Mellan människor och dokument

Bilaga 2:
Mellan människor och dokument
Utvärdering av hur brukarna påverkas av samverkansprojektet
I utvärderingsuppdraget ingick att ge förslag på hur man kan följa upp och utvärdera samverkansprojektets
betydelse för brukarna. Jag skriver ner några tankar kring det. Projektledarna har genomfört intervjuer
med brukare och sammanfattat dessa i en rapport. Hos dem finns säkerligen lärdomar både när det gäller
metodval och etiska frågeställningar kring hur relationen mellan intervjuare och brukare bör hanteras. De
positiva och negativa synpunkter som kom fram i brukarintervjuerna kan användas som utgångspunkt för
frågor i framtida uppföljningar. Om samverkan mellan kommun och psykiatri förbättras bör till exempel fler
brukare uppleva att de har medverkat i den egna vårdplaneringen, upplevelsen av delaktighet och inflytande
bör öka och risken för att brukare ”hamnar mellan stolarna” bör också minska.
Vad samverkanssatsningen har utmynnat i rent konkret för brukaren kan operationaliseras i ett antal teman/
frågeställningar. De konkreta arbetsformer som brukaren kommer i kontakt med kan följas upp.
Det finns svårigheter behäftade med de flesta mätmetoder och här närmar vi oss en grupp människor som
till del består av personer som inte kan eller är motiverade att delta i enkätundersökningar. Risken med att
använda enkäter är ett stort bortfall och därmed minskad validitet. Intervjuer är att föredra. Ett annat skäl
till att använda intervjuer är att det är svårt att genomföra ”standardiserade mätningar” av fenomen som
handlar om upplevelser av relationer och processer.
Man kan utgå från vissa kvantifierbara data som indikatorer på att samverkan fungerar mer eller mindre
bra. Antalet svängdörrspatienter och antalet avvikelserapporteringar är några exempel på detta.
De analyser som har gjorts inom projektets ram av ”svängdörrspatienter” är ett grovt mått på hur många
personer som inte får sina behov tillgodosedda inom öppenvården. Detta stämmer emellertid inte riktigt,
eftersom dessa inläggningar också påverkas av ansvarig behandlares behandlingsmodell. Läkare kan till
exempel välja korta inläggningsperioder i syfte att motverka hospitalisering, vilket kan leda till att patienten
återkommer fler gånger till slutenvården än om patienten hade varit inskriven hela tiden. För att sådana data
ska kunna tolkas på rätt sätt måste uppföljningarna göras på individnivå där hänsyn tas till bakgrundsinformation
av det slaget.
Antalet avvikelserapporter som handlar om samverkan kan användas som ett grovt mått på när samverkan
inte fungerar. Antalet rätt genomförda och dokumenterade samordnade vårdplaneringar kan kvantifieras.
Den typen av uppföljningar mäter det man kan kalla för en ”tröskelnivå” för samverkan. För att få kunskap
om hur något fungerar utifrån optimala förutsättningar bör uppföljningar även inkludera målsättningar
som verksamheterna kan sträva mot.
En modell för utvärdering som ökar inflytandet hos brukare är brukarrevision (se Norman, 2007). Detta
arbetssätt överensstämmer med ambitioner att öka brukares inflytande och kan vara ett intressant sätt att
förskjuta en del av makten till dem som psykiatrin och kommunala förvaltningar är till för.
50