Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje

Recension
En svensk skamfläck
Den nya människan
Regi: Klaus Härö
”Ska man säga som det är eller
som det hör till”, säger huvudpersonen
Gertrud i filmens mest
citerade replik. Den kommer tidigt
i filmen när den unga Gertrud anländer
till flickhemmet Odenslund.
Där ska fattiga, så kallade sinnesslöa
flickor lära sig att arbeta
och bli samhällsnyttiga och, om
det behövs, tvångssteriliseras. Fast
det hemska t-ordet nämns aldrig.
Det heter något annat, något mera
neutralt och medicinskt.
På Odenslund sägs det som hör
till. Den blivande nya samhällsnyttiga
människan Gertrud är
oskuldsfull och aningslös, men
inte helt utan list. Hon anar hur
den leende föreståndarinnan vill
att hon ska tala och vara, och hon
spelar med så länge det går. Då får
hon kanske fara hem igen.
Den finske regissören Klaus Härö
tecknar återigen ett närgånget och
initierat porträtt av välfärdsparadiset
Sverige. I hans förra film,
Den bästa av mödrar, mötte vi en
finsk krigspojke, som slets mellan
sin riktiga finska mamma och sin
svenska fostermamma. Eftersom
vi svenskar valde att stå utanför
kriget och lät andra folk offra
livet för frihet och mänskliga rättigheter,
dövade vi våra dåliga samveten
med vidlyftig flyktinghjälp
under kriget och långt därefter. Vi
ville rädda vår självbild och vårt
eftermäle. Men vi sa inte som det
var, utan som det hörde till. Vi blev
väldigt duktiga på att ljuga för oss
själva och världen. Ideologin och
utopin gick alltid före verkligheten
och sanningen. Det är ingen slump
att det var en polsk invandrare
(Maciej Zaremba) som på 90-talet
avslöjade de svenska tvångssteriliseringarnas
omfattning 1935-75.
Det är heller ingen slump att det
är en finsk regissör som nu gör
en film av vår nationella skam.
Polacker och finnar har skådat
kommunismen i vitögat och lärt
sig att säga som det är.
Härö växte upp med både
finska och svenska: ”Jag är hundraprocentig
i svenska och nittiofemprocentig
i finska. När min
pappa ska diskutera något verkligt
seriöst blir det på finska. Det är
mer konkret, ordfattigare men
tydligare”, säger han i en intervju
(Sydsvenskan 9/1). Och visst
känner man den ordfattiga, tydliga
finskans närvaro, trots att det är en
svensk film och manusförfattaren
är svensk. Tillsammans med sin
skicklige finske fotograf Jarkko T
Laine kryper Härö inpå huden på
oss och får oss att se oss själva i
all vår självbedräglighet. 50-talet,
folkhemmets mest arketypiska
decennium då alla kurvor pekade
uppåt, skildras i en svart-vit-gråskala
som bara en svensk senvinter
i mars kan bjuda på. Vi som var
barn på 50-talet, den gyllene ge-
nerationen, känner igen kläderna,
som nu är trendiga igen: de grå
västklänningarna och blusarna
med puffärm. Men nu bärs de av
flickor som inte passade in i vårt
fina folkhem. Lort- och fattig-
Sverige skulle bort och det skulle
ske fort, hygieniskt och effektivt.
Odenslund blir själva sinnebilden
för visionen om att politiken kan
forma inte bara ett nytt samhälle
utan också en ny människa. Men
1951 pratades det aldrig om en
ny människa. På 50-talet hade
makthavarna lärt sig att säga som
det hör till. Nazismens rashygien
hade dödsskallemärkt allt sägasom-det-är-prat.
På 30-talet, däremot, talade
blivande fredspristagaren Alva
Myrdal om ”ett helt annat slags
människor” (Morgonbris 1933)
och i Kris i befolkningsfrågan
(1934) sjunger de hyllade makarna
Myrdal helt öppet den arvshygieniska
steriliseringens lov: ”Sterilisering
har i vissa avseenden en
mycket stor samhällslig betydelse.
Detta gäller särskilt ur arvshygienisk
synpunkt, i synnerhet
som sterilisering av sinnesslöa i
tillräcklig omfattning kommer att
medföra en minskning av sinnesslöhetens
frekvens i befolkningen.
Den sterilisering som företages
av sociala skäl är ur samhällets
synpunkt också mycket väsentlig,
då det därigenom förhindras
tillkomsten av barn, som skulle
komma att uppväxa under mycket
ogynnsamma förhållanden.”
Elise Claeson
Författare och kolumnist i SvD
54 Svensk Linje 1 • 007