;\''A\'- y - Vaasa

226
ordentlig tidsförlust. Man kan svårligen
neka, att, om Tyska riksdagen icke skulle
vara mer, än en gemensam samlingsplats
för sändebud, genom hvilka man finge erfara
rikets tillståndialla dess serskiida delar,
de lejongapiVenedig, hvaruti allt instacks,
som bardtf komma till regeringens
kunskap, då med allt skäl bordt ega företräde
för en sådan riksdag. En så ofullkomlig
inrättning, som den Tyska riksdagen,
borde således icke förnyas, och det
så mycket minre, som man icke egde det
isin förmåga,att på något vis ersätta förlusten
af den försvunna Tyska Kejsarens
autoritet. Hvarje förblandning, som ett
sådant förnyande kunde åstadkomma, måste
icke blifva af lång varaktighet, då Tyskarne
äfven voro så långt framskridna iodling,
att de väl visste,det en församling,som hvarkenuträttade
något för lagstiftning eller lagskipning,ioch
för sig sjelf var öfverflödig.
Den 5 November 1816 började förbundsdagens
ofrugtsamma verksamhet. Vid
sex öfverläggningar, som kallades conferencer,
hade allt blifvit aftaladt, som angick
ordningen för de ämnen, hvilka borde
öfvervägas. Redan aftonen före sammankomstens
öppnande förkunnade canonernas
dån och klockringning den vigtiga handling,
som förestod. Dessa båda tecken till
högtidlighet förnyades äfven dagen derpå,
under det att sändebuden med sina secrete-