Här följer hela uppsatsen

I Luoning hade p˚a kort tid mellan 400 och 500 “rövare” avrättats utan dom
och rannsakan. Malte var inte imponerad. ”Den ro och ordning, som regeringens
svärd under ˚aratal ej lyckats införa i dessa urgamla röfvarnejder, skulle
Guds ord p˚a ett vida bättre sätt kunna gifva ˚at landet”, menade han 207 .
Därför borde bokspridarna sändas ut b˚ade i riktning mot Songxian och mot
Lushi. Men det var inte s˚a enkelt. En bokspridare uppe i bergen kunde r˚aka
ut för rövare eller för soldater som trodde att han gick rövarnas ärenden.
Det var därför han nu var p˚a väg in i bergen tillsammans med en evangelist,
en bokspridare och en bärare. De eskorterades av soldater med mynningsladdare
(som Malte inte trodde mycket p˚a). Tack vare soldaterna fick de (primitiv)
övernattning p˚a militärposteringar, som var skydd mot rövarna.
“Den stora vägen” var en smal stig som gick uppför och nerför mycket vackra
berg. Ibland fick man se sig för s˚a att man inte halkade ner i en djup dal.
Efter denna utflykt s˚ag han fram mot att med Ida besöka en by tre och en halv
mil fr˚an Luoning där de kristna skulle fira sin m˚anatliga nattvardgudstjänst.
När Malte tänkte p˚a de kristna önskade han att de “m˚atte f˚a mer ljus öfver
Guds ord samt lära sig bero af den Helige Andes ledning och ej af sina
lärares utläggningar; att Guds ord m˚a bli kärt för dem; att de m˚atte lära sig
att lefva af Jesus, s˚asom grenen lefver af vinträdets saft”. 208 Han hade ocks˚a
tagit starkt intryck av Kina Inlandmissionens d˚avarande ledare Hoste som
menade att även den bästa missionär var “blott en d˚alig ersättning för en af
Gud rikt välsignad infödd evangelist”.
Hildur och Richard Anderson hade lämnat Luoyang v˚aren 1914 och Malte
Ringberg hade som nämnts tagit över ansvaret för Luoning redan hösten
innan. D˚a kom ocks˚a Anna Janzon och Beinhoffs tillbaka (de senare med tre
barn) 209 . Skolorna hade kommit ig˚ang d˚a och det var ett stormöte med 270
deltagare 210 . Richard Andersson hade inte hunnit med resor men Ebba Burén
besökte Yiyang i december d˚a vägen dit bevakades av soldater. P˚a v˚aren hölls
en uppbyggelsekonferens i Luoyang med över 300 deltagare (kapellet blev
överfullt tre g˚anger om dagen). Men pojkskolan fungerade inte p˚a v˚aren 211 .
Men “hvad människoblod och mycket oskyldigt s˚adant har ej flutit i dessa
nejder! Och massorna strömma till afrättsplatsen som till teaterscenen”,
som Ossian Beinhoff skrev. Och Emma Andersson skrev: “Efter den vind
af frigörelse och fram˚atskridande, som bl˚aste för ett ˚ar sedan, ha vi kommit
in i den starkaste reaktion. Röfverier, mord, lönnmord och afrättningar höra
till ordningen för dagen. Tortyr, som faktiskt var avskaffad, användes troligen
i större utsträckning än n˚agonsin förr mot politiska f˚angar. Det är förfärligt
hemskt.” 212 Det var allts˚a outhärdligt att det förekom v˚ald ännu 1914...
207 SL s. 46-47 (15 mars 1914, rapport för 4.e kvartalet 1913 av Malte Ringberg). Songxian
skrevs förr Songhsien eller Sunghsien och Lushi skrevs Lusi eller Luhsi.
208 SL s. 56 (1 april 1912).
209 SL s. 174-175 (15 november 1913) och SL s. 190 (15 december 1913).
210 SL s. 45-46 (15 mars 1914, rapport för 4.e kvartalet 1913 av Richard Anderson).
211 SL s. 69-70 (1 maj 1914, brev fr˚an Ossian Beinhoff).
212 SL s. 52 (1 april 1914, brev fr˚an Emma Andersson).
34