;\''A\'- y - Vaasa

154
för mycket tillkännagåfvo ett allmänt missnöje.
Öfver orsakerna till dettamissnöjeärman
icke så ense, att det vore historieskrivaren
tillatet föredraga denena framförden andra.
Prinsen Regenten var icke älskad: man tadlade
hans seder; man tadlade framför allt
hans förhållande till en gemål, som, hvilka
fel nu än måtte falla henne till last,likväl
lemnade England, för att göra ett långvarigt
sin g«måls förakt någorlunda drägligt, under
ett beständigt kringsvärmande i det
södra Europa. Ännu minre var ministern
för utrikes ärendena,Lord Castlereagh,omtyckt.
Man kunde likväl icke påbördahonom
något, som egentlige^ lände honom till
vanära; men han var föddIrländare,och hans
anseendekränkte således den Brittiska nationalstoltheten.
Samma omständighetförminskade
denaktning,manbordthysaförHertigen
af Wellingtonianseende till de omisskänneliga
tjenster, han gjort Storbrittannien,
"som," enligt hvad enFransk författareganska
rigtigtanmärker,"undersjelfva dödsfaranundsluppit
sin undergång." Blanddeöfriga ministrarna
var ingen, som styrde den allmänna
opinionen; följden var den, att man trodde
6ig berättigad att icke gifva regeringen
nåf-on aktning och kunna tillåta sig hvarje
steg mot densamma.
f-'»s-| Till dessa anledningar för missnöje,
hvilka man skulle kunna kalla personliga,
kommo äfven andra. Statsskulden