;\''A\'- y - Vaasa

4
lagar för statsförfattningen äro något, hvaröfver
man icke kan komma till enighet i
meningar. Till och med iminre stater
lyckas eller misslyckas statsförfattningsverket-,
efter det större eller minre motstånd,
aom eger rum; och, deristörre stater den
kongliga magten föreskrifver dessa författningar,
der tjena former, som till utseendet
befordra friheten,endast till en bemantling
af godtycket, hvilket ingenting minre
eftersträfvar, än att afsäga sig oinskränktheten.
Öfver allt visar sig vanans magt;
och sjelfva ideen är på långt när icke så
lefvande, att det fasta och bestående med
charakter af nödvändighet derifrån skulle
utgå. För att bättre kunna förstå det följande,
menisynnerhet för att rättfärdiga det
hela, som viidenna framställning villja
sökaatt uppfatta, blir det ickehär på orätt
ställe att med få allmänna drag söka framställa
sammanhanget mellan forntidens inrättningar
och hvad som nu syseisätter vår
samtid.
Carl den Stores rike, detta oerhörda
verk af en till ärftlighet sträfvande aristokratie,
förfölltill följe af sin storlekitrenne
konungariken,somaldrig upphörde att ligga
istrid med hvarandra. Den naturliga följden
deraf var den,att, underLudvig den Frommes
efterträdare, prästerskapets och adelns
dubbla aristokratis ernådde sina afsigter, så
t