Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje
Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje
Förbundsordföranden Afghanistans sak är vår Fredsvänstern är på krigsstigen. Förre försvarsministern Thage G Peterson gjorde på Expressens debattsida i februari klart att han tar avstånd från svenska militära insatser utomlands i allmänhet och i Afghanistan i synnerhet. Som grundläggande orsak uppgav han att fred inte kan tvingas fram med våld, ett påstående som han möjligen borde diskutera med Karthagos styresmän – eller med kejsar Hirohito, för att ta ett mer positivt exempel. Det är oklart om Peterson verkligen tar avstånd från allt vad militära insatser heter – det vore om inte annat ganska magstarkt för någon som under sin tid som statsråd ansvarade för försvarsmakten – men klart är att han motsätter sig de insatser som är farliga. Risken är naturligtvis stor att han därmed exkluderar precis de insatser som är mest välbehövliga. Summa summarum hade statsrådet Peterson inget emot att tvinga 50 000 unga män om året att göra värnplikt i en försvarsmakt vars utformning alltmer anpassats för att möta behoven hos kommunalråd i glesbygdskommuner snarare än sovjetiska motorskytteförband. Hans moraliska gräns är däremot nådd när några hundra svenska män och kvinnor frivilligt möter de umbäranden som det innebär att upprätthålla frihet och säkerhet i ett krigshärjat land där behoven är skriande och diktaturen är i färskt minne. I sanning en beundransvärd hållning. Peterson är emellertid långt ifrån ensam i sitt engagemang för att försämra säkerheten i Afghanistan. Tongivande socialdemokratiska debattörer som Lena Hjelm-Wallén (Svenska Dagbladet i december) och Maj-Britt Theorin (Svenska Dagbladet i mars) har, med varierande grader av påstridig indignation, kritiserat den svenska ISAF-styrkan. Genom flitigt bruk av de förmodade invektiven USA och Nato samt ett skenheligt förfasande över allt vad militärt våld heter skänker de välbehövligt eldunderstöd till den talibanrörelse som åter är på frammarsch. Förmenta feminister som Hjelm-Wallén och Theorin tvekar tydligen inte att dra sitt strå till stacken när det gäller att kritisera dem som släppt de afghanska kvinnorna ut ur burkorna och in i vallokalerna. Den egna friheten och rösträtten tar de naturligtvis för självklar – så fin är den att den inte ska smutsas ens med antydan om att den vilar på automatkarbiners, korvetters och jaktplans förmåga att värna den. Att det finns en och annan mer än lovligt naiv socialdemokrat är naturligtvis ingen nyhet. Mer intressant än de enskilda fallen är dock det mönster som framträder när de läggs ihop – den socialdemokratiska partiapparatens anpassning till livet i opposition. När Leni Björklund lotsade de successiva förstärkningarna av den svenska Afghanistan-insatsen – inklusive ansvaret för ett Provincial Reconstruction Team i Mazar-e-Sharif – genom riksdagen var det rättning i ledet som gällde. Peterson, Hjelm-Wallén, Theorin och de andra finpacifisterna gjorde sig icke besvär när det var de egna partikamraterna som stod i skottlinjen. Den socialdemokratiska partipiskan når långt och snärtar hårt. Men när en ny regering tillträdde så tystnade som genom ett trollslag de socialdemokratiska röster som försvarat den rimliga politiken. Istället släpptes partiets utopiska drömmare fram ur sina hålor för att i skön harmoni med miljöpartiet och vänsterpartiet försöka vinna populistiska segrar på att kritisera den linje som även det egna partiet fört i regeringsställning. Extra pikant blir det när Pierre Schori ska dra sitt strå till den regeringskritiska stacken. Efter många års trånande blev han äntligen chef för en FN-mission, och tampades således tills helt nyligen med den hårda verkligheten i Elfenbenskusten. (Han missade Kosovo år 003 efter att USA resolut stoppat hans utnämning med motiveringen – låt vara något mer diplomatisk i original – att den Castro-kramaren inte skulle ha något statusuppdrag.) Som UNOCI-chef kunde han naturligtvis inte ansluta sig till partiets finpacifistiska drömmare, utan tvingades liksom i sin ungdom konstatera att politisk makt ibland växer ur en gevärspipa. Hans enda möjlighet att skapa någon form av fred och frihet i Elfenbenskusten var mer FN-trupp. Följaktligen krävde han på Aftonbladets debattsida i februari att Sverige ska skicka trupp till Afrika istället för till Afghanistan. På vilket sätt afghanerna gjort sig förtjänta av Schoris vrede är oklart, men den som kan sin public choice-teori blir 6 Svensk Linje 1 • 007
naturligtvis inte särdeles förvånad. De argument som framfördes i artikeln dög heller inte till mycket mer än som fernissa utanpå unionen av Schoris egenintresse med socialdemokraternas partiintresse. Varför behovet av traditionella FN-missioner i Afrika är så mycket större än behovet av mindre traditionella missioner annorstädes lät Schori vara osagt. Istället serverade han den sedvanliga klagolåten om att ISAF är en Nato-styrka där USA har inflytande, medan FN-missionerna med blå basker minsann en gång skapades av Dag Hammarsköld. Att ISAF agerar med ett solitt FN-mandat i ryggen (säkerhetsrådets resolution 1386 från 001, följd av de senare resolutionerna 1413, 1444, 1510, 1563, 16 3 och 1707) spelar tydligen mindre roll för Schori. FN-kramare kan man vara högst selektivt. Bara han själv får fler soldater så är han nöjd. Då spelar det inte så stor roll att hans eget parti fört en politik som försämrat Sveriges möjligheter att bidra med substantiella truppbidrag på mer än en plats i världen. Partiet i sin tur blir nöjt bara Schori kritiserar regeringen; må det vara hur det vill med träffsäkerheten. Störst genomslag har kanske den tämlige gröne skandalreportern Gustav Fridolin fått. I sin iver att skapa Vietnamkrigsstämning har han inte bara dragit TV4 och Kalla faktas goda namn och rykte i smutsen, utan dessutom publikt misslyckats med att koka soppa på en spik. Försöket att utmåla svenska förband som någon form av dödspatruller kom av sig, eftersom de flesta trots allt sympatiserar både med att brottslingar bör gripas och med att det är rimligt att skjuta tillbaka när man angrips. Möjligheterna att skapa skandalreportage hade nog varit väsentligt större om svenska soldater faktiskt hade stått still och varit fogliga måltavlor åt en kriminell afghansk klanledare. Insatsen i Boka, när en brottsling skulle gripas men istället avled i den skottväxlingen som uppstod, blir aldrig något My Lai, Fridolins våta drömmar till trots. Finvänsterns skräniga brösttoner klingar alltför falskt när de svenska fredssoldaterna kom tillbaka till byn dagen efter för att förklara händelsen och vårda de goda relationerna – och hälsades välkomna av byborna. Något vidare scoop är det också svårt att tillskriva den unge Seymour Hersh-wannaben, efter det fyra sidor långa reportage som försvarsmaktens tidning Insats & Försvar redan i höstas publicerade om Boka-händelsen. Den svenska delen av ISAF-styrkan i Afghanistan arbetar under hårda förhållanden och med stor fara för den egna säkerheten. Uppgiften är inte enkel, men den är viktig: att upprätthålla fred och säkerhet på platser som sett blott alltför mycket av motsatsen. Bland motståndarna finns talibanerna; islamistiska extremister som under den tid de styrde landet införde Svensk Linje 1 • 007 en närmast medeltida teokrati, med förbud mot alla den moderna världens bekvämligheter och nöjen, brutalt förtryck av kvinnor och oliktänkande, barbariska kroppsstraff och massakrer på motståndare. Talibanerna besegrades militärt 001, men har funnits kvar som ett ständigt orosmoment för att nu åter vara på offensiven i söder. Deras mål är att avskaffa den sköra afghanska demokratin och återinföra förtrycket. De får inte lyckas. För alla utom möjligen de mest naiva står det klart att situationen i Afghanistan inte kan lösas genom att ”samtala med varandra för att undvika konflikter”; det alternativ som Thage G Peterson lanserar istället för fredsframtvingande truppinsatser. Det finns tillfällen då inget samförstånd är möjligt, då dialog och diplomati i bästa fall är spel för gallerierna och i värsta fall självbedrägeri. När talibanerna bestämmer sig för att döda alla som bär på sitt röstkort är det inte läge att förhandla. Svaret på frågan varför Sverige ska vara i Afghanistan är i grund och botten enkelt. Svensk trupp har förmågan att skapa trygghet och säkerhet, förhindra övergrepp och rättighetskränkningar samt bidra till uppbyggnaden av ett fritt och demokratiskt land. Den militära komponenten i ISAF är inte i sig själv tillräcklig för att utvecklingen i Afghanistan ska gå åt rätt håll, men för överskådlig framtid är den nödvändig. Alla de som intalar sig motsatsen har fel, och har fel på ett farligt sätt. Om pacifisterna vinner och den svenska ISAF-styrkan tvingas hem, kommer då Gustav Fridolin att åka världen runt och leta efter platser där svensk trupp kunde gjort nytta, men saknas? Näppeligen. Att köpa fredsvänsterns världsbild är att spela stråkkvartett utanför Auschwitz; att ställa sig passiv vid sidan av och tyst se på när människor förtrycks och mördas. Svenska medborgares frihet är vi beredda att värna med militärt våld när så krävs. Varför skulle inte detsamma gälla afghanernas frihet? Det vore en svensk linje värd namnet. 7
- Page 1 and 2: Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten S
- Page 3 and 4: Innehåll Ledare 4 Förbundsordför
- Page 5: I förnuftets tjänst Ratio är ett
- Page 9 and 10: Bomber Former Head of Government H
- Page 11 and 12: Kan ett lokalt företag ha en globa
- Page 13 and 14: Svensk Linje 1 • 007 Facket och m
- Page 15 and 16: skyldig att ingripa. Laval väckte
- Page 17 and 18: alla andra stater i hela världen.
- Page 19 and 20: Tema Det vitryska fackföreningsliv
- Page 21 and 22: hade fullt upp med att skicka nya r
- Page 23 and 24: den svenska fackföreningsrörelsen
- Page 25 and 26: nöjda medlemmar/konsumenter möjli
- Page 27 and 28: En viktig ingrediens var att de ans
- Page 29 and 30: gör hon ju allt på en gång - uta
- Page 31 and 32: kommer fram till att striktare regl
- Page 33 and 34: att skämma ut hela LO. När fallet
- Page 35 and 36: orgaren som väljer att deklarera v
- Page 37 and 38: punkt. Först och främst är luddi
- Page 39 and 40: Näringsliv är emot all diskrimine
- Page 41 and 42: egränsats till nattväktarfunktion
- Page 43 and 44: Debatt Fager och framgångsrik Av N
- Page 45 and 46: In memoriam Den före detta preside
- Page 47 and 48: Recension En studie i smaklöshet H
- Page 49 and 50: nerat i detalj. Självmordet var in
- Page 51 and 52: trollerandet skulle bli dyrare än
- Page 53 and 54: i avtalspensionen, göra att det ä
- Page 55 and 56: Föreningar FMS Malmö Anders Eriks
Förbundsordföranden<br />
Afghanistans<br />
sak är vår<br />
Fredsvänstern är på krigsstigen. Förre försvarsministern<br />
Thage G Peterson gjorde på Expressens<br />
debattsida i februari klart att han tar avstånd från<br />
svenska militära insatser utomlands i allmänhet <strong>och</strong><br />
i Afghanistan i synnerhet. Som grundläggande orsak<br />
uppgav han att fred inte kan tvingas fram med våld,<br />
ett påstående som han möjligen borde diskutera med<br />
Karthagos styresmän – eller med kejsar Hirohito,<br />
för att ta ett mer positivt exempel. Det är oklart<br />
om Peterson verkligen tar avstånd från allt vad militära<br />
insatser heter – det vore om inte annat ganska<br />
magstarkt för någon som under sin tid som statsråd<br />
ansvarade för försvars<strong>makten</strong> – men klart är att han<br />
motsätter sig de insatser som är farliga. Risken är<br />
naturligtvis stor att han därmed exkluderar precis<br />
de insatser som är mest välbehövliga. Summa summarum<br />
hade statsrådet Peterson inget emot att tvinga<br />
50 000 unga män om året att göra värnplikt i en<br />
försvarsmakt vars utformning alltmer anpassats för<br />
att möta behoven hos kommunalråd i glesbygdskommuner<br />
snarare än sovjetiska motorskytteförband.<br />
Hans moraliska gräns är däremot nådd när några<br />
hundra svenska män <strong>och</strong> kvinnor frivilligt möter de<br />
umbäranden som det innebär att upprätthålla frihet<br />
<strong>och</strong> säkerhet i ett krigshärjat land där behoven är<br />
skriande <strong>och</strong> diktaturen är i färskt minne. I sanning<br />
en beundransvärd hållning.<br />
Peterson är emellertid långt ifrån ensam i sitt engagemang<br />
för att försämra säkerheten i Afghanistan.<br />
Tongivande socialdemokratiska debattörer som Lena<br />
Hjelm-Wallén (<strong>Svensk</strong>a Dagbladet i december) <strong>och</strong><br />
Maj-Britt Theorin (<strong>Svensk</strong>a Dagbladet i mars) har,<br />
med varierande grader av påstridig indignation,<br />
kritiserat den svenska ISAF-styrkan. Genom flitigt<br />
bruk av de förmodade invektiven USA <strong>och</strong> Nato samt<br />
ett skenheligt förfasande över allt vad militärt våld<br />
heter skänker de välbehövligt eldunderstöd till den<br />
talibanrörelse som åter är på frammarsch. Förmenta<br />
feminister som Hjelm-Wallén <strong>och</strong> Theorin tvekar tydligen<br />
inte att dra sitt strå till stacken när det gäller att<br />
kritisera dem som släppt de afghanska kvinnorna ut<br />
ur burkorna <strong>och</strong> in i vallokalerna. Den egna friheten<br />
<strong>och</strong> rösträtten tar de naturligtvis för självklar – så fin<br />
är den att den inte ska smutsas ens med antydan om<br />
att den vilar på automatkarbiners, korvetters <strong>och</strong><br />
jaktplans förmåga att värna den.<br />
Att det finns en <strong>och</strong> annan mer än lovligt naiv<br />
socialdemokrat är naturligtvis ingen nyhet. Mer intressant<br />
än de enskilda fallen är dock det mönster som<br />
framträder när de läggs ihop – den socialdemokratiska<br />
partiapparatens anpassning till livet i opposition.<br />
När Leni Björklund lotsade de successiva förstärkningarna<br />
av den svenska Afghanistan-insatsen – inklusive<br />
ansvaret för ett Provincial Reconstruction Team<br />
i Mazar-e-Sharif – genom riksdagen var det rättning<br />
i ledet som gällde. Peterson, Hjelm-Wallén, Theorin<br />
<strong>och</strong> de andra finpacifisterna gjorde sig icke besvär<br />
när det var de egna partikamraterna som stod i skottlinjen.<br />
Den socialdemokratiska partipiskan når långt<br />
<strong>och</strong> snärtar hårt. Men när en ny regering tillträdde<br />
så tystnade som genom ett trollslag de socialdemokratiska<br />
röster som försvarat den rimliga politiken.<br />
Istället släpptes partiets utopiska drömmare fram ur<br />
sina hålor för att i skön harmoni med miljöpartiet<br />
<strong>och</strong> vänsterpartiet försöka vinna populistiska segrar<br />
på att kritisera den linje som även det egna partiet<br />
fört i regeringsställning.<br />
Extra pikant blir det när Pierre Schori ska dra sitt<br />
strå till den regeringskritiska stacken. Efter många<br />
års trånande blev han äntligen chef för en FN-mission,<br />
<strong>och</strong> tampades således tills helt nyligen med den<br />
hårda verkligheten i Elfenbenskusten. (Han missade<br />
Kosovo år 003 efter att USA resolut stoppat hans<br />
utnämning med motiveringen – låt vara något mer<br />
diplomatisk i original – att den Castro-kramaren inte<br />
skulle ha något statusuppdrag.) Som UNOCI-chef<br />
kunde han naturligtvis inte ansluta sig till partiets<br />
finpacifistiska drömmare, utan tvingades liksom i sin<br />
ungdom konstatera att politisk makt ibland växer ur<br />
en gevärspipa. Hans enda möjlighet att skapa någon<br />
form av fred <strong>och</strong> frihet i Elfenbenskusten var mer<br />
FN-trupp. Följaktligen krävde han på Aftonbladets<br />
debattsida i februari att Sverige ska skicka trupp<br />
till Afrika istället för till Afghanistan. På vilket sätt<br />
afghanerna gjort sig förtjänta av Schoris vrede är<br />
oklart, men den som kan sin public choice-teori blir<br />
6 <strong>Svensk</strong> <strong>Linje</strong> 1 • 007
Change language