Mellan människor och dokument

1. Inledning
Samhällsförändringar som ökar
kraven på samverkan
Samhällets insatser för människor med psykiska
sjukdomar och funktionshinder behöver förändras
för att bättre kunna möta de behov som finns. Den
här rapporten beskriver resultatet från en utvärdering
av ett samverkansprojekt mellan psykiatrin vid
Mölndals sjukhus (SU), beroendekliniken vid SU
och fyra kranskommuner till Göteborg. I slutrapporten
från den Nationella psykiatrisamordningen
(SOU 2006:10) framhålls just betydelsen av en
förbättrad samverkan och samordning.
Behovet av en fungerande samverkan över myndighetsgränser
är inte något nytt fenomen. Enligt
Danermark & Kullberg (1999) består det nya av
att olika aktörer inte kan välja bort samverkan.
De menar att samverkan har blivit en nödvändig
arbetsform på grund av allmänna förändringar i
samhällsutvecklingen. Dessa består i att fler beslut
har decentraliserats från statlig till lokal nivå och
att områden som tidigare har rymts inom landstinget
har flyttats ut till kommunen.
De senaste trettio åren har vi upplevt en rad reformer av den
svenska psykiatrin. Det har skett en sektorisering och en
avhospitalisering; ansvar har delvis flyttats från sjukvården
till den kommunala socialtjänsten. (Hydén, sid. 15)
En annan förändring rör innehållet i verksamheterna,
där vissa av välfärdsstatens aktörer har
kommit att avgränsa sina verksamheter alltmer,
vilket har lett till en renodling inom vissa verksamheter.
Samtidigt och som en konsekvens av att
flera av hälso- och sjukvårdens uppgifter överförts
på kommunala aktörer, har kommunens uppdrag
blivit alltmer diversifierat. Kommunen har fått ta
8
över nya uppgifter inom vård och omsorg. Sammantaget
har dessa förändringar lett till nya beroendeförhållanden
och krav på ökad samverkan
för att verksamheterna ska klara sina åtaganden
(Danermark & Kullberg, 1999).
Samverkan kan beskrivas som gränsöverskridande
aktiviteter som förutsätter gränser. Frågan
är varför samverkan inte alltid fungerar så väl?
När nya gränser skapas och förändras, leder det
till behov av nya samverkansformer. En anledning
till att samverkan mellan organisationer i offentlig
sektor försvåras, är att de som leder dessa måste
hantera en alltmer komplex uppsättning mål (Lindberg,
2002).
Att samverka ställer också helt nya krav på
planering och ledning av verksamheten. Det är inte
alltid de inblandade är förberedda på det. Även om
samverkan tillkommer i syfte att lösa problem, genererar
samverkanskraven nya problem, som man
inte tidigare har behövt möta. Det finns en risk att
samverkansproblem reduceras till den psykologiska
nivån – att det handlar om personkemi – när det
i själva verket är så att svårigheterna bottnar i sådant
som lagstiftning och regelverk, kunskaps- och
förklaringsmodeller samt organisation (Danermark
& Kullberg, 1999).
Inom psykiatrins område hänger de förändrade
gränsdragningarna mellan kommun och landsting
samman med ett förändrat synsätt på personer
med varaktiga psykiska sjukdomar. I stället för att
som tidigare fokusera på diagnoser och behandling
utifrån ett medicinskt perspektiv, är det idag mer
intressant att undersöka de funktionshinder som
uppstår på grund av psykisk sjukdom (Hydén,
2005). Fokus har skiftat från sjukdom och vård till
livsvillkoren för människor med ibland livslånga