Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje

Nr 1 

2007 

TEMA: Facket och makten 

S V E N S K L I N J E 

ORGAN FÖR FRIA MODERATA STUDENTFÖRBUNDET

”Snuttifiering”, sade Göran Persson 

i en av sina första kommentarer 

till Erik Fichtelius beramade 

dokumentär Ordförande Persson, 

som fick fyra timmar prime time 

i nationell public service-television 

omedelbart efter att Persson 

avgått som socialdemokratisk 

partiordförande. 

Det är väl måhända talande för 

Perssons självbild. Det är oklart 

hur många timmars tevetid som 

skulle krävas för att göra honom 

nöjd. Dubbelt upp, åtta timmar? 

Tredubbelt? 

Bara Persson vet. Och möjligen 

den fria televisionens hovjournalist, 

som nu tvingades välja ut endast 

fyra av 100 inspelade timmar 

intervjumaterial. 

Klart är i alla fall att få andra 

framträdande politiker har fått 

samma utrymme efter avslutad 

ämbetsperiod. Men kanske kommer 

någon annan av den fria 

televisionens politiska reportrar 

att börja följa Fredrik Reinfeldt 

som ett plåster under en rad år 

framöver, så att en liknande dokumentär 

kan sändas efter dennes 

tid som statsminister? 

Om detta vet vi i nuläget intet. 

Bara den fria televisionen, med 

sina ålägganden om opartiskhet 

Svensk Linje • årgång 65 

Box 2294, 103 17 Stockholm 

www.svensklinje.com 

Redaktör: 

Peter O Sellgren 

073 - 5 5 49 

pos@svensklinje.com 

Redaktionssekreterare: 

Patrick Krassén 

Redaktion: 

Anders Engström 

Klas Hjort 

Danjell Elgebrandt 

Ansvarig utgivare: 

Ulrik Franke 

Ale Tryckteam AB 

ISSN 0346- 161 

och objektivitet, har möjligtvis 

någon insyn i den frågan. 

Persson har i alla fall nu även 

lämnat riksdagen, och sonderar 

eventuella framtida uppdrag som 

Schönfeldts Gränd , Box 94, 103 17 

Stockholm, tel: 08 - 791 50 05 

www.fmsf.se 

Förbundsordförande: 

Ulrik Franke 

0739 - 85 4 80 

+33 63 74 50 40 

Viceordförande: 

Fredrik Saweståhl 

070 - 3 78 61 

Maria Malmer Stenergard 

073 - 31 81 5 

Evelina Lorentzon 

070 - 618 5 5 

Adam Nelvin 

070 - 95 03 68 

går att kombinera med godsägarskapets 

många vedermödor. 

Erbjudanden lär inte saknas. 

Nog föder Gud höken. 

Organisationssekreterare: 

Mikael Onegård 

070 - 490 89 75 

Ekonomisekreterare: 

Thomas Norén 

070 - 737 41 3 

Internationell sekreterare: 

Jens P Ahl 

070 - 985 5 49 

073 - 68 80 38 

Texter: 

Författarna svarar själva för sina bidrag. För 

ledaravdelningen samt för osignerat material svarar 

redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras 

även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta 

kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rättten 

att redigera inkommet material. 

Svensk Linje 1 • 007

Innehåll 

Ledare 4 

Förbundsordföranden Afghanistans sak är vår • Av Ulrik Franke 6 

Bomber 8 

Tema Inledning 13 

Vaxholmsfallet – om nationalism och protektionism • Av Martin Agell 14 

Det vitryska fackföreningslivet • Av Gunilla Davidsson 19 

Rörelsen som svek sitt arv • Av Mats Qviberg 

Det fackliga Janusansiktet • Av Henrik Lindberg 4 

Mitt i Linjen Mellan salladsskål och vägg 8 

Tema Marknaden är bättre än moderaterna • Av Nima Sanandaji och Anders Nyman 30 

Varför gnäller LO? • Av Per Nilsson 34 

Debatt Avskaffa skatteflyktslagen • Av Patrick Krassén 36 

Nya moderata feministpartiet? • Av Håkan Eriksson 38 

Fager och framgångsrik • Av Niclas Berggren och Henrik Jordahl 43 

In memoriam Boris Jeltsin 1931-2007 • Av Martin Karlsson 45 

Recension En studie i smaklöshet • Av Danjell Elgebrandt 47 

om Peter York: Hemma hos diktatorn 

Pennan och svärdet • Av Adam Nelvin om Yukio Mishima: Sol och stål 48 

60 procent ofri • Av Patrik Strömer 50 

om Fredrik Bergström & Robert Gidehag: Till 40 procent fri 

Proletärt i radhus • Av Patrik Strömer 5 

om Dick Kling: Radhusproletärer och ombudskapitalister 

En svensk skamfläck • Av Elise Claeson om Den nya människan 54 

Föreningar 55 

Svensk Linje 1 • 007 

3

Ledare 

Vem tycker om en regering? 

Det sägs att det i regel går att skönja en viss samvari- på den borgerliga alliansen uppskatta de justeringar 

ation – låt vara möjligen kvasivetenskaplig, men dock av tingens ordning som utfästes och nu i viss mån 

– mellan konjunkturläge och intresse för politik. När expedieras. I september vann regeringspartierna med 

det är bra tryck i ekonomin, när människor får arbete, icke obetydlig marginal över vänsterblocket, men un- 

när inkomsterna stiger och när konsumtionen ångar der vårvintern har opinionsmätningarna regelmässigt 

på, så falnar också intresset för politiken och dess talat till oppositionens fördel – vilket i sig får anses 

beslutsfattande (om det överhuvudtaget var särskilt vara en bedrift, emedan dess tillvaro åtminstone 

högt i utgångsläget). Annat i tillvaron betraktas fram till Göran Perssons avgång får sägas ha varit i 

allmänt som mer lustfyllt och relevant att fästa sin huvudsak tynande. 

uppmärksamhet på. 

Krafter som önskar att politiken skall vara alltings 

Slika prioriteringar är svåra att klandra. I ju min- utgångspunkt i tillvaron har underblåst aversionen 

dre utsträckning som den personliga välfärden är mot att en ny regering i någon mån bedriver en annan 

avhängig politiska beslut, desto färre skäl finns det politik än den tidigare regeringen: fackligt orkestre- 

att bry sig om vad politikens arméer av folkvalda rade opinionsyttringarna mot justeringar i arbet- 

och tjänstemän sysslar med. Och, förstås, omvänt: slöshetsbestämmelserna, ett knippe KU-anmälningar 

när ett enskilt beslut i den nyckfulla politiska världen och, sedan ett par månader tillbaka, den nyvalda 

olyckligtvis nog kan ha ett betydande inflytande över SAP-ordförandens väntade positioneringsbehov. 

den egna plånbokens tjocklek, blir det naturligtvis Mera oväntat är att alliansens egna företrädare gör 

angeläget att hålla sig informerad och intresserad. sitt för att framställa det egna regeringssamarbetet i 

Den svenska välfärdsstaten är – i högkonjunktur sämre dager än nödvändigt. 

såväl som i lågkonjunktur – upphängd på det senare. För inte kan det väl anses nödvändigt att den 

Det är inte oskäligt att anta att det i stor utsträckning moderate partisekreteraren ikläder sig säck och aska 

förklarar det traditionellt höga svenska valdeltagan- och i en officiell tidningskommentar bekräftar att 

det. När den gemensamma penningpungen är enormt den egna politiken under de gångna sju månaderna 

stor finns det större anledning att ge sig in i huggsexan bäst bör rubriceras som ”tuffa åtgärder” som al- 

om densamma jämfört med om den skulle vara mera liansregeringen ”lider av” i opinionsmätningarna? 

måttlig till sin omfattning. Såväl i högkonjunktur Inte ens om påståendena vore rätt i sak. Vilket de 

som i lågkonjunktur. 

naturligtvis inte är. 

Det har gått sju månader sedan den nya regeringen Inte heller kan det föra något gott med sig att 

tillträdde, och den har trots allt börjat leverera något den moderate finansministern i en tidningsintervju 

som man med sol i sinne skulle kunna betrakta som stämmer in i vänsterpartiernas änglakör och bekla- 

icke-socialistisk politik. 

gar – med en argumentation som bottnar i så kallat 

Visst borde fastighetsskatten inte ersättas av en fördelningspolitiska överväganden – att en borgerlig 

kommunal avgift med mindre än att skattetrycket regering avskaffar två förvridna skatter som fas- 

allmänt sänks. Visst borde förmögenhetsskatten tighets- och förmögenhetsskatten. 

avskaffas utan att ”finansiera” det genom sämre Högkonjunkturen skjuter inte politiken i bak- 

pensionsspararvillkor. Visst borde biltullarna i Stockgrunden. Inte i Sverige. Att reformera det korporaholm 

återinföras först när de utformats på ett genuint tivistiska facklig-politiska samhällsbygget från förra 

liberalt sätt med avseende på såväl mål som medel. århundradet görs inte utan larm. 

Men icke desto mindre. Det finns avgjort exempel Vänstern gillar det inte. Väljarna applåderar det 

på politisk leverans som inte skulle ha skett under inte. Faktum är att inte ens den borgerliga regeringen 

en rödgrön regering – vilket förvisso är en mycket själv ger intryck av att vilja genomföra vad man nu 

rudimentär måttstock – men som den av ”de nya genomför. 

moderaterna” anförda regeringen faktiskt åstadkom- Man reformerar – men man gör det under protest. 

mit. Och vem kunde trott det? 

Emellertid verkar färre väljare än dem som röstade 

Och lider av det. 

4 Svensk Linje 1 • 007

I förnuftets tjänst 

Ratio är ett självständigt tvärvetenskapligt forskningsinstitut. 

Vi utvecklar och sprider ny kunskap om: 

• Entreprenörskap, marknadsekonomi och tillväxt 

• Företagandets villkor – lagar, regler och värderingar 

• Hur politisk förändring kommer till stånd 

Vi ger ut böcker på eget förlag, från nyskapande forskning till 

frihetens klassiker. 

Vi har löpande seminarieverksamhet med svenska och internationella 

toppnamn inom ekonomi, juridik och statsvetenskap. 

Vårt långsiktiga mål är att bidra till förbättrade villkor för 

ekonomisk tillväxt, företag och företagande i Sverige. 


Ta del av vår verksamhet – besök oss på 

www.ratio.se 

5

Förbundsordföranden 

Afghanistans 

sak är vår 

Fredsvänstern är på krigsstigen. Förre försvarsministern 

Thage G Peterson gjorde på Expressens 

debattsida i februari klart att han tar avstånd från 

svenska militära insatser utomlands i allmänhet och 

i Afghanistan i synnerhet. Som grundläggande orsak 

uppgav han att fred inte kan tvingas fram med våld, 

ett påstående som han möjligen borde diskutera med 

Karthagos styresmän – eller med kejsar Hirohito, 

för att ta ett mer positivt exempel. Det är oklart 

om Peterson verkligen tar avstånd från allt vad militära 

insatser heter – det vore om inte annat ganska 

magstarkt för någon som under sin tid som statsråd 

ansvarade för försvarsmakten – men klart är att han 

motsätter sig de insatser som är farliga. Risken är 

naturligtvis stor att han därmed exkluderar precis 

de insatser som är mest välbehövliga. Summa summarum 

hade statsrådet Peterson inget emot att tvinga 

50 000 unga män om året att göra värnplikt i en 

försvarsmakt vars utformning alltmer anpassats för 

att möta behoven hos kommunalråd i glesbygdskommuner 

snarare än sovjetiska motorskytteförband. 

Hans moraliska gräns är däremot nådd när några 

hundra svenska män och kvinnor frivilligt möter de 

umbäranden som det innebär att upprätthålla frihet 

och säkerhet i ett krigshärjat land där behoven är 

skriande och diktaturen är i färskt minne. I sanning 

en beundransvärd hållning. 

Peterson är emellertid långt ifrån ensam i sitt engagemang 

för att försämra säkerheten i Afghanistan. 

Tongivande socialdemokratiska debattörer som Lena 

Hjelm-Wallén (Svenska Dagbladet i december) och 

Maj-Britt Theorin (Svenska Dagbladet i mars) har, 

med varierande grader av påstridig indignation, 

kritiserat den svenska ISAF-styrkan. Genom flitigt 

bruk av de förmodade invektiven USA och Nato samt 

ett skenheligt förfasande över allt vad militärt våld 

heter skänker de välbehövligt eldunderstöd till den 

talibanrörelse som åter är på frammarsch. Förmenta 

feminister som Hjelm-Wallén och Theorin tvekar tydligen 

inte att dra sitt strå till stacken när det gäller att 

kritisera dem som släppt de afghanska kvinnorna ut 

ur burkorna och in i vallokalerna. Den egna friheten 

och rösträtten tar de naturligtvis för självklar – så fin 

är den att den inte ska smutsas ens med antydan om 

att den vilar på automatkarbiners, korvetters och 

jaktplans förmåga att värna den. 

Att det finns en och annan mer än lovligt naiv 

socialdemokrat är naturligtvis ingen nyhet. Mer intressant 

än de enskilda fallen är dock det mönster som 

framträder när de läggs ihop – den socialdemokratiska 

partiapparatens anpassning till livet i opposition. 

När Leni Björklund lotsade de successiva förstärkningarna 

av den svenska Afghanistan-insatsen – inklusive 

ansvaret för ett Provincial Reconstruction Team 

i Mazar-e-Sharif – genom riksdagen var det rättning 

i ledet som gällde. Peterson, Hjelm-Wallén, Theorin 

och de andra finpacifisterna gjorde sig icke besvär 

när det var de egna partikamraterna som stod i skottlinjen. 

Den socialdemokratiska partipiskan når långt 

och snärtar hårt. Men när en ny regering tillträdde 

så tystnade som genom ett trollslag de socialdemokratiska 

röster som försvarat den rimliga politiken. 

Istället släpptes partiets utopiska drömmare fram ur 

sina hålor för att i skön harmoni med miljöpartiet 

och vänsterpartiet försöka vinna populistiska segrar 

på att kritisera den linje som även det egna partiet 

fört i regeringsställning. 

Extra pikant blir det när Pierre Schori ska dra sitt 

strå till den regeringskritiska stacken. Efter många 

års trånande blev han äntligen chef för en FN-mission, 

och tampades således tills helt nyligen med den 

hårda verkligheten i Elfenbenskusten. (Han missade 

Kosovo år 003 efter att USA resolut stoppat hans 

utnämning med motiveringen – låt vara något mer 

diplomatisk i original – att den Castro-kramaren inte 

skulle ha något statusuppdrag.) Som UNOCI-chef 

kunde han naturligtvis inte ansluta sig till partiets 

finpacifistiska drömmare, utan tvingades liksom i sin 

ungdom konstatera att politisk makt ibland växer ur 

en gevärspipa. Hans enda möjlighet att skapa någon 

form av fred och frihet i Elfenbenskusten var mer 

FN-trupp. Följaktligen krävde han på Aftonbladets 

debattsida i februari att Sverige ska skicka trupp 

till Afrika istället för till Afghanistan. På vilket sätt 

afghanerna gjort sig förtjänta av Schoris vrede är 

oklart, men den som kan sin public choice-teori blir 


naturligtvis inte särdeles förvånad. De argument som 

framfördes i artikeln dög heller inte till mycket mer 

än som fernissa utanpå unionen av Schoris egenintresse 

med socialdemokraternas partiintresse. Varför 

behovet av traditionella FN-missioner i Afrika är så 

mycket större än behovet av mindre traditionella 

missioner annorstädes lät Schori vara osagt. Istället 

serverade han den sedvanliga klagolåten om att ISAF 

är en Nato-styrka där USA har inflytande, medan 

FN-missionerna med blå basker minsann en gång 

skapades av Dag Hammarsköld. Att ISAF agerar 

med ett solitt FN-mandat i ryggen (säkerhetsrådets 

resolution 1386 från 001, följd av de senare resolutionerna 

1413, 1444, 1510, 1563, 16 3 och 1707) 

spelar tydligen mindre roll för Schori. FN-kramare 

kan man vara högst selektivt. Bara han själv får fler 

soldater så är han nöjd. Då spelar det inte så stor 

roll att hans eget parti fört en politik som försämrat 

Sveriges möjligheter att bidra med substantiella 

truppbidrag på mer än en plats i världen. Partiet i 

sin tur blir nöjt bara Schori kritiserar regeringen; må 

det vara hur det vill med träffsäkerheten. 

Störst genomslag har kanske den tämlige gröne 

skandalreportern Gustav Fridolin fått. I sin iver 

att skapa Vietnamkrigsstämning har han inte bara 

dragit TV4 och Kalla faktas goda namn och rykte i 

smutsen, utan dessutom publikt misslyckats med att 

koka soppa på en spik. Försöket att utmåla svenska 

förband som någon form av dödspatruller kom av 

sig, eftersom de flesta trots allt sympatiserar både med 

att brottslingar bör gripas och med att det är rimligt 

att skjuta tillbaka när man angrips. Möjligheterna 

att skapa skandalreportage hade nog varit väsentligt 

större om svenska soldater faktiskt hade stått still och 

varit fogliga måltavlor åt en kriminell afghansk klanledare. 

Insatsen i Boka, när en brottsling skulle gripas 

men istället avled i den skottväxlingen som uppstod, 

blir aldrig något My Lai, Fridolins våta drömmar till 

trots. Finvänsterns skräniga brösttoner klingar alltför 

falskt när de svenska fredssoldaterna kom tillbaka till 

byn dagen efter för att förklara händelsen och vårda 

de goda relationerna – och hälsades välkomna av 

byborna. Något vidare scoop är det också svårt att 

tillskriva den unge Seymour Hersh-wannaben, efter 

det fyra sidor långa reportage som försvarsmaktens 

tidning Insats & Försvar redan i höstas publicerade 

om Boka-händelsen. 

Den svenska delen av ISAF-styrkan i Afghanistan 

arbetar under hårda förhållanden och med stor fara 

för den egna säkerheten. Uppgiften är inte enkel, men 

den är viktig: att upprätthålla fred och säkerhet på 

platser som sett blott alltför mycket av motsatsen. 

Bland motståndarna finns talibanerna; islamistiska 

extremister som under den tid de styrde landet införde 


en närmast medeltida teokrati, med förbud mot alla 

den moderna världens bekvämligheter och nöjen, 

brutalt förtryck av kvinnor och oliktänkande, barbariska 

kroppsstraff och massakrer på motståndare. 

Talibanerna besegrades militärt 001, men har funnits 

kvar som ett ständigt orosmoment för att nu åter 

vara på offensiven i söder. Deras mål är att avskaffa 

den sköra afghanska demokratin och återinföra 

förtrycket. De får inte lyckas. 

För alla utom möjligen de mest naiva står det klart 

att situationen i Afghanistan inte kan lösas genom att 

”samtala med varandra för att undvika konflikter”; 

det alternativ som Thage G Peterson lanserar istället 

för fredsframtvingande truppinsatser. Det finns 

tillfällen då inget samförstånd är möjligt, då dialog 

och diplomati i bästa fall är spel för gallerierna och i 

värsta fall självbedrägeri. När talibanerna bestämmer 

sig för att döda alla som bär på sitt röstkort är det 

inte läge att förhandla. 

Svaret på frågan varför Sverige ska vara i Afghanistan 

är i grund och botten enkelt. Svensk trupp har 

förmågan att skapa trygghet och säkerhet, förhindra 

övergrepp och rättighetskränkningar samt bidra till 

uppbyggnaden av ett fritt och demokratiskt land. 

Den militära komponenten i ISAF är inte i sig själv 

tillräcklig för att utvecklingen i Afghanistan ska gå 

åt rätt håll, men för överskådlig framtid är den nödvändig. 

Alla de som intalar sig motsatsen har fel, och 

har fel på ett farligt sätt. Om pacifisterna vinner och 

den svenska ISAF-styrkan tvingas hem, kommer då 

Gustav Fridolin att åka världen runt och leta efter 

platser där svensk trupp kunde gjort nytta, men saknas? 

Näppeligen. Att köpa fredsvänsterns världsbild 

är att spela stråkkvartett utanför Auschwitz; att ställa 

sig passiv vid sidan av och tyst se på när människor 

förtrycks och mördas. 

Svenska medborgares frihet är vi beredda att 

värna med militärt våld när så krävs. Varför skulle 

inte detsamma gälla afghanernas frihet? Det vore en 

svensk linje värd namnet. 

7

Bomber 

Lika som bär 

Som man säger 


Erik Fichtelius 


Ensamt på toppen 

Alltid fet, alltid ensam. 

Class of ’49 

Den omogna, den dålige och den 

äcklige. 

Då är det fan dags 

att sänka skatten 

Inte ens Maria Borelius hade råd 

att betala barnflickan vitt. 

Foto: Martin Adolfsson 

Czechs and 

balances 

Prag 1948: ”Det kändes som en 

statskupp.” 

Chicks and 

balances 

Ulvskog 1976: ”Det kändes som 

en statskupp.” 

Tjockis and 

balances 

Persson 1999: ”Det kändes som 

en statskupp.” 

Dricker man helst i Kosovo 

1. Klosterbrännvin X. Klosteröl . Odenöl 

Vad har försvarsministern 

och 

finansministern 

gemensamt? 

Rökt afghan. 

Flaskhalsproblematik? 

Försvarsministern vill bara ha 

ubåtar i drickat. 

“We shall 

overcome”? 

Integrationsministern besöker 

Rosengård. 

Head of suspects 

Saddams ohängde halvbror är 

numera både hängd och halv. 

Huvudlöst 

Nackdel att vara Bath-hangaround 

nuförtiden. 

8 Svensk Linje 1 • 007 

Foto: Magnus Hallgren

Bomber 

Former Head of 

Government 

Hängde med fel killar. 

Galghumor 

Shiitkul 

De fyra stånden 

Adel, präster, borgare och 

Wikströms assistent. 

Kanonreform 

Lagen om alltför personliga 

assistenter. 

Kåtobligatorium 

Hur är det med Hedquists assistent? 

Så var det inte förr 

”Jag hade precis lämnat barnen på 

dagis och stod och källsorterade 

sopor.” 

Moderaterna vill 

locka fler kvinnor I 

Börja med Sofia Appelgren. 

Moderaterna vill 

locka fler kvinnor II 

Då måste Schlingmann lyckas 

bättre än i MSU. 


“Så går det när man avskaffar aktivitetsstödet.” 

Ideologisk hälsokost 

Hellre sallad än smörgåsbord. 

Dementi 

Kim Jong Il är ingen nerknarkad 

porrknutte. 

Erik Ullenhag 

Till mitten om mitten. 

Från gruppledare 

till försvarsminister 

Hunt them down, smoke them out 

and bring them to justice. 

Som människa, får 

man förmoda 

Moderaternas valanalys: “Fredrik 

Reinfeldt kom mycket väl till sin 

rätt i valrörelsen.” 

Odenbergförsvaret 

”Jag gav bara order.” 

Odenbergförsvaret II 

”Jag kommer inte att ha trenchcoat.” 

Odenbergförsvaret III 

”Det skulle bli väldigt svettigt att 

avlyssna alla.” 

Ett misslyckande 

ska kallas ett misslyckande 

Anders Wijkman har fått för sig 

att utfiskning och skogsskövling 

är marknadsmisslyckanden och 

inte politiska misslyckanden. 

Frågan är vilken sorts miss- 

lyckande Anders Wijkman bör 

benämnas som. 

Då försvinner LAS 

snart 

Reinfeldt sade på kommunala 

rikskonferensen att 000-talets 

verklighet inte kan mötas med 

1900-talets politik. 

9 

Foto: Sven-Erik Sjöberg

Bomber 

Perssons kompisar 

efter dokumentären 

1. Pär Nuder 

. 

3. 

4. 

5. 

Hur är er relation i 

dag? 

Leif Pagrotsky: ”Vi går inte på 

hockey direkt.” 

Erik Åsbrink: ”Vi går inte på 


Mona Sahlin: ”Vi går inte på 


Pär Nuder: ”Det händer att vi går 

på hockey.” 

En prima plan 

En majoritet av svenska journalister 

vill att Johan Ehrenberg ska 

bli ny VD för Sveriges Radio. 

Public service skulle må väl av lite 

rejäla konkurser. 

Men snälla? 

Nyamko Sabuni har, för att få 

namnförslag på sitt departement, 

tydligen bjudit sina kompisar 

på rödtunga, hallonsorbet och 

mousserande vin. 

Inget förslag dök upp. 

Tänk om hon hade bjudit på gammeldansk, 

råbiff och punsch! 

Vem sade: ”En kväll 

på diskot är bättre 

än en kväll med 

Kalashnikov” 

1) Borat 

X) John Travolta 

) Carl Bildt 

Han ville bara dansa 

Bildt var med 

redan på 70-talet 

“Burn, baby burn! Disco inferno!” 

Vetenskapligt 

genombrott! 

I förslaget till nytt handlingsprogram 

för moderaterna står det 

att partiet ska bekämpa växthusgaser. 

Gissa saken 

5p: Kritiseras ständigt på kultursidor 

fast skribenterna egentligen 

gillar företeelsen. 

4p: En stor tjock gubbe som vet 

om du varit snäll eller stygg. 

3p: Förväntningarna i reklamen 

infrias sällan. 

p: Nötter och tomtar spelar en 

central roll. 

1p: Färgen röd. 

Svar: Nya moderaterna 

Quis custodiet 

ipsos custodes 

Anders Borg varnar för skatte- 

sänkningar. Vem varnar för 

Anders Borg? 

Medlemmarnas 

valfrihet 

Schlingmann tycker att moderaterna 

ska säga “förbättra”, inte 

“förändra”. 

Reinfeldt tycker att medlemmarna 

ska “förändras eller dö”. 

Förnedrande 

Moderaternas partiledare Fredrik 

Reinfeldt tycker att medlemmarna 

ska “förändras eller dö”. 

För heimdaliterna var valet lätt. 

Hut går hem 

Kollektivavtal eller dö. 

Den som är tyst 

kan inte avlyssnas 

Först kom de och hämtade dem 

som inte ville förändra sig. 

Death wish 

Att dö är att förändras en smula. 

Nya moderaterna 

Socialism eller döden. 


Kan ett lokalt företag ha en global vision? 

På Tetra Pak är vår vision att göra livsmedel säkra och 

tillgängliga över hela världen. Grunden är en väl utvecklad 

process- och förpackningsteknologi som hjälpt våra kunder 

att distribuera livsmedel i mer än 165 länder i över femtio år. 

Men vi vill mer än så. Genom att basera våra förpackningar 

på förnybara material – och aktivt uppmana till återvinning 

– bidrar vi till att hushålla med naturens resurser. 

När det gäller klimat- och skogsbruksfrågor arbetar vi 

på global nivå tillsammans med Världsnaturfonden. 

Dessutom bidrar vi genom olika projekt i 45 länder till att 

förse skolbarn med näringsrik och nyttig mat. 

Besök oss gärna på tetrapak.com eller ta kontakt direkt på info@tetrapak.com 

Tetra Pak, och ”protects what´s good” är varumärken som tillhör Tetra Pak Gruppen. 


Vi hjälper också till att förebygga benskörhet 

genom att stötta det internationella osteoporossällskapet 

i deras kampanj för en välbalanserad 

diet, vilken inkluderar mjölkprodukter. 

Det här är några exempel på våra 20 000 

medarbetares strävan för att tillsammans med 

våra kunder över hela världen producera säkra 

livsmedel och förpackningslösningar som gör 

nytta på mer än ett sätt. 

Detta och mycket annat gör oss till ett lokalt 

företag med en global vision. 

11

Här röstar Lennart Hedquist (m) med socialisterna 

Den 4 mars 004 röstade riksdagen om att avskaffa kårobligatoriet. 

Två borgerliga ledamöter, Lennart Hedquist (m) och Cecilia 

Wikström (fp), röstade med socialisterna och spräckte den borgerliga 

majoritetsuppgörelsen med miljöpartiet. De stödde systemet i stället 

för studenterna. 

På 1960-talet var Hedquist ordförande för studentkåren i Uppsala. 

40 år senare värderar han fortfarande kårfifflarnas förmåner högre 

än studenternas frihet. 

Alla borgerliga ungdoms- och studentförbund vill att kårtvånget 

skall avskaffas. Hedquist svek studenterna. 



Facket och makten 

Rätten att organisera sig fackligt är en utkomst av föreningsfriheten. Från början var 

fackföreningarna till för att skydda enskilda från övergrepp. Idag ser vi allt oftare hur 

facklig makt används mot svagare parter, som småföretagare, icke-organiserade arbetstagare 

och arbetstagare från utlandet. 

Varför har det blivit på detta vis? Temat för detta årets första nummer av Svensk Linje 

är Facket och makten. Ett antal insatta skribenter tar upp olika aspekter av fackföreningar 

och arbetsmarknadspolitik. 

Skolbygget i Vaxholm, där svenska byggarbetare skrek “Go home, go home” till lettiska 

kollegor anlitade av kommunen, var på många sätt startpunkten för en förnyad debatt om 

fackets makt i Sverige. Men det begicks fler fel och övergrepp än så i Vaxholm. Martin 

Agell, advokat vid Foyen och ombud för Laval un Partneri, beskriver i en längre artikel 

turerna i Vaxholmskonflikten. 

I många länder är friheten att organisera sig fackligt kringskuren och hotad. I Vitryssland, 

Europas sista diktatur, är fackliga representanter ständigt utsatta för övergrepp från 

statsmakten. Om detta skriver Gunilla Davidsson, generalsekreterare på SILC. 

Mats Qviberg, ordförande i HQ AB, skriver om fackföreningsrörelsens ursprungliga 

roll och hur den har svikit sitt arv. Henrik Lindberg, forskare vid Ratio, går in djupare 

på hur arbetsmarknaden förändrats och hur fackets privilegier utökats. 

Moderaternas nya giv i frågan om arbetsrätten och stödet till facket har varit omdiskuterat, 

främst eftersom synen på arbetsmarknaden skiljer sig från hur de “gamla” 

moderaterna förhöll sig. Anders Nyman och Nima Sanandaji, verksamma i tankesmedjan 

Captus, kritiserar de nya moderaternas hållning och pekar på forskning som visar att 

arbetsmarknadsregleringar leder till en sämre arbetsmarknad. 

Per Nilsson, student vid Linköpings universitet och aktiv i Liberala studenter, tar upp 

frågan om varför LO agerar som de gör utifrån Mancur Olsens teori om selektiva incitament. 

Därutöver finns självklart en uppsättning nya bomber, Mitt i Linjen, debattinlägg och 

mycket annat. 

Trevlig läsning, 

Svensk Linjes redaktion 

13

Efter ett tag startade 

andra fackförbund 

sympatiåtgärder. 

Så småningom var 

totalt över 40 000 

svenska företag 

involverade i 

blockaden. 

Tema 

Vaxholmsfallet – om 

nationalism och protektionism 

Av Martin Agell 

Vaxholmsfallet, där svenska Byggnads 

försatte ett lettiskt byggföretag i blockad, 

har inte bara rört upp känslorna i Sverige 

och gett upphov till en omfattande diskussion. 

Fallet kommer även att leda till ett 

skifte i den svenska arbetsmarknadsmodellen. 

Det menar Martin Agell, advokat 

vid Foyen, som för Svensk Linje här redogör 

för händelseutvecklingen i fallet, de 

metoder Byggnads och deras tillskyndare 

använt sig av och de rättsliga problem som 

fallet lett till. 

Tillsammans med advokat Anders Elmér 

har jag varit och är alltjämt ombud för 

det lettiska företaget Laval un Partneri 

Ltd. Laval tillhandahöll lettisk arbetskraft 

till ett skolbygge i Vaxholms stad, strax 

utanför Stockholm. De lettiska arbetarna 

tjänade omkring 13 600 kr i månaden och 

hade omfattande naturaförmåner. De var 

nöjda med sina förmåner. De flesta av 

arbetarna var medlemmar i det lettiska 

byggnadsarbetareförbundet. 

Vad hände i Vaxholm? 

I juni 004 kontaktade svenska Byggnadsarbetareförbundet 

Laval och krävde att 

Laval skulle skriva på svenskt kollektivavtal. 

Kravet innebar att Laval skulle 

betala sina arbetare genomsnittslönen 

i Stockholm, granskningsavgifter till 

Byggnads och avgifter för utbildning av 

svenska byggnadsarbetare. Dessutom 

skulle lettisk rätt överges och istället 

svensk lag tillämpas beträffande anställningarna. 

Laval förhandlade med Byggnads men 

kunde inte acceptera att betala högre 

lön än avtalets lägsta lön. En högre lön 

än så skulle ha inneburit diskriminering 

i förhållande till svenska företag som 

betalar sina anställda den lägsta lönen. 

Laval kunde inte heller acceptera att 

betala avgifter till Byggnads. Laval skrev 

istället två kollektivavtal med det lettiska 

byggnadsarbetareförbundet för arbete 

inom EU. De avtalen är giltiga. 

Byggnads startade då en facklig blockad 

mot Laval. De lettiska arbetarna deltog 

inte i denna utan försökte arbeta som 

vanligt. De skrev till och med ett intyg där 

de krävde att blockaden skulle upphöra. 

Byggnads hade inga medlemmar på arbetsplatsen 

men brydde sig överhuvudtaget 

inte om vad de lettiska arbetarna ville. 

Efter ett tag startade andra fackförbund 

sympatiåtgärder. Så småningom var totalt 

över 40 000 svenska företag involverade 

i blockaden. 

Den 13 december 004 arrangerade 

Byggnads en ”Luciademonstration”. 

Ombudsmännen från Byggnads, utkommenderade 

till skolbygget på betald 

arbetstid för att störa arbetet, stoppade 

alla bilar vid infarten till arbetsplatsen 

och skrek ”Go home” åt de lettiska arbetarna. 

Byggettans ordförande uttalade 

i Svenska Dagbladets nätupplaga att ”Det 

är klart att stämningen var aggressiv. Om 

det är ett gäng svartfötter som går ut på 

bygget och inte bryr sig om vår blockad, 

då ska de också få veta att de är ett gäng 

svartfötter. De kan inte hålla på att leka 

med oss så här.” 

Jag kontaktade polisen för att den 

skulle ordna fri passage för bilar till 

arbetsplatsen. Polismästaren i Roslagen 

förklarade emellertid att han inte kunde 

ingripa i en facklig blockad och att letterna 

var att betrakta som strejkbrytare. 

Det beslutet var felaktigt. Polisen var 


skyldig att ingripa. 

Laval väckte talan i Arbetsdomstolen 

(AD) och krävde att blockaden omedelbart 

skulle förbjudas. Laval åberopade 

den fria rörligheten för tjänster enligt 

EG-rätten och att denna har företräde 

framför svensk rätt även vid omedelbara 

beslut. AD meddelade inget förbud utan 

lät blockaden fortsätta. AD motiverade 

beslutet bland annat med att Byggnads 

krav var oklara och att det var oklart vad 

EG-rätten innebär i ett fall som detta! Att 

Laval inte kunde göra något åt Byggnads 

krav och att en svensk domstol är skyldig 

att känna till och tillämpa EG-rätten tycktes 

inte AD fästa avseende vid. 

Till saken hör att regeringen har ett 

starkt inflytande över verksamheten i 

AD. I alla andra domstolar i Sverige är 

domarna oavsättliga tills de uppnått 

pensionsålder, men i AD anställs man som 

domare för endast tre år i taget. Vid Lavals 

förhandling tjänstgjorde dessutom en 

domare som hade dömandet i AD endast 

som extraknäck och till vardags arbetade 

heltid i regeringskansliet. Denne domare 

var vid tidpunkten sökande till ett chefsjobb 

direkt under arbetsmarknadsminister 

Hans Karlsson. Hans Karlsson uttalade 

redan tidigt hösten 004 att Byggnads 

agerande var riktigt och att EG-rätten 

saknade betydelse för fallet. 

Efter AD:s beslut vid jultiden 004 

stod det klart att fackförbundens blockad 

hade lyckats. Laval tvingades resa hem till 


Lettland. De lettiska arbetarna blev arbetslösa. 

Skolbygget i Vaxholm övertogs 

av ett svenskt företag som anställer svensk 

arbetskraft, medlemmar i Byggnads. Så 

nådde Byggnads sitt mål, att arbetstillfällen 

i Sverige skall gå till svenska byggnadsarbetare 

och inte till utländska. 

Litet senare under år 005 kom AD 

fram till att den trots allt måste fråga EGdomstolen 

om hur fallet skall lösas. AD 

utarbetade två frågor. Den första frågan 

handlar om huruvida Byggnads avtalskrav 

tillsammans med blockaden utgör en 

oproportionerlig inskränkning i Lavals 

rätt enligt EG-rätten att tillhandahålla 

tjänster i Sverige. Den andra frågan är 

mer begränsad och handlar om en speciell 

svensk lagparagraf, Lex Britannia. 

Svenska företag men inte utländska som 

har ett kollektivavtal skyddas mot stridsåtgärder 

som syftar till att undantränga 

det första kollektivavtalet med ett nytt 

kollektivavtal och frågan är om denna 

reglering är tillåten. 

När EG-domstolen mottog de två 

frågorna från AD i september 005 fick 

den för första gången i sin femtioåriga historia 

en alldeles speciell fråga på sitt bord: 

hur förhåller sig fackliga stridsåtgärder 

till EG-rättens krav på fri rörlighet? Det 

ovanliga var även att stridsåtgärderna 

som skall bedömas hade vidtagits i en 

stat - Sverige - där denna rätt är mer 

långtgående än i någon annan stat i hela 

världen. För många av domarna i EG- 

Så nådde 

Byggnads 

sitt mål, att 

arbetstillfällen 

i Sverige skall 

gå till svenska 

byggnadsarbetare 

och inte 

till utländska. 

15

Mötet på UD 

förbereddes 

tillsammans med 

Byggnads jurister. 

Laval tillfrågades 

inte om sin uppfattning. 

domstolen måste händelserna i Vaxholm 

te sig mycket svårbegripliga. Hur kan 

stridsåtgärder förekomma med syfte att 

en viss grupp arbetare skall få ett kollektivavtal, 

när de berörda arbetarna motsätter 

sig dessa stridsåtgärder? Hur kan 

sympatiåtgärder förekomma utan någon 

begränsning och utan någon möjlighet till 

domstolskontroll? Det svenska rättsläget 

är fullständigt unikt internationellt sett. 

De politiska kampanjerna 

För Byggnads och LO stod mycket på 

spel. Eftersom händelserna i Vaxholm 

kunde väcka sympati för företaget om 

de blev kända i Europa gällde det att 

försöka påverka andra medlemsstater 

och skapa ett politiskt tryck. Lilla Lavals 

försök att våga trotsa det svenska 

facket hade väckt mäktiga intressen till 

liv. Den europeiska fackföreningsrörelsen 

engagerades och ETUC (European Trade 

Union Confederation) stödde helhjärtat 

sina svenska medlemmar. Byggnads advokater 

utarbetade en promemoria om 

fallet som på sju språk är tillgänglig på 

ETUC:s hemsida. Informationen där är 

klart vilseledande. Bland annat påstås 

att det inte förekom några fysiska hinder 

i Vaxholm vilket är fel. Inte heller nämns 

att de lettiska arbetarna motsatte sig 

blockaden, att Byggnads inte hade någon 

medlem på arbetsplatsen och att AD har 

godtagit de lettiska kollektivavtalen. 

Även den förra regeringen har bedrivit 

en liten kampanj. UD kallade i december 

005 ett tiotal medlemsstater till informationsmöte 

i Stockholm och skrev i 

sin inbjudan att det vore värdefullt med 

ett bidrag från många regeringar till 

EG-domstolen i detta fall. Mötet på UD 

förbereddes tillsammans med Byggnads 

jurister. Laval tillfrågades inte om sin 

uppfattning. Så bäddade regeringen för 

påverkan på EG-domstolen med politiskt 

tryck från andra medlemsstater. 

Kampanjerna är del av en starkt nationalistisk 

och protektionistisk motreaktion i 

Sverige. Förhoppningsvis kommer Laval 

att få en rättvis prövning i EG-domstolen. 

Även där har Byggnads framfört oriktiga 

påståenden, till exempel att Laval skulle 

vara bulvan för Svenskt Näringsliv. 

Fackföreningsrörelsen och regeringen 

har låtit förstå att fallet allvarligt kan 

inskränka europeiska fackförbunds rätt 

att vidta fackliga stridsåtgärder för att få 

till stånd kollektivavtal för sina medlemmar. 

Detta är fel. 

Målet gäller istället den principiella 

frågan om det är tillåtet enligt EG-rätten 

att flera svenska fackförbund vidtar så 

obegränsade blockadåtgärder mot ett gästande 

företag, att företagets möjligheter 

att utnyttja sin rätt enligt EG-rätten att 

verka i Sverige omöjliggörs och görs beroende 

av fackförbundens godtycke. 

Egenartade förhållanden 

De avgörande frågorna i fallet beror på 

svenska förhållanden som är helt egenartade. 

För det första ingick i de kollektiva åtgärderna 

ingen strejk. Blockaden vidtogs 

av flera svenska fackförbund och utfördes 

av professionellt anställd personal som 

har till arbetsuppgift att bevaka utländska 

företag. 

För det andra genomfördes blockaden 

mot de berörda, lettiska arbetarnas 

vilja. Inga andra arbetstagare berördes 

av kraven. 

För det tredje har fackförbunden i 

Sverige en så långtgående rätt att vidta 

stridsåtgärder att den saknar motstycke i 


alla andra stater i hela världen. 

För det fjärde var stridsåtgärderna i 

detta fall en konsekvens av att Sverige 

med avseende på utstationerade arbetstagares 

löner endast ofullständigt har 

infört ett viktigt EG-direktiv i svensk 

rätt, utstationeringsdirektivet. Enligt 

detta skall det finnas en minimilön i lag 

eller allmängiltigförklarade kollektivavtal 

i varje medlemsstat. Gästande företag 

kan då få kännedom om minimilönen i 

förväg och likabehandling uppnås. Sverige 

struntade emellertid i att införa denna 

regel och har överlåtit åt svenska fackförbund 

att utkräva vilka löner som helst. 

För det femte saknas i svensk rätt helt 

garantier för att de grundläggande rättigheter 

som följer av EG-rätten respekteras. 

Den svenska arbetsmarknadsmodellen 

innehåller inga som helst garantier för 

att krav som ställs på gästande företag är 

förutsebara, proportionella och att det 

gästande företaget inte diskrimineras i 

förhållande till svenska företag. Slutligen 

måste alla åtgärder och krav som ställs 

på företag enligt EG-rätten kunna prövas 

i domstol. Enligt svensk rätt saknar domstolar 

i princip rätt att inskränka fackliga 

blockader. 


På nästan varje punkt är den svenska 

arbetsmarknadsmodellen oförenlig med 

EG-rätten. 

Utländska företag har svagare position 

Ett grundläggande problem med den 

svenska arbetsmarknadsmodellen är att 

utländska företag i praktiken har en mycket 

svagare position än svenska företag. 

Den svenska arbetsmarknaden medger en 

viss flexibilitet beträffande anställningsvillkor. 

Svenska politiker uttalar ofta att 

denna flexibilitet är bra. Det kanske den 

är – för svenska företag. Svenska företag 

kan nämligen utnyttja komplicerade 

förhandlingar om kollektivavtal för att 

åstadkomma olika typer av förbättringar 

av villkoren. 

För utländska företag innebär flexibiliteten 

enbart nackdelar. Utländska 

företag har i alla avseenden en svagare 

position än svenska. De kan redan med 

hänsyn till språkliga svårigheter de facto 

inte genomföra några reella förhandlingar 

om villkor som förekommer i svenska 

kollektivavtal. 

En ytterligare skillnad gäller svenska 

och utländska företags möjligheter till 

svarsåtgärder. Svenska företag som ut- 

På nästan varje 

punkt är den 

svenska arbetsmarknadsmodellen 

oförenlig med EGrätten. 

17

Det är 

förvånande att 

inte heller den 

nya regeringen 

accepterar de 

fördrag Sverige 

har undertecknat. 

sätts för blockader kan i princip tillgripa 

lockout av fackförbundens medlemmar 

på olika arbetsplatser. För svenska företag 

råder därmed en principiell balans 

med fackförbunden. Utländska företag 

kan däremot inte vidta lockout av de 

svenska fackförbundens medlemmar på 

deras arbetsplatser. Anledningen är att det 

normalt inte finns några svenska medlemmar 

mot vilka det utländska företaget 

kan vidta lockout. Den balans i fråga om 

kollektiva åtgärder som gäller för svenska 

företag saknas därmed för utländska företag 

med tillfällig verksamhet i Sverige. 

Dubbla stolar 

Ett grundläggande problem är att svenska 

fackförbund enbart företräder sina egna 

medlemmar och inte de utländska arbetstagarna. 

Svenska fackförbund sitter på 

två stolar samtidigt. Det ligger nämligen 

nära till hands för dem att agera så att 

utländska företags verksamhet försvåras. 

Därigenom gynnas svenska arbetstagare. 

Fackförbund är fria att agera precis som 

de vill och är inte bundna av några lagregler 

när de framställer avtalskrav och vidtar 

blockader. Fackförbundens hårdhänta 

agerande har skapat problemen för den 

svenska modellen. 

Fackförbunden påstår ofta att deras 

mål är att utländska arbetstagare får 

samma villkor som svenskar. En riktigare 

beskrivning finns att läsa på LO-TCO 

Rättsskydds hemsida: ”Vårt mål är att 

alla arbetsgivare som har verksamhet i 

Sverige ska ha kollektivavtal. Då slipper 

de skötsamma arbetsgivarna bli 

utkonkurrerade och våra medlemmar kan 

behålla jobben.” Det övergripande syftet 

för svenska fackförbund är således att 

medlemmarna, svenska arbetstagare, skall 

kunna behålla sina arbeten. Händelserna 

i Vaxholm visar just hur Byggnads ställde 

oproportionella avtalskrav, skrek ”Go 

home” åt de utländska arbetarna och slutligen 

lyckades med blockaden. Letterna 

blev arbetslösa och svenska byggnadsarbetare 

övertog jobben. 

Om politik, juridik och rättsstatlighet 

Vaxholmsfallet handlar om en konflikt 

mellan ett särpräglat nationellt rättssystem, 

det svenska, och EG-rätten. Det är 

alldeles klart att den svenska modellen 

inte uppfyller EG-rättens krav. Men 

Sverige är enligt de fördrag som har undertecknats 

med EU skyldigt att tillämpa 

EG-rätten framför sina egna regler. 

Det sätt på vilket den tidigare regeringen 

liksom den nuvarande förvarar den 

svenska arbetsmarknadsmodellen utan 

att acceptera att någon justering måste 

ske med hänsyn till EG-rätten är utslag av 

bristande intellektuell analys samt fackföreningsrörelsens 

överdrivna makt över 

sinnena. Fackföreningsrörelsen uppvisar 

nationalism och protektionism. 

Det är förvånande att inte heller den 

nya regeringen accepterar de fördrag 

Sverige har undertecknat. När arbetsmarknadsminister 

Sven Otto Littorin 

uttalar att ”regler som inte ger nya jobb 

är ointressanta” (Lag & Avtal 006 nr 

1 ) glömmer han att Sverige är rättsligt 

förpliktat att tillämpa EG-rätten. I en 

rättsstat skall lagarna gälla, även de som 

inte uppskattas av politiker eller fackföreningsrörelsen. 

Det borde gälla även 

i Sverige. 


Tema 

Det vitryska 

fackföreningslivet 

Av Gunilla Davidsson 

I Sverige kan man anse att fackföreningarna 

har för mycket makt, men i vissa 

länder är rätten att organisera sig som 

arbetstagare starkt kringskuren. Gunilla 

Davidsson, generalsekreterare för Swedish 

International Liberal Center (SILC), 

skriver här om fackföreningarnas situation 

i Vitryssland. 

I Vitryssland, ett land inte längre bort än 

en dryg timmes flygresa, ser vardagen helt 

annorlunda ut mot den som vi svenskar 

är vana vid. Allt som rör någon form av 

aktivism som inte tilltalar den vitryska 

regimen bestraffas med allt från administrativa 

straff i form av dryga böter som 

ingen har råd att betala, till fängelsestraff 

mellan allt från fem dagar till fem år. 

Detta gäller oavsett om du vill engagera 

dig i en religiös rörelse som är obekväm 

för staten, en ungdomsorganisation som 

inte stödjer president Aleksander Lukasjenka, 

ett politiskt parti eller en oberoende 

fackförening. 

Något sådant som en oberoende vitrysk 

fackförening är lika omöjligt som en oberoende 

vitrysk tidning eller en oberoende 

vitrysk nyhetskanal. 


Rent tekniskt sett erkänner den vitryska 

författningen arbetares rättigheter 

att bilda och gå med i fackföreningar, 

men i praktiken så existerar endast FPB 

(Federatsija Profsojuzov Belarusi) som är 

den enda officiella fackföreningsrörelsen 

i Vitryssland. De oberoende fackföreningar 

som fortfarande är registrerade lever 

under svåra villkor och kämpar dagligen 

för överlevnad. 

Hinder för facklighet 

De vitryska arbetarnas rättigheter har 

gradvis försämrats för varje år sedan Lukasjenka 

kom till makten 1996. I januari 

1999 kom presidentens dekret nr som 

innebar att alla dåvarande fackföreningar 

skulle omregistrera sig. De nya kraven 

på registreringen innefattar bl.a. att den 

officiella adressen till företagets ledning 

skulle uppges och de fackliga ledarna får 

inte uppge sina hemadresser. Till detta 

behövs också ett godkännande brev från 

företagsledningen något som är väldigt 

svårt att få till stånd. Man har infört 

orimligt höga krav på ett minsta antal 

grundande medlemmar och en namnlista 

måste skickas till justitieministeriet. 

De oberoende 

fackföreningar 

som fortfarande 

är 

registrerade 

lever under 

svåra villkor 

och kämpar 

dagligen för 

överlevnad. 

19

Den här typen av 

trakasserier pågår 

konstant och 

förtrycket trappas 

upp. 

Lyckas man trots detta att få ihop tillräckligt 

antal medlemmar så använder sig 

justitieministeriet i sin tur av ett oändligt 

antal metoder för att neka registrering av 

fackföreningar, politiska partier eller andra 

demokratiska frivilligorganisationer. 

En ofta återkommande anledning till att 

avslå en ansökan är att hävda att namnteckningarna 

är förfalskade. 

001 antog Lukasjenko dekret nr 8 

som innebär väldigt hårda villkor och 

restriktioner för organisationer att ta 

emot utländskt stöd för verksamhet som 

bedrivs inne i Vitryssland. Bryter organisationerna 

mot detta så risker de att bli 

av med sin registrering. Detta förstärktes 

ytterligare under 003 genom dekret nr 

4 där inget utländskt bistånd överhuvudtaget 

får ges till frivilligorganisationer för 

seminarier, demonstrationer, strejker och 

så vidare utan myndigheternas tillstånd. 

Under 005 hårdnade förtrycket ytterligare 

då man antog nya lagar för 

frivilligorganisationer och ideella organisationer 

där de oberoende fackföreningarna 

ingår. 

Man har på varje arbetsplats infört en 

ideologisk avdelning som har till uppgift 

att kontrollera så att de anställda inte förtalar 

och säger något icke fördelaktigt om 

den vitryske presidenten eller den vitryska 

republiken. De ideologiska avdelningarna 

har även till uppgift att informera de 

anställda om den vitryska statsideologin, 

något som endast kan jämföras med hur 

arbetsplatser fungerade strukturellt under 

Sovjettiden. Då hade man också avdelningar 

som såg till att de anställda följde 

den kommunistiska ideologin och inte 

förtalade Sovjetunionen som nation. 

Regelbundna trakasserier 

En av de oberoende fackföreningarna i 

Vitryssland, Vitrysslands demokratiska 

fackliga centralorganisation (Belaruski 

Kongress Demokratitjeskich Profsojuzov 

– BKPD), drabbas med jämna mellanrum 

av allt från konstant upprepade skatterevisioner 

till trakasserier av aktiva 

medlemmar. Myndigheterna hotar med 

uppsägning och flera aktiva har avsagt sig 

sitt medlemskap för att istället gå med i 

FPB. En del har sedan i hemlighet återvänt 

till BKPD, men det finns rapporter om att 

flera av dessa blivit påkomna och därefter 

avskedats. 003 fängslades BKPD:s ledare 

Aljaksandr Jarosjuk under tio dagar för 

att han hade spridit information om de 

kränkningar av de vitryska arbetarnas 

rättigheter utsätts för, till internationella 

arbetarrörelser och fackföreningar. 

Den här typen av trakasserier pågår 

konstant och förtrycket trappas upp. 

Tanja, en ung jurist från Grodno, ringde 

mig för någon månad sedan och sa att 

hon precis har flyttat till Ryssland. Hon 

hade blivit av med sin anställning på ett 

litet advokatkontor i Grodno efter att 

hon aktivt deltagit i demonstrationerna 

i Minsk efter presidentvalet förra året. 

Hon hade varit medlem i en av BKPD:s 

medlemsorganisationer, men inte kunnat 

få någon hjälp alls av dem för att de själva 


hade fullt upp med att skicka nya registreringshandlingar 

till justitieministeriet. 

Även om de inte hade behövt göra detta 

så hade deras möjligheter att hjälpa Tanja 

varit obefintliga hävdar hon. ”Jag ville 

aldrig lämna Vitryssland, men jag hade 

verkligen inget val. Jag är utestängd från 

arbetslivet och hur ska jag kunna försörja 

mig själv och mina nära”, sa hon till mig 

på telefon. ”Det blir bara värre och värre 

och Lukasjenko bryr sig inte ett dugg 

om omvärldens och det internationella 

samfundets protester i landet. Men det 

gäller att inte ge upp, jag hoppas kunna 

bidra med något trots att jag inte längre 

lever i mitt hemland”, avslutade hon innan 

vi lade på. 

Det här är tyvärr ingen ovanlig situation 

i dagens Vitryssland. Inte bara Tanja utan 

många av de personer som behövs för att 

förändra Vitryssland mer eller mindre 

tvingas lämna landet. 

Oppositionen behöver stöd 

Därför är det av största vikt att vi i Sverige 

och övriga EU fortsätter att stödja de 

få krafter som finns inom den vitryska 


oppositionen oavsett det gäller politiska 

partier, ungdomsrörelser, kvinnoförbund 

eller fackföreningar som vill göra sig 

oberoende mot det förtryck som den 

vitryska regimen utsätter dem för dagligen. 

Det svenska biståndet ökades just 

till Vitryssland från 40 miljoner förra 

året till att uppgå till 70 miljoner 007, 

något som är glädjande för alla oss som 

arbetar med demokratibistånd. Det är ett 

första steg i att uppnå det som regeringen 

uttryckt tydligt både i statsminister 

Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring: 

[”…särskilda insatser görs för att främja 

demokrati i diktaturer till stater som Kuba 

och Vitryssland…”] och även nämndes 

i utrikesminister Carl Bildts utrikesdeklaration. 

Det är vårt ansvar att inte glömma bort 

våra grannar. De som finns bara knappa 

timmens flygresa från oss. De som kämpar 

dagligen för att göra sina röster hörda och 

som riskerar framtid och till och med liv 

för att få samma rätter som sina grannar 

i EU. Det är vårt ansvar att inte glömma 

de som lever i det som är Europas sista 

diktatur – Vitryssland. 

Det är vårt ansvar 

att inte glömma 

bort våra grannar. 

De som finns bara 

knappa timmens 

flygresa från oss. 

1

Att tro att 

två vuxna 

människor 

inte kan ingå 

ett avtal om 

anställning 

utan facklig 

inblandning 

är att idiotförklara 

sin 

egen yrkeskår. 

Tema 

Rörelsen som 

svek sitt arv 

Av Mats Qviberg 

Idag gör sig fackföreningarna skyldiga till 

samma övergrepp som man en gång i tiden 

ville skydda den enskilde mot. Mats Qviberg, 

ordförande i HQ AB och tidigare 

vd i Investment AB Öresund, påminner 

om fackföreningsrörelsens barndom och 

hur dess syn på sin egen roll i samhället 

fundamentalt har förändrats sedan dess. 

Fackföreningsrörelsen vilar på en stolt 

grund: att värna den utsatta individen mot 

den stora organisationens övergrepp och 

makt. I en tid när svält var alternativet 

till arbete, och lönen sattes därefter, fanns 

ett odiskutabelt behov av en organisation 

som kunde värna den enskilda mot 

oskäliga villkor. Detta hedervärda arv 

verkar dagens fackföreningsrörelse ha 

glömt. Det finns flera exempels om väl 

belyser detta. 

När Hotell- och restaurangfacket krossar 

den enskilde entreprenören bakom 

salladsbaren Wild n’ Fresh, och kallar 

det en seger, visar man att man inte minns 

sitt arv. Tvärtom, man har tagit till sig de 

metoder man förut slogs mot. Att kräva 

kollektivavtal trots att inte personalen ens 

önskat det är märkligt, och att bestämma 

sig för att krossa företaget ändå är gränsande 

till kriminellt. Än värre är att man 

också visar att man inte förstår att det är 

entreprenörerna som är ryggraden i vårt 

samhälle, de skapar arbete och tillväxt 

och detta till priset av stor personlig risk 

ekonomiskt. De ser till att vi andra har 

ett arbete att gå till och en lön att leva av, 

medan de själva vid ett misslyckande kan 

stå inför ekonomisk ruin. 

Omöjlig trygghet 

Att kräva att den enskilda entreprenören, 

som varken har hängslen eller livrem, 

garanterar fullkomlig trygghet för sina anställda 

är stolligt. I ett uppbyggnadsskede 

måste personalen vara medveten om att 

detta arbete innebär en viss risk (dock 

aldrig tillnärmelsevis lika stor som för 

entreprenören), och om det inte är önskvärt 

så får man söka sig ett annat jobb. 

Att tro att två vuxna människor inte kan 

ingå ett avtal om anställning utan facklig 

inblandning är att idiotförklara sin egen 

yrkeskår. 

Ett annat belysande exempel är när 

de lettiska arbetarna i Vaxholm kom 

till jobbet och möttes av ett medborgargarde 

från LO-förbundet Byggnads. De 

nyblivna EU-medlemmarna hälsades av 


den svenska fackföreningsrörelsen med 

talkören “Go home, go home”, och det 

behövde vara polis närvarande för att 

arbetarna skulle komma in ordentligt på 

sin arbetsplats. Vän av ordning undrar var 

allt tal om ”internationell solidaritet” och 

att hjälpa de som har det sämre ställt tog 

vägen? Var är Internationalens text om 

att ”knyta brodersbandet” vägen? Tror 

någon att dessa lettiska byggarbetare 

kommer hit för att de ser det som en 

värdefull kulturerfarenhet? Naturligtvis 

inte, de är ambitiösa och arbetar hårt för 

att skapa en bättre framtid för sig och 

sina familjer. Att då möta dessa med rop 

om ”go home” är gränsande till nationalsocialistiskt. 

Var är stödet till den utsatte 

i detta fall? Är inte det bästa sättet att 

hjälpa Lettlands befolkning att öka sin 

levnadsstandard att tillåta dem att komma 

hit och erbjuda sina tjänster till oss? 

Dessutom; alla som på senare tid 

försökt få hjälp av hantverkare vet att 

marknaden skulle må bra av lite ökad 

konkurrens. Att hindra utländska arbetare 

från att ge svenskar möjlighet att 

köpa hantverkshjälp billigare är inget 

annat än kapitalöverföring från oss sven- 


skar till Byggnads medlemmar. Dessutom 

skapar det en enorm svart sektor. Varför 

skall bara tillverkande utsättas för internationell 

konkurrens och inte även 

tjänstemarknaden? 

Den lille mannens försvarare 

Fackföreningsrörelsens nuvarande privilegier 

bygger på den unika historiska 

uppfattningen av facket som ett brett 

samhällsintresse. De ovanstående exemplen 

tycker jag illustrerar att vi kanske 

behöver omvärdera den bilden. Om man 

bedriver hetsjakt på de entreprenörer 

som skapar välfärd och arbete samt på 

utländska arbetare som försöker försörja 

sig och sin familj så är man inne på skammens 

väg. 

Att socialdemokraterna inte markerat 

mot facket att detta är fel väg är synd, 

att Alliansen tar det till sin barm är en 

tragedi. Ett återtåg till den forna rollen 

som den lille mannens försvarare vore det 

rätta för fackföreningsrörelsen, undrar 

om dagens fackpamp förstår det eller om 

de alla har kongressat ihjäl sitt rättspatos 

i Provence? 

Fackföreningsrörelsens 

nuvarande 

privilegier 

bygger på den 

unika historiska 

uppfattningen 

av facket som 

ett brett samhällsintresse. 

3

Höjda reallöner 

och hög 

sysselsättning 

hos medlemmarna 

står 

obevekligen 

vid någon 

punkt i vägen 

för varandra. 

Tema 

Det fackliga 

Janusansiktet 

Av Henrik Lindberg 

Sedan början av förra seklet har fackets 

position stärkts avsevärt – inte minst 

under de senaste decennierna, då fackets 

privilegier med statsmaktens goda minne 

blivit allt fler. Fil dr Henrik Lindberg, 

forskare vid Ratio, ger i denna artikel 

exempel på hur den svenska arbetsmarknaden 

förändrats under i synnerhet 

senare hälften av 1900-talet. 

De fackliga organisationerna utgör sedan 

åtminstone 100 år tillbaka en institutionaliserad 

kraft i det svenska samhället. 

Denna betydelse grundas inte minst på 

inflytandet över lönebildningen och frågor 

om arbetslivet, men fackföreningarna har 

också varit aktiva i att skapa och omforma 

den omgivning som styr näringslivet 

i stort. Dess roll och maktställning har 

därmed blivit kraftigt omdiskuterad. Dess 

effekter på ekonomin är och har varit 

föremål för ekonomernas intresse – om 

än utan att man nått någon enighet. En 

anledning till de divergerande åsikterna 

är att fackföreningarna inte bara har en 

utan två distinkta roller i det moderna 

samhället. 

Fackets två sidor 

Den ena sidan av fackföreningarna är 

den monopolistiska. Med de teoretiska 

glasögonen blir fackföreningarnas uppgift 

att begränsa konkurrensen mellan 

arbetstagarna och i ultimata fall; etablera 

ett utbudsmonopol på arbetsmarknaden. 

Förutsättningen för att överhuvudtaget 

kunna ha någon makt i avtalsförhandlingarna 

är att facket via olika mekanismer 

kan påverka utbudet av arbetskraft till 

företagen. Fackföreningarna kan då ses 

som en slags kartell, förvisso öppen för 

både in- och utträde, där syftet är att 

ge ökade reallöner åt sina medlemmar 

samt hög sysselsättning bland desamma. 

Höjda reallöner och hög sysselsättning 

hos medlemmarna står obevekligen vid 

någon punkt i vägen för varandra. Därför 

ser vi hur fackföreningar i olika länder 

kräver att arbetsstyrkan ska vara fackligt 

organiserad, s.k. organisationsklausuler 

”closed shops”, eller för ökad protektionism 

för att skydda ”våra” jobb mot 

utländsk konkurrens. 

I Sverige har de fackliga organisationerna 

företrädesvis använt en annan form 

av konkurrensbegränsning, nämligen 

kollektivavtalen. Dessa avtal som sluts 

mellan ett kollektiv av anställda och en arbetsgivarpart 

(företag eller organisation) 

omöjliggör lönekonkurrens mellan arbetstagarna, 

organiserade som oorganiserade. 

Till saken hör att fackföreningarna 

ofrånkomligen utnyttjar sin maktställning 

för att gynna insiders, d.v.s. de redan 

organiserade väletablerade på arbetsmarknaden, 

medan outsiders, exempelvis 

ungdomar och invandrare, effektivt stängs 

ute från arbete. Monopolstyrkan kan 

emellertid också nyttjas för att tillgodose 

organisationens – och dess ledares – egna 

intressen snarare än medlemmarnas. Varför 

inte öppna munnen själv när de stekta 

sparvarna flyger förbi? 

Exit eller voice 

Den andra sidan av fackföreningarna handlar 

om att de effektivt uttrycker kollektiva 

opinioner, vilket nog snarare bidrar 

till att höja den ekonomiska effektiviteten. 

Detta resonemang bygger på att moderna 

samhällen har två grundläggande mekanismer 

för att lösa konflikter och ge miss- 


nöjda medlemmar/konsumenter möjlighet 

att utöva påtryckningar. Den första av 

dessa är den klassiska marknadsmekanismen 

exit (sorti), eller individuell mobilitet. 

Den underbetalde arbetstagaren lämnar 

sitt arbete, den lurade bilköparen väljer 

en annan säljare än Hederlige Harry nästa 

gång och den bedragna hustrun kastar ut 

karlsloken. Den individuella mobiliteten 

på arbetsmarknaden med arbetstagare 

som rör sig mellan olika företag är en effektiv 

källa till förnyelse varigenom ogina 

arbetsgivare bestraffas och trängs undan 

från marknaden. Resurserna allokeras 

mer effektivt och nyttonivån antas öka. 

Emellertid finns också ett annat instrument 

för att hantera missnöje. Denna 

mekanism kallades voice (protest) av 

den amerikanske ekonomen Albert O 

Hirschman. Protest innebär att kunderna 

ger ett tydligt uttryck för sitt missnöje. 

Den underbetalde arbetstagaren tar upp 

en förhandling med sin arbetsgivare 

baserad på de argument som framläggs. 

Den lurade bilköparen åker tillbaka med 

sin nyinförskaffade skrotbil och hotar 

med en rättsprocess om bilkrängaren inte 


Makten åt folket! 

Vi ombildar allmännyttan. 

BROLIN 

OMBILDNING & FÖRVALTNING 

A B 

www.ombildning.se 

08-402 10 00 petter.brolin@ombildning.se 

ger honom rätt. Den bedragna hustrun 

sätter sig ned för att diskutera problemen 

i äktenskapet istället för att ta ut 

skilsmässa. 

I en politisk kontext blir voice ett instrument 

där man diskuterar, förhandlar 

och röstar om saken snarare än att ta sin 

Mats ur skolan. 

Kollektiva nyttigheter 

På arbetsmarknaden är protesten synonymt 

med förhandlingar mellan arbetsgivare 

och arbetstagare om löner och 

ersättningar, arbetstider och andra arbetsvillkor, 

och det är i denna kontext som 

fackföreningarna har vuxit fram. 

Den ekonomiska logiken bakom detta 

är att kollektivt agerande, d.v.s. gemensamma 

förhandlingar, kan vara 

nödvändigt från arbetstagarnas sida. Ett 

skäl är att incitamenten för varje enskild 

arbetstagare att lägga ned tid och kraft på 

att förhandla om saker som gynnar alla 

arbetstagare vid arbetsplatsen är så små. 

Flera förhandlingsfrågor berör nämligen 

s.k. kollektiva nyttigheter (externaliteter). 

Inneboende i detta är att fackföreningarna 

I en politisk kontext 

blir voice ett 

instrument där 

man diskuterar, 

förhandlar och 

röstar om saken 

snarare än att 

ta sin Mats ur 

skolan. 

5

I skiftet mellan 

1960- och 1970talet 

skedde en 

grundläggande 

förändring på 

område efter 

område. 

såsom representanter för de anställda på 

en arbetsplats också har möjlighet att 

företräda de enskilda arbetstagare som 

av olika anledningar kan utsättas för 

arbetsgivarens godtycke. 

Av dessa två sidor hos fackföreningarna 

finns det en som borde kunna tilltala 

liberaler och frihetligt sinnade. Om fackföreningarna, 

såsom företrädare för de 

anställda, exempelvis samlar, förmedlar 

och torgför uppgifter om de anställdas 

preferenser rörande exempelvis arbetsorganisation 

och arbetsmiljö är detta en 

funktion som på många sätt kan förbättra 

ekonomins effektivitet och ge betydande 

mervärden. Likaså finns klara fördelar i 

att medlemmarna får service och hjälp 

med att värdera erbjudanden från arbetsgivare 

om löner och andra arbetsvillkor. 

Det andra av fackets båda ansikten är 

monopolsträvandena och monopolistens 

klassiska beteende. Försvaret för denna 

roll överlåts med glädje åt den som känner 

sig manad. 

Statens roll och facket 

Staten har i alla relationer mellan två eller 

flera parter med olika intressen att välja 

roll och inställning. En ofta spridd myt i 

Sverige som har vidarebefordrats av ett 

flertal forskare är att statsmakten omkring 

förra sekelskiftet konsekvent ställde 

sig på arbetsgivarnas sida och bekämpade 

den framväxande fackföreningsrörelsen. 

Istället var det, som bland annat Svante 

Nycander påvisat, en välkomnande och 

tillåtande miljö som låg till grund för 

fackföreningarnas framväxt. De liberala 

krafternas öppenhet inför facklig organisering 

gav Sverige vidsträckta fackliga 

rättigheter som erkändes jämförelsevis 

tidigt. 

I huvudsak stod snarare statsmakten 

neutral mellan fackföreningarna och deras 

antagonister arbetsgivareorganisationerna. 

Staten valde innan 1970-talet att 

inte explicit ta ställning för någondera 

parten, utan huvudregeln var att låta 

partsorganisationerna ingå avtal utan 

statlig inblandning. Visst fanns det ett monopolansikte 

även hos den tidens fackliga 

organisationer – på arbetsgivare- såväl 

som på arbetstagarsidan – men statens 

neutralitet höll monopolistbeteendet i 

schack eftersom de två starkaste kartellerna, 

LO och SAF, balanserade varandras 

styrka. 

I skiftet mellan 1960- och 1970-talet 

skedde en grundläggande förändring på 

område efter område. Statsmakten började 

lägga sig i avtalsförhandlingarna, 

lagstifta på områden som parterna tidigare 

hade förhandlat om sinsemellan. Via 

exempelvis arbetsrättliga lagar förändrades 

maktbalansen mellan parterna på 

ett fundamentalt sätt till fackets förmån. 


En viktig ingrediens var att de anställdas 

medborgerliga rättigheter i arbetslivet 

när det gällde medinflytande knöts till 

det eventuella medlemskapet i en facklig 

organisation, snarare än den individuella 

anställningen. Lagstiftningen i andra 

länder gav istället rättigheter lika för alla 

anställda. Genom ett statligt regelverk 

blev medlemskapet i den fackliga organisationen 

mer påbjudet än frivilligt vilket 

snedvred maktrelationerna på arbetsmarknaden. 

Den häftigt omtvistade lagen om anställningsskydd 

(LAS) från 1974 hade ungefär 

samma effekter och gav i praktiken 

också ett påbud om fackligt medlemskap. 

Samtidigt som arbetsgivarna därutöver 

förvägrades undanta nyckelpersoner vid 

uppsägningar fick de fackliga organisationerna 

undanta sina förtroendevalda. 

Anställningsskyddet som sådant är visserligen 

en individuell rättighet, men 

disposiviteten i LAS gjorde att bestämmelserna 

kunde kringgås och den fackliga 

organisationen gavs därigenom rätt att 

sätta exempelvis turordningsreglerna ur 

spel tillsammans med arbetsgivaren. 

Priviligerade fack 

De fackliga organisationerna tillfördes 

resurser och förmåner via förtroendemannalagar, 

rättigheter till ledighet för facklig 

utbildning och avdragsmöjligheter för 


fackmedlemskap. Skattebetalarna och 

företagen gavs i uppgift att försörja en 

verksamhet som dittills varit mer självfinansierad. 

Detta var privilegier som 

dittills inte hade förekommit men som 

nu gav möjligheter att kraftigt expandera 

ombudsmannasystemet. Centraliseringen 

inom den fackliga rörelsen utvecklades 

ytterligare och den fackliga styrelseposten 

blev början till en karriärväg inom fackföreningsrörelsen, 

det socialdemokratiska 

partiet eller statsbyråkratin, snarare än ett 

tillfälligt förtroendeuppdrag. 

Fackets maktställning stärktes därmed 

kraftigt. I takt med att statsmakten 

lagstiftningsvägen flyttade dess fram 

positioner under 1970- och 1980-talen 

gavs också ökat utrymme åt dess monopolansikte. 

Löneförhandlingarna i Sverige 

övergick från att vara förhandlingar 

mellan någotsånär jämbördiga parter till 

att bli en facklig huggsexa där man tog 

för sig av ett löneutrymme som inte fanns 

och bestämde villkor på områden som 

dittills ingen kommit på tanken att facket 

skulle styra. Starkast monopolmakt gavs 

på sådana områden och branscher som 

dessutom var skyddade från utländsk 

konkurrens. Grupper som elektriker och 

transportarbetare kunde dra ifrån i löneutveckling 

tack vare utmärkta möjligheter 

att gå ut i konflikt för sin sak. I byggnadsbranschen 

kunde de fackliga organisationerna 

under decennier inhösta avgifter från 

gransknings- och mätningsarvoden utan 

att, mer än i undantagsfall, utföra några 

tjänster som tjänade medlemmarna. 

Samtidigt som staten blandade sig 

i arbetsmarknadsrelationerna mellan 

parterna och gav ett uppenbart stöd till de 

fackliga organisationerna, minskade deras 

medlemsförankring, gräsrotsengagemang 

och legitimitet. I förtroendemätningar 

från 1980-talet och framledes av SOMinstitutet 

hade en samhällsinstitutionen av 

elva konsekvent fler negativa än positiva 

omdömen. Gissa vilken. Långt fler än ett 

gäng ilskna debattörer på högerkanten 

ifrågasätter hur representativa de fackliga 

organisationerna är för sina medlemmar. 

Ironiskt nog finns det ju en logik i att 

organisationer som blir överösta med 

förmåner av statsmakten snart fjärmar 

sig från sina medlemmar. 

Långt fler än 

ett gäng ilskna 

debattörer på 

högerkanten 

ifrågasätter hur 

representativa de 

fackliga organisationerna 

är för 

sina medlemmar. 

7

MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN 

8 

Mitt i Linjen 

Mellan salladsskål och vägg 

[Regeringsuret klämtar torsdagslunch] 

– Är det någon som har orkat bläddra 

igenom den där ”Uppdrag Fred”? Näh, 

tänkte väl det. Räcker med att titta på 

omslaget så ser man lång väg att det 

är en skitbok! I världspolitiken kan 

man inte flyga runt som en Bildt-kopia 

mellan Bryssel och Washington. Med 

en FN-konvention i ena handen och 

folkopinionen i andra vrider man bara av 

gaskranen, rätt i fejjan på ryssen. Bam! 

[Understryker med att drämma en näve i 

bordet så att regeringsbesticken slamrar. 

En välvillig doft av Fahrenheit rullar ut 

över bordet] 

– Man måste vara hård som flinta. No 

mercy! ”Debate from above” som vi sa 

till varandra i Värnpliktsrådet. Killarna 

sa alltid att jag var en så naturlig ledare. 

Som kunde lyssna. Hur man leder ett 

sammanträde säger mycket om en människa. 

I detta lilla… vad håller du på med, 

Tonto? Du gör det väldigt svårt för mig 

att vara medkännande. Kommer du inte 

till din rätt, människa? 

– Joo hörrudu, jag [skratt] satt bara och 

skojade lite med menyn. [Fniss] Få se här. 

[garv] Jag tror jag ska ta en sallad till mitt 

kaffe. [Fnitter] 

– Alla skall ta det jag tar! Det gör inget 

om det kostar lite mer. Vi har inte tid med 

att alla ska sitta och välja vad som råkar 

passa var och en. Vi har ett land att styra. 

Och jag vet vad folk vill ha. Och det är 

inga jävla sympatisallader med den där 

flicksnärtan i Göteborg. Tänk hur bilden 

skulle kunna bli i media. [Viftar irriterat 

till personalen att börja servera] 

– Jag har ju inte kunnat röra mig väster 

om Örebro utan att få frågor om hur JAG 

ser på den där blockaden. Hennes eviga 

tjatade om rättvisa och värdighet har sabbat 

mitt reseprogram i veckor nu. 

– Folk ska jobba, inte tjata i media. 

– Just det! Som vanligt vet Finansen 

vad som gäller för den här regeringen. 

Arbetslinjen! 

– Arbetslinjen. [Samtliga närvarande 

mumlar värdigt i kör] 

– Jag har ju alltid varit intresserad av 

psykologi. Om människors ljusa och 

mörka sidor. Det är nog därför det ger 

mig så mycket att resa runt i landet 

för att träffa folk som vill träffa mig. 

Men det där stöket i Göteborg och att 

bönderna inte har klarat av att hålla den 

där glasögonormen från unga bönder på 

mattan har ju bara visat upp folks mörka 

sida hela tiden. Kolmörkt! 

–Hon Äppelträd är bara ett fenomen i 

marginalen. Hon passar inte i systemet. 

Hon får bestämma sig. Antingen att 

lyckas trassla sig framåt i vardagen med 

barn eller driva företag som går bra nog 

att behöva anställda eller studier. Nu 


gör hon ju allt på en gång – utan varken 

svart barnflicka eller statlig chaufför. 

Det verkar vara ett jävla livspussel. Det 

stora – femtonhundrabitars. Med mycket 

himmel i motivet! Och hav! [Skrynklar 

sin panna medkännande] 

– Men livet kan vara så väldigt mycket 

mer komplicerat än vad det går att 

berätta om på en femsidig bildspecial 

i Amelias julnummer. Det begriper väl 

varje människa den slutgiltiga modellen 

inte har plats för en massa bråkstakar 

som håller på och tjurar om sitt livsöde 

i media. 

– Folk skall jobba, inte tjura i media. 

– Precis! Hon får ju mig att framstå som 

om jag inte bryr mig. Men det finns bara 

plats för ett par hundögon i ett samtal 

mellan människor. Nu håller folk på att 

få helt fel mediebild av mig. Fattar de inte 

att jag inte kan klafsa ner mig i politisk 

kvicksand, där övergrepp och skeva 

heliga principer undergräver själva den 

drivkraft som gjort Sverige rikt nog för 

att överhuvudtaget ha någon välfärd? 

– Arbetsmarknaden kan inte vara vilda 

västern, där folk kommer överens om 

sina villkor på egen hand. Det måste 

vara någon som tvingar fram rättvisa 

med knytnävarna. Annars får man stänga 

baren och skicka folk till AMS. Det är det 

enda ansvarsfulla. Men att vara denna 

någon kan inte vara politikens roll. Den 

ska lyssna och vara medkännande. Och 

så arbetslinjen förstås! [Lyser upp] Den 

är ljus! Helljus! 

– Arbetslinjen. [Samtliga närvarande 

mumlar lågt, men värdigt] 

– Arbetslinjen! Den är jag pappa till. 

Det var jag som kom på att folk måste 

jobba, annars klarar vi inte det här med 

välfärden. Och utanförskapet. 


– Folk skall jobba, inte vara utanför. 

– Och Odenknall är mamma till avlyssning 

av hela folket, och han Rödskorsforss 

uppfann det blödande samvetet. Ja, vi är 

ett jävla gäng vi. [Slår ut med armarna i 

en gest av gemenskap som snabbt växlar 

till klander] 

– Det är bara synd att gasmannen där 

måste sabba allt i media. [Pekar ut över 

bordet] Och att biståndsministern tydligen 

har flyttat in i regeringsplanet för 

gott. Det är inte mer växthuseffekt som 

de behöver i Afrika. Men ni skall känna 

att jag känner väldigt mycket stöd för er 

båda, inbäddad i min kompakta tystnad! 

Kom ihåg att jag alltid vill uppfattas 

som lyssnande. Ja, och Odenskål också, 

förståss. [Välvillig nick riktad direkt till 

de två berörda] 

– Ja, det var väl allt vi hann med idag. 

Jag hoppas att gratislunchen har smakat. 

Samma tid nästa vecka. Då skall jag 

berätta om när jag var basketspelande 

varietéartist. Då jävlar var jag ljus. Nu 

skall jag gå och fixa det där med klimatet. 

Tur jag uppmärksammade det i tid. 

[Reser sig och går mot hissarna och den 

uppmärksamme kan höra gnolandet av 

Magnus Ugglas välkända rader:] 

– “Du är den bästa publik som en stjärna 

kan ha, trots konkurrensen som råder 

idag. Visst har det spritts, någon annan 

haft snits, men inte fan har han haft, 

sådan näsa för hits...” 

Från bloggbordet 

MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN MITT I LINJEN 

9

Tema 

De nya 

moderaternas 

ekonomiska 

politik inom arbetsmarknaden 

bygger på en 

vanföreställning 

Marknaden är bättre 

än moderaterna 

Av Anders Nyman och Nima Sanandaji 

Moderaternas försvar av fackets eskalerande 

maktmissbruk är varken särskilt 

ärligt eller logiskt konsekvent. Moderaterna 

tycks numera omfamna facket nästan 

oavsett vad det företar sig. Det skriver 

Anders Nyman och Nima Sanandaji, 

verksamma i tankesmedjan Captus. 

”Vi har landat i slutsatsen att det 

är mer centralt att få ordning på 

arbetsmarknaden, genom att det 

lönar sig bättre att arbeta och att det 

blir enklare att anställa, än att börja 

gräva upp anställningsskyddet. Det 

fungerar i huvudsak väl idag”. 

- Anders Borg, ”Partiet byter fot om 

arbetsrätten”, Sveriges Radio Ekots 

hemsida, 006-08-15 

En av de tydligaste förändringarna i de 

nya moderaternas politik är att partiet nu 

försvarar den reglerade arbetsmarknaden 

och fackföreningarnas privilegierade 

ställning. Nyligen framförde exempelvis 

OECD att regeringens politik är otillräcklig 

för att skapa arbeten, vilket framförallt 

drabbar ungdomar och invandrare. Den 

rigida arbetsmarknaden lyftes särskilt 

fram som orsaken till problemet. De 

gamla moderaterna hade förmodligen 

hållit med om denna kritik, men den 

moderata finansministern Anders Borg 

kommenterade istället till Dagens Industri 

att OECD överdrev betydelsen av arbetsmarknadslagstiftning. 

I sak är Borgs ställningstagande intressant. 

De nya moderaternas nationalekonomiska 

argumentation för att reglerade 

arbetsmarknader inte skulle leda 

till arbetslöshet baserar sig nämligen just 

på en OECD-rapport från 1999. Redan 

denna OECD-rapport pekar dock tydligt 

på att anställningsskyddslagstiftning är 

kopplat till lägre total sysselsättningsgrad 

och drabbar kvinnor och ungdomar. 

Partiets försvar för den reglerade arbetsmarknaden 

bygger alltså på feltolkning av 

en rapport utgiven av en organisation som 

förespråkar en liberalisering av svensk 

arbetsmarknad. 

Forskningen talar sitt tydliga språk 

De nya moderaternas ekonomiska politik 

inom arbetsmarknaden bygger på en 

vanföreställning, det råder ingen större 

tvekan om att reglerade arbetsmarknader 

leder till arbetslöshet. För att ge exempel 

på tre relevanta forskningsartiklar: 

Botero med flera ( 004) undersöker 

arbetsmarknadsregleringar i 85 länder. De 


kommer fram till att striktare regleringar 

är kopplat till lägre sysselsättningsgrad 

och högre arbetslöshet, främst för unga. 

Nobelpristagaren James Heckman och 

Carmen Pages ( 003) beskriver arbetsmarknadsregleringar 

i Latinamerika och 

Europa. De skriver att mer noggranna 

mikroekonomiska studier visar att regleringar 

minskar flexibiliteten och leder till 

färre anställningar av arbetare som har en 

svag ställning på arbetsmarknaden. Därigenom 

leder arbetsmarknadsregleringar till 

större ekonomisk ojämlikhet. 

McCulloch och Di Tella ( 005) kommer 

i sin undersökning av 1 OECDekonomier 

fram till slutsatsen att arbetsmarknadsregleringar 

är skadligt för 

sysselsättningen, att de ökar risken för 

att konjunkturuppgångar inte leder till 

nya arbetstillfällen och att arbetslöshet 

blir mer permanent än annars skulle 

vara fallet. 

Marknaden är arbetarnas främsta skydd 

För att ta ett steg tillbaka och granska 

huvudproblemet i svensk arbetsmarknad 

så ser man tydligt att svensk arbetsmarknadslagstiftning 

är obalanserad. 

Lagen innebär att kollektivavtal omfattar 

alla arbetare på en arbetsplats. Oavsett 

om de är fackligt anslutna eller inte och 

oavsett om de vill omfattas av kollektivavtal 

eller inte. Effekten blir att kolle- 


ktivavtalen, som påtvingas nästan hela 

arbetsmarknaden, i princip får samma 

effekt som statlig lagstiftning: de skapar 

en rigid arbetsmarknad och tränger ut 

framförallt marginaliserade grupper av 

arbetare. 

Företag kan inte tvinga på anställda 

eller konsumenter någonting som de inte 

är intresserade av. Men fackföreningarna 

ges rätten att genom blockader tvinga 

företagare att teckna kollektivavtal. Möjligheten 

att undanta anställda från principen 

”sist-in-först-ut” vid uppsägningar 

ger samtidigt facken stor makt att pressa 

anställda till att fackansluta sig. 

Motivet bakom den lagstiftning som ger 

fackföreningarna en privilegierad ställning 

är att det skulle existera en obalans mellan 

större företag och enskilda anställda. 

Eftersom enskilda anställda saknar makt 

mot företagen måste fackföreningarna ges 

makten att stå på arbetarnas sida. Med 

denna logik sätts fackföreningarna och 

inte arbetarna i fokus i arbetsrätten. 

Men stämmer verkligen detta tänkande? 

Ett enkelt sätt att analysera påståendet är 

att fråga sig vilket samband som existerar 

mellan de anställdas lönenivåer och 

fackföreningarnas makt över arbetsmarknaden. 

Vid en studie av andelen arbetare som 

verkar under kollektivavtal i förhållande 

till lönesummans andel av nationalinkom- 

Företag kan 

inte tvinga på 

anställda eller 

konsumenter 

någonting 

som de inte är 

intresserade 

av. 

31

Det uppmärksammade 

fallet med 

salladsbaren Wild 

’n Fresh är inte 

något undantag 

sten i olika OECD-länder är tendensen 

tydlig. Det finns ingen koppling mellan 

kollektivavtalens utbredningsgrad och arbetarnas 

löner som del av nationalinkomsten. 

Lönetagarna får en ungefär lika stor 

andel av det producerade mervärdet (ca 

60 procent) i länder där drygt tio procent 

har kollektivavtal som i länder där 

kollektivavtalens anslutningsgrad liksom 

Sverige är över nittio procent. (Siffror 

från OECD.) 

Arbetarnas främsta skydd inom arbetsmarknaden 

tycks alltså inte vara facket. 

Det främsta skyddet är arbetarnas egen 

produktivitet i kombination med de 

marknadsmekanismer som tvingar företag 

att betala marknadsmässiga löner. 

Maktmissbruk satt i system 

Även om det vore sant att arbetarna 

behöver en arbetsmarknadslagstiftning 

som gör det möjligt för fackföreningarna 

att genom blockader tvinga storföretag 

att skriva på kollektivavtal, så används 

idag denna maktställning bortom all 

proportion. Fackföreningarna har satt 

maktmissbruk i system genom sina upprepade 

angrepp på småföretag. 

Det uppmärksammade fallet med sal- 

ladsbaren Wild n’ Fresh är inte något 

undantag, utan snarare regel på svensk 

arbetsmarknad. Skillnaden är att de flesta 

småföretagare inte vågar kämpa emot. 

En ensam näringsidkare med små 

resurser sätts emot mot en miljardorganisation 

som utan självbehärskning 

sätter hela sin tyngd mot dem som inte 

går med på alla fackets krav. Dessa krav 

är inte sällan orimliga. Till exempel kan 

små företag, vars anställda har utmärkta 

villkor och inte önskar något som helst 

samröre med facket, tvingas teckna 

kollektivavtal. 

Fackintresse kriteriet för moderat politik? 

Man kan ha respekt för att moderaterna 

gick till val på ett löfte att inte avskaffa 

den så kallade arbetsrätten. Men detta 

är inte samma sak som partiets nuvarande 

position att närmast försvara vad 

än facket gör, oavsett rimlighet eller 

effekt på samhällsekonomin. Det finns 

många exempel på de nya moderaternas 

omsvängning i denna fråga: 

När Vaxholmskonflikten var aktuell 

var moderatledaren Fredrik Reinfeldt 

initialt starkt kritisk till fackföreningarnas 

agerande och anklagade Byggnads för 


att skämma ut hela LO. När fallet togs 

upp i EG-domstolen försvarade istället 

regeringen Reinfeldt Byggnads. 

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin 

ställde sig helt på fackföreningarnas 

sida i blockaden mot Wild n’ Fresh. I 

Ekots lördagsintervju 007-01-06 gjorde 

han följande uttalande: 

”Det här är en legitim konflikt och 

man har rätt att göra så här. Jag kan 

inte se att alternativet hade varit 

bättre.” 

Händelseförloppet i denna konflikt var 

först hot om blockad, sedan verkställande 

av blockad och till sist att företagaren inte 

längre orkade och beslöt att sälja sin salladsbar. 

Alternativet hade varit att företagaren 

fortsatt driva sin verksamhet och att 

hennes medarbetare fortsatt arbeta med 

de villkor de kommit överens om och var 

nöjda med. Ändå tycks Littorin anse att 

alternativet är sämre än vad som skedde. 

I intervjun kritiserar den moderata arbetsmarknadsministern 

även näringsminister 

Maud Olofsson för att hon uttalat stöd för 

möjligheten att låta företag och anställda 

bestämma själva. 

Det tydligaste exemplet på hur långt 

moderaterna kan gå för att försvara 

fackföreningarnas maktsituation kommer 

från en intervju i TCO-tidningen. 

Där sätter Anders Borg i princip ett 

likhetstecken mellan att förespråka en fri 

arbetsmarknad och att arbeta mot facken. 

Tidningen noterar i artikeln att Borg ”för 

tankarna till vänsterdebattören Johan 

Ehrenberg, ofta anlitad av LO”. 

De svenska fackföreningarna har en 

oproportionerligt stark position i svensk 

arbetsmarknad och använder sin styrkeposition 

för att angripa småföretagare 

som inte följer deras vilja. De påtvingade 

kollektivavtalen får i princip samma effekt 

som statlig reglering och leder tillsammans 

med de faktiska regleringarna till 

att en stel arbetsmarknad skapas. Den 

reglerade arbetsmarknaden leder i sin 

tur till att sysselsättningen minskar och 

att marginaliserade grupper av arbetare 

trängs ut ur arbetsmarknaden. 

I syfte att stärka sin makt har även det 

parti som traditionellt tydligast stått för 


ekonomisk frihet nu kommit att sätta 

fackföreningarnas intressen i centrum. 

Den moderatledda regeringen har i princip 

abdikerat från sitt ansvar att beskydda 

svenska företagare och anställda från 

mäktiga organisationers maktmissbruk. 

Om regeringens mål om sänkt arbetslöshet, 

minskat utanförskap för 

invandrare och ungdomar och ökat 

nyföretagande ska nås är reformer av 

arbetsrätten viktiga. Fackföreningarnas 

oproportionerliga maktsituation måste 

åtgärdas och svensk arbetsmarknadslagstiftning 

behöver liberaliseras. Vi behöver 

naturligtvis ha respekt för att det finns 

starka särintressen inblandade. En försiktig 

reformpolitik kan vara den bästa 

vägen. Men att bli entusiastiska försvarare 

av systemet är knappast rätt strategi. 

Moderaternas nuvarande position i 

frågan kan varken betraktas som speciellt 

ärlig, logiskt sammanhängande, 

eller i linje med det samhällsansvar som 

Sverige har rätt att kräva av politiker 

oavsett parti. 

Källor: 

Botero, J, S Djankov, R Porta och F 

Lopez-De-Silanes ( 004) ”The Regulation 

of Labor”, The Quarterly Journal of 

Economics, 119, 4, s. 1339-138 . 

Heckman, J och C Pages ( 003) ”Law 

and Employment: Lessons from Latin 

America and the Caribbean” (NBER-C) 

National Bureau of Economic Research 

Conference Report. 

McCulloch, R och R Di Tella ( 005) 

“The Consequences of Labor Market 

Flexibility: Panel Evidence Based on Survey 

Data” European Economic Review, 

49, 5, s. 1 5-1 59. 

”Dyrare a-kassa dämpar lönekrav”, 

TCO-tidningen, 006-05-18. 

I syfte att stärka 

sin makt har 

även det parti 

som traditionellt 

tydligast stått för 

ekonomisk frihet 

nu kommit att 

sätta fackföreningarnas 

intressen i 

centrum. 

33

Tema 

LO spenderar 

således både tid 

och resurser på 

att bestrida en 

politik som de 

facto gynnar de 

svenska lön- 

tagarna. 

Varför gnäller LO? 

Av Per Nilsson 

LO, liksom andra röster vänsterifrån, 

hävdar att den borgerliga regeringens 

politik missgynnar arbetstagare. I själva 

verket är det inte så, men LO måste påstå 

det, eftersom reformerna av a-kassan 

och medlemsavgiften i facket hotar de 

incitament som LO:s inflytande bygger 

på. Per Nilsson, student vid Politices Magister-programmet 

i Linköping och aktiv 

i Liberala Studenter, visar med hjälp av 

Mancur Olsens teorier att LO måste lägga 

om sin taktik för att inte tyna bort. 

”Alliansregeringen bedriver en fackföreningsfientlig 

politik!” Wanja Lundby- 

Wedins ord dånar ut över Mynttorget. 

Det är mitt i december och 1 000 

LO-medlemmar håller värmen uppe med 

glögg och applåder. Budskapet för dagens 

demonstration är ”Sänk inte a-kassan”. 

Men stämningen är också att något större 

än a-kassan står på spel. 

Alltsedan höstens val har en löpeld gått 

genom den svenska arbetarrörelsen. Från 

Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida 

till LO-borgens topp har det med dystopisk, 

hotfull ton meddelats att den nya 

högerregeringen är ”löntagarfientlig”. 

Finns det någon saklig grund för detta 

påstående? Knappast. Alliansregeringens 

politik kommer att leda till ökade nettoinkomster 

för alla låg- och medelinkomsttagare, 

det vill säga för majoriteten av alla 

LO-anslutna medlemmar. LO spenderar 

således både tid och resurser på att bestrida 

en politik som de facto gynnar de 

svenska löntagarna. Varför? 

Intressegrupper liknar staten 

Den amerikanske ekonomen Mancur 

Olsen utvecklar i böckerna The Logic 

of Collective Actions och The Rise and 

Decline of Nations en teori kring intressegruppers 

organisation, agerande 

och konsekvenser för utformningen av 

samhällslivet. Olsens teori kan också på 

ett förtjänstfullt sätt förklara varför LO 

agerar som de gör – och hur detta handlande 

kommer att påverka organisationen 

i framtiden. 

Olsens insikt är att intressegrupper 

såsom fackföreningar, yrkessamfund och 

jordbruksorganisationer liknar staten i 

ett mycket viktigt avseende: De tjänster 

som dessa sammanslutningar erbjuder 

är kollektiva nyttigheter, precis som den 

offentliga sektorns tjänster; det vill säga, 

de tillfaller alla individer i en viss kategori 

eller grupp oavsett om individen bidragit 

till verksamheten eller inte. Statens insatser 

för miljöbekämpning, infrastrukturutveckling 

eller rättsväsende gagnar alla 

medborgare i ett visst land. På samma 

sätt ökar subventionen, som blir följden 

av jordbruksorganisationens lobbying, 

inkomsten för alla lantbrukare. Om inte 

individen är driven av ren altruism, finns 

det därför ingen rationell anledning att 

offra tid och pengar vare sig till staten 

eller till någon intressegrupp. Trots detta 

klassiska free rider-dilemma existerar 

både staten och intressegrupper. Hur kan 

det komma sig? 

Selektiva incitament 

Olsens svar är selektiva incitament. En 

belöning eller bestraffning som endast ges 

den individ som väljer att bidra – eller 

inte bidra – till verksamheten. Staten ger 

som bekant inga belöningar; möjligtvis 

tidigareläggs skatteåterbäringen ett par 

veckor för den teknikanpassade med- 


orgaren som väljer att deklarera via 

Internet. Statens främsta selektiva incitament 

är istället bestraffning. I första hand 

en straffavgift och i sista hand fängelse 

väntar den medborgare som inte betalar 

in skatten i tid. 

Lobbyorganisationer har som tur är inte 

möjlighet att vidta denna typ av drastiska 

åtgärder, men bestraffning som selektivt 

incitament fyller ändå en mycket viktig 

funktion. Fackföreningarnas stridsåtgärder 

är typexempel på detta. De företag 

och individer som inte vill teckna kollektivavtal 

försätts i blockad. Strejkvakter ser 

dessutom till att arbetarna rättar in sig i 

leden och inte snyltjobbar. 

Även om stridsåtgärder kan vara effektiva 

är en intressegrupps viktigaste selektiva 

incitament ändå belöningar. Olsen pekar 

på fackföreningarnas medlemsförmåner: 

lägre försäkringspremier, bättre försäkringsvillkor 

och avdragsgilla medlemsavgifter. 

Alliansregeringens förslag går ut på 

att sänka a-kassans ersättning, avskaffa 

subventionen av a-kasseavgiften och 

slopa avdragsrätten för facklig medlemsavgift. 

Inte konstigt att LO protesterar. 

Incitamentet för den enskilda arbetaren 

att gå med i facket minskar kraftigt i och 

med regeringens politik. Givetvis vill LO 

behålla de positiva selektiva incitamenten, 

det vill säga medlemsförmånerna, som det 

övriga samhället finansierat åt dem. LO:s 

agerande är alltså i grund och botten en 

överlevnadsinstinkt: de vill helt enkelt inte 

tappa fler medlemmar. Att LO:s medlemmar 

får det bättre tack vare regeringens 

politik är av ringa eller inget intresse för 

organisationen. 


Utifrån Olsens teori om kollektivt agerande 

ser LO ut att gå en dyster framtid 

till mötes. Försämrade medlemsförmåner 

och ökade realinkomster som effekt av 

regeringens skattesänkningar kommer att 

leda till minskade medlemsantal och på 

sikt försämra LO:s inflytande över samhällslivet, 

vilket ytterligare kommer att 

minska individens incitament att ansluta 

sig till organisationen. 

LO måste plocka notan själv 

Den negativa spiralen kan endast brytas 

genom att medlemsförmånerna förbättras 

eller att LO använder sina stridsåtgärder 

hårdare och oftare. I klassisk gudfaderstil 

måste LO ge löntagarna ett ”erbjudande 

de inte kan motstå”. Antingen är erbjudandet 

så bra att ingen vill tacka nej, 

eller så vågar ingen tacka nej. Blockaden 

av salladsbaren Wild n’ Fresh visar med 

all tydlighet hur LO vill att erbjudandet 

skall tolkas. 

På lång sikt är detta ingen hållbar 

strategi. Dels leder blockader till dålig 

publicitet, dels är det staten som tillhandahåller 

stridsåtgärden. Den dag som 

opinionen mot denna typ av privilegierad 

maktutövning (vars like inte går att finna 

i svensk rätt) blir tillräckligt stor, kommer 

den också att försvinna. Så om LO på sikt 

inte vill tappa sitt inflytande över den 

svenska arbetsmarknaden krävs därför 

en kursomläggning. LO måste börja erbjuda 

attraktiva medlemsförmåner och 

stå för kostnaden själv. För så länge notan 

skickas till staten, kan folket alltid vägra 

att betala. 

I klassisk 

gudfaderstil 

måste LO ge 

löntagarna ett 

”erbjudande 

de inte kan 

motstå”. 

35

Debatt 

Staten har självklart 

ett intresse 

att stoppa sådana 

transaktioner. 

Avskaffa 

skatteflyktslagen 

Av Patrick Krassén 

Legalitetsprincipen är en grundbult 

i en fungerande rättsstat och måste 

upprätthållas på alla områden, även på 

beskattningens. Skatteflyktslagen, och i 

synnerhet dess generalklausul, lämnar 

alltför vida möjligheter för tolkning som 

gör tillämpningen rättsosäker för den 

enskilde. Skatteflyktslagen bör därför 

avskaffas, menar Patrick Krassén, ordförande 

för Högerjuristerna. 

“Inget straff utan lag”, heter det inom 

straffrätten. Meningen är ett uttryck 

för legalitetsprincipen – att ingrepp från 

statens sida måste baseras på befintlig 

lagstiftning för att vara förenlig med den 

demokratiska rättsstatens principer. 

Inom beskattningsrätten talar man om 

legalitetsprincipen som “Ingen skatt utan 

lag”; medborgare ska inte kunna påföras 

skatt godtyckligt. Detta utesluter också 

så kallad analog tillämpning av lagen, 

vilket förekommer exempelvis inom 

civilrätten. 

Under 1950-talet inleddes en debatt om 

hur staten skulle komma till rätta med 

det som kallades skatteflykt, vilket juridiskt 

definieras som att den skattskyldige 

vidtar civilrättsligt giltiga transaktioner 

och konstruktioner för att uppnå en “av 

lagstiftaren ej avsedd skattelindring”, 

som Gustaf Lindencrona uttryckte det. 

Det handlar helt enkelt om ett utnyttjande 

av kryphål i skattelagstiftningen 

som lagstiftaren inte förutsett. Staten har 

självklart ett intresse att stoppa sådana 

transaktioner. 

Då skattemyndigheterna inte kunde 

hantera skatteflyktsproblematiken genom 

gällande rätt stiftades 1980 (dvs av den 

dåvarande borgerliga regeringen) en ny 

lag, lagen om skatteflykt. Lagen innehöll 

en generalklausul som sade att förfaranden 

som stred mot “lagstiftningens 

grunder” var att anse som ogiltiga, om de 

medförde en skattefördel. 

Osäker rättstillämpning 

Problemet med generalklausulen i detta 

fall, liksom i andra, är att den gör 

rättstillämpningen oförutsägbar. Det är 

också det uttalade syftet – eftersom staten 

alltid ligger steget efter skatteplaneraren 

krävs att domstolarna har ett verktyg 

för att komma åt de konstruktioner 

som lagstiftaren inte kunnat förutse, var 

argumentet. 

Generalklausulen stärker också statens 

ställning gentemot den enskilde. 

En skattskyldig kan inte förutse om ett 

skatteupplägg är godtagbart eller ej från 

statens sida. Statens intresse är alltid att 

få in så mycket skattemedel som möjligt 

under gällande lagstiftning. En viss kompensation 

gavs genom att möjligheten 

till förhandsbesked för den skattskyldige 

infördes samtidigt, men det kan ändock 

inte sägas förta rättssäkerhetsproblemen 

med skatteflyktslagen, särskilt som skattelagstiftningen 

i Sverige är en veritabel 

snårskog. 

Skatteflyktslagen avskaffades av den 

borgerliga regeringen 1991, men återinfördes 

efter socialdemokraternas valvinst 

1994. 1996 vidtogs en översyn av lagen 

som ledde till vissa förändringar av 

formuleringar i den, men grunddragen 

kvarstår. 

Principiella problem 

Det finns ett flertal problem med skatteflyktslagen, 

särskilt ur rättssäkerhetssyn- 


punkt. Först och främst är luddiga formuleringar 

som “lagstiftningens syfte” aldrig 

att föredra i lagtext. Att lagstiftaren (dvs 

riksdagen) inte tydligare visat på vad detta 

“syfte” är genom att skriva ut det explicit 

visar på en passivitet från lagstiftaren som 

är beklaglig för den skattskyldige som blir 

utsatt för lagen. Tillämpningsområdet 

för lagen är vidare otydligt, särskilt som 

begreppet inkomst inte är tydligt definierat 

i svensk rätt. Det lämnar också ett 

utrymme för tolkning till domstolar och 

myndigheter som riskerar att utfalla på 

olika sätt i olika fall, vilket egentligen är 

oacceptabelt. Att Skatteverket ska vara 

båda lagtolkare och skatteindrivare är 

också problematiskt, vilket de flesta som 

haft med Skatteverket att göra på närmare 

håll kan vittna om. 

Grundlagsstridigt 

I det fall skatteflyktslagen, generalklausulen 

till trots, inte befinns tillämpbar har 

genom praxis utvecklats en metod från 

skattemyndigheternas sida som kallas 

genomsyn. I korthet går det ut på att 

myndigheten gör en djupare genomgång 

av omständigheterna i det enskilda fallet 

för att utröna vad det “egentliga” syftet 

med en transaktion eller konstruktion 

har varit. 

Genomsynen har kritiserats för att 

vara om möjligt än mer rättsosäker än 

skatteflyktslagen. Dels är det tveksamt 

om metoden är förenlig med skyddet 

mot godtycklig expropriation som är 

befäst i såväl den svenska grundlagen 

som FN:s deklaration om de mänskliga 

rättigheterna. 

Oförenligheten med grundlagen har 

lyfts fram av bland andra juristprofessorerna 

Lars AE Hjerner och Anders 

Hultqvist. Hultqvist lade 1995 fram 

sin avhandling Legalitetsprincipen vid 

inkomstbeskattningen. Det torde vara 

den mest gedigna genomgången av frågan 

inom svensk rätt, och Hultqvist deltar 

aktivt i skattedebatten. 

I avhandlingen påpekar Hultqvist bland 

annat att det är svårt att fastställa vad 

lagstiftarens intentioner eller syften är eller 

har varit, eftersom “lagstiftaren” inte 

är ett subjekt som kan tillskrivas något 

liknande ett syfte eller en vilja. Hultqvist 


menar också att uttrycket “lagstiftningens 

grunder” är formulerat för att ge möjlighet 

till analog lagtillämpning, vilket 

annars är otillåtet såsom stridande mot 

legalitetsprincipen. 

Lata lagstiftare 

Det är ett tecken på lathet från lagstiftarens 

(politikernas) sida om man inte klarar 

av att formulera lagen på ett vettigt sätt 

för att komma till bukt med de problem 

man är ute efter att lösa, utan tar till trubbiga 

verktyg som generalklausuler. Inom 

ett för den enskilde så ingripande område 

som beskattningen torde det vara extra 

påkallat med extra rättssäkerhet. 

Därför borde skatteflyktslagen avskaffas, 

och regeringen ta sig en funderare på 

hur man kan lösa “problematiken” med 

skatteflykt på ett bättre sätt. Såväl moderaterna 

som folkpartiet har motionerat 

under 90-talet om att avskaffa skatteflyktslagen 

och/eller dess generalklausul, så 

det torde inte heller vara främmande för 

den sittande regeringen. Gör om, gör rätt 

helt enkelt. 

Inom ett för 

den enskilde 

så ingripande 

område som 

beskattningen 

torde det vara 

extra påkallat 

med extra 

rättssäkerhet. 

37

Uppenbarligen 

delar moderaterna 

feminismens första 

budord 

Debatt 

Nya moderata 

feministpartiet? 

Av Håkan Eriksson 

Marknadsekonomi och ökad jämställdhet 

är inte två oförenliga mål, men den nya 

moderata jämställdhetsretoriken riskerar 

att binda ris åt egen rygg. Att öppna för 

fördelningspolitiska överväganden utifrån 

en viss parameter – kön – kan rimligtvis 

leda till krav på fördelningspolitiska 

överväganden också i andra avseenden. 

Men utfallet är inte det viktiga, utan 

att processen sker enligt spelreglerna, 

skriver Håkan Eriksson, ansvarig för 

jämställdhets- och diskrimineringsfrågor 

på Svenskt Näringsliv. 

Moderaterna är inte ett feministiskt parti; 

ändå tycks man i allt väsentligt dela 

feminismens problembild. Det riskerar 

att bli bekymmersamt. Det är lätt att man 

hamnar på ett sluttande plan, där det ställs 

allt vidare krav på politiska åtgärder för 

att korrigera upplevda brister. 

Vad som framstår som särskilt överraskande 

är att många dessa jämställdhetspolitiska 

funderingar ofta kretsar kring 

frågor som har med det fria företagandets 

och marknadsekonomins innersta 

kärna att skaffa – bolagsstyrelsernas 

sammansättning och ägandets fördelning 

ifrågasätts. Det är oroande, för normalt 

brukar moderaterna vara det parti som 

är marknadsekonomins främsta tillskyndare. 

För en utomstående verkar det som 

om det stora marknadsliberala partiet gått 

vilse i någon annans politik. 

Påverka samhällsutvecklingen 

På moderaternas hemsida kan man till 

exempel under avsnittet om jämställdhet 

läsa: ”I dagens samhälle tvingas många 

kvinnor och män leva efter ’förtryckta 

manus’. Handlingar och beteenden tolkas 

också olika beroende på om det är en 

man eller kvinna som utför dem. Vi vill 

förändra det samhälle där kvinnor och 

män lever efter olika villkor”. Det framgår 

vidare att den ”Diskriminering[en] som 

sker mot kvinnor kan beskrivas i termer 

av strukturer, roller och grupper”. 

Uppenbarligen delar moderaterna 

feminismens första budord: Det existerar 

diskriminerande strukturer och en könsmaktsordning. 

Felet är, enligt moderaterna, 

att: ”Genussystemet beskär individers 

frihet. Vi ser att män och kvinnor i dagens 

samhälle inte har likvärdiga möjligheter. 

Med eller utan feministbegreppet som 

vapen vill vi förändra detta”. 

Tvång, lagstiftning och politiska åtgärder 

avvisas, men moderaterna vill 

ändå påverka samhällsutvecklingen i en 

bestämd riktning. 

Legitimerar krav på omfördelning? 

Det är förvisso väl att moderaternas avvisar 

tvångsåtgärder, men frågan är om 

inte moderaternas nymornade feminism 

ändå riskerar att få negativa konsekvenser 

för tilltron till marknadsekonomin och 

företagandet. För, en politik som talar om 

”strukturer” och att grupper i samhället 

”lever efter olika villkor”, undergräver 

inte den undermedvetet tilltron till äganderätten, 

företagens själbestämmande och 

rådande egendomsfördelning? 

Och att detta i sin tur legitimerar krav 

på omfördelning och ingrepp? Det ställer 

också frågan hur det moderata idealet ser 

ut och vad man avser att göra om ”obalansen” 

kvarstår. 

Anslaget det oroande 

Först bör några saker påpekas. Svenskt 


Näringsliv är emot all diskriminering och 

i den mån diskriminering nu existerar 

är det bra att den bekämpas. Svenskt 

Näringsliv välkomnar också många av 

moderaternas förslag inom området. 

Svenskt Näringsliv delar uppfattningen 

att det behövs fler kvinnliga företagare, 

ser fram emot avdrag för hushållsnära 

tjänster och instämmer fullständigt i att 

offentliga sektorn behöver avregleras så 

att sektorer där kvinnor är verksamma, 

till exempel vård och omsorg, öppnas 

upp för privat tjänsteföretagande. De 

sakpolitiska förslagen är därför i mångt 

och mycket bra. 

Det som oroar är därför inte de faktiska 

förslagen utan det är teorin, anslaget och 

problemformuleringen och de dörrar som 

detta resonemang kan öppna. 

Enter Anders Borg 

Moderaterna har sedan länge varit ivriga 

förespråkare och försvarare av marknadsekonomi, 

äganderätt, individualism, 

konkurrens och valfrihet, men moderater- 


Varje år gör brittiska Mercer en ranking av världens 350 bästa 

städer att leva i. Zürich har länge legat i topp och så även i år. 

Schweiz är intressant eftersom livskvaliteten där anses mycket 

hög och landet lockar såväl företag som människor. I diskussioner 

om regionalisering och decentralisering är därför Schweiz ett 

populärt exempel att titta på. 

I Sverige fattas ofta avgörande politiska beslut på nationell nivå 

där man dåligt känner till regionala utmaningar och möjligheter. 

Makten borde därför i högre grad ligga just på regional nivå. 

I ”Effektiva Svenska Regioner” presenteras ett nydanande sätt 

att se på frågan, med utgångspunkt i Schweiz och dess 

federativa modell. 

Beställ skriften kostnadsfritt från Sydsvenska Industri- och 

Handelskammaren. 

Att: Marie Voss. Tel 040-690 24 00 alt via e-post 

marie.voss@handelskammaren.com 

nas jämställdhetspolitik tar sin utgångspunkt 

i frågeställningar som strukturer, 

kollektiv och rättvis fördelning – den 

traditionella politikens raka motsats. 

Det får en onekligen att fundera över vart 

moderaterna är på väg. 

Finansminister Anders Borg, som 

själv kallar sig feminist, är en i många 

avseenden tongivande moderat. I sitt 

numera riksbekanta ”makromail” från 

mars förra året utvecklar han tankarna 

kring den moderata feminismen. Borg 

anser att ”genussystemet” värderar män 

högre än kvinnor och att det därför inte 

är förenligt med moderaternas frihetsbegrepp. 

Anders Borg skriver: ”Därmed 

skapar genussystemet en allvarlig ofrihet 

både för pojkar och flickor: Genussystemet 

hindrar individer från att göra ett 

genomtänkt och fritt val av livsprojekt… 

Att vara fri är att själv välja, inte att styras 

av andras vilja eller yttre faktorer… Om 

det föreligger socialt konstruerade könsroller, 

som hindrar eller styr individernas 

val, kan det utgöra en inskränkning av 

www.handelskammaren.com 

Effektiva Svenska Regioner 

Det får en 

onekligen 

att fundera 

över vart 

moderaterna 

är på väg. 

39

Borg avvisar 

den spontana 

ordningen 

och dömer 

samtidigt ut 

det negativa 

frihets- 

begreppet 

självbestämmandet och en begränsning av 

vilka livsplaner som är möjliga att välja. 

Därmed är genussystemet en struktur av 

normer som begränsar friheten.” Detta tar 

han som intäkt för att konstatera att det 

”kvarstår allvarliga jämställdhetsproblem 

i Sverige” och lyfter bland annat fram 

den skeva förmögenhetsfördelningen 

mellan män och kvinnor och det faktum 

att män i högre utsträckning återfinns på 

ledande poster. 

Anders Borg lyfter själv fram frågor och 

centrala begrepp som frihet, valfrihet och 

spontan ordning. Det man kan invända 

emot är de tolkningar han gör, framförallt 

hans utopiska syn på frihet. Vem kan 

vara så fri att han eller hon inte styrs av 

”andras vilja eller yttre faktorer”? 

Det är friheten i ett vakuum. Sanningen 

är den att samtliga våra beslut påverkas 

av det sammanhang vi lever i: Religionen, 

familjen, skolan, kamratkretsen, media, 

statsmakten och så vidare. Anders Borg 

tycks därmed eftersträva något slags frihet 

som inte finns, aldrig har funnits och 

aldrig kommer att finnas av den enkla 

anledningen denna frihet inte kan finnas. 

Därför är den utopisk – och politik baserad 

på en utopi står inte på fast mark. 

Sverige är inte Iran 

Borg avfärdar också summan av enskilda 

individers fria val med hänvisningen till 

att de utgör diskriminerande strukturer. 

Det är klassisk feministisk retorik, men 

vilka är dessa diskriminerande strukturer 

egentligen i ett samhälle där män 

och kvinnor sedan decennier har samma 

rättigheter? 

Borg avvisar den spontana ordningen 

och dömer samtidigt ut det negativa 

frihetsbegreppet med hänvisning till att 

det är för smalt, och motiverar det med: 

”Ett samhälle där individen inte har 

möjligheter att välja väg genom livet, 

livspartner, utbildning eller yrke, är inte 

fritt. Om inskränkningarna består i att en 

stark traditionell moral hindrar kvinnor 

och män att gifta sig utanför de ramar 

familjen ställer upp, eller om kvinnor 

inte har praktiska möjligheter att utbilda 

sig till ingenjörer eller där homosexuella 

inte har möjligheter att leva öppet som 

homosexuella är inte fritt även om staten 


egränsats till nattväktarfunktionerna.” 

På detta område är det svårt att inte 

hålla med. Men är exemplen relevanta 

för dagens Sverige? 

Sverige är inte Iran eller Saudiarabien 

och svenska män är inte talibaner. Anders 

Borg är själv född revolutionsåret -68 och 

frågan är om ”traditionell moral” eller 

avsaknaden av ”praktiska möjligheter” i 

stor omfattning har hindrat kvinnor från 

hans generation. 

Snarare talar mycket för att det är fria 

val som skapar dessa ”strukturer”. I detta 

val spelar en mängd faktorer in: Social 

bakgrund, bostadsort, etnicitet, begåvning 

och kanske också kön, för att nu nämna 

några. Med tanke på utbildningsnivå, 

årtionden av debatt om jämställdhet och 

ett öppet samhälle i allmänhet, har nog 

möjligheten att fatta ett friare, mer upplyst 

val aldrig existerat. 

I den mån det har funnits strukturer 

av den sort som Anders Borg refererar 

till, så är det ytterst tveksamt om de 

existerar idag. Med handen på hjärtat 

borde Anders Borg fråga sig hur många 

kvinnor i sin egen ålder som han träffat 

som uppfostrats till att bli hemmafruar 


eller fått höra att de inte duger just för 

att de är kvinnor. 

Ohämmad social ingenjörskonst 

Såväl Anders Borg som moderaternas 

hemsida talar om socialt konstruerade 

könsroller som begränsar individens 

frihet. Det kan naturligtvis inte uteslutas 

att de till viss mån är socialt konstruerade 

– vad är inte socialt konstruerat människor 

emellan? Men är det ett skäl till 

politiska ingrepp? 

Det enda beviset som tycks finnas för 

detta påstående är det ojämna utfallet mellan 

könen inom en rad olika områden. Det 

kan vid en första anblick verka störande, 

men den enda acceptabla definitionen av 

rimliga könsroller kan knappast vara ett 

matematiskt exakt utfall. 

I teorin, men förhoppningsvis inte i 

praktiken, tycks Anders Borg förespråka 

en mer eller ohämmad social ingenjörskonst: 

”Givet att vi kan acceptera 

att politiken kan användas för att öka 

människors livschanser framstår det 

också som rimligt att använda politiken 

för att motverka de inskränkningar av 

människors livschanser som orsakas av 

[V]ad är 

inte socialt 

konstruerat 

människor 

emellan? 

41

Det finns ingen 

motsättning 

mellan ökad 

jämställdhet 

och marknadsekonomi. 

könsmaktsordningen.” 

Givet att Anders Borg har rätt, bör 

man fråga sig varför det är just denna 

ordning som skall motverkas. Kön är 

nämligen en grupptillhörighet av många, 

det finns andra. Bör de också vara 

föremål för politisk omsorg i samma 

utsträckning? Lågavlönade, kriminella, 

svagt begåvade och arbetare är några 

grupper där medlemmarna ofta är långt 

mindre privilegierade än många kvinnor. 

Bakom okunnighetens slöja föredrar nog 

de flesta av oss att födas som en flicka i 

en professorsfamilj i Djursholm än som 

son till två tunga missbrukare. 

Ivriga fördelningsförkämpar 

Även om det inte är min sak att staka ut 

moderat politik, måste det konstateras att 

den här moderata politiken som syftar till 

utjämning mellan grupper är något av ett 

paradigmskifte. Tidigare har moderaterna 

inte haft fördelningen mellan grupper som 

utgångspunkt (annat än skyddsnät för 

de svagaste), den politiska retoriken har 

överlåtits åt andra partier. Men nu tycks 

moderaterna ha blivit mer eller mindre 

ivriga förkämpar för fördelningsrättvisa 

mellan grupper. 

Risken är den binder ris åt egen rygg 

– att krav på omfördelning mellan vissa 

grupper motiverar omfördelning mellan 

andra. 

Det finns ingen motsättning mellan 

ökad jämställdhet och marknadsekonomi. 

Det finns en underliggande dynamik som 

talar för att det kommer att finnas fler 

kvinnor på ledande poster framöver. Fler 

kvinnor skaffar sig nämligen gångbara 

utbildningar och kvinnor dominerar på 

högskolorna och universitet. Men oavsett 

vad som händer så måste förändringarna 

ske på liberala villkor. 

Näringsfrihet och äganderätt utgör 

mänskliga rättigheter som trumfar politisk 

jämställdhetsaktivism i samhälle där 

det faktiskt råder lika rättigheter oavsett 

kön. Processerna är det viktiga, att saker 

och ting sker enligt spelets regler, inte 

utfallet mellan kollektiv. 


Debatt 

Fager och 

framgångsrik 

Av Niclas Berggren och Henrik Jordahl 

Att skönhet fascinerar och berör är ett 

obestridligt faktum på många områden. 

Studier visar t ex att vackra människor 

på grund av sitt utseende behandlas 

bättre i skolan och får högre lön. Nationalekonomerna 

Niclas Berggren vid 

Ratio och Henrik Jordahl vid Institutet 

för Näringslivsforskning har studerat 

skönhetens betydelse i politiken. Deras 

resultat visar att vackra politiker får fler 

röster. 

Det har sagts att politiken är alltför personfixerad. 

Att sakfrågor och ideologi 

har hamnat i bakgrunden. Att väljarna är 

dåligt informerade och sållar bland partier 

och kandidater på ganska lösa grunder. 

Det är svårt att säga i vilken utsträckning 

detta stämmer. En sak står dock klar: 

vackra politiker får fler röster. 

För att studera skönhetens roll i politiken 

har vi tillsammans med Panu 

Poutvaara, en professor vid Helsingfors 

universitet, samlat in foton på 1 900 

finska politiska kandidater. Dessa foton 

har sedan bedömts av 3 700 personer 

från Finland och av 6 300 personer från 

andra länder. 

Ibland får man höra att jämförelser av 

skönhet är meningslösa, eftersom skönheten 

sitter i betraktarens ögon. Och visst 

är skönhet en subjektiv upplevelse. Men 

det är en upplevelse som människor är 

förvånansvärt överens om. De svar vi har 

fått in visar att personer från olika länder 

i västvärlden är väldigt överens om vilka 

foton som visar vackra personer. 

Skönhet i mäns och kvinnors ögon 

Vi bad också deltagarna i studien att 

bedöma andra egenskaper än skönhet: 


kompetens, pålitlighet, trevlighet och 

intelligens. Mellan männens och kvinnornas 

bedömningar framträder en del 

notabla skillnader. Foton av kvinnliga 

kandidater får genomgående mer negativa 

omdömen av män än av kvinnor. För foton 

av manliga kandidater är skillnaderna 

mindre; det som sticker ut är att män 

finner manliga kandidater vackrare än 

vad kvinnor gör. En kvinnlig journalist på 

Göteborgs-Posten såg detta som talande 

för mäns självuppfattning. 

Vad gäller övriga egenskaper visar det 

sig att män ser de manliga kandidaterna 

som mer kompetenta och intelligenta och 

de kvinnliga kandidaterna som vackrare, 

trevligare och pålitligare. Kvinnorna i 

studien ger istället mer positiva omdömen 

till de kvinnliga kandidaterna över hela 

linjen, med undantag för intelligens, där 

ingen könsskillnad framträdde. 

Jämförelserna visar också att alla de 

fem egenskaper vi ställde frågor om är 

positivt korrelerade med varandra. Vi 

hittar med andra ord inget stöd för det 

så kallade ”dum blondin”-syndromet, 

enligt vilket vackra människor ser mindre 

intelligenta och kompetenta ut. Tvärtom 

ser alltså vackra människor smarta ut och 

detta gäller oavsett kön och ålder. 

Finland som studieobjekt 

Finland har ett proportionellt valsystem 

med val till en enkammarriksdag vart 

fjärde år. Av de 00 riksdagsledamöterna 

väljs 199 från fastlandet och en från 

Åland. Finska val är lämpliga att studera 

av flera olika skäl. 

För det första eftersom personvalet är 

obligatoriskt och helt avgörande för vilka 

kandidater som väljs. Några konkurrens- 

Vi hittar med 

andra ord 

inget stöd 

för det så 

kallade ”dum 

blondin”-syndromet 

43

Vissa tecken 

tyder på att 

skönhet är 

viktigare för de 

kvinnliga än 

för de manliga 

politiska kandidaterna. 

begränsande spärrar likt de vi har i Sverige 

finns inte. För det andra eftersom det 

proportionella valsystemet gör det möjligt 

att studera konkurrens inom partierna 

mellan tidigare icke valda kandidater. Som 

bekant sker konkurrensen i exempelvis 

USA som regel mellan en sittande politiker 

från ett parti och en utmanare från ett 

annat. Jämfört med en sådan situation är 

det enklare att isolera skönhetseffekten i 

finska val. 

Både ideologiska skillnader mellan partierna 

och skillnader mellan välkända och 

relativt okända kandidater kan ganska 

problemfritt rensas ut i den empiriska 

analysen. För det tredje är fördelningen 

av män och kvinnor ganska jämn i finsk 

politik. På partilistorna finns det gott om 

kandidater av vardera kön, och 75 av de 

00 riksdagsledamöterna är kvinnor. Ytterligare 

ett skäl att studera Finland är att 

många länders valsystem är proportionella 

och att vissa preliminära slutsatser om 

dessa system förhoppningsvis kan dras 

genom att studera ett sådant land. 

Forskningsresultaten 

Det samband som tydligt framträder i 

det finska riksdagsvalet 003 och likaså 

i kommunalvalen 004 är att vackra 

kandidater får fler röster än de konkurrenter 

på samma partilista som har ett 

mer vardagligt utseende. Skillnaden är 

inte dramatisk men kan mycket väl vara 

avgörande i kampen mellan kandidater 

som inte har valts in sedan tidigare. 

Resultatet står sig även när vi tar hänsyn 

till kandidaternas yrke och utbildning, 

i de fall sådan information står med på 

partilistan. De yrkeskategorier som det 

gick bäst för i riksdagsvalet var forskare 

och chefer. I kommunvalen var istället 

läkarna mest framgångsrika, följda av 

forskarna. 

Vissa tecken tyder på att skönhet 

är viktigare för de kvinnliga än för de 

manliga politiska kandidaterna. Det 

finns enstaka fall där sambandet mellan 

skönhet och valframgång inte är statistiskt 

signifikant för manliga kandidater. 

Dessutom är det fler kvinnor än män som 

rankas som riktigt vackra och deras utseende 

får därför ett större genomslag på 

valresultatet. Intressant nog visar tidigare 

studier av arbetsmarknaden att det där 

förhåller sig precis tvärtom: vackra män 

får högre lön än vackra kvinnor. 

Och sedan? 

Utseendets betydelse i politiken är ett nytt 

forskningsfält. I ett sådant läge är det mer 

angeläget att göra nya studier än att ta ut 

kompassriktningen för politiska reformer. 

Vårt nästa steg i forskningsprojektet blir 

att sätta svenska politiker under luppen. 

Frågan är om resultaten blir de samma 

trots att valsystemen skiljer sig åt. 

Inte desto mindre är forskningsfältet 

politiskt relevant för diskussionen om 

att förändra det svenska personvalssystemet. 

Frågan är om ett närmande mot 

det finska systemet – som vissa tycks vilja 

se – skulle öka fokuseringen på politiker 

som personer, inklusive deras utseende, 

på bekostnad av deras politiska program 

och idéer. Själva väljer vi att inte sätta ner 

någon fot i den debatten. Dels, som sagt, 

därför att det behövs mer forskning. Men 

också därför att personvalets för- och 

nackdelar är så många fler än vad vår 

forskning förmår spegla. 

Delta i den nya undersökningen: 

http://www.beautyinpolitics.se 

Läs studien: 

http://ftp.iza.org/dp 311.pdf 


In memoriam 

Den före detta presidenten i den ryska 

rådsrepubliken Boris Nikolajevitj Jeltsin 

avled den 3 april 007 vid en ålder av 

76 år. Att Boris Jeltsin är en av historiens 

stora statsmän råder det ingen tvekan om, 

nyhetsrapporteringen efter hans död har 

varit ett kvitto på detta så gott som något. 

Boris Jeltsin var de stora rubrikernas 

man, liksom de stora kontrasternas. 

Boris Jeltsin föddes i byn Butka utanför 

Sverdlovsk den 1 februari 

1931. Som ung var 

Jeltsin en mycket aktiv idrottsutövare 

och tillhörde 

under en period Sovjets 

främsta volleybollspelare. 

Ungdomsåren var i vissa 

stycken vilda. Jeltsin förlorade 

vänster tumme och 

pekfinger efter lek med 

handgranat som gick fel. 

Redan i ungdomsåren 

ställde Jeltsins hjärta till 

med problem. En hjärtmuskelinflammationtvingade 

den aktive Jeltsin till 

absolut vila. I strid med 

läkarnas önskemål tacklade han denna på 

sitt eget sätt – han ansträngde sig allt vad 

han orkade. Han hävdade själv att han 

tillfrisknade fortare tack vare detta. 

Mönstret kom att gå igen i hela hans 

liv. Efter examen från Urals Polytekniska 

institut i Sverdlovsk började Jeltsin arbeta 

inom byggindustrin. Jeltsin fick rykte om 

sig att vara en man som fick saker gjorda. 

Efter olika chefsposter inom byggindustrin 

gjorde han karriär inom kommunistpartiet 

och blev 1976 förstesekreterare 


Boris Jeltsin 

1931-2007 

för hela Sverdlovskområdet. Detta 

innebar att Jeltsin var partiboss för ett 

av Sovjets tyngst industrialiserade och 

viktigaste områden. Det var under dessa 

år han kom att lära känna en annan ung 

politiker på uppgång – förstesekreteraren 

i Stavropolområdet, Michail Gorbatjov. 

1985 blåste förändringens vindar 

i Sovjet. Den nyutnämn-de generalsekreteraren 

Gorbatjov talade om 

glasnost och perestrojka. 

Vid sin sida behövde 

den nye kungen skickliga 

vasaller. Gorbatjov minns 

nu sin hårt arbetande 

kollega från Sverdlovsk, 

mannen som fick saker 

gjorda. Jeltsin utnämns 

till medlem i politbyrån 

samt förstesekreterare 

för Moskva, i praktiken 

borgmästare. 

På denna post gjorde 

Jeltsin ett outplånligt intryck 

på Moskvaborna. 

När andra mest tycktes 

prata fick han saker gjorda 

och han var inte för fin för att inte 

kunna ta trådbussen till arbetet som 

vilken arbetare som helst. 

1987 kom dock Jeltsins första bakslag. 

Efter att ha kritiserat Gorbatjov på ett 

politbyråmöte blev han satt i kylskåpet. 

Tiderna hade emellertid förändrats från 

Stalintiden, så istället för en enkelbiljett 

till Gulag fick han fortsätta som viceminister 

med ansvar för byggnation. Det 

var även under denna period som de 

första tecknen visade att allt inte stod rätt 

45

till med Boris Jeltsins hälsa. Den enorma 

psykiska pressen knäckte honom och han 

blev tvungen att läggas in på sjukhus. 

Men, liksom han skulle göra så många 

gånger fler, kom han igen. Möjligheten 

kom när Gorbatjov inrättade folkets 

deputeradekammare. Jeltsin som tidigare 

gjort sig ett namn som borgmästare 

i Moskva blev invald med stor majoritet. 

Han klättrade snabbt inom de nya 

demokratiska institutionerna och när 

kuppmakarna slog till 1991 var han, den 

obekväme men likväl valde, ledaren för 

den ryska delrepubliken. 

Vem kan inte se bilderna framför sig? 

Boris Jeltsin håller tal på en stridsvagn. 

Gammalkommunisternas sista desperata 

försök att stoppa en flodvåg av frihet 

fallerar, och segraren är Boris Jeltsin. 

Nu går det fort. Gorbatjov, sedan länge 

impopulär, återvinner aldrig sin forna 

makt. De tre ledarna för delrepublikerna 

Ryssland, Vitryssland och Ukraina träffas 

i en datja och beslutar att Sovjetunionen 

är historia. Sovjetflaggan halas från 

Kreml och Boris Jeltsin är president i ett 

av värdens mäktigaste länder. 

Jeltsins år som president är de stora 

kontrasternas. Jeltsin och hans unga 

team av reformister hade en monumental 

uppgift framför sig. Ekonomin behövde 

reformeras fort, men den politiska situationen 

var katastrofal. Parlamentet domineras 

av kommunister som gör allt för 

att hindra reformerna. Den ekonomiska 

politiken fick dikteras lika mycket av 

ekonomiskt tänkande som av strategiska 

politiska avväganden. Ekonomin blev ett 

politiskt slagfält, privatiseringarna var en 

bricka i spelet och vissa reformer utfördes 

endast halvvägs. 

Ekonomin är följaktligen ett sorgebarn 

under hela Jeltsins tid som president, med 

ständiga kriser och utbredd fattigdom. 

Hur mycket man kan lasta en allt sjukare 

och politiskt svagare Jeltsin för detta är 

svårt att säga. Han ville så långt mycket 

mer, men var bakbunden av en hopplös 

politisk situation och sin egen fallerande 

hälsa. Den Jeltsin som fick saker gjorda 

tynade bort ju längre tiden gick, förlorad 

i sjukdom. 

Demokratin och pressfriheten firade 

dock, med ryska mått, stora segrar under 

Jeltsinåren. Denna frihet står i bjärt 

kontrast inte bara mot de andra före detta 

Sovjetstaterna, utan även mot dagens 

Ryssland. 

Vad en frisk Jeltsin kunnat åstadkomma 

får vi aldrig veta. Tjetjenienkrig och 

fattigdom å ena sidan, Sovjetunionens 

baneman, det fria Rysslands skapare och 

demokratins försvarare å andra sidan 

– det är protokollet som det blev. Men 

innan man fäller den slutliga domen över 

Boris Jeltsin bör man minnas mannens 

förmåga att i tider av svåra beslut landa 

rätt. Man bör minnas hans envetna försvar 

av pressfrihet och demokrati under 

omständigheter där många mindre män 

och kvinnor hellre valt en lättare och 

långt ofriare väg ut. 

Man bör minnas de där de där kuppdagarna 

i augusti 1991. När det enda som 

stod mellan mörker och ljus var Boris 

Jeltsin. 

Detta var dagar när Boris Jeltsin, med 

livet som insats, bar det fria Ryssland 

på sina breda axlar och utan att tveka 

ställde sig upp för många miljoners frihet. 

Detta är något som ingen frihetligt sinnad 

människa någonsin bör, eller, tror jag, 

kommer att glömma. Världen hade inte 

varit så fri och fredlig som den är utan 

Boris Jeltsin. 

Martin Karlsson 

Före detta viceordförande i Student- 

föreningen Ateneum 


Recension 

En studie i smaklöshet 

Hemma hos diktatorn 

Peter York 

Norstedts, 2006 

Diktatorers arkitektoniska drömmar 

är ett ganska populärt samtalsämne 

geopolitiskt intresserade 

emellan. Är man intresserad av 

andra världskriget hör det till 

att kunna säga något initierat 

om Albert Speers drömmar om 

bisarra monument och palats i 

syfte att manifestera det Tredje 

Rikets världsherravälde. Av dessa 

drömmar blev det, lyckligtvis ska 

väl tilläggas, aldrig mer än väldiga 

modeller likt den vi såg en allt 

mer världsfrånvänd Hitler stå 

och dregla över i ”Undergången” 

medan de sovjetiska trupperna 

ryckte närmare. På samma sätt 

har det blivit med de flesta andra 

diktatorers storslagna planer av 

det enkla skäl att diktaturer sällan 

präglas av tillräcklig effektivitet 

för att kunna frambringa något 

som ens kan mäta sig med vad som 

går att beskåda i den fria världen. 

Alla som spelat Sim City vet att 


man inte kan göra så mycket utan 

en välfungerande ekonomi. Med 

en välfylld plånbok i form av 

bankkonton utspridda i diverse 

skatteparadis, fylld med mer eller 

mindre mödosamt stulna biståndspengar 

kan man däremot förverkliga 

alla inredningsdrömmar man 

någonsin haft. Om detta handlar 

Yorks bok. 

York har gått igenom 16 olika 

diktatorers privata bostäder och 

föga förvånande är det inte till 

björkpaneler och minimalism en 

diktator längtar när det är dags 

att ta igen sig efter dagens hårda 

slit. Inte heller är det superskurksestetik 

à la James Bond som får 

hjärtat att klappa så att medaljerna 

klirrar hos dessa verklighetens 

världsherraväldestörstande elakingar. 

Grundplåten för varje envåldshärskare 

är istället en interiör som 

för tankarna till Finlandsfärjor. 

Jättelika speglar, guld varhelst det 

är möjligt och gärna fula heltäckningsmattor. 

Till detta kommer så den personliga 

touchen. Heraldiska symboler 

i megaformat, badrum som 

Elton John inte skulle sätta sin 

fot i och så förstås hiskelig konst 

på väggen. Den sistnämnda kategorin 

får vi ett utmärkt exempel 

på genom att Saddam Husseins 

befriade palats visas upp. Hussein 

var uppenbarligen mycket förtjust 

i att pryda sina väggar med konst 

som avbildar muskulösa män med 

svärd som räddar barbröstade 

kvinnor från drakar och monster. 

Alltsammans i pastellfärger för att 

skapa den perfekta dekoren för en 

brutal autokrat eller en fjortonårig 

hårdrockare. 

Boken är upplagd på så vis att 

York först skriver en mycket kort 

biografi över respektive diktator. 

Den som väntar sig att lära sig särskilt 

mycket om diktatorers liv och 

politiska agenda eller rolig trivia 

om dem lär bli besviken. Efter 

detta serveras läsaren ett stort antal 

snygga (på sätt och vis) bilder 

som kommenteras nedlåtande av 

York. På ett flertal ställen används 

ett språk som skvallrar om att 

författaren vänder sig främst till 

personer med ett stort intresse för 

heminredning. Om inte Savonnerie, 

Bugattimöbel, Christofle 

och Lladró ingår i din vokabulär 

kommer du vid ett flertal tillfällen 

att missa förmodat träffsäkra 

liknelser. Det är inte utan att man 

som läsare ibland lite nervöst 

sneglar på IKEA-möblerna man 

köpt på sig och hoppas att ingen 

med Yorkska ambitioner någonsin 

beslutar sig för att recensera ens 

eget möblemang. 

Douglas Coupland har skrivit 

ett mycket underhållande förord 

till boken som nästan i sig motiverar 

ett köp. I övrigt blir den 

största behållningen av boken 

möjligheten att på säkert avstånd 

skratta åt några av de farligaste 

männen i historien. Vem vet vad 

dagens diktatorer gömmer för 

smaklösheter i sina palats? York 

ger oss ännu ett skäl att se fram 

emot dagen då friheten äntligen 

kommer till Pyongyang, Havanna 

och Minsk. 

Danjell Elgebrandt 

Redaktionsmedlem i Svensk Linje 

47

Recension 

Pennan och svärdet 

Sol och stål 

Yukio Mishima 

Ellerströms essäserie, 2006 

Den 5 november 1970. Yukio 

Mishima vaknar till sin sista 

dag i livet. Han är en av Japans 

mest hyllade författare, kallad 

”Japans Hemingway”, internationellt 

respekterad, flera gånger 

nobelpriskandidat med en enorm 

produktion bakom sig: tjugo 

novellsamlingar, ett libretto, flera 

pjäser och filmer, ett tjugotal 

essäsamlingar, fyrtio romaner. 

Mishima har huset för sig själv. 

Hustrun har tagit barnen till 

skolan. På ett bord ligger det avslutande 

kapitlet i vad som skall 

bli hans sista bok. Han har aldrig 

missat en deadline. 

Klockan tio anländer en uniformerad 

yngling till författarens 

villa. Den unge mannen är Chibi- 

Koga, en medlem i Sköldsällskapet, 

Mishimas privata armé 

som han grundat två år tidigare. 

Mishima ger honom tre kuvert. 

Längre ner på gatan står en bil, 

en vit Toyota Corona. I den sitter 

ytterligare tre unga män, också i 

Sköldsällskapets uniform. De är 

Furu-Koga, Ogawa och Morita, 

Mishimas hemlige älskare. Breven 

är till dem. Mishima promenerar 

ner till bilen. Stapeln med handskrivna 

blad ligger kvar på bordet. 

Det är dags att återställa balansen 

mellan pennan och svärdet. 

Klockan elva anländer gruppen 

vid militärbasen Ichigaya, Tokyo. 

Sköldsällskapet hade tillåtelse att 

öva där. Mishima har stämt möte 

med general Masuda, befälhavare 

över Japans östra armé. Generalen 

tar emot på sitt kontor; han känner 

Mishima och de börjar prata. Men 

plötsligt störtar Mishimas sällskap 

upp från sina stolar, övermannar 

generalen och binder honom. Sedan 

barrikaderar de dörren. 

En viss major Sawamoto kastar 

en glimt genom ett titthål – vill 

generalen och hans sällskap ha te? 

Han ser vad som håller på att hända 

och kallar efter hjälp. En grupp 

soldater slår in dörren, men drar 

sig tillbaka när Mishima hotar att 

döda generalen. Sköldsällskapet 

ställer sina krav: soldaterna skall 

samlas på gården nedanför. Mishima 

skall hålla ett tal, han får inte 

bli avbruten. Fyrtio medlemmar 

av Sköldsällskapet väntar utanför 

murarna, man måste låta dem höra 

talet också. I luftrummet ovanför 

kretsar helikoptrar och larmet från 

polissirenerna är öronbedövande. 

Klockan är 11.40; Mishima ligger 

efter tidsplanen. 

Klockan 1 .00 går Mishima ut 

på balkongen. Han har förberett 

ett halvtimmelångt tal: Japans kultur 

och historiska arv står på spel, 

armén måste omkullkasta regeringen 

och återinsätta kejsaren. Det 

är Japans sista hopp… Han talar 

i knappt fem minuter, överröstad 

av burop. Sedan återvänder han 

in, och faller på knä. ”De lyssnade 

inte ens.” 

Mishima låter uniformsjackan 

falla till golvet, och med en samurajdolk 

skär han ut sina inälvor. 

Framför honom ligger ett ark 

skrivpapper. På det har författaren 

tänkt skriva tecknet för ”svärd” 

– tecknet som han instruerat sina 

föräldrar skall symbolisera honom 

efter hans död, snarare än tecknet 

för ”penna” – i sitt eget blod. 

Morita hugger med ett svärd mot 

Mishimas rygg och nacke, men 

han klarar inte att halshugga sin 

älskare. Furu-Koga tar svärdet och 

avslutar ritualen i ett hugg. Sedan 

halshugger han Morita. De tre 

överlevande bugar inför Mishimas 

och Moritas kroppar, löser repen 

som binder general Masuda, och 

eskorterar honom ut. Bakom sig 

lämnar de ett bloddränkt golv, två 

lik och ett par huvuden, prydligt 

uppradade intill varandra. Polisen 

rusar in i rummet och kropparna 

undersöks av läkare. Klockan är 

1 . 3. 

Till en början tror ingen rapporterna. 

Inget fall av seppuku 

hade rapporterats sedan andra 

världskriget och Mishima var en 

av efterkrigstidens största författare, 

välrespekterad, en offentlig 

figur. Den första ordern från polishögkvarteret 

är förvirrad: ”Om 

kroppen fortfarande är varm, gör 

ert yttersta för att rädda Mishimas 

liv.” Journalisterna möts av samma 

oförstående på sina redaktioner. 

Löpsedeln till eftermiddagsutgåvan 

av Mainichi Shimbun, en av 

Japans största dagstidningar, lyder: 

”Skadad Mishima förs brådskande 

till sjukhus.” Rapporteringen var 

för surrealistisk, för overklig. ”Gå 

tillbaka och kolla era källor.” 

Men svaret på frågan vad som 

hänt, gjorde bara frågan ”Varför?” 

så mycket mer gäckande. 

Japans premiärminister, god vän 

till Mishima, konstaterade att 

författaren måste ha blivit galen. 

Kanske stämmer det, kanske inte. 

Men den upprörande sanningen 

är att allt som hände den dagen, 

den 5 november 1970, var pla- 


nerat i detalj. Självmordet var inte 

den sista desperata utvägen för 

en misslyckad revolutionär med 

många års fängelse att se fram 

emot, utan syftet och målet med 

hela uppvisningen, det slutgiltiga 

konstnärliga uttrycket. Det hade 

upptagit Mishimas tankar i flera 

år. På samma sätt ingick det i 

planen att Chibi-Koga, Furu-Koga 

och Ogawa skulle överleva, och 

överlämna sig till polisen. Mishima 

hade lämnat efter sig pengar till 

deras rättegångskostnader. 

Går det att dra en rak linje från 

något ögonblick i Mishimas liv, 

till det blodiga och teatrala slutet? 

Vilka tankar for genom författarens 

huvud, när han rände kniven 

i magen och gjorde tecken om nådastöten? 

Sol och stål, som utgavs 

på svenska i fjol, utgör en pusselbit. 

Det är Mishimas intellektuella 

självbiografi, skriven ett par år 

innan hans död, när han grundar 

Sköldsällskapet. Det är också en 

bekännelse och en essä i ordets 

klassiska bemärkelse, ett försök att 

sätta ord på författarens ”poetiska 

intuition”. Det betyder att texten 

är personlig och svåråtkomlig. 

Det är ofta besvärligt att urskilja 

huvudspåret i virrvarret av iakttagelse, 

tankar och anekdoter. 

Däremot återkommer ett och 


samma tema: diskrepansen mellan 

verkligheten och språket, som 

hos Mishima flyter samman med 

konflikten mellan kroppen och 

språket. Det är ett välbekant, 

nästan banalt tema, men som hos 

Mishima får hisnande dimensioner. 

Sol och stål beskriver en 

inre resa, vars slutdestination är 

ett sorts antiintellektualism. Men 

den skildrar också en erövring, av 

det kroppsliga uttrycket och av en 

kropp värdig ett tragiskt slut. 

Mishima började skriva i 

tolvårsåldern, uppmuntrad av sin 

mor (hans militaristiske far var 

inte alls förtjust). Under sin tidiga 

uppväxt togs han om hand av sin 

mormor, som var samurajättling. 

Hon lät honom inte leka med 

pojkar, eller ägna sig åt någon 

form av sport, eller ens vistas ute i 

solen. Mishima skriver att han var 

medveten om orden långt före han 

var medveten om sin kropp. Hans 

tidiga minnen är av ord, snarare 

än kroppsliga minnen. Det är senare, 

under solens strålar och med 

verktyg av stål i händerna, som 

Mishima kommer till insikt om 

ordens otillräcklighet. Litteraturen 

kan på sin höjd härma skönheten, 

som hos Mishima representeras 

av en heroisk manskropp. Besatt 

av tanken på att förverkliga detta 

ideal inleder han ett ambitiöst 

träningsprogram, som förvandlar 

den magra och bleka författargestalten 

till en atlet (om än med 

korta ben). 

Kroppsbyggandet är också en 

utbildning i kroppens språk, som 

han lär sig precis ”som man lär sig 

ett utländskt språk”. Han kommer 

till insikt om kroppens uttryck, 

blod, svett, tårar. Smärtan framträder 

som det centrala kroppsliga 

uttrycket, med den bryts alienationen 

från verkligheten. Smärtan 

får också en erotisk, masochistisk 

prägel. Misstron mot språket och 

litteraturen vävs i Sol och stål 

samman med Mishimas personliga 

dödslängtan, en längtan som bara 

blir begriplig mot bakgrund av en 

speciell japansk militarism, där 

seppuku är det yttersta uttrycket 

för obrottslig lojalitet gentemot 

kejsaren. Det är som om Mishima 

förföljs av visionen om en tragisk 

död och insikten att det enda sättet 

att försonas med den visionen 

är att leva ut den, och då inte 

genom konsten, utan genom att 

själv bli ett konstverk. ”Idéer har 

konsekvenser”, lyder ett varnande 

ordstäv. Mishima skulle ha 

påpekat att de åtminstone borde 

ha det. 

Trots bokens privata karaktär är 

det svårt att motstå frestelsen att 

betrakta Sol och stål som ett uttryck 

för den kulturella turbulens 

och identitetskris som många menar 

präglat efterkrigstidens Japan. 

Mishima var själv aktiv debattör 

på högerkanten och menade att 

alla försök att stävja den ena av 

den japanska nationalkaraktärens 

två dominerande drag, brutaliteten, 

var dömda att misslyckas 

(det andra dominerande draget var 

elegans). I en tid då nationalistiska 

och militaristiska rörelser vinner 

inflytande i Japan, är Mishimas 

öde kanske extra aktuellt. 

Adam Nelvin 

Viceordförande i Fria Moderata 

Studentförbundet 

49

Recension 

60 procent ofri 

Till 40 procent fri 

Fredrik Bergström & Robert Gidehag 

Timbro Debatt, 2006 

Det finns feminister som hävdar 

att man inte kan vara ”nästan jämställd”, 

eftersom jämställdhet är 

ett binärt tillstånd. Med ett sådant 

synsätt förbättras inte jämställdheten 

när kvinnor fick rösträtt, 

eftersom de inte samtidigt utgjorde 

hälften av alla bolagsstyrelser. 

En binär uppdelning av världen 

leder till att även små förbättringar 

ignoreras, samt att tecken på att 

det är på väg åt fel håll inte fungerar 

som tydliga varningstecken. 

Även marginella skillnader kan 

spela en stor roll sett över tiden. 

Jag talade med en moderat 

riksdagsledamot för en tid sedan 

som hävdade att politiska partier 

inte är opinionsbildare. Partiernas 

uppgift är att vinna val, tydligen. 

Punkt. Med en sådan inställning 

ökar behovet av tydliga opinionsbildare 

som kan tala om för dessa 

viljelösa knapptryckare och undflyende 

taktiker att politik också 

handlar om moral. Eller borde 

göra det. 

Fredrik Bergström och Robert 

Gidehag, är ett inte allt för gammalt 

radarpar. De har, förutom 

att vara inflytelserika debattörer, 

också erfarenhet av inkomststatistik 

och tidsserieanalys. För en 

icke-ekonom som undertecknad, 

med faiblesse för personlig och 

samhällelig dynamik har dessa 

disputerade herrar alltid erbjudit 

läsning av stort intresse, oavsett 

om det rört sig om svenska inkomstdeciler, 

jämförelser med USA 

eller som nu en medelklassfamiljs 

liv och vardag. 

I boken Till 40 procent fri beskriver 

författarna hur en familj 

fattar beslut utifrån hur politiker 

fattat beslut. Först lägger det offentliga 

beslag på 60 procent av 

familjens inkomster, för att sedan 

tydligt peka ut hur dessa pengar 

ska kunna konsumeras. Det sker 

genom att familjen väljer det som 

politikerna vill att familjen ska 

välja. 

Samtidigt finns det en rad kostnader 

som märks ännu mindre 

än de rena skatterna. Kommunala 

planmonopol har lett till sämre 

konkurrens och därmed högre 

matpriser. EU-tullar gör kläder, 

skor och glödlampor dyrare. 

Ja, det är faktiskt ingen hejd 

på dumheterna; även den som 

tycker att politiker är fyrkantiga 

och fantasilösa måste ändå hysa 

en motvillig beundran inför den 

ström av idiotier, nedvärderingar 

och bristande tilltro som de 

folkvalda producerar. 

Själv är jag medlem i en sådan 

frivillig gemenskap som beskrivs 

i boken. Jag är gift med en heltidsarbetande 

hustru och har två 

barn, varav ett går i förskoleklass 

(nollan) och det andra i förskola 

(dagis i vardagsmun). Själv jobbar 

jag också heltid, och det är väl 

delvis av karriärskäl och delvis av 

ekonomiska skäl. Den som inte 

jobbar har ju tydligt visat sina prioriteringar 

för arbetsgivaren och 

det är sällan bra för den anställdes 

möjligheter på lite sikt. 

De ekonomiska skälen är att 

man måste jobba mycket för att 

ha råd att betala alla skatter och 

ändå få något över. Samtidigt är 

det ju bittert att bo i ett land där 

den orättvisa fördelningen av fritid 

inte tycks kunna lösas på politisk 

väg, medan alla politiska partier 

är helt överens om det riktiga i 

att norpa mina pengar och ge till 

någon annan. Själv får jag ju då 

inte någon tid tillbaka i utbyte mot 

detta. Orättvist? Ja, det tycker ju 

jag i alla fall. Och Bergström och 

Gidehag också. Som tur är. 

På 100 sidor går de igenom 

ett antal vardagssituationer och 

beskriver dem samt de bakomliggande 

politiska strukturerna. Jag 

blir inte upprörd, jag blir arg. Samtidigt 

inser jag ju att jag kanske 

inte är den primära målgruppen, 

det är de som inte reflekterar över 

varför det ser ut som det gör som 

skulle må bäst av att läsa boken. 

Samt möjligen en och annan riksdagsledamot. 

Jag har sedan jag blev förälder 

ständigt förundrats över den svenska 

familjepolitikens konstruktion. 

Den vilar på tre ben. 

Först har vi barnbidraget. Det 

är en ren och enkel överföring 

av pengar till den som har ett 

omyndigt barn i hushållet. I 60 

år har svenska föräldrar fått detta 

bidrag. Det finns tre saker som 

utmärker barnbidraget: 1) Det är 

det bidrag som har minst byråkrati 

i relation till omsättningen, ) det 

är förbluffande effektivt som omfördelningsinstrument 

och 3) det 

påverkar inte arbetskraftsutbudet. 

Det är kort sagt Nya moderaternas 

och Anders Borgs våta dröm. 

En del menar att det är fel att ge 

barnbidrag till miljonärer. Visst, 

men i så fall inte mer fel än att ge 

barnbidrag till andra föräldrar. 

Bara byråkratin och inkomstkon- 


trollerandet skulle bli dyrare än 

att bara betala ut pengarna. Så 

ska man ge sig på något i familjepolitiken 

är det knappast här man 

ska börja. 

Som andra komponent i familjepolitiken 

har vi föräldraförsäkringen. 

Den bygger på inkomstbortfallsprincipen, 

liksom övriga delar 

av socialförsäkringssystemet. Det 

är så gott som alltid principerna 

för denna försäkring som diskuteras 

i den offentliga debatten när 

jämställdheten kommer på tal. 

Det är fånigt. 

Principerna här är att den som 

tjänar mer innan hon eller han blir 

förälder, får mer pengar av staten. 

Ja, den föräldern har ju också betalat 

in mer till staten sedan tidigare. 

Men det finns samtidigt ett tak på 

ersättningen, medan motsvarande 

tak inte finns på premien. 

Den tredje delen är förskola, 

dagis, livslång pedagogik eller 

vad det nu för tillfället kan tänkas 

heta. Där utgår en subvention i 

storleksordningen ett sexsiffrigt 

belopp, under förutsättning att 


du är beredd att lämna bort ditt 

barn. Den som inte väljer detta 

alternativ, får ingenting. Men, som 

Göran Persson sade när maxtaxan 

lanserades som idé för snart tio år 

sedan, det är viktigt att få ut folk 

i produktionen. 

I vilket fall har vi nu den bisarra 

ordningen att barnbidraget kan supas 

upp samma dag som det betalas 

ut, till och med innan Happy 

Hour. Därefter har vi en ranglig 

försäkring med obalans mellan 

premie och förmån. Och till sist 

den stora fållan där alla barn från 

15 månaders ålder ska placeras i 

minst åtta timmar om dagen. 

Är det vettigt? Nja, många 

menar ju att Sverige har världens 

bästa familjepolitik. De har nog 

inte funderat över alternativen 

till dagens ordning. Andra, som 

debattören Per Kågeson, menar 

att dagis är dåligt för barnen. En 

del av oss tycker bara att det är 

skit att inte familjerna får lösa sina 

logistiska problem på sitt eget sätt 

eller lägga livspusslet i fred. 

Det som är riktigt illa är ju 

den andra delen i välfärdsstatens 

dubbla svek. Det första sveket är 

ju när vi avkrävs våra resurser så 

att vi blir hjälplösa. Därefter får 

vi inte den hjälp vi behöver. Det 

är så rått och hjärtlöst gentemot 

alla som drabbas, att det faktiskt 

är förvånande att den tanken har 

ett så pass utbrett stöd. 

För vad händer med alla människor 

som inte passar in i mallen? 

Eller när något går snett? Det är 

ju då vi absolut behöver något 

annat än politik. Då längtar vi 

efter valfriheten, att få bestämma 

själva. Att inte ha förmyndare. 

Att få utvecklas efter egna förutsättningar. 

Att få bli åtminstone 

50 procent fri. Är det för mycket 

begärt? 

För den som inte har tid att läsa 

100 sidor med exempel räcker 

det att ta del av den sista bilagan. 

Adrenalinvarning utfärdas. 

Patrik Strömer 

Före detta viceordförande i Fria 

Moderata Studentförbundet 

51

Recension 

Rik stat, fattigt folk 

Radhusproletärer och ombudskapitalister 

Dick Kling 

Timbro, 2007 

Man ska inte döma en bok av 

omslaget. Så lyder ett anglosaxiskt 

ordspråk. I Sverige dömde man 

fordom hunden efter håren, vilket 

man inte heller skulle. Om vi nu 

föreställer oss att vi befinner oss 

utanför Sveriges gränser, så inser 

vi snabbt att en liten pocketerad 

pamflett i lagom substantiell 

tappning inte ska dömas efter 

sitt utseende. Kanske inte heller 

efter sitt innehåll. Men väl efter 

sin titel. 

Radhusproletärer och ombudskapitalister 

är skriven av Dick 

Kling, fellow vid Timbro och med 

en bakgrund som statssekreterare, 

opinionsbildare och arbetsgivarrepresentant. 

För titeln säger egentligen allt. 

Sådana är svenskarna. Inte som 

människor, kanske. Men som 

ekonomiska varelser. Som samhällsbyggare, 

om termen nu får 

användas. Och som politiska 

maskiner. 

Det är läsning som är omväxlande 

förfärande och hoppfull. 

En del är nedslående och ruckar 

onekligen på den världsbild som 

man trodde var sann. Eller man 

nu är lite mer än genomsnittligt 

omvärldsbekant, så visas exempel 

som faktiskt är ännu lite värre än 

man anade. 

Hur många tror att i vårt fina 

land är den genomsnittliga förmögenheten 

en sjättedel av italienarnas? 

Och hur många inser att efter 

decennier av solidarisk lönepolitik, 

progressiva skatter, värnskatt och 

låglönesatsningar, så har vi en 

förmögenhetsomfördelning som 

är mer ojämlik än i USA. Och då 

finns det betydligt färre svenskar 

som själva har jobbat ihop till sin 

förmögenhet. 

Vi är den fattiga kusinen från 

landet. I geografisk och ekonomisk 

mening.Vad beror detta 

på? Vi läser ju ändå löpsedlarna 

på kvällstidningarna som basunerar 

ut att här finns hela listan 

på miljonärerna i din kommun. 

Varje valrörelse hetsas de medellösa 

medborgarna att rösta emot 

storkapitalet och varje jul kan vi, 

endast störda av faster Märta, se 

på tv hur gott det gör i själen att ta 

från de rika och ge till de fattiga. 

Svenskarna tjänar inte så mycket, 

men ändå hyfsat. Men när 

skatten är dragen räcker inte 

pengarna till så himla mycket. Det 

är illa nog. 

Värre är att de människor som 

ändå har en smula över på lönen 

varje månad inte tycker att det är 

mödan värt att spara så mycket. I 

viss mening behövs det ju inte heller. 

I länder där sjukvårdsräkningen 

kan gå på ett par månadslöner 

om olyckan skulle vara framme, är 

det nödvändigt att spara. Annars 

blir man skuldsatt och därmed 

icke fri. Annat är det i länder där 

landstinget tar sin tribut i form av 

ett drygt tionde och man sedan får 

hoppas på att akutläkaren inte har 

kompat ut den dagen man behöver 

hjälp. Som i Sverige. 

Eftersom sparande och förmögenhet 

är bestraffat ekonomiskt 

i Sverige, är det naturligtvis lika 

bra att konsumera upp hela lönen. 

Bröd och skådespel har bytts ut 

mot lådvin och plasmaskärmar. 

Den kortsiktiga hedonismen vin- 

ner, eftersom det inte finns någon 

synlig långsiktig belöning. Glassen 

vid horisonten har redan smält, 

eftersom rader av finansministrar 

stått med bunsenbrännare och 

skruvat upp värmen. 

Paradoxalt nog så litar svensken 

på staten. Därför behöver man inte 

spara på egen hand. Det ordnar 

sig ju alltid på något sätt. Vi har 

rätt att kräva att det ordnar sig. Å 

andra sidan misstror vi staten. Bäst 

att inte spara något, eftersom det 

plötsligt kan bli beskattat. Det är 

mindre riskabelt att slösa bort sina 

pengar än att spara dem. 

Så blir genomsnittsförmögenheten 

8 000 kronor, vilket är två 

rätt normala månadslöner efter 

skatt. Den rikedom som de flesta 

svenskar kan räkna med, den sitter 

i väggarna. Bokstavligen. Det 

är fastighetspriserna som gjort 

att många svenskar kan hålla 

konsumtionen i gång. Men något 

realiserbart kapital finns inte. 

Och det som finns, det förvaltas 

av någon annan. Vi kanske inte 

ens själva aktivt har valt vem som 

ska bestämma över de tillgångar 

vi i någon mening kan räkna som 

våra. De statliga bolagen rattas 

av tjänstemän från något departement. 

Våra framtida pensioner har 

statligt anställda tjänstemän som 

förvaltare, och är vi anställda och i 

någon form av kollektivavtal eller 

liknande så finns det säkert avtalspensioner 

som är en uppskjuten 

lön och som ligger oåtkomlig till 

dess att den rätta åldern infunnit 

sig. Den lilla PPM-andelen i det 

statliga pensionssystemet, samt det 

faktum att vi kan välja förvaltare 


i avtalspensionen, göra att det 

ändå finns en liten del av denna 

ombudskapitalism som vi själva 

kan påverka. Men det är den lilla 

delen. Åtminstone sett till vilka 

premier som betalas in. 

Vidare så sparar många i fonder 

om det finns något sparande alls. 

Återigen påverkar detta kapitalbildningen 

i Sverige. Svenska ägare 

har länge missgynnats relativt 

utländska ägare och de svenska 

ägarna är till stor del institutioner 

som i egentlig mening inte är några 

ägare, utan endast ombud för de 


verkliga ägarna, vilka är sådana 

som du och jag. 

Dick Kling redovisar hur det 

ligger till. I viss utsträckning förklarar 

han vad som ligger bakom 

den uppkomna situationen. Han 

har också en del rätt kul idéer på 

vad som skulle kunna göras för 

att det skulle kunna bli ett bättre, i 

betydelsen mera spritt, ägande. 

Tanken att dela ut ett eller ett 

par av de statliga bolagen för att 

på så sätt ge svenska folket en 

del av sina tillgångar i form av 

kontanta medel, är den tydligaste 

reformen för egenmakt som framförts 

på den här sidan skolpengen. 

Visst kommer många människor 

att supa upp sina pengar, köpa nigeriabrev 

eller göda Svenska Spel, 

men låt detta i så fall bli en sorts 

skatt på dumhet. 

Övriga medborgare kan efter 

moget övervägande fundera på om 

inte dessa pengar kunde användas 

till något riktigt kul eller något 

riktigt nyttigt. Eller både och! 

Om man kunde belåna sina 

pensionsrätter så skulle också en 

mängd kapital kunna frigöras. Ett 

sparande hos något av de stora 

fondbolagen torde betraktas som 

en tämligen säker fordran. Så varför 

inte belåna de pensioner som 

någon annan kommit överens om 

och på så sätt få lite mer att leva 

för redan nu? 

En sak ska man ha klart för 

sig när man läser den här boken: 

socialdemokraterna har aldrig 

gillat tanken på att det ska finnas 

många rika personer i ett samhälle. 

Varje person med ett eget draåthelvetekapital 

är ett potentiellt hot 

mot den oinskränkta majoritetens 

beslut. Det är helt enkelt odemokratiskt 

med människor som själva 

kan bestämma över sitt eget öde. 

Den socialdemokratiska regeringen 

har bytts ut mot en finansminister 

som motiverar galna skatter 

med att det är viktigare att arbeta 

än att supa. Och som gör något så 

korkat som att halvera förmögenhetsskatten, 

när det innebär både 

en samhällsekonomisk förlust och 

en försvagning av statsfinanserna 

att ha den kvar. Så vad finns det 

att hoppas på? 

Kanske en liten smula sunt 

förnuft någonstans. En strimma 

av anständighet. Och lite skam 

hos de som styr oss över att ha 

proletariserat ett helt folk. Det är 

inte för mycket begärt. 

Patrik Strömer 

Före detta viceordförande i Fria 

Moderata Studentförbundet 

53

Recension 

En svensk skamfläck 

Den nya människan 

Regi: Klaus Härö 

”Ska man säga som det är eller 

som det hör till”, säger huvudpersonen 

Gertrud i filmens mest 

citerade replik. Den kommer tidigt 

i filmen när den unga Gertrud anländer 

till flickhemmet Odenslund. 

Där ska fattiga, så kallade sinnesslöa 

flickor lära sig att arbeta 

och bli samhällsnyttiga och, om 

det behövs, tvångssteriliseras. Fast 

det hemska t-ordet nämns aldrig. 

Det heter något annat, något mera 

neutralt och medicinskt. 

På Odenslund sägs det som hör 

till. Den blivande nya samhällsnyttiga 

människan Gertrud är 

oskuldsfull och aningslös, men 

inte helt utan list. Hon anar hur 

den leende föreståndarinnan vill 

att hon ska tala och vara, och hon 

spelar med så länge det går. Då får 

hon kanske fara hem igen. 

Den finske regissören Klaus Härö 

tecknar återigen ett närgånget och 

initierat porträtt av välfärdsparadiset 

Sverige. I hans förra film, 

Den bästa av mödrar, mötte vi en 

finsk krigspojke, som slets mellan 

sin riktiga finska mamma och sin 

svenska fostermamma. Eftersom 

vi svenskar valde att stå utanför 

kriget och lät andra folk offra 

livet för frihet och mänskliga rättigheter, 

dövade vi våra dåliga samveten 

med vidlyftig flyktinghjälp 

under kriget och långt därefter. Vi 

ville rädda vår självbild och vårt 

eftermäle. Men vi sa inte som det 

var, utan som det hörde till. Vi blev 

väldigt duktiga på att ljuga för oss 

själva och världen. Ideologin och 

utopin gick alltid före verkligheten 

och sanningen. Det är ingen slump 

att det var en polsk invandrare 

(Maciej Zaremba) som på 90-talet 

avslöjade de svenska tvångssteriliseringarnas 

omfattning 1935-75. 

Det är heller ingen slump att det 

är en finsk regissör som nu gör 

en film av vår nationella skam. 

Polacker och finnar har skådat 

kommunismen i vitögat och lärt 

sig att säga som det är. 

Härö växte upp med både 

finska och svenska: ”Jag är hundraprocentig 

i svenska och nittiofemprocentig 

i finska. När min 

pappa ska diskutera något verkligt 

seriöst blir det på finska. Det är 

mer konkret, ordfattigare men 

tydligare”, säger han i en intervju 

(Sydsvenskan 9/1). Och visst 

känner man den ordfattiga, tydliga 

finskans närvaro, trots att det är en 

svensk film och manusförfattaren 

är svensk. Tillsammans med sin 

skicklige finske fotograf Jarkko T 

Laine kryper Härö inpå huden på 

oss och får oss att se oss själva i 

all vår självbedräglighet. 50-talet, 

folkhemmets mest arketypiska 

decennium då alla kurvor pekade 

uppåt, skildras i en svart-vit-gråskala 

som bara en svensk senvinter 

i mars kan bjuda på. Vi som var 

barn på 50-talet, den gyllene ge- 

nerationen, känner igen kläderna, 

som nu är trendiga igen: de grå 

västklänningarna och blusarna 

med puffärm. Men nu bärs de av 

flickor som inte passade in i vårt 

fina folkhem. Lort- och fattig- 

Sverige skulle bort och det skulle 

ske fort, hygieniskt och effektivt. 

Odenslund blir själva sinnebilden 

för visionen om att politiken kan 

forma inte bara ett nytt samhälle 

utan också en ny människa. Men 

1951 pratades det aldrig om en 

ny människa. På 50-talet hade 

makthavarna lärt sig att säga som 

det hör till. Nazismens rashygien 

hade dödsskallemärkt allt sägasom-det-är-prat. 

På 30-talet, däremot, talade 

blivande fredspristagaren Alva 

Myrdal om ”ett helt annat slags 

människor” (Morgonbris 1933) 

och i Kris i befolkningsfrågan 

(1934) sjunger de hyllade makarna 

Myrdal helt öppet den arvshygieniska 

steriliseringens lov: ”Sterilisering 

har i vissa avseenden en 

mycket stor samhällslig betydelse. 

Detta gäller särskilt ur arvshygienisk 

synpunkt, i synnerhet 

som sterilisering av sinnesslöa i 

tillräcklig omfattning kommer att 

medföra en minskning av sinnesslöhetens 

frekvens i befolkningen. 

Den sterilisering som företages 

av sociala skäl är ur samhällets 

synpunkt också mycket väsentlig, 

då det därigenom förhindras 

tillkomsten av barn, som skulle 

komma att uppväxa under mycket 

ogynnsamma förhållanden.” 

Elise Claeson 

Författare och kolumnist i SvD 


Föreningar 

FMS Malmö 

Anders Eriksson 

anders.eriksson@moderat.se 

0707 - 95 94 94 

Studentföreningen Ateneum 

www.ateneum.net 

Marcus Rohdin 

marcus.rohdin@moderat.se 

0706 - 34 80 66 

FMS Kalmar 

Fredrik Gerhardsson 

fg aa@student.hik.se 

0706 - 05 67 

FMS Växjö 

Rola Brentlin 

rola.brentlin@moderat.se 

0737 - 6 98 90 

FMS Valhall 

Johannes Eriksson 

johannes.c.w.eriksson@moderat.se 

073 - 51 11 86 

FMS Göteborg 

www.fmsg.org 

Erik Karlsson 

info@fmsg.org 

Linköping FMS 

lkpgfms.blogspot.com 

Jonas Henricsson 

jonas.g.henricsson@moderat.se 

0733 - 99 8 19 

FMS Engelbrekt 


evelina.lorentzon@moderat.se 

FMS Freja 

Ulrik Rydén 

ulrik.ryden@moderat.se 


FMS Karlstad 

Ricard Nordberg 

ricard.nordberg@moderat.se 

0735 - 99 91 70 

FMS Stockholm 

Karin Cederlöf 

karin.cederlof@moderat.se 

0704 - 1 88 40 

Högerjuristerna 

www.hogerjuristerna.org 

Patrick Krassén 

patrick@liberal.se 

070 - 717 36 86 

Högerteknologerna 

www.hogerteknologerna.org 

Robert Löfstedt 

ht@ths.kth.se 

070 - 765 41 51 

FMS Handelshögern 

handelshogern.blogspot.com 

Petrus Boström 

petrus.bostrom.004@student.ki.se 

0735 - 85 76 55 

FMS Uppsala 

www.fmsuppsala.org 

Erik Gullberg 

erik.gullberg@fmsuppsala.org 

070 - 501 64 643 

FMS Lux Libertatis 


FMS Ymer 

Robert Svedjetorp 

robert.svedjetorp@moderat.se 

FMS Jamten 

Petter Jonsson 

petter.jonsson@moderat.se 

55

Posttidning B 

Returer sändes till: 

Svensk Linje 

Box 94 

111 7 Stockholm

Nr 1 2007 TEMA: Facket och makten - Svensk Linje

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?