Mellan människor och dokument

När patienten kommer in fyller man i om de har kontakt
med kommunen. Det är samma papper för inskrivningsmeddelande,
det är utskrivningsklar och samordnad
vårdplanering, samma papper till allt. Och ett nummer
att faxa till kommunen…. Det fungerar tycker jag, mycket
bra. (-Vad är bättre?) ..Man behöver inte sitta i telefon och
ringa.. utan bara faxa iväg. För det är ett stressmoment
att ringa och det är upptaget…
Även om den nya rutinen underlättade det administrativa
arbetet kvarstod svårigheter i samband med
själva vårdplaneringsmötet. Slutenvårdens personal
tyckte att mötena kunde bli alltför långdragna och
de förstod inte varför vissa biståndshandläggare
bad om läkarintyg trots att de hade fått all information
från läkaren under sittande möte. Läkarna
blev irriterade över detta.
De här vårdplaneringarna tar tid, det är segt. Ibland tar de
en och en halv timme och så slutar det med att dom vill ha
ett läkarintyg! Då har vi pratat om allt innan, funktionshinder
med mera, varför i all sin dar vill dom det?
De tyckte att situationerna skilde sig mycket
åt mellan olika kommuner och personer och
lyfte även fram betydelsen av att de själva förstod
kommunens perspektiv och uppdrag. Betalningsansvaret
kunde ibland leda till att det uppstod
förhandlingssituationer, konflikter och en känsla
av maktlöshet.
…det är fortfarande det fantastiska revirpinkandet... när
man har en vårdplanering med socialtjänsten. Det spelar
ingen roll vad man har för input vid en vårdplanering.
Dom dikterar reglerna.. det är sällan det blir bra möten...
Det handlar mer om person och personfaktorer bidrar till
att det blir problem vid vårdplaneringarna… Återigen är
det rätt så personbundet, men nu pratar vi om det. Det
har ju ändock hjälpt till lite grand.
En läkare beskrev att projektet också inneburit att
de hade lärt sig betalningsreglerna för patienter
som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård
(LPT).
Vi har ju också lärt oss saker… Det är ju en fördel för
kommunen att patienterna skrivs ut med tvångsvård om
patienten fortfarande är stökig och inte riktigt samverkar
runt sin medicinering och sådana saker… Det är ju en
fördel för alla i det läget. Men i och med att vi har tvångsvården
så har dom inget automatiskt betalningsansvar
efter en viss tid. Och det här blir ju ett moment 22, va.
För att skulle vi sätta hårt mot hårt så skulle vi ju skriva
av tvångsvården då, vilket gör att patienterna åker in och
ut som en jo-jo.
Mellan människor och dokument
24
Svårigheter i samarbetet kring patienter som vårdas
enligt LPT lyftes även fram av personalen från
slutenvården. Kontentan av den nya kunskapen är
att de måste samarbeta mer med kommunen för
att utskrivningarna ska fungera.
LPT blir en bromskloss./Det medicinska ansvaret ska tas
över av öppenvården. Det är lite olika med olika kommuner.
I en kommun ringer man och det är inga problem,
där tar hemsjukvården över det.
Lärande och möten över gränserna
Samverkansgrupper och arbetsgrupper
De allra flesta chefer och utvecklare som varit med i
de lokala samverkansgrupperna var positiva till det
arbetet. Det hade bidragit till att de ”fått ansikten”
på varandra och fått möjlighet att berätta om sina
uppdrag för varandra. I Mölndal och Partille fanns
liknande möten sedan tidigare, men inte i de andra
kommunerna. Det var vanligare att man träffades
över organisationsgränserna kring klient-/patientärenden.
Det nya med de samverkansgrupper som
skapades av projektet var att de hade ett tydligare
fokus på organisationsnivån.
Att ha träffat personerna som de behövde
samverka med, underlättade kontakterna utanför
mötena. Om de behövde prata med den andra
parten, kändes det lättare att ringa efter att de
hade träffats.
Ja men det blir ju enklare att ta kontakt. Man börjar inte
med att slå någon lista eller ringa till någon upplysning.
Och träffas man i olika sammanhang så kan man adressera
någon: ”Du jag har tänkt på det här om boende, skulle inte
vi…”. Kontaktytor leder ju också till samverkan.
En bättre uppfattning om varandras roller och
uppdrag innebar också att de kunde ha mer realistiska
förväntningar på varandra.
…Ja, dels tydliggöra varandras uppdrag, som också innefattar
det här att man då vet vad man kan, inte begära, så
ska jag inte säga… Vad har motparten för ansvar? Så att
man liksom ställer, alltså, så att det är en rimlighet i den
förfrågan man har till sin samarbetspartner.
De som hade medverkat i arbetsgrupper kände sig
ännu mer involverade i projektet, genom att ha
lagt tid och kraft på att samarbeta med personer i
andra verksamheter.
Har varit involverad i arbetsgruppen för samverkansavtalet.
Tyckte det arbetet var väldigt lärorikt, spenderade