Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje
Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje
Recension Pennan och svärdet Sol och stål Yukio Mishima Ellerströms essäserie, 2006 Den 5 november 1970. Yukio Mishima vaknar till sin sista dag i livet. Han är en av Japans mest hyllade författare, kallad ”Japans Hemingway”, internationellt respekterad, flera gånger nobelpriskandidat med en enorm produktion bakom sig: tjugo novellsamlingar, ett libretto, flera pjäser och filmer, ett tjugotal essäsamlingar, fyrtio romaner. Mishima har huset för sig själv. Hustrun har tagit barnen till skolan. På ett bord ligger det avslutande kapitlet i vad som skall bli hans sista bok. Han har aldrig missat en deadline. Klockan tio anländer en uniformerad yngling till författarens villa. Den unge mannen är Chibi- Koga, en medlem i Sköldsällskapet, Mishimas privata armé som han grundat två år tidigare. Mishima ger honom tre kuvert. Längre ner på gatan står en bil, en vit Toyota Corona. I den sitter ytterligare tre unga män, också i Sköldsällskapets uniform. De är Furu-Koga, Ogawa och Morita, Mishimas hemlige älskare. Breven är till dem. Mishima promenerar ner till bilen. Stapeln med handskrivna blad ligger kvar på bordet. Det är dags att återställa balansen mellan pennan och svärdet. Klockan elva anländer gruppen vid militärbasen Ichigaya, Tokyo. Sköldsällskapet hade tillåtelse att öva där. Mishima har stämt möte med general Masuda, befälhavare över Japans östra armé. Generalen tar emot på sitt kontor; han känner Mishima och de börjar prata. Men plötsligt störtar Mishimas sällskap upp från sina stolar, övermannar generalen och binder honom. Sedan barrikaderar de dörren. En viss major Sawamoto kastar en glimt genom ett titthål – vill generalen och hans sällskap ha te? Han ser vad som håller på att hända och kallar efter hjälp. En grupp soldater slår in dörren, men drar sig tillbaka när Mishima hotar att döda generalen. Sköldsällskapet ställer sina krav: soldaterna skall samlas på gården nedanför. Mishima skall hålla ett tal, han får inte bli avbruten. Fyrtio medlemmar av Sköldsällskapet väntar utanför murarna, man måste låta dem höra talet också. I luftrummet ovanför kretsar helikoptrar och larmet från polissirenerna är öronbedövande. Klockan är 11.40; Mishima ligger efter tidsplanen. Klockan 1 .00 går Mishima ut på balkongen. Han har förberett ett halvtimmelångt tal: Japans kultur och historiska arv står på spel, armén måste omkullkasta regeringen och återinsätta kejsaren. Det är Japans sista hopp… Han talar i knappt fem minuter, överröstad av burop. Sedan återvänder han in, och faller på knä. ”De lyssnade inte ens.” Mishima låter uniformsjackan falla till golvet, och med en samurajdolk skär han ut sina inälvor. Framför honom ligger ett ark skrivpapper. På det har författaren tänkt skriva tecknet för ”svärd” – tecknet som han instruerat sina föräldrar skall symbolisera honom efter hans död, snarare än tecknet för ”penna” – i sitt eget blod. Morita hugger med ett svärd mot Mishimas rygg och nacke, men han klarar inte att halshugga sin älskare. Furu-Koga tar svärdet och avslutar ritualen i ett hugg. Sedan halshugger han Morita. De tre överlevande bugar inför Mishimas och Moritas kroppar, löser repen som binder general Masuda, och eskorterar honom ut. Bakom sig lämnar de ett bloddränkt golv, två lik och ett par huvuden, prydligt uppradade intill varandra. Polisen rusar in i rummet och kropparna undersöks av läkare. Klockan är 1 . 3. Till en början tror ingen rapporterna. Inget fall av seppuku hade rapporterats sedan andra världskriget och Mishima var en av efterkrigstidens största författare, välrespekterad, en offentlig figur. Den första ordern från polishögkvarteret är förvirrad: ”Om kroppen fortfarande är varm, gör ert yttersta för att rädda Mishimas liv.” Journalisterna möts av samma oförstående på sina redaktioner. Löpsedeln till eftermiddagsutgåvan av Mainichi Shimbun, en av Japans största dagstidningar, lyder: ”Skadad Mishima förs brådskande till sjukhus.” Rapporteringen var för surrealistisk, för overklig. ”Gå tillbaka och kolla era källor.” Men svaret på frågan vad som hänt, gjorde bara frågan ”Varför?” så mycket mer gäckande. Japans premiärminister, god vän till Mishima, konstaterade att författaren måste ha blivit galen. Kanske stämmer det, kanske inte. Men den upprörande sanningen är att allt som hände den dagen, den 5 november 1970, var pla- 48 Svensk Linje 1 • 007
nerat i detalj. Självmordet var inte den sista desperata utvägen för en misslyckad revolutionär med många års fängelse att se fram emot, utan syftet och målet med hela uppvisningen, det slutgiltiga konstnärliga uttrycket. Det hade upptagit Mishimas tankar i flera år. På samma sätt ingick det i planen att Chibi-Koga, Furu-Koga och Ogawa skulle överleva, och överlämna sig till polisen. Mishima hade lämnat efter sig pengar till deras rättegångskostnader. Går det att dra en rak linje från något ögonblick i Mishimas liv, till det blodiga och teatrala slutet? Vilka tankar for genom författarens huvud, när han rände kniven i magen och gjorde tecken om nådastöten? Sol och stål, som utgavs på svenska i fjol, utgör en pusselbit. Det är Mishimas intellektuella självbiografi, skriven ett par år innan hans död, när han grundar Sköldsällskapet. Det är också en bekännelse och en essä i ordets klassiska bemärkelse, ett försök att sätta ord på författarens ”poetiska intuition”. Det betyder att texten är personlig och svåråtkomlig. Det är ofta besvärligt att urskilja huvudspåret i virrvarret av iakttagelse, tankar och anekdoter. Däremot återkommer ett och Svensk Linje 1 • 007 samma tema: diskrepansen mellan verkligheten och språket, som hos Mishima flyter samman med konflikten mellan kroppen och språket. Det är ett välbekant, nästan banalt tema, men som hos Mishima får hisnande dimensioner. Sol och stål beskriver en inre resa, vars slutdestination är ett sorts antiintellektualism. Men den skildrar också en erövring, av det kroppsliga uttrycket och av en kropp värdig ett tragiskt slut. Mishima började skriva i tolvårsåldern, uppmuntrad av sin mor (hans militaristiske far var inte alls förtjust). Under sin tidiga uppväxt togs han om hand av sin mormor, som var samurajättling. Hon lät honom inte leka med pojkar, eller ägna sig åt någon form av sport, eller ens vistas ute i solen. Mishima skriver att han var medveten om orden långt före han var medveten om sin kropp. Hans tidiga minnen är av ord, snarare än kroppsliga minnen. Det är senare, under solens strålar och med verktyg av stål i händerna, som Mishima kommer till insikt om ordens otillräcklighet. Litteraturen kan på sin höjd härma skönheten, som hos Mishima representeras av en heroisk manskropp. Besatt av tanken på att förverkliga detta ideal inleder han ett ambitiöst träningsprogram, som förvandlar den magra och bleka författargestalten till en atlet (om än med korta ben). Kroppsbyggandet är också en utbildning i kroppens språk, som han lär sig precis ”som man lär sig ett utländskt språk”. Han kommer till insikt om kroppens uttryck, blod, svett, tårar. Smärtan framträder som det centrala kroppsliga uttrycket, med den bryts alienationen från verkligheten. Smärtan får också en erotisk, masochistisk prägel. Misstron mot språket och litteraturen vävs i Sol och stål samman med Mishimas personliga dödslängtan, en längtan som bara blir begriplig mot bakgrund av en speciell japansk militarism, där seppuku är det yttersta uttrycket för obrottslig lojalitet gentemot kejsaren. Det är som om Mishima förföljs av visionen om en tragisk död och insikten att det enda sättet att försonas med den visionen är att leva ut den, och då inte genom konsten, utan genom att själv bli ett konstverk. ”Idéer har konsekvenser”, lyder ett varnande ordstäv. Mishima skulle ha påpekat att de åtminstone borde ha det. Trots bokens privata karaktär är det svårt att motstå frestelsen att betrakta Sol och stål som ett uttryck för den kulturella turbulens och identitetskris som många menar präglat efterkrigstidens Japan. Mishima var själv aktiv debattör på högerkanten och menade att alla försök att stävja den ena av den japanska nationalkaraktärens två dominerande drag, brutaliteten, var dömda att misslyckas (det andra dominerande draget var elegans). I en tid då nationalistiska och militaristiska rörelser vinner inflytande i Japan, är Mishimas öde kanske extra aktuellt. Adam Nelvin Viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet 49
- Page 1 and 2: Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten S
- Page 3 and 4: Innehåll Ledare 4 Förbundsordför
- Page 5 and 6: I förnuftets tjänst Ratio är ett
- Page 7 and 8: naturligtvis inte särdeles förvå
- Page 9 and 10: Bomber Former Head of Government H
- Page 11 and 12: Kan ett lokalt företag ha en globa
- Page 13 and 14: Svensk Linje 1 • 007 Facket och m
- Page 15 and 16: skyldig att ingripa. Laval väckte
- Page 17 and 18: alla andra stater i hela världen.
- Page 19 and 20: Tema Det vitryska fackföreningsliv
- Page 21 and 22: hade fullt upp med att skicka nya r
- Page 23 and 24: den svenska fackföreningsrörelsen
- Page 25 and 26: nöjda medlemmar/konsumenter möjli
- Page 27 and 28: En viktig ingrediens var att de ans
- Page 29 and 30: gör hon ju allt på en gång - uta
- Page 31 and 32: kommer fram till att striktare regl
- Page 33 and 34: att skämma ut hela LO. När fallet
- Page 35 and 36: orgaren som väljer att deklarera v
- Page 37 and 38: punkt. Först och främst är luddi
- Page 39 and 40: Näringsliv är emot all diskrimine
- Page 41 and 42: egränsats till nattväktarfunktion
- Page 43 and 44: Debatt Fager och framgångsrik Av N
- Page 45 and 46: In memoriam Den före detta preside
- Page 47: Recension En studie i smaklöshet H
- Page 51 and 52: trollerandet skulle bli dyrare än
- Page 53 and 54: i avtalspensionen, göra att det ä
- Page 55 and 56: Föreningar FMS Malmö Anders Eriks
Recension<br />
Pennan <strong>och</strong> svärdet<br />
Sol <strong>och</strong> stål<br />
Yukio Mishima<br />
Ellerströms essäserie, 2006<br />
Den 5 november 1970. Yukio<br />
Mishima vaknar till sin sista<br />
dag i livet. Han är en av Japans<br />
mest hyllade författare, kallad<br />
”Japans Hemingway”, internationellt<br />
respekterad, flera gånger<br />
nobelpriskandidat med en enorm<br />
produktion bakom sig: tjugo<br />
novellsamlingar, ett libretto, flera<br />
pjäser <strong>och</strong> filmer, ett tjugotal<br />
essäsamlingar, fyrtio romaner.<br />
Mishima har huset för sig själv.<br />
Hustrun har tagit barnen till<br />
skolan. På ett bord ligger det avslutande<br />
kapitlet i vad som skall<br />
bli hans sista bok. Han har aldrig<br />
missat en deadline.<br />
Klockan tio anländer en uniformerad<br />
yngling till författarens<br />
villa. Den unge mannen är Chibi-<br />
Koga, en medlem i Sköldsällskapet,<br />
Mishimas privata armé<br />
som han grundat två år tidigare.<br />
Mishima ger honom tre kuvert.<br />
Längre ner på gatan står en bil,<br />
en vit Toyota Corona. I den sitter<br />
ytterligare tre unga män, också i<br />
Sköldsällskapets uniform. De är<br />
Furu-Koga, Ogawa <strong>och</strong> Morita,<br />
Mishimas hemlige älskare. Breven<br />
är till dem. Mishima promenerar<br />
ner till bilen. Stapeln med handskrivna<br />
blad ligger kvar på bordet.<br />
Det är dags att återställa balansen<br />
mellan pennan <strong>och</strong> svärdet.<br />
Klockan elva anländer gruppen<br />
vid militärbasen Ichigaya, Tokyo.<br />
Sköldsällskapet hade tillåtelse att<br />
öva där. Mishima har stämt möte<br />
med general Masuda, befälhavare<br />
över Japans östra armé. Generalen<br />
tar emot på sitt kontor; han känner<br />
Mishima <strong>och</strong> de börjar prata. Men<br />
plötsligt störtar Mishimas sällskap<br />
upp från sina stolar, övermannar<br />
generalen <strong>och</strong> binder honom. Sedan<br />
barrikaderar de dörren.<br />
En viss major Sawamoto kastar<br />
en glimt genom ett titthål – vill<br />
generalen <strong>och</strong> hans sällskap ha te?<br />
Han ser vad som håller på att hända<br />
<strong>och</strong> kallar efter hjälp. En grupp<br />
soldater slår in dörren, men drar<br />
sig tillbaka när Mishima hotar att<br />
döda generalen. Sköldsällskapet<br />
ställer sina krav: soldaterna skall<br />
samlas på gården nedanför. Mishima<br />
skall hålla ett tal, han får inte<br />
bli avbruten. Fyrtio medlemmar<br />
av Sköldsällskapet väntar utanför<br />
murarna, man måste låta dem höra<br />
talet också. I luftrummet ovanför<br />
kretsar helikoptrar <strong>och</strong> larmet från<br />
polissirenerna är öronbedövande.<br />
Klockan är 11.40; Mishima ligger<br />
efter tidsplanen.<br />
Klockan 1 .00 går Mishima ut<br />
på balkongen. Han har förberett<br />
ett halvtimmelångt tal: Japans kultur<br />
<strong>och</strong> historiska arv står på spel,<br />
armén måste omkullkasta regeringen<br />
<strong>och</strong> återinsätta kejsaren. Det<br />
är Japans sista hopp… Han talar<br />
i knappt fem minuter, överröstad<br />
av burop. Sedan återvänder han<br />
in, <strong>och</strong> faller på knä. ”De lyssnade<br />
inte ens.”<br />
Mishima låter uniformsjackan<br />
falla till golvet, <strong>och</strong> med en samurajdolk<br />
skär han ut sina inälvor.<br />
Framför honom ligger ett ark<br />
skrivpapper. På det har författaren<br />
tänkt skriva tecknet för ”svärd”<br />
– tecknet som han instruerat sina<br />
föräldrar skall symbolisera honom<br />
efter hans död, snarare än tecknet<br />
för ”penna” – i sitt eget blod.<br />
Morita hugger med ett svärd mot<br />
Mishimas rygg <strong>och</strong> nacke, men<br />
han klarar inte att halshugga sin<br />
älskare. Furu-Koga tar svärdet <strong>och</strong><br />
avslutar ritualen i ett hugg. Sedan<br />
halshugger han Morita. De tre<br />
överlevande bugar inför Mishimas<br />
<strong>och</strong> Moritas kroppar, löser repen<br />
som binder general Masuda, <strong>och</strong><br />
eskorterar honom ut. Bakom sig<br />
lämnar de ett bloddränkt golv, två<br />
lik <strong>och</strong> ett par huvuden, prydligt<br />
uppradade intill varandra. Polisen<br />
rusar in i rummet <strong>och</strong> kropparna<br />
undersöks av läkare. Klockan är<br />
1 . 3.<br />
Till en början tror ingen rapporterna.<br />
Inget fall av seppuku<br />
hade rapporterats sedan andra<br />
världskriget <strong>och</strong> Mishima var en<br />
av efterkrigstidens största författare,<br />
välrespekterad, en offentlig<br />
figur. Den första ordern från polishögkvarteret<br />
är förvirrad: ”Om<br />
kroppen fortfarande är varm, gör<br />
ert yttersta för att rädda Mishimas<br />
liv.” Journalisterna möts av samma<br />
oförstående på sina redaktioner.<br />
Löpsedeln till eftermiddagsutgåvan<br />
av Mainichi Shimbun, en av<br />
Japans största dagstidningar, lyder:<br />
”Skadad Mishima förs brådskande<br />
till sjukhus.” Rapporteringen var<br />
för surrealistisk, för overklig. ”Gå<br />
tillbaka <strong>och</strong> kolla era källor.”<br />
Men svaret på frågan vad som<br />
hänt, gjorde bara frågan ”Varför?”<br />
så mycket mer gäckande.<br />
Japans premiärminister, god vän<br />
till Mishima, konstaterade att<br />
författaren måste ha blivit galen.<br />
Kanske stämmer det, kanske inte.<br />
Men den upprörande sanningen<br />
är att allt som hände den dagen,<br />
den 5 november 1970, var pla-<br />
48 <strong>Svensk</strong> <strong>Linje</strong> 1 • 007
Change language