;\''A\'- y - Vaasa

213
tjenst, endast följdeförnuftets och rättvisans
röst. Med ungdomens öfverilning tagande
detta handlingssätt som en personlig förolämpning,
samt helt och hållet följande sin
passion, fordrade prinsen af sin fader, att
han måtte befria honom från all gemenskap
med Grefve Goltz och gifva endera
af dem afsked. Detta var ett bland de lägen,
hvarunder en Konung har allt skäl att
vara på vakt mot sig sjelf. Wilhelms
svar innehöll en åstundan, att Kronprinsen
måtte gifva muntliga upplysningar öfver
sitt beslut; men, då Kronprinsn vägrade
detta, för att icke kommaistrid mellan
den skyldiga aktningen förKonungen och
ärans lagar, hvilkas offer han fruktade att
blifva, så begaf sig Konungen sjelf till
Briissel,för att,ommöjligt vore, föra sin son
på andra tänkesätt. .. Men denne betraktade
hårdnackadt Grefve Goltz' uppförande som
en personlig förolämpning, den der icke tillät
honom att fortfaraisin befattning som
förste krigsminister och armeens öfverbefälhafvare;
och,då Konungen öfver sin son
ingenting förmådde, så blef intet annat öfrigt
än att gifva ministern företräde och
antaga sonens resignation. Genast efter
Konungens återresa visade sig Kronprinsen
för sina Belgiericivil klädsel på spectaclet,
och deras glädje deröfver var så mycket
större, som denna tvist mellan fader och
son för deras skull egt rum.