om solidaritet, sprutbyte och att vara ung tjej i Sverige - RFHL

oberoende 

Ges ut av Riksförbundet för hjälp åt 

narkotika- och läkemedelsberoende, 

RFHL. Utkommer med fyra nummer 

per år. 

2 

oberoende/RFHL 

Lagerlöfsgatan 8 

112 60 Stockholm 

Tel: 08-545 560 60 

Fax: 08-33 58 66 

Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8 

Prenumeration: 145 kr/år 

PG: 70 93 54-5 

Redaktörer 

Marco Espvall 

Jörgen Hassler 

Ansvarig utgivare 

Sonja Wallbom 

Reporter 

Johan Vikström 

Layout 

Rikard Johansson 

För insänt, ej beställt 

material ansvaras ej 

Bli medlem i RFHL för 100 

kronor/år och få gratis 

prenumeration på oberoende. 

Ring, posta, faxa eller mejla in 

din ansökan till adressen angiven 

ovan. Observera att endast 

privatpersoner kan bli 

medlemmar för 100 kronor per 

år. Företag och organisationer 

som vill stödja RFHL betalar för 

ett stödmedlemskap valfritt 

belopp över 100 kronor. 

Prenumeration på oberoende 

kostar 145 kr/år för 

privatpersoner, organisationer 

och företag. 

INNEHÅLL 4/04 

3 LEDAREN: IDEOLOGIN SOM DÖDAR 

4 JOSEFINE WAS HERE 

6 PÅ KORSTÅG MOT FATTIGDOMSFÄLLAN 

8 NOTERAT: INRIKES 

9 SPRUTBYTE I MALMÖ 

11 RENA SPRUTOR I NÖDVÄRN? 

15 VAD TYCKER RFHL OM RENA SPRUTOR 

TILL NARKOMANER? 

16 TANDVÅRD FÖR HEMLÖSA 

18 SPRIDDA TANKAR 

20 ETT LIV EFTER FÄNGELSET? 

24 DET INRE HOTET: 

SCENER FRÅN EN HAVERERAD SOCIALPOLITIK 

28 RENA SPRUTOR KRAV PÅ ”BRUKARDAGEN” 

29 SYDAFRIKA, HIV OCH LÄKEMEDELSBOLAGEN 

34 BREV OCH DEBATT: 

EN SÖT TJEJS VÄG TILL XANOR 

38 RFHL FÖRBUNDSNYTT 

39 HÄR FINNER DU RFHL 

oberoende 4/2004

Ideologin 

som dödar 

Sonja Wallbom, ordförande i RFHL 

De narkotikarelaterade dödsfallen i Sverige ökar liksom antalet tunga narkotikamissbrukare 

och antalet HIV-smittade beroende personer. Trots graverande 

negativa siffror och trender har den svenska narkotikapolitikens 

företrädare mage att kalla den för lyckad. 

I EUROPA MINSKAR antalet tunga narkomaner och 

också dödstalen. I Sverige är det precis tvärtom. Här 

ökar antalet tunga narkomaner, och dödstalen har 

mer än fördubblats sedan mitten på 90-talet. Anledningen 

är många landstings ideologiskt betingade 

ovilja att tillhandahålla substitutionsbehandling och 

sprutbyten för de tunga missbrukarna. 

ECNN – EUROPEISKA centrumet för kontroll av narkotika 

och narkotikamissbruk – har nyligen presenterat 

sin årliga rapport över utvecklingen på 

narkotikaområdet i de 25 EU-länderna och Norge. 

ECNN uppskattar att det finns mellan 850 000 och 

1,3 miljoner injektionsmissbrukare i EU. Heroinmissbruket 

har dock stabiliserats i många länder och 

möjligheterna att få behandling har ökat. Även de 

narkotikarelaterade dödsfallen har minskat något 

inom EU som helhet. Detta gäller inte Sverige. Här 

ökar de narkotikarelaterade dödsfallen dramatiskt. 

Förra året dog 430 personer en narkotikarelaterad 

död enligt den senaste statistiken. 

ECNN MENAR ATT den positiva utvecklingen när 

det gäller dödsfallen i Europa som helhet bland annat 

beror på att läkemedelsassisterad behandling 

byggts ut. Det är nu den vanligaste formen av specialistbehandling 

för opiatmissbruk. 

I SVERIGE ÄR DET i det närmaste omöjligt att norr 

om Dalälven få metadoneller subutexbehandling. 

Orsaken är en politisk moralistisk ideologi som 

främst bygger på två ting: Missbrukare skall sluta 

använda narkotika omedelbart. Klarar man inte det 

har man ingen rätt till hjälp och stöd. All behandling 

ska vara drogfri oavsett om den fungerar eller inte 

för den enskilde beroende personen. Denna rådande 

ideologi tar inga som helst hänsyn till hälsotillstånd 

eller dödstal bland narkotikaberoende. 

Huvudsaken är att det är drogfritt. Samma resonemang 

förs om sprutbyten. Där är det ”fel 

signaler till våra ännu inte missbrukande ungdomar”, 

som prioriteras framför tunga missbrukares 

liv och hälsa. Som om fria, rena sprutor 

skulle få någon att börja knarka! Man målar 

upp motsättningar och hotbilder som inte 

finns. 

DE NARKOTIKARELATERADE dödsfallen i 

Sverige ökar liksom antalet tunga narkotikamissbrukare 

och antalet HIV-smittade beroende personer. 

Trots graverande negativa siffror och 

trender har den svenska narkotikapolitikens företrädare 

mage att kalla den för lyckad. I förhållande 

till vad, undrar man, när alla siffror pekar 

åt fel håll. Det är ett hån mot de fäder, mödrar 

och syskon vars narkotikaberoende anhöriga har 

gått en alldeles för tidig och också onödig död till 

mötes. 

NÅGRA ENKLA ÅTGÄRDER skulle räcka för att 

få ner dödstalen bland en av Sveriges mest utsatta 

grupper: 

★ Inför sprutbyten där det finns tunga narkotikamissbrukare 

– all forskning visar att det 

bara finns positiva erfarenheter och inga negativa 

när det gäller rena sprutor till narkomaner. 

★ Bygg ut substitutionsbehandling efter behovet 

– det finns redan utmärkta existerande program 

för både metadon och subutex på en rad 

platser i landet. 

ledare 

oberoende 4/2004 internationalen 11/04 3

4 

Text: 

Sonja Wallbom 

Josefine was here 

– Debatten om sprutbyte och substitutionsbehandling gjorde mig så arg. 

Det får bara inte vara så att man inte ska ha tillgång till sådan hjälp 

också, om det är vad man behöver! 

Det säger Josefine Adolfsson, författare till den kritikerrosade boken 

”Kårnulf was here” när Oberoende träffar henne för ett samtal om ett 

Sverige som ser unga flickor som ett problem. 

I SLUTET AV MAJ kom boken ”Kårnulf was here” 

av Josefine Adolfsson ut. Den möttes av kritikerrosor 

och mycket uppmärksamhet. Boken handlar 

om ett gäng unga flickor som lever på och 

över gränsen. De använder alla droger de kommer 

över, de omhändertas och 

rymmer, de far illa och har varandra 

– och nästan bara varandra – 

som stöd och skydd i en värld där 

vuxna som ser och begriper inte 

finns. I Oberoendes recension av 

”Kårnulf” kallades den ”en folkhemsk 

historia” – och det är den! 

Josefine Adolfsson har jobbat 

som radiojournalist och under senare 

år på LAVA, som är en verksamhet 

i Stockholms Kulturhus för 

unga som på olika sätt inspireras 

att uttrycka sig genom film, musik, 

ord eller bild. 

Varför skrev du Kårnulf? 

– Ha,ha,ha, skrattar Josefine, 

den första frågan brukar annars alltid vara: Vem 

är Kårnulf? 

HON SKRATTAR OFTA och stort, Josefine, men 

har också ett stort allvar och ett kraftfullt engagemang 

i de frågor som berör henne. ”Kårnulf” 

har också precis den blandningen. 

– Orsaken var att jag några år tidigare gjort 

en radiodokumentär med en av flickorna som 

finns med i boken. Den hette ”Titta inte så där 

på mig” och väckte viss uppståndelse. Men inte 

tillräckligt stor uppståndelse, tyckte jag. En 

radiodokumentär är väldigt flyktig och jag ville 

göra något som man kunde trycka i händerna 

på folk. Det är helt enkelt för jävligt med social 

stigmatisering och det är sorgligt att – till exempel 

– människor som har problem med missbruk 

inte får den hjälp de behöver. 

Och vilken skulle den hjälpen vara, menar 

du? 

– Det viktigaste är att varje person måste få 

vara en hel person och definiera sig själv – vem 

är jag och vad vill och behöver jag? Att vara sitt 

eget subjekt och inte någon som andra 

påstår att man är, hur man är 

och vad man behöver. Och så var 

det debatten om sprutbyte och 

substitutionsbehandling som gjorde 

mig så arg. Det får bara inte vara 

så att man inte ska ha tillgång till 

sådan hjälp också, om det är vad 

man behöver! 

Det finns ett berättarjag i 

”Kårnulf” som väl är du? Hur 

kom det sig att du lyckades 

vända på livet och ta dig ur 

missbruket? 

– Jag har absolut använt mig 

av egna erfarenheter i boken men 

det är viktigt att skilja på berättarjaget 

och den Josefine som sitter här framför 

dig. Och det att jag själv lyckades ta mig ur ett 

missbruk har många olika orsaker. 

– Dels har jag med mig en slags grundkärlek 

som en sorts mätare på att jag är värd något. 

Den fungerar som skydd och det var nog det 

som hjälpte mig att på sätt och vis alltid ha klart 

för mig att detta ville jag inte. Som en slags dubbel 

inre dialog fanns det hela tiden något som sa 

mig att jag måste bryta. En av de andra orsakerna 

var att det kom in vuxna människor i mitt 

liv som uppskattade sidor hos mig som tidigare 

inte fått så mycket plats. Sidor som hade mycket 

med kreativitet att göra. Bland annat gick jag på 

en otroligt bra konstskola i Danmark. 

Tycker du att du i efterhand själv kan 

se vad som var vändpunkten? 

– Det var nog precis det jag talade om förut, 

oberoende 4/2004

att bli sitt eget subjekt och då möta 

någon med ärligt menad närvaro. 

Med det menar jag någon som 

uppriktigt är beredd att möta just 

mig och försöka vara närvarande 

i det mötet. Alltså utan avsikt att 

få mig till något, ha en avsikt som 

inte är min egen. 

Din bok skildrar inte bara ett 

stort elände, utan också en 

stark sammanhållning och solidaritet 

mellan flickorna. Det 

är inte så vanligt, och min 

fråga är om den föddes ur att 

det är så tomt på vuxna i den 

värld du beskriver. 

– Det kanske det var, säger 

Josefine lite eftersinnande. Vi blev 

rätt mycket som syskon, en sorts 

förstorad familj där man fick ta 

hand om varandra. Och för mig 

finns en stark drivkraft i att jag 

tycker att det måste vara rättvist. 

På ett lite barnsligt sätt, kanske, 

har den där rättvisetanken styrt 

mycket av vad jag har gjort och 

vad jag gör. Och när det gäller de 

vuxna – ja, det kanske var så att 

de höll sig undan för att inte driva 

iväg oss ännu längre bort. Alltså 

inte ta konflikter, för då skulle vi 

bli ännu mer avogt inställda. 

Flickorna i ”Kårnulf” använder 

en massa olika droger, 

legala som illegala. De äter 

till exempel massor av piller 

och blandar nästan vad som helst. Hur 

är det med gränsen mellan legalt och 

illegalt, spelade den någon roll? 

– Nej, inte det minsta! Man använder det 

man får tag på för att bli pigg eller trött eller vad 

det nu är man vill bli. Det är en sorts självmedicinering. 

Den medicinering som unga flickor 

får av läkare tycker jag man skall fundera allvarligt 

på. Att ge en ung tjej mediciner är detsamma 

som att säga: Du duger inte, det är något fel på 

dig. Och det är på olika sätt det som genomsyrar 

hela vårdapparaten. Man borde säga: Du är rätt, 

du duger! Man borde jobba med det friska i stället 

för att bara söka och arbeta utifrån problem. 

För vad är det för budskap man ger samtidigt 

med pillerburken, om inte att det är något fel på 

dig? Med det inte sagt att det alltid är fel att medicinera, 

men man skall tänka sig väldigt noga för 

och veta vem man har framför sig och vad man 

vill åstadkomma med pillerna. 

Att jobba på LAVA och inte som journalist, 

är det något som hänger ihop med 

din historia och ditt engagemang? 

– Ja, det är klart att det är. Jag har ju en egen 

erfarenhet av vad kultur och möjlighet att uttrycka 

sig själv betyder. Det var en viktig del i min 

egen vändpunkt. Och det är verkligen inte samma 

sak som att alla skall bli stora konstnärer eller 

mediakändisar. Man kan säga att det är ett sätt 

att inspirera unga människor till att stå för det 

de är och det de tror på – och att uttrycka det. 

DEN SOM VILL veta vem Kårnulf är får läsa boken. 

Då får man veta både det och en hel del 

annat om ett Sverige som betraktar unga flickor 

som problem och som med enfaldig envishet 

tror att repression är svaret på maktlöshet och 

utanförskap. 


6 

Text: 

Marie Wiklund 

På korståg mot 

fattigdomsfällan 

När Kerstin Gemberg hamnade i skuldsanering annonserade hon i Göteborgs-Posten 

och startade föreningen Fattiga Riddare. 

På ett år har föreningen, som arbetar med att ge hjälp och stöd till 

dem som fastnat i fattigdomsfällan, fått 330 medlemmar. 

JAG TRÄFFAR KERSTIN Gemborg i föreningens 

lokal i Göteborg. Kerstin berättar att hon levde 

ett ganska normalt liv med två barn och en make 

som var egen företagare. Plötsligt insjuknade 

mannen och familjens liv vändes upp och ned. 

Diagnosen löd manodepressivitet. 

1988 tog mannen livet av sig. I all sorg kunde 

Kerstin inte ta tag i något. Barnen var då 11 och 

12 år gamla. En tid gick och snart stod det klart 

för henne att maken utan hennes vetskap hade 

startat 17 olika företag. Där stod hon utan försörjning 

och med närmare en miljon i skulder. 

Totalt kaos, familjen var i kris, det fanns bara 

rädsla inför framtiden. Att byta lägenhet, skaffa 

telefonabonnemang, ta lån och så vidare var bara 

att glömma. 

När det här hände Kerstin fanns inte någon 

skuldsaneringslag. Hon försökte få skulderna 

avskrivna med hjälp av läkarintyg på grund av 

makens sjukdom. Hon fick nej. 

Kronofogden var henne ständigt i hälarna. 

FÖRST ÅR 2000 fick hon kraft att börja kämpa. 

Ett år senare började hennes skuldsanering, med 

ett liv på absoluta existensminimum. Skuldsanering 

tar fem år och man får inte ha för “nya” 

skulder. Kraven är hårda, det är inte alla som 

klarar av det. 

Kerstin berättar att många hamnar i ett 

läkemedels- och/eller alkoholmissbruk på grund 

av den enorma press ekonomisk utslagning innebär. 

Utanförskapet, känslan att vilja glömma en 

stund eller bara kunna sova en natt, blir ofta 

inledningen till ett beroende. För många dör 

hoppet och livsglädjen. De blir starkt psykiskt 

påverkade av ekonomisk svaghet. 

Det var ilskan som gav Kerstin kraft att starta 

Föreningen Fattiga Riddare. Hon visste att hon 

inte var ensam i sin situation. Genom att annonsera 

i Göteborgs-Posten efterlyste hon personer 

som satt i samma sits och fick stort gehör. De 

berörda samlades till ett möte och med egna 

pengar gjorde de flygblad och spred sitt budskap. 

I JULI -03 BILDADE föreningen en styrelse och 

lyckades få föreningsstöd för år 2004. 

På ett år har de fått 330 medlemmar och ska 

nu flytta till en större lokal. Det märks att ämnet 

är angeläget. Pressen i Göteborg har visat stort 

intresse för verksamheten. Huvuddelen av medlemmarna 

är helt vanliga människor i medelåldern 

som råkat ut för sjukdom, skilsmässa, arbetslöshet 

eller andra trauman. 

Kerstin har sökt EU-projektpengar och anslag 

från allmänna arvsfonden med mera men 

fått avslag. Hon ger sig inte, utan kommer att 

söka på nytt. 

Vad som fattas är en budgetrådgivare som 

är knuten till föreningen. Även det är svårt att 

ordna. 

TELEFONEN GÅR VARM och mycket tid går åt 

till att hjälpa till med att ringa fordringsägare 

och olika myndigheter, som kronofogden, konsumentverket 

och Socialstyrelsen, eller bara vara 

ett stöd i nöden. 

Föreningen Fattiga Riddare är religiöst och 

politiskt obunden med syftet att stoppa social 

utslagning genom att hjälpa personer som fastnat 

i fattigdomsfällan. 

Vill du veta mer om Föreningen Fattiga 

Riddare så ring 031-12 70 72 eller gå in på deras 

hemsida www.fattigariddare.org 

oberoende 4/2004


noterat: inrikes 

8 

LÄKEMEDELSINDUSTRIN 

SPONSRAR SKÅNSKA LÄKARE 

Läkemedelsföretagen står årligen 

för 200 miljoner kronor för de 

skånska läkarnas konferenser 

och kurser, visar läkarföreningarnas 

egna beräkningar. Region 

Skåne tänker nu begränsa sponsringen 

genom beslutet att regionen 

altid ska stå för minst hälften 

av kostnaderna vid utbildning, 

skriver Skånska Dagbladet. 

Region Skånes styrelseordförande 

Uno Aldegren (s) betonar 

att det är en fråga om trovärdighet 

och integritet, om de särintressen 

som läkemedelsbolagen 

representerar ska tillåtas styra utbildningen. 

– Om det nu var utbildningar 

för 200 miljoner kronor måste vi 

fråga oss om det är utbildningar 

som är betydelsefulla för regionen, 

säger regionjuristen Ulf Jakobsson. 

Den enskilde har säkert 

nytta av dem, men gäller det också 

för region Skåne? 

För närvarande är fyra läkare i 

landet föremål för undersökningar 

om mutbrott på grund av kontakter 

med läkemedelstillverkare. 

TVÅ ÅRS KÖ FÖR METADON 

I MALMÖ 

Väntetiden för att få starta en 

metadonbehandling på universitetssjukhuset 

Mas i Malmö är två 

år. Dagligen tvingas man säga nej 

till narkomaner som vill påbörja 

ett program. 

– Det slår extra hårt mot kvinnorna 

eftersom de tvingas in i 

prostitution, säger Magnus Andersson, 

kurator på infektionskliniken 

vid Mas, till Sydsvenska 

Dagbladet. 

Malmö är den stad som har 

störst andel heroinmissbrukare i 

Sverige. Sammanlagt beräknas antalet 

till mellan 1 200 och 1 500 

heroinister. Bara 10 procent av dem 

kan få behandling vid beroendecentrum 

vid Universitetssjukhuset 

Mas. Den snäva budgeten tillåter 

inte tillräckligt med personal för att 

ta in alla som söker vård. 

Dödligheten bland heroinister 

är hög vilket gör att ett avslag kan 

få ödesdigra konsekvenser. 140 

personer går i dag en metadoneller 

subutexbehandling i Malmö. 

VALIUMKUSTEN GÖR SKÄL 

FÖR SITT NAMN 

En ny regional psykiatriutredning 

visar att av de 12 områden i Västra 

Götaland man granskat toppade 

Centrum-Väster i Göteborgs 

kommun försäljningen av 

antidepressiva medel med 78 

dygnsdoser per 1000 invånare. 

Trestadsområdet kommer som 

god tvåa med 76 dygnsdoser per 

1000 invånare, alltså använder 7,6 

procent av invånarna någon form 

av psykofarmaka. Det gamla 

öknamnet ”valiumkusten” om 

västkusten gäller alltså fortfarande. 

PSYKSJUKA KAN FÅ FÄNGELSE 

Psykiskt sjuka brottslingar ska 

kunna dömas till fängelse – det 

anser justitieminister Thomas 

Bodström, skriver Dagens Nyheter. 

Redan för två år sedan var den 

parlamentariskt tillsatta psykansvarskommittén 

enig – den nuvarande 

lagen, där brottslingar 

som anses vara allvarligt psykiskt 

störda döms till rättspsykiatrisk 

vård, bör skrotas. 

Istället ska brottslingar som är 

så psykiskt sjuka att de inte anses 

vara medvetna om vad de gör och 

anses vara otillräkneliga, även i fortsättningen 

få vård. Däremot ska 

de brottslingar som är psykiskt 

sjuka men ändå fullt på det klara 

med vad de gör, betraktas som 

tillräkneliga och dömas till fängelsestraff. 

Bodström har satts under 

hård press det senaste året. 

Bland annat sedan Mijailo 

Mijailovic dömdes till rättspsykiatrisk 

vård för mordet på Anna 

Lindh ifrågasattes fängelseförbudet. 

– Jag har för avsikt att genomföra 

psykansvarskommitténs förslag, 

säger han. 

I ett första skede ska de brotts- 

lingar som begår brott under tillfälliga 

psykoser, som till exempel 

Mattias Flink vid dödsskjutningarna 

i Falun 1994, kunna dömas 

till fängelse. 

FLER HEMLÖSA I MALMÖ 

Antalet hemlösa i Malmö har ökat 

sedan förra året från 531 till 563 i 

år. Siffran ligger dock långt under 

rekordnoteringen från 2002 på 

800 hemlösa. Av de hemlösa är 44 

personer uteliggare. De övriga bor 

på institution, dygnsboende, hotell, 

inom kriminalvården eller för 

en kringflackande tillvaro. 

Det är Malmö kommun som 

årligen kartlägger situationen. 

Räkningen genomfördes den 1 

oktober. 

Antalet barn i hemlösa hushåll 

har minskat från 48 förra året till 

33 i år. Undersökningen visar också 

att kommunen har ordnat andrahandsboende 

till 738 personer, en 

ökning med 114 sedan 2003. 

Enligt socialkommunalrådet 

Birgitta Nilsson (s) har kommunen 

med handlingsplanen ”Välfärd 

för alla” satt upp ett mål om 

5000 nya bostäder inom fem år. 

– Det löser inte allt men vi får i 

alla fall större möjligheter att 

komma till rätta med hemlösheten 

när bostadsbyggandet ökar, 

säger hon. 

FLER UNGDOMAR ÅTALAS FÖR 

NARKOTIKABROTT 

Tillgången på narkotika bland 

ungdomar ökar och priserna har 

halverats de senaste 15 åren. Antalet 

unga mellan 15 och 20 år som 

åtalats för narkotikabrott i Sverige 

har ökat med 240 procent på tio 

år. Det visar ny statistik från 

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, 

skriver Svenska Dagbladet. Siffrorna 

gäller bruk, innehav, överlåtelse 

och smuggling. Det som 

främst ökat är bruket, och cannabis 

är den vanligaste drogen. 

Narkotikaklassade läkemedel, 

amfetamin och ecstasy är de näst 

vanligaste. 

oberoende 4/2004

Sprutbyte i Malmö 

– Folk har svårt att förstå att jag kan ge dem sprutor samtidigt som jag 

inte accepterar droger. Och det är svårt att ge sprutor om jag inte också 

kan ge något med andra handen. Därför skulle jag vilja se mer resurser 

inom narkomanvården. 

Det säger Tina Hansson, undersköterska som arbetar med sprutbytesprojektet 

i Malmö som tar emot 15 000 besök om året. 

STÄMNINGEN ÄR VARM och accepterande i det 

trånga rummet på Universitetssjukhuset Mas 

infektionsklinik. 

Ingång 80 på det stora universitetssjukhusområdet 

i centrala Malmö leder till ett litet väntrum 

med elva stolar. Här ligger Malmös sprutbytesprojekt. 

Under fyra timmar varje dag kan 

Malmös missbrukare komma för att byta ut sina 

använda ”verktyg” mot nya. Här kan de också få 

sina sår och bölder omlagda samt hjälpas vidare 

till annan vård inom både sjuk-, narkomanvård 

och socialtjänst. 

– Att dela ut sprutor är en mindre del av 

arbetet, säger undersköterska Suzanne Jordestedt 

som arbetat på sprutbytesprojektet sedan 2000. 

– Våra besökare tycker om att komma hit. 

Det är ett socialt arbete med många samtal. 

Vid första besöket skriver missbrukaren in 

sig. De inskrivna behöver inte uppge namn, utan 

får ett nummer som personalen kan identifera 

dem med. En undersköterska tar blodprov och 

testar för HIV och gulsot. De som behöver vaccineras 

mot de former av gulsotssmitta som kan 

stoppas med vaccination. Dessutom får alla tid 

hos en läkare som ger dem information om 

smittorisker. 

– Socialtjänsten är inte särskilt populär bland 

missbrukarna. Men vi har något att locka med, 

och på det sättet får vi bra kontakt med narkomanerna 

i Malmö. 

MISSBRUKARE SOM behöver sjukvård får en 

lapp, ett slags remiss, och skickas vidare till rätt 

mottagning på sjukhuset. Närheten till resten 

av sjukhuset är en viktig förutsättning för att de 

ska kunna arbeta effektivt, anser Suzanne 

Jordestedt. 

– Vi kan skicka patienten direkt till rätt avdelning 

utan att riskera att de kommer bort på 

vägen. Sprutbytet behöver ligga inom sjukvår- 

den, eftersom det är så många kroppsliga sjukdomar 

inblandade. 

En man kommer in från väntrummet med 

en påse wienerbröd. Han slänger sina kanyler 

och sprutor i en glänsande plåtburk och får nya. 

Suzanne Jordestedt antecknar vad han hämtar 

och lämnar på ett papperskort. Där antecknas 

även datum för vaccinationer och testresultat. 

Som mest kan en besökare få ut 20 kanyler 

och 10 sprutor per dag. Och återlämningsfrekvensen 

är hög, runt 95 procent. 

– Det är alltid en del vi inte når, men de får av 

de andra som kommer hit. Vissa vågar helt enkelt 

inte komma hit eftersom det är att erkänna 

för sig själv att man är narkoman, säger Suzanne. 

I MALMÖ FINNS ETT tiotal narkomaner som är 

smittade med HIV. Troligen har ingen av dem 

smittats i staden utan innan de flyttat dit eller 

utomlands. Inga nya smittade har upptäckts 

under de senaste åren. Och eftersom alla som 

besöker sprutbytet vaccineras mot hepatit, räknar 

överläkare Leo Flamholc med att även få 

den smittan under kontroll. 

– Om man skulle göra en kostnadsanalys så 

är vi bland det mest vinstgivande man kan tänka 

sig. Om vi förebygger ett eller två HIV-fall per år 

har vi i stort sett gått med vinst. 

Anette Olsson har kommit hit och bytt sprutor 

i 5-6 år. Hon började med amfetamin men 

har gått över till heroin. 

– Jag tycker så mycket om dem som jobbar här. 

Utan dem skulle många rasat, de är ett så stort stöd. 

Hon har hört att det är dyrt att köpa ”verktygen” 

på stan i Stockholm och tycker att det är 

fel att det inte finns något sprutbytesprojekt där. 

En annan besökare har varit missbrukare i 

både Stockholm och Malmö. Hon tycker det är 

stor skillnad mellan städerna. Malmö har väldigt 

få HIV-smittade och det är gott om sprutor. 

Text och foto: 

Staffan Melin 


10 

I Stockholm var både smittorisken och medvetenheten 

om den större. En stängning av sprutbytet 

här skulle leda till kaos. 

TINA HANSSON ÄR undersköterska och har arbetat 

med sprutbytesprojektet sedan starten 1987. 

– Folk har svårt att förstå att jag kan ge dem 

sprutor samtidigt som jag inte accepterar droger. 

Och det är svårt att ge sprutor om jag inte också 

kan ge något med andra handen. Därför skulle 

jag vilja se mer resurser inom narkomanvården. 

– En stor grupp vi inte klarar av är de som 

blivit utsatta för sexuellt våld eller övergrepp som 

barn. Många kvinnor är också anorektiska. Förut 

hade vi kontaktpersoner på den psykiatriska kliniken 

som vi kunnat skicka folk till, men de har 

sparats in. Vi har en manlig kurator som bland 

annat tar hand om HIV-positiva män, men vi 

skulle också behöva en kvinna permanent, just 

nu har vi en tillfälligt. 

Även Tina Hansson betonar den mänskliga 

aspekten av arbetet. 

– Jag har varit i Danmark, Norge och S:t Pe- 

tersburg och studerat deras projekt. På det sättet 

skulle jag aldrig arbeta. Där är det fråga om ett 

rent byte av sprutor, helt utan personkontakt. 

Ett av argumenten för sprutbytesprojektet är 

att verksamheten leder missbrukare in i narkomanvården. 

Men om det stämmer vet egentligen ingen. 

– Det är jättesvårt att säga. Det viktiga är att 

man inte slutar försöka att påverka. Det är aldrig 

försent, aldrig. 

Tidigare publicerad i Stockholms Fria Tidning. 

FAKTA/SPRUTBYTET I MALMÖ 

På mottagningen arbetar tre undersköterskor 

och en manlig kurator. Tre sjuksköterskor finns 

tillgängliga för vaccinationer. En läkare är där en 

halvtimme varje dag. Numera finns även en 

barnmorska på mottagningen en dag i veckan. 

Runt 1200 personer besöker sprutbytet varje 

månad. Sammanlagt blir det 15 000 besök per 

år. Drygt 100 000 sprutor och 200 000 kanyler 

lämnas in respektive delas ut varje år. 

Endast personer som är 20 år Hans eller Nestius äldre är 

välkomna. 

oberoende 4/2004

Rena sprutor i nödvärn? 

Martin Michalowski har fällts i tingsrätt och hovrätt för att ha smugglat 

sprutor och kanyler i stor skala från Danmark och Norge och spritt dessa 

bland missbrukare i Göteborg. Just nu ligger målet för bedömning om 

överprövning i Högsta Domstolen. Martin hävdar nödvärnsrätten och 

menar att det är varje människas moraliska plikt att hjälpa andra människor 

från skada och sjukdom. 

DEN 19 NOVEMBER 2002 tar Martin Michalowski 

färjan från Göteborg till Fredrikshamn i Danmark. 

I Fredrikshamn köper han 439 sprutor 

och ungefär 1500 kanyler på apoteket. Sen tar 

han båten tillbaks. Han har gjort samma resa 

många gånger förr och alltid med samma ärende: 

att köpa sprutor och kanyler för att sälja dem till 

narkotikamissbrukare till självkostnadspris. 

– Jag hade hållit på med resorna i nästan tio 

år. Det var väl den månadens halva ranson jag 

hade i bagaget, berättar Martin. 

När han passerar tullen i Göteborg vinkas 

han för ovanlighetens skull in: 

– Eftersom jag lär se ”Svenssonaktig” ut kunde 

jag passera många gånger. Denna gång hade jag 

emellertid missbrukat så det syntes. De stoppade 

mig, hittade inget knark men sprutor. Jag togs in 

på förhör, erkände och åtalades för varusmuggling. 

Det var den tredje gången som Martin åkt 

fast för smuggling av sprutor och kanyler. 

MEN HISTORIEN börjar långt innan dess. Martins 

föräldrar, fadern från Lettland, modern från 

Tyskland, flyttar efter krigsslutet till Sverige. 

Martin föds 1949 i en liten stad i Småland. 

– Min uppväxt var god. Men när jag kom 

upp i tonåren fick jag så svåra psykiska problem 

att jag ständigt gick med självmordstankar. Jag 

började ta droger, vilket var lika osannolikt i mitt 

Text: 

Per Sternbeck 


12 

”Jag är den gode herden, 

en god herde giver sitt liv för patienterna. 

Men den som allenast är lejd, och inte läkaren själv, 

när han ser (ulven) lagens långa arm komma och borde riskera fängelse 

genom att ge injektionsmissbrukare rena sprutor, 

så flyr han strax. 

Ty han var ju allenast lejd.” 

Fritt tolkat ur Johannesevangeliet 10:11-13 

fall som att till exempel biskopen skulle dyka upp 

i en knarkarkvart och börja injicera. 

– Till slut gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök 

men överlevde. Jag sa då till mig själv och 

till den Gud jag ej trodde fanns: ”OK! Nu har jag 

bevisat att jag inte är för feg för att ta livet av 

mig. Jag är beredd fortsätta leva, men jag avsäger 

mig totalt allt ansvar för de moraliskt oförsvarliga 

gärningar jag ej kommer att kunna låta 

bli att göra!” 

– Efter något års missbruk gick min barndoms 

önskan i uppfyllelse: jag fick se alla de underbara 

hemligheter jag anade fanns dolda 

bakom universums stjärnor. Jag blev då pånytt- 

född av helige ande, precis så som det står i bibeln. 

Gud ”talade” till mig och sade: ”Du har nu 

i din enfald gnällt så mycket att jag fått huvudvärk. 

För att få lugn och ro låter jag dig se hur 

underbart allt i själva verket är, och hur det skall 

bli när denna tidsålder slutar och mitt rike kommer. 

Men du får aldrig mer ta amfetamin!” 

UNDER DE FÖLJANDE åren slits Martin mellan 

tron på Gud och suget efter drogerna. Han grips 

av polisen flera gånger och döms för olika drogrelaterade 

brott. I det ateistiska sjuttiotalet känner 

han sej inte alls hemma. Martin fortsätter att 

använda amfetamin trots att han finner det oföroberoende 

4/2004

enligt med sin religiösa övertygelse, han kan inte 

låta bli. 

I MITTEN PÅ ÅTTIOTALET kommer AIDS till 

Sverige. Under åren 1983-85 sprids HIV närmast 

epidemiskt bland Stockholms heroinister. Mer 

än hälften drabbas. Utdelning av rena injektionsverktyg 

rekommenderas redan 1986 på ett av 

WHO arrangerat expertmöte. HIV-preventionsprojektet 

i Lund startar den 24 november 1986. 

Snart följer ett tiotal infektionskliniker i landet 

initiativet och börjar med sprututdelning eller 

sprutbyte i liten skala. Hösten 1987 startar 

infektionskliniken i Malmö ett sprutbytesprojekt 

som snabbt växer till en stor verksamhet. Programmen 

i Lund och Malmö klassas som 

försöksprojekt av regering och riksdag. Övriga 

kliniker får centrala direktiv att sluta med sin verksamhet. 

Under åren som följer startar mängder av 

sprutbytes- och sprututdelningsprojekt i olika 

delar av världen. På många håll i till exempel 

Storbritannien, USA, Australien och Sverige görs 

vetenskapliga utvärderingar av effekterna av dessa 

projekt och av andra förebyggande åtgärder 

bland narkomaner. Fördelar i form av till exempel 

minskad smittspridning utan att missbruket 

ökat visas med allt större tydlighet. Trots de goda 


14 

resultaten blir förbudet mot sprututbyten kvar i 

Sverige. 

FÖR MARTIN Michalowski framstår förbudet 

som helt obegripligt: 

– Om missbrukare bör ges rena sprutor eller 

inte bör avgöras av medicinsk expertis. Detta kan 

ju ett barn begripa! Fick fackmän avgöra huruvida 

missbrukare skulle få rena sprutor eller ej, 

så är jag övertygad om att svaret skulle bli ett 

rungande ”ja”. 

Driven av sin starka moraliska övertygelse 

börjar Martin att åka till Norge och Danmark i 

början av 90-talet. Där köper han sprutor som 

han sedan smugglar över gränsen: 

– Jag tog mitt personliga ansvar för missbrukares 

liv och hälsa, då samhället ej gjorde det. 

Inte heller de många missbruksvårdare, infektionsläkare 

och andra experter som delar WHO:s åsikt 

att missbrukare bör ges rena sprutor brydde sig 

så mycket att de vågade trotsa lagen. 

På olika sätt sprider han sprutorna och 

kanylerna i Göteborgs missbrukarvärld. Han gör 

flera resor i månaden under tio år, uppskattar 

själv att han köpt 100 000 sprutor: 

– Enligt vad mina ”patienter” sagt har jag distribuerat 

hälften av alla sprutor som cirkulerade i 

Göteborg under den tiden, berättar Martin. 

ENLIGT SMITTSKYDDSINSTITUTET har 796 personer 

HIV-smittats av intravenöst missbruk 

mellan åren 1985 och 2000. Av dem har 583 registrerats 

i Stockholms landsting, 65 i Malmöregionen 

och 24 i Göteborgsregionen. Den låga 

siffran för Göteborg förklaras av att drogkulturen 

är en annan, amfetaminet – som kan intas oralt 

– dominerar. 

– Jag vill gärna tro att jag medverkat till den 

gynnsamma HIV-situationen i Göteborg. Naturligtvis 

kommer läkarna med hela tyngden av 

sin specialistkompetens förneka detta. Det är nog 

väl mycket begärt att de skall erkänna att en okunnig 

lekman utan den status och utan ekonomiska 

motiv, denna gång har långt större rätt att göra 

anspråk på att vara hälsobringare än de har, 

menar Martin. 

I DOMEN SOM Göteborgs tingsrätt avkunnade i 

mars 2004 fälls Martin Michalowski för de brott 

han är anklagades för. Det är inte särskilt oväntat 

med tanke på att han erkänt gärningen. Det 

intressanta är att tingsrätten till viss del lyssnat 

till hans argumentation om nödrätt. Domstolen 

skriver: ”Vad gäller invändningarna om nöd ankommer 

det ytterst på statsmakten att träffa de 

nödvändiga avgöranden som behövs för att förhindra 

den mer allmänna risken för spridning 

av allvarliga sjukdomar, som exempelvis HIVsmitta 

utgör. Även om Martin Michalowskis 

påstående om ett gott syfte i och för sej inte kan 

lämnas helt utan avseende, är omständigheterna 

nu sådana att hans invändning om nöd inte kan 

föranleda straffrihet enligt nödreglerna.” 

Rätten fortsätter sedan: 

”Med hänsyn till brottets art och straffvärde 

skall påföljden bestämmas till fängelse om inte 

särskilda skäl talar i annan riktning. Martin 

Michalowski har erkänt gärningen, och annat 

har inte framkommit än att hans agerande i väsentlig 

grad har frambringats av en önskan att 

förhindra allvarlig smitta, främst HIV-smitta, 

bland narkomaner. Med hänsyn till det ytterst 

allvarliga problem som HIV-smitta innebär för 

samhället, inte minst ekonomiskt, och till de personliga 

lidanden som smittan innebär, har Martin 

Michalowskis agerande starka inslag av 

mänsklig medkänsla även i övrigt av sådana omständigheter 

som i någon mån kan påkalla att 

straffet sätts något lägre än vad brottets straffvärde 

motiverar. ” 

MARTIN MICHALOWSKI döms till villkorlig dom 

och dagsböter. Han överklagar till hovrätten som 

går på tingsrättens linje. Men Martin är en principfast 

person som inte ger sig i första taget. Han 

driver sin fråga till Högsta Domstolen: 

– Jag ansöker om prövningstillstånd i HD 

och åberopar ”nödrätt”. Man har rätt att bryta 

mot lagen för att rädda liv. Och huruvida det 

kan anses sannolikt att jag hjälpt människor till 

liv och hälsa bör inte avgöras av politiker, utan 

av experter på området. Man kan fråga sig varför 

inte politikerna också gör anspråk på att exempelvis 

få avgöra om en patient bör opereras 

för hjärtproblem. 

Martin bor sedan ett par år i Thailand och 

har lämnat missbrukslivet bakom sig. Trots det 

fortsätter han att kämpa på sitt alldeles egna sätt. 

Det senaste projektet handlar om att före detta 

narkotikaberoende borde ha rätt till billigare 

potensmediciner eftersom många av dem har 

problem med att få erektion. 

Högsta Domstolen har ännu inte lämnat något 

besked om den tar upp Martin Michalowskis 

begäran om prövning. Det troliga är att den inte 

gör det. Det är inget som förvånar Martin: 

– De privilegierade samhällsgrupperna har 

aldrig utan strid avstått från förtryck av de svagare. 

Historien bevisar detta på ett överväldigande 

vis. 

oberoende 4/2004

Vad tycker RFHL 

om rena sprutor 

till narkomaner? 

1. SPRUTBYTEN UNDERLÄTTAR REHABILITERING 

Med sprutbyten skapas en kontakt mellan samhället 

och missbrukaren. En kontakt som inte 

varaktigt kan skapas på något annat sätt med en 

aktiv missbrukare. Förtroendet mellan missbrukare/samhälle 

kan därigenom hållas genom hela 

missbruket. Detta förtroende är mycket viktigt 

för att underlätta för missbrukaren att sluta. 

2. SPRUTBYTESPROJEKT RÄDDAR LIV 

OCH FÖRBÄTTRAR HÄLSA 

Genom att hindra smittspridning samt genom 

att aktiva narkomaner får tillgång till sjukvård 

som de annars inte skulle komma i kontakt med. 

Sår och skador sköts om, vilket gör att det allmänna 

hälsoläget förbättras. 

3. SPRUTBYTEN FÖRHINDRAR 

BLODFÖRGIFTNINGAR 

Narkomaner dör oftare av blodförgiftningar än 

av HIV eller hepatit. Blodförgiftningarna uppkommer 

av orena sprutor. I debatten fokuseras 

bara på hepatit och HIV, vilket leder fel. Sprutbyten 

är mycket effektiva för att förhindra 

blodförgiftningar. 

4. NÅGOT MÅSTE GÖRAS FÖR ATT 

FÅ NER DÖDS- OCH SJUKTALEN 

Dödstalen bland svenska narkomaner är bland 

de högsta i västra Europa. Ett steg i arbetet för 

att få ner dessa är att inrätta sprutbytesprojekt. 

5. MÖJLIGHET ATT KUNNA LEVA SOM FRISK 

EFTER AVSLUTAT MISSBRUK 

Möjligheten att kunna leva ett bra och friskt liv 

efter att ha slutat med droger utgör en bättre 

plattform för förändring än att se fram emot ett 

liv med kanske HIV, hepatit eller andra sjukdomar. 

6. SPRUTBYTEN ÄR EN HÄLSOFRÅGA – 

INTE EN NARKOMANVÅRDSFRÅGA 

I hälso- och sjukvårdslagen anges att var och en 

har rätt till vård. Narkomani klassas av sjukvården 

som ett sjukdomstillstånd. Det borde därför 

vara en skyldighet för landstingen att erbjuda 

denna form av stöd, service och vård till denna 

patientgrupp. 

7. RENA SPRUTOR SKYDDAR 

NARKOTIKABEROENDE OCH ANDRA FRÅN SMITTA 

Genom att minska smittspridningen inom gruppen 

narkotikaberoende finns det mindre risk att 

smitta sprids till gruppen icke narkotikaberoende 

genom till exempel sexuella kontakter. 


16 



Tandvård viktig för hemlösa 

Tandläkaren Patricia de Palma forskar kring hemlösa och tandvård, och 

har varit med om att starta den första tandläkarmottagningen för hemlösa 

i Sverige som finns i Stockholm. 

Näst efter bostad kommer tandvård högst på listan för att ta sig tillbaks 

in i samhället igen bland dem hon talat med i sin forskning. 

– VI SKULLE EGENTLIGEN inte behövas, understryker 

Patricia de Palma när vi träffas på 

vårdcentralen för hemlösa i Stockholm, Hållpunkt 

Maria, där tandläkarmottagningen ligger. 

Alla borde ha rätt till god tandvård i den vanliga 

tandvården – men så fungerar det inte av 

olika skäl. En del tandläkare tar inte emot hemlösa, 

bland annat är de osäkra på om de ska få 

betalt, och socialtjänsten betalar oftast bara för 

akuta behandlingar. 

I sin undersökning om hemlösas tandhälsa, 

den första som gjorts i Sverige, har hon hittills 

behandlat och talat med 147 patienter och dessutom 

djupintervjuat tolv. 

90 procent av dem tyckte att näst efter att få 

en bostad är det viktigast att få hela tänder igen. 

Självkänslan och känslan av värdighet är grundläggande 

för att ta sig tillbaks till samhället, slår 

Patricia fast. 

– Alla vill vi ju vara med i gänget och se normala 

ut, säger hon. Många hemlösa har så stora 

tandbesvär att det i sig blir ett socialt problem 

för dem – något vi andra sällan tänker på. 

”Förut kunde jag inte öppna munnen” och 

”tänk att våga le, eller kunna gå in i en affär och 

beställa något” är några av de kommentarer hon 

fått, bland dem hon talat med och behandlat. 

Om ungefär ett och ett halvt år räknar hon 

med att hennes doktorsavhandling om hemlösas 

tandhälsa ska vara klar. 

NÄSTAN ALLA HON undersökt är drogmissbrukare. 

Missbruket i sig skapar fler hål, bland annat 

på grund av muntorrhet, berättar hon. Men 

alkohol är det som skadar tänderna mest beroende 

på att den mängd många intar är så stor. I 

genomsnitt har de besökt en tandläkare vart sjätte 

år, och i genomsnitt hade de totalt 18 tänder jämfört 

med 28 – 32 som är det normala. 

De flesta som har större skador får proteser 

istället för implantat. De sociala myndigheterna 

betalar oftast bara för proteser, eftersom det är 

billigast. 

– Men det är ett kortsiktigt tänkande, i läng- 

den skulle kostnaderna bli mindre med regelbundna 

besök där tänderna lagas, säger Patricia. 

Den första undersökningen vid mottagningen 

är kostnadsfri. Därefter tar man fram ett 

kostnadsförslag som socialtjänsten får ta ställning 

till. 

Barriärerna till en god tandvård är många. 

Många söker inte vård själva under aktiva 

missbruksperioder. 

– Vi hjälper många med att kontakta socialen 

och föra deras talan, berättar hon. Men det saknas 

också kunskap inom tandvården kring hur 

man bemöter hemlösa, anser hon. 

– Hepatit C-smittade och HIV-positiva jag 

intervjuat säger att de inte kan berätta att de är 

smittade för en vanlig tandläkare. ”På en mottagning 

blev de så obekväma att de inte ens ville 

ta i mig med tång”, berättar en person hon 

intervjuat. 

TANDLÄKARMOTTAGNINGEN är ett samarbetsprojekt 

mellan Odontologiska institutionen vid 

Karolinska institutet och Stockholms läns landsting, 

som startade 2002 och pågår till och med 

december 2005. 

– Därefter vet vi inte vad som händer, vi vill 

att den ska bli permanent fram till dess att vi inte 

behövs längre, fortsätter Patricia. Det finns ingen 

som för de hemlösas talan, därför måste vi forskare 

göra det. Men folk börjar få upp ögonen 

för hur gräsligt den här gruppen har det. Målet 

är att alla tandläkare ska veta att de får betalt och 

att de behandlar alla lika. 

Om Patricia fick välja skulle kostnaderna för 

tandvård ingå i den allmänna sjukförsäkringen. 

– Åtminstone skulle någon form av försäkring 

behövas. Barntandvården finansieras ju av 

staten, och vi har lämnat ett förslag till politikerna 

i landstinget om att ett liknande system 

även borde gälla för de hemlösa. 

YTTERLIGARE EN tandläkare förutom Patricia 

arbetar deltid vid mottagningen. Betalt får hon 

inom ramen för sin doktorandtjänst vid tandoberoende 

4/2004

Patricia de Palma anser att alla borde ha rätt till en god tandvård. 

läkarhögskolan. Kollegan får betalt av landstinget. 

Både tandläkar- och tandsköterskestuderande 

och de som ska bli tandhygienister hjälper till i 

studiesyfte. Modern utrustning för omkring en 

miljon kronor har de fått låna från institutionen. 

Bara under det första året behandlades 500 

patienter. Patricia anser att två tandläkartjänster 

på heltid skulle behövas för att möta efterfrågan. 

I dag finns dock personal vid mottagningen 

som kan svara på frågor och ge råd, alla dagar i 

veckan. 

IDÉN TILL MOTTAGNINGEN fick hon vid ett öppet 

hus för hemlösa på tandläkarhögskolan våren 

2001. 

– Det blev populärt, kolleger och studenter 

ställde upp gratis, och genom de öppna hus vi 

sedan haft har jag fått kontakt med de flesta som 

ingår i forskningen. 

Det fanns de på tandläkarhögskolan som 

rynkade på näsan över att hemlösa bjöds in till 

gratis tandvård, och som är mer intresserade av 

traditionell forskning, men hon har ett bra stöd 

av ledningen, säger hon. 

– Och så är jag envis, det måste man vara, för 

att driva igenom en sådan här sak. Jag är ju kvinna 

och invandrare och skulle väl egentligen varit städerska 

idag om jag inte varit så envis av naturen. 

Patricia kommer ursprungligen från El Sal- 

vador och kom till Sverige som politisk flykting 

tillsammans med sin man för tretton år sedan. 

Mannen förföljdes för att han arbetade för att 

fattiga bönder skulle få lära sig att läsa. 

I hemlandet fick hon ett stipendium som 

gjorde att hon kunde utbilda sig till tandläkare. 

– Min mormor var kaffeplockare, berättar 

hon, och jag lärde henne läsa. Mina föräldrar 

hade hus och bättre arbeten, men jag har sett de 

sociala orättvisorna i El Salvador och vill inte se 

dem här, säger hon. Någon tandvård existerar 

knappt förutom för de riktigt rika. Det finns viss 

barntandvård, men inte mer och absolut inga 

allmänna försäkringar som täcker kostnaderna. 

TANDVÅRD FÖR HEMLÖSA bedrivs sedan en tid 

också i Göteborg av Stadsmissionshälsan i samarbete 

med Praktikertjänst. I Malmö förs samtal 

mellan Stadsmissionshälsan och Region Skåne 

om att starta, men något konkret startdatum 

finns inte ännu. I Umeå har tandläkarstuderande 

och kommunen samarbetat under hösten 

för att ge hemlösa tandvård. Det finns numer 

även ett nätverk för dem som vill organisera tandvård 

för hemlösa. Information om det kan fås 

av Lars Frithiof eller Patricia de Palma vid 

odontologiska institutionen vid Karolinska institutet. 

(Mejladress: lars.frithiof@ofa.ki.se eller 

patricia.de.palma@ofa.ki.se). 


spridda tankar 

18 

Hemliga Mollgan på 

socialdepartementet 

ALFONS ÅBERG HAR en hemlig, 

osynlig kompis som heter Mållgan. 

Mållgan är alltid jättesnäll och 

finns alltid till hands när Alfons 

pappa inte har tid att leka med 

Alfons. Det är bara en sak som 

inte är så bra med Mållgan. När 

de stora grabbarna börjar bråka 

med Alfons i lekparken så försvinner 

Mållgan upp i rök och Alfons 

får klara sej själv. Viktor däremot, 

det är en verklig vän, och när det 

blir slagsmål i sandlådan ibland 

då finns alltid Viktor där och hjälper 

Alfons. 

PÅ SOCIALDEPARTEMENTET 

sitter en minister som heter Mollgan. 

Han är också osynlig och 

faktiskt lite hemlig. Ja ibland kan 

man undra om han någonsin 

har funnits. Mollgan ska bry sej 

särskilt mycket om alla Alfonsar 

som sitter på parkbänken eller bor 

i kojor i skogen eller som tigger 

veckopeng på tunnelbanan. Det 

är bara det att Mollgan nästan 

aldrig har varit ute i lekparken. 

Han har suttit inne i skolan hela 

tiden och jobbat med elevrådet 

och nu har han blivit minister. 

NÄR DE STORA grabbarna, 

Fredda Reinfeldt och Thompa 

Bodström, har slagsmål om hur 

hårt och länge de vill låsa in 

Alfonsar som inte gör som de stora 

grabbarna vill, då smyger sej Mollgan 

undan och går liksom lite upp 

i rök och sysslar med folkhälsa istället 

för socialtjänst. För Mollgan 

tycker inte om bråk. Han är 

inte lika tuff och gapig som stora 

grabben Bodström. Mollgan är 

nästan lite rädd för Stor-Thomas 

trots att de spelar i samma lag. 

En dag när de spelar fotboll i 

korridoren får Stor-Thomas till 

ett riktigt stolpskott om att bygga 

en superfängelsekoja för alla 

Alfonsar som försöker vara tuffare 

än han. Mollgan vill inte vara 

sämre. Han vill imponera på Stor- 

Thomas: 

– Och vet du vad jag ska bygga 

då, Thompa! Jag ska bygga en 

tvångsvårdshåla och den ska vara 

minst lika svår att rymma ifrån 

som din superfängelsekoja! 

– Ja men mina murar kommer 

vara tjockare, kontrar Thomas, 

och dessutom ska jag och 

Fredda ha två stora käppar i händerna 

så att ingen vågar rymma! 

– Det tänker väl jag också ha! 

försvarar sej Mollgan och har liksom 

glömt bort att det var Alfons 

han skulle bry sej särskilt mycket 

om. Det är ju lätt att det blir så 

när man vill vara med och leka 

med de stora pojkarna! 

TÄNK OM MOLLGAN hade varit 

mer som Viktor, en verklig vän. 

Då hade det varit lättare för Alfons. 

Då kanske han hade diskuterat 

mer om att göra själva lekparken 

säker och rolig. Han hade 

reparerat alla dom där trasiga 

näten, tagit bort alla fällor och alla 

hade fått vara med och leka. Men 

det är de stora grabbarna som 

bestämmer och de är mer intresserade 

av fängelsekojor än att 

bygga säkra klätterställningar. 

Och när någon ramlar ner: Ja, då 

skrattar dom bara! Men när dom 

gör det, då känner Mollgan att 

han liksom vill gå upp i rök för 

han vet att han borde säga åt dom 

stora pojkarna på skarpen, men 

han vågar inte! Istället fortsätter 

han att gräva på sina vårdhålor: 

– De blir jättefina, säger han 

för sej själv lite tyst, det spelar ingen 

oberoende 4/2004

oll att Alfons har försökt att 

hoppa ner frivilligt i sina egna 

hålor. I mina hålor kommer Al- 

fons att stanna och trivas, trots 

att han kommer att sitta inlåst! 

Per Sternbeck 

Gunnar Ohrlander och 

hans nolltoleransgelikar 

I EN KRÖNIKA I Aftonbladet den 26 

november gör Gunnar Ohrlander ett 

stort nummer av att Rainbow Sweden 

inte längre får vara en del av det internationella 

Rainbownätverket. I samma 

krönika beskriver han hur sprutbyten 

är narkotikaliberalt och att metadon och 

subutex är narkotikaliberalt. Ja, allt som 

inte är nolltolerans är narkotikaliberalt. 

Därför kallas även tvångsvårdsminister 

Morgan Johansson för narkotikaliberal 

liksom något Gunnar Ohrlander kallar 

de fyras gäng, nämligen Socialstyrelsen, 

Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande 

rådet och Mobilisering mot narkotika. 

Ja, vem fan är inte narkotikaliberal 

om Rikspolisstyrelsen är det, kan man 

fråga sej? 

ALLVARLIGARE ÄR konsekvenserna för 

de grupperingar Ohrlander företräder. 

För orsaken till att Rainbow Sweden 

slängs ut från Rainbownätverket, men 

heller inte vill vara med, är att Rainbowrörelsen 

och kooperativet San Patrigiano 

i hög grad har börjat samarbeta 

med den italienska regimen under 

Berlusconi. Denna regering, där ju 

Berlusconis demokratiska sinne inte bedöms 

vara så stort, innehåller dessutom 

postfascister i Nationella Alliansen samt 

uppenbara rasister som Umberto Bossi 

i Lega Nord. Som av en händelse står 

denna ytterst reaktionära regering för 

precis samma narkotikapolitik som 

Gunnar Ohrlander och hans nolltoleransgelikar. 

I SVERIGE ÖKAR dödstalen för tunga 

narkomaner. I Europa minskar dom. 

Orsaken heter metadon och subutex. 

Att dessa bägge mediciner räddar livet 

på narkomaner är något fullständigt 

oväsentligt för Ohrlander. Det är inget 

av förvånas över. Människoliv har aldrig 

stått särskilt högt i kurs hos reaktionära 

fundamentalister. 

Per Sternbeck 


20 

Ett liv efter fän 

oberoende 4/2004

gelset? Under 

Från vänster: Mille 

Rönblad, Eva Gussing 

och Annika Öberg. 

två veckor i oktober höll 

RFHL i en kvinnokurs vid 

kriminalvårdens kursby 

Gruvberget i närheten av Bollnäs. 

Fem kvinnor fick möjlighet att 

koppla av från sina anstalter, 

hämta kraft och fundera över framtiden. 

Tre av deltagarna var mycket 

kritiska till förhållandena på 

Hinseberg där de sitter. Kritik 

som anstaltsledningen tillbakavisar. 

EVA GUSSING OCH Mille Rönnerblad från 

RFHL:s Stockholmsavdelning ansvarade för 

kursen. 

– Vi ville ge hopp och tro på framtiden och 

livet, säger Eva Gussing, när hon sammanfattar 

syftet. Med lösningsfokuserade samtal ville vi 

bland annat försöka ge hjälp att formulera planer 

och mål för livet efter fängelsevistelsen. Svårigheter 

som framkom var problem med att få 

bostad, stöd och behandling – eller någon hjälp 

överhuvudtaget. 

Men tjejerna hade ett varierat program, 

med promenader, utflykter, avslappningsövningar, 

föreläsningar, skönhetsvård med 

mera. Sonja Wallbom, RFHL:s ordförande, 

kom på besök och talade om kvinnofrågor, 

och Magnus Hörnqvist, även han från RFHL, 

talade om kriminalvården och om FRIO, 

förtroenderådens riksorganisation. Annika 

Öberg, praktikant på Emeagruppen i Stockholm, 

som bland annat arbetar med stöd åt 

kvinnor med ett förflutet med droger och 

fängelsevistelser, berättade om 12-stegsmodellen. 

– För många verkar det inte finnas någon 

som någon gång under fängelsevistelsen ser till 

hela människan, säger Eva Gussing. 

SAMTLIGA DELTAGARE var överens om att det 

var skönt att komma ifrån vardagen på anstalten. 

– Här har jag kunnat se att jag gjort så mycket 

positivt i mitt liv, trots att jag suttit i fängelse de 

senaste åren, säger Maria som sitter på 

Hinseberg, och får medhåll av flera andra. Hon, 

Ingrid och Sara, som alla sitter där, har mycket 

kritiskt att säga om Hinseberg. Både om de slutna 




22 

ETT GRÅTT LITET LIV 

Det finns en sol som lyser, 

kallt med ett gråblaskigt ljus, 

under den finns ett grått litet land, 

och där står ett gråmålat hus. 

Det grå lilla huset är ensamt 

Precis som flickan som bor däri 

Där sitter hon hela dagarna och tänker 

På saker som hon skulle kunnat bli 

– Om bara livet hade varit ett annat, 

om inte himlen alltid varit så grå 

om inte alla vägar varit så fulla med hinder 

som gjort dom så svåra att gå. 

Om inte skogarna vuxit så täta 

Så fulla av stockar törnen och ris. 

Om det inte varit för allt det där 

Då skulle hon klarat det på något vis 

avdelningarna och den öppna avdelningen 

Båtshagen. 

– Vi får absolut ingen vård, utan förvaras 

bara, säger de. 

Sara, som är yngst utgör dock ett undantag. 

Hon får regelbundet träffa en psykoterapeut. 

De sitter alla på längre straff och tror att det 

blev hårdare tag på fängelset, med mer restriktioner, 

efter polismorden i Malexander 1999. 

Aktiviteter på anstalten dras in, säger de. Det har 

blivit svårare att få ta emot besök och att få 

telefontillstånd. Utflykter har dragits in, och sedan 

något år tillbaks har också tillståndet att få 

ha fem privata klädesplagg dragits in. Numer 

måste alla intagna bära anstaltens kläder, enligt 

Ingrid herrkläder 

INGRID BERÄTTAR HUR osedvanligt nonchalant 

hon behandlats av doktorn på Hinseberg. 

– Hon gav mig beskedet att jag hade cancer 

på flera ställen i kroppen, och sen gick hon bara, 

utan att låta mig få prata vidare eller veta mer 

om saken. 

Ingrid hade tidigare haft bröstcancer och hade 

därför kontakt med en läkare utanför fängelset. 

När han fick undersöka henne sa han att det inte 

stämde, utan att hon hade en ärrbildning på 

lungorna, en förslitningsskada på ryggraden och 

systor på njurarna. 

– Vi blir överhuvudtaget ofta nonchalant be- 

– Om hon inte suttit där helt ensam 

om lyckan någon gång hade stått henne bi 

om inte turen alltid hade varit någon annans 

och smet henne alldeles förbi 

om hon bara blivit född i något annat land 

långt borta på någon annan kontinent, 

då skulle allt vara annorlunda 

Ja då skulle lyckan ha vänt. 

Och sådär sitter flickan och tänker 

Tills hon blir trött och måste lägga sig ner 

Sen sover hon en ensam och grå liten sömn 

Och drömmer om en morgondag som är lite mer 

Så drömde hon igår så drömde hon idag 

Och så drömmer hon säkert i nästa. 

Så livet det går, och det blir som det blir 

Så är det väl för det mesta. 

(Dikt skriven av en av kursdeltagarnas söner, 2004) 

handlade, fortsätter hon. Det är jobbigt att gå 

runt och bubbla av hat och ilska hela dagarna. 

Karl-Anders Lönnberg, en av tre ansvariga 

kriminalvårdsinspektörer på Hinseberg, håller 

inte med om kvinnornas bild av fängelset. 

– Det har inte dragits in på aktiviteter på anstalten, 

däremot har vi sedan ett par år delat upp 

tiderna i motionshallen för olika sektioner. De 

som deltar i behandlings- och motivationsprogram 

har till exempel vissa tider och de som 

arbetar andra. 

När det gäller utflykter berättar han dock att 

sådant som biobesök och att åka på fotboll och 

ishockey inte förekommer längre sedan ett par år. 

– Vad gäller besök och telefontillstånd har vi 

samma prövning som tidigare, men vi jobbar 

med att försöka förkorta ansökningstiderna. 

ENLIGT NYA anstaltsföreskrifter som kommit 

under hösten och som gäller för hela landet, ska 

fångar bära kriminalvårdens kläder. 

– Hittills har vi fått kläder från ett centralförråd, 

vilket kan innebära att till exempel arbetskläder 

kan vara manskläder, men vi håller 

på att ändra detta successivt. Just nu ligger mer 

kvinnliga kläder för beställning, kläder som kommer 

att höra till anstalten, säger Karl-Anders 

Lönnberg. 

– Beträffande vård och behandling ligger vi 

väl framme jämfört med många andra anstal- 

oberoende 4/2004

ter, fortsätter han. Vi har 10 platser i 12-stegsprogrammet, 

10 platser för nationella påverkansprogram 

och 18 platser på motivationsavdelningen. 

Behovet brukar inte vara större än att 

de räcker. Vi har dessutom en psykiater som bedömer 

vem som ska få möjlighet att gå i psykoterapi. 

Vad tror du det beror på att de vi talat 

med upplever att det knappt finns någon 

vård alls att få? 

– Det vet jag inte. Den åsikten får stå för dem. 

Hinseberg i närheten av Örebro har 107 platser 

och är Sveriges största anstalt för kvinnor. 

På Ljustadalen, en öppen så kallad motivationsanstalt 

utanför Sundsvall, råder andra 

förhållanden. Anette och Katarina, de två övriga 

på kursen, sitter där. 

– Ljustadalen är kriminalvårdens gräddfil, 

tycker Katarina, som suttit på flera andra anstalter 

tidigare, bland andra Hinseberg och 

Färingsö. 

ANSTALTEN HAR 20 platser och alla intagna deltar 

i ett grupp-program som bygger på AA:s 12stegsprogram 

under ledning av en terapeut. Dessutom 

finns en psykoterapeut som arbetar med 

enskilda samtal, som de intagna får träffa en gång 

per vecka. 

– Det här gör att stämningen på Ljustadalen 

är bra, berättar de. I gruppsamtalen får vi se 

bitar av varandra som man annars inte ser. Det 

gör att det är OK att vara ledsen och visa känslor, 

och att det inte är OK att frysa ut någon. 

– Men det är inte konstigt att sånt sker på 

andra ställen, säger Katarina. Känslorna förvandlas 

till hat om man inte får hjälp att hantera 

dem. 

Genomsnittstiden för vistelsen på Ljustadalen 

ligger på tio månader till ett år. På Hinseberg 

sitter främst långtidsdömda. 

KATARINA ÄR 36 ÅR och har haft missbruksproblem 

sedan hon var 11. Hon har två barn 

och står utan bostad när hon friges. 

– Jag har varit drogfri under hela vistelsen på 

Ljustadalen och har ansökt om att få en paragraf 

34-placering på behandlingshem mot slutet 

av strafftiden, men inte fått det. Och socialen där 

jag är skriven vill inte hjälpa till med behandling 

när jag kommer ut. Nu är det bara någon månad 

kvar till muck, och sedan vet jag inte vad 

som händer. 

Hon anser dock att hon behöver hjälp för att 

klara av att hålla sig drogfri. 

Fotnot: Kvinnorna har egentligen andra namn. 

FAKTA Gruvberget 

Anstalten Gruvberget är kriminalvårdens 

kursby, en före detta skogsarbetarby cirka 

4 mil söder om Bollnäs. Byn ligger avskilt 

mitt i skogsklädd och kuperad terräng omgiven 

av många små sjöar. Vid Gruvberget 

anordnas flera olika kurser, till exempel 

föräldrakurser, friskvårdskurser, idrottskurser 

och sommar- och vintervistelser, 

men även andra mer specialinriktade kurser. 

För att få delta i en kurs krävs en strafftid 

på lägst sex månader och att det finns ett 

aktivt intresse för kursinnehållet. 

För den som vill delta i vinter- eller sommarvistelse 

krävs en minsta strafftid på fyra 

år och att minst ett år avtjänats. Kvinnor 

med en lägsta strafftid på två år kan delta i 

sommarvistelse enbart för kvinnor. För att 

få delta krävs också att den intagne skött sig 

på¨minst en normalpermission med övernattning 

på egen hand. 

Gruvberget har 12 villor avsedda för 

intagna och deras anhöriga. Det är tänkt 

att verksamheten ska främja samhörigheten 

mellan den intagne och dennes närstående, 

som i mån av utrymme får följa med. 

Det kostar inget att vara på Gruvberget 

men resorna för både klient och anhörig 

måste bekostas av hemmavarande myndighet. 

Det anordnas särskilda aktiviteter 

för barnen, som kortare vandringar, tipspromenader 

med mera. Båtar, kanoter och 

cyklar finns också att låna. Under vintern 

finns tillgång till skidor, utrustning för 

vinterfiske och ibland möjlighet att åka 

hundspann mm. I Gruvberget finns även 

gemensamhetsutrymmen, kurslokaler, och 

motions- och fritidslokaler. 

Roland Sjöberg från RFHL i Lund håller 

varje vår i motivationsveckor på Gruvberget 

för både kvinnor och män. Veckorna 

syftar till att öka medvetenheten och 

kunskapen kring processen att sluta med 

droger. RFHL räknar med att ansvara för 

den speciella kvinnokursen även 2005. Mer 

information om Gruvbergets program 

och antagningsregler kan fås vid varje anstalt. 

Telefonnumret till Gruvberget är 

0278 – 74 43 00. 


24 

Text: 

Per Sternbeck SCEN 1: VAD SÄGER STATSMINISTERN? 

”De hot som vi förut såg riktas mot oss var 

många gånger yttre hot riktade mot vårt land 

från andra länder. De hoten finns inte i dag. De 

är borta. Vi lever på så sätt i en säkrare värld. De 

nya hot vi ser är inre hot, hot som finns i vårt 

eget land, träffar vår egen vardag och ökar 

otryggheten.” 

Statsminister Göran Perssons inledningstal i 

riksdagens partiledardebatt 21 januari 2004 

SCEN 2: VAD SÄGER DET LOKALA 

BROTTSFÖREBYGGANDE RÅDET? 

Det inre hotet flyttar till en parkeringsplats invid 

Ältasjön, avskilt belägen mellan Stockholmsförorterna 

Skarpnäck och Älta. Mellan 5 och 10 

bostadslösa personer parkerar sina slitna husvagnar 

på en asfalterad plan långt ifrån bebyggda 

områden. De kan inte störa någon boende i närheten 

eftersom det inte bor någon i närheten. 

Trots det börjar klagomålen komma: 

”Vi har reagerat över ökad otrygghet och över 

den miljöfarliga verksamhet som har fått pågå 

vid Kasbyvägen, som kabelbränning, lagring av 

bilbatterier och tomma gasoltuber. Dessutom 

sker uppställning av fordon, som sannolikt inte 

är i bästa skick. Antalet egendomsbrott har ökat 

markant i området under året. Här har skapats 

ett ’mini-Christiania’, och politikerna har suttit 

på åskådarplats”, säger Leif Holmgren som sitter 

i Samverkansgruppen Skarpnäck, det lokala 

brottsförebyggande rådet. 

DN, 4 november 2004 

SCEN 3: VAD SÄGER 

SOCIALDEMOKRATERNA? 

I teorin: 

”Sverige ska vara ett land där alla människor 

kan leva ett rikt och utvecklande liv. Ingen ska 

lämnas utanför. Vi vill täta maskorna i samhällets 

skyddsnät och ge bättre stöd åt hemlösa. 

Frågan om allas rätt till en god bostad berör 

själva grunden i välfärdssamhället och principen 

om alla människors lika rätt.” 

Socialdemokraternas hemsida om Hemlöshet 

Men alltså inte just i det här specifika fallet: 

”Vi tolererar inte bosättningar med kriminalitet 

och hantering av droger och stöldgods”, 

konstaterar Monika Lindh (s), ordförande i 

Skarpnäcks stadsdelsnämnd . 

Men Ola Jörgensen, närpolis vid Globen, säger 

att uppgifterna om att ökade inbrott skulle 

bero på de hemlösa är grundlösa: 

”Det är jättefarligt att peka ut grupper på det 

här sättet. Vi har absolut inte hittat några kopplingar 

mellan dem och inbrott.” 

SvD, 10 november 2004 

SCEN 4: VAD SÄGER HISTORIKERNA? 

”Det dominerande temat i debatten om den sociala 

frågan från 1820-talet och fram till 1870talet 

är föreställningen om ”underklassens farlighet”. 

Underklassen uppfattades som moraliskt 

farlig eftersom den ansågs ägna sig åt kriminalitet, 

fylleri, otukt, olydnad, lättja, lösdriveri etc.; 

ekonomiskt eftersom den låg samhället till last; 

socialt och politiskt eftersom den utgjorde ett hot 

mot samhällets grundvalar och en fara för bön- 

oberoende 4/2004

derna och andra egendomsägande klasser. Historikern 

Birgit Petersson (1983) menar att denna 

typ av uppfattning ledde fram till krav på polisiära 

åtgärder, sträng uppsikt, en noggrann kontroll 

av underklassen, dvs. de fattiga i samhället.” 

Hemlöshetskommittens historieskrivning 

SOU 2000:14, 31 mars 2000 

SCEN 5: VAD SÄGER VÄNSTERPARTIET? 

I teorin: 

”Stockholms hemlösa har berövats mycket 

av det som ger livskvalitet: arbete, bostad, socialt 

nätverk och ofta också människovärdet. För 

vänsterpartiet är alla människors lika värde självklart. 

För att hemlösa ska få en bättre tillvaro 

handlar det både om kommunala beslut och 

ekonomiska resurser, men också om vardagssolidaritet 

och om att inte ta ifrån människor 

ansvaret för sitt eget liv.” 

Vänsterpartiet Stockholms stads hemsida 

Men alltså inte just i det här specifika fallet: 

”Jag har tidigare sagt att vi inte vill ha några 

kåkbostäder. Jag har sett hur stökigt och skitigt det 

blir och så kan vi inte ha det. Sedan har jag mottagit 

telefonsamtal från personer som säger att de känner 

sig hotade och är rädda för de hemlösa. Sant 

eller falskt, jag måste ta hänsyn till deras känslor.” 

Margareta Olofsson (v) socialborgarråd i 

Stockholm, Stockholms Fria Tidning 19/11 


26 

SCEN 6: VAD SÄGER KRONOFOGDEN? 

”Situationen är ohållbar, det är beklämmande 

att berörda politiker och förvaltningar inte kan 

skapa hållbara lösningar. Som det är nu flyttas 

problemen runt”, säger Leif Lindholm på 

kronofogdemyndigheten. 

”I december 2003 bröts ett läger på Högdalstoppen, 

efter Ältasjön står närmast en parkeringsplats 

på Sofielundsvägen vid Dalens sjukhus på 

tur. Där ska sex personer avhysas på begäran av 

Stockholms läns landsting, som är markägare. 

Tidigare i år hade vi ett ärende på Järvafältet, ja så 

håller det på”, säger Leif Lindholm. 

DN 10 november 2004 

”Man kan alltid diskutera vad som är tillräckligt, 

men jag tycker att vi bör fortsätta med det vi 

gör” 

Margareta Olofsson (v), socialborgarråd , 


SCEN 7: VAD SÄGER EN POLITIKER SOM 

VILL VARA ANONYM? 

”I våras diskuterade vi husvagnsfrågan i majoriteten. 

Jag tycker att det är ett groteskt resonemang 

som förs! Det går ut på att hemlösa är 

kriminella missbrukare, och att sådana ska ha 

det så besvärligt som möjligt för att pressas till 

anpassning. Förslag om bajamajor och container 

möttes med anklagelser för att man var ’en 

sån’ (i värsta fall ’en fascist’) som tyckte att ’vissa 

människor skulle leva utanför samhället’ och inte 

riktigt dög. Dessutom ansågs det att det skulle 

bli ’ett nytt Christiania’. För min del tror jag att 

om folk skaffar husvagn och ber om en container 

att slänga soporna i, så försöker de leva ett 

värdigt liv så gott de kan. Och även om det finns 

destruktiva inslag i mångas liv så behöver man 

inte fixera sig vid det.” 

Anonymt brev till Föreningen Stockholms 

hemlösa från en politiker i Skarpnäcks stadsdelsnämnd 

efter avhysningen 

SCEN 8: SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT FÅ EN 

SOPCONTAINER? 

”Avhysningen gick lugnt till. De flesta hemlösa 

hade gett sig av och i går eftermiddag stod bara 

en husvagn kvar. 

– Nu ska vi städa av området. Vi uppskattar 

det till runt 30 kubikmeter sopor, säger Mats 

Berglund, park- och gatuingenjör vid Skarpnäcks 

stadsdelsförvaltning.” 


oberoende 4/2004

”– Vi vill inte ha det så här skitigt runt omkring 

oss, men hur mycket vi än tjatar och ber så får vi 

inte hit någon sopcontainer, de säger bara att de 

inte kan stödja olagligheter. Folk tror att vi inte 

bryr oss om miljön där vi bor. Men vi vill varken 

vara lortiga eller bo på en sophög. Vi är vanliga 

människor vi med, om inte annat så har vi varit 

det.” 

Hemlös kvinna i Snösätra, Stockholms Fria 

Tidning 19/11 

SCEN 9: GÖRAN PERSSON 

VISAR OSS SIN KÄRLEK 

”En sak är säker. Vi ska inte misslyckas i kampen 

mot våld, kriminalitet, osäkerhet och 

otrygghet därför att vi har bristande resurser.” 

”Inga resurser i världen kan vända en sådan 

utveckling om det inte också finns ett engagemang 

från mig och från dig. Att säga ifrån ibland, 

att visa att någon har passerat en gräns 

som vi inte accepterar att man passerar, att bry 

sig, att visa engagemang i sin nästa är också att 

visa kärlek.” 

Statsminister Göran Perssons inledningstal 

i riksdagens partiledardebatt 21 januari 

2004 

SCEN 10: DEN NYA 

FÖRDELNINGSPOLITIKEN 

”Resurserna finns. De ska omfördelas. Med 

ökade krav på oss själva som individer ska vi 

tillsammans ta upp kampen mot den växande 

inre otryggheten.” 

Statsminister Göran Perssons inledningstal i 

riksdagens partiledardebatt 21 januari 2004 

”I våras lades Turebergsskolan i Sollentuna ned under 

stora protester. Nu planeras ett stort häkte på 

platsen. Boende på närbelägna Malmvägen ogillar 

förslaget, men ansvarig politiker ser bara fördelar.” 

DN, 20 november 2004, 20:46 

EPILOG: 

”Vi vill inte ha några kåkstäder och därför kommer 

vi oförtrutet att arbeta vidare med att erbjuda 

boende” 

Margareta Olofsson i DN, 10 november 2004 

”Enligt stadens egna utredare finns det i dag cirka 

3.370 hemlösa. De senaste två åren har det skapats 

191 nya platser för hemlösa i egen regi eller 

i samarbete med organisationer.” 

DN, 10 november 2004 


28 



Rena sprutor krav 

på ”brukardagen” 

Svenska brukarföreningen för hjälp åt narkotikaberoende har funnits i 

två år. Den första november hölls en manifestation, ”brukardagen”, på 

Sergels torg i Stockholm till minne av dem som gått bort på grund av 

narkotikamissbruk. Manifestationen ska återkomma varje år är det tänkt. 

Före årsskiftet räknar föreningen med att ha 1 500 medlemmar. 

GUNNEL ANJELING, ordförande i sektionen 

brukarföreningens anhöriga, läste en dikt vid 

manifestationen och berättade efteråt att många 

föräldrar från hela landet ringer henne för att få 

tala om sin situation. 

– Det är en oerhörd lättnad för många att få 

prata med någon som själv vet hur det känns att 

ha ett missbrukande barn, säger hon. 

Björn Hjerdin, styrelseledamot i brukarföreningen 

och ordföranden Berne Stålenkrantz 

framförde ett par av föreningens huvudkrav: Individuellt 

anpassad sjukvård på samma villkor 

som för icke-missbrukare, och att man ska få rätt 

att vara med och utforma sin egen behandling. 

Insyn i metadon- och subutexprogrammen för 

att rättssäkerheten ska kunna bevaras, liksom rätt 

till rena sprutor för sprutnarkomaner och avkriminalisering 

av bruket av narkotika. 

– Vi finns representerade i en samverkansgrupp 

inom Stockholms läns landsting och även 

inom beroendevården här i Stockholm, berättade 

Berne Stålenkrantz, och har även varit remissinstans 

för bland annat Socialstyrelsen, 

Läkemedelsverket och LVM-utredningen. 

ÄVEN IMAMEN Abd al Haqq Kielan, ordförande 

i Svensk-islamska samfundet, deltog i manifestationen. 

– Också vår grupp är utsatt för narkotikaproblemet. 

Det har bara blivit värre med tiden. 

Kriminaliseringen av missbruket har bara fött 

annan kriminalitet, sa han. 

En tyst minut till minne av dem som inte 

lever längre på grund av sitt missbruk hölls också. 

Svenska brukarföreningens webbadress är: 

www.svenskabrukarforeningen.com 

oberoende 4/2004

Sydafrika, HIV och 

läkemedelsbolagen 

HIV och AIDS i Sydafrika utgör ett enormt hot mot allt ifrån utveckling 

och produktivitet till familjesammanhållning och livskvalitet. HIV/AIDS 

går ännu inte att bota, men med hjälp av bromsmediciner kan livet hos 

en infekterad person förlängas. 

Text: 

Linn Hjort 


30 

SYDAFRIKA HAR världens största antal HIVpositiva 

medborgare, men mycket få har tillgång 

till medicinering. Det är skälet till att organisationer 

som Treatment Action Campaign (TAC) 

bildats, vars huvudkrav är att regeringen måste 

se till att bromsmediciner görs tillgängliga för 

alla med behov. 

HIV/AIDS är inte bara en epidemi som bryter 

ner samhällsstrukturer, minskar produktion, 

underminerar utveckling och, framförallt, skapar 

ett enormt lidande bland miljontals människor 

världen över. Smittan kan också betyda 

vinster for multinationella läkemedelsföretag, 

som cyniskt utnyttjar de regler världshandelsorganisationen 

(World Trade Organisation, 

WTO) satt upp för att underlätta deras profitjakt. 

1994, samma år WTO skapades, antogs 

TRIPS-avtalet. TRIPS står for Trade Related 

Intellectual Property Rights – handelsrelaterade 

intellektuella rättigheter – och är ett system som 

skyddar företags patent. 

Ett företag som tar patent på en produkt har 

inom en viss period monopol på marknadsföring 

och försäljning av den produkten. Det innebär 

att den kan säljas till vilket pris som helst 

eftersom konkurrens effektivt har blivit förhindrad. 

Även läkemedel innefattas av TRIPS -avtalet, 

och det är ett stort problem för alla länder som 

vill köpa, producera och distribuera billiga 

bromsmediciner. 

”Det här gynnar enbart läkemedelsföretag 

och hjälper inte alls fattiga, sjuka människor i 

utvecklingsländer,” var den brittiska välgörenhetsorganisationen 

Oxfams kommentar till 

TRIPS effekt på medicinpriser och tillgänglighet. 

DET ÄR NATURLIGTVIS de länder i syd – främst 

södra Afrika – med det högsta antalet HIV positiva 

medborgare som har mest att vinna på låga 

priser på bromsmediciner och förmånliga 

handelsvillkor. Enligt TRIPS kan patent kringgås, 

till exempel om en regering hävdar att dess 

land befinner sig i en nationell nödsituation. Men 

försök att få ner priser på patenterade läkemedel, 

till exempel genom att importera dem billigare 

från länder som inte skrivit under TRIPSavtalet 

på vissa läkemedel, eller genom inhemsk 

produktion av de nödvändiga medicinerna, möts 

oftast av hot om handelssanktioner. 

Multinationella läkemedelsföretag pressar 

regeringar i västvärlden att anta lagar och regler 

som gör det svårt för fattiga länder att skaffa 

billiga mediciner, och då de tio största läkemedelsföretagen 

tillsammans omsätter över tusen mil- 

jarder kronor per år har de ett stort inflytande 

över hemländernas handelspolitik. USA är drivande 

i påtryckningar på fattiga länder, men andra 

regeringar i väst sluter ofta upp och kräver 

att TRIPS efterföljs. 

1997 antog Sydafrikas parlament en lag som 

vilade på rätten att importera och producera billiga 

läkemedel i en nödsituation. Framförallt var 

det bromsmediciner som behövdes. Vid den tiden 

var runt fyra miljoner sydafrikaner HIVoberoende 

4/2004

infekterade, och nära en halv miljon barn hade 

blivit föräldralösa på grund av sjukdomen. ”Om 

det fallet inte utgjorde en ‘nationell nödsituation’ 

som tillåter patenträttigheter att bli kringgångna 

för att skaffa billiga mediciner, då är det svårt att 

veta vad som gör det”, menade Oxfams Kevin 

Watkins. 

MEN TROTS ATT SYDAFRIKA använde sig av en 

TRIPS-klausul som ger möjlighet att överskrida 

patenträttigheter, hotade USA med att sätta in 

handelssanktioner. EU avrådde kraftigt från att 

anta lagen, och hävdade att lagen skulle skada 

den europeiska läkemedelsindustrin. 39 läkemedelsföretag, 

inklusive jättar som Pharmacia & 

Upjohn, Glaxo Wellcome och Boehringer- 

Ingelheim, drog 1998 Sydafrikas regering inför 

rätta för överträdelse av TRIPS regler och Sydafrikas 

patentlagar. 

”Jag tycker att läkemedelsföretagen exploa- 


32 

terar situationen i länder som Sydafrika – och i 

andra utvecklingsländer – eftersom de kräver priser 

som ligger bortom vad en vanlig HIV/AIDSinfekterad 

kan betala. Det är helt fel och måste fördömas”, 

sade före detta president Nelson Mandela. 

Massiva protester, i Sydafrika och världen över, startade. 

260 000 människor från 130 olika länder skrev 

under en petition som krävde att läkemedelsföretagen 

tar sitt ansvar och sätter människoliv före 

vinster. Efter fyra bortslösade år, då regeringen var 

hindrad att inköpa billiga bromsmediciner, drog 

de 39 företagen tillbaka stämningen, framförallt på 

grund av den proteststormen. 

SYDAFRIKAS REGERING stod emot läkemedelsbolagen 

i striden om patenträttigheter, men på 

hemmaplan har grupper som TAC, tillsammans 

med fackföreningar och andra rörelser, tvingats 

pressa regeringen till att utarbeta en nationell plan 

för att så småningom se till att alla som behöver 

får tillgång till bromsmediciner. En sådan plan 

antogs den 19 november 2003. 

Avtal slöts i december samma år med två jätteföretag 

att tillåta andra företag att producera och 

sälja bromsmediciner. Effekter kan ses i exemplet 

med läkemedlet AZT. Priserna var beräknade att 

sjunka från 582 sydafrikanska rand per person och 

månad för den patenterade medicinen, ner till under 

100 rand för den billigare versionen. 

Hur mycket billigare kan då medicin bli som 

inte täcks av patent? De tabletter som bland annat 

behandlar svampbildning – en bieffekt av 

HIV/AIDS – som aktionsgruppen TAC illegalt 

importerade som en del av sin kampanj för billiga 

bromsmediciner år 2001 visar på enorma 

prisskillnader. 5000 tabletter hämtades av TAC:s 

representanter från Thailand. Priset per patenterad 

tablett – ägd av företaget Pfizer – är 90 kronor. 

TAC köpt de tabletter som tillverkades i 

Thailand för runt en och femtio. 

ENLIGT LÄKARE UTAN Gränser kan en kombination 

av bromsmediciner som inte är patenterade 

kosta ner till 3 procent av priset på patenterad 

medicin såld i rika länder. I ett land som Sydafrika, 

med över 40 procents arbetslöshet och 

minimalt – om något – arbetslöshetsunderstöd 

är den prisskillnaden enorm. På den norra delen 

av jordklotet är den offentliga sektorn mycket 

mer utvecklad än i syd, där människor måste 

betala mer för sin hälsovård ur egen ficka. 

Medicinkostnader är vanligtvis den största 

utgiften för hälsovård bland familjer i utvecklingsländer. 

Dyra mediciner slår därmed direkt 

och hårt mot de allra mest sårbara i samhället: 

sjuka människor med liten – om någon – inkomst, 

utan skydd av en välfärdsstat. 

HIV/AIDS beskrivs inte sällan som en katastrof. 

”HIV/AIDS-epidemin är ett av de största hoten mot 

södra Afrika idag,” skrev aktionsgruppen för södra 

Afrika, ACTSA, redan år 2000. Matproduktion, utbildning, 

sjukvårdssystem och trygghet för barn, är 

bara några områden som hotas av HIV/AIDS. När 

allt fler blir sjuka och dör så många år tidigare än de 

skulle gjort utan HIV-infektion trasas hela samhällen 

sönder. Bromsmediciner botar inte syndromet 

och stoppar av sig själva heller inte spridningen, men 

de kan hjälpa till att låna många års liv och hälsa till 

miljoner människor och deras familjer världen över. 

I praktiken betyder läkemedelsbolagens vinstintresse 

att människor förvägras dessa år. 

FAKTA HIV/AIDS i Sydafrika 

Enligt den Sydafrikanska regeringens statistik 

kommer HIV/AIDS troligtvis att ligga 

bakom hälften av alla dödsfall år 2005. Andra 

uppskattningar visar att medellivslängden 

hos sydafrikaner kommer att sjunka ner 

till mellan 45 och 50 år – en minskning från 

medellivslängden 63 år 1990, och en betydande 

faktor bakom denna utveckling är 

HIV/AIDS. Runt 5,3 miljoner sydafrikaner 

är idag smittade med HIV. 

FAKTA Bromsmediciner 

Bromsmediciner botar inte HIV/AIDS, och 

de måste användas i samband med 

preventiva åtgärder – utbildning, fattigdomsbekämpning 

och ökad jämställdhet mellan 

män och kvinnor – för att minska spridning 

och negativa effekter av HIV/AIDS. 

Men för dem som redan bär på viruset kan 

bromsmediciner – svåra bieffekter till trots – 

betyda liv och kraft för flera extra år. Medicinerna 

minskar mängden HIV i blodet och 

förhindrar dupliceringen av HIV. De kan 

också hindra att HIV överförs från en gravid 

kvinna till hennes ofödda barn, och om de tas i 

tid kan de förebygga HIV-smitta hos en person 

som utsätts för risk. 

I västvärlden har bromsmediciner använts 

mycket framgångsrikt, men för de många som 

lever med HIV och AIDS i utvecklingsländer 

är de onåbara – priserna är satta långt högre 

än vad som är överkomligt för den fattiga 

majoriteten. Sydafrika är inget undantag. 

oberoende 4/2004

FARLIGA ABORTPILLER? 

USA Amerikanska läkemedelsövervakaren 

FDA utfärdade i mitten 

av november en varning för 

abortmedlet RU-486. Kritiker 

jämför med Vioxx-skandalen, och 

menar att varningen mer handlar 

om pengar och abort än om 

medicinska risker. 

Biverkningar av Vioxx, som 

hjärtattack och slaganfall, dödade 

uppemot 28 000 reumatiker. 

FDA varnades upprepade 

gånger under två år innan medlet 

stoppades, och chefer inom 

tillverkaren Merck stoppade en 

studie om eventuell överdödlighet 

redan år 2000. I kontrast har 

hittills två kvinnor dött av infektioner 

efter att ha behandlats med 

RU-486. 

Merck är en stor bidragsgivare 

till det republikanska paritet, och 

den religiösa högern har fört en 

stor kampanj för att få RU-486 

förbjudet. 

BESPRUTNINGSSKADOR 

AFGHANISTAN Boende i Nangarharprovinsen 

uppger att amerikanska 

plan flygbesprutar 

valmoodlingar. Samtidigt rapporterar 

läkare i provinsen en 

ökad förekomst av hudsjukdomar 

och andningsproblem, särskilt 

hos barn. Rapporterna liknar 

dem som kommit från 

Colombia och Ecuador efter 

flygbesprutningar av cocabusken 

i amazonas. 

USA:s ambassad och en talesman 

för landets president Hamid 

Karzai förnekar att besprutningar 

genomförs. Afghanistan är 

världens största heroinproducent, 

och enligt nyligen offentliggjorda 

FN-siffror är 

valmoodlingen i landet 64 procent 

större i år än förra året. 

MER AMFETAMIN TILL BARN 

USA Den legala produktionen av 

Ritalin och andra amfetaminliknande 

preparat ökar starkt i 

USA. 1993 producerades 5 ton, år 

2002 producerades mer än fyra 

gånger så mycket. 

Preparaten förskrivs till barn 

med diagnosen ADHD. Läkemedelsindustrin 

och industrifinansieradepatientorganisationer 

marknadsför preparaten 

hårt, trots att den största oberoende 

studie som genomförts – the 

MTA Follow Up Study – visar att 

preparaten saknar långsiktiga effekter, 

att preparatens beteendeförändringar 

lika väl kan uppnås 

med terapi, och att barnens tillväxt 

minskar med strax över två 

centimeter per år. 

BRYTER MOT HIV-PATENT 

BRASILIEN HIV-infekterade i Brasilien 

medicineras gratis med tretton 

olika bromsmediciner. Idag 

tillverkas åtta av dem i landet. 

Kostnader för de fem mediciner 

som importeras utgör 85 procent 

av den totala budgeten för AIDSprevention. 

Därför kommer andelen inhemska 

mediciner att ökas till tolv 

under nästa år. Den högsta ansvariga 

för AIDS-prevention i 

Brasilien, Pedro Chequer, säger till 

BBC att de skenande kostnaderna 

gör att behandlingen av de infekterade 

bara kan fortsätta om patenterad 

medicin kopieras. 

FÖRSTA METADONPROGRAMMET 

IRAN Vid Persepolis Centre i södra 

Teheran får 200 heroinister sin 

dagliga metadontablett. Centret 

är det första i sitt slag. Det drivs 

på frivillig basis, och många av 

de anställda är tidigare missbrukare. 

Det öppnades därför att 

HIV sprider sig snabbt bland 

heroinisterna i den iranska huvudstaden. 

Enligt programmets 

föreståndare, Dr Bijan Nasirimanesh, 

är fem procent av dem som 

sprutar sig i landet HIV-positiva. 

Förutom metadon delar 

centret ut kondomer, rena sprutor 

och nålar. Dessutom får 

missbrukarna hjälp att sluta. Be- 

hovet är stort, ytterligare 300 personer 

väntar på att skriva in sig, 

men Persepolis har varken plats 

eller pengar till att hjälpa fler. 

MER MARIJUANA I LONDON 

ENGLAND Sedan innehav av marijuana 

gjordes till ett mindre allvarligt 

brott i januari i år har beslagen 

ökat med 29 procent, samtidigt 

som gripandena minskat 

med 54 procent, uppger brittisk 

polis. Enligt polisen är det ett tydligt 

tecken på att de nya lagarna 

lett till att drogbruket ökat. 

STOPP FÖR COCA-UTROTNING 

BOLIVIA Konflikten mellan cocaodlare 

och militär i Chapare i 

Bolivia trappades ner i slutet av 

oktober, då landets regering gick 

med på att stoppa tvångsutrotningen 

under ett år, samtidigt 

som en studie av behovet av 

legal coca genomförs. 

Beslutet hälsades med tillfredsställelse 

av coca-odlarnas ledare 

Evo Morales, men kritiserades 

skarpt av den amerikanska 

ambassadören. USA har varit drivande 

bakom konflikten, som lett 

till upprepade uppror och krävt 

tiotals dödsoffer. 

FORTSATT KOKAINPRODUKTION 

COLOMBIA Trots allt större insatser, 

och trots spektakulära aktioner, 

som dödsskjutningen av 

Pablo Escobar och gripandet av 

Gilberto Rodriguez Orejuela, 

minskar inte kokainsmugglingen 

från Colombia. 

– Det finns inga som helst bevis 

för att de hårdhänta åtgärderna 

lett till att narkotika blivit 

svårare att få tag på, att drogpriserna 

stigit eller att användandet 

minskat, säger John Walsh, 

narkotikaforskare vid Washington 

Office on Latin America till 

Financial Times. 

Under 20 år har USA använt 

över 300 miljarder kronor till att 

föra kriget mot narkotikan utanför 

sitt eget territorium. 

noterat: utrikes 


ev och debatt 

34 

Sänk inte skatten 

på spriten! 

NU NÄR MUTSKANDALEN på 

Systembolaget klingat av en aning 

så gör dess chef, Anitra Steen, ett 

utspel: man måste sänka spritskatten 

med minst 40 procent. Det 

skulle underlätta spritinköpen för 

dem som inte är bilburna eller har 

råd att åka till utlandet för att där 

skaffa sig billiga rusdrycker. ”Mindre 

än 40 procent vore att kasta 

pengarna i sjön”. 

Stora ord från en liten kvinna 

som resten av sitt liv kan njuta en 

pension i storleksordningen 24 

miljoner kronor! 

Pär Nuder, nu finansminister, 

tycker att frågan om alkoholskatten 

är en ”svår avvägning”. 

För att få balans i den diskussionen 

är det enligt min uppfattning, 

viktigare att komma med 

förslag som till exempel att Anitra 

Steens pension sänks med 40 procent, 

och att pengarna läggs på 

vård av missbrukare. För med 

sänkt spritskatt kommer antalet 

missbrukare att öka, och därmed 

belasta en redan ansträngd sjukvård. 

EN SKATTESÄNKNING på spriten 

är fel väg att gå för att reducera 

skadeeffekterna av missbruket. 

Drick och var glad får en annan 

innebörd när ens nära och kära 

blir offer för en politik vars enda 

mål är att dra in pengar. 

Jag är mot sänkt spritskatt, 

kanske för att jag i mitt liv sett 

vilka skador som åsamkats dem 

som trodde att de ”kunde ta ansvar” 

för ett bruk som lättare än 

man tror formas till missbruk. 

Har jag sett baksidan av billig sprit 

så borde staten också kunna se 

den. Men vem f-n bryr sig? 

Peter Brych 

Droginformatör 

Ledamot i Folkhälsorådet – 

Härryda 

En söt tjejs väg t 

”Hade jag vetat vilken effekt den första tabletten Sobril sk 

jag aldrig tagit den.” 

NÄR MAN ÄR mitt i livet finns alltid 

en bakgrund, olika för oss alla. För 

mig var det lite mer – eller ska vi säga 

annorlunda – tyngder att bära på. 

Som liten tjej uppskattades min 

förmåga att passa in och se söt ut. 

Jag var förtrollande i mitt 

konstgjordlockade vita hår, lagom 

tyst, lagom lågmäld och lagom artig. 

Tro nu inte att jag överdriver. 

oberoende 4/2004

ill Xanor 

ulle ha på min framtid hade 

Mina lagom berodde på hård 

fysisk bestraffning. Framförallt 

när min kära styvfar var full, och 

det hände rätt ofta. Till det tortyren 

att kallas fula namn, göras 

fullt på det klara med att man är 

dum i huvudet. Det känns än i 

dag. 

Den sista fysiska misshandeln 

skedde när jag var femton år. Mitt 

enda försvar då var att sluta prata 

med mina föräldrar. Oh Gud vad 

jag avskydde den där spritgubben. 

EFTER DEN HÄNDELSEN började 

min sociala fobi tillta, jag skakade 

som ett asplöv vad jag än gjorde, 

ändå utbildade jag mig till mitt 

drömyrke: frisör. Det var komplicerat 

att dölja skakningarna, 

men det gick. 

Jag rymde fältet hemma när 

jag var sjutton år men det gick 

inte att rymma från min dåliga 

självkänsla. 

Så kom den stora dagen D. 

Min mamma såg mig, hon upptäckte 

att jag skakade! ”Här ska du 

få något så du lugnar ner dig”, sa 

hon, och jag tog tacksamt emot. 

Hade jag vetat vilken effekt den här 

första tabletten SOBRIL skulle ha 

på min framtid hade jag aldrig 

tagit den. 

Men vilken lycka jag kände, 

jag blev fri från ångest, och skakningarna 

bara försvann. Jag ville 

ha mer, känna mig som den prinsessa 

jag alltid velat vara. Det här 

är lösningen, tänkte jag. 

Så var jagandet igång, fast det 

var inte så svårt på den tiden. 

Läkarna var mer förskrivningsbenägna 

för 20 år sedan. Åren gick 

och jag knaprade Sobril och 

Stesolid när tillgång fanns. 

JAG TRÄFFADE MIN man, fick två 

barn och höll upp med bensodiazepinerna 

i sex år. Hela tiden var 

jag livrädd att inte duga som 

mamma, partner, väninna. Men 

värst var skräcken att inte duga 

på arbetsmarknaden. 

När barnledigheten var slut 

separerade vi. Jag började studera 

till undersköterska, mentalskötare 

och sedan direkt till sjuksköterska, 

nästan innan barnen 

var torra. Jag stod inte ut! En pri- 

vatpraktiserande psykiatriker 

löste problemet och skrev ut 

Stesolid, Imovane och Paraflex 

Comp mot oro och nackvärk. 

I samma veva började jag arbeta 

som sjuksköterska och det 

fungerade ganska bra en lång tid, 

jag hade min krycka i tablettburkarna. 

Men oron började 

krypa på mig, medicinerna hade 

ingen effekt och arbetet gick allt 

sämre samtidigt som sjukskrivningarna 

blev tätare. 

SNURREN HADE börjat. En enda 

läkare kunde inte försörja mitt behov 

av piller, som mest hade jag 

tre olika samtidigt. Ekonomin 

började rasa, mitt sociala liv 

krympte till ett minimum. Men jag 

höll masken utåt, det var ju det 

enda sätt jag visste att vara på. 

Jag sökte ytterligare en läkare 

som tyckte jag skulle pröva Xanor, 

det var kanon i början, åtminstone 

en månad. Sen började det 

verkliga helvetet. Jag har aldrig 

upplevt liknande ångest. Det var 

som om kroppen inte kunde få 

nog. Tredubbel dos hade nästan 

ingen effekt alls, inte en stunds ro 

i själen. Jag var fast, jag var beroende, 

vad göra? 

TANKAR I PANIK: Hur ska jag ta 

mig ur det här? Hur ska jag klara 

barnen, har dom tagit skada? 

Syns det hur dåligt jag mår? Kan 

jag bli normal om jag slutar med 

tabletterna? Jag vill inte vara så 

här rädd. 

Någonstans, med en våldsam 

abstinens, bestämde jag 

mig. Nu får det vara nog! Efter 

ett och ett halvt års fruktansvärd 

vånda lyckades jag bli 

tablettfri. Hjälpen fanns, och 

med stöd från andra med egen 

erfarenhet av läkemedelsberoende 

klarade jag det. Nu – 

när halva livet har gått – börjar 

jag kunna tro på mig själv och 

en framtid. 

Marie W 

RFHL-Göteborg 


ev och debatt 

36 

Okej att hetsa mot knarkare? 

”Lagen om hets mot folkgrupp har blivit en särlagstiftning som endast skyddar 

de minoriteter som är tillräckligt starka att hävda sig, vilket knappast kan ha 

varit syftet när den skapades. Om lagen fortsätter att utesluta minoriteter som 

har ett verkligt skyddsbehov så kommer den att förlora värdefull legitimitet.” 

EN LÖRDAGSKVÄLL i oktober 

gick jag och en vän genom gamla 

stan i Stockholm. Vi var på väg 

mot tunnelbanan och framför oss 

gick ett gäng på 5-6 vanliga killar i 

25-årsåldern. Mot oss kom en ung 

asiatisk kvinna i armkrok med sin 

mor. De båda såg ut att bara njuta 

av livet, som jag och min vän. 

Plötsligt börjar en av killarna i 

gänget skrika ”din jävla gulinghora!” 

till tjejen och hennes 

mamma. Den person som öste ur 

sig detta var onekligen psykiskt 

instabil. Jag och min vän ökade 

långsamt avståndet mellan oss 

och dom civilklädda rasister som 

gick framför oss. Väl igenom 

spärrarna vek vi av åt ett annat 

håll och diskuterade lite oss emellan 

vad man borde göra åt sådana 

här fenomen. 

LYCKLIGTVIS ÄR rasismen politiskt 

sett relativt marginaliserad i 

Sverige, även om det inte alltid 

varit så. En gång i tiden reste till 

och med tyska rasideologer från 

Hitlers nationalsocialistiska parti 

till Sverige för att undervisa på det 

statliga rasbiologiska institutet, 

som var verksamt 1922-1959. 

Fundamentalism och rastänkande 

hör inte till den politiska 

vardagen i Sverige idag, även om 

det existerar i en högre omfattning 

än man vill tro. För att möta 

detta problem har Sveriges riksdag 

instiftat ett förbud mot hets mot 

folkgrupp. I inledningsskedet omfattade 

denna lag hets på etniska 

grunder, men idag omfattar den 

även hets gentemot personers och 

gruppers sexuella läggning. 

Andra utsatta minoritetsgrupper, 

bland dem narkotikamissbrukare, 

omfattas däremot 

inte av lagstiftningen. Samma tankemönster 

som rasister och nazister 

nyttjar är alltså helt ok – så 

länge ”de andra” definieras utifrån 

annat än härkomst eller sexuell 

läggning. Likt ideologier i rastänkandets 

historia speglar dagens 

narkotikapolitiska ideologier 

samma typ av kulturnationalism 

och intolerans gentemot de som 

definieras som annorlunda. 

I FÖRRA OBEROENDE gavs två 

tydliga exempel på hur det kan se 

ut. Det ena exemplet gällde en 

våldtagen kvinna som nekades 

ersättning som brottsoffer därför 

att hon missbrukade narkotika. 

Liknande fall har rapporterats 

tidigare, bland annat då en 

person som utsattes för ett mordförsök 

nekades ersättning av 

samma skäl. 

Det andra exemplet gällde organisationen 

EURAD:s hets mot 

missbrukare i vad som kan uppfattas 

som ett upprop mot deras 

demokratiska rätt att organisera 

sig. EURAD kan inte anmälas och 

missbrukarna står helt utan 

skydd. 

En viktig bidragande orsak till 

att missbrukare står helt 

oskyddade inför denna typ av 

hets är att fundamentalism och 

intolerans – till skillnad från när 

vi diskuterar ras och religion – inte 

är marginaliserade. Tvärtom utgör 

de ofta den politiska mittfåran 

och har institutionaliserats 

i narkotikapolitikens uttalat 

fundamentalistiska målsättning: 

”ett narkotikafritt samhälle”. Den 

svenska narkotikapolitiken har 

som en följd tagit Europas mest 

extremt repressiva och diskriminerande 

uttryck. Detta gäller inte 

minst kriminaliseringen av missbruket 

och dess följder. 

VAD GÄLLER EN narkotikapolitisk 

hörnsten i Sverige beskrev 

Magnus Linton i ”Den nationella 

baksmällan” (Arena 6/2002) konstruktionen 

av ”typnarkomanen” 

– ”knarkaren” i folkmun. Enligt 

Linton förutsätter denna föreställning 

att narkomani och 

mänsklighet är oförenliga, att en 

”knarkare” inte är en människa 

utan något väsensskilt annat. Linton 

menar att denna tankekonstruktion 

är ett bärande led i 

den ideologi som organisationerna 

Hassela, RNS och deras 

Europeiska samarbetsorganisation 

EURAD företräder. 

Människosynen får sitt uttryck 

i den förda narkotikapolitiken. 

Politiken har med andra 

ord till viss del formats av en 

ideologi som saknar grundläggande 

respekt för människovärdet, 

dessutom i en fråga där man 

brukar skryta med att det råder 

”en bred enighet och samsyn 

över partigränserna”. 

DET FINNS MÅNGA skäl att vidga 

skyddet under lagen mot hets 

mot folkgrupp till att inkludera 

andra minoritetsgrupper, bland 

dem missbrukare och psykiskt 

sjuka. Lagen som ursprungligen 

instiftades för att motverka dis- 

oberoende 4/2004

kriminering av minoriteter är idag 

diskriminerande i sig, genom den 

särställning de som är skyddade 

åtnjuter gentemot dem som står 

skyddslösa. Lagen om hets mot 

folkgrupp har blivit en särlagstiftning, 

som endast skyddar de minoriteter 

som är tillräckligt starka 

att hävda sig, vilket knappast kan 

ha varit syftet när den skapades. 

Om lagen fortsätter att utesluta 

minoriteter som har ett verkligt 

skyddsbehov så kommer den att 

förlora värdefull legitimitet. 

Det är klart att lagen om hets 

mot folkgrupp inte lyckades förmå 

de rasister jag stötte på den där 

oktoberkvällen i Stockholm att inte 

leva ut sina hatiska känslor och 

förvirrade politiska uppfattning. 

Men lagen har begränsat möjligheterna 

för rasistiska grupper att 

göra det i organiserad form och i 

större skala. Ytterst sett är den 

största utmaningen för kampen 

om mänskliga rättigheter och alla 

människors lika värde inte att ställa 

krav på lagar som begränsar män- 

niskors rätt att uttrycka sina känslor 

och åsikter. Ytterst är den 

största utmaningen att förändra 

människors sätt att tänka. 

Det gäller även narkotikapolitik 

och inte minst människors 

ofta destruktiva förhållande till 

droger – lagliga som olagliga. Att 

förändra människors sätt att 

tänka är inte direkt något som 

görs i en handvändning. Det görs 

däremot en ändring av lagen om 

hets mot folkgrupp. 

Andreas Nilsson 


38 

Förbundsnytt 

★ RFHL:s öppenvårdsverksamhet 

för missbrukande kvinnor, 

Kvasten, i Västerås, har bytt namn 

till RFHL Olivia. Agneta Semb, socionom 

och leg. psykoterapeut, har 

anställts som biträdande föreståndare 

och behandlingsansvarig. Annika 

Liedes är fortfarande föreståndare. 

Nya moment i verksamheten 

är bland annat terapigrupper 

och avslappning. RFHL Olivia har 

14 platser och tar emot alla typer 

av missbruksproblem, som narkotika, 

alkohol, läkemedel, sex, spel 

mm. De flesta platserna köps av 

socialtjänsten i Västerås. 

★ Marie Wiklund, RFHL Göteborg, 

har gått utbildning i NADAakupunktur, 

och kan erbjuda behandling 

för medlemmar. NADAakupunktur 

används i första hand 

för att lindra abstinens. Metoden 

kan också användas för att lindra 

ångest, oro, sömnstörningar, 

STEN ÅKE NORDSTRÖM har 

varit en av RFHLs stora idégivare, 

byggare och entusiaster. 

Under de år han arbetade i 

RFHL var han, förutom att 

han var föreståndare för Skede 

Klockargård och mångårig 

medlem i förbundsstyrelsen, 

också en av de första som började 

utveckla kvalitet och metoder 

för rehabiliteringsarbete 

med narkotikaberoende. Han 

knöt tidigt kontakt med internationella 

organisationer för 

att lära och hämta hem idéer 

Akupunktur erbjuds RFHL:s medlemmar i Göteborg. 

panikångest med mera. Den är lätt 

att genomföra och kostar bara 30 

kr per behandling. Man kan även 

få den gratis om man helt saknar 

Sten Åke Nordström är död 

som kunde användas också i 

svensk narkomanvård. 

Sten Åke, som själv hade lång 

erfarenhet av missbruk och kriminalvård, 

visste att man aldrig 

fick slå sig till ro i tron att det fanns 

en metod som en gång för alla var 

given. Med egen brukarerfarenhet 

som grundkunskap lade han till 

teorier och byggde därmed en 

kompetens som de många som 

mötte honom i missbruk och utanförskap 

fick glädje av. 

Han var en kraftfull och färgstark 

person, generös och varm- 

pengar. Ett projekt planeras just 

nu av RFHL Göteborg för att även 

icke-medlemmar ska kunna erbjudas 

behandling. 

hjärtad. Ibland brände han sitt 

ljus i båda ändarna eftersom 

hans engagemang kunde vara 

större än hans förmåga att 

säga nej. 

Under senare år bodde 

Sten Åke i Thailand, och alla 

hans vänner i klientrörelsen 

nåddes bara av korta rapporter 

från honom. 

Med stor saknad och 

tomhet har vi nu nåtts av hans 

dödsbud. De många kamperna 

och de goda minnena 

lever kvar i vårt minne. 

oberoende 4/2004

FÖRBUNDSKANSLI 

Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm, 

tel 08-545 560 60, fax 08-33 58 66, 

e-post: info@rfhl.se, hemsida: www.rfhl.se 

LÄNSAVDELNING 

RFHL-Norrbotten 

Smedjegatan 1, 972 33 Luleå 

tel 0920-22 89 49, fax 0920-22 89 49 

e-post: rfhl_lulea@hotmail.com 

LOKALAVDELNINGAR 

Göteborg Box 7113, 402 32 Göteborg (Seminariegatan 

3) 

tel: 031-82 51 91, 82 15 64, fax: 031-82 16 42 

e-post: kontakt@rfhl-goteborg.com, 

www.rfhl-goteborg.com 

Jönköping Svavelstickegränd 17, 553 15 Jönköping, 

tel/fax 036-12 39 38 (kansliet) 

036-19 07 76 (läkemedelsfrågor) 

e-post: rfhl.jonkoping@telia.com, 

Karlskrona Östra Vittusgatan 36, 371 33 Karlskrona 

tel: 0455-169 64, fax: 0455-188 01 

e-post: blekingegardar.familycare@swipnet.se 

www.rfhl.se/blekingegardar 

Kiruna Renstiernas gata 14 B, 981 39 Kiruna 

tel: 0980-15478 

Luleå Smedjegatan 1, 972 33 Luleå 

tel: 0920-22 89 49 (kansliet), 22 74 55 (läkemedelsfrågor) 

fax: 0920-22 89 49 

e-post: rfhl_lulea@hotmail.com 

www.rfhl.se/lulea 

Lund Box 1636, 221 01 Lund (Kyrkogatan 11) 

tel: 046-15 80 06, 070-205 35 45, fax: 046-18 83 02 

e-post: rfhl.uti@lund.mail.telia.com , 

www.rfhl.info 

Malmö Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö 

tel: 040-611 91 35, fax: 040-661 40 08 

Skövde tel: 070-651 58 98 

Skövde-Ung 0708-62 45 24 

Stockholm Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm 

tel 08-545 560 69 fax 08-33 58 66 

e-post: stockholm@rfhl.se 

www.rfhl.se/stockholm 

Uppsala län Bangårdsgatan 13, 753 20 Uppsala 

tel : 018-12 44 22 

e-post: rfhlups@algonet.se, www.rfhl.se/uppsala 

Västerås Regattagatan 35, 721 31 Västerås. 

tel: 021-80 44 36, fax: 021-80 33 16. 

e-post: olivia@rfhl.se , www.rfhl.se/olivia 

RFHL-Ung Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm 

Tel: 08-54 55 60 60 

e-post: info@rfhl.se 

OMBUD 

Kalix-Haparanda Anna-Lisa Eckebring, 0923-22136 

Karlstad Kjell-Åke Björfeldt, tel: 054-2500182 

Kramfors Barbro Klang, tel: 0612-125 77 

Ljusne Håkan Fredriksson, tel 0270-671 20 

Lomma Roland Sjöberg, tel 040-41 46 88 

Mölndal Sven-Åke Lindgren, tel 031-16 10 56 

Sundsvall Krister Karlsson, tel: 060-12 63 99 

Södertälje Eva Prevell, tel: 08-551 748 85 

Timrå Jan Lidén, tel 060-57 49 68, 070-576 23 20 

Visby Roland Olofsson, tel: 0498-505 21 

Växjö Paul Einarsson, tel: 0470-243 25 

Östersund Kerstin Olsson, tel 063-381 44 

BEHANDLINGSHEM 

Skede Klockaregård Pl 3169, 574 93 Vetlanda 

tel: 0383-513 85, e-post: klockis@swipnet.se, 

hemsida www.klockis.se 

Iris Utvecklingscenter Box 113, 565 23 Mullsjö 

(Hablahester Bjurbäck), tel: 0392-375 00, fax: 

0392-37502 

Storgatan 42, 740 81 Grillby, tel 0171-47 12 40 

V. Långgatan 54, 111 29 Stockholm, 

tel: 08-402 68 60, e-mail: iris@irisdev.se 

hemsida: www.irisdev.se 

FAMILJEVÅRD 

RFHL Blekingegårdar Östra Vittusgatan 36, 

371 33 Karlskrona, tel: 0455-169 64, 

fax: 0455-188 01 

e-post blekingegardar.familycare@swipnet.se 

hemsida: www.rfhl.se/blekingegardar 

RFHL Värmlandsgårdar Kolvgatan 5, 

653 41 Karlstad, tel: 054-18 10 72, 070-20 93 171 

fax 054-18 10 71, e-post: rfhl-vmg@xpress.se 

hemsida: www.varmlandsgardar.nu 

Österlenfamiljer c/o RFHL Uti Lund, Box 1636, 

221 01 Lund, 046-15 80 06, 

e-post: osterlenfamiljer@lund.telia.mail.com 

hemsida: www.rfhl.info 

KOOPERATIV 

Basta Arbetskooperativ 155 92 Nykvarn, 

08-552 414 00, fax 08-552 410 65. 

e-post: info@basta.se, hemsida: www.basta.se 

RFHL 


40 

GÅ MED I RFHL 

Bli medlem i RFHL för 100 kronor/år och 

få gratis prenumeration på oberoende. 

Ring, posta, faxa eller mejla in din ansökan 

till: 

oberoende/RFHL 

Lagerlöfsgatan 8 

112 60 Stockholm 

Tel: 08-545 560 60 

Fax: 08-33 58 66 

Mejl: info@rfhl.se 

Observera att endast privatpersoner kan 

bli medlemmar för 100 kronor per år. 

Företag och organisationer som vill 

stödja RFHL betalar för ett stödmedlemskap 

valfritt belopp över 100 

kronor. 

Endast prenumeration på oberoende kostar 

145 kr/år för privatpersoner, organisationer 

och företag. 

oberoende 4/2004

om solidaritet, sprutbyte och att vara ung tjej i Sverige - RFHL

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?