;\''A\'- y - Vaasa

149
om nödvändigheten att längre qfarstadca
med de främmande tropparna iFrankrike.
Fransmännens otålighetidetta afseende
var så stor, att åtskilliga bland deputerade-kammarens
ledamöter, medan den ännu
var församlad,tilläto sig hotelser, så framt
befrielsen det året icke skulle inträffa.
Bland dessa utmärkte sigBaron Bignon, som
under Napoleons krig med Preussen och
Ryssland räckt en så hjelpsam hand till
folkens förtryckande. Menannorlunda tänkte
ultras öfver denna punct. Ideras ögon
syntes ingenting farligare för monarchien,
sådan den nu af Ludvig XVIII och
hans familj blifvit inrättad, än de fremmande
troppames aftåg. Ostridigt irrade
de sig deri, så väl somimånga andra saker;
ostridigt var det val-lagens afskaffande,
som framför allt låg dem om hjer-
■tat, emedan den för dem var en styggelse
och förstörde den gamla feudaladelns
anspråk. Imellertid. som de förstodo
att göra sina angelägenheter till Konungens,
gingo de i sin förmätenhet så
långt öfver alla skrankor, att de genom en
böneskrifthos de förbundna hofven anhöllo:
"att de genom tropparnas afgång föreden utsattatiden
icke måtteblottställa monarchiens
grundpelare för faran att sammanstörta.
Konungen — sade de — befinner sigiett läge,
som erfordrar, att man räddar monarchien
äfven mot dess villja, Beherrskad af sina