;\''A\'- y - Vaasa

234
rådde hos hela församlingen eller enskilda
ledamöter, så biefve detta visserligen lika
kränkande som innebärande allt för mycket
anspråk. Ostridigt är, att förbundsdagen
icke led brist på insigtsfulla och förträffliga
män; dock om man till dessa sändebudi
synnerhet valt personer, hvilkas
moderation knappt medgaf begreppet om
dygd, så var det förbundsdagens bestämmelse,
som yrkade ett sådant val: ty afsigten
var icke att genom förbundsdagengifva
Tysklandenhet, men väl att genom denna
institution bibehålla önskan efter en sådan
enhet vid lif.
Knappt hade förbundsdagen börjat
sina sammankomster, förrän den fann sig
hemsökt af en hel flod böneskrifter.
Främst bland dessa trängde sig de mediatiserade.
Da det isjette artikeln af förbundsacten
hette,"att förbundsförsamlingen
vid öfverläggningarna öfver förbundets organiska
lagar skulle tagaiöfvervägande,
huru vida de me^iatiserade for detta riksständerna
äfven kunde erhålla några curial-röster
vid plenum," så påminde nu dessa mediatiserade
om de förhoppningar,man gifvit
dem, och försäkrade,att de vore färdiga till
uppoffringar och till all den förändrirgideras
rättstillstånd, som kunde hafva afseende
på Tysklands väl, så frarnt de af förbundet
kunde vänta sig bekräftelsen på sina besittningar,
sin rösträttighet och en re-