om solidaritet, sprutbyte och att vara ung tjej i Sverige - RFHL

att bli sitt eget subjekt och då möta
någon med ärligt menad närvaro.
Med det menar jag någon som
uppriktigt är beredd att möta just
mig och försöka vara närvarande
i det mötet. Alltså utan avsikt att
få mig till något, ha en avsikt som
inte är min egen.
Din bok skildrar inte bara ett
stort elände, utan också en
stark sammanhållning och solidaritet
mellan flickorna. Det
är inte så vanligt, och min
fråga är om den föddes ur att
det är så tomt på vuxna i den
värld du beskriver.
– Det kanske det var, säger
Josefine lite eftersinnande. Vi blev
rätt mycket som syskon, en sorts
förstorad familj där man fick ta
hand om varandra. Och för mig
finns en stark drivkraft i att jag
tycker att det måste vara rättvist.
På ett lite barnsligt sätt, kanske,
har den där rättvisetanken styrt
mycket av vad jag har gjort och
vad jag gör. Och när det gäller de
vuxna – ja, det kanske var så att
de höll sig undan för att inte driva
iväg oss ännu längre bort. Alltså
inte ta konflikter, för då skulle vi
bli ännu mer avogt inställda.
Flickorna i ”Kårnulf” använder
en massa olika droger,
legala som illegala. De äter
till exempel massor av piller
och blandar nästan vad som helst. Hur
är det med gränsen mellan legalt och
illegalt, spelade den någon roll?
– Nej, inte det minsta! Man använder det
man får tag på för att bli pigg eller trött eller vad
det nu är man vill bli. Det är en sorts självmedicinering.
Den medicinering som unga flickor
får av läkare tycker jag man skall fundera allvarligt
på. Att ge en ung tjej mediciner är detsamma
som att säga: Du duger inte, det är något fel på
dig. Och det är på olika sätt det som genomsyrar
hela vårdapparaten. Man borde säga: Du är rätt,
du duger! Man borde jobba med det friska i stället
för att bara söka och arbeta utifrån problem.
För vad är det för budskap man ger samtidigt
med pillerburken, om inte att det är något fel på
dig? Med det inte sagt att det alltid är fel att medicinera,
men man skall tänka sig väldigt noga för
och veta vem man har framför sig och vad man
vill åstadkomma med pillerna.
Att jobba på LAVA och inte som journalist,
är det något som hänger ihop med
din historia och ditt engagemang?
– Ja, det är klart att det är. Jag har ju en egen
erfarenhet av vad kultur och möjlighet att uttrycka
sig själv betyder. Det var en viktig del i min
egen vändpunkt. Och det är verkligen inte samma
sak som att alla skall bli stora konstnärer eller
mediakändisar. Man kan säga att det är ett sätt
att inspirera unga människor till att stå för det
de är och det de tror på – och att uttrycka det.
DEN SOM VILL veta vem Kårnulf är får läsa boken.
Då får man veta både det och en hel del
annat om ett Sverige som betraktar unga flickor
som problem och som med enfaldig envishet
tror att repression är svaret på maktlöshet och
utanförskap.
oberoende 4/2004 internationalen 11/04 5