rapport (pdf) - Dramaten

DRAMATEN OCH NATIONAL-
SCENSUPPDRAGET
En prövning av nuvarande uppdrag samt förslag till riktlinjer
2011-04-27

Innehåll
Inledning Sid 3
Dramatens historia Sid 4
Nationalscenernas framväxt i Europa Sid 8
Dramaten och verksamheten idag Sid 11
Teaterproduktion
Dramaten i Sverige och internationellt
Dramaten&
Repertoar
Publik
Dramatens arkiv – att göra historien tillgänglig
Biljettintäkter
Dramaten i samtiden och framtiden Sid 17
Högkultur som subkultur. Var befinner sig Dramaten på
det kulturella fältet?
Dramaten, mångfalden och globaliseringen
Dramaten och den regionaliserade kulturpolitiken
Dramaten och kvalitetsbegreppet
Dramaten, kulturarvet och språkvården
Dramaten – en plats för undersökning och forskning
Analys av nuvarande uppdrag Sid 22
Dramatens syn på uppdraget och förslag till nya riktlinjer Sid 24
Förslag till riktlinjer avseende verksamheten
Konsekvenser för verksamhet och ekonomi Sid 27
2

Inledning
Regeringen har, i beslutet om mål, återrapporteringskrav och uppdrag för budgetåret
2010 gett Dramaten i uppgift att ”pröva nuvarande uppdrag för nationalscenen med
utgångspunkt i en analys av omvärldsförändringar inom teaterområdet.” Enligt
direktivet ska konkreta förslag på framtida uppdrag redovisas i en rapport till kul-
turdepartementet. Förslagen ska rymmas inom nuvarande ekonomiska ramar.
Dramaten har valt att utgå från en historisk genomgång av teaterns framväxt som
nationalscen och ett perspektiv på nationalteatrarnas utveckling och situation i
Europa. Beskrivningen av utvecklingen på teaterområdet har kompletterats med en
diskussion om omvärldsförändringar även därutöver. Slutligen har Dramaten tolkat
uppgiften så att den behandlas genom en analys och diskussion av de nuvarande
riktlinjerna.
I anslutning till arbetet med uppgiften har Dramatens uppdrag som nationalscen
diskuterats i olika former på teatern, internt och offentligt under det senaste året. Det
skedde internt, dels vid två ensemblemöten den 28 maj och den 15 oktober 2010 och
dels vid diskussioner avdelningsvis under oktober 2010, följt av ett möte med hela
personalen den 3 december 2010, då ett stort antal frågor diskuterades gruppvis tvärs
över yrkena (dokumenterat i en skriftlig sammanställning). Vid det senare mötet del-
tog författaren och kulturjournalisten Ulrika Knutson och professorn i filosofi Bengt
Kristensson Uggla med perspektiv utifrån som material till diskussionen.
Ulrika Knutson och Bengt Kristensson Uggla medverkade också – tillsammans med
regissören Farnaz Arbabi och teaterchefen Marie-Louise Ekman – vid ett offentligt
möte på temat ”Vad ska vi med en nationalscen till?”, hållet på Lilla scenen den 19
februari 2011. Mötet, som spelades in av SVT/Kunskapskanalen och sändes den 24
mars 2011, gav även plats för frågor från publiken.
Dramatens prövning av nationalscensuppdraget utmynnar i förslag till moderni-
serade riktlinjer. Dramaten har följt direktivet att förslagen ska rymmas inom nuva-
3

ande ekonomiska ramar, men pekar ut fyra särskilda områden som – om en rimlig
ambitionsnivå ska nås – motiverar en förstärkning av resurserna.
Dramatens historia
Dramaten grundades av Gustav III 1788 som kunglig scen med Comédie Française
som förebild. Initiativet var kulturellt och konstnärligt motiverat, men samtidigt
ideologiskt betingat – en nationell teaterscen var ett sätt att symboliskt hävda Sve-
riges ställning på den internationella politiska arenan. Idag har Dramaten – liksom
andra nationalscener – en given position inom den moderna kulturpolitiken. Men
vägen dit under teaterns drygt tvåhundraåriga historia har varit komplicerad och
teaterns existens och fortlevnad har inte alltid varit självklar.
Utgångspunkten vid grundandet 1788 var explicit nationell och nationalistisk, även
om begreppet nationalscen inte användes. Kungliga Dramatiska teatern skulle vara
en scen ”där Svenska Dramatiske Författares arbeten, af Svenska Acteurer til Språk-
ets, Smakens och Sedernas odling för allmenheten skola uppföras”. En föregångare
fanns i den redan 1773 bildade Kungliga Teatern (nuvarande Kungliga Operan). De
två kungliga scenerna hade från 1799 och nära ett halvt sekel framåt monopol på all
teaterverksamhet i Stockholm, ett beslut som delvis vilade på ekonomisk grund –
den kungliga teaterverksamheten var för monarken Gustav IV Adolf en underskotts-
post och tålde därför inte att utsättas för konkurrens.
Först vid Karl XIII:s trontillträde 1809 blev de kungliga teatrarna en angelägenhet för
riksdagen, i och med att ständerna beviljade ett årligt stöd till teaterverksamheten,
men ända in på 1850-talet svarade kungen själv för 90 % av teaterns kostnader.
De kungliga teatrarnas monopol fick under decennier utstå stark kritik, allra häftig-
ast av författaren och kaptenen Anders Lindeberg, som i en artikelserie i Stockholms-
posten 1823 menade att teatern ända sedan Gustav III:s bortgång hade blivit en hov-
ets angelägenhet, ett underligt mellanting mellan hovanstalt, enskilt företag och
konstskola. Det är i och med denna kritik som frågan om en svensk nationalscen
4

verkligen börjar formuleras. Lindeberg förespråkade en teater som skulle vara ”en
del av den allmänna bildningen såsom nödvändig för en hyfsad nation”, vilket
fordrade en övergång i huvudmannaskapet från kung till stat och en solid
finansiering. Hans synpunkter fick förklinga ohörda, men i gengäld öppnade han
själv 1842 en teater vid Kungsträdgården med det passande namnet Nya teatern.
Speltillstånd fick han först på invigningsdagens förmiddag – men i och med det var
också det kungliga teatermonopolet för alltid brutet. Stockholm hade fått två tal-
teatrar. Flera skulle komma.
Från slutet av 1850-talet ökar riksdagens finansiella ansvarstagande kraftigt och
staten börjar svara för merparten av den kungliga teaterverksamhetens kostnader.
Begreppet ”nationalteater” används i större omfattning än tidigare, inte bara i
debatten utan även i statliga handlingar. Men sammansättningen av begreppen
”kunglig” och ”teater” fortsätter att göra sig gällande, vilket kommer till tydligt ut-
tryck då Lindebergs teater inköps 1863 av monarken Karl XV och döps om till
Kungliga Dramatiska teatern vid Kungsträdgården fram till försommaren 1907 – där-
på följer flytten till den nya byggnaden vid Nybroplan med invigning i februari
1908).
De sista decennierna av 1800-talet är dock en osäker period för Operan och Dram-
aten. Teaterkostnaderna stiger, liksom underskotten, och varken riksdagen eller
Oscar II vill ta ansvar för de kungliga scenerna. Det slutar med att kungen 1881
överlämnar driften av teatrarna helt i riksdagens händer. Därmed inleds en villrådig
period av diskussioner och utredningar. Nationalteaterbegreppet aktualiseras på nytt
– och med ”nationalteater” avses vid denna tid något som alltmer är i linje med nu-
tida bestämningar: en teater som helt eller delvis finansieras med statliga medel och
har en ”konstitutionell” styrelseform, det vill säga står under departementalt ansvar
till skillnad från en hovteater, därtill en teater som är en mönsterteater - landets främ-
sta scen präglad av hög konstnärlig kvalitet med nationellt syftemål att gynna in-
hemsk dramatik och inhemska skådespelare.
5

Resultatet av utredningarna och diskussionerna blev emellertid att riksdagen - lagom
till Dramatens hundraårsdag i maj 1888 – beslöt att staten framöver inte alls skulle
syssla med teaterverksamhet. Driften överläts istället på enskilda personer, som fick
hyra byggnaderna. Dramaten kom därmed att drivas av en skådespelarassociation
under ledning av Gustaf Fredrikson (”Frippe”). Namnet ”Kungliga Dramatiska
Teatern” fick användas, men inget stöd från kung eller riksdag utgick längre och
nationalteatertanken var långt bort.
Att Operan och Dramaten idag är belägna vid Gustav Adolfs torg respektive Nybro-
plan har sin grund i ett initiativ från finansmannen Knut Wallenberg. Upprinnelsen
var ett konsortium grundat 1889 med ändamålet att uppföra en ny operabyggnad,
vilken stod färdig 1898 och smyckades med epitetet Kungliga Teatern. Samtidigt
fråntogs associationen på Dramaten rätten att kalla sig kunglig, men ett återupp-
rättande av det kungliga namnet skedde 1908 när man flyttade in i marmorpalatset
vid Nybroplan, också den byggnationen ett resultat av teaterkonsortiets initiativ.
Både Kungliga Dramatiska teatern och Kungliga Teatern (Operan) hade en organ-
isationsform av privata aktiebolag, om än med avgörande statligt inflytande. Statens
hållning präglades av motstridighet. Å ena sidan var tanken att bolagen skulle
inbringa vinst åt sina ägare. Å andra sidan kunde de ses som nationalscener med
förpliktelser gentemot staten. Men formellt användes nu inte nationalscens-
begreppet. Reglementet för nya Dramaten, daterat november 1907, anger bara kort
och gott att teatern ska ”uppföra dramatiska verk af konstnärligt värde med hänsyn
särskildt till den inhemska och klassiska dramatiken”. Inte heller i reglementets upp-
dateringar 1919 och 1922 talas om ”nationalscen”.
Att begreppet fanns kvar i det allmänna medvetandet under de kommande decen-
nierna står ändå klart, vilket framgår av ett direktörstal i Svenska Akademien i
december 1962, hållet av dåvarande Dramatenchefen Karl Ragnar Gierow. Han fann
nationalscensbegreppet problematiskt: ”Vilka är de omistliga nationella värden, som
vi, som vårt folk, som något folk har att vårda? Finns de? Frågan är på sin plats i den
6

sal, där man fick höra orden: ’Blott barbariet var en gång fosterländskt.’ ”Frågorna
ställdes mot bakgrund av andra världskrigets och nazismens besudling av begreppet
”national”, och samtidigt mot fonden av nya politiska spänningar och en ny inter-
nationalism, manifesterad genom bildandet av FN.
När Gierow håller sitt direktörstal räknas Dramaten som en statlig angelägenhet,
men först 1975 omsätts det förhållandet formellt genom att teatern då ombildas i ett
aktiebolag vari staten äger alla aktierna. Det som teatermannen Lindeberg hade före-
språkat på 1820-talet hade först nu blivit verklighet. Och det är också först i och med
detta som nationalscensbegreppet får ett ordentligt genomslag i de dokument som
följer med anslaget. Det statliga regleringsbrevet fastslår att ”Kungliga Operan AB
och Kungliga Dramatiska Teatern AB är nationalscener för opera och balett respek-
tive talteater”. Och även målen är klart formulerade: Dramaten skall ”vara den i
Sverige ledande institutionen inom teaterns område och som nationalscen vara ett
föredöme för andra institutioner vad gäller utveckling, förnyelse och konstnärlig
kvalitet”; ”vårda och främja det svenska språket och det nationella kulturarvet inom
teaterns område”; ”stödja nyskapande svensk teaterkonst genom att beställa och
framföra nyskriven svensk dramatik”; ”ha en bred repertoar med både klassiska och
moderna verk; nå en så bred och stor publik som möjligt” samt ”genom hög kvalitet
och bevarad nationell egenart kunna hävda sig väl i jämförelse med de främsta
scenerna utomlands och i det internationella samarbetet”.
Målen är modernt utformade och i linje med kulturpolitiska mål för andra
europeiska nationalscener, samtidigt som de står i förbindelse med Gustav III:s
ursprungliga initiativ. Men det framgår också av Dramatens historia att ordet
”nationalscen” inte alltid varit i fokus och att det är ett begrepp som måste ses som
historiskt och ideologiskt betingat, att det på intet sätt kan tas för givet utan är
problematiskt och kräver diskussion. Det gäller i högsta grad i våra dagar, vilket
belyses i avsnittet ”Nationalteatrarnas framväxt och utveckling i Europa”.
7

Nationalteatrarnas framväxt i Europa
Ordet ”nationalscen” är – som så många andra benämningar där ”national-” och
”nationell” ingår – ett historiskt och på många sätt problematiskt begrepp. Det är
ändå påfallande hur ordet ännu har en levande och föränderlig innebörd, inte minst i
det europeiska perspektivet efter Murens fall. Nedanstående är inte avsett som en
komplett historik utan ska ses som ett antal nedslag i de nationella scenernas
framväxt och utveckling.
Comédie Française i Paris räknas som den första nationella teatern (även om
begreppet ”national-” från början inte användes). Teatern grundades 1680 av Ludvig
XIV och gavs ett kungligt monopol att med sin fasta ensemble uppföra fransk-
språkiga pjäser i Paris med omnejd. I synnerhet spelades verk av Racine och Molière
och teatern kallas ofta ”Molières teater”. Teatern är fortfarande en central och
betydelsefull institution, men det franska teaterområdet präglas idag av ett brett
spektrum av teatrar med nationell ställning. Om vi uppehåller oss vid 1900-talet, så
var inrättandet av ”Théâtre National Populaire” ett tecken på hur en demokratisk
folkteatertanke bröt igenom i kulturpolitiken.
Efter andra världskrigets slut skedde en bred regionalisering av den franska statliga
kulturpolitiken och i dagsläget finns cirka 50 institutioner inom så kallade ”Centres
dramatique nationaux”, nationella dramatiska centra, ibland med termen ”national-”
eller ”nationell” i sina namn. Men som egentliga franska nationalteatrar räknas
endast fem institutioner: Comédie Française, Théâtre de l’Odéon, Théâtre National
de Chaillot, Théâtre National de Strasbourg och Théâtre de la Colline.
Comédie Française var mönsterbildande för nationalteatrarnas framväxt i Europa –
från början ofta tillkomna som på en gång konstnärliga och ideologiska uttryck för
kungadömena och furstendömena. Så grundades Det Kongelige Theater i Köpen-
hamn 1748 som en dansk nationalscen för teater, balett, opera och orkester, liksom
Burghtheater i Wien 1741, Kungliga Operan och Kungliga Dramatiska Teatern i
8

Sverige 1773 respektive 1788, och 1776 den tyska nationalteatern i Berlin (Friedrich-
stadt), liksom Bolsjoj (för opera och balett) och Malyj (för dramatik) i Moskva.
Men nationalteatrarnas framväxt i Europa är i synnerhet ett resultat av 1800-talets
idealistiska nationalism där den nationella kulturella institutionen sågs som ett
uttryck för en anda av enhet hos nationen, dess folk och språk. Nationalstat och
nationalromantik flätades ihop, men där fanns också starka strömningar av demo-
kratisk utveckling och medborgerlighetstänkande. Denna enhet gestaltades sym-
boliskt i det speglande mötet mellan scen och salong. Nationalteatrarnas historia blir
därmed tätt sammanflätad med den politiska historien – och detta fenomen sträcker
sig påtagligt vidare genom 1900-talet och in i våra dagar, när en ny tids nationell fri-
görelse och nationalism söker kulturella uttryck.
I Norge grundas Den Nationale Scene i Bergen 1850, och i Oslo Nationaltheatret
1899. I Oslo återfinns också Det norske teatret 1912 (privatägd med statligt stöd, för
dramatik på nynorska och norska dialekter). Efter unionsupplösningen fick National-
theatret en särskild ställning som samlande institution för det självständiga norska
kungariket.
I Finland grundas den finskspråkiga Nationalteatern 1872 och den svenskspråkiga
nationalscenen Svenska Teatern 1915.
I Tyskland är teatrarna historiskt sett starkt knutna till furstendömen och stat. Den
tyska romantiken, med Goethe och Schiller, gav kulturen en avgörande ställning i
formandet av bildning och identitet – och teaterkonsten knöts till den nationella
självförståelsen. Schauspielhaus vid Gendarmenmarkt i Berlin var tidigt säte för den
tyska nationalteatern och kallades från 1821 Königlisches Schauspielhaus och efter
första världskriget Preussisches Staatstheater Berlin. Efter andra världskriget fick
Deutsches Theater en särskild ställning som tysk scen, men det var nu uteslutet att
använda begreppen ”nationell” och ”national-” för de kulturella institutionerna.
9

Detta gällde också Burghtheater i Wien efter att teatern vid Anschluss 1938 utnämnts
av nazisterna till ”tysk nationalscen”.
I slående motsatsställning till den tyska nationella teaterns institutionella karaktär
står den brittiska teatern, vilken historiskt har varit organiserad som privatägda
bolag, från 1500-talet och framåt. Att notera är att Abbey Theatre i Dublin, Irland, var
den första statligt finansierade engelskspråkiga teatern när den grundades 1904. Efter
Irlands självständighet från Storbritannien 1921, kom Abbey Theatre att bli irländsk
nationalscen med nationellt stöd från 1925, och benämns nu The National Theatre of
Ireland.
Det dröjde till 1963 innan National Theatre i England grundades (nu The Royal
National Theatre). Teatern har en särställning som en av två brittiska teatrar med
avgörande statsunderstöd, den andra är Royal Shakespeare Company. Men sub-
ventionsgraden är förhållandevis låg och understiger hälften av teaterns utgifter.
Nationalteatrarna i Central- och Östeuropa följer det generella mönstret för kultur-
institutioner i nationalstatens tjänst. Som exempel kan nämnas den rumänska
nationalteatern som grundades 1852 och gavs namnet nationalteater 1875, national-
teatern i Belgrad som fick hus och verksamhet 1869 och den ungerska nationalteatern
som öppnades 1837. Dessa teatrars verksamhet och position har helt präglats av den
politiska utvecklingen i respektive land, vilket inneburit stora förändringar efter
1989. Vissa har under efterkrigstiden fått en svag konstnärlig ställning och dålig
förankring hos publiken, vilket inte förändrats efter 1989. Andra – som National-
teatern i Belgrad – har fått en stark position genom att teatern blev en samlande
instans för motståndet mot Miloševi .
En nyväckt nationalism kan också få destruktiva konsekvenser, som i Ungern där de
kulturella institutionerna under senare år har fråntagits sin självständighet och blivit
alltmer politiserade i sin ledning (ett undantag är Katona József Színház, genom sin
ställning som stadsteater). På andra håll – exempelvis hos Stary National Theatre i
10

Krakow, Polen – blir det tydligt att en konstnärligt avancerad teater kan få ny
nationell betydelse just i kraft av att vara en självständig institution i ett brett och
komplext offentlighetssammanhang.
Även en kort beskrivning av nationalteatrarnas framväxt och utveckling tydliggör att
”nationalscenen” är ett problematiskt begrepp, men också föränderligt och levande –
både som begrepp och realitet. Många av Europas nationalteatrar tillkom historiskt
som uttryck för en idealistisk 1800-talsnationalism. I skuggan av 1900-talets historia
finns inget idealistiskt skimmer kvar över prefixet ”national-”, samtidigt som en ny
nationalism gjort sig gällande efter Berlinmurens fall. Begrepp får nya innebörder
och de nationella kulturinstitutionerna har att utveckla sin identitet och mening i ett
Europa och en värld i ständig förändring.
Dramaten och verksamheten i dag
Teaterproduktion
Under de senaste tre åren har Dramaten haft premiär på ca 20 nya produktioner varje
år, varav 6-8 produktioner huvudsakligen har vänt sig till barn och ungdom. Totalt
ges omkring 900 föreställningar årligen. Teaterverksamheten bedrivs med sju scener
som bas. På Stora scen (750 platser) och Lilla scen (350 platser) spelas repertoarteater
med upp till fyra respektive tre parallella produktioner. På de övriga scenerna,
Målarsalen (160 platser) samt Tornrummet och Lejonkulan (båda med ca 60 platser)
spelas i regel en uppsättning i taget.
Sedan 2009 disponeras Elverket av Unga Dramaten. För närvarande är Elverkets
scenrum uppdelat på tre mindre spelplatser för att kunna möta olika åldrars behov.
Publiken omfattar alla åldrar från fem år upp till unga vuxna samt föräldrar, lärare
och andra vuxna i unga människors närhet.
Teater är en påtagligt personalintensiv verksamhet. Dramaten har idag ca 260 tills-
vidareanställda och engagerar årligen ca 400 tidsbegränsat anställda varje år. Det
totala antalet årsverken uppgick 2010 till 330, fördelat på ca 55 olika yrkesgrupper.
11

Dekorer, kostymer, peruker och masker tillverkas i allt väsentligt vid teaterns ateljéer
och verkstäder. Endast en mindre del läggs ut på externa entreprenörer och då
främst inom områden där teatern saknar egen kompetens. Dramatens interna till-
verkningsresurser möjliggör en framtagningsprocess som sker i nära samarbete
mellan upphovsmän och hantverkare, vilket möjliggör större konstnärlig frihet och
lägger grund till ständig förnyelse i den sceniska gestaltningen. Därmed främjar det
gedigna hantverkskunnandet i högsta grad det konstnärliga slutresultatet. Inom de
olika avdelningarna vidmakthålls och utvecklas dessutom yrken som är specifika för
teaterområdet och i många fall är unika på den övriga arbetsmarknaden.
Dramaten har en stor fast ensemble, med för närvarande 47 tillsvidareanställda
skådespelare. Därutöver finns varje år ungefär lika många skådespelare som har
kontrakt för begränsad tid (upp till fem år) eller är anställda för en viss produktion.
Den stora andelen tillsvidareanställda skådespelare är själva grunden för Dramaten
som ensembleteater. Tradering av skådespelarnas yrkeskunnande sker över
generationer, liksom utveckling och förnyelse av skådespelarkonsten. Utifrån
kontinuitet ges möjlighet till ett personligt ansvarstagande som är både konstnärligt
utvecklande och ömsesidigt. Den stora fasta ensemblen – uppmärksammad inter-
nationellt för den höga nivån i skådespeleriet – utgör kärnan i Dramatens identitet.
Dramaten i Sverige och internationellt
Turnéer
I samarbete med Riksteatern genomförs turnéer i Sverige med minst en produktion
per år. De båda teatrarnas resurser och kompetenser kompletterar varandra på ett
bra sätt när Dramatens produktioner besöker olika orter i landet med Riksteaterns
turnéorganisation.
12

Digitalsändningar och televiseringar
De senaste åren har en produktion årligen digitalsänts live till ett stort antal biografer
runt om i landet. Samtidigt har överföring till television gjorts i samarbete med SVT.
Samarbetet med SVT har indirekt finansierat de omfattande tekniska resurser som
krävs för digitalsändning till biograferna.
Gästspel och Ingmar Bergman International Theatre Festival
Dramaten gästspelar utomlands i begränsad omfattning, vanligtvis med någon eller
några produktioner per år, och förutsättningarna är alltid att den mottagande teatern
eller festivalen kan finansiera merkostnaderna. Enstaka svenska och internationella
gästspel tas emot på Dramatens scener.
2009 genomfördes den första upplagan av Ingmar Bergman International Theatre
Festival. Under tio dagar presenterades gästspel från flera av de mest framstående
teatrarna i Europa samt ett omfattande program bestående av seminarier, forsknings-
symposier och publiksamtal med skådespelare. Syftet med festivalen är att stärka
Dramatens ställning i ett internationellt sammanhang samt att erbjuda den svenska
publiken utländska gästspel på hög nivå. Dramaten planerar att genomföra nästa
festival 2012. Ambitionen är att Ingmar Bergman Theatre Festival ska vara en per-
manent och kontinuerligt återkommande internationell teaterfestival.
Teaternätverket MITOS 21
Dramaten är medlem av det europeiska teaternätverket MITOS 21, tillsammans med
en rad ledande teatrar: National Theatre (London), Katona Jószef Színház (Budapest),
Narodowy Stary Theatr (Krakow), Schauspiel Frankfurt, Deutsches Theater (Berlin),
Düsseldorfer Schauspielhaus, Det Kongelige Teater (Köpenhamn), Théâtre Vidy-
Lausanne (Lausanne), Toneelgroup (Amsterdam) och Théàtre National de la Colline
(Paris). Nätverket träffas regelbundet och utbyter erfarenheter, vilket också är en bas
för kontakter och möjliga samarbeten mellan teatrarna. I maj september 2009 arran-
gerade Dramaten ett ”Dramaturgs meeting”, vari de flesta teatrarna i nätverket del-
tog.
13

Dramaten&
Utöver ordinarie produktioner bedrivs under samlingsnamnet Dramaten& en om-
fattande kringverksamhet med seminarier, konserter, introduktioner, performance
och andra publika arrangemang, som ligger vid sidan av de ordinarie produktion-
erna. Aktiviteterna är mycket olika till sin karaktär och inbjuder exempelvis till
medagerande eller fördjupning av angelägna ämnen och frågeställningar som tas
upp i de föreställningar som finns på repertoaren.
Dramaten& omfattar också innehåll som inte kommer till uttryck i föreställnings-
repertoaren och olika samarbeten som banar väg för en ny publik. Genom att öppna
teatern för olika målgrupper med vitt skilda erfarenheter av teater blir Dramaten&
en del av ett aktivt publikarbete.
Verksamheten inom Dramaten& är ett uttryck för den stora teaterns möjlighet att
vara en öppen mötesplats och samlingspunkt – en plats för ett offentligt samtal om
såväl samhälleliga som konstnärliga frågor, ofta med ett internationellt perspektiv.
Det sker bland annat genom ett omfattande samarbete med andra konstnärliga och
kulturella institutioner; några exempel är Cinemateket, Bonniers Konsthall, Svenska
PEN, Nobelstiftelsen och en rad europeiska kulturinstitut.
Repertoar
Såväl klassiker som nutidsdramatik, både svenska och utländska pjäser, och ett stort
särskilt utbud för den unga publiken i olika åldrar, får sitt utrymme i Dramatens
repertoar. Med flera scener som sträcker sig från ca 60 publikplatser till bortåt 800, är
en stor spännvidd möjlig. Målarsalens ”svarta låda” och Lejonkulans studioscen ger
möjlighet att pröva nya uttryck, medan klassikerna har en given plats på de större
scenerna.
En ambition kan också vara att låta det samtida ta plats på Stora respektive Lilla
scenen, och omvänt kunna undersöka en klassiker på någon mindre scen – det finns
14

en dynamik mellan pjäsval och scenrum. Beställningar av ny svensk dramatik är
alltid en central angelägenhet för Dramaten, ofta i samverkan med teaterns regis-
sörer, så att pjässkrivande och regihållning kopplas samman.
Publik
2010 sågs Dramatens egna produktioner av ca 273 000 personer. Av dessa var ca
62 000 barn, ungdomar eller unga vuxna upp till 26 års ålder. Den unga publiken har
ökat betydligt under det senaste året som ett resultat av medvetna satsningar på
teater för dessa grupper. Det har skett framför allt genom två strategiska val, dels
stärkandet av Unga Dramatens verksamhet och dess flytt till Elverket och dels de
mycket fördelaktiga biljettpriserna till alla Dramatens föreställningar för barn och
unga under 26 år.
Dramaten har en stor publik i åldrarna över 55 år och under 30 år. Åldrarna där-
emellan är svårare att nå – där ökar inte besöksantalet utan ligger kontinuerligt på en
otillfredsställande låg nivå. Det är ett förhållande som känns igen från andra teatrar
och kulturinstitutioner, men det är angeläget för Dramaten att på ett bättre sätt nå
denna stora potentiella publik.
Personer födda utomlands eller födda i Sverige med utländska föräldrar utgör ca
17 % av landets befolkning – av Dramatens publik utgör gruppen ca 12 %. En viktig
kanal för att nå fler i den gruppen är genom skolan och därför har barn- och ung-
domsverksamheten mycket stor betydelse för tillväxten.
Hälften av Dramatenbesökarna kommer från andra delar av Stockholms län än
Stockholms innerstad. 16 % kommer från andra delar av landet än Stockholms län.
Dramaten arbetar med att öka teaterns relevans för hela landet genom turnéer, tele-
viseringar, digital sändningsteknik, mer omfattande sommarspel och ett utvecklat
samarbete med resebranschen.
15

Dramatens arkiv – att göra historien tillgänglig
Dramaten har ett omfångsrikt arkiv med handlingar som dokumenterar verksam-
heten och teaterkonstens utveckling under de senaste hundra åren. Materialet är
unikt i sitt slag, även i en europeisk jämförelse, och omfattar bland annat bolags-
dokument, fotografier, trycksaker och manuskript. De senaste trettio åren har dess-
utom produktionerna dokumenterats med videoteknik.
Flera olika digitaliseringsprojekt har genomförts i samarbete med fristående
finansiärer, bland annat har en stor del av föreställningsfotografierna scannats och
indexerats samt ungefär hälften av videodokumentationerna blivit överförda till
digitalt format. Nästa steg blir att digitalisera en stor och nästintill komplett samling
av dekorfotografier och regimanuskript från regissörer som Alf Sjöberg, Olof
Molander och Ingmar Bergman.
En långsiktig ambition är att bygga ett informativt webbarkiv som är tillgängligt för
forskning och en intresserad allmänhet. Grunden till detta har lagts genom pub-
licering av Dramatens rollbok som innehåller repertoaruppgifter från samtliga före-
ställningar sedan 1908. Rollboken är en välbesökt och uppskattad del av Dramatens
webbplats. Dramatens arkiv blir på så vis alltmer en del av teaterns levande verk-
samhet, öppen för en publik som får ta del av teaterns historia och minne, i kontakt
med skådespelare, regissörer, dramatiker och andra yrkesgrupper, från såväl för-
flutna sekel som nyss passerade säsonger.
Dramaten ser det som sitt ansvar att ha en hög ambition beträffande arkivets kvalitet
och tillgänglighet. Arkivkompetensen tillförsäkras genom en särskild arkiv- och
bibliotekschef, en heltidstjänst vars innehavare har teatervetenskaplig erfarenhet och
forskningskompetens.
16

Biljettintäkter
Egenintäkterna utgör ca 20 % av omsättningen. Större delen av dessa medel kommer
från en betalande publik och är självfallet mycket viktiga. Samtidigt är det viktigt att
Dramaten har biljettpriser som möjliggör för olika grupper att besöka teatern.
Stora scen har en differentierad prissättning på olika platser i salongen medan det i
stort sett tillämpas enhetspris på övriga scener. Barn och ungdom under 26 år betalar
aldrig mer än 100 kronor per biljett, oavsett scen och placering i salongen. Skolföre-
ställningar har lägre pris och är anpassade till respektive scen. Arrangemangen inom
Dramaten& har ofta ett förhållandevis lågt biljettpris eller är helt avgiftsfria, som vid
introduktioner och samtal efter föreställningarna, vilket är viktigt för att locka ny
publik.
Dramaten i samtiden och framtiden
Högkultur som subkultur, populärkultur som finkultur? Var befinner sig Dramaten
på det kulturella fältet?
I mars 2006 hölls ett seminarium i Börssalen, arrangerat av Svenska Akademien och
med inledning av dåvarande ständige sekreteraren Horace Engdahl. Seminariets
rubrik var ”Högkultur som subkultur?” och utgångspunkten var Horace Engdahls
påstående att det under de senaste decennierna skett avgörande förändringar på det
kulturella området; förändringar som har kritisk betydelse för de offentliga kultur-
institutionernas legitimitet.
Engdahls tes är att det inte längre kan sägas finnas en överordnad och normgivande
kultur i vårt samhälle, en konsensus om en eftersträvansvärd kultur som ska vara
föremål för kulturpolitik och folkbildningssträvanden. Han menar, i vart fall hypo-
tetiskt, att denna kultur – den forna högkulturen – alltmer har blivit en angelägenhet
för speciella grupper av anhängare, så att den snarare kommit att likna det som
brukar kallas subkultur. Om detta är en riktig beskrivning av en rådande situation
eller utveckling, så får det konsekvenser inte minst för stora offentligt finansierade
kulturinstitutioner som Dramaten. I det fall nationalscenens verksamhet förlorar sin
17

epresentativitet och legitimitet, vad finns då för skäl att bevara den höga graden av
finansiering med skattemedel?
Frågeställningarna kan väcka skilda gensvar och så skedde också vid ett inter-
nationellt seminarium på Dramaten i september 2010 där dramaturger från en rad av
Europas mest framstående teatrar deltog. Den medverkande kulturforskaren Johan
Fornäs instämde till stor del i beskrivningen av de kulturella förändringarna, men
såg dem som grund för en stärkt position och uppgift för offentligt finansierade kul-
turinstitutioner, i det att de aktivt får arbeta på ett kulturellt fält präglat av mångfald
och olikheter och vara en sorts kommunicerande och förmedlande instanser mellan
olika kulturella centra – ett fält således präglat av många subkulturer i stället för en
enda normgivande högkultur.
Vad beträffar Dramatens förhållande till den estetiska utvecklingen inom teater-
området, är det påfallande att man inte intagit en inskränkt traderande och
traditionalistisk hållning. Tvärtom har nya konstnärliga verkningsmedel och uttryck
fått snabba genomslag på scenerna och i relationen till publiken. Regissörer som Alf
Sjöberg och Per Verner-Carlsson har stått i nära förbindelse med både tradition och
förnyelse, och med parallella konstnärliga uttryck inom de angränsande konst-
arterna. Därtill finns på Dramaten en inriktning på skådespelarkonsten och på det
språkliga arbetet. I fokus står ordet och skådespelaren på teaterscenen. Detta innebär
dock inte en utmönstring av uttryck inom musik, dans eller bildkonst, eller av den
sceniska verksamhet som benämns performance eller sceniska installationer. På lång
sikt kommer teaterkonsten att undergå förändringar, så som den alltid gjort. För-
nyelse och tradition hänger oskiljaktigt samman. Men den dramatiska texten, det
talade ordet och skådespelarkonsten är nu och inom överskådlig tid de väsentliga
konstnärliga uttrycksformerna på Dramaten.
Vi ser det som nationalscenens uppgift att aktivt reflektera över förändringarna på
kultur- och samhällsområdena och att utveckla teaterverksamheten i beaktande av
18

såväl teaterns traditionssammanhang som dess nutida ställning. Detsamma gäller
utvecklingen och förnyelsen av teatern som konstart och uttrycksmedel.
Dramaten, mångfalden och globaliseringen
Utifrån det svenska samtida samhällets genomgripande utveckling mot mångfald
och globalisering förändras också Dramatens ställning som nationalscen. Den
svenska nationalscenen verkar i ett samhälle där ord som ”svensk” och ”nation” har
fått nya innebörder. Definitioner och kategoriseringar av sådant som språk, kön,
klass, etnicitet och religion är redskap för förståelse, men är själva problematiska
genom att de skapar åtskillnader. I en sådan situation får teatern en speciell roll som
offentlig plats för samtida gestaltningar av samhället och individen, i all deras
komplexitet.
Det är tydligt att det bland Europas stora offentligt finansierade teatrar just nu pågår
en aktiv satsning på att låta teatern som fysisk plats bli ett forum för det offentliga
samtalet. Mångfald och globalisering för med sig en fragmentisering på offentlighets-
området och teatrarna uppmärksammar en möjlig ny uppgift som plats för förmed-
lande möten.
Verksamheten med samtal och seminarier inom Dramaten& har motsvarigheter på
många stora teatrar i Europa idag, ibland i anslutning till den egna repertoaren men
ofta som en självständig aktivitet där publiken kan delta i diskussioner kring aktuella
frågor. Ett tydligt exempel var Dramaten&:s arrangemang ”What is European? Who
is European?” (januari 2011), där värderingar kopplade till begreppet ”europé”
diskuterades, i ljuset av 1900-talets historia och med fokus på villkoren för dagens
europeiska gemenskap.
Dramaten och den regionaliserade kulturpolitiken
Dramaten får i den regionaliserade kulturpolitiken en betonad relevans som nation-
alscen för teatern i Sverige. Det sker i förhållande till publiken när Dramaten når hela
landet via turnéer och televiseringar etcetera. Men det sker även i förhållande till
19

teatrarna i landet och deras medarbetare. Dramaten är den teater i Sverige som kraft-
fullast samlar scenkonstområdets olika professioner och utgör därför den i särklass
viktigaste kunskapsbasen i landet för traderandet och utvecklandet av yrkeskun-
nande och konstnärliga uttryck inom scenkonsten.
Det kommer därigenom hela landets scenkonstkunnande till del att Dramaten finns
som resursstark institution. Kontinuiteten genom den fasta ensemblen och de fast
anställda vid ateljéer och verkstäder får en förlängning i mötet med det stora antalet
yrkesverksamma på tidsbegränsade uppdrag. Erfarenheterna från arbetet både på
och bakom scenerna förs på så vis vidare och blir en del av Sveriges samlade kun-
skap på scenkonstområdet. Det sker konkret både genom Dramatens engagemang av
ett stort antal upphovspersoner inom skådespeleri, regi, scenografi, ljus med mera,
och genom alla de som är verksamma vid ateljéer och verkstäder, liksom inom
produktionsplanering och publikarbete. Konstnärliga erfarenheter och kunskaper
förs på så vis vidare från Dramaten till hela det scenkonstnärliga Sverige.
Även Dramatens internationella samarbeten och kontaktytor får en betydelse för
teatern i hela landet. Arbetet med internationella regissörer, inbjudningar av
europeiska dramatiker, samt gästspelen och Ingmar Bergman International Theatre
Festival ger ringar på vattnet i det scenkonstnärliga Sverige som helhet.
Dramaten och kvalitetsbegreppet
Begreppet kvalitet används idag alltmer för att uttrycka och värdera egenskaper i
olika sammanhang. Ofta används det logistiskt men ibland rör det mer svårbestämda
egenskaper, vilket i synnerhet är fallet på det konstnärliga området – och många
menar att det där borde undvikas.
Dramaten ser kvalitet som ett meningsfullt begrepp och att det därmed är en poäng
att det i riktlinjernas första punkt talas om ”konstnärlig kvalitet”. Det ska dock inte
ses som något givet och kvantifierbart, utan tvärtom som ett ”utmaningsbegrepp”
som alltid är föremål för olika motstridiga och föränderliga tolkningar. Samtidigt har
20

kvalitetsbegreppet en basal och oomtvistad innebörd på Dramaten – upprätthåll-
andet av en hög kompetens vid ateljéer och verkstäder, liksom en hög konstnärlig
nivå inom skådespeleri samt områden förbundna med upphovsrätt, som regi,
scenbild och ljussättning.
Dramaten, kulturarvet och språkvården
Dramaten gavs vid sitt grundande 1788 en mycket tydlig uppgift direkt knuten till
det svenska språket, vilket också framgår av att teaterns tillkomst föregicks av det
1782 instiftade ”Förbättringssällskapet för svenska språket” (med uppgift att läsa och
granska dramatiska verk på svenska). Kungens ursprungliga vilja var att Dramaten
endast skulle spela svenska pjäser och inriktningen på det svenska språket har
bevarats genom teaterns historia. Även när utländsk dramatik har spelats, har det
svenska språket stått i fokus genom en omsorg om goda översättningar – och
nyöversättningar.
I de nuvarande riktlinjerna är ”språkvård” ett använt begrepp. Det är hämtat från
tyskans ”Sprachflege” och innebar ursprungligen en strävan att få språkbrukare att
följa de språknormer som ansågs vara riktiga. Dramaten blev som nationell kultur-
institution en del av denna statliga hållning till språkvård. I våra dagar finns inte
samma syn på det språkpolitiska området och begreppet ”språkvård” används inte
på samma sätt och i samma omfattning.
Detsamma gäller beträffande begreppet kulturarv, som ursprungligen har haft en
snävare innebörd än idag, med underförstådd betydelse som varandes en nations
eller ett folks mer eller minde enhetliga andliga arv vars särart förvaltas från
generation till generation.
En nationell kulturinstitution som Dramaten har idag knappast en mindre viktig
ställning än förr på dessa områden. Tvärtom ställs ökade krav på den nationella
kulturinstitutionens medvetenhet om komplexiteten i och förändringarna av inne-
börderna av språk och kultur. En aspekt av dessa förändringar är det erkännande av
21

fem svenska minoritetsspråk som fick genomslag i lag år 2000, en annan är den för-
ändring och utveckling som skett språkligt utifrån de senaste decenniernas invand-
ring. Språk i Sverige är något annat idag än bara för några decennier sedan. Det på-
verkar och stärker Dramatens ställning som nationalscen med språket i fokus.
Dramaten – en plats för undersökning och forskning
Dramaten är en plats för undersökning och gestaltning av människans identitet och
språk – här sker en existentiell grundforskning i förbindelse med det större forsk-
ningssammanhanget på universitet, högskolor och akademier. Det finns också en
påtaglig forskande, experimenterande och kunskapsutvecklande dimension hos
teaterområdets yrkeskunnande och olika tekniker.
Bevarande och tradering hör nära samman med omprövning och förnyelse, och både
skådespelaren och maskören, dekormålaren och ljussättaren befinner sig vid en kors-
väg av historia och framtid i uttrycksmedlen. Det har på senare tid vuxit fram en
stark medvetenhet på Dramaten om den stora teaterns betydelse som en plats för
forskning – en medvetenhet i nära samband med utvecklingen inom forskning och
utbildning till en integrering av det konstnärliga området.
Traditionellt har de konstnärliga institutionerna haft begränsat samröre med
institutionerna inom forskning och utbildning. Idag finns en större öppenhet för att
se den konstnärliga verksamheten som relevant i termer av forskning, och det blir
naturligt att sådana perspektiv integreras i Dramatens verksamhet.
Analys av nuvarande uppdrag
Dramaten ska vara den i Sverige ledande institutionen inom teaterns område och som
nationalscen vara ett föredöme för andra institutioner vad gäller utveckling, förnyelse,
konstnärlig kvalitet samt hantverksskicklighet i ateljéer och verkstäder.
Vi ser begreppet ”föredöme” som mindre lyckat, eftersom det kan tolkas som att
andra teatrar bör anta Dramaten som modell – vilket inte är meningen inom den
svenska nutida teatern. Likväl bör Dramatens position på de angivna områdena
22

etonas – Dramaten har en särställning av riktgivande betydelse för hela det svenska
teaterlivet, inte minst i en regionaliserad kulturpolitik.
Dramaten ska kunna hävda sig väl i jämförelse med de främsta scenerna utomlands och i det
internationella samarbetet.
Det är alltmer befogat att se Dramaten i ett internationellt sammanhang. Det vore
rentav en poäng att utöka formuleringen så att begreppet ”nationalscen” kan ges en
innebörd just utifrån det internationella perspektivet. Att vara en stor nationell
kulturinstitution innebär idag att befinna sig på ett fält där nationellt och
internationellt möts på nya sätt, och detta bör kunna finnas med i en målformulering.
Begreppet ”hävda sig” bör uppfattas som att Dramaten ska kunna ha en liknande
central ställning och betydelse som motsvarande teatrar utanför Sverige. Däremot
ska begreppet ”hävda sig” inte ses som tävlingsbetonat – det konstnärliga området är
inte en kraftmätning med olika placeringar, som på det idrottsliga fältet.
Dramaten ska vårda och främja det svenska språket och det nationella kulturarvet inom
teaterns område.
Vi ser det som väsentligt att riktlinjerna även i fortsättningen omfattar frågor om
språk och kulturarv. Men den nuvarande formuleringen utgår delvis från en äldre
och idag inadekvat syn på språk och kultur, där ett begrepp som ”vård” är otill-
räckligt.
Dramaten ska --- stödja nyskapande svensk teaterkonst genom att beställa och framföra
nyskriven svensk dramatik.
Denna formulering är i de senaste riktlinjerna sammanförd med det föregående
stycket om språk och kulturarv. Vi menar att den bör ha en självständig placering. Vi
menar också att den bör utökas så att uppdraget att stödja nyskapande svensk teater-
konst inte endast ska fullgöras via dramatiken, utan också genom regi och scenografi
med mera.
23

Dramaten ska ha en varierad repertoar samt en god balans mellan klassiska och moderna verk
i repertoaren samt nyskapande verk på svenska språket.
Det är relevant att riktlinjerna inkluderar en formulering om repertoarens bredd och
karaktär. Emellertid saknas det internationella perspektivet och dramatik för barn
och unga. Bestämningen av repertoarens balans som önskvärt ”god” är svårtolkad
som riktlinje.
Dramaten ska nå en så bred och stor publik som möjligt. Det innebär att bedriva verksamhet
som riktar sig till vuxna såväl som barn och unga samt att arbeta för att nå nya publik-
grupper. Därutöver ska Dramaten verka för att göra teatern tillgänglig för personer med
funktionsnedsättning och ge boende utanför Stockholm tillfälle att se föreställningarna.
Formuleringen om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning kan få
finnas i en egen mening.
Uttrycket ”boende utanför Stockholm” är mindre lyckad. Uppgiften bör snarare
formuleras med ett perspektiv som explicit omfattar hela Sverige.
Dramaten ska i sin verksamhet integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv
samt främja det internationella och interkulturella utbytet och samarbetet.
Innebörden är välgrundad och föreslås gälla även fortsättningsvis men formuler-
ingarna bör ses över och disponeras i texten utifrån riktlinjernas utformning som
helhet.
Dramatens syn på uppdraget och förslag till nya riktlinjer
Dramaten har som nationalscen en unik ställning inom svensk teater och är den
ledande kraften för dess bevarande och utveckling.
Dramaten ska som nationalscen besitta högsta kvalitet i konstnärlighet och hant-
verksskicklighet samt uppnå kontinuitet och utveckling genom en stor fast ensemble
och en stor andel fast anställda inom ateljéer och verkstäder. Därigenom blir Drama-
ten en viktig kunskapsmässig bas för det svenska teaterlivet.
24

Dramaten har som nationalscen en särställning som den teater i landet där de främ-
sta scenkonstnärerna får resurser till att skapa nydanande teaterkonst.
Dramaten har sedan grundandet en central position för språk och kulturarv, och är
en avgörande och levande kraft för deras berikande i vår tid.
Dramaten har en unik ställning i den svenska teaterhistorien och förkroppsligar den
svenska teaterkonstens erfarenheter över lång tid. Arkivet och samlingarna är en
omistlig del av det svenska kulturarvet på teaterns område, och det ingår i Drama-
tens verksamhet att med modern teknik tillgängliggöra dem.
Dramaten vänder sig som Sveriges nationalscen genom en bred och innehållsrik och
spänningsfylld repertoar till en stor publik i hela landet, med särskilda satsningar på
barn och ungdom.
Dramaten har som nationell kulturinstitution en särställning som kulturell och
samhällelig mötesplats och samlingspunkt – öppen för samtal och reflektion, liksom
för samarbeten med andra kulturinstitutioner och nya konstnärliga uttrycksformer.
Dramaten är som nationalscen den främsta teatern i landet vad gäller internationella
perspektiv, samarbeten och utbyten, och berikar därmed hela det svenska teaterlivet.
Förslag till formuleringar av riktlinjer avseende verksamheten
Nationalscen inom teaterområdet
Dramaten ska vara den i Sverige ledande institutionen inom teaterns område och
som nationalscen stå på högsta nivå vad gäller utveckling, förnyelse, konstnärlig
kvalitet samt hantverksskicklighet i ateljéer och verkstäder.
25

Dramaten ska som nationalscen verka i ett internationellt teater- och kultur-
sammanhang och initiera internationella samarbeten samt främja interkulturellt
utbyte.
Språk och kulturarv
Dramaten ska förvalta och berika det svenska språket och kulturarvet inom scen-
konstområdet, samt ta aktiv del i och ge uttryck åt utveckling och förändringar inom
samtida svenskt språk, tankeliv och värderingar.
Repertoar
Dramaten ska ha en varierad repertoar som omfattar svenska och internationella
klassiska och moderna verk, samt inkludera dramatik för barn och ungdom.
Dramaten ska även stödja nyskapande svensk scenkonst genom att beställa och
framföra nyskriven svensk dramatik, samt genom att ge utrymme åt nyskapande
scenkonstnärer.
Dramaten ska därutöver vara en samlingspunkt för offentliga möten och samtal.
Publik
Dramaten ska nå en så bred och stor publik som möjligt och verksamheten ska rikta
sig till vuxna såväl som barn och unga. Dramaten ska sträva efter att nå nya publik-
grupper. Därutöver ska Dramaten verka för att göra teatern tillgänglig för publik
med funktionsnedsättning. Dramaten ska vara en angelägenhet för en publik i hela
Sverige och på olika sätt öka tillgängligheten.
Arkivsamlingar
Dramaten ska ta ett kontinuerligt ansvar för ett kvalificerat arkiv och se tillgänglig-
görandet av dess dokument som en angelägenhet för en stor publik.
Jämställdhet och mångfald
Dramaten ska i sin verksamhet integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.
26

Konsekvenser för verksamhet och ekonomi
De förändringar som föreslås ryms till största del inom dagens verksamhet och
innebär huvudsakligen en modernisering av riktlinjerna. I viss mån formuleras
tyngdpunktsförskjutningar i uppdraget men dessa behöver inte i sig påverka de
sammantagna ekonomiska förutsättningarna. Däremot kvarstår det faktum att
Dramaten, trots en god publiktillströmning, har svårt att nå en ekonomi i balans.
Uppgiften till Dramaten att pröva nuvarande uppdrag för nationalscenen och ge
konkreta förslag på framtida uppdrag gavs med förbehållet att förslagen ska rymmas
inom nuvarande ekonomiska ramar. När Dramaten har formulerat förslagen – i form
av riktlinjer – kan man ändå se motiv för en förstärkning av resurserna på fyra
områden för att kunna nå en rimlig ambitionsnivå:
1) satsningen på Unga Dramaten och på en ökad tillgänglighet för den unga
publiken,
2) utökningen av Dramatens arkiv till en digital del av teaterns levande
verksamhet,
3) utvecklingen av den internationella inriktningen med Ingmar Bergman
International Theatre Festival som främsta uttryck, samt
4) hävdandet av Dramaten som nationell kunskapsbas för den svenska
scenkonsten i den samtida kulturpolitiken.
27