Varför har två av Sveriges främsta idrottsmän i modern tid, dessutom ...

o tillsammans de kommande veckorna. Kalkstenshuset
har blivit utsett till ett av Europas 30 vackraste
av modetidningen Vogue.
Snart hörs visslande inifrån huset. Stefan Holm
har satt sig i fåtöljen i entrén och visslar Sovjets
nationalsång. Han förklarar för brottaren Tomas
Johansson att den »är världens bästa«. Tomas
instämmer inte. Han har mosats för många gånger
av den oövervinnerlige Alexander Karelin för att
kunna uppskatta hymnen.
Bara några meter från huset, omgiven av en
cypressallé och en berså, finns swimmingpoolen.
Vid poolkanten ligger en lång kropp och solar på
mage. Skulderbladen, överarmarna och vaderna är
täckta av tatueringar. Bredvid Patrik Sjöberg diskuterar
simmerskan Louise Karlsson de kommande
tävlingarna. Hon hoppas att det blir baskettävling
någon dag. Hon gillade när deltagarna spelade tillsammans
häromkvällen.
– Fan, vad kass jag var, säger Patrik. Fast korgarna
var för höga.
Varje inspelningsdag väntar en tävling. Resultaten
därifrån avgör vem av deltagarna som tvingas
lämna TV­programmet. Vinnaren ska diska, har
deltagarna beslutat genom en omröstning. Patrik
röstade emot. Han begriper inte varför vinnaren
ska bli bestraffad. Den här morgonen diskade han,
trots att första tävlingen ännu inte har avgjorts. Han
säger att det var lika bra att få det gjort, eftersom
han ändå kommer att vinna.
– Varför vara ödmjuk när man vet att man är
bäst? säger han.
Några medtävlare tycker att Patrik snackar för
mycket och tar för stor plats. Han har förklarat för
sina nya bekanta att han inte menar något illa, och
har bett dem säga ifrån ifall de tycker att han går för
»Båda två är fullt medvetna om att
de är med i TV-programmet på
grund av de senaste årens
pajkastning.«
långt. Det är sådan man är om man är göteborgare,
säger han.
– Utomstående förstår inte vår jargong och våra
skämt. Som unga var vår friidrottsgrupp ökänd i
Sverige. Var man inte rapp i käften hann någon
annan före. Göteborgare har sådant snack.
Han hoppas bli bättre förstådd i och med
TV­inspelningen:
– Många tror jag är en butter och bitter surpitt
som bara är kritisk och saknar självdistans, säger
han. Folk kommer nog att ändra uppfattning om
mig.
En som redan börjat göra det är Stefan Holm.
Inspelningarna på Malta är första gången Patrik och
Stefan umgås med varandra.
Efter ett lamt handslag på Arlanda flygplats insåg
Stefan och Patrik ganska fort att två decenniers höjdhoppande
var hade gett dem mer gemensamt än de
anade. De har under stora delar av sina liv befunnit
sig på samma platser i världen, omgivna av samma
människor. De har till och med några gemensamma
bekanta. Det finns mycket att snacka om.
Patrik tycker att de har »fantastiskt roligt tillsammans«.
Någon ny polare har han inte funnit i sin
tidigare antagonist – de ligger för långt ifrån varandra
i livsinställning och värderingar – men han ser
på Stefan med nya ögon. Kanske är de mindre olika
än han trodde.
Stefan Holm tycker likadant:
– Vi har ju rätt olika uppväxt. Jag från landet, han
från storstan. Han slog igenom som väldigt ung, jag
betydligt senare. Vi är väldigt olika som personer,
det kommer vi aldrig aldrig att komma ifrån. Samtidigt
har vi något gemensamt som ytterst få andra
har gemensamt – känslan av att hoppa 2,40.
– När vi suttit ner och tjôtat har jag upptäckt att vi
har samma sorts humor – ironi och sarkasm. Vi har
kul tillsammans. Fast produktionsbolagets tanke är
nog inte att vi ska bli jättekompisar.
Stefan har märkt att Patrik ibland försöker verka
mer laid back än vad han egentligen är. »Han har
mer koll än han ger sken av« på siffror och statistik,
menar Stefan.
Patrik skakar på huvudet. Att diskutera statistik
med Stefan
Holm u ndviker han
gärna – är de oense
om något plockar Stefan
omedelbart fram
datorn och googlar
diskussions ämnet.
Patrik försöker ta »faktaapparaten
S tefans«
statistik intresse med en
klackspark men det är
svårt ibland. Patrik är själv envis och petig.
Båda två är fullt medvetna om att de är med i
TV­programmet på grund av de senaste årens pajkastning.
De upplever att produktionsbolaget Meter
vill få dem att framstå som »hund och katt«. Ganska
fort kom Stefan eller Patrik överens om att de inte
var intresserade av ett sådant TV­program. De har
rett ut det som varit.
Missförstånd har också gjort sitt.
Patrik säger sig aldrig ha sagt att Stefan inte
skulle klara 2,30. Däremot att det inte var »någon
höjd att imponeras av«. Sedan bad han journalisten
som frågade att återkomma när Stefan hade »gjort
det ett par gånger«. Istället tog Stefan åt sig och
gjorde 2,30 till en följetong som Patrik fortfarande
menar är larvig.
Stefan godtar hans förklaring men är fortfarande
förvånad att Patrik blev »provocerad av en t­shirt«.
– Det blev ett enormt ramaskri, säger han. Jag
tyckte tröjan var kul.
Ingen av dem menar att ordkriget
påverkat dem eller varit
någon stor grej. Men ofta blev
de triggade av varandras utspel.
Patrik till att retas ytterligare,
och Stefan till att få överbevisa
och tysta retstickan. Det var
bara synd att det skedde inför
öppen ridå och till kvällspressens
stora nöje, menar de.
Den tjänsten ska de inte göra tidningarna den här
gången.
Inför avfärden till den första deltävlingen
placeras de elva bredvid varandra på två led.
Stefan hamnar längst fram bredvid Patrik.
– Måste vi alltid gå bredvid varandra?
säger Stefan till Patrik. Vi ska ju vara
ovänner.
De skrattar. Någon ger ifrån sig en suck. Stefan
tar ny plats längre bak i ledet.
– Vi vet vad ni tänker, säger Sjöberg till
inspelningsteamet.
Värmen är kokande i viken Minugua Point på
östra Malta. Likt nyfikna barn kikar deltagarna ner
från klippkanten mot tävlingsanordningen nere i
vattnet.
– Patrik gjorde 7–0 på mig i höjdhoppet, säger
Stefan. Nu har jag chansen att snygga till siffrorna.
Några meter därifrån rättar Patrik Sjöberg till sin
hästsvans och blickar ut över Medelhavet och badturisterna
som solar på bergsklipporna en bit bort.
Alla inväntar order från produktionsbolaget. Patrik
Sjöberg passar på att fråga en av de nästan sjuttio
personerna i inspelningsteamet vilken morgondagens
tävling är. »Vet inte«, blir svaret.
– Ingen vet ju någonting, fräser Patrik.
Han tycker att intervjuerna inför tävlingarna tar
för lång tid. Jag säger att de är tvungna att filma
mycket om de ska få ihop till tio timmar tisdagsunderhållning.
Patrik menar att de nästan tolv timmarna
de filmade dagen före borde räcka en bra bit
på vägen.
– Men de skulle ha filmat efter midnatt. Det var
då det hände.
– Vad hände då? undrar genast en kvinna ur
inspelningsteamet.
– Vet inte, replikerar Patrik Sjöberg kvickt, och
brister ut i skratt tillsammans med Stefan Holm och
Tomas Brolin.
– Tystnad. Silence! ropar inspelningsledaren
»Tocke«.
Sjöberg får naturligtvis svårt att följa
uppmaningen.
»Patrik gjorde 7–0 på mig i
höjdhoppet, säger Stefan. Nu
har jag chansen att
snygga till siffrorna.«
– Holm! ropar han med ett pojkaktigt leende.
Stefan Holm skakar på huvudet och ler han också.
Tocke undrar om de elva känner sig redo att sätta
igång tävlingen.
– Vet inte, svarar Patrik, och brister ut i ny skrattsalva
tillsammans med Stefan och Brolin.
De elva mästarna blir kallade till samling för att få
veta vilka som ska stå bredvid varandra när det blir
dags för tävling och kamerorna slås på.
– Patrik, du ställer dig bredvid …
Tocke tittar på Stefan Holm.
– Det menar du inte? säger Patrik och försöker
låta överraskad.
– Det är för att ni båda är långa, säger en medtävlare
ironiskt.
– Jag är lång! utbrister Stefan.
På väg in under inspelningsteamets partytält för
en stunds skugga springer Stefan in i Patrik. Broderligt
lägger Patrik händerna på hans bröst.
– Ta det lugnt, säger han.
Stefan undrar om Patrik är rädd att han ska besegra
honom. Patrik går leende därifrån och mumlar
något som Stefan inte uppfattar i sorlet från de
medtävlande.
– Vad sa du? säger han.
Med tydlig stämma upprepar Patrik:
– Du har aldrig slagit mig, Holm.
Johan Persson praktiserade på Filter våren 2009 och
är numera frilansjournalist i Göteborg.
Tisdag 12 januari. Mästarnas mästare har premiär i
sVT1.
118 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 119