;\''A\'- y - Vaasa

23
Ihela concordatet var intet förgripligt,
intet, som kunde berättiga Franska folket
till något misstroende mot sin regerings
afsigter. Påfven,öfvertygad,att deticke skulle
kunna möta någon motsägelse,kungjorde
det iRom den 22 Augusti år 1816 ochöfverskickade
sin bekräftelseset till Frankrikes
ärchebi kopar och biskopar, jemte en
skrifvelse, hvaruti han rättfärdigade den
nya dioeces-indelningen, såsom nödvändig
för Fransmännens andeliga väl, och följaktligen
förutsatte deras samtycke dertill. Ingen
kunde förmoda, Att ett cöncordat, som
med så mycken sorgfällighet var afpassadt
efter tidens anda och revolutionens verkningar,
likväl skulle finna motsägelse. Men
nu hade det knappt blifvit bekant, förrän
röster från alla sidor höjde sig deremot.
Ju mer chartan var något nytt för Fransmännen,
desto mer voro de svartsjuka om
bevakandet af dess innehåll; och, då påfveni
sin stadfästelse-act hade hotat alla
dem, som med förvägen hand vågade anfalla
hans bulla, med Gud-? viede och de heliga
apostlarnes Petri och Pauli bann; så
uppstod allt för snart den frågan, med hvad
rätt påfven på lika sätt ville befalla öfver
Frankrike som öfver sin egendom och före*
skrifva dess lagstiftande magt lagar. "Kan
väl en sådan rätt tillkomma påfven," sade
man, "så äro aila förutgångnaöverenskommelser
haiua, så ar Konungen af Frankrike