Här följer hela uppsatsen

Där bor allra kärestan min
Till Österkand vill jag fara,
där bor allra kärestan min.
Kärestan?
Visst är väl den kinesiska flickan en exotiskt ljuv varelse, som växer upp i en
atmosfär av österländsk visdom och romantik?
Den blivande sonhustrun var ju tretton ˚ar och allts˚a giftasvuxen 124 . Men nu
hade hela familjen blivit kristen. Och i stället för att högtidligen sändas iväg
till sitt blivande nya hem gick hon i en kristen skola. Kan man tänka sig,
en skola för flickor! N˚aja, det fanns ju en och annan som satte sin dotter i
skola ett tag. Men de hade ju vett att ta henne därifr˚an när det var dags för
bröllop.
Tiden bara gick. Nu hade förlovningen snart varat i tio ˚ar och s˚ag ut att
h˚alla p˚a länge än. N˚agot m˚aste göras. Flickan inbjöds till en familjefest i
fästmannens hem. Väl framme tvingades hon genomg˚a en bröllopsceremoni.
Visserligen krävdes det vid barnäktenskap att v˚ardnadshavaren gav sitt samtycke.
Men det kunde man ju f˚a i efterhand. För att undvika skandal skulle
föräldrarna naturligtvis ge sitt godkännande när det äktenskapliga samlivet
väl var ett faktum.
Flickan protesterade vältaligt och temperamentsfullt. Men en flickas ord har
ju ingen betydelse. Med v˚ald kläddes hon p˚a en bruddräkt och med v˚ald
tvingades hon buga sig för husets gudar.
Kränkt i det innersta av sin själ vägrade flickan dag efter dag att ha n˚agonting
alls att göra med sin “man”. “Svärfadern” ins˚ag att planen g˚att i bakl˚as. I
Mittens Rike fanns det tydligen ˚atminstone en flicka som inte kunde tvingas
in i äktenskap. Och vad skulle föräldrarna säga? Men om hon omkom genom
“sjukdom” eller “olyckshändelse” p˚a hemvägen behövde de ju inte f˚a veta
vad som hänt.
S˚a den omöjliga unga “frun” skickades hem eskorterad av sin “man”. När hon
var nästan hemma tvingade han i henne en dödlig dos opium (alternativet
hade varit att hon “r˚akat” ramla ner fr˚an vägen utför ett stup). Hon lyckades
ta sig hem till föräldrarna. De kallade p˚a en missionär som kom med motgift.
(S˚adant motgift fanns till hands med tanke p˚a alla överdoser av det gift
som Storbritannien tvingade Kina att släppa in, men som ocks˚a odlades i
landet 125 .) Men narkotikan fick henne att stilla somna in, sedan hon med
uppbjudande av sina sista krafter berättat om sina upplevelser. Det sista
hon gjorde var att tacka Gud som gett henne frid mitt under allt pl˚agandet.
124 “Siang-Ny, en tretton˚arig martyr”, artikel av Robert Bergling i SL s. 120-121 (december
1897).
125 Opiets roll i Kina behandlades bl.a. i Hugo Linders artikelserie “Opium och kineserna”
i SL s. 84-86 (september 1897), s. 100-102 (oktober 1897), s. 109-111 (november 1897) och
s. 126-127 (december 1897).
22