Varför har två av Sveriges främsta idrottsmän i modern tid, dessutom ...

Patrik gled över ribban ännu en gång. Den darrade…
den tyska publiken drog efter andan… i
samma sekund föll ribban av.
Dragan Tancics vision var en hårsmån från att slå in.
Istället hann den okände Sovjethopparen Rudolf
Povernitsin, med ett tidigare personbästa på 2,26,
först över 2,40. Tre veckor senare höjde landsmannen
Igor Paklin världsrekordet med ytterligare en
centimeter.
1986 blev ett skadedrabbat år för Patrik Sjöberg.
I brist på sportsliga höjdpunkter förverkligade han
pojkdrömmen om en vit Porsche 944 Turbo. Den
syntes allt som oftast parkerad framför entrén på
premiär biografen Palladium på Kungsportsplatsen
i centrala Göteborg. De obligatoriska parkeringsböterna
tog Sjöberg med en axelryckning – han
tjänade så mycket att de var ett mindre besvär än
det hade varit att leta parkeringsplats. I Expressen
jämfördes han med rockstjärnorna David Bowie och
Mick Jagger.
Den 30 juni 1987 hade 22­årige Patrik
Sjöberg, som alltid på tävlingsdagar,
svårt att få i sig frukost. Patrik nöjde
sig med kaffe, han kände sig tung och
osmidig med mat i magen. Han åt
hellre en banan på innerplan, eller sprang ut från
arenan och tog en cigg och en varmkorv.
Patrik klarade beslutsamt varje höjd på DN­galan
och när han gled över 2,35 var han högt över ribban.
Han kände att han aldrig hade gjort ett bättre hopp
på höjden.
Carlo Thränhardt sade till honom att hans tur att
slå världsrekordet var kommen.
»Stockholms stadion var knäpptyst.
Alla ögon var riktade
mot killen med den
b londa hockeyfrillan.«
Patrik höll med. Ribban skulle upp på världsrekordhöjden
2,42.
Stockholms stadion var knäpptyst. Alla ögon var
riktade mot killen med den blonda hockeyfrillan.
Han touchade ribban i första försöket, den gled
försmädligt av ställningen. Andra försöket var identiskt
med det första.
Exakt 58 fot från ribban stod Patrik Sjöberg. Han
hade ett försök kvar på 2,42.
Två snabba gångsteg och full fart mot sitt mål.
När Patrik Sjöberg landade på mattan med slutna
ögon var det fortfarande knäpptyst på stadion. I
samma tiondel som han hörde jublet explodera
ställde han sig upp på mattan med händerna knutna.
Jublet bara fortsatte, med samma intensitet,
medan Patrik sprang ärevarv inför den svenska
publiken. Alla ville gratulera. Samtidigt kontrollmättes
ribban. Den låg till och med tre millimeter
för högt. Det var nytt världsrekord.
Efter att ha slängt i sig mat och en öl på galabanketten
gick Patrik Sjöberg därifrån. Han ville ha
lugn och ro.
Världens bäste höjdhoppare promenerade ensam
längs Valhallavägen. Stockholmsnatten var behaglig
och tyst. Han svängde höger in på Sturegatan och
ner till Scandic Park hotell, där den största sviten
väntade på honom.
Patrik kröp ner under täcket men hade svårt att
somna. Han tänkte och tänkte: »Jag har hoppat
högst i världen genom alla tider. Hur många miljarder
år har den här världen funnits?«
Snart smög sig andra tankar på: »Var det inte roligare
än så här?« Och: »Blir jag gladare om jag gör det
en gång till?«
Bara två månader efter att han satte
världsrekord infriade Patrik Sjöberg
en hel nations förväntningar och
vann VM­guld i höjdhopp. Framför
TV:n hemma i värmländska Forshaga
njöt Stefan Holm av göteborgarens uppvisning.
Stefan hade fått en ny idol – och ville också bli
höjdhoppare.
Den resultatorienterade grenen passade honom
perfekt.
– Höjdhopp är en väldigt
definitiv sport, säger
Stefan. Antingen klarar
du höjden eller inte. Det
finns inget mellanläge.
Kanske är det därför den
lockar till sig speciella
människor.
Några dagar före OSinvigningen
1988 blev
Stefans långhårige idol av med sitt världsrekord då
kubanen Javier Sotomayor hoppade 2,43. Förväntningarna
på den regerande svenske världsmästaren
stegrades hos Stefan. Under OS skulle världsrekordet
återvända till Sverige inför hela världens
ögon.
Trots att klockan sedan länge hade passerat
midnatt väckte Johnny Holm sin höjdhoppstokige
son så att han kunde följa OS­finalen från ett Seoul
där klockan var sju timmar mer än i värmländska
Forshaga. Invirad i täcket satte sig den tolvårige
höjdhopparen i soffan framför TV­apparaten med
hela kroppen full av förväntningar.
Finalen började precis som Johnny och Stefan
önskade. Patrik hoppade enkelt över 2,31. När ribban
höjdes till 2,34 sparade han krafterna till nästa
höjd. Sedan flög Patrik Sjöberg över ribban i andra
försöket på 2,36. Men där tog det stopp. I radhuset
på Forsgatan i Forshaga var Stefans besvikelse bottenlös.
Världens fram till alldeles nyligen bäste
höjdhoppare, hans idol, mottog bara en bronsmedalj
– iförd boots
och jeans – när det väl
gällde.
Stefan hade bestämt
sig:
– Jag skulle bli lika
bra som Patrik Sjöberg.
Till och med lite bättre.
Stefan jämförde
ständigt sina resultat
med idolens. Som trettonåring
hoppade Holm 1,61 och Sjöberg 1,80. Som
fjortonåring 1,83 jämfört med 1,91.
Det året, 1990, avgjordes SM i Karlstad. Affischerna
pryddes av svensk friidrotts enda superstjärna
och Stefan Holm satte fart mot Voxnäsvallen
med autografblocket i handen. Vad han inte visste
var att Sjöberg hade bestämt sig för att inte vara
med – han skulle se Rolling Stones på Ullevi.
På Voxnäsvallen blev Stefan Holm arg och besviken
på idolen som inte dök upp. Han lovade sig själv
att alltid hoppa SM den dagen han blev bäst.
– Jag ville inte ge den känsla av besvikelse jag
kände till någon annan, säger Stefan. SM blev heligt
för mig.
Friidrottsförbundet hotade Patrik Sjöberg med
avstängning. Han tyckte att de kunde »ha sitt SM för
sig själva« och bestämde sig för att aldrig mer ställa
upp.
Som 15­åring hoppade Stefan 1,94, Patrik 2,07.
Stefans resultatutveckling var bäst i Sverige men
avståndet mellan löftet Holm och underbarnet
Sjöberg var ständigt för stort. »Bra, men Sjöberg
var bättre«, hette det. Stefan slutade jaga idolens
resultat och riktade istället in sig på att hålla sig en
decimeter under göteborgarens utvecklingskurva,
alltjämt världsklass.
I februari 1991 vann Stefan ungdoms­SM i Luleå.
På läktarbänken framför hans tränare Kjell Hällsten
satt Patrik Sjöbergs tränare Viljo Nousiainen. Han
vände sig mot Kjell och sade på knackig finlandssvenska:
»Så ska höjd hoppas.«
Under OS i Barcelona 1992 såg Stefan från TVsoffan
hur Patrik ännu en gång missade en guld­
medalj med små marginaler – han klarade samma
höjd som vinnaren Sotomayor men blev tvåa på
grund av fler rivningar.
Efter studenten på friidrottsgymnasiet 1994
debuterade Stefan i seniorlandslaget vid Finnkampen
och blev bäste svensk. Patrik Sjöberg var
långtidsskadad efter att ha slitit av hälsenan på VM i
Stuttgart och fanns inte med i startfältet.
Den forne världsrekordhållaren höll sig ändå kvar
i rampljuset, mycket tack vare en lång rad offentliga
konflikter. Med tränaren Viljo Nousiainen, med
»Enligt Patrik Sjöberg var Stefan
Holm för kort för att
l yckas i höjdhopp, och
skulle aldrig komma över 2,30.«
skattemyndigheten, med moderklubben Örgryte IS
och med Svenska friidrottsförbundet. Konflikterna
handlade oftast om pengar och att Patrik Sjöberg
inte fick den ersättning och det stöd han ansåg sig
vara värd, eller att någon annan ville ha pengar av
honom utan att han tyckte att de var värda det –
som när staten ville ha in 700 000 i restskatt. Hamnade
han inte i luven på »förbundspampar« och
myndigheter fanns det alltid någon journalist att
irritera sig på. Eller någon helt annan – som rocksångaren
Michael Hutchence som Sjöberg råkade
kollidera med på Stockholmskrogen Spy Bar. »Hade
mina polare varit med hade INXS varit ett instrumentalband
i dag«, kommenterade Patrik bråket
dagen därpå.
1995 deltog Stefan Holm »som utfyllnad« i en
höjdhoppsgala i Oslo där Patrik Sjöberg gjorde
utomhuscomeback. När det blev tid för Patriks sista
hopp på 2,30 upphörde plötsligt det taktfasta klappandet.
En kakaoinsmetad norrman iförd peruk
och bastkjol kom inrusande på arenan och kastade
bananer omkring sig. Medan funktionärer och den
norske hopparen Steinar Hoen jagade ikapp mannen
plockade en hungrig Patrik Sjöberg lugnt upp
en banan, skalade den och tog en tugga.
I tävlingen kom Stefan Holm femma efter den
tredjeplacerade Sjöberg, vilket innebar 0­3 i inbördes
möten. Men Holm tyckte som vanligt att det
var »enormt stort« bara att få tävla mot barndomsidolen.
Göteborgaren var mindre imponerad av sin
landsman – enligt Patrik Sjöberg var Stefan Holm
för kort för att lyckas i höjdhopp, och skulle aldrig
komma över 2,30.
110 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 111