om solidaritet, sprutbyte och att vara ung tjej i Sverige - RFHL

Sprutbyte i Malmö
– Folk har svårt att förstå att jag kan ge dem sprutor samtidigt som jag
inte accepterar droger. Och det är svårt att ge sprutor om jag inte också
kan ge något med andra handen. Därför skulle jag vilja se mer resurser
inom narkomanvården.
Det säger Tina Hansson, undersköterska som arbetar med sprutbytesprojektet
i Malmö som tar emot 15 000 besök om året.
STÄMNINGEN ÄR VARM och accepterande i det
trånga rummet på Universitetssjukhuset Mas
infektionsklinik.
Ingång 80 på det stora universitetssjukhusområdet
i centrala Malmö leder till ett litet väntrum
med elva stolar. Här ligger Malmös sprutbytesprojekt.
Under fyra timmar varje dag kan
Malmös missbrukare komma för att byta ut sina
använda ”verktyg” mot nya. Här kan de också få
sina sår och bölder omlagda samt hjälpas vidare
till annan vård inom både sjuk-, narkomanvård
och socialtjänst.
– Att dela ut sprutor är en mindre del av
arbetet, säger undersköterska Suzanne Jordestedt
som arbetat på sprutbytesprojektet sedan 2000.
– Våra besökare tycker om att komma hit.
Det är ett socialt arbete med många samtal.
Vid första besöket skriver missbrukaren in
sig. De inskrivna behöver inte uppge namn, utan
får ett nummer som personalen kan identifera
dem med. En undersköterska tar blodprov och
testar för HIV och gulsot. De som behöver vaccineras
mot de former av gulsotssmitta som kan
stoppas med vaccination. Dessutom får alla tid
hos en läkare som ger dem information om
smittorisker.
– Socialtjänsten är inte särskilt populär bland
missbrukarna. Men vi har något att locka med,
och på det sättet får vi bra kontakt med narkomanerna
i Malmö.
MISSBRUKARE SOM behöver sjukvård får en
lapp, ett slags remiss, och skickas vidare till rätt
mottagning på sjukhuset. Närheten till resten
av sjukhuset är en viktig förutsättning för att de
ska kunna arbeta effektivt, anser Suzanne
Jordestedt.
– Vi kan skicka patienten direkt till rätt avdelning
utan att riskera att de kommer bort på
vägen. Sprutbytet behöver ligga inom sjukvår-
den, eftersom det är så många kroppsliga sjukdomar
inblandade.
En man kommer in från väntrummet med
en påse wienerbröd. Han slänger sina kanyler
och sprutor i en glänsande plåtburk och får nya.
Suzanne Jordestedt antecknar vad han hämtar
och lämnar på ett papperskort. Där antecknas
även datum för vaccinationer och testresultat.
Som mest kan en besökare få ut 20 kanyler
och 10 sprutor per dag. Och återlämningsfrekvensen
är hög, runt 95 procent.
– Det är alltid en del vi inte når, men de får av
de andra som kommer hit. Vissa vågar helt enkelt
inte komma hit eftersom det är att erkänna
för sig själv att man är narkoman, säger Suzanne.
I MALMÖ FINNS ETT tiotal narkomaner som är
smittade med HIV. Troligen har ingen av dem
smittats i staden utan innan de flyttat dit eller
utomlands. Inga nya smittade har upptäckts
under de senaste åren. Och eftersom alla som
besöker sprutbytet vaccineras mot hepatit, räknar
överläkare Leo Flamholc med att även få
den smittan under kontroll.
– Om man skulle göra en kostnadsanalys så
är vi bland det mest vinstgivande man kan tänka
sig. Om vi förebygger ett eller två HIV-fall per år
har vi i stort sett gått med vinst.
Anette Olsson har kommit hit och bytt sprutor
i 5-6 år. Hon började med amfetamin men
har gått över till heroin.
– Jag tycker så mycket om dem som jobbar här.
Utan dem skulle många rasat, de är ett så stort stöd.
Hon har hört att det är dyrt att köpa ”verktygen”
på stan i Stockholm och tycker att det är
fel att det inte finns något sprutbytesprojekt där.
En annan besökare har varit missbrukare i
både Stockholm och Malmö. Hon tycker det är
stor skillnad mellan städerna. Malmö har väldigt
få HIV-smittade och det är gott om sprutor.
Text och foto:
Staffan Melin
oberoende 4/2004 internationalen 11/04 9