m.m. De aktiviteter där
det ingick personliga handlingsplaner och ett långsiktigt arbetssätt samt där
individen under en förhållandevis lång tid visste vad som hände gav ett större
värde för honom/henne. De aktiviteter där insatser gjordes enbart under delar
av rehabiliteringen och utan systematik gav inte ett lika stort värde. Några av
individerna hade emellertid ”turen” att möta engagerade handläggare som tog
sig an deras behov.
Resultat – både försörjning och meningsfullhet
När handläggarna beskrev hur det har gått för individerna handlade det framför
allt om att de har blivit arbetsföra, friska, i sysselsättning eller fått anställning.
Individerna själva beskrev istället en meningsfullhet, att de var behövda,
om de hade relationer etc. Mer än hälften angav att de var på väg i positiv rikt-
73

ning genom att de antingen arbetade eller var i praktik. De beskrev att de var
behövda. En fjärdedel såg hoppfullt på sin situation och kände en meningsfullhet.
De var också på väg genom att de arbetsprövade eller utbildade sig. Av
den andra fjärdedelen hade hälften fått förtidspension och hälften kände en
hopplöshet i situationen.
Enligt handläggarna fanns en tydlig skillnad mellan de motiverade, som
hade väl utvecklade sociala nätverk, och de som inte hade detta. Individens
egen livsenergi hade också betydelse. Dessa faktorer var avgörande för om situationen
skulle hålla i sig. Frågor som handläggare och individer diskuterade
i mötet med individen var:
• Meningsfullt: Känner individen en meningsfullhet? Anser individen att de
insatser som skett var meningsfulla?
• Behövd: Känner sig individen behövd?
• Social relation: Vilket socialt nätverk finns?
• Motivation: Hur motiverad är individen?
• Aktivitet: Hur aktiv är individen i sin totala livssituation?
• Självkänsla: Vilken självkänsla har individen? Vilken livsenergi finns?
Detta utgjorde ett underlag för den individuella planen och fortsatt rehabilitering.
Bilden överensstämde relativt väl i jämförelse mellan individ och handläggare
från samverkansprojekt. Däremot var individens och handläggarens beskrivning
inte alltid densamma, där handläggarna inte fanns i samverkansprojekt.
Bilden var inte heller densamma i jämförelse mellan individ och handläggare
när de beskrev om de var friska och om individen var integrerad i sin situation.
Om individen blev frisk berodde det inte alltid på de insatser som skett.
En stor del handlade om individens egen kraft. Handläggare beskrev i större
utsträckning än individen att tillfrisknandet berott på myndigheternas agerande.
De individer som fanns i sysselsättning ville ut på den öppna arbetsmarknaden.
Värdet av ett riktigt arbete framkom tydligt i intervjuerna.
Att individerna efter ca ett och ett halvt år fortsättningsvis var sjukskrivna
berodde på att tiden mellan mättillfällena var knapp och att det behövdes ytterligare
stöd. Handläggare och individ diskuterade resultat i form av:
• Arbetsför: Är individen arbetsför? Har myndigheterna bidragit till detta?
Är individen nöjd med denna situation?
• Frisk: Är individen enligt sin bedömning frisk? Beror det på de insatser
som skett?
• Sysselsättning: Finns individen i någon form av sysselsättning? Vilken?
Hur uppfattas den och vad kan den leda till? Vilken betydelse har sysselsättning
för individen?
• Anställning: Har individen en anställning? Vilken betydelse har denna? Är
det myndigheterna som bidragit till anställningen?
• Integrerad: Känner sig individen integrerad i den situation han/hon befinner
sig i just nu?
• Är individen fortfarande arbetslös, sjuk eller uppbär socialbidrag? Vad
anser denne att det beror på?
74

Individers hälsa
Som nämndes i inledningen avslutades intervjuerna med att individerna fick
skatta sin egen hälsa i ett instrument som benämns Euroqol. Dessutom hade
fem ytterligare personer i varje område fyllt i enkäten. Samma personer fyllde
i detta instrument igen efter ca ett och ett halvt år. Instrumentet beskrivs mer
ingående i bilaga 2. Euroqolindex beräknas efter hur individerna har bedömt
sin egen nivå när det gäller de fem olika dimensionerna: mobilitet, egenvård,
normala aktiviteter, smärta/besvär och ängslan/nedstämdhet. Varje individs
hälsostatus kan därmed definieras med ett indextal där 1 betyder bästa tänkbara
nivå. Att mäta hälsa över tid måste relateras till vilka samarbetsaktiviteter
som genomförts, i vilka former och faser de skett, vilken kvalitet de har haft
samt individens egen situation. I inledningen har samarbetets innehåll problematiserats.
Hälsoeffekter måste mätas utifrån olika aktiviteters innehåll. En
betydande forskning kring hälsobegreppet och mätning av hälsa pågår, och
flera praktiskt mätbara instrument har utvecklats. Eftersom mätningen inte
sker före och efter en insats är det svårt att beskriva effekter. Individerna har
dessutom befunnit sig olika lång tid i aktiviteterna. I nedanstående diagram
återges Euroqolindex i varje aktivitet. Skillnaderna är mycket små mellan
mättillfällena i flera av områdena: Ekerö, Östersund, Trollhättan, Falköping
och Växjö. Det finns förändringar i negativ riktning i Halmstad samt i positiv
riktning i Borås, Norrtälje, Umeå och Hofors. Eftersom grupperna är högst 10
individer är det svårt att generalisera resultaten.
Ekerö 2001
Ekerö 2000
Borås 2001
Borås 2000
Östersund 2001
Östersund 2000
Norrtälje 2001
Norrtälje 2000
Trollhättan 2001
Trollhättan 2000
Falköping 2001
Falköping 2000
Umeå 2001
Umeå 2000
Hofors 2001
Hofors 2000
Halmstad 2001
Halmstad 2000
Växjö 2001
Växjö 2000
0 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9 1
Diagram 5. Individernas hälsa i de olika aktiviteterna (index).
Resultatet visar att de som fanns i aktiviteterna över tid hade en bättre nivå på
sin hälsa medan jämförelsegruppen som bara mättes vid ett tillfälle befann sig
på en lägre nivå. Det var bara personerna som befann sig i bedömningsfasen i
samverkansprojektet som skattade sin hälsa mycket lågt. Å andra sidan var det
relativt naturligt, då dessa individer inte erhållit några åtgärder.
75
Medelvärde

0,68
0,66
0,64
0,62
0,6
0,58
0,56
0,54
0,52
Diagram 6. Individernas hälsa och förändring över tid (index).
När det gäller åtgärderna kan de delas in i bedömning, sysselsättning, stöd,
utslussning och egen verksamhet. Värdena antyder att enbart bedömningsteam
i sig inte gav ökad hälsa. Däremot hade de som ingick i ett samarbete i
form av stöd, utslussning och skyddat arbete högre värde i Euroqol. Mätningarna
genomfördes med ett års mellanrum. De innehöll ingen koppling till insatser,
vilket är en brist då instrumentet borde användas för mätning före och
efter en åtgärd.
Skyddat arbete 2001
Skyddat arbete 2000
Utslussning 2001
Utslussning 2000
76
Stöd 2001
Stöd 2000
Sysselsättning 2001
Sysselsättning 2000
Bedömning 2001
Bedömning 2000
2000 2001 jämförelsegrupp
0 0,2 0,4 0,6 0,8 1
Diagram 7. Individernas hälsa när aktiviteter indelas i olika fokus. (index).
Slutsats:
Många är på väg men det är svårt att mäta effekter
Att mäta effekter av olika insatser är svårt. De måste relateras till vilka samarbetsaktiviteter
som genomförts, i vilka former och faser de skett, vilken kvalitet
de har haft samt individens egen situation. I inledningen har samarbetets
innehåll problematiserats. Effekter måste mätas utifrån olika aktiviteters innehåll.

Studien visar att för individerna var det betydelsefullt att de fanns i ett sammanhang
och kände sig behövda. Arbetet i sig, vare sig det var ett lönearbete
eller ej, fyllde en viktig funktion. Flera föll dock tillbaka i problemen p.g.a. att
relationen mellan vad de kunde, ville och måste göra inte var i balans. Samverkansaktiviteter
fyllde funktionen att stödja självförtroendet. Självkänslan var
den faktor som har störst betydelse för rehabiliteringens resultat.
I studien framkommer att de individer som deltog i aktiviteter med ett systematiserat
arbetssätt talade om stöd, engagemang, långsiktighet och resultat i
form av sysselsättning, arbete, meningsfullhet m.m. När handläggarna beskrev
hur det hade gått för individerna handlade det framför allt om att de hade
blivit arbetsföra, friska, i sysselsättning eller fått anställning.
77

Psykiska behov
Fysiska behov
Arbetsmässiga behov
Sociala behov
Avslutande diskussion
I detta kapitel återknyts till det inledande syftet med rapporten. Förekomsten
av samarbete diskuteras liksom olika former och faser. Dessutom beskrivs
överensstämmelse mellan individers och handläggares åsikter om behov och
bedömning av insatser samt delaktighet och bemötande. Kapitlet avslutas med
en diskussion om resultatet. Samarbetets värde för individen förutsätter kvalitet.
En analysmodell
Samarbetets värde för individen förutsätter samarbete med olika innehåll och
form, i olika faser samt med kvalitet. Denna studie har resulterat i en modell
för rehabilitering i samarbete. I figur 4 presenteras en översikt över samarbete
i ett individperspektiv.
78
Behov av
samarbete
Fas
Faktiskt samarbete
Personligt stöd och
annat i omgivningen
Motivation
Samarbetets
kvalitet
Form Bemötande Delaktighet
Figur 4. Samarbetets form, kvalitet och resultat för individen.
Resultat
Behovet av samarbete varierar mellan olika grupper och individer. Behov av
samarbete finns när individen har kontakt med minst två verksamheter samt
riskerar ett långvarigt beroende av det offentligas stöd för sin försörjning, vård
eller omsorg. I denna studie har behoven delats in i psykiska besvär, fysiska
besvär, arbetsmässiga behov och sociala behov enligt tidigare beskrivning.
Samarbete innebär inte automatiskt ett värde eller positivt resultat för individen.
Samarbetet kan vara verkningslöst eller förlösande. Att tala om effekter
av samarbete i ett individperspektiv är svårt eftersom det inte går att isolera
samarbete ifrån andra orsaker till positiva resultat för individen.
Dennes egen motivation och livssituation spelar också en roll. Samarbete
har dock en viss betydelse för värdet av olika insatser för individen, men det
krävs flera kvalitetskriterier.
Det faktiska samarbetet kan definieras i olika former. Det kan vara allt från
utbyte av information och erfarenheter, koordinering av arbete samt gemen-

samt arbete 45 . Samarbete kan också delas upp i olika faser såsom bedömning,
planering och val av insatser, själva insatserna och värderingen av desamma
samt en värdering av hela processen för att bedöma själva resultatet 46 . Det är
inget linjärt förhållande; faserna överlappar varandra, och individerna kan gå
fram och tillbaka mellan dessa. Det innebär t.ex. att en insats kan leda till en ny
bedömning. Varje individs process är unik.
Det faktiska samarbetets första fas är bedömningen som kan ske genom gemensamt
utbyte av erfarenheter och information, genom koordinering av olika
utredningar/kartläggningar eller genom att aktörerna gör utredningar/kartläggningar
gemensamt. Bedömningen kan ske både spontant mellan organisationerna
och mer organiserat genom samarbete i gemensamma projekt i s.k.
bedömningsteam. Samarbetet kan resultera i en gemensam plan mellan olika
verksamheter och individen. Planeringen kan också innebära en koordinering
av insatser samt erfarenhets- eller informationsutbyte. Själva insatserna/åtgärderna
kan ske genom att olika verksamheter koordinerar sina olika delar. Det
kan även betyda att organisationerna driver verksamhet tillsammans, t.ex. i
form av arbetsträning, utbildning osv. Insatserna kanske enbart kräver ett informations-
eller erfarenhetsutbyte. Värderingen av de olika insatserna och
det samlade värdet för individen görs både löpande samt i relation till hur resultatet
blivit. Detta kan också ske mer eller mindre gemensamt enligt de olika
formerna informationsutbyte, erfarenhetsutbyte, koordinering och gemensamt
arbete.
Att samarbete med automatik skulle leda till ett värde för individen är inte
givet utan samarbetets kvalitet 47 har också betydelse för värdet. En fokusering
på behov utifrån en helhetssyn, individens delaktighet, ett engagerat bemötande,
tillräckligt med tid och kontinuitet i stödet samt personliga relationer är
några av de faktorer som visat sig ha stor betydelse för samarbetets kvalitet för
individen. Den enskilda individens motivation och livssituation har också stor
betydelse 48 . I intervjuer kan konstateras att behoven ofta är diffusa. Smärta,
ångest, kriser, ensamhet, mobbning, sociala problem och olika former av arbetshinder
i kombination med dåligt utvecklade sociala nätverk och brist på
energi/ork är exempel som lyfts fram. I studien framhålls behovet av att tidigt
ge individen stöd för att vända en negativ utveckling. Samband fanns mellan
hälsa, aktivitet och sociala nätverk samt hur nöjd individen är med livet. De
som hade ett personligt stöd från familj eller andra i omgivningen klarade sig
bättre i kontakter med myndigheterna.
Individuella lösningar
Studien visar att åtgärder i samarbete ger positiva resultat för den enskilde.
Utgångspunkten i de samordnade insatserna måste vara att individen ges stöd
för att ta ett eget ansvar. Många människor upplever ett underläge genom att
olika aktörer beslutar vad som är bra för dem. Många har under åren blivit ifrågasatta
och kränkta genom att de upplevt att aktörerna har utgått från att den
enskilde avser att missbruka systemet. Resultaten från studien visar att de fles-
45 Bokelund, A. 1995, Brännberg, T. 1995, Fridolf, M.. 1996a.
46 Hjern, B. 1995.
47 Hjern, B. 1995, Andersson, U-C.& Hjern, B., 2000, Björklund, M. 2000, Fridolf, M. 2000.
48 Berglind, H. 1995.
79

ta vill vara aktiva och att mycket få överutnyttjar samhällsstöden. Målet är att
förstärka individernas egen drivkraft till att komma ut på den öppna arbetsmarknaden
eller att hitta rehabiliterande aktiviteter. Om åtgärderna ska få effekt
måste de givetvis vara meningsfulla för individen.
Det har konstaterats att begränsad arbetsförmåga hos många utgörs av en
blandning av medicinska, psykologiska, sociala och arbetsmässiga orsaker.
Aktörerna anser att individernas behov är sammansatta. Individerna ser sina
behov som hela och odelbara. Sektoriseringen i välfärdssystemet gör att de
möts av aktörer som i första hand ser till sitt huvudsakliga ansvarsområde och
inte söker efter en hel behovsbild. Dessa människor bedöms dessutom av varje
aktör för sig. När alla möjligheter är uttömda hos en aktör skickas individen
vidare. Nästkommande aktör gör sin utredning och använder sina arbetsmetoder
för att försöka hjälpa individen. Behovet av samordnade insatser är uppenbart.
Många människor hade under mycket lång tid haft passiv försörjning i form
av a-kassa, sjukpenning eller socialbidrag. Dessutom fanns det åtskilliga exempel
på personer som medverkar i aktiviteter, utan långsiktiga mål, enbart
för att få sin försörjning tryggad. Det kunde ge negativa resultat som ofta fick
långtgående konsekvenser. Aktivitet utan individuellt anpassade mål hade sällan
positiv inverkan.
En bedömning är att insatserna måste samordnas och stimulera till aktivitet.
Individuella mål och en gemensam individuell handlingsplan med realistiska
och tydliga mål måste vara utgångspunkten. En samlad bedömning och samlade
insatser måste sättas in i rätt tid. En lösning är att tidigt samordna olika professioner
för gemensamma bedömningar. Idag upplever verksamheterna att
det inte finns resurser hos alla aktörer för att göra detta. För att gemensamma
bedömningar och samlade insatser ska kunna ske tidigare behöver aktörerna
gemensamma resurser.
Studien visar att de personer som fick samlade insatser upplevde bättre bemötande
och delaktighet. Utgångspunkten i de samordnade insatserna måste
vara att individen ges stöd för att ta ett eget ansvar. Målet är att förstärka individernas
egen drivkraft till att komma ut på den öppna arbetsmarknaden eller
att hitta rehabiliterande aktiviteter. Om åtgärderna ska få effekt måste de givetvis
vara meningsfulla för individen.
I studien framkommer att handläggare inte alltid kände till individens hela
behovsbild. Individerna ansåg inte att handläggare hade förståelse för deras
behov. Däremot fanns vid samarbete en bättre överensstämmelse.
Individens ansvar för sin egen rehabilitering
Utgångspunkten måste vara att stödja individen till att ta ett eget ansvar för sin
rehabilitering. Många människor upplever ett underläge när olika aktörer beslutar
vad som är bra för dem. Resultaten från den samlade FRISAM-utvärderingen
visar att långvarig arbetslöshet eller sjukdom skapar passivitet och blir
”ett sätt att leva”. Utvärderingen visar positiva resultat om individen själv är
delaktig. Därför behövs det individuella och långsiktiga lösningar där målet är
att förstärka individernas egen drivkraft till att komma ut på den öppna arbetsmarknaden
eller hitta alternativa aktiviteter. Om de aktiva åtgärderna ska få
effekt måste de vara meningsfulla för individen. Nya former för att ge brukarna
ökat inflytande behövs för rehabiliteringsområdet. Stödet till individen bör
ges utifrån en bred kompetens med garanti för rättssäkerhet och integritet.
Sektoriseringen i välfärdssystemet gör det svårt för individen att få ett sam-
80

lat stöd. Individerna har själva en relativt klar uppfattning om sina behov. De
möts av aktörer som i första hand ser till sitt huvudsakliga ansvarsområde och
som inte söker efter en samlad behovsbild. Dessa människor bedöms av varje
aktör för sig. Nästkommande aktör gör sin utredning och använder sina arbetsmetoder
för att försöka hjälpa individen. Behovet av samordnade insatser är
uppenbart.
Behoven beskrivs olika
av individerna och aktörerna
Specialiserade aktörer inom olika sektorer beskrev behoven relaterade till sitt
eget kunskapsområde men också till den behandling och de åtgärder de hade
till sitt förfogande. Andra behov riskerade därmed att bli osynliga. De talade
även om en psykosocial problematik som upplevdes diffus och svår att definiera
men som fick förklara problem som smärta och arbetslöshet. Flertalet
aktörer delade in individerna i personer som hade ambition och förmåga att gå
vidare och personer som behövde mycket stöd och motivationsskapande åtgärder
för att kunna förändra sin situation.
Individerna var positiva till verksamheter och funktioner som byggde på
samarbete. De individer som beskrev en kontakt med dessa former uttryckte
sig övervägande positivt om bemötandet, om det stöd de fått för att samordna
resurserna och om den möjlighet de haft att påverka utformningen av insatserna.
Är samarbete en sista utväg?
En viktig fråga att diskutera är när samarbete ska ske. Studien visar att individerna
gått länge innan de fått adekvat hjälp. Varje aktör gjorde sin bedömning
utan kontakter med andra aktörer. Den enskilde skickades sedan vidare till en
annan myndighet för en ny bedömning osv. Det tyder på en rundgång i systemet.
Frågan är om inte balansen mellan resurser för bedömning och planering,
relaterat till insatser för åtgärder och utvärdering, är ojämn. I studien framkommer
att det skedde en rundgång mellan olika system. Det påvisas också att
de som erbjöds samarbete gavs en större delaktighet och hade positiva beskrivningar
av rehabiliteringens olika faser.
Diskussionen om när aktörer ska samarbeta måste relateras till olika faser i
rehabiliteringsprocessen. Samarbete är mer eller mindre nödvändigt när behoven
ska definieras, när alternativa lösningar ska diskuteras och vid utvärdering
av insatser. I inledningsskedet bör individerna ha tillgång till bred kompetens
för att undvika rundgång och för att människor inte ska känna sig kränkta. Studierna
visar också det självklara att samarbete bara för formens skull aldrig
leder till bra resultat för individen. Det måste kombineras med ett innehåll som
består av respekt, lyssnande och förståelse samt där individen är huvudperson
med makt över sitt liv och ett eget ansvar. Det är dessutom viktigt att någon
aktör finns som kan och vill se individens hela situation samt att samarbete
sker mellan handläggare och individ. Alla möten måste ske i samarbete med
individen så att han eller hon har påverkansmöjlighet och inflytande.
81

Egenmakt det viktigaste värdet för individen
Utifrån studierna kan konstateras att det för individen uppstår ett värde när det
finns kontinuitet och tid i relation till aktörerna. Detta är emellertid inte tillräckligt,
utan det krävs också att individen blir bekräftad och får ett individuellt
stöd. Att vara betydelsefull, bli lyssnad på och respekterad är dessutom av
stor vikt. Att mötet mellan den enskilde och aktörerna bygger på dessa värden
är centralt, men betydelse har också att någon som ser hela behovet motiverar
individen till delaktighet och eget ansvar. Tillgängligheten är slutligen en förutsättning.
Där det inte fungerade för individerna präglades kontakten av en
anonymisering. Att inte bli sedd och respekterad är svårt. Det som förefaller
påverka allra mest är att inte bli trodd eller att bli ifrågasatt, vilket gör människor
kränkta.
Vi såg flera goda resultat när individerna tar makt över sitt eget liv. Det talades
om egenmakt, om möjlighet för individerna själva att ta makt över sitt eget
liv och om att myndigheterna ska stödja dem i denna utveckling. Studien visar
också att individens möjligheter att agera ökar vid samarbete. Samarbete i sig
garanterar emellertid inte en effektivare resursmobilisering som skapar ett
värde för individen. Samarbete som begrepp har många olika dimensioner och
måste problematiseras. Pålitlighet, kompetens och kapacitet – professionalism
– hos den som erbjuder sin tjänst, är väsentliga komponenter, liksom att
skapa trygghet i relation till varje enskild person. Hantering av kritiska händelser
är en viktig, men ofta bortglömd faktor. Framgång relateras inte bara till
den beskrivna hjälpen utan påfallande ofta också till egna initiativ. Framför
allt krävs att handläggare skapar ett förtroende för varandra.
Nya system
Nuvarande system måste förändras för de särskilt utsatta. För individen finns
många lösningar. Viktigt är att denne möts av bred kompetens. Varje individs
process är unik. Lösningarna ska ses som ytterligheter som kan kombineras i
olika delar.
• Ett gemensamt ansvar tas runt individen. Detta innebär att myndigheterna
driver gemensamma flerpartsaktiviteter som samfinansieras. Individerna
möter flera olika handläggare beroende på vilken kompetens som krävs.
Denna lösning är en förlängning av FRISAM men kräver gemensamma resurser
enligt tidigare diskussion. Incitamentet är det gemensamma och att
parterna tillsammans lokalt ges möjlighet att prioritera långsiktiga insatser.
Nyttan för individen är att denne får tillgång till en bred kompetens och samhällets
samlade resurser. Rättsäkerheten måste dock garanteras. Den kan urholkas
om sekretessen åsidosätts. Individens godkännande och delaktighet
måste vara utgångspunkten.
• En myndighet tar det fulla individansvaret. Lösningen innebär att individen
enbart möter en myndighetsaktör som i sin tur sköter myndighetsutövningen
för de andra myndigheterna. Det kräver en lagändring. Den lag som finns
om samtjänst vid medborgarkontor är en form i denna riktning 49 . Incitamentet
i lösningen är att en aktör har ett tydligt ansvar. Nyttan för individen är att
49 SFS 1996:XX.
82

enbart ha kontakt med en myndighet som kan utveckla en professionalism i
mötet med den enskilde. Nackdelen med denna modell är att möjligheten till
en samlad, bred kompetens kan försvåras. I denna lösning upprätthålls rättssäkerheten
i aktuell myndighet som sköter myndighetsutövningen.
• En ny extern aktör får individansvaret. Denne ska utifrån rehabiliteringsåtgärder
arbeta för att aktuella personer återfår arbetsförmågan och får anställning.
Incitamentet utgörs av att en aktör har ett tydligt ansvar. Om aktörer
dessutom får betalt om de åstadkommer resultat blir det ett tydligt incitament.
Å andra sidan kan denna drivkraft innebära att den nya aktören söker
efter de individer som har bäst förutsättningar för att lyckas. Det krävs en
tydlig uppföljning. Nyttan för individen kan vara inriktningen på att finna
lösningar. Rättsäkerheten garanteras i våra ordinarie system.
• En ny offentlig aktör med drivkraften att få ner kostnaderna får individansvaret.
Organisationernas incitament utgörs av att de får behålla de resurser
lokalt som de minskar kostnaderna med. Denna lösning kräver en ny lokal
arena. Nyttan för individen är närhet och lokala lösningar efter förutsättningar
i lokal infrastruktur samt sociala, arbetsmarknadsmässiga och ekonomiska
villkor. Rättssäkerheten garanteras i de ordinarie systemen.
• En ombudsmannaroll inrättas för individens talan. Individen erhåller rätten
till en ”case-manager” som sköter alla myndighetskontakter och som utgör
ett stöd för individen i dennes rehabilitering. Denna lösning är lämplig för
särskilda grupper som har behov av stöd i sina kontakter med offentliga
verksamheter. Ombuden finansieras i samverkan. Nyttan för individen är en
kontakt som ger stöd i andra kontakter. Det kan dock innebära att individens
eget ansvar läggs över på ett ombud. Samordningssvårigheter med ytterligare
en profession kan uppkomma. Rättssäkerheten måste garanteras, så att
individen inte hamnar i ett starkt beroendeförhållande. När det gäller myndighetsutövning
garanteras rättssäkerheten i nuvarande system.
• Eget ansvar – pengarna följer individen. Denna lösning innebär att ansvaret
för rehabiliteringen läggs på individen, som bestämmer vem som ska stödja
hans/hennes rehabilitering. Lösningen är marknadsorienterad. Incitamentet
i lösningen är individens egen drivkraft. I ett sådant system behövs stödpersoner
för individer som står mycket långt från arbetsmarknaden. Nyttan för
individen är framför allt den egna möjligheten att påverka. Rättssäkerheten
garanteras i de ordinarie systemen.
83

Referenslista
Andersson, U-C. & Hjern, B. (2000). Sammanfattning av tjugosex behovsgruppsbaserade
organiseringsstudier i sju Socsam-områden. Arbetsrapport,
Socialstyrelsen.
Asp, K. (1990). Medialisering, medielogik, mediekrati. Nordicominformation
1990:4, Göteborgs universitet.
Breger, P. & Luckman, T. (1967) The social construction of reality: a treatise
in the sociology of knowledge. Penguin 1967
Berglind, H. (1995). Handlingsteori och mänskliga relationer. Stockholm,
Natur och Kultur.
Björklund, M. (2000). För vem ska vi samverka och hur? Intervjuer med
individer och aktörer i åtta kommuner. Stockholm, Socialstyrelsen 2000:2.
Bogason, P. & Sorensen, E. (1998). Samfundsforskning bottom – up. Teori og
metode. Fredriksberg. Samfundslitteratur.
Bokelund, A. (1995). Olikheter som berikar? Möjligheter och hinder i
samarbetet mellan socialtjänstens äldre- och handikappomsorg, barnomsorg
samt individ- och familjeomsorg. Rapport i socialt arbete nr 71. Stockholms
universitet, Institutionen för socialt arbete.
Borell, K., & Johansson, R. (1996). Samhället som nätverk: om nätverksanalys
och samhällsteori. Lund, Studentlitteratur.
Brorström, B. (1995). Styrningens villkor och effekter i professionella
organisationer. En studie av nya styrformer inom sjukvården. Partille.
Studentlitteratur.
Bruner, J.S. (1977). Undervisningsprocessen. Lund, Liber läromedel.
Brännberg, T. (1995). Plus för unga i Göteborg. En studie av projektsamverkan
och eldsjälar. Civildepartementet. DS 1995:54, bilaga 1.
Cregård, A. (1999). Professionella yrkesgrupper, experter med särskilda
förmåner. I Fridolf, M. (1999 red.) Framtida kompetens för samhällsvetare
och ekonomer. Stockholm, Akademikerförbundet SSR.
Danemark, B. & Kullberg, C., (1999). Samverkan: välfärdsstatens nya
arbetsform. Lund, Studentlitteratur.
Douglas, M. (1986). How Institutions Think. Syracuse University Press.
London, Routledge & Kegan Paul.
Fischer, F. (1990). Technocracy and Politics Expertice. Newbury Park, Sage.
Franke-Wikberg, S. (1992). Utvärderingens mångfald: några ledtrådar för
vilsna utbildare. Stockholm FoU-enheten, UHÄ, Stockholm. Gotab.
Forsberg, E. (red.) & Starrin, B., (1997) Frigörande kraft: Empowerment
som modell i skola, omsorg och arbetsliv. Stockholm, Gothia.
84

Fridolf, M. (1996 a). Relationen mellan beställare och utförare efter 1,5 år,
Projekt 4 S. Arbetsrapport. Högskolan i Örebro, Novemus.
Fridolf, M. (1996b). En jämförelse mellan Stenungsund och Finspång kring
samarbete, samverkan och samordning. Kommunala förnyelsekommittén
(SOU 1996: 169).
Fridolf, M. (1998). Samarbete, samverkan och samordning mellan olika
huvudmän. Projekt fyra S efter 3 1/2 år. Arbetsrapport, Högskolan i Örebro,
Novemus.
Fridolf, M. (1999a). Samverkan för individen. Socialstyrelsen följer upp och
utvärderar 1999:4.
Fridolf, M. (1999b). Samverkan i det lokala välfärdssystemet. Politiker och
ledares betydelse. Göteborg. Cefos, Göteborgs universitet.
Fridolf, M. (2000). Att samverka kring sammansatta behov. Socialstyrelsen
2000:4.
Fridolf, M. (2001). Att bygga broar den lokala välfärden. Göteborg. Cefos,
Göteborgs universitet.
Foucault, M. (1974). Disciplin and Punish. The Birth of the Prison.
Hane, M. (1999). Processer som slår ut respektive integrerar oss i arbetslivet
Onsala, Samarbetsdynamik.
Hellberg, I. (1991). Professionalisering och modernisering. Stockholm,
Arbetslivscentrum.
Hjern, B. & Hull, C.(1984). Going Interorganisational: Weber meets Durkheim.
Skandinavien Journal of Political Research.
Hjern, B. (1990). Privat tjänstesektor: problemet med produktivitetsutveckling.
Forskningsrapport 90:2, Högskolan i Karlstad.
Hjern, B. (1992). ”Illegitimate Democracy: A case for multiorganizational
Policy Analysis”, in Policy Currents. Newsletter of Public Policy Section
APSA, vol 2 No1.
Hjern, B. (1995) Svenskt regimbyte – Organisering av kommunal kompetens.
Jönköping, Internationella Handelshögskolan.
Hultberg, L-G. ( 1998). Myndigheter i samverkan. Lund, Statsvetenskapliga
institutionen.
Jansson, H. & Montin, S.(1994). Utvärdering i offentlig verksamhet – 8
rubriker om utvärdering. Rapport 1994.1, Novemus Högskolan i Örebro.
Janis, I-L. (1972). Victims of groupthink: a psychological study of foreignpolicy
decisions and fiascoes. Boston. Houghton Miffin cop.
Jerkerdal, Å. (1999). Utvärdering – steg för steg. Stockholm. Nordstedts
juridik AB.
Johansson, S. (1995). Verksamhetsbedömning i mjuka organisationer – Om
kommunala ledares verksamhetsinformation och försök att finna mått på
effektivitet inom social sevice. Göteborg, Cefos.
85

Klijn, E-H. (1997). Policy Network in Kickert, W.J.M., Klijn, E-H. &
Koppenjan, J.F.M. (1997). Managing Complex Network. Strategies for the
Public sector. Sage, New Delhi.
Kouzes, J. & Mico, P. (1979). Domain Theory: An Introduktion to Organizational
Behavioral in Human Service Organizations. The Journal of Applied
Behavioral Science, Vol 15, No 4.
Larsson, S. (1994). Om kvalitetskriterier i kvalitativa studier i Starrin, B. &
Svensson, P-G. (1994). Kvalitativ metod och vetenskapsteori. Lund, Studentlitteratur.
Lindqvist, R. 1992. Rehabiliteringens aktörer i Rehabilitering i ett samhällsperspektiv,
Marklund, S. (red.). Lund, Studentlitteratur.
Lindqvist, R. (red.) (1998). Organisation och välfärdsstat. Umeå, Studentlitteratur.
March, J.G. & Olsen, J.P. (1989). Rediscovering institutions. The Organizational
Basis of Politics. New York, The Free Press.
Morgan, G. (1989). Image of organizations. Sage.
Morén, S. 1996. Att utvärdera socialt arbete. Stockholm, Publica.
Montin, S. (1996). Kommunala förnyelseproblem – en forskningsöversikt.
Bilaga I till slutbetänkandet av kommunala förnyelsekommittén (SOU
1996:169). Stockholm, Fritzes.
Ohlsson, Ö. (1990). Samverkan och handling. Göteborg, BAS ekon. för.
Petersson, O. & Westholm, A. (1989). Medborgarnas makt. Stockholm,
Carlssons.
Pettersson, O. m.fl. (1997). Demokrati över gränser. Demokratirådets
rapport 1997. Stockholm, SNS.
Piaget, J. (1976). Framtidens skola – att förstå är att upptäcka. Lund, Forum.
Riksförsäkringsverket anser (1999). Försäkringskassans arbete med
rehabilitering av psykiskt funktionshindrade 1999:9.
Riksförsäkringsverket – Socialstyrelsen, (1997). FINSAM en slutrapport.
Finansiell samordning 1991:1.
Rogers, D. & Whetten, D. A. (1982). Interorganizational coordination:
theory, research and implementation. Ames. Iowa State University press.
Rothstein, B. (1991). Politik som organisation: förvaltningspolitikens grundproblem.
SNS. Stockholm.
Scott, W.R. (1995). Institutions and Organizations. Thousand Oaks, London,
New Delhi. Sage Publications.
Senge, P. (1994). The fifth discipline. The art of the learning organization.
New York, Doubleday.
Silverman, D. (1985). Interpreting Qualitative Data. London, Sage.
Sjöstrand, K-M. (1998). Svaga grupper bland arbetsförmedlingens sökande
– omfattning och hinder. AMS Ura 1998:11.
86

Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1999:1. Slutrapport från
utvärderingen av 1995 års psykiatrireform.
Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1998:8. Samverkan inom
rehabiliteringsområdet.
Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1999:4. Samverkan för individen.
Starrin, B. & Svensson, P-G. (1994). Kvalitativ metod och vetenskapsteori.
Lund, Studentlitteratur.
Statskontoret 1997:27. Perspektiv på rehabilitering.
Söderholm, A. (1991). Organiseringens logik. Umeå universitet, 1991.
Vedung, E. (1991). Utvärdering i politik och förvaltning, Lund, Studentlitteratur.
Weber, M. (1983). Ekonomi och samhälle. Lund, Argos.
Weber, M. (1977). Vetenskap och politik. Göteborg. Bokförlaget Korpen.
Westerhäll, L. (1997). Rättsliga aspekter på arbetsförmåga på grund av
sjukdom. Socialmedicinsk tidskrift 8-9 1997.
Offentliga tryck
DS 1999:54 Samverkan för färre bidrag och fler i jobb.
Ds 1999:58 Kontrakt för arbete. Rättvisa och regler i samband med
arbetslöshetsförsäkring.
Prop. 1979/80:1 Om Socialtjänsten.
Prop. 1993/94:218.
Prop. 1993/94:205 Finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälsooch
sjukvård samt socialtjänst, SOCSAM.
Prop. 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och
administration m.m.
Prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare. En nationell handlingsplan
för handikappolitiken.
Prop. 1999/2000:98 Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och
tillväxt.
SFS 1992:863 Lag om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning
mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård.
SFS 1994: 566 Lag om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning
mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.
SFS 1997:1305 Lag om ändring i lagen (1997:313) om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620).
SFS 1997:1306 Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:762).
SFS 1997:1310 Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
SOU 1988:41 Tidig och samordnad rehabilitering : samverkansmetoder och
rehabiliteringsinriktad ersättning m.m.
87

SOU 1991:46 Handikapp, välfärd, rättvisa.
SOU 1992:52 Ett samhälle för alla.
SOU 1995:142 Att röja hinder för Samverkan-Egenmakt-Arbetslinjen.
SOU 1996:85 Egon Jönsson – en kartläggning av lokala samverkansprojekt
inom rehabiliteringsområdet.
SOU 1996:113 En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och
rehabilitering.
SOU 1998:41 Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar.
SOU 2000:1 En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet.
SOU 2000:78 Rehabilitering till arbete – en reform med individen i centrum.
SOU 2000:121 Sjukfrånvaro och sjukskrivning – fakta och förslag.
S 1999:08 Individen i centrum.
88

Hälsoenkät – Svensk version
Markera, genom att kryssa i en ruta i varje nedanstående grupp vilket
påstående som bäst beskriver Ditt hälsotillstånd i dag.
Rörlighet
Jag går utan svårigheter
Jag kan gå men med viss svårighet
Jag är sängliggande
Hygien
Jag behöver ingen hjälp med min dagliga hygien, mat eller påklädning
Jag har vissa problem att tvätta eller klä mig själv
Jag kan inte tvätta eller klä mig själv
Huvudsakliga aktiviteter (t ex arbete, studier,
hushållssysslor, familje- och fritidsaktiviteter)
Jag klarar av min huvudsakliga sysselsättning
Jag har vissa problem med att klara av min huvudsakliga sysselsättning
Jag klarar inte av min huvudsakliga sysselsättning
Smärtor/besvär
Jag har varken smärtor eller besvär
Jag har måttliga smärtor eller besvär
Jag har svåra smärtor eller besvär
Rädsla/nedstämdhet
Jag är inte orolig eller nedstämd
Jag är orolig eller nedstämd i viss utsträckning
Jag är i högsta grad orolig eller nedstämd
Jämfört med mitt allmänna hälsotillstånd
de senaste tolv månaderna är mitt
hälsotillstånd idag
EQ-5D
(Kryssa endast i en ruta)
Bättre
Oförändrat
Sämre
89
Bilaga 1

Bilaga 2
Euroqol-instrumentet (EQ-5D)
Allmänt
Euroqol är en metod för att mäta den subjektivt upplevda hälsostatusen. Den
har utvecklats av den så kallade Euroqol-gruppen i ett tvärvetenskapligt projekt
av forskare vid olika universitet i Europa. Frågebatteriet har validerats i
flera av Västeuropas länder1 .
En enkät lämnas ut till individerna som får markera sin egen status inom tre
olika områden.
• Fem frågeområden där svaren kan omvandlas till ett vägt index som motsvarar
hälsostatus.
• Hälsotillståndet vid enkättillfället jämfört med de senaste tolv månaderna.
• En termometer-liknande skala för bedömning av det egna hälsotillståndet.
Euroqol-index
Euroqol-index (EQ-index) är ett icke-sjukdomsspecifikt livskvalitetsindex
som bygger på frågor inom fem olika dimensioner: rörlighet, hygien/egenvård,
huvudsakliga aktiviteter, smärtor/besvär och ängslan/nedstämdhet. Frågor/påståenden
är i svenskt utförande:
1. Jag går utan svårigheter
Jag kan gå men med viss svårighet
Jag är sängliggande
2. Jag behöver ingen hjälp med min dagliga hygien, mat eller påklädning
Jag har vissa problem att tvätta eller klä mig själv
Jag kan inte tvätta eller klä mig själv
3. Jag klarar av min huvudsakliga sysselsättning
Jag har vissa problem med att klara av min huvudsakliga sysselsättning
Jag klarar inte av min huvudsakliga sysselsättning
4. Jag har varken smärtor eller besvär
Jag har måttliga smärtor eller besvär
Jag har svåra smärtor eller besvär
5. Jag är inte orolig eller nedstämd
Jag är orolig eller nedstämd i viss utsträckning
Jag är i högsta grad orolig eller nedstämd
1 Brooks 1991 och Brooks 1996.
90

Varje individ väljer det påstående i varje grupp som bäst beskriver hälsotillståndet
vid frågetillfället. EQ-index räknas fram med utgångspunkt i vilken
nivå individerna har kryssmarkerat. Nivå 1 (det övre alternativet inom varje
frågeområde) innebär ingen belastning. När nivå 2 och/eller nivå 3 förekommer
sker ett avdrag enligt följande tabell.
Euroqol-dimension Nivå 2 Nivå 3
1. Rörlighet 0,069 0,314
2. Hygien 0,104 0,214
3. Huvudsakliga akktiviteter 0,036 0,094
4. Smärtor/besvär 0,123 0,386
5. Rädsla/nedstämdhet 0,071 0,236
Konstanter 0,081 0,269
Utgångspunkten för indexet är 1,000 som gäller när en individ markerat det
första alternativet inom varje frågeområde och i princip har bästa hälsa. När
nivå 2 och nivå 3 förekommer minskas med en konstant enligt tabellen ovan;
detta avdrag görs endast en gång även om nivån förekommer fler gånger. För
varje markering på nivå 2 eller nivå 3 sker ett avdrag enligt den aktuella dimensionen
i tabellen.
Exempel: Beräkning av index vid följande nivå på svar 1 1 2 2 3:
1. Rörlighet (1): inget avdrag
2. Hygien/egenvård (1): inget avdrag
3. Huvudsakliga aktiviteter (2): -0,036
4. Smärtor/besvär (2): -0,123
5. Rädsla/nedstämdhet (3): -0,236
Konstanter som dras av: -0,81 och -0,269
Index = 1,000 - 0 - 0 - 0,081 - 0,036 - 0,123 - 0,269 - 0,236 = 0,255
Det finns en särskild snabbtabell där man med utgångspunkt i svarsnivåer direkt
finner aktuellt index. Det finns 243 olika hälsostatus och variationen av
index är således från 1,000 till -0,594 – även om man vanligen tänker sig att en
individs hälsostatus varierar från 1 (fullt frisk) till 0 (död). Tillstånd som värderas
värre än död betecknas med minusvärden. Normalbefolkningen i
Sverige har värdet 0,89 2 .
Hälsotillståndsutveckling
Utöver uppgifter för EQ-index kryssmarkerar individerna också för ett av alternativen
vid följande fråga:
Jämfört med mitt allmänna hälsotillstånd de senaste tolv månaderna är mitt
hälsotillstånd idag
Bättre
Oförändrat
Sämre
2 Björk, Norinder 1995.
91

Termometer
I Euroqol-instrumentet finns också en termometer-liknande skala där individerna
anger hur bra eller dåligt hälsotillståndet är vid frågetillfället. Det bästa
tänkbara hälsotillståndet har markerats med 100 och det sämsta tänkbara häl-
sotillståndet med 0.
Till hjälp för att avgöra hur bra eller dåligt ett
hälsotillstånd är, finns den termometerliknande
skalan till höger. På denna har Ditt bästa
tänkbara hälsotillstånd markerats med 100 och
Ditt sämsta tänkbara hälsotillstånd med 0.
Vi vill att Du på denna skala markerar hur bra
eller dåligt Ditt hälsotillstånd är, som Du själv
bedömer det. Gör detta genom att dra en linje
från nedanstående ruta till den punkt på skalan
som markerar hur bra eller dåligt Ditt
nuvarande hälsotillstånd är.
92
Ditt nuvarande
hälsotillstånd
Bästa
tänkbara
tillstånd
Sämsta
tänkbara
tillstånd