;\''A\'- y - Vaasa

92
sitt företrädei att vara royalister. Istället
för att åt ministrame öfverlemna skyldigheten
att försvara konungamagten och
inskränka sig till beskyddande af folkets
rättigheter, ombytte de bestämmelse sålunda,
att de forsvarade Konungen mot
folket; på detta sätt gjorde de ministrarna
öfverflödiga och störde regeringens hela
organism, sådan som denichartan var fastställd.
Från hvarandra skildes de, blott så
vidt somligai-sina insigter och grundsatser
gingo längre än de andra. För de häftigare
var intet regeringens steg strängt nog:
de fordrade en så kallad landets purification
och gjorde ingen hemlighet deraf,att,
enligt deras öfvertygelse,ännu icke nog blod
runnit. Adel och religion voro de båda medeipuncter,
kring hvilka deras tal vände sig;
men med adel menade de företrädes-rättigheter
på andra medborgares bekostnad, likasom
med religion den gamla kyrkans
skick, hvars verksamhet grundade sig på
lifegenskapen. Deras stora uppgift var,att
återföra det tillstånd, som afbrötsår 178S,
utan att betänka, det just från detta tillstånd
den hvälfning utgick, hvars offer de
sjelfva blifvit. Ministrame, som den ena
gången efter den andra sågo sig, genom en
så beskaffad de deputerades kammare, stördaide
planer, de uppgjorde för att bibehålla
det allmänna lugnet, kunde så mycket
minre uträtta något, som det herrskan»