;\''A\'- y - Vaasa

146
conscriptionen, men icke förpligtelsen till
krigstjenst; ty den förklarade uttryckligt,
att reoruteringen skulle bestämmas genom
en serskild lag. Conscriptionens form var
afskaffad, emedan en solidarisk förbindelse
nu mer icke egde rum förall ungdom, som
voreiconscriptions-åldern, och alla de, som
genom lottning icke blifvit bestämda till
krigstjenst, nu vore för alltid fria derifrån.
Det andra inkastet afviste krigsministern
genom den anmärkning, att reserven måste
uppfylla tvänne fordringar, nämligen för
det första den, att icke vara farlig för den
allmänna friheten och icke till tunga för
skattkammaren; och för det andra, att deni
nödens stund erbjöde en skyndsam ochtillförlitlig
undsättning. Ianseende till befordringarnainomtjensten
hade oppositionspartiet
påstått,att den föreslagnaprincipen
gjorde intrångiKonungens rättigheter, som
vid officers posternas tillsättande borde hafva
fria händer. Derpå svarade krigsministern:
oföränderliga reglor vid befordringarna
vore så mycket nödvändigare, ju sälsyntare
de blefvo; soldaten, lika som alla
andra menniskor, håller sig så mycket mer
till sina pligter, ju mer han ser, att man
iakttager (fe med hans stånd förenade rättigheter;
Konungen afstode icke från sitt
prerogatif, när han sjelf underkastar en del
deraf fasta reglor; ålder itjenst måste naturligtvis
alltid betraktas som en rättighet,
och,inskränkt inom vissa gränsor,kunde dan