Här följer hela uppsatsen

Välkommen till Maos stad!
Det var olidligt hett 688 . Och det var naturligtvis fullt p˚a t˚aget. Och vilken
tid det tog! 36 timmar för de 14 milen fr˚an Zhengzhou till Luoyang. Gerda
Tonnvik (som till 1943 hette Gustavsson) var p˚a väg tillbaka som den första
förstärkningen efter kriget 689 . Det var i slutet p˚a augusti 1946. Det hade
varit litet nervöst eftersom det förekom röda attacker mot järnvägen söder
om Kaifeng. Men i Luoyang kunde hon vila ut i tio dagar hos Maja Lundmark
innan hon fortsatte till Yuncheng.
Maja Lundmark hade mycket att berätta 690 . Hon “blev överväldigad av
glädje” när hon fick en inbjudan att ˚atervända. Den kom när Johannes Aspberg,
Arvid Hjärtberg och Maria Pettersson besökte staden i oktober 1945
(de hade farit med oxkärra fr˚an Xinan vilket tog en hel dag) 691 . Johannes
Aspberg berättade efter˚at: “Japanska skiltvakter stodo ännu i stadsportarna
i Loyang, fast de underkastat sig och s˚aledes inte lade sig i kinesernas
affärer. Det fanns ännu tiotusen japanska soldater här som rörde sig fritt
med sina vapen etc. Men om n˚agra dagar skulle de överlämna sina vapen.
De s˚ago rätt dystra ut, för att inte säga ledsna. Staden är illa ˚atg˚angen.
Hela norra förstaden mellan de b˚ada järnvägsstationerna är som en enda
ruinhög. V˚art stora kapell är nedrivet. Det hade träfats av en granat under
stadens belägring, och sedan revs det för teglets skull. D˚a endast en gavel
˚aterstod, anmäldes det till japanska befälhavaren i staden att kapellet var
neutral egendom, och arbetet med rivningen avbröts d˚a.”
Missionärsbostaden hade bombats fem g˚anger. Men en hög ämbetsman i
japanernas tjänst hade reparerat byggnaden s˚a att den blev som ny. Den
var inflyttningsklar när kriget slutade och inkräktaren flydde. Men andra
objudna gäster hade slagit sig ner p˚a missionsstationen. En av dem (en f.d.
evangelist som g˚att sina egna vägar) utgav sig för att vara pastor och försökte
bli inregistrerad som ägare till hela omr˚adet. Det var dessa störningar som
gjorde att församlingen inte var representerad p˚a presbyteriemötet. Johannes
Aspberg var bekymrad för “denna prövning som kommer i sp˚aren p˚a den
omfattande väckelsen” (p˚a ett ˚ar döptes över 500 i distriktet).
Till sin glädje ˚aters˚ag Maja Lundmark fru Li som var utfattig och hade
ständig värk men aldrig tiggde eller klagade. Hon som aldrig kunnat lära sig
den kinesiska ljudskriften kunde nu läsa de vanliga tecknen. Vem hade lärt
henne? “Det har Gud gjort. Jag bad Gud öppna mina ögon och stärka mitt
minne. Hans ord m˚aste jag ju läsa. När jag var tvungen att sitta hemma för
värkens skull, d˚a hade jag god tid att studera min Bibel, och dessutom har
jag fr˚agat.” Tack var henne träffades 40 kvinnor till möten utanför staden.
688 SL s. 245-247 (25 november 1946, brev fr˚an Gerda Tonnvik).
689 SL s. 172 (10 augusti 1943).
690 Maja Lundmark skrev i SL s. 20-21 (25 januari 1946), SL s. 105-106 (10 maj 1946),
SL s. 45-46 (25 februari 1947, tv˚a brev) och SL s. 207-209 (10 oktober 1947).
691 SL s. 270-276 (25 december 1945, reseberättelse av Johannes Aspberg).
93