;\''A\'- y - Vaasa

15
kes hufvudstad, emedan den ofverträdt de
villkor, hvarpå den blifvit tåld, och med
begäret att göra proselyter stcrt det husliga
lugnet inom familjerna. Ett sådant
förfarande var åtminstone icke tjenligt att
öka opinionen om Påfvens ofelbara insigt.
ISjelfva Italien felades det icke hufvuden,
som högt förklarade sig mot påfveväldets
fortfarande, d. v. a. mot den presterliga
theokratien. — Kätteriet hade antagit
en charakter, som i de förra tiderna icke
tillhörde det. Istället för att bestrida den
ena eller andra trosläran, rigtade sanningsbegäret
sin styrka mot hela systemet för
den allmänna kyrkan, såsom mot en väfnad
af list och bedrägeri, hvarvid samfundet
nu mer icke kunde ega bestånd; och, under
det man ville göra idéerna för en borgerlig
statsförfattning gällande, satte man påfven
och curian i ännu större förlägenhet.
Denna mot kyrkan ifrande sect, som kallas
Carbonari, gaf inquisitionen mycken sysselsättning,
äfven sedan en päflig bulla förvisat
den ur Kykostaten och hotat den med
de svåraste andeliga och verldsliga straff.
Det var ostridigt icke inquisitionens sak, att
kalla personer till räkenskap, som på sin
höjd voro anstötliga genom sina politiska
tänkesätt; detta var så mycket minre
dess sak, somiförra tider det alltid varit
Påfven likgilltigt, om statsformerne voro
rent monarchiska eller antimonarchiska»