Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje
Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje
Recension 60 procent ofri Till 40 procent fri Fredrik Bergström & Robert Gidehag Timbro Debatt, 2006 Det finns feminister som hävdar att man inte kan vara ”nästan jämställd”, eftersom jämställdhet är ett binärt tillstånd. Med ett sådant synsätt förbättras inte jämställdheten när kvinnor fick rösträtt, eftersom de inte samtidigt utgjorde hälften av alla bolagsstyrelser. En binär uppdelning av världen leder till att även små förbättringar ignoreras, samt att tecken på att det är på väg åt fel håll inte fungerar som tydliga varningstecken. Även marginella skillnader kan spela en stor roll sett över tiden. Jag talade med en moderat riksdagsledamot för en tid sedan som hävdade att politiska partier inte är opinionsbildare. Partiernas uppgift är att vinna val, tydligen. Punkt. Med en sådan inställning ökar behovet av tydliga opinionsbildare som kan tala om för dessa viljelösa knapptryckare och undflyende taktiker att politik också handlar om moral. Eller borde göra det. Fredrik Bergström och Robert Gidehag, är ett inte allt för gammalt radarpar. De har, förutom att vara inflytelserika debattörer, också erfarenhet av inkomststatistik och tidsserieanalys. För en icke-ekonom som undertecknad, med faiblesse för personlig och samhällelig dynamik har dessa disputerade herrar alltid erbjudit läsning av stort intresse, oavsett om det rört sig om svenska inkomstdeciler, jämförelser med USA eller som nu en medelklassfamiljs liv och vardag. I boken Till 40 procent fri beskriver författarna hur en familj fattar beslut utifrån hur politiker fattat beslut. Först lägger det offentliga beslag på 60 procent av familjens inkomster, för att sedan tydligt peka ut hur dessa pengar ska kunna konsumeras. Det sker genom att familjen väljer det som politikerna vill att familjen ska välja. Samtidigt finns det en rad kostnader som märks ännu mindre än de rena skatterna. Kommunala planmonopol har lett till sämre konkurrens och därmed högre matpriser. EU-tullar gör kläder, skor och glödlampor dyrare. Ja, det är faktiskt ingen hejd på dumheterna; även den som tycker att politiker är fyrkantiga och fantasilösa måste ändå hysa en motvillig beundran inför den ström av idiotier, nedvärderingar och bristande tilltro som de folkvalda producerar. Själv är jag medlem i en sådan frivillig gemenskap som beskrivs i boken. Jag är gift med en heltidsarbetande hustru och har två barn, varav ett går i förskoleklass (nollan) och det andra i förskola (dagis i vardagsmun). Själv jobbar jag också heltid, och det är väl delvis av karriärskäl och delvis av ekonomiska skäl. Den som inte jobbar har ju tydligt visat sina prioriteringar för arbetsgivaren och det är sällan bra för den anställdes möjligheter på lite sikt. De ekonomiska skälen är att man måste jobba mycket för att ha råd att betala alla skatter och ändå få något över. Samtidigt är det ju bittert att bo i ett land där den orättvisa fördelningen av fritid inte tycks kunna lösas på politisk väg, medan alla politiska partier är helt överens om det riktiga i att norpa mina pengar och ge till någon annan. Själv får jag ju då inte någon tid tillbaka i utbyte mot detta. Orättvist? Ja, det tycker ju jag i alla fall. Och Bergström och Gidehag också. Som tur är. På 100 sidor går de igenom ett antal vardagssituationer och beskriver dem samt de bakomliggande politiska strukturerna. Jag blir inte upprörd, jag blir arg. Samtidigt inser jag ju att jag kanske inte är den primära målgruppen, det är de som inte reflekterar över varför det ser ut som det gör som skulle må bäst av att läsa boken. Samt möjligen en och annan riksdagsledamot. Jag har sedan jag blev förälder ständigt förundrats över den svenska familjepolitikens konstruktion. Den vilar på tre ben. Först har vi barnbidraget. Det är en ren och enkel överföring av pengar till den som har ett omyndigt barn i hushållet. I 60 år har svenska föräldrar fått detta bidrag. Det finns tre saker som utmärker barnbidraget: 1) Det är det bidrag som har minst byråkrati i relation till omsättningen, ) det är förbluffande effektivt som omfördelningsinstrument och 3) det påverkar inte arbetskraftsutbudet. Det är kort sagt Nya moderaternas och Anders Borgs våta dröm. En del menar att det är fel att ge barnbidrag till miljonärer. Visst, men i så fall inte mer fel än att ge barnbidrag till andra föräldrar. Bara byråkratin och inkomstkon- 50 Svensk Linje 1 • 007
trollerandet skulle bli dyrare än att bara betala ut pengarna. Så ska man ge sig på något i familjepolitiken är det knappast här man ska börja. Som andra komponent i familjepolitiken har vi föräldraförsäkringen. Den bygger på inkomstbortfallsprincipen, liksom övriga delar av socialförsäkringssystemet. Det är så gott som alltid principerna för denna försäkring som diskuteras i den offentliga debatten när jämställdheten kommer på tal. Det är fånigt. Principerna här är att den som tjänar mer innan hon eller han blir förälder, får mer pengar av staten. Ja, den föräldern har ju också betalat in mer till staten sedan tidigare. Men det finns samtidigt ett tak på ersättningen, medan motsvarande tak inte finns på premien. Den tredje delen är förskola, dagis, livslång pedagogik eller vad det nu för tillfället kan tänkas heta. Där utgår en subvention i storleksordningen ett sexsiffrigt belopp, under förutsättning att Svensk Linje 1 • 007 du är beredd att lämna bort ditt barn. Den som inte väljer detta alternativ, får ingenting. Men, som Göran Persson sade när maxtaxan lanserades som idé för snart tio år sedan, det är viktigt att få ut folk i produktionen. I vilket fall har vi nu den bisarra ordningen att barnbidraget kan supas upp samma dag som det betalas ut, till och med innan Happy Hour. Därefter har vi en ranglig försäkring med obalans mellan premie och förmån. Och till sist den stora fållan där alla barn från 15 månaders ålder ska placeras i minst åtta timmar om dagen. Är det vettigt? Nja, många menar ju att Sverige har världens bästa familjepolitik. De har nog inte funderat över alternativen till dagens ordning. Andra, som debattören Per Kågeson, menar att dagis är dåligt för barnen. En del av oss tycker bara att det är skit att inte familjerna får lösa sina logistiska problem på sitt eget sätt eller lägga livspusslet i fred. Det som är riktigt illa är ju den andra delen i välfärdsstatens dubbla svek. Det första sveket är ju när vi avkrävs våra resurser så att vi blir hjälplösa. Därefter får vi inte den hjälp vi behöver. Det är så rått och hjärtlöst gentemot alla som drabbas, att det faktiskt är förvånande att den tanken har ett så pass utbrett stöd. För vad händer med alla människor som inte passar in i mallen? Eller när något går snett? Det är ju då vi absolut behöver något annat än politik. Då längtar vi efter valfriheten, att få bestämma själva. Att inte ha förmyndare. Att få utvecklas efter egna förutsättningar. Att få bli åtminstone 50 procent fri. Är det för mycket begärt? För den som inte har tid att läsa 100 sidor med exempel räcker det att ta del av den sista bilagan. Adrenalinvarning utfärdas. Patrik Strömer Före detta viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet 51
- Page 1 and 2: Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten S
- Page 3 and 4: Innehåll Ledare 4 Förbundsordför
- Page 5 and 6: I förnuftets tjänst Ratio är ett
- Page 7 and 8: naturligtvis inte särdeles förvå
- Page 9 and 10: Bomber Former Head of Government H
- Page 11 and 12: Kan ett lokalt företag ha en globa
- Page 13 and 14: Svensk Linje 1 • 007 Facket och m
- Page 15 and 16: skyldig att ingripa. Laval väckte
- Page 17 and 18: alla andra stater i hela världen.
- Page 19 and 20: Tema Det vitryska fackföreningsliv
- Page 21 and 22: hade fullt upp med att skicka nya r
- Page 23 and 24: den svenska fackföreningsrörelsen
- Page 25 and 26: nöjda medlemmar/konsumenter möjli
- Page 27 and 28: En viktig ingrediens var att de ans
- Page 29 and 30: gör hon ju allt på en gång - uta
- Page 31 and 32: kommer fram till att striktare regl
- Page 33 and 34: att skämma ut hela LO. När fallet
- Page 35 and 36: orgaren som väljer att deklarera v
- Page 37 and 38: punkt. Först och främst är luddi
- Page 39 and 40: Näringsliv är emot all diskrimine
- Page 41 and 42: egränsats till nattväktarfunktion
- Page 43 and 44: Debatt Fager och framgångsrik Av N
- Page 45 and 46: In memoriam Den före detta preside
- Page 47 and 48: Recension En studie i smaklöshet H
- Page 49: nerat i detalj. Självmordet var in
- Page 53 and 54: i avtalspensionen, göra att det ä
- Page 55 and 56: Föreningar FMS Malmö Anders Eriks
Recension<br />
60 procent ofri<br />
Till 40 procent fri<br />
Fredrik Bergström & Robert Gidehag<br />
Timbro Debatt, 2006<br />
Det finns feminister som hävdar<br />
att man inte kan vara ”nästan jämställd”,<br />
eftersom jämställdhet är<br />
ett binärt tillstånd. Med ett sådant<br />
synsätt förbättras inte jämställdheten<br />
när kvinnor fick rösträtt,<br />
eftersom de inte samtidigt utgjorde<br />
hälften av alla bolagsstyrelser.<br />
En binär uppdelning av världen<br />
leder till att även små förbättringar<br />
ignoreras, samt att tecken på att<br />
det är på väg åt fel håll inte fungerar<br />
som tydliga varningstecken.<br />
Även marginella skillnader kan<br />
spela en stor roll sett över tiden.<br />
Jag talade med en moderat<br />
riksdagsledamot för en tid sedan<br />
som hävdade att politiska partier<br />
inte är opinionsbildare. Partiernas<br />
uppgift är att vinna val, tydligen.<br />
Punkt. Med en sådan inställning<br />
ökar behovet av tydliga opinionsbildare<br />
som kan tala om för dessa<br />
viljelösa knapptryckare <strong>och</strong> undflyende<br />
taktiker att politik också<br />
handlar om moral. Eller borde<br />
göra det.<br />
Fredrik Bergström <strong>och</strong> Robert<br />
Gidehag, är ett inte allt för gammalt<br />
radarpar. De har, förutom<br />
att vara inflytelserika debattörer,<br />
också erfarenhet av inkomststatistik<br />
<strong>och</strong> tidsserieanalys. För en<br />
icke-ekonom som undertecknad,<br />
med faiblesse för personlig <strong>och</strong><br />
samhällelig dynamik har dessa<br />
disputerade herrar alltid erbjudit<br />
läsning av stort intresse, oavsett<br />
om det rört sig om svenska inkomstdeciler,<br />
jämförelser med USA<br />
eller som nu en medelklassfamiljs<br />
liv <strong>och</strong> vardag.<br />
I boken Till 40 procent fri beskriver<br />
författarna hur en familj<br />
fattar beslut utifrån hur politiker<br />
fattat beslut. Först lägger det offentliga<br />
beslag på 60 procent av<br />
familjens inkomster, för att sedan<br />
tydligt peka ut hur dessa pengar<br />
ska kunna konsumeras. Det sker<br />
genom att familjen väljer det som<br />
politikerna vill att familjen ska<br />
välja.<br />
Samtidigt finns det en rad kostnader<br />
som märks ännu mindre<br />
än de rena skatterna. Kommunala<br />
planmonopol har lett till sämre<br />
konkurrens <strong>och</strong> därmed högre<br />
matpriser. EU-tullar gör kläder,<br />
skor <strong>och</strong> glödlampor dyrare.<br />
Ja, det är faktiskt ingen hejd<br />
på dumheterna; även den som<br />
tycker att politiker är fyrkantiga<br />
<strong>och</strong> fantasilösa måste ändå hysa<br />
en motvillig beundran inför den<br />
ström av idiotier, nedvärderingar<br />
<strong>och</strong> bristande tilltro som de<br />
folkvalda producerar.<br />
Själv är jag medlem i en sådan<br />
frivillig gemenskap som beskrivs<br />
i boken. Jag är gift med en heltidsarbetande<br />
hustru <strong>och</strong> har två<br />
barn, varav ett går i förskoleklass<br />
(nollan) <strong>och</strong> det andra i förskola<br />
(dagis i vardagsmun). Själv jobbar<br />
jag också heltid, <strong>och</strong> det är väl<br />
delvis av karriärskäl <strong>och</strong> delvis av<br />
ekonomiska skäl. Den som inte<br />
jobbar har ju tydligt visat sina prioriteringar<br />
för arbetsgivaren <strong>och</strong><br />
det är sällan bra för den anställdes<br />
möjligheter på lite sikt.<br />
De ekonomiska skälen är att<br />
man måste jobba mycket för att<br />
ha råd att betala alla skatter <strong>och</strong><br />
ändå få något över. Samtidigt är<br />
det ju bittert att bo i ett land där<br />
den orättvisa fördelningen av fritid<br />
inte tycks kunna lösas på politisk<br />
väg, medan alla politiska partier<br />
är helt överens om det riktiga i<br />
att norpa mina pengar <strong>och</strong> ge till<br />
någon annan. Själv får jag ju då<br />
inte någon tid tillbaka i utbyte mot<br />
detta. Orättvist? Ja, det tycker ju<br />
jag i alla fall. Och Bergström <strong>och</strong><br />
Gidehag också. Som tur är.<br />
På 100 sidor går de igenom<br />
ett antal vardagssituationer <strong>och</strong><br />
beskriver dem samt de bakomliggande<br />
politiska strukturerna. Jag<br />
blir inte upprörd, jag blir arg. Samtidigt<br />
inser jag ju att jag kanske<br />
inte är den primära målgruppen,<br />
det är de som inte reflekterar över<br />
varför det ser ut som det gör som<br />
skulle må bäst av att läsa boken.<br />
Samt möjligen en <strong>och</strong> annan riksdagsledamot.<br />
Jag har sedan jag blev förälder<br />
ständigt förundrats över den svenska<br />
familjepolitikens konstruktion.<br />
Den vilar på tre ben.<br />
Först har vi barnbidraget. Det<br />
är en ren <strong>och</strong> enkel överföring<br />
av pengar till den som har ett<br />
omyndigt barn i hushållet. I 60<br />
år har svenska föräldrar fått detta<br />
bidrag. Det finns tre saker som<br />
utmärker barnbidraget: 1) Det är<br />
det bidrag som har minst byråkrati<br />
i relation till omsättningen, ) det<br />
är förbluffande effektivt som omfördelningsinstrument<br />
<strong>och</strong> 3) det<br />
påverkar inte arbetskraftsutbudet.<br />
Det är kort sagt Nya moderaternas<br />
<strong>och</strong> Anders Borgs våta dröm.<br />
En del menar att det är fel att ge<br />
barnbidrag till miljonärer. Visst,<br />
men i så fall inte mer fel än att ge<br />
barnbidrag till andra föräldrar.<br />
Bara byråkratin <strong>och</strong> inkomstkon-<br />
50 <strong>Svensk</strong> <strong>Linje</strong> 1 • 007
Change language