Varför har två av Sveriges främsta idrottsmän i modern tid, dessutom ...

eportage 

TexT: Johan Persson 

RIVAL ERNA 

Varför har två av Sveriges främsta idrottsmän 

i modern tid, dessutom i samma idrottsgren, 

ägnat de senaste åren åt ett lika seglivat som 

småsint offentligt gräl? 

Filter sökte svaret när Patrik Sjöberg och Stefan 

Holm tvingades umgås privat för första gången. 

Foto: tomas oneborg 

104 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 105 

Foto: Jonas Lindkvist

gymnastiksalen framför 

Gamla Lundenskolans 

andraklassare stod två av 

Sveriges största idrottsprofiler. 

Lärarinnan frågade 

om barnen visste vilka 

männen framför dem var. 

– Det är Isabelles pappa, svarade en flicka och 

pekade på den längre av dem. 

Lärarinnan förklarade för barnen att Isabelles 

199 centimeter långe pappa hette Patrik Sjöberg och 

att killen bredvid honom hette Yannick Tregaro. 

Inget av barnen reagerade. Tregaro försökte hjälpa 

dem på traven: 

– Patrik har haft världsrekord i höjdhopp. 

Nu hajade några av dem till. 

– Han har faktiskt fortfarande svenskt rekord i 

höjdhopp, fortsatte Yannick. 

För första gången lät svaret inte vänta på sig: 

– Nä, du ljuger, sade en pojke. Det är Stefan Holm 

som är bäst i Sverige. 

Yannick förklarade att han på sätt och vis hade 

rätt, men att Patrik ändå hade hoppat det högsta 

hoppet. Han mätte upp Patriks före detta världsrekord 

på en av de slitna ribbstolarna på väggen. 

Barnen på trägolvet i den lilla gymnastiksalen i 

östra Göteborg stirrade klentroget 242 centimeter 

upp på den gamla hallväggen – så högt kunde väl 

ingen hoppa? 

Att den forne världsmästaren var tvungen att be 

vännen Tregaro om hjälp med att instruera barn i 

höjdhopp förklarades av att Patrik ramlat i trappan 

i sitt dåvarande hem i Brasilien. Han slet av patellasenan 

i vänsterknäet och eftersom karriären var 

över sedan länge struntade han i rehabiliteringen. 

I dag är senan åtta centimeter för kort. 

Yannick Tregaro ställde gärna upp – tränaren 

bakom såväl trestegshopparen Christian Olsson 

som höjdhopparna Kajsa Bergkvist och Emma 

Green tillbringade i princip hela sin ungdom i 

Friidrottens hus tillsammans med Patrik Sjöbergs 

styvfar Viljo Nousiainen, som Tregaro brukar tacka 

för hela karriären. 

Efter uppvärmning och några reaktions övningar 

gjorde Tregaro ett 180 centimeter högt uppvisningshopp 

inför andraklassarna. Kanske hade Isabelles 

pappa ändå hoppat »högre än taket i klassrummet«… 

Patrik insåg förstås varför barnen – födda två år 

efter att han hoppade sitt sista hopp – inte visste 

vem han var. Att barnen bättre kände till 00talets 

främste höjdhoppare var lika naturligt. Men det 

ändrade inte faktum: Patrik tyckte att han var den 

störste inom svensk friidrott genom tiderna. 

En flicka vid kafébordet till höger om 

Stefan Holm ger honom ett blygt 

»hej«. Den nyblivne föredettingen 

hejar artigt tillbaka. 

Efter några månader som »soffpotatis« 

hemma med sonen Melwin började han 

arbeta halvtid som informatör på universitetet här i 

Karlstad. Logotypen för en av hans forna sponsorer 

på pikétröjan avslöjar att garderoben ännu inte är 

utrensad. Stefan säger att det nya livet är skönt men 

att det var en stor omställning att helt plötsligt sluta 

träna varenda dag. 

– Höjdhoppet och träningen har varit prio ett i 

halva mitt liv, säger han. Från att jag var 16 år gammal 

tills i fjol. 

– Fast du blev ju pappa för några år sedan, invänder 

jag. 

– Ja? säger Stefan Holm. 

Han hör själv hur det låter och förklarar snabbt att 

han trots all träning troligtvis har varit hemma mer 

med sin femårige son än fäder som har »vanliga« 

jobb. 

– Numera tränar jag nästan bara fotboll, fortsätter 

han. I division sju. 

– Än är du inte riktigt lika duktig på det, va? 

– Jag vinner alla nickdueller, svarar Stefan. 

Det återstår tre veckor till inspelningen av Mästarnas 

mästare börjar på Malta. Programmet där 

före detta idrottsstjärnor umgås med – och tävlar 

mot – varandra gjorde oväntad succé förra vintern. 

I år följer SVT upp med ett vässat startfält. 

För den mediekritiske Patrik Sjöberg blir programmet 

debuten som lättsam familjeunderhållare. 

Stefan Holm har däremot vanan inne – redan under 

den aktiva karriären tillhörde han inventarierna i 

frågesportklassikern På spåret, som faktamaskinen 

Holm till och med lyckats vinna två gånger. Den här 

dagen vilar han ut efter TVinspelningen av Vem 

kan slå Filip och Fredrik? dit han var inbjuden som 

deltagare. 

På kafébordet ligger en kvarlämnad sportbilaga. 

Jamaicanen Usain Bolts världsrekord på 100 meter 

från föregående dag avhandlas över fyra uppslag. 

Stefan Holm säger att han inte ens såg loppet, men 

att tiden, 9,58 sekunder, är imponerande. Han tror 

att jamaicanens rekord kommer att bli lika svårslaget 

som kubanen Javier Sotomayors världsrekord i 

höjdhopp från 1993. 

– Han var höjdhoppets Usain Bolt, säger Stefan. 

En supertalang som toppar all statistik. 

Den statistiken kan man enkelt studera på Stefan 

Holms hemsida. 

Att jämföra de egna 

resultaten med 

andras har alltid 

varit en drivkraft för 

honom. 

– Jag älskar siffror 

och statistik, säger 

han. Jag hade kunnat 

ha statistiken 

enbart på min egen 

dator, men jag vet att 

det finns fler statistiknördar 

som jag därute som också är nyfikna. 

Stefans hemsida visar saker som hur högt han 

hoppade som 12åring, individuell statistik mot 

samtliga hoppare han tävlade mot mellan åren 1988 

och 2008, hans högsta hopp samt hur många gånger 

han hoppade över 230 centimeter. Dessutom noteras 

att han gjorde det fler gånger än Patrik Sjöberg. 

Hemsidan bjuder också på upplysningen om vem 

i världen som hoppat högst över sin egen kroppslängd. 

Enligt Stefan Holms efterforskningar har 44 

hoppare genom tiderna hoppat 50 centimeter eller 

mer över sin huvudhöjd. På den listan finns varken 

Javier Sotomayor eller Patrik Sjöberg med. Förstaplatsen 

innehas av 181 centimeter långe Stefan 

Holm och den åtta centimeter kortare amerikanen 

Franklin Jacobs. Båda hoppade 59 centimeter högre 

än sin längd. 

På Stefan Holms hemsida får man helt enkelt lätt 

intrycket att det är han – och inte Patrik Sjöberg – 

som är Sveriges främste genom tiderna. 

Patrik Sjöberg växte upp en spårvagnshållplats 

från Frölunda torg i Göteborgs 

ytterområden, bland klassiska trevåningslängor 

i tegel och höghus klädda 

i plåt. Hans föräldrar separerade när 

han var ett och ett halvt år gammal. Pappa Jan träffade 

han bara varannan söndag då de brukade gå 

»Höjdhopp är en väldigt definitiv sport. 

Antingen klarar du höjden 

eller inte. Det finns inget mellanläge. 

Kanske är det därför den lockar 

till sig speciella människor.« 

på bio. Ofta tittade han avundsjukt på kamraternas 

idylliska kärnfamiljer. 

När Patrik Sjöberg var elva år gammal hade hans 

idrottsmagister Roland Henkelmann sedan länge 

tröttnat på den långe busen och hans kamrater. 

106 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 107

Tillrättavisningar och hårda tag i öronen hjälpte inte 

längre. Istället hoppades magistern att disciplinerad 

träning skulle få bukt med rackartygen. Han uppmanade 

den spänstige Patrik att börja träna friidrott. 

Samma eftermiddag klev Patrik Sjöberg för första 

gången på spårvagnen vid Musikvägen för att åka de 

fem hållplatserna in till Slottsskogsvallen. Det var 

första gången han hade lyssnat på vad en lärare sagt 

till honom. 

Det dröjde inte länge förrän han reste ensam till 

träningsanläggningen tre, fyra eller fem gånger i 

veckan. I friidrotten blev han sedd som den starka 

personlighet han tyckte sig vara. 

Tränaren Viljo Nousiainen såg 

potential i den långsmale grabben. 

På köpet fick Patrik den 

fadersfigur han så länge hade 

saknat. 

Våren 1976 flyttade Viljo hem 

till Birgitta Sjöberg och hennes 

två söner. Patrik var glad för 

mammas skull, och för att han 

nu fick skjuts till och från träningen 

i finnens Volvo. 

Två år senare separerade 

Birgitta och Viljo. 13årige 

Patrik blev rädd att det skulle 

innebära slutet för hans och 

styvpappans ständiga träningar 

och läger. Han flyttade ut tillsammans 

med Viljo. Mamma Birgitta blev vansinnig 

men Patrik hade bestämt sig. Ingen skulle hindra 

honom från att bli höjdhoppare. Inte ens morsan. 

På ett träningsläger i Estepona utanför Marbella 

det året träffade Patrik den tyske världshopparen 

Carlo Thränhardt. Patrik fascinerades av den åtta 

år äldre tysken och livet han levde på spanska 

sol kusten – Thränhardt var en livsnjutare som 

påminde mer om en filmstjärna än om träningsasketerna 

på Friidrottens hus i Göteborg. 

Thränhardt tyckte att svensken var en skitunge. 

Men hans tränare, Dragan Tancic, såg en pojke 

som hade förutsättningar att bli först i världen att 

hoppa över 2,40. Tancic bad Patrik att visa upp sin 

hoppteknik för Carlo Thränhardt. »Så ska du göra!« 

ropade Tancic till sin ointresserade adept. 

Patrik var så upptagen av att träna och resa med 

Viljo att han missade nästan hela nionde klass. Vid 

skolavslutningen saknade han egentligen grundskolekompetens 

men hans klassföreståndare var 

bussig och ordnade så att de fyra strecken i slutbetyget 

omvandlades till ettor. 

Två månader senare, i augusti 1981, hoppade den 

då 16årige Patrik 2,18 i Skövde och blev svensk 

seniormästare. Guldet gav honom en biljett till 

Patrik Sjöberg 

Född: 1965 hemstad: Göteborg 

Längd: 1,99 m Personbästa: 2,42 m 

Familj: Dottern Isabelle Meriter: sMguld 

i skövde 1981, bäste svensk i eM 

inomhus i Milano 1982, os-silver i Los 

angeles 1984, guld i inomhus-VM i Paris, 

inomhus-eM i aten och sM 1985,VMguld 

i rom och eM-guld inomhus i Lievin 

1987, tre världsrekord – två inomhus 

på 2,38 i Berlin 1985 och 2,41 i Piraeus 

1987 och ett utomhus på 2,42 på Dngalan 

i stockholm 1987, os-brons i 

seoul och eM-guld inomhus i Budapest 

1988, os-silver i Barcelona 1992. 

friidrottslandslagets träningsläger i Kina. Där 

kände Patrik att han blev behandlad som en vuxen 

bland vuxna, i omklädningsrummet såväl som på de 

kinesiska nattklubbarna. Han njöt av känslan. 

Efter hemkomsten började han på Burgårdens 

gymnasiums sociala linje i Göteborg. Första gången 

Patrik infann sig i klassrummet var han två veckor 

försenad. Han möttes av en klasskamrat som käftade 

med klassföreståndaren. Resten av eleverna skolkade. 

Han stod ut i tre veckor. Sedan beslutade han 

sig för att åka till Slottsskogsvallen och träna ännu 

mer istället. Tonåringen Sjöberg blev bäste svensk 

i sin mästerskaps debut i 

inomhusEM i Milano 1982. 17 

år gammal hoppade han 2,24 

och slog Rune Alméns svenska 

rekord från 1974. 

En dryg månad före OS 

1984 hoppade han 2,33 och 

blev uttagen till spelen. Patrik 

Sjöberg kände sig ändå 

inbjuden med armbågen av 

det svenska friidrottsförbundet, 

han upplevde att de mest 

tyckte att han var ett problembarn. 

Väl framme i Los 

Angeles misstänkte Patrik att 

invigningsceremonin skulle 

bli långtråkig och stannade 

kvar på hotellet. Han och 

löparen Eric Josjö lade sig vid poolen och spanade 

in bikinibrudar i den 35gradiga värmen. Det förbättrade 

inte förhållandet till landslagsledningen. 

På finaldagen klarade Patrik återigen 2,33. Han 

vann silver i sin OSdebut. I samma ögonblick blev 

problembarnet Patrik Sjöberg Sveriges nya och 

enda superstjärna i friidrott. 

I januari året därpå vann Patrik de första 

in officiella världsmästerskapen inomhus i Paris, en 

månad senare tävlingen Springen mit musik i Berlin 

på den inofficiella inomhusrekordhöjden 2,38. 

Nu började jakten på drömgränsen. 

I maj var det dags för höjdhoppsgalan i Eberstadt. 

Publikfavorit var Carlo Thränhardt, som nu blivit 

Patriks bäste träningskamrat och vapendragare. 

Radarparet låg på stränderna och solade före träningarna 

i spanska Marbella, där de spenderade 

stora delar av året. Efter några timmars träning 

satte de av till semesterortens barer och nattklubbar. 

De två långhåriga höjdhopparna – 199 

c entimeter långa, blonda och med samma inställning 

till livet – gav höjdhoppet rockstjärnestämpel. 

Ingenting kunde rå på Patrik Sjöberg i Eberstadt. 

Han flög över 2,34 och 2,38, och helt plötsligt låg 

ribban på världsrekordhöjden 2,40. 

foto: roger tillberg/scanpix, anders Kallersand/scanpix, roger turesson/scanpix 

PiONJÄr. Patrik Sjöberg hamnade redan 

som tonåring i konflikt med friidrottsförbundet. 

»Mycket av det som dagens friidrottare 

tar för givet är på grund av att 

jag b råkade med förbundet och såg till att 

det blev så«, menar han. 

vÄrldsrekOrd. 2,42 meter på 

DNGalan i Stockholm, 1987. 

rOCkstJÄrNeliv. På 80talet sågs Patrik 

Sjöberg glida runt i sin vita Porsche, ta 

in på lyxsviter och festa loss. »Många i 

landslaget drack väldigt sällan. Det blev 

ankdamm och tonårsfylla. Jag festade 

med ryssarna istället.« 


Patrik gled över ribban ännu en gång. Den darrade… 

den tyska publiken drog efter andan… i 

samma sekund föll ribban av. 

Dragan Tancics vision var en hårsmån från att slå in. 

Istället hann den okände Sovjethopparen Rudolf 

Povernitsin, med ett tidigare personbästa på 2,26, 

först över 2,40. Tre veckor senare höjde landsmannen 

Igor Paklin världsrekordet med ytterligare en 

centimeter. 

1986 blev ett skadedrabbat år för Patrik Sjöberg. 

I brist på sportsliga höjdpunkter förverkligade han 

pojkdrömmen om en vit Porsche 944 Turbo. Den 

syntes allt som oftast parkerad framför entrén på 

premiär biografen Palladium på Kungsportsplatsen 

i centrala Göteborg. De obligatoriska parkeringsböterna 

tog Sjöberg med en axelryckning – han 

tjänade så mycket att de var ett mindre besvär än 

det hade varit att leta parkeringsplats. I Expressen 

jämfördes han med rockstjärnorna David Bowie och 

Mick Jagger. 

Den 30 juni 1987 hade 22årige Patrik 

Sjöberg, som alltid på tävlingsdagar, 

svårt att få i sig frukost. Patrik nöjde 

sig med kaffe, han kände sig tung och 

osmidig med mat i magen. Han åt 

hellre en banan på innerplan, eller sprang ut från 

arenan och tog en cigg och en varmkorv. 

Patrik klarade beslutsamt varje höjd på DNgalan 

och när han gled över 2,35 var han högt över ribban. 

Han kände att han aldrig hade gjort ett bättre hopp 

på höjden. 

Carlo Thränhardt sade till honom att hans tur att 

slå världsrekordet var kommen. 

»Stockholms stadion var knäpptyst. 

Alla ögon var riktade 

mot killen med den 

b londa hockeyfrillan.« 

Patrik höll med. Ribban skulle upp på världsrekordhöjden 

2,42. 

Stockholms stadion var knäpptyst. Alla ögon var 

riktade mot killen med den blonda hockeyfrillan. 

Han touchade ribban i första försöket, den gled 

försmädligt av ställningen. Andra försöket var identiskt 

med det första. 

Exakt 58 fot från ribban stod Patrik Sjöberg. Han 

hade ett försök kvar på 2,42. 

Två snabba gångsteg och full fart mot sitt mål. 

När Patrik Sjöberg landade på mattan med slutna 

ögon var det fortfarande knäpptyst på stadion. I 

samma tiondel som han hörde jublet explodera 

ställde han sig upp på mattan med händerna knutna. 

Jublet bara fortsatte, med samma intensitet, 

medan Patrik sprang ärevarv inför den svenska 

publiken. Alla ville gratulera. Samtidigt kontrollmättes 

ribban. Den låg till och med tre millimeter 

för högt. Det var nytt världsrekord. 

Efter att ha slängt i sig mat och en öl på galabanketten 

gick Patrik Sjöberg därifrån. Han ville ha 

lugn och ro. 

Världens bäste höjdhoppare promenerade ensam 

längs Valhallavägen. Stockholmsnatten var behaglig 

och tyst. Han svängde höger in på Sturegatan och 

ner till Scandic Park hotell, där den största sviten 

väntade på honom. 

Patrik kröp ner under täcket men hade svårt att 

somna. Han tänkte och tänkte: »Jag har hoppat 

högst i världen genom alla tider. Hur många miljarder 

år har den här världen funnits?« 

Snart smög sig andra tankar på: »Var det inte roligare 

än så här?« Och: »Blir jag gladare om jag gör det 

en gång till?« 

Bara två månader efter att han satte 

världsrekord infriade Patrik Sjöberg 

en hel nations förväntningar och 

vann VMguld i höjdhopp. Framför 

TV:n hemma i värmländska Forshaga 

njöt Stefan Holm av göteborgarens uppvisning. 

Stefan hade fått en ny idol – och ville också bli 

höjdhoppare. 

Den resultatorienterade grenen passade honom 

perfekt. 

– Höjdhopp är en väldigt 

definitiv sport, säger 

Stefan. Antingen klarar 

du höjden eller inte. Det 

finns inget mellanläge. 

Kanske är det därför den 

lockar till sig speciella 

människor. 

Några dagar före OSinvigningen 

1988 blev 

Stefans långhårige idol av med sitt världsrekord då 

kubanen Javier Sotomayor hoppade 2,43. Förväntningarna 

på den regerande svenske världsmästaren 

stegrades hos Stefan. Under OS skulle världsrekordet 

återvända till Sverige inför hela världens 

ögon. 

Trots att klockan sedan länge hade passerat 

midnatt väckte Johnny Holm sin höjdhoppstokige 

son så att han kunde följa OSfinalen från ett Seoul 

där klockan var sju timmar mer än i värmländska 

Forshaga. Invirad i täcket satte sig den tolvårige 

höjdhopparen i soffan framför TVapparaten med 

hela kroppen full av förväntningar. 

Finalen började precis som Johnny och Stefan 

önskade. Patrik hoppade enkelt över 2,31. När ribban 

höjdes till 2,34 sparade han krafterna till nästa 

höjd. Sedan flög Patrik Sjöberg över ribban i andra 

försöket på 2,36. Men där tog det stopp. I radhuset 

på Forsgatan i Forshaga var Stefans besvikelse bottenlös. 

Världens fram till alldeles nyligen bäste 

höjdhoppare, hans idol, mottog bara en bronsmedalj 

– iförd boots 

och jeans – när det väl 

gällde. 

Stefan hade bestämt 

sig: 

– Jag skulle bli lika 

bra som Patrik Sjöberg. 

Till och med lite bättre. 

Stefan jämförde 

ständigt sina resultat 

med idolens. Som trettonåring 

hoppade Holm 1,61 och Sjöberg 1,80. Som 

fjortonåring 1,83 jämfört med 1,91. 

Det året, 1990, avgjordes SM i Karlstad. Affischerna 

pryddes av svensk friidrotts enda superstjärna 

och Stefan Holm satte fart mot Voxnäsvallen 

med autografblocket i handen. Vad han inte visste 

var att Sjöberg hade bestämt sig för att inte vara 

med – han skulle se Rolling Stones på Ullevi. 

På Voxnäsvallen blev Stefan Holm arg och besviken 

på idolen som inte dök upp. Han lovade sig själv 

att alltid hoppa SM den dagen han blev bäst. 

– Jag ville inte ge den känsla av besvikelse jag 

kände till någon annan, säger Stefan. SM blev heligt 

för mig. 

Friidrottsförbundet hotade Patrik Sjöberg med 

avstängning. Han tyckte att de kunde »ha sitt SM för 

sig själva« och bestämde sig för att aldrig mer ställa 

upp. 

Som 15åring hoppade Stefan 1,94, Patrik 2,07. 

Stefans resultatutveckling var bäst i Sverige men 

avståndet mellan löftet Holm och underbarnet 

Sjöberg var ständigt för stort. »Bra, men Sjöberg 

var bättre«, hette det. Stefan slutade jaga idolens 

resultat och riktade istället in sig på att hålla sig en 

decimeter under göteborgarens utvecklingskurva, 

alltjämt världsklass. 

I februari 1991 vann Stefan ungdomsSM i Luleå. 

På läktarbänken framför hans tränare Kjell Hällsten 

satt Patrik Sjöbergs tränare Viljo Nousiainen. Han 

vände sig mot Kjell och sade på knackig finlandssvenska: 

»Så ska höjd hoppas.« 

Under OS i Barcelona 1992 såg Stefan från TVsoffan 

hur Patrik ännu en gång missade en guld 

medalj med små marginaler – han klarade samma 

höjd som vinnaren Sotomayor men blev tvåa på 

grund av fler rivningar. 

Efter studenten på friidrottsgymnasiet 1994 

debuterade Stefan i seniorlandslaget vid Finnkampen 

och blev bäste svensk. Patrik Sjöberg var 

långtidsskadad efter att ha slitit av hälsenan på VM i 

Stuttgart och fanns inte med i startfältet. 

Den forne världsrekordhållaren höll sig ändå kvar 

i rampljuset, mycket tack vare en lång rad offentliga 

konflikter. Med tränaren Viljo Nousiainen, med 

»Enligt Patrik Sjöberg var Stefan 

Holm för kort för att 

l yckas i höjdhopp, och 

skulle aldrig komma över 2,30.« 

skattemyndigheten, med moderklubben Örgryte IS 

och med Svenska friidrottsförbundet. Konflikterna 

handlade oftast om pengar och att Patrik Sjöberg 

inte fick den ersättning och det stöd han ansåg sig 

vara värd, eller att någon annan ville ha pengar av 

honom utan att han tyckte att de var värda det – 

som när staten ville ha in 700 000 i restskatt. Hamnade 

han inte i luven på »förbundspampar« och 

myndigheter fanns det alltid någon journalist att 

irritera sig på. Eller någon helt annan – som rocksångaren 

Michael Hutchence som Sjöberg råkade 

kollidera med på Stockholmskrogen Spy Bar. »Hade 

mina polare varit med hade INXS varit ett instrumentalband 

i dag«, kommenterade Patrik bråket 

dagen därpå. 

1995 deltog Stefan Holm »som utfyllnad« i en 

höjdhoppsgala i Oslo där Patrik Sjöberg gjorde 

utomhuscomeback. När det blev tid för Patriks sista 

hopp på 2,30 upphörde plötsligt det taktfasta klappandet. 

En kakaoinsmetad norrman iförd peruk 

och bastkjol kom inrusande på arenan och kastade 

bananer omkring sig. Medan funktionärer och den 

norske hopparen Steinar Hoen jagade ikapp mannen 

plockade en hungrig Patrik Sjöberg lugnt upp 

en banan, skalade den och tog en tugga. 

I tävlingen kom Stefan Holm femma efter den 

tredjeplacerade Sjöberg, vilket innebar 03 i inbördes 

möten. Men Holm tyckte som vanligt att det 

var »enormt stort« bara att få tävla mot barndomsidolen. 

Göteborgaren var mindre imponerad av sin 

landsman – enligt Patrik Sjöberg var Stefan Holm 

för kort för att lyckas i höjdhopp, och skulle aldrig 

komma över 2,30. 


MilstOlPe. På JuniorSM 1997 i Eskilstuna 

hoppade Stefan Holm över den magiska gränsen 

2.30 – 49 cm högre än sin egen längd. 

ArBetArPAPPA. Johnny Holm jobbade heltid 

som svetsare parallellt med att han drillade 

sonen. Här gratulerar han till OSguldet i 

Aten 2004. 

viNNAre. Stefan Holm har deltagit i På spåret 

flera säsonger – senast 2007 ihop med Karin 

Hübinette. Två gånger kammade han hem segern. 

Från början skjutsade Stefan Holms 

pappa Johnny alltid sonen till och från 

träningarna i Kil. Så småningom började 

han avlasta tränaren Kjell Hällsten 

genom att flytta häckar och koner. 

1996 tog Johnny Holm över helt och blev Stefans 

tränare. 

– Farsan smög sig in i friidrottandet, säger Stefan 

Holm. 

Johnny hade aldrig hoppat höjdhopp – hans 

idrottsliga meriter finns inom fotbollen. Som bäst 

spelade han i division 4 med Östra Deje IK. 

– Pappa hade säkert kunnat 

spela i avsevärt högre divisio 

ner om han hade vågat ta chansen, 

säger Stefan. 

Johnny delade den analysen, 

och det grämde honom. 

Han ville inte att sonen skulle 

upprepa hans misstag och upprepade 

ständigt: »Våga ta chansen 

när du har den, Stefan.« 

Vid sidan om höjdhoppet 

läste Stefan statistik vid 

Högskolan i Karlstad, men 

han »stod långt utanför det 

normala studentlivet« eftersom 

han fortfarande bodde 

kvar i pojkrummet hemma i 

Forshaga och ägnade nästan all 

tid åt träning. 1997 vann han 

juniorSM på 2,30 – höjden 

som Patrik Sjöberg hade sagt att Stefan aldrig skulle 

klara. 

För Sjöberg blev det aldrig roligare än den där 

kvällen på DNgalan i Stockholm. 1998 hoppade 

han, 34 år gammal, sitt livs sista höjdhopp i en tävling 

i Qatar. 

De två svenska hopparna hann mötas sju gånger – 

Patrik Sjöberg besegrade Holm varje gång. 

Samma år som Sjöberg slutade kom Stefan Holms 

stora genombrott. Han tog sitt första SMguld, vann 

Finnkampen och slutade tvåa på världsbästalistan 

med 2,33. Inför OS i Sydney var han självskriven i 

den svenska truppen. Det hade han drömt om ända 

sedan sommaren 1984, då han i serietidningen Buster 

läste SommarOS genom tiderna och på den TVsända 

invigningen från Los Angeles såg Bill Suitor 

komma inflygande med en jetmotor på ryggen. 

På väg in till invigningsceremonin 16 år senare 

tittade Stefan gång på gång upp mot den olympiska 

elden. Och mot flaggorna med de fem ringarna som 

vajade i augustivinden. »Jag är äntligen här«, tänkte 

han. För honom handlade det om att bli en del av de 

olympiska spelens långa historia. 

Stefan Holm 

Född: 1976 hemstad: Karlstad 

Längd: 1,81 m Personbästa: 2,40 m 

Familj: Frun anna Lycke och sonen 

Melwin Meriter: Guld i ungdoms-sM i 

Luleå 1991, bäste svensk i Finnkampen 

1994, guld i junior-sM i eskilstuna 1997, 

sM-guld och etta i Finnkampen 1998, 

VM-guld inomhus i Lissabon 2001, 

eM-silver både utomhus i München och 

inomhus i Wien 2002, VM-silver i Paris 

och guld inomhus i Birmingham 2003, 

os-guld i aten 2004, VM-guld inomhus 

i Budapest 2004, europarekord på 2,40 

i eM inomhus i Madrid 2005, eM-guld 

inomhus i Birmingham 2007, VM-guld 

inomhus i Valencia 2008. 

Stefan Holms olympiska debut slutade med 2,32 

och en fjärdeplats. Han längtade redan till nästa OS. 

Där och då lade han upp en plan – EM i München 

2002, VM i Paris 2003 var bara stationer på vägen 

mot det stora målet: OS i Aten fyra år senare. 

Tre dagar före 25årsdagen flyttade han från 

hemmet med mamma Elisabeth och pappa Johnny 

i Forshaga för en egen lägenhet i Växjö, där han 

bosatte sig bredvid träningsanläggningen. Samma 

vår vann Stefan Holm inomhusVM i Lissabon och 

sin första internationella mästerskapsmedalj. Året 

därpå tog han EMsilver i München med sitt livs 

första hopp över 2.35 

– Det var första gången 

jag gick förbi Patrik Sjöberg, 

säger han. Han gjorde 2,34 

som årsbästa när han var 26 

år. Jag hoppade 2,35. Som 

26åring hade jag för första 

gången bättre årsbästa än han. 

Till slut masade jag mig förbi 

honom. 

Att Sjöberg vid den åldern 

redan hade passerat sin topp, 

och mest verkade motiveras 

av friidrottsgalornas startpremier, 

spelade mindre roll för 

statistiknörden Holm. 

Efter att Stefan försvarat 

sitt inomhusVMguld i 

Birming ham var det dags för 

delmål nummer två på vägen 

mot OS – utomhusVM i Paris. Stefan hoppade 2,32 

och vann ännu en silvermedalj. Han var ursinnigt 

besviken. Det första han kollade när han återvände 

till det hyrda studentrummet i vid Cité Universitaire 

i Paris var antalet dagar till OSfinalen i Aten. 

362. 

– Att jag inte vann i Paris var det bästa som kunde 

hända mig, säger han. Jag bestämde mig för att 

använda varenda dag på absolut bästa möjliga sätt 

för att vinna OS. 

Samtidigt tog »ordkriget« mellan Stefan Holm 

och Patrik Sjöberg fart. Stefan hade nu ett personbästa 

på 2,36 och hade hoppat in sig på topp 

tio bland dem som hade hoppat högst över sin 

egen huvudhöjd. Patrik Sjöberg kommenterade i 

Expressen: »Holm kan snacka om att han hoppar 

högre över sitt huvud än någon annan. Men tyvärr, 

det finns ingen sådan gren. Då får han börja jobba 

på cirkus eller nåt.« Sjöberg menade också att 

»dagens tävlingar tar slut där våra tävlingar började, 

runt 2,33. Före de höjderna behövde man aldrig 

vara nervös. Nu kan de ta medalj på 2,28, vid våra 

ingångshöjder.« 

112 dec/jan 09/10 filter filter dec/jan 09/10 113 

foto: sören lindell/scanpix, bo HåKansson/sVt, Maja suslin/scanpix

På hotellrummet, 361 dagar efter VM 

i Paris, gjorde Stefan Holm som han 

alltid gjorde kvällen före tävling. Han 

kröp ner i badkaret med en god bok, för 

att koppla bort tankarna och bränna 

minsta möjliga energi. Sedan bäddade han ner sig i 

sängen. 

Morgonen därpå åt han frukost, innan det var 

dags för de vanliga tävlingsdagsrutinerna. Exakt 59 

minuter innan bussen mot arenan skulle avgå tog 

han fram galgen med tävlingskläderna, plattade till 

täcket på sängen och började sortera. Underst lade 

han träningsjackan. Sedan den långärmade överdragströjan. 

Därefter tshirten, träningsbyxorna, de 

långa tightsen, kalsongerna, tävlingsshortsen och 

strumporna. Tävlingslinnet och de särskilda strumpor 

han bara använde under tävling fick en egen hög 

bredvid. 

Eftersom det var tävlingsdag rakade Stefan sig 

innan han gick in i duschen. Han schamponerade 

håret två gånger. Tvålade in kroppen en gång. Efter 

att ha torkat av sig tog han hårgelé i sin avrakade 

frisyr och klädde på sig de sorterade kläderna med 

start överst i högen. Han tog fram sin ryggsäck och 

packade två par spikskor. Därefter vattenflaskan, en 

flaska Cocacola och två bananer. Överst tävlingsstrumporna 

och tävlingslinnet med nummerlappen 

fastnålad. 

– Jag hade otroliga rutiner i hela mitt beteende, 

säger Stefan. Vid ett tillfälle försökte jag lägga rutinerna 

åt sidan. Det var omöjligt. Det var dårvarning 

på mig. 

Sju minuter före bussens avgång anlände Stefan 

till hållplatsen. På Olympiastadion följde ytterligare 

rutiner: Två joggingvarv runt arenan och samma 

»Krönikören Lasse Anrell jämförde 

dem med Elake Måns och 

P elle Svanslös, men kunde 

inte avgöra vem av dem som var vem.« 

stretching som vanligt. Två saxhopp över två meter 

och en flopp över 2,20. 

Ett par timmar senare höjdes ribban till 2,34 och 

Stefan låg på fjärde plats. Han rev två gånger och var 

bara en rivning från att åka tomhänt från OS. 

När siste hoppare i turordningen före Stefan 

hade gjort sitt hopp drog Stefan precis som vanligt 

av sig sin tshirt, tog tävlingslinnet i handen, 

knöt upp snöret i shortsen och började gå mot sitt 

ansatsmärke i marken. Nästan framme drog han på 

sig sitt linne, stoppade ner det i shortsen och knöt 

snöret igen. 

– Väl framme vid ansatsmärket började allt det 

där som många tror var rutiner, säger Stefan. Att jag 

drog handen över ansiktet och genom håret. Men 

det var inte ett dugg rutinartat. Det var omedvetna 

tics. 

Pappans gamla ord dök upp i Stefans huvud: »Det 

är min största chans, som jag antagligen aldrig får 

igen.« Han flög högt över ribban och var åter med i 

tävlingen. 

– Jag har spelat in SVT:s sändning och tittat på 

den några gånger i efterhand, säger han. Jag hängde 

på en jävligt skör tråd. Det är jobbigt att se. Jag blir 

nervös fastän jag vet hur det går. 

Amerikanen Matt Hemingway, som ledde tävlingen, 

rev på 2,36. Stefan var förste man över höjden 

och helt plötsligt var han i ledningen. Varken Jaroslav 

Bába, Jamie Nieto eller Hemingway lyckades ta 

sig över 2,36. Stefans barndomsdröm var uppfylld. 

Han var olympisk mästare. 

Till skillnad från Patrik Sjöberg hade 

Stefan Holm förberett nya målsättningar 

om pojkdrömmen skulle gå i 

uppfyllelse. 

– När jag var 16 år gammal vann 

jag alla tävlingar utom en under säsongen. Därför 

siktade jag in mig på att vinna alla tävlingar under 

resten av året efter OSguldet. 

Målsättningen lyckades: Stefan vann 22 tävlingar 

av 22 möjliga under säsongen. Några månader 

senare, i mars 2005, strök Stefan även nästa punkt 

på attgöralistan när han som tionde man i världen 

hoppade över 2,40. Ste 

fan hade nu en centimeter 

till Sjöbergs svenska 

inomhusrekord och två 

till hans utomhusrekord. 

– Världsrekordet visste 

jag att jag inte skulle 

slå, säger Stefan. Men jag 

trodde och kände att jag 

skulle slå eller tangera 

det svenska rekordet. 

Stefans guldkompisar från OS, mångkamparen 

Carolina Klüft och trestegshopparen Christian Olsson, 

hade båda svenskt rekord. 

– Alla hade det. Utom jag. Jag ville också bli best 

ever i Sverige, säger Stefan. 

I början av februari 2006 var Stefans VMstart 

i Moskva i fara eftersom han åt penicillin och inte 

hade kunnat träna för fullt. Patrik Sjöberg sade 

till Expressen: »Det ska inte spela någon roll att 

han inte fått ordentlig höjdhoppsträning under en 

månad. En hoppare av Holms klass ska ligga runt 

2,30 – även på sina dåliga dagar.« Stefans pappa 

replikerade: »Patrik snackar en massa skit. Så fort 

han ser en journalist försöker han få rubriker.« 

Stefan, som tidigare fått höra att han aldrig skulle 

hoppa över 2,30, var inte heller sen att svara. På 

sin hemsida uppdaterade han ständigt listan över 

antalet tävlingar han – och Patrik Sjöberg – hoppat 

över just den 2,30. Nu bearbetade han den så att den 

visade att Patrik Sjöberg gjorde »fler tävlingar under 

230 centimeter än han gjorde över samma höjd«. 

Stefan frågade: »Varför borde jag ligga på höjder 

runt 230 centimeter även mina 

dåliga dagar, när Patrik Sjöberg 

inte gjorde det själv?« 

När Sjöberg ett halvt år senare 

greps med kokain i kroppen 

under friidrottsEM i Göteborg 

skrev Svenska Dagbladets Jan 

Majlard: »Undringarna om varför 

världseliten i höjdhopp för 

15 år sedan i genomsnitt lyfte en 

decimeter högre än dagens aktiva 

kommer obevekligen att få ny näring.« Stefan Holm 

läste krönikan och replikerade på sin hemsida att 

skillnaden »vare sig var en decimeter eller ens en 

halv«, utan »på sin höjd knappa tre centimeter«. 

Samtidigt menade han apropå Sjöbergs att »en del 

märkliga påhopp från hans sida genom åren fick väl 

sin kemiska förklaring«. 

När Patrik samma höst deltog i TVprogrammet 

Ett herrans liv på Kanal 5 undrade programledaren 

Fredrik Wikingsson: »Har du någon gång tänkt: 

›Stefan Holm, vilket tråkigt liv han verkar ha?‹« Patrik 

svarade: »Ja, det har jag nog gjort.« 

Vid en tävling i Globen i februari 2008 gick Stefan 

Holm äntligen förbi Patrik Sjöberg i den egenuppfunna 

grenen »höjdhopp över 230 centimeter«, 

och firade med att dra på sig en tshirt med texten 

»119 Holm är fler än 118 Sjöberg«. Tröjan syftade på 

Fem myror är fler än fyra elefanter, och att värmlänningen 

tyckte att han alltid ansetts som den »lille 

myran mot den store elefanten Sjöberg«. 

– Tröjan var en passning mot alla journalister och 

förståsigpåare som menar att det var så jävla mycket 

bättre förr – på Sjöbergs tid, säger Stefan Holm. 

Men om jag kan hoppa över 2,30 fler gånger, kan det 

inte ha varit så mycket bättre på hans tid. 

Holms offentliga markering tog skruv. Till 

Svenska Dagbladet sade Sjöberg att Holm »driver 

ett korståg med all sin statistik«, och att »jag har 

hoppat 2,40 eller högre fyra gånger men det är inte 

något slags rekord för det«. 

Tre dagar senare stod Patrik Sjöberg i TV4:s 

Sportklubbenstudio. Stefan Holm deltog via länk 

från Malmö, och fick snart höra Patrik säga att »det 

handlar om höjdhopp, inte mängdhopp«. Stefan 

svarade att »Patrik Sjöberg bygger sina uttalanden 

på överdrifter och lögner«, och räknade upp en lång 

rad statistiska faktafel som han menade att Patrik 

hade spridit om sina egna hopp och resultat. Sjöberg 

sade att Stefan måste ha varit mobbad som ung 

eftersom han hade sådant bekräftelsebehov. 

Aftonbladets krönikör Lasse Anrell jämförde dem 

med Elake Måns och Pelle Svanslös, men kunde inte 

avgöra vem av dem som var vem. Båda hade »hakat 

upp sig en smula«. 

»Jag ska inte hymla med att jag 

tycker att det är roligt att 

bråka. Jag har alltid haft 

l ättare att ta skit än beröm.« 

I maj samma år vann Stefan Holm sin sjunde 

mästerskapstitel. Därmed passerade han Sjöberg, 

och var tillsammans med tysken Dietmar Mögenburg 

den europeiska höjdhoppare som tagit flest 

titlar någonsin. 

– Jag hoppar i första hand för att vinna tävlingar, 

säger Holm. I andra hand för bra höjdresultat. 

I OS i Beijing ett halvår senare klarade Stefan inte 

att försvara sitt guld. Slutet på hans drygt tjugo år 

långa idrottskarriär var ett faktum. 

– Ingen svensk höjdhoppare hade vunnit OSguld 

innan jag gjorde det, säger han. Allt annat hade 

gjorts. Jag ville göra någonting som ingen annan 

svensk gjort tidigare. 

Klockan är strax efter två på eftermiddagen 

när Patrik Sjöberg stegar in 

från solskenet till Park Aveny Café 

på Kungsportsavenyn i Göteborg. De 

svarta solglasögonen får sitta kvar. 

Hans karakteristiska långa lockar är fortfarande 

våta efter förmiddagens joggingpass. För tre månader 

sedan tog han de första löpstegen sedan han 

lade av med idrottandet för tio år sedan. Hälsenorna 

och knäet gör fortfarande ont, men numera är smärtan 

hanterbar. Han ber om en kaffe innan han slår 

sig ner. Numera blir det bara kaffe. Mycket kaffe. 

Cigaretterna fimpade han i februari. 

Han bär en tröja med orden »Kiss My Ass« på den 

ena ärmen. På underarmen syns en tatuering med 

dottern Isabelles namn. Att hon skulle börja skolan 


var anledningen till att han flyttade 

hem från Brasilien för två år sedan. 

– Det är hemskt, men jag har aldrig 

visat henne mina medaljer, säger 

han. De ligger i ett bankfack och har 

gjort det sedan jag vann dem. 

Länge störde det honom »jävligt 

mycket« att han aldrig vann något 

OSguld. Många gånger tänkte han 

att han ville byta ut sina två silver 

och sin bronsmedalj mot den ädlaste 

valören. När han berättade det för 

en serbisk journalist i samband med 

en tävling han var inbjuden till för 

några år sedan, blev mannen förnärmad. 

»Begriper du hur många 

som drömt om och försökt ta medalj 

i OS genom åren?« sa serben. »Men 

du har ändå mage att förringa dem 

och deras drömmar!« 

Patrik bad om ursäkt. Han hade 

aldrig tänkt på det viset förut – att 

han var den ende höjdhopparen 

någonsin som tagit medalj tre OS i 

rad. Det hindrar inte att han fortfarande 

känner att en guldmedalj 

saknas. 

Han tar av sig solglasögonen och 

lägger benen i kors. Häller upp sin 

andra påtår. Han har fyllt 44 och 

blivit nästan tjugo kilo tyngre än när 

han var som bäst. 

Det händer fortfarande att han 

drömmer om höjdhopp på nätterna. 

Att han befinner sig på någon tävling och lyckas få 

till ett hopp där det känns som att han svävar. Den 

känslan är det enda han saknar från åren som idrottare. 

Annars är idrott mest förenat med smärta. 

I maj 2001 begärde kronofogden Patrik i personlig 

konkurs. Då hade skatteskulden från början av 

1990talet vuxit till 2,1 miljoner kronor. Patrik kröp 

till korset och betalade. 

Förhoppningsvis ska pengarna från åren som 

idrottare ändå räcka resten av livet. Sportbilar finns 

det inte utrymme för längre, i dag kör han oftast 

lånad bil. Annars tar han gärna cykeln eller spårvagnen. 

Kommentarerna och blickarna är många. 

Oftast handlar det om glada komplimanger och 

handslag. Hans dotter avskyr det. Hennes mardröm 

är att bli känd som sin pappa. 

Under idrottsåren hörde han ofta, särskilt i USA, 

att han var en »high school dropout«. 

– De beskrev mig som en flummig The Big LebowskiThe 

Dudetyp. Till slut gick jag nästan på allt 

snack och bestämde mig för att läsa in gymnasiet. 

foto: carl-joHan söder/sVt 

rivAler. Patrik Sjöberg bävar inför premiär avsnittet 

av Mästarnas mästare 2010. Men inte för Stefan Holms 

skull. Paradoxalt nog har Patrik Sjöberg »jätteproblem« 

att se sig själv i TV. »Jag klarar inte av det«, säger han. 

I samband med att han flyttade hem till Göteborg 

började han på Komvux. Gymnasiekompetensen 

avklarades utan problem och sedan började Patrik 

läsa Latinamerikakunskap vid Göteborgs Universitet. 

Omkring honom fanns unga människor som 

drömde om att bli jurister och diplomater. Patrik 

ville mest lära sig mer om världsdelen han hade bott 

i under sju år. Han tyckte kursen var intressant, 

men kände att han inte passade in och hoppade av. 

Patrik erkänner att pengar är anledningen till att 

han nu är på väg till Malta för att spela in Mästarnas 

mästare. Pengarna, värmen och att förhoppningsvis 

få träffa intressanta människor. Att SVT dessutom 

har bjudit in Stefan Holm får honom att rycka på 

axlarna. De känner inte varandra och det Patrik sagt 

om kollegan genom åren »är inget han inte skulle 

kunna säga till Stefan personligen«. 

Patrik har hamnat i många konflikter genom 

åren. Han säger att skulden delvis är hans, »men om 

man är rak och ärlig får man säga nästan vad man 

vill«. 

– Jag ska inte hymla med att jag tycker att det är 

roligt att bråka, säger han. Jag har alltid haft lättare 

att ta skit än beröm. Då kan man ge igen. 

Han menar att mycket av det han sagt har handlat 

om att förtydliga budskap – eller varit menat som 

skämt. Dessvärre gick hans ständigt ironiska tonläge 

sällan fram till tidningsläsarna. Patriks mamma 

Birgitta sparade på alla klipp om sonen. 78 procent 

– räknade hon och Patrik ut – handlade om »ovidkommande 

saker«. Höjdhoppet kom i andra hand. 

Det har fortsatt på den vägen långt efter karriären 

tog slut, menar Patrik. På senare år har stickspåret 

stavats Stefan Holm. 

– Man ska inte gå på de där statistiska uträkningarna 

som Holm och vissa andra håller på med, säger 

Patrik. I min allra sista tävling klarade jag bara 2,10. 

Jag hade enorma ryggsmärtor men klarade det 

ändå. På statistiknördarnas papper hade det sett 

bättre ut om jag strukit mig från tävlingen. Det är 

fördelen med statistik. Vill man måla upp sig själv 

som bättre än vad man är, så är det tacksamt att ta 

med sådana hopp i andras statistik. 

Det hade varit lite snyggare om 

Holm hade hoppat 2,43. Då hade 

han haft fog för statistiksnacket. 

Han säger: 

– 2,42 är högre än 2,40. 

– Känslan att göra ett högt hopp 

är vad vi höjdhoppare strävar efter. 

Höjdhopp, att hoppa så högt som 

möjligt. De hoppare som säger att 

mästerskap är viktigare än de höga 

höjderna har aldrig varit i närheten 

av ett världsrekord. Färre sätter 

världsrekord än vinner OSmedaljer. 

Sotomayor gjorde det senast, för 

16 år sedan. Innan dess var det jag. 

Stefan Holm pekar på en 

turkos Skoda 120 som 

står parkerad femtio 

meter bort på den dammiga 

vägen in mot den 

maltesiska byn Zurrieq. 

– Ser du den gröna bilen där? 

frågar han. 

– Ja. 

– Ser du registreringsskylten 

också? 

– IAO 242. 

Stefan nickar medan jag inväntar 

nästa fråga. Det kommer ingen. 

– 242! säger jag efter lite betänketid. 

Patriks världsrekordshöjd. 

Stefan nickar igen. 

– Hade jag sett den bilen på vägen hade jag varit 

tvungen att köra om den, säger Stefan. För att passera 

Patrik i tanken. 

Stefan Holm ser tecken och samband i siffror 

överallt. Inte minst i böckers sidnumrering. En gång 

hade han läst 80 sidor i sin roman när tanken slog 

honom att 80 multiplicerat med tre är 240, och att 

han därför borde klara 2,40 i tredje försöket dagen 

därpå. Vid ett annat tillfälle läste han till sidan 233 

kvällen före en tävling, fastän han slumrade till 

redan vid 220. Dagen därpå hoppade han just 233 

centimeter i finska Eurajoki och blev ny europaetta. 

Likadant är det med låtlängder och kvitton. 

– Har jag handlat för 228 kronor måste jag köpa 

några tuggummin också för att få det att bli 230, 

säger Stefan. Det borde jag inte berätta. Nu hamnar 

jag väl på dårhus. 

Från takterrassen är utsikten storslagen över 

Zurrieqs trånga och oregelbundna gränder. Längre 

bort glittrar Medelhavet. Här, i villa Bubaqra Tower, 

ska elva svenska före detta idrottsmän och kvinnor 


o tillsammans de kommande veckorna. Kalkstenshuset 

har blivit utsett till ett av Europas 30 vackraste 

av modetidningen Vogue. 

Snart hörs visslande inifrån huset. Stefan Holm 

har satt sig i fåtöljen i entrén och visslar Sovjets 

nationalsång. Han förklarar för brottaren Tomas 

Johansson att den »är världens bästa«. Tomas 

instämmer inte. Han har mosats för många gånger 

av den oövervinnerlige Alexander Karelin för att 

kunna uppskatta hymnen. 

Bara några meter från huset, omgiven av en 

cypressallé och en berså, finns swimmingpoolen. 

Vid poolkanten ligger en lång kropp och solar på 

mage. Skulderbladen, överarmarna och vaderna är 

täckta av tatueringar. Bredvid Patrik Sjöberg diskuterar 

simmerskan Louise Karlsson de kommande 

tävlingarna. Hon hoppas att det blir baskettävling 

någon dag. Hon gillade när deltagarna spelade tillsammans 

häromkvällen. 

– Fan, vad kass jag var, säger Patrik. Fast korgarna 

var för höga. 

Varje inspelningsdag väntar en tävling. Resultaten 

därifrån avgör vem av deltagarna som tvingas 

lämna TVprogrammet. Vinnaren ska diska, har 

deltagarna beslutat genom en omröstning. Patrik 

röstade emot. Han begriper inte varför vinnaren 

ska bli bestraffad. Den här morgonen diskade han, 

trots att första tävlingen ännu inte har avgjorts. Han 

säger att det var lika bra att få det gjort, eftersom 

han ändå kommer att vinna. 

– Varför vara ödmjuk när man vet att man är 

bäst? säger han. 

Några medtävlare tycker att Patrik snackar för 

mycket och tar för stor plats. Han har förklarat för 

sina nya bekanta att han inte menar något illa, och 

har bett dem säga ifrån ifall de tycker att han går för 

»Båda två är fullt medvetna om att 

de är med i TV-programmet på 

grund av de senaste årens 

pajkastning.« 

långt. Det är sådan man är om man är göteborgare, 

säger han. 

– Utomstående förstår inte vår jargong och våra 

skämt. Som unga var vår friidrottsgrupp ökänd i 

Sverige. Var man inte rapp i käften hann någon 

annan före. Göteborgare har sådant snack. 

Han hoppas bli bättre förstådd i och med 

TVinspelningen: 

– Många tror jag är en butter och bitter surpitt 

som bara är kritisk och saknar självdistans, säger 

han. Folk kommer nog att ändra uppfattning om 

mig. 

En som redan börjat göra det är Stefan Holm. 

Inspelningarna på Malta är första gången Patrik och 

Stefan umgås med varandra. 

Efter ett lamt handslag på Arlanda flygplats insåg 

Stefan och Patrik ganska fort att två decenniers höjdhoppande 

var hade gett dem mer gemensamt än de 

anade. De har under stora delar av sina liv befunnit 

sig på samma platser i världen, omgivna av samma 

människor. De har till och med några gemensamma 

bekanta. Det finns mycket att snacka om. 

Patrik tycker att de har »fantastiskt roligt tillsammans«. 

Någon ny polare har han inte funnit i sin 

tidigare antagonist – de ligger för långt ifrån varandra 

i livsinställning och värderingar – men han ser 

på Stefan med nya ögon. Kanske är de mindre olika 

än han trodde. 

Stefan Holm tycker likadant: 

– Vi har ju rätt olika uppväxt. Jag från landet, han 

från storstan. Han slog igenom som väldigt ung, jag 

betydligt senare. Vi är väldigt olika som personer, 

det kommer vi aldrig aldrig att komma ifrån. Samtidigt 

har vi något gemensamt som ytterst få andra 

har gemensamt – känslan av att hoppa 2,40. 

– När vi suttit ner och tjôtat har jag upptäckt att vi 

har samma sorts humor – ironi och sarkasm. Vi har 

kul tillsammans. Fast produktionsbolagets tanke är 

nog inte att vi ska bli jättekompisar. 

Stefan har märkt att Patrik ibland försöker verka 

mer laid back än vad han egentligen är. »Han har 

mer koll än han ger sken av« på siffror och statistik, 

menar Stefan. 

Patrik skakar på huvudet. Att diskutera statistik 

med Stefan 

Holm u ndviker han 

gärna – är de oense 

om något plockar Stefan 

omedelbart fram 

datorn och googlar 

diskussions ämnet. 

Patrik försöker ta »faktaapparaten 

S tefans« 

statistik intresse med en 

klackspark men det är 

svårt ibland. Patrik är själv envis och petig. 

Båda två är fullt medvetna om att de är med i 

TVprogrammet på grund av de senaste årens pajkastning. 

De upplever att produktionsbolaget Meter 

vill få dem att framstå som »hund och katt«. Ganska 

fort kom Stefan eller Patrik överens om att de inte 

var intresserade av ett sådant TVprogram. De har 

rett ut det som varit. 

Missförstånd har också gjort sitt. 

Patrik säger sig aldrig ha sagt att Stefan inte 

skulle klara 2,30. Däremot att det inte var »någon 

höjd att imponeras av«. Sedan bad han journalisten 

som frågade att återkomma när Stefan hade »gjort 

det ett par gånger«. Istället tog Stefan åt sig och 

gjorde 2,30 till en följetong som Patrik fortfarande 

menar är larvig. 

Stefan godtar hans förklaring men är fortfarande 

förvånad att Patrik blev »provocerad av en tshirt«. 

– Det blev ett enormt ramaskri, säger han. Jag 

tyckte tröjan var kul. 

Ingen av dem menar att ordkriget 

påverkat dem eller varit 

någon stor grej. Men ofta blev 

de triggade av varandras utspel. 

Patrik till att retas ytterligare, 

och Stefan till att få överbevisa 

och tysta retstickan. Det var 

bara synd att det skedde inför 

öppen ridå och till kvällspressens 

stora nöje, menar de. 

Den tjänsten ska de inte göra tidningarna den här 

gången. 

Inför avfärden till den första deltävlingen 

placeras de elva bredvid varandra på två led. 

Stefan hamnar längst fram bredvid Patrik. 

– Måste vi alltid gå bredvid varandra? 

säger Stefan till Patrik. Vi ska ju vara 

ovänner. 

De skrattar. Någon ger ifrån sig en suck. Stefan 

tar ny plats längre bak i ledet. 

– Vi vet vad ni tänker, säger Sjöberg till 

inspelningsteamet. 

Värmen är kokande i viken Minugua Point på 

östra Malta. Likt nyfikna barn kikar deltagarna ner 

från klippkanten mot tävlingsanordningen nere i 

vattnet. 

– Patrik gjorde 7–0 på mig i höjdhoppet, säger 

Stefan. Nu har jag chansen att snygga till siffrorna. 

Några meter därifrån rättar Patrik Sjöberg till sin 

hästsvans och blickar ut över Medelhavet och badturisterna 

som solar på bergsklipporna en bit bort. 

Alla inväntar order från produktionsbolaget. Patrik 

Sjöberg passar på att fråga en av de nästan sjuttio 

personerna i inspelningsteamet vilken morgondagens 

tävling är. »Vet inte«, blir svaret. 

– Ingen vet ju någonting, fräser Patrik. 

Han tycker att intervjuerna inför tävlingarna tar 

för lång tid. Jag säger att de är tvungna att filma 

mycket om de ska få ihop till tio timmar tisdagsunderhållning. 

Patrik menar att de nästan tolv timmarna 

de filmade dagen före borde räcka en bra bit 

på vägen. 

– Men de skulle ha filmat efter midnatt. Det var 

då det hände. 

– Vad hände då? undrar genast en kvinna ur 

inspelningsteamet. 

– Vet inte, replikerar Patrik Sjöberg kvickt, och 

brister ut i skratt tillsammans med Stefan Holm och 

Tomas Brolin. 

– Tystnad. Silence! ropar inspelningsledaren 

»Tocke«. 

Sjöberg får naturligtvis svårt att följa 

uppmaningen. 

»Patrik gjorde 7–0 på mig i 

höjdhoppet, säger Stefan. Nu 

har jag chansen att 

snygga till siffrorna.« 

– Holm! ropar han med ett pojkaktigt leende. 

Stefan Holm skakar på huvudet och ler han också. 

Tocke undrar om de elva känner sig redo att sätta 

igång tävlingen. 

– Vet inte, svarar Patrik, och brister ut i ny skrattsalva 

tillsammans med Stefan och Brolin. 

De elva mästarna blir kallade till samling för att få 

veta vilka som ska stå bredvid varandra när det blir 

dags för tävling och kamerorna slås på. 

– Patrik, du ställer dig bredvid … 

Tocke tittar på Stefan Holm. 

– Det menar du inte? säger Patrik och försöker 

låta överraskad. 

– Det är för att ni båda är långa, säger en medtävlare 

ironiskt. 

– Jag är lång! utbrister Stefan. 

På väg in under inspelningsteamets partytält för 

en stunds skugga springer Stefan in i Patrik. Broderligt 

lägger Patrik händerna på hans bröst. 

– Ta det lugnt, säger han. 

Stefan undrar om Patrik är rädd att han ska besegra 

honom. Patrik går leende därifrån och mumlar 

något som Stefan inte uppfattar i sorlet från de 

medtävlande. 

– Vad sa du? säger han. 

Med tydlig stämma upprepar Patrik: 

– Du har aldrig slagit mig, Holm. 

Johan Persson praktiserade på Filter våren 2009 och 

är numera frilansjournalist i Göteborg. 

Tisdag 12 januari. Mästarnas mästare har premiär i 

sVT1. 


tivoliaudio.se 

Hur skulle den 

passa hemma 

hos dig?

över en miljard människor lever i slum. men det går att förändra. 

NU VET DU 

mänskliga rättigheter gäller alla 

AMNESTY.SE/NUVETDU

Varför har två av Sveriges främsta idrottsmän i modern tid, dessutom ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?