;\''A\'- y - Vaasa

att goda lagars stiftande erfordrar en organism,
?om väsendtligen skiljer sig frän
den, hvilken är satt att iakttaga dessa lagers
uppfyllande. Imellertid äro icke alla
svårigheter derigenom häfda. Vi-serligen
skola folken deltaga ilagarnas stiftande.
Men till hvilken gtad och inom hvilka
gränsor? Intet förfärar så mycket, som minnet
af dessa gamla ständer, hvilka lika
mycket kufvade folkets kraft, som furstens
tnagt; och likväl ega ständers sammanträden
och folkets representation sin grund just
i samma ändamål. — Dertill kommer, alt
hogkomsten af fordom åtnjutna företräde»
rättigheter inom visea klasser icke vill
Utdö, och att man icke kan komma till
samdrägt öfver representationens fördelning
mellan tvänne kamrar. Alla möjliga försök
göras; men om intet enda kan man säga,
att det lyckats. Än sammankallar man
gamla ständerna och tror sig kunna vara
försäkrad om framgång, derigenom, att man
förbinder dem med nya elementer; men
det visar sig då, att privilegiernas anda icke
hunnit slockna, och, under det man söker
att ställa sig ensam och afskild från andra,
går ändamålet förloradt. Än vill man öfverenskomma
om en ny författning, som
skall utgå från öfverensstämmelse mellan
representanternas insigt samt furstens och
dess första tjenares önskan; men man gör
äfven då allt för snart den upptäckt, att
3