Psykologiska och psykomotoriska faktorer

Rapport 

2001:7 

Kriskunskap 

Enheten för Psykisk Hälsa 

Psykologiska och 

psykomotoriska faktorer 

relaterade till 

whiplashassocierade 

symtom (WAD) 

En jämförelse mellan patienter med och utan 

kvarvarande whiplashsymtom 

ett år efter trafikolycka 

Yvonne Sidén Silfver 

Riitta Keskinen-Rosenqvist 

Agneta Bergsten Brucefors

Psykologiska och psykomotoriska faktorer 

relaterade till 

whiplashassocierade symtom (WAD) 

En jämförelse mellan patienter med och utan kvarvarande 

whiplashsymtom ett år efter trafikolycka 

Yvonne Sidén Silfver 

Riitta Keskinen-Rosenqvist 

Agneta Bergsten Brucefors

Enheten för Psykisk Hälsa är en del av Samhällsmedicin i Stockholms 

läns landsting med inriktning att förebygga psykisk ohälsa och främja 

den psykiska hälsan i befolkningen i regionen. Enheten arbetar med 

kartläggning, forskning och metodutveckling samt information och 

utbildning. 


Samhällsmedicin 

Stockholms läns landsting 

Box 17533 

118 91 Stockholm 

© Alla rättigheter förbehållna Enheten för Psykisk Hälsa och författaren. 

Rapport 2001:7 

Tryckeri: Ormbergstryck 

ISSN: 1650-0660 

ISBN: 91-89525-11-6

FÖRORD 

Denna studie har tillkommit genom kontakter med Ortopedkliniken på 

Huddinge Universitetssjukhus, professor Urban Lindgren. Patienterna 

har ursprungligen ingått i studien "Klassifikation, prognostiska faktorer, 

patogenes samt behandling vid akuta halsryggsdistorsioner" och 

är generöst uttagna och matchade av dr Kivioja. 

Vägverket är den enda utomstående finansiären. Ett stort tack för detta 

stöd som möjliggjort studien. 

Ett stort tack till de 40 deltagare som delgivit oss sina erfarenheter. 

Slutligen också ett stort tack till chefen för Enheten för Psykisk Hälsa, 

Samhällsmedicin, överläkare Abbe Schulman för allt stöd och all uppmuntran 

och leg psykolog Eva Håkansson, samma enhet för hennes 

engagemang. 

Stockholm i september 2001 

Agneta Bergsten Brucefors 

docent, projektledare

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

FÖRORD ........................................................................................................... 3 

SAMMANFATTNING.................................................................................... 7 

INLEDNING .................................................................................................... 9 

BAKGRUND .................................................................................................. 12 

TIDIGARE FORSKNING.............................................................................. 13 

SYFTE .............................................................................................................. 23 

FRÅGESTÄLLNING ..................................................................................... 23 

METOD ........................................................................................................... 25 

RESULTAT ..................................................................................................... 35 

RESULTATSAMMANFATTNING............................................................. 55 

DISKUSSION.................................................................................................. 57 

SAMMANFATTANDE SLUTSATSER....................................................... 66 

REFERENSER................................................................................................. 67

SAMMANFATTNING 

BAKGRUND: Personskador i samband med trafikolyckor är ett av våra 

största folkhälsoproblem. En vanligt förekommande skada i sammanhanget 

är s.k. whiplashskada. Hälften av de trafikolyckor som leder till 

invaliditet utgörs av denna typ av skada. Ibland kvarstår symtomen, 

trots avsaknad av objektiva fynd. En övergripande fråga är, varför vissa 

personer får bestående whiplashsymtom och andra inte. 

METOD: Rapporten har en psykologisk och en sjukgymnastisk ansats. 

Syftet var att studera om patienter med kvarstående whiplashsymtom 

skiljer sig från patienter utan kvarvarande symtom med avseende på 

psykologiska och kroppsliga faktorer. Studiens teoretiska utgångspunkt 

var ett psykologiskt kris- och traumaperspektiv. I undersökningen 

ingick 40 patienter som i samband med en trafikolycka 1½- 2½ år 

tillbaka i tiden ådrog sig en whiplashskada. Tjugo av dessa patienter 

uppgav vid den medicinska 1-års kontrollen kvarvarande whiplashsymtom 

i form av smärta från halsryggen och resterande tjugo uppgav 

inga symtom. Patienterna intervjuades av psykolog samt genomgick 

sjukgymnastisk undersökning med fokus på muskulär flexibilitet. 

RESULTAT: Patientgruppen med kvarvarande whiplashsymtom 

uppvisar i högre grad posttraumatiska stressymtom, nämligen "viss 

sannolikhet för posttraumatiskt stressyndrom (PTSS)" enligt normvärden. 

Detta kan utgöra en psykisk belastning, som i sin tur kan 

påverka tillfrisknandet från den initiala whiplashskadan. Vad gäller 

posttraumatiska stressymtom, skiljer sig patienternas symtompanoraman 

åt. De posttraumatiska reaktioner som patienter i symtomgruppen 

uppvisar karaktäriseras av påträngande minnen och sensationer, 

medan patienter utan kvarvarande whiplashsymtom inte heller 

har kvarvarande psykiska stressymtom efter olyckan. Traumat är 

bearbetat och "avslutat". 

Inom gruppen med kvarvarande whiplashsymtom finns också en 

överrepresentation av personer med nedsatt generell muskulär 

flexibilitet, vilket kan vara uttryck för ett kroppsligt tillstånd av 

posttraumatisk stress. Då denna grupp också uppvisar fler posttraumatiska 

symtom av psykologisk karaktär jämfört med dem med 

tillfredställande flexibilitet, antyder det, att nedsatt generell muskulär 

flexibilitet har ett samband med posttraumatisk stress. 

7

Vidare finns det ett samband mellan whiplashpatienter med kvarvarande 

symtom och självskattad nedsatt kroppslig flexibilitet. 

Resultaten tyder på att de personer som skattar sin fysiska hälsa 

(kroppslig flexibilitet) som nedsatt även skattar sin psykiska hälsa som 

dålig och att dessa personer är överrepresenterade inom gruppen med 

kvarvarande whiplashsymtom. 

SLUTSATS: Resultaten indikerar att ett kris- och traumaperspektiv är 

viktigt i samband med whiplashskador. Å ena sidan kan traumatisk 

stress, där kroppsliga reaktioner ingår, vara det som håller smärtsymtomen 

vid liv hos trafikskadade och medverka till att ett kroniskt 

tillstånd uppstår. Å andra sidan kan smärta i nacken och axlar ge 

upphov till minnesbilder och associationer till traumat och därmed 

hålla den akuta traumatiska stressen vid liv, vilket också leder till 

kroniskt tillstånd. I stället för att diskutera orsak och verkan lyfter 

resultaten i studien fram vikten av en helhetssyn i arbetet med whiplashrelaterade 

tillstånd. 

8

INLEDNING 

Trafikolyckor och whiplashskador 

I Sverige och andra industrialiserade länder är personskador i samband 

med trafikolyckor ett av de största folkhälsoproblemen. I Sverige sker 

ca en halv miljon trafikolyckor per år (Tingvall, 1997). Av de 110 000 

personer som föddes 1956 kommer, rent statistiskt, drygt hälften att 

skadas i trafiken under sin livstid. Av dessa kommer ca 800 att dödas 

och ca 20 000 skadas i trafiken mer än en gång (Björnstig, 1999). Utöver 

stort mänskligt lidande medför skadorna stora kostnader för samhället. 

Sjukvårdskostnader för vägtrafikolyckor uppskattas till 1,5-2% av de 

totala kostnaderna för hälso- och sjukvård i Sverige (Englund et.al, 

1998). 

En vanligt förekommande trafikskada är halsryggsdistorsion, s.k. 

whiplashskada. I Sverige och i västvärlden är incidensen (antalet nya 

fall per år) av whiplashskador 1/1000 trafikolyckor (Barnsley et.al, 1994; 

Björnstig et.al, 1990). Whiplashskada innebär ett stort lidande för många 

människor. I vissa fall är besvären övergående och i andra fall är de 

bestående och invalidiserande. I hälften av de bilolyckor som leder till 

invaliditet utgörs skadorna av whiplashskador (Björnstig, 1999). Det är 

ett folkhälsoproblem med stora samhällsekonomiska konsekvenser. 

Förutom de direkta sjukvårdskostnaderna tillkommer kostnader för 

sjukpenning och sjukpension, när skadan blir invalidiserande. Det är 

därför synnerligen angeläget att få en ökad kunskap om whiplashskador 

och därtill relaterade problem. 

Whiplash — historik 

Ordet whiplash, på svenska pisksnärt, står ursprungligen för den rörelsekedja 

som uppstår när kroppen kastas framåt alternativt åt sidan av 

en utifrån kommande kraft, och huvudet gör samma rörelse fast med en 

fördröjning. Whiplash är ett relativt modernt begrepp även om liknande 

symtombilder konstaterades redan på 1800-talet, då benämnda som 

"railway spine", en åkomma som kunde uppkomma i samband med 

tågresor. Nackskador i samband med bilolyckor började rapporteras 

redan 1919. Begreppet whiplash användes i medicinsk litteratur för 

första gången 1946 i en artikel som handlade om skador på halsryggen i 

samband med bil-, fall- och dykolyckor. Begreppet blev därefter alltmer 

vanligt förekommande (Nygren, 2000). 

9

Prevalens och epidemiologiska skillnader 

Det finns stora epidemiologiska skillnader världen över vad gäller 

antalet whiplashskadade. Bland de industrialiserade länderna är det 

stor variation i rapporterade incidenter (Randolf & Evans, 1995). 

Generellt är det fler kvinnor än män som får whiplashskador. Det 

förklaras bl.a. av att män i genomsnitt har en kraftigare muskulatur 

kring ryggraden, som ger dem ett bättre skydd mot skada (Foreman & 

Croft, 1995). 

I Sverige har whiplashrelaterade skador ökat under 1980- och -90-talet. 

Sjukhusdata från Umeå visar att antalet akutbesök på grund av whiplashskada 

nästan fördubblats från 1985-86 till 1992 (Björnstig, 1993). 

Whiplashskadade utgör en väsentlig del av alla de som skadas och 

invalidiseras till följd av trafikolyckor. I Sverige har whiplashrelaterade 

skador ökat från 16% 1989 till 28% 1994. Antalet sjukskrivningar p.g.a. 

dessa skador har ändå förblivit relativt konstant. Under tidsperioden 

1989-1994 varierade sjukskrivningsprevalensen mellan 31% och 37% 

(Holm et.al, 1999). 

Whiplash — symtom och förlopp 

Whiplashskador kan uppstå när en bil blir påkörd bakifrån av ett annat 

fordon eller vid frontal- och sidokollisioner. Forskning indikerar att 

risken för kroniska besvär från nackskador är särskilt vanliga vid 

påkörning bakifrån och när hastigheten mellan det påkörande och 

påkörda fordonet skiljer mindre än 20 km/tim (Nygren, 2000). Efter en 

påkörning bakifrån inträffar en plötslig acceleration av den påkörda 

bilen men inte av den eller de som sitter i bilen. Fordonets plötsliga 

acceleration medför, att personens huvud och bål träffas bakifrån av 

sätet för att därefter kastas framåt. På grund av tröghetslagen är det en 

viss fördröjning av huvudets förflyttning i förhållande till bålen. Det 

innebär att när huvudet har nått sin maximala sträckning bakåt är bålen 

på väg framåt. Hela förloppet tar mindre än en halv sekund. Det är när 

huvudet är i ytterläge framåt och bakåt, som en vävnadsskada i skelett 

eller mjukdelar kan uppstå (Nygren, 2000). Denna typ av trafikolycka 

har visat, att trots en relativt låg hastighet kan avsevärda krafter uppkomma 

i själva krockögonblicket. Det resulterar särskilt i mjukdelsskador 

men också i skelettskador (Kullgren, 1998; Tjell, 1998). Det är 

oklart om också hjärnstammen utsätts för skada i denna typ av trafik- 

10

olycka (Tjell, 1998). Den stora variationen av symtom antyder att 

skadan inte bara är begränsad till halsryggen (Nygren, 2000). 

En whiplashskada kan ha en mångfald kliniskt manifesta uttryck. De 

vanligaste symtomen är smärta och stelhet i nacke eller skuldror, 

huvudvärk eller koncentrationssvårigheter. Yrsel, domningar i armar 

och händer eller ansikte, hörselpåverkan eller synrubbningar kan också 

förekomma, men är mindre vanliga. Mindre vanligt är också svårigheter 

att svälja samt käkleds- och tuggsmärtor. Det vanligaste förloppet 

är att symtomen uppkommer direkt efter olyckan eller inom ett par 

dygn. För ca 90% uppkommer besvären inom de första 15 timmarna. 

Besvären kan fluktuera över tid. Symtomen kan till en början vara avtagande 

för att ett till två dygn efter olyckan återkomma och förvärras 

(Nygren, 2000; Tjell 1998). I de flesta fall är skadan självläkande och 

besvären försvinner inom några veckor. 

Kroniska whiplashbesvär 

Majoriteten av whiplashskadade har återhämtat sig helt sex månader 

till ett år efter olyckan (Holm et.al, 1999). I vissa fall blir dock besvären 

långvariga och kroniska, trots avsaknad av synliga yttre skador (Spitzer 

et.al, 1995). De vanligaste kroniska whiplashbesvären är huvudvärk 

samt ont i nacke och skuldror (Söderlund & Lindberg, 1999). Hur 

många whiplashskadade som får långvariga och kroniska besvär är 

osäkert. Uppgifterna varierar mellan studier. Det finns forskning som 

indikerar att upp till 35% av patientgruppen har kroniska besvär, d.v.s. 

kvarvarande besvär 6 månader efter olyckan (Gargan & Bannister, 1990; 

Radanov et.al, 1991). Barnsley et.al. (1994) uppskattade i en sammanställning 

av studier, att mellan 14% och 42% av patientgruppen utvecklar 

kronisk smärta i nacken, och för 10% var den svår och konstant. 

Holm et.al. (1999) uppskattar att mellan 8% och 44% av patientgruppen 

har kvarstående kroppsliga eller kognitiva besvär. 

11

BAKGRUND 

Vid Huddinge Universitetssjukhus, Ortopedklinik bedrivs sedan tre år 

tillbaka ett forskningsprojekt rörande akuta halsryggsdistorsioner 

(whiplashskador). Projektets övergripande syfte är att studera prognostiska 

faktorer och patogenes (Kivioja, 1999). Ambitionen är att få en så 

heltäckande bild av problemkomplexet som möjligt. Inom ramen för 

projektet har en kontakt upprättats mellan Huddinge Universitetssjukhus 

och Enheten för Psykisk Hälsa, Samhällsmedicin i syfte att 

studera psykologiska och kroppsliga faktorer som kan ha samband med 

kvardröjande whiplashsymtom. 

I föreliggande rapport redovisas en jämförelse avseende de studerade 

psykologiska och kroppsliga/muskulära faktorerna mellan en grupp 

med och en grupp utan kvardröjande symtombild. 

12

TIDIGARE FORSKNING 

WAD-klassifikationen av whiplash 

Whiplash är ett kontroversiellt ämne bland forskare i västvärlden 

(Evans, 1995). Diskussionen har berört alltifrån om termen whiplash är 

den mest lämpliga till frågor hur whiplash skall förstås och klassificeras. 

Fram till helt nyligen har det inte funnits någon enighet kring 

definitionen av whiplash. Variationen har varit stor gällande kriterier 

och diagnosticering av whiplashskador. I Quebeck, Kanada, beslutade 

en forskargrupp att sammanställa data från de publicerade studier som 

hade genererats under 1980-och -90-talen. Syftet var att skapa en bred 

förståelse för epidemiologi, skademekanismer, psykosociala faktorers 

påverkan samt att hitta effektiva preventions- och behandlingsalternativ 

(Spitzer et.al, 1995). Forskningsgruppen kallade sig The Quebec Task 

Force. En av de viktigaste uppgifterna för forskningsgruppen var att 

föreslå definitioner och klassifikationer av problemet för att på så sätt 

underlätta möjligheterna till fortsatt forskning och utvärdering. 

The Quebec Task Force kom överens om att i en gemensam beteckning 

kalla de kliniska symtomen för whiplashassocierade störningar (Whiplash 

Associated Disorder, WAD). Gruppen föreslog 1995 ett gemensamt 

klassifikationssystem med en femgradig skala. Systemet har sin utgångspunkt 

både i patientens subjektiva besvär och objektiva observerbara 

kliniska tecken (Spitzer et.al, 1995). Klassifikationssystemet 

innebär följande: 

WAD 0 - Inga subjektiva besvär eller objektiva fynd. 

WAD 1 - Subjektiva besvär (t.ex. nackbesvär, smärta och stelhet) men 

inga objektiva fysiologiska fynd. 

WAD 2 - Subjektiva besvär och objektiva fynd i mjukdelar 

(muskuloskeletala fynd). 

WAD 3 - Subjektiva besvär och neurologiska fynd. 

WAD 4 - Subjektiva besvär och frakturer eller dislokationer. 

Av de fem kategorierna i WAD-skalan är det WAD 1-3 som är relevant 

när whiplashskador diskuteras. WAD 4 innebär frakturskador, vilka 

tillhör ett kirurgiskt kliniskt verksamhetsområde, och för WAD 0 

föreligger varken subjektiva besvär eller medicinska fynd. Den största 

gruppen whiplashskadade befinner sig i kategori WAD 2 (Spitzer et.al, 

1995). 

13

Är whiplash en skada eller ett sjukdomstillstånd? 

En central fråga är hur man skall förstå whiplash? Är det en skada eller 

ett sjukdomstillstånd, eller båda delarna. 

Det finns patienter med uttalade besvär som inte kan förklaras av påvisbara 

medicinska fynd. Vissa forskare menar att kronisk whiplash (kvarvarande 

symtom efter 6 mån) är ett sjukdomstillstånd som är kulturellt 

betingat och mer eller mindre socialt sanktionerat (Awerbuch, 1992; 

Obelieniene et.al, 1999). Andra menar att whiplashskador skall förstås 

som ett sätt att tillskansa sig ekonomisk vinst (Randolf & Evans, 1995). 

Ytterligare förklaringsmodeller till whiplashskador är att det kan vara 

tecken på en mindre hjärnskada (Tjell, 1998), eller att psykologiska faktorer 

som smärthantering (Söderlund & Lindberg, 1999) eller psykologiska 

reaktioner på trafikolyckan (Drottning et.al, 1995; Jaspers, 1998) 

kan vara av betydelse i sammanhanget. 

En jämförande studie visade att i Singapore till skillnad från Australien 

förkommer inte fenomenet kronisk whiplash, trots att frekvensen av 

akuta nackskador är ungefär densamma på de olika platserna 

(Awerbuch, 1992). En kohortstudie från Litauen visade att whiplashskadade 

i Litauen inte utvecklade kroniska besvär, utan att akuta 

nackbesvär och huvudvärk var kortvariga. Ett år efter trafikolyckan 

rapporterade de litauiska trafikolycksdrabbade inte mer värk eller 

andra besvär än kontrollgruppen. Resultaten har tagits som intäkt för 

att man i ett land som Litauen, där det inte finns någon medvetenhet 

om diagnosen, inte heller rapporterar whiplashskador (Obelieniene 

et.al, 1999). Dock har andra forskare riktat kritik mot dessa studier 

(Freeman et.al, 1999). 

WAD och kognitiva förklaringsmodeller 

Det har framförts att WAD kan vara tecken på en mindre hjärnskada 

orsakad av kraften i kollisionen vid olyckstillfället. Det är inte ovanligt 

att patienter med WAD upplever koncentrations- och minnessvårigheter, 

vilket kan vara tecken på en mindre hjärnskada. De studier som 

genomförts har påvisat resultat som både talar för och emot förekomsten 

av objektiva kognitionsstörningar hos whiplashpatienter (Gimse, 

1997). Tjell (1998) fann stöd för att inlärnings- och minnesfunktionerna 

hos whiplashpatienter kan vara påverkade. Smed (1997) visade att 

WAD-patienters subjektiva beskrivningar av nedsatt kognitiv förmåga 

14

inte överensstämmer med resultat från neurologiska test. En grupp 

patienter med WAD testades en kort tid efter skadan och sedan vid ett 

uppföljningstillfälle sex månader senare. Undersökningen visade att de 

patienter som hade kvarstående symtom efter sex månader i högre 

utsträckning upplevde subjektiva kognitionsnedsättningar. Ingen av 

grupperna visade dock vare sig vid den inledande testningen eller vid 

uppföljningen några tecken på kognitiv funktionsstörning (Radanov 

et.al, 1992). Intressant i sammanhanget är, att de beskrivningar av 

minnesstörningar och inlärningsproblem som whiplashpatienter 

upplever är närmast identiska med de hos traumatiserade människor. 

Kognitionsstörningarna hos traumatiserade har då tolkats som en 

reaktion på ett psykiskt trauma (Herman, 1992; Kolb, 1993; van der 

Kolk, 1996). 

WAD och tidigare livshändelser 

Forskning om positiva och negativa livshändelsers påverkan på sjukdom 

är omfattande. Flera undersökningar har visat att det finns ett 

samband mellan antal livshändelser som inträffat i en persons liv och 

förekomst av sjukdom. Ray et.al. (1995) fann att positiva livshändelser 

hade signifikanta negativa samband med trötthet, funktionsnedsättning, 

ångest och depression hos patienter med kroniskt trötthetssyndrom. 

Vad gäller negativa livshändelser fann man inte några signifikanta 

resultat. Patienter som upplevt flera negativa livshändelser 

visade en tendens att ha svårare att uppfatta, att de tillfrisknat, jämfört 

med patienter utan denna negativa erfarenhet. Paykel et.al. (1996) 

hävdar, att det finns tydliga indikationer att livshändelser är viktiga i 

inledningsskedet av återhämtning vid svåra depressioner. 

Forskning kring WAD och livshändelser är mer begränsad, men några 

studier har genomförts. Karlsborg et.al. (1997) påvisade starka samband 

mellan tidigare livshändelser och symtombild vid WAD. Smed (1997) 

fann att stressande livshändelser utan samband med olyckan som 

orsakat whiplashskadan, kan öka frekvensen av kvardröjande WAD. 

WAD och psykologiska faktorer 

Spelar individuella psykologiska faktorer och beteendefaktorer någon 

roll som vidmakthållande komponenter? Jaspers (1998) menar att då 

inga neurologiska avvikelser existerar för gruppen med kroniska 

whiplashbesvär, talar det för att psykologiska faktorer kan spela en 

15

vidmakthållande roll. Andra forskare menar att det inte finns några 

tydliga samband mellan kroniska whiplashsymtom och livshistoria 

eller karaktärsdrag (Nygren, 2000). Vid jämförelse med andra patientgrupper 

bl.a. reumatiker, fann Söderlund & Lindberg (1999) att psykosociala 

problem var mer uttalade hos personer med WAD. Radanov 

et.al. (1996) fann skillnader mellan whiplashpatienter med eller utan 

kvarvarande symtom avseende personlighetsfaktorer såsom nervositet 

och välmående. Han fann dock inga skillnader vad gäller förekomst av 

depression. Radanov et.al. (1995) påpekar att forskning om WAD 

fokuseras antingen på somatiska och neurologiska variabler eller 

psykologiska, istället för att man studerar relationen och interaktionen 

variablerna emellan. I en studie med uppföljning under två år fann de 

att den initiala skadans grad samverkade med kvardröjande symtom 

och psykologiska komplikationer. 

Forskningen ger ingen entydig bild. En fråga som väcks när förekomsten 

av psykiska symtom bland whiplashskadade diskuteras, är om 

dessa existerade före skadan och således kan vara en bidragande orsak 

till att whiplashsymtomen utvecklas och vidmakthålls, eller om de 

uppstått som en konsekvens av en försämrad hälsa? Vissa forskare 

menar, att symtom av psykologisk karaktär är en konsekvens av de 

somatiska symtomen snarare än en orsak till dem och andra menar det 

omvända. Ett flertal studier visar dock att de psykologiska konsekvenserna 

vid WAD är väsentliga (Lee et.al, 1993; Mayou & Bryant, 1996; 

Radanov et.al, 1991, 1994 och 1995; Wallis et.al, 1998). 

WAD, smärthantering och copingstrategier 

Förmåga att hantera smärta är av betydelse vad gäller psykisk ohälsa 

och sjukdom. Vissa individer har stor förmåga att anpassa sig väl till 

längre tids smärta medan andra inte har det, utan utvecklar dysfunktionellt 

beteende, ångest- eller depressionsproblematik. Förmåga att 

rikta sin uppmärksamhet, upplevelse av kontroll av smärtan samt 

förväntningar spelar roll i sammanhanget (Söderlund & Lindberg, 

1999). Olikheter vad gäller anpassningsförmåga kan förklaras i termer 

av individuell variation i användandet av coping-strategier. En individs 

coping-strategier påverkas och blir mindre funktionella vid psykisk 

belastning. Traumatiserande händelser är ett exempel på en psykisk 

belastning, som kan leda till katastroftankar och känslor av hjälplöshet 

och därmed försämra individens förmåga att använda fungerande 

16

copingstrategier. Således kan ett psykiskt trauma betyda att en person 

får nedsatt förmåga att tolerera och hantera smärta (van der Kolk, 1994). 

Trafikolyckor och akut traumatisk stress 

Förutom att trafikolyckor kan leda till fysiska skador kan de också 

medföra psykiska problem. Detta är ett sedan länge känt fenomen och 

beskrevs redan i slutet på 1800-talet i samband med tågolyckor 

(Wilson & Raphael, 1993). Senare tidens forskning om trafikolycksdrabbade 

har huvudsakligen bestått av retrospektiva studier. De flesta 

av dessa undersökningar visade att ca 10% eller mer av dem som 

skadats i en trafikolycka utvecklat ett posttraumatiskt stressyndrom 

PTSS (eng. Posttraumatic stressdisorder, PTSD), depression eller andra 

psykiatriska sjukdomstillstånd (Blanchard et.al, 1995; Hickling & 

Blanchard, 1992; Kuch et.al, 1996; Parker, 1996). Frekvensen av utvecklad 

PTSS efter trafikolyckor varierar dock i olika studier från 8% till 40% 

(Blanchard et.al, 1996; Epstein, 1993). 

Hot till eget eller närståendes liv kan i mildare form leda till övergående 

stressreaktioner och kortvarig funktionsnedsättning. Vid allvarligare 

livshot, särskilt i kombination med egen kroppslig skada eller då närstående 

skadas eller dör, föreligger risk att händelsen leder till livslångt 

psykiskt lidande, reducerad arbetsförmåga och/eller annan funktionsnedsättning 

(Schulman, 2000). 

Trafikolyckor och Posttraumatisk stressyndrom PTSS 

PTSS karakteriseras av att man återupplever händelsen och försöker att 

hantera detta. Initialt dominerar de påträngande minnena men efter 

några veckor till månader avklingar dessa i allmänhet. I stället kan man 

se en känslomässig avtrubbning, irritabilitet, svårigheter i återanpassning 

till arbete, känslor av utanförskap, relationsproblem och ofta 

kroppsliga sjukdomsyttringar. Händelsen kan också leda till kvarstående 

tecken på ökad psykologisk känslighet och överspändhet, som 

avspeglar en såväl hormonell som psykologisk faroberedskap (van der 

Kolk, 1984). 

För att en händelse skall bli traumatisk krävs att den "barriär" som hos 

människan fungerar som skydd mot alltför överväldigande intryck, 

forceras. Detta kan inträffa då en händelse kommer plötsligt och 

oväntat utan att individen haft möjlighet till förberedelse men också vid 

17

långvariga påfrestningar. Huruvida en händelse kommer att bli traumatisk 

för den enskilde individen beror på 1) vad den drabbade utsatts för 

under själva händelsen, 2) vilka reaktioner som kommit i gång hos den 

drabbade i kombination med 3) personliga egenskaper och aktuell 

livssituation samt 4) vilket bemötande den drabbade fått (Dyregrov, 

1992; Figley, 1985; Herman, 1994; Wilson, 1989). 

Flera studier tyder på att det förligger samband mellan utveckling av 

olika psykiska följdtillstånd efter en trafikolycka och faktorer som 

kroppsliga skador, olyckans karaktär, upplevelse av livshot och tillgång 

till psykosocialt stöd (Blanchard et.al, 1995; Bryant & Harvey, 1995; 

Bryandt & Harvey, 1996; Koren, 1999; Malt & Olafsen, 1993). 

Förutom faktorer som har med händelsen att göra spelar också psykologisk 

sårbarhet och omständigheter kring den drabbade före och efter 

olyckan en roll (Bromet et.al, 1998; Di Gallo et.al, 1997). Riskfaktorer för 

utveckling av PTSS eller andra psykiatriska tillstånd är tidigare diagnosticerad 

PTSS (Breslau, 1991; North et.al, 1994) eller klinisk depression 

(Blanchard et.al, 1996;). En trafikolycka behöver inte leda till ett 

psykiatriskt följdtillstånd, men kan ändå bidra till ett långvarigt eller 

t.o.m. bestående försämrat psykosocialt fungerande och en försämrad 

psykisk hälsa i allmänhet (Bryant & Harvey, 1996). Man har sett att 

patienter som upplever psykiska följdproblem besväras mer av smärttillstånd, 

har mer av missbruksproblematik och arbetslöshet än trafikoffer 

som inte fått bestående psykiska problem (Koch & Taylor, 1995; 

Malt, 1988). 

I en norsk studie fick trafikolycksdrabbade med åtföljande symtom på 

whiplashskada fylla i ett frågeformulär rörande emotionell påverkan av 

händelsen (IES, Impact of Event Scale). De besvarade enkäten direkt 

efter olyckan på akuten samt fyra veckor efter händelsen. I resultaten 

gick att konstatera en signifikant korrelation mellan höga värden på IES 

och kvarstående och betydande smärtproblem (Drottning et.al, 1995). 

Det har påpekats att trafikolyckans svårighetsgrad spelar roll för hur 

psykiskt påverkad den drabbade blir av incidenten. Men, det innebär 

inte att det endast är trafikolyckor med svåra kroppsliga skador, som 

kan leda till psykiska problem. Forskningen om psykologiska effekter 

av trafikolyckor med lätta kroppsliga skador är begränsad. En prospektiv 

studie på lätt till medelsvårt skadade visade att en tredjedel av de 

drabbade ett år efter olyckan uppvisade symtom som talade för en eller 

flera av diagnoserna PTSS, affektivt syndrom eller ångesttillstånd 

18

(Mayou et.al, 1993). Samma studie visade att ungefär en femtedel 

besvärades av rädsla för att åka eller köra bil ett år efter trafikolyckan. 

I en svensk prospektiv studie på 84 lätt till måttligt trafikskadade 

uppgav 57% ökad trötthet och ångest två år efter olyckan. Sextioåtta 

procent av patienterna hade kvarstående värk ett och ett halvt till två år 

efter olyckan. Sextiotre procent av de i gruppen som före olyckan hade 

en anställning, var sjukskrivna i åtminstone tre månader med anledning 

av trafikolyckan (Andersson, 1996). Rädsla för bilkörning är ett stort 

problem för många trafikoffer. I en studie undvek hälften av alla de 

som fått diagnosen PTSS bilkörning om denna inte var absolut nödvändig 

(Bryant & Harvey, 1996). 

I flera studier (Ehlers, 1998; Green, 1994; Norris, 1992) har man funnit 

att kvinnor löper större risk än män att utveckla psykiska följdtillstånd 

efter en trafikolycka. Alla har dock inte kommit fram till detta resultat 

(Jeavons et.al, 1996 och 1998). 

Vilket stöd en olycksfallsdrabbad person får i den akuta situationen 

avgör delvis risken för utveckling av framför allt PTSS. Socialt stöd har 

visat sig ha positiv påverkan på psykiskt välbefinnande efter traumatiska 

händelser (Vaux, 1988) medan brist på socialt stöd i sig kan vara 

en stressfaktor (Buckley et.al, 1996; La Gaipa, 1990). Ett okänsligt och 

oförstående bemötande eller total avsaknad av stöd kan leda till s.k 

"sekundär traumatisering" (Figley, 1986). Mot den bakgrunden är 

kunskap, säkra rutiner och tillgängliga resurser inom sjukvården 

väsentliga för krisomhändertagandet. 

Kunskap om hur det psykologiska omhändertagandet av trafikskadade 

på svenska sjukhus ser ut är mycket begränsad. Man kan förmoda att 

patienter med allvarliga kroppsliga skador, som kräver längre tids 

sjukhusvård, erbjuds samtal med kurator. När det gäller trafikolyckor 

med mindre allvarlig utgång, där patienterna kanske endast observeras 

på sjukhuset över natten eller går hem samma dag, är risken stor för att 

patienternas psykologiska och sociala behov inte beaktas. I en svensk 

studie konstaterade man att endast 5 av 112 personer (ca 4%) som 

kommit till en akutmottagning efter en trafikolycka erhållit kuratorskontakt 

efter olyckan (Andersson, 1996). 

I våra egna undersökningar av hur det psykologiska och sociala stödet 

till trafikolycksdrabbade människor, som kommer till akutmottagningarna 

på sju Stockholmssjukhus, ser ut, kunde vi konstatera att ett 

19

formaliserat omhändertagande med stöd av handlingsplaner endast 

fanns för anhöriga vid dödsfall. För övrigt var omhändertagandet 

beroende av vårdpersonalens eget intresse och kunskap om psykologiskt 

stöd och av möjlighet att kunna avsätta tid för samtal. De fysiska 

skadornas allvar var avgörande för det psykologiska omhändertagandet. 

Lätt skadade patienters psykiska reaktioner och sociala behov 

riskerade att inte uppmärksammas (Bergerhed & Schulman, 1999). 

Trafikoffer och speciellt de med lindriga eller inga skador är en förbisedd 

grupp när det gäller krisomhändertagande på sjukhus, vilket 

också kunde bekräftas i en intervju- och enkätstudie av personal på en 

akutmottagning i Stockholm (Olsson et.al, 2001). 

Uppgifterna varierar om hur vanligt förekommande PTSS är bland 

trafikolycksdrabbade. Flera studier tyder dock på att PTSS uppträder i 

10-25% av de trafikolyckor som resulterar i fysiska skador (Jaspers, 

1998; Hickling & Blanchard, 1992; Blanchard et.al, 1995 b; Blanchard 

et.al, 1996; Kuch et.al, 1996). 

WAD och posttraumatisk stressyndrom PTSS 

Hittills har inga undersökningar kunnat fastställa ett klart samband 

mellan WAD och PTSS, dock är det inget som tyder på att patienter 

med WAD skiljer sig från andra trafikolycksdrabbade vad gäller 

prevalens av PTSS och andra associerade riskfaktorer (Jaspers, 1998). En 

fråga i sammanhanget WAD och PTSS, är om olyckor utan allvarliga 

medicinska skadekonsekvenser kan utgöra ett psykiskt trauma för den 

drabbade. Efter en sammanställning av forskning kring trafikolyckor 

och PTSS, menar Jaspers (1998), att inget tyder på att skadans svårighetsgrad 

är en avgörande prediktor för PTSS, men väl andra psykiska 

reaktioner, t.ex. depression. 

Våra egna studier har visat att även om trafikolyckan inte lett till fysiska 

skador kan PTSS uppträda (Bergsten Brucefors et.al, 2001). 

Kroppsliga reaktioner i samband med olyckor 

Förutom den uppenbara risken att bli skadad kroppsligen, innebär en 

olycka en kroppslig påfrestning och belastning genom akut traumatisk 

stress, vilket innebär en extrem hormonell och vegetativ reaktion. Den 

kroppsliga flykt- och kampberedskapen inklusive muskulära spänningar 

är kännetecknande för all stress, även traumatisk (Everly, 1990). 

20

Under extrem stress då man upplever sig vara utan möjlighet att 

handla, fly eller kämpa, händer det att kroppen reagerar med att 

"bli paralyserad", en slags handlingsförlamning (Rothschild, 2000). 

I traumatisk stress kan muskulaturen reagera med allt mellan att vara 

extremt spänd till delvis slapp och paralyserad, vilket påverkar dess 

funktionsförmåga negativt. Den drabbade kan uppleva kroppen stel, 

"spänd" (oavsett om musklerna verkligen är spända eller inte), klumpig, 

orkeslös, kantig (Keskinen-Rosenqvist, 1994). 

De extrema kroppsliga stressreaktionerna kan likna en kroppslig sjukdom 

och vara svår, även för sjukvården, att skilja från symtom på skada 

(Malt, 1997; Sharp & Bass, 1992). I samband med kroppsliga sjukdomar 

har det visat sig svårt att särskilja stressymtom från sjukdom (Keskinen- 

Rosenqvist, 1994). Man kan anta att det är ännu svårare när det gäller 

akuta kroppsskador och akut traumatisk stress. 

Muskulära reaktioner på ett psykologiskt trauma 

När traumatisk stress påverkar den muskulära spänningsbalansen kan 

kroppen te sig som om den vore neurologiskt skadad med bristfälligt 

fungerande koordination och balans. För individen själv kan kroppen 

kännas främmande. I en studie rörande muskulaturens tillstånd hos 

akut traumatiserade personer visade sig ryggen vara stel och förmågan 

att slappna av liksom förmågan att optimalt aktivera muskulaturen var 

nedsatt (Keskinen-Rosenqvist, 1994). Dessutom var andningen återhållen 

och kontrollerad. Dessa fynd tolkades som tecken på störningar i 

den muskulära spänningsbalansen. Förändringar av detta slag ger ofta 

snabbt upphov till smärtor (Thornquist, 1990). 

Både ökad spänning och uppgiven slapphet kan antingen tolkas som 

reaktioner på en psykisk påfrestning eller som ett sätt att hantera svåra 

situationer (Bunkan, 1996). En ökad spänning kan till och med vara en 

positiv strategi att hantera akut psykisk påfrestning även om risken 

finns att det på sikt leder till smärtor (Keskinen-Rosenqvist, 1994). 

Muskulär flexibilitet 

Muskulär flexibilitet är beteckningen på ett tillstånd som inte kan 

klassificeras i kategorier sjukt eller friskt. Det handlar om en optimal 

förmåga till växling mellan vila och aktivitet, god koordination muskler 

21

emellan samt optimal spänningsbalans (Bunkan, 1996). Den nedsatta 

flexibiliteten är en riskfaktor som påverkar hälsan negativt på sikt 

(Thornquist & Bunkan, 1991). 

En normal muskulatur kan beskrivas som mjuk men spänstig, fast men 

elastisk. Den varken faller samman eller är orubbligt hård om man tar i 

den vid palpation. Ökad stelhetsgrad betyder att muskulaturen spänns 

återkommande eller statiskt över tid, vilket leder till att muskelvävnaden 

ändrar karaktär, blir mindre elastisk, hård och stel. Med minskad 

stelhetsgrad, "slapp" muskulatur menas muskulatur som fungerar till 

synes normalt (t.ex. i samband med arbete eller idrott) men som känns 

mjuk och mindre elastisk vid palpation. Den har en ökad längd och 

förlorad spänst och upplevs som orkes- och kraftlös. I stressperspektiv 

kan detta ses som en inlärd paralyserande-reaktion kopplad till en 

upplevelse, att det inte finns någon handlingsmöjlighet. 

Både den hårda och den slappa muskulaturen har på var sitt sätt 

nedsatt flexibilitet och kan betraktas som resurssvaga (Bunkan, 1996). 

Whiplashpatienter har inte tidigare beskrivits med fokus på muskulär 

flexibilitet. 

Muskulära reaktionsmönster - en kroppslig försvarsstrategi 

Den motoriska muskulaturen arbetar normalt viljestyrt. Emotionella 

reaktioner och stress påverkar dock muskulaturen som då inte längre 

upplevs fungera viljestyrt. Somliga människor reagerar genom att till 

synes stålsätta sig kroppsligen, somliga ser ut att ge upp inför en påfrestning. 

Sjukgymnastisk erfarenhet har visat att dessa reaktioner kan 

befästas och bildar då ett kroppsligt reaktionsmönster, ett slags kroppsligt 

försvar mot psykiska påfrestningar. Dessa försvar kan karaktärisera 

personens kroppsliga varande och sätt att reagera och agera vid alla 

slags påfrestningar (Mattsson, 1998). Detta kan vara en mekanism som 

styr en person som varit med om en olycka att också i fortsättningen 

reagera som vid olyckan. Betydelsen av dessa kroppsliga/muskulära 

reaktioner i samband med trafikolyckor, särskilt WAD har inte undersökts 

tidigare. 

22

SYFTE 

Studiens syfte var att undersöka om patienter med kvarstående symtom 

efter trafikolycka med skada vid halsryggsdistorsion (whiplashskada) 

skiljer sig från en grupp utan kvarvarande symtom avseende psykologiska 

och kroppsliga faktorer. Studiens teoretiska utgångspunkt var ett 

psykologiskt kris- och traumaperspektiv. 

FRÅGESTÄLLNING 

• Förekommer posttraumatiska stressymtom mer än ett år efter en 

trafikolycka? Uppvisar gruppen med kvarstående whiplashsymtom 

fler tecken på posttraumatisk stress än gruppen som är symtomfri? 

• Hur pass omfattande är i sådana fall de posttraumatiska stressymtomen? 

Faller någon av gruppernas medelvärden inom normen för 

posttraumatisk stressyndrom, PTSS? 

• Förekommer depressiva symtom mer än ett år efter en trafikolycka? 

Skiljer sig patientgruppen med kvarstående symtom från den symtomfria 

i detta avseende? 

• Hur pass omfattande är i sådana fall de depressiva symtomen? Faller 

någon av gruppernas medelvärden inom normen för depression? 

• Hur ser det psykologiska reaktionsmönstret ut i patientgrupperna, 

avseende posttraumatiska och depressiva tecken? 

• Spelar känsla av sammanhang (KASAM) roll för utveckling av bestående 

whiplashsymtom och/eller psykisk ohälsa? 

• Påverkar livshändelser följdverkningar av en trafikolycka? Är svåra 

livshändelser i barndomen en särskild belastning? 

• Spelar det totala antalet livshändelse någon roll för utfallet? 

• Utgör livshändelser nära i tid till olyckan en belastning? 

• Är tidigare trafikolyckor en riskfaktor för bestående whiplashsymtom? 

• Har upplevelse av hot till livet i anslutning till olyckan samband 

med utfallet för patienten? 

• Hur är muskulaturens tillstånd vad gäller spänningsbalans och 

flexibilitet hos personer som varit med om en whiplashskada ett till 

två år tidigare. 

23

• Skiljer sig whiplashpatienter med kvarstående besvär från de symtomfria 

patienterna vad gäller muskulär flexibilitet i partiet nackeskuldra-arm-rygg? 

• Skiljer sig patienter med kvarstående whiplashsymtom från de 

symtomfria patienterna vad gäller muskulär flexibilitet generellt? 

• Skattar patienter med kvarstående whiplashsymtom sin kroppsliga 

flexibilitet som varande sämre och mindre funktionell, än patienter 

utan symtom? 

• Föreligger ett samband mellan klinisk bedömning av generell muskulär 

flexibilitet och självskattad kroppslig flexibilitet? Hur återspeglar 

det sig i patientgrupperna med eller utan kvarstående 

whiplashsymtom? 

• Förekommer något samband mellan brist på muskulär flexibilitet 

och tecken på psykisk ohälsa? Uppvisar de som är kroppsligt belastade 

med nedsatt muskulär flexibilitet fler symtom på depression 

och posttraumatisk stress än de som inte är kroppsligt belastade? 

• Förekommer något samband mellan nedsatt självskattad kroppslig 

flexibilitet och tecken på psykisk ohälsa? Uppvisar de som skattar 

sin kroppsliga flexibilitet som nedsatt flera symtom på depression 

och posttraumatisk stress än de som skattar kroppslig flexibilitet 

som tillfredställande? 

24

METOD 

Deltagare 

Patienterna i denna undersökning ingår i ett medicinskt whiplashprojekt 

vid ortopedkliniken, Huddinge Universitetssjukhus (Kivioja, 

1999). 

Patienterna hade varit med om en trafikolycka och i samband med 

denna ådragit sig en whiplashskada. Vid en medicinsk kontroll ett år 

efter trafikolyckan blev de tillfrågade av sin ortopedläkare: "Har du ont 

i nacke och/eller axlar?" Ett ja-svar placerade patienten i symtomgruppen 

"kvarvarande whiplashsymtom", och vid ett nej-svar ansågs man 

vara symtomfri. 

Då denna studie inleddes hade ytterligare tid förflutit efter trafikolyckan. 

Olyckan hade inträffat 1½ – 2½ år före undersökningstillfället. 

För en majoritet låg trafikolyckan drygt 1½ år tillbaka i tiden. 

Totalt intervjuades och undersöktes 40 patienter, varav 20 hade kvarstående 

whiplashsymtom och 20 var symtomfria ett år efter olyckstillfället. 

Klassificeringen av patienterna genomfördes av den läkare, som 

genomfört 1-årskontrollen. Undersökningsgrupperna var köns- och 

åldersmatchade och var mellan 22 och 60 år gamla vid trafikolyckstillfället. 

Tillvägagångssätt 

Till samtliga patienter skickades ett informationsbrev om projektet och 

dess syfte samt varifrån vi fått namnuppgifter. Patienterna informerades 

om att ett deltagande skulle innebära två besök, först ett besök hos 

psykolog och därefter ett hos sjukgymnast. 

Undersökningen bestod av två delar, en psykologisk och en sjukgymnastisk. 

Vid besöket hos psykolog fick patienten inledningsvis fylla i ett 

antal självskattningsformulär. Därefter genomfördes intervjun, vilken 

spelades in på band. Besöket hos psykolog tog ca 1½ timme, där största 

delen utgjordes av intervjutid. Efter intervjun bokades en tid för besök 

hos sjukgymnast. De psykologiska intervjuerna genomfördes av totalt 

tre psykologer. En av psykologerna genomförde 30 av 40 intervjuer. 

Innan själva undersökningen påbörjades prövades intervjuguiden 

genom rollspel mellan intervjuarna i syfte att uppnå överensstämmelse 

25

dem emellan. Efter att studien startat avlyssnades och diskuterades de 

första intervjuerna för att vi ville se hur samstämmiga intervjuarna var 

då de ställde frågor och följdfrågor till intervjupersonerna. Psykolog 

och sjukgymnast var ovetande om vilken grupp (symtom/symtomfri) 

de intervjuade tillhörde. 

Vid besöket hos sjukgymnast inleddes undersökningen med ett samtal 

som spelades in på band, om patientens kroppsliga upplevelser i samband 

med olyckan. En självskattningsskala rörande kroppslig flexibilitet 

fylldes i vid besöket hos psykolog. 

Kroppsundersökningen tog ca en timme och innebar moment i stående, 

stående i framåtböjning och i liggande ställning. Efter avslutad undersökning, 

redovisade sjukgymnasten undersökningsresultatet. Patienten 

fick då tillfälle att ställa frågor. I förekommande fall, om patienten efterlyste 

det, gavs rekommendation för "egenbehandling". 

En sjukgymnast genomförde alla 40 undersökningar. Den undersökande 

sjukgymnasten har i två metodutvecklingsprojekt testat sin 

interbedömarreliabilitet gällande metoden som användes i studien 

(Keskinen-Rosenqvist, 1991 och 2000). 

Undersökningsinstrument 

Psykologisk och sjukgymnastisk delundersökning 

Det material som användes i den psykologiska delundersökningen var 

en semistrukturerad intervjuguide, bakgrundsdata samt fem självskattningsformulär; 

Känsla av Sammanhang (KASAM), Livshändelseformulär, 

Beck Depression Inventory (BDI), Impact of Event Scale (IES-15) 

och Posttraumatiska stressymtom (PTSS-10). 

Det material som användes i den sjukgymnastiska delundersökningen 

var Strukturerad muskelflexibilitetsbedömning (SMB) samt ett självskattningsformulär 

rörande kroppslig flexibilitet, Kroppsmedvetandeskala 

45 (KMS-45). 

Bakgrundsdata 

För varje patient registrerades uppgifter om kön, ålder, civilstånd, antal 

personer i hushållet, antal barn, yrke och utbildning. Vidare inhämtades 

uppgifter om förekomst av eventuell sjukskrivning och i sådana fall i 

vilken omfattning. 

26

Känsla Av Sammanhang (KASAM) 

KASAM är ett formulär som konstruerats av Antonovsky (1991). Han 

har formulerat den salutogenetiska modellen och ställer frågan, varför 

rör sig en del människor mot hälsa i stället för ohälsa? Antonovsky 

(1991) diskuterar generella motståndsresurser t.ex. jagstyrka, pengar, 

kulturell stabilitet och socialt stöd. Genom olika undersökningar av 

dessa fenomen, har han kommit fram till ett i sammanhanget centralt 

begrepp: Känsla av Sammanhang. 

Den långa versionen av formuläret KASAM med 29 frågor har använts. 

Poängsättningen sträcker sig mellan 29-203 poäng. En hög poäng tyder 

på en hög känsla av sammanhang. Testet har normerats. Den genomsnittlige 

israeliske medborgaren uppvisar ett medelvärde omkring 137 

poäng och sjukvårdsanställda i Israel ett medelvärde på ca 151 poäng 

(op cit, s 108). Svenska data visar att svenska kvinnliga sjuksköterskor 

har ett medelvärde på 152 poäng och den genomsnittlige svenske medborgaren 

(män och kvinnor) ett medelvärde på 151 poäng (Langius 

et.al, 1992; Langius & Björell, 1993; Langius & Björvell, 1996). 

Langius´ et.al. (1992) forskning indikerar att KASAM är reliabelt då det 

uppvisar en hög internal consistency (Cronbachs alpha 0.79) och hög 

test-retest reliabilitet (r mellan 0.81-0.90). Vidare tyder Langius och 

Björells (1993) forskning på att det inte föreligger köns- eller åldersskillnader 

vad gäller KASAM, då inga skillnader påvisades i en undersökning 

där 145 män och kvinnor mellan 26-70 år deltog. 

Livshändelseformulär 

Livshändelseformuläret är en lista över vissa viktiga och eventuellt 

traumatiska händelser, som kan inträffa i en människas liv. Sammanställningen 

av listan över livshändelser utgick från en lista med 60 olika 

händelser som används vid psykologiska institutionen vid Umeå universitet 

(Sundbom et.al, in press). I det aktuella livshändelseformuläret 

ingår 15 händelser, t.ex. trafikolycka, anhörigs trafikolycka, allvarlig 

sjukdom (egen respektive anhörigs), dödsfall (familjemedlem, anhörig, 

vän), arbetslöshet, konflikter, mobbing, sexuella övergrepp och annat. 

Varje patient har angivit om de varit med om någon eller några av 

livshändelserna. När så varit fallet har man också fått uppge ålder vid 

tillfället samt tala om hur händelsen upplevdes, positivt, negativt eller 

neutralt. 

27

Beck Depression Inventory (BDI) 

Becks depressionstest (BDI) är ett internationellt ofta använt självskattningsinstrument 

(Beck & Steer, 1996). Det är konstruerat för att mäta 

graden av depression hos ungdomar och vuxna. Patienten tar ställning 

till 21 grupper av påståenden. I varje grupp ingår fyra påståenden. Det 

påstående inom gruppen som bäst beskriver hur man känt sig den 

senaste veckan, markeras. Poängsättningen varierar mellan 0 och 63 

poäng, ju högre poäng desto fler depressionssymtom. Normering anger 

att 0-9 poäng indikerar "minimal depression", 10-16 "lindrig", 17-29 

"måttlig" och 30-63 poäng tyder på "svår depression" (Beck & Steer, 

1996). 

BDI är validerat och reliabilitetstestat. Att testa reliabilitet med testretestmetod 

kan vara vanskligt när det gäller instrument av BDI:s typ, 

där man kan förvänta sig en förändring hos patienter i behandling. För 

svenska grupper, vårdpersonal, unga kvinnor, tandvårdsfobiker och 

smärtpatienter, har man funnit en reliabilitetskoefficient baserad på 

Cronbachs alfakoefficient som varierar mellan .86 och .91 vilket kan 

anses vara fullt tillfredsställande. 

Då den här studerade patientgruppen har en smärtproblematik beräknades 

förutom en vanlig totalpoäng för BDI, en BDI-poäng där somatiska 

items exkluderats (item 15-21). De exkluderade items gäller grupper 

av somatiska påståenden rörande t.ex. sömn, aptit eller trötthet. En 

BDI-poäng exklusive testets somatiska items togs fram för att vi ville 

försäkra oss om att testpoängen uttryckte grad av depression och inte 

främst var uttryck för patientens smärtproblematik. Av samma anledning 

togs det för denna undersökning fram en delskala med enbart 

BDI:s somatiska items. 

Impact of Event Scale (IES-15) 

Formuläret är en vanligt förekommande skattningsskala för posttraumatiskt 

stressyndrom, PTSS (Jaspers, 1998). Det ger en uppfattning om 

vilken kvarstående effekt olyckan eller händelsen har på individen. Det 

mäter två slags reaktioner på traumatiska händelser, intrusion och 

avoidance (Horowitz et.al, 1979; Horowitz et.al, 1980). Formuläret 

består av 15 påståenden. Exempel på påståenden är Jag har oavsiktligt 

kommit att tänka på olyckan (intrusion) eller Jag har undvikit det som 

påminner om det (avoidance). Patienten tar ställning till påståendena 

genom att markera på en 4-gradig skala hur ofta det förekommit under 

den senaste veckan. Totalpoängen är 0-75 poäng, då varje item kan ge 0, 

28

1, 3 eller 5 poäng. Normativa data är begränsade. Nittio medicinstudenter 

fick en vecka efter sin första utförda obduktion fylla i IES-15. 

Gruppens medelvärde var då 15,16 (Eid et.al, 1999). Medelvärdet antas 

vara gruppens reaktion på en möjligen obehaglig händelse, men en 

händelse som inte anses utgöra ett trauma. 

Enligt en nyligen gjord översikt över forskning som använt IES som 

undersökningsmetod (Joseph, 2000) har man kommit fram till att IES 

har tillfredsställande psykometriska egenskaper och är lämpligt att 

använda för att diagnostisera förekomst av posttraumatiska stressymtom. 

Posttraumatiska stressymtom (PTSS-10) 

Formuläret mäter posttraumatiska stressymtom (Raphael et.al, 1989). 

Patienten ombads besvara 10 påståenden med ja eller nej, om hur denne 

reagerat under den senaste veckan. Antalet ja påvisar förekomsten av 

posttraumatiska stressymtom. Exempel på påståenden som varje deltagare 

tog ställning till är, Haft svårt att sova eller Varit nedstämd eller Varit 

spänd i kroppen. Varje item kan ge 0 eller 1 poäng. Totalpoängen ligger i 

intervallet 0-10 poäng. 

En psykometrisk utvärdering av formuläret PTSS-10 på en grupp studenter 

visade att PTSS-10 har en god internal consistency (Cronbach´s 

alpha r=0.90) och en tillfredsställande test-retest reliabilitet (r=0.71). 

Vidare indikerade en faktoranalys att PTSS-10 bäst lämpar sig som ett 

globalt mått på PTSS, då en faktor förklarar ca 49% av den totala variansen 

(Eid et.al, 1999). 

Semistrukturerad intervjuguide 

Intervju med psykolog fördes som ett samtal där nedanstående sex 

områden fokuserades. För varje fokus ombads patienten att berätta om 

faktiska omständigheter samt om egna reaktioner, tankar och känslor 

vid tillfället. Nedanstående punkter var genomgångna efter intervjun: 

• Nuläge/Dagsform (Psykisk och fysisk hälsa. Påverkan av olyckan, 

t.ex. bilkörning?). 

• Olyckstillfället (Vad hände? Patientens reaktion. Vad patienten 

tänkte och kände? Erfor patienten dödshot?). 

• Omhändertagande på olycksplatsen (Av vem? När? Patientens 

reaktion, tankar och känslor). 

29

• Vård och bemötande på sjukhus (värdering av omhändertagande 

respektive undersökning). 

• Utvärdering av hjälp från professionella respektive anhöriga (viktigaste 

hjälpen?). 

• Livshändelser (patienten kommenterar formuläret rörande livshändelser). 

I samband med att patienten berättade om olyckstillfället tillfrågades 

denne om han/hon någon gång trodde att han/hon skulle dö respektive 

bli allvarligt skadad vid olyckstillfället. Patientens svar var inte 

alltid otvetydiga ja eller nej. I de fall intervjuaren ansågs att det behövdes 

ställdes klargörande följdfrågor såsom, "Du säger att tanken inte 

slog dig då, när du krockade, menar du att tanken slog dig vid ett 

senare tillfälle?" eller "Du säger att du inte precis tänkte att du skulle dö, 

men ... berätta, hur menar du då?". 

Patienten ombads i slutet av intervjun att kommentera de livshändelser 

denne angett i livshändelseformuläret. Patienten avgjorde själv i vilken 

grad denne ville kommentera de angivna livshändelserna. 

Strukturerad muskelflexibilitetsbedömning (SMB) 

En sjukgymnastisk undersökningsmetod som särskilt har strukturerats 

och testats för forskning gällande muskulaturens flexibilitet användes 

för kroppsunderökningen (Keskinen-Rosenqvist, 1991). Metodens 

ursprung finns inom klinisk sjukgymnastisk undersökningsverksamhet 

(Bunkan, 1996). Undersökningen genomförs med palpation, observation 

och aktiva och passiva rörelsetester. Ett formulär har tagits fram 

där varje undersökningsmoment värderas enligt given skala. I en 

manual beskrivs momenten och skalstegen (Biguet & Keskinen- 

Rosenqvist, 1990; Keskinen-Rosenqvist, 2000). 

Genom palpation undersöker man enskilda musklers stelhetsgrad, 

d.v.s. hur hård eller mjuk muskeln är, samt kvalitén på muskelvävnaden. 

Muskulatur som ligger djupt i kroppen och inte kan nås med palpation 

undersöks genom passiva rörelser. Hållningens karaktär och 

andningsrörelser observeras. De är funktioner vilkas kvalité är avhängig 

muskulaturens tillstånd, ger ytterligare information, och noteras 

särskilt. 

30

SMB består av åtta delundersökningar där varje delundersökning står 

för ett särskilt kroppsligt fenomen: 

1. Hållningens karaktär. 

2. Reaktioner (motoriska, vegetativa och psykiska). 

3. Balans och stabilitet. 

4. Rörelsekvalité (rytm, koordination, kraft). 

5. Andningen ur muskulärt perspektiv (andningsrörelse och andningshämmande 

faktorer). 

6. Flexibilitet i rörelseförmågan. 

7. Flexibilitet i avspänningsförmågan. 

8. Muskulaturens stelhetsgrad. 

Med SMB undersöker man alltid hela kroppen, vilket ger information 

om den generella muskulära flexibiliteten. Därmed begränsar man inte 

undersökningen till kroppsdelen eller funktionen med problem. 

Kroppsmedvetandeskala (KMS-45) 

KMS-45 har tagits fram för att undersöka stressrelaterade tecken på tillfredsställande 

respektive nedsatt kroppslig flexibilitet. Fokus är framför 

allt på traumatisk stress. Formuläret har vidareutvecklats ur ett tidigare 

formulär (Schiöler, 1998). 

Formuläret består av 45 frågor om subjektivt upplevda kroppssensationer 

med koppling till traumatisk stress. Man tar ställning till 45 påståenden 

var för sig i en fyra-gradig skala: "aldrig/nästan aldrig", "ibland", 

"ofta", "mycket ofta/alltid". 

Frågorna fördelas på sju områden: 

1) Upplevda, muskulära spänningar (Ex: Jag känner mig spänd i axelskulderpartiet). 

2) Upplevd smärta (Ex: Jag besväras av smärtor eller värk i ryggen). 

3) Upplevd kroppslig förmåga (Ex: Mina ben känns starka och 

levande). 

4) Stress (Ex: Jag blir rastlös av att inte ha någonting att göra). 

5) Autonoma reaktioner (Ex: Jag svettas ofta utan tydlig anledning). 

6) Psykiska reaktioner (Ex: Jag är rädd för att något kan gå sönder i 

kroppen om jag blir riktigt upprörd). 

7) Frågor om omvårdnad av och relationen till den egna kroppen (Ex: 

Jag ser till att jag får stunder för avslappning/avkoppling). 

31

Kvalitativ bearbetning 

Både psykologiska och sjukgymnastiska data har bearbetats kvalitativt. 

Intervjuer av psykolog låg till grund för klassificering av uppfattat hot 

mot liv respektive tidigare och aktuella livshändelser. Strukturerad 

muskelflexibilitetsbedömning (SMB) låg till grund för den sjukgymnastiska 

kliniska bedömningen, då generell muskulär flexibilitet samt muskulär 

flexibilitet i nacke-skuldra-arm-rygg bedömdes. 

Klassificering av uppfattat hot mot liv 

Under intervjun tillfrågades patienterna om de uppfattade sina liv 

hotade i anslutning till olyckan. De som svarade ja på frågan klassificerades 

i enlighet med sitt svar. De personer som svarade nej på frågan 

klassificerades på motsvarande sätt, under förutsättning att svaret var 

kongruent med resten av den intervjuades redogörelse. I de fall svaret 

var nej på direkt ställd fråga, men den intervjuade i sin spontana berättelse 

redogjorde för motsatsen, tolkades detta som ett ja och klassificerades 

därefter. 

Klassificering av livshändelser i barndomen 

Varje patients kommentarer kring tidigare livshändelser sammanställdes 

från utskrifter av intervjuerna. Med barndom avses händelser fram 

till myndig ålder. Hela materialet inventerades vad gäller olika livshändelser 

från barndomen. Dessa händelser var av varierande slag, från 

”benbrott under skidsemester” och ”mobbning” till ”förälders död”. 

Livshändelser från barndomen av genomgripande slag valdes ut. 

Patientens egna kommentarer kring händelserna och om man uppfattade 

skadan eller förlusten som omfattande eller konsekvenserna som 

svåra, var avgörande för hur en livshändelse bedömdes. 

I materialet betraktades slutligen följande livshändelser från barndomen 

som betydelsefulla: 

1. Förlust av förälder (förälders död eller övergiven av förälder). 

2. Separation från förälder (p.g.a. skilsmässa eller sjukdom/ 

sjukhusvistelse). 

3. Mobbning (i skolan under mer än ett år). 

Klassificering av livshändelser nära i tid 

Livshändelser nära i tid till den trafikolycka som ledde till en whiplashskada, 

sammanställdes. Med livshändelser nära i tid avses händel- 

32

ser som utspelade sig från ett år före den aktuella trafikolyckan och 

fram till tidpunkten för intervjun. 

Efter en genomgång av hela intervjumaterialet klassificerades livshändelser 

nära i tid, i fyra undergrupper: 

1. Aktuella livshändelser rörande patientens egen hälsa och välbefinnade 

(t.ex. egen sjukdom eller psykisk och fysisk ohälsa). 

2. Aktuella livshändelser rörande patientens familj (t.ex. familjemedlems 

sjukdom). 

3. Aktuella livshändelser rörande patientens arbetssituation (t.ex. konflikter 

på arbetsplats, varsel, arbetslöshet). 

4. Aktuella trafikolyckor (under perioden ett år före den aktuella trafikolyckan 

fram till tidpunkten för intervjun). 

Klinisk bedömning av generell muskulär flexibilitet med SMB 

Items från de åtta delundersökningarna i SMB bedömdes var för sig 

enligt en femgradig skala: 1p: oflexibel, 2p: nedsatt flexibilitet, 3p: måttligt 

nedsatt flexibilitet, 4p: flexibel med enstaka moderata brister, 5p: fri 

och flexibel. Eftersom delundersökningarna består av olika antal items 

har delskalesummorna viktats. Poängen summerades och dividerades 

med antalet delundersökningar. Totalsumman anger personens muskelflexibilitet 

och är en global bedömning. 

Materialet dikotomiserades därefter till två kategorier. De 25% med 

mest omfattande brister i flexibilitet och därmed lägsta flexibilitetspoäng 

enligt SMB, kategoriserades som kroppsligen belastade. Övriga 

75% bedömdes ha en tillfredsställande kroppslig flexibilitet. 

Bedömning av den muskulära flexibiliteten i nacke-skuldra-arm-rygg med 

delskalor ur SMB 

Utifrån teoretiska kunskaper om kroppsliga reaktioner på traumatisk 

stress och om whiplashrelaterade besvär i rörelsesystemet utformades 

sju delskalor speciellt för denna studie. Delskalorna är utformade så att 

de ger information om rörlighet och muskulatur i områden nackeskuldra-arm, 

utsatta i samband med whiplashskador, samt andningen 

och ryggen, vilka kan påverkas av både whiplashskada och traumatisk 

stress. 

För varje whiplashrelaterad delskala viktades items med lägst kroppslig 

flexibilitet. Dessa summerades med antalet items med näst lägst 

kroppslig flexibilitet. Svaret var ett mått på belastningen på den 

33

kroppsliga flexibiliteten i den rörelsefunktionen som delskalan beskriver. 

Ju högre poäng, desto mer belastad är flexibiliteten i funktionen. 

Poängen från delskalorna för respektive patient utgör ett mått på 

flexibilitet för partiet nacke-skuldra-arm-rygg. 

Materialet dikotomiserades därefter i två kategorier. De 25% med högst 

antal poäng kategoriserades som muskulärt belastade i partiet nackeskuldra-arm-rygg. 

De övriga 75% ansågs ha en tillfredsställande flexibilitet. 

Dikotomisering av självskattningsskalan KMS-45 

Varje person besvarade totalt 45 frågor. Varje fråga gav ett till fyra 

poäng. Ju högre poäng, desto större upplevd brist på kroppslig flexibilitet 

och därmed högre grad av självskattad kroppslig belastning. 

Poängen summerades och därefter dikotomiserades materialet i två 

kategorier. De 25% med högst antal poäng kategoriserades som 

kroppsligt belastade gällande självskattad kroppslig flexibilitet. Valet av 

brytpunkten, 25% - 75% vid kategoriseringarna har inte tagits fram ur 

normvärden, då sådana inte finns, utan är statistiska lösningar. 

Statistisk bearbetning 

De statistiska metoder som användes för analyser av patientgrupperna, 

skillnader mellan könen och demografiska variabler var T-testning, 

Flervägs-ANOVA, χ2 test, Fishers exact test och Pearson productmoment 

korrelationer (Howell, 1992; Walsh, 1990). Vald signifikansgräns 

var p

RESULTAT 

Patientgrupperna (kvarstående whiplashsymtom eller symtomfri) var 

matchade vad gäller kön och ålder. Statistiska analyser visade att 

patientgrupperna inte skilde sig åt vad gäller de demografiska variablerna 

civilstånd, hushållsstorlek, antal barn, utbildningsnivå eller 

antalet sjukskrivningar inom gruppen. 

Endast sju personer, fyra från symtomgruppen och tre utan kvarstående 

symtom var sjukskrivna vid denna studies undersökningstillfälle. Fem 

personer hade annan uppenbar orsak till sjukskrivningen än whiplashskadan. 

En patient som ingick i symtomgruppen, hade nyligen upplevt 

ytterligare en trafikolycka och var sjukskriven på grund av denna. En 

patient, som också tillhörde symtomgruppen, var vid undersökningstillfället 

sjukskriven på grund av whiplashskadan. Patienten hade varit 

sjukskriven periodvis sedan trafikolyckan på grund av smärta i nacken. 

Nedanstående skillnader mellan patientgrupperna kan således inte förklaras 

av ovanstående demografiska variabler. 

Whiplashpatienter med kvarvarande besvär uppvisar fler posttraumatiska 

stressymtom än patienter utan kvarvarande whiplashbesvär 

Patientgrupperna symtom och symtomfri jämfördes med avseende på 

posttraumatiska stressymtom (PTSS-10 och IES-15 samt delskalorna 

IES-intrusion och IES-avoidance) samt depressiva symtom (BDI och 

delskalorna BDI exklusive somatiska items och BDI:s somatiska items). 

Av tabell 1 framgår att trenden är att patienter med kvarvarande whiplashsymtom 

i genomsnitt har fler posttraumatiska stressymtom och 

depressiva symtom än symtomfria whiplashpatienter. 

Medelvärdesskillnaderna är dock endast signifikanta vad gäller PTSS- 

10 (p=.02), BDI:s delskala bestående av enbart somatiska items (p=.01) 

och delskala IES-intrusion (p=.02). 

35

Tabell 1. Medelvärden för patientgrupperna (symtom/symtomfri) vad gäller 

PTSS-10, IES-15, IES-intrusion, IES-avoidance, BDI och BDI exklusive 

somatiska items samt normvärden. 

SYMTOM SYMTOMFRI 

Variabel M (Std) n M (Std) n p Normvärde 

PTSS-10 3.80 (2.46) 20 2.20 (1.64) 20 .02* 0-2 ingen indikator 

3-5 viss sannolikhet 

>6 signifikanta problem 

IES-15 18.55 (17.08) 20 10.65 (12.50) 20 .10 M=15.16 hos 90 

med.stud.1 v. efter 

första obduktion. 

(Eid et.al, 1999) 

IES-intrusion 10.50 (8.43) 20 5.15 (5.43) 20 .02* 

IES-avoidance 8.05 (10.12) 20 5.50 (8.51) 20 .39 

BDI 8.25 (5.10) 20 5.05 (5.59) 20 .07 0-9 ingen/minimal 

depression 

10-16 lindrig; 

17-29 måttlig; 

30-63 svår 

BDI exkl. 4.40 (2.78) 20 3.20 (4.67) 20 .33 

somatiska items 

BDI:s 3.85 (2.60) 20 1.85 (1.84) 20 .01** 

Somatiska 

items 

Totalpoängen för IES-15 ger medelvärdesskillnaderna på gränsen till en 

tendens. På delskalenivå ändras signifikansnivån. Tendensen blir signifikant 

för delskala intrusion (påträngande), men försvagas för avoidance 

(undvikande). Det tyder på att patienter med whiplashsymtom i 

genomsnitt har fler posttraumatiska stressymtom av påträngandekaraktär 

än symtomfria patienter. 

Vad gäller depressiva tecken hos patienterna föreligger en tendens till 

skillnad mellan patientgrupperna. Patienter med whiplashsymtom har 

något högre medelvärde på BDI än symtomfria patienter (p=.07). Då 

formuläret BDI innehåller en del items av somatisk karaktär och whiplashproblem 

till stor del är smärtproblem, prövades om och hur resultaten 

påverkades när dessa items exkluderades. Resultaten visade att 

36

när somatiska items exkluderades från BDI försvagades tendensen till 

skillnad mellan patientgrupperna. Det tyder på att skillnaden i BDI:s 

totalpoäng snarare kan förklaras i termer av somatiska skillnader mellan 

patientgrupperna än av skillnader i kognitiva och emotionella 

depressiva tecken. Det blir tydligt när resultaten på delskalan BDI:s 

somatiska items studeras. Det föreligger en signifikant medelvärdesskillnad 

(p=.01) mellan patientgrupperna när endast de somatiska tecknen 

på depression beaktas. Sannolikt återspeglar resultaten att whiplashpatienter 

med kvarstående symtom har fler somatiska problem och 

av den anledningen får högre totalpoäng på depressionsindex BDI. 

Jämförs gruppernas medelvärden med normvärden för depression 

uppvisar varken gruppen med kvarstående whiplashsymtom eller den 

symtomfria allvarliga tecken. Båda gruppernas medelvärden faller 

inom normen "ingen eller minimal depression", 0-9 poäng. Patientgruppernas 

medelvärden på PTSS-10 visar att gruppen med whiplashsymtom 

faller inom spannet för "viss sannolikhet" för PTSS. Gruppen 

symtomfri ligger på gränsen mellan "ingen indikator" och "viss sannolikhet" 

för PTSS. Normvärde för IES-15 är ett medelvärde som kan antas 

uttrycka en psykologisk påverkan av en händelse som kan vara obehaglig 

men inte traumatiserande. Med det normerande medelvärdet som 

gräns är gruppen med kvarvarande whiplashsymtom något men inte 

mycket påverkad av händelsen medan gruppen symtomfri inte är påverkad 

eller är det mycket lite. 

Sambanden mellan posttraumatiska stressymtom och depressiva 

symtom 

Två mått på posttraumatiska stressymtom (PTSS-10 och IES-15) och ett 

mått på depressiva symtom (BDI) ingick i studien. I nedanstående 

redovisas sambanden mellan måtten. Inledningsvis med utgångspunkt 

från samtliga 40 patienter och därefter när materialet är indelat utifrån 

patientgruppstillhörighet (symtom/symtomfri). 

Hela gruppen 

I tabell 2 redovisas sambanden mellan variablerna när samtliga 40 patienter 

ingår. Av tabellen framgår att de tre huvudmåtten BDI, PTSS och 

IES korrelerar med varandra mellan r=.40 -.50. 

37

Tabell 2. Sambandet mellan variablerna PTSS-10, BDI och IES-15 samt delskalor 

(Pearsons produktmoment korrelation). Samtliga deltagare. N=40 

BDI BDI exkl. BDI:s PTSS-10 IES-15 IES- IESsomatiska 

somatiska intrusion avoidance 

items items 

BDI .93** .80** .50** .41** .48** .28 

BDI exkl. .52** .37* .28 .35* .19 

somatiskt 

BDI:s .55** .48** .54** .35* 

somatiska 

PTSS-10 .40** .46** .29 

IES-15 .89** .93** 

IES- intrusion .65** 

IES- avoidance 

Variablerna PTSS och IES förväntas korrelera med varandra då de båda 

ger ett mått på antalet posttraumatiska stressymtom. Sambandet mellan 

PTSS och IES var r=.40. PTSS uppvisar samband med en av IES:s delskalor, 

nämligen med IES-intrusion (r=.46). Sambandet mellan PTSS och 

IES är måttligt och gäller endast den del av IES-skalan som mäter påträngandereaktioner. 

Variabeln PTSS uppvisar samband med BDI (r=.50). PTSS korrelerar 

med BDI även när somatiska items exkluderas (r=.37). PTSS uppvisar 

även ett samband med enbart BDI:s somatiska items (r=.55). Sambandet 

mellan PTSS och BDI är måttligt och som starkast när BDI-poängen uttrycker 

depressiva tecken av somatisk karaktär. 

BDI uppvisar samband med IES (r=.41). Sambandet förändras på delskalenivå. 

BDI korrelerar med delskala IES-intrusion (r=.48) men inte 

med delskalan, avoidance. IES uppvisar också samband med en av 

BDI:s delskalor, nämligen den bestående enbart av somatiska items som 

ingår i BDI (r=.48). Motsvarande samband finns inte mellan IES och BDI 

när måttets somatiska items exkluderats. Resultaten visar att sambandet 

mellan BDI och IES är måttligt. På delskalenivå gäller att BDI endast 

korrelerar med IES:s delskalan intrusion och att IES endast uppvisar 

samband med BDI:s delskala somatiska tecken. 

38

Whiplashpatienter med kvarvarande symtom 

I tabell 3 redovisas sambanden mellan variablerna för whiplashpatienter 

med kvarstående symtom. 


(Pearsons produktmoment korrelation). Whiplashpatienter med 

symtom. N=20 

BDI BDI exkl BDI:s PTSS-10 IES-15 IES- IESsomatiska 


items items 

BDI .95** 94** .54* .57* .65** .43 

BDI exkl. .79* 50* .59** .66** .44 

somatiskt 

BDI:s .51* .49* .56* .36 

somatiska 

PTSS-10 .28 .40 .14 

IES-15 .90** .93** 



Vad gäller de tre huvudmåtten, föreligger samband mellan BDI och 

PTSS (r=.54) samt BDI och IES (r=.57). Dock föreligger inget samband 

mellan PTSS och IES, och det förändras inte heller på delskalenivå. 

BDI uppvisar ett måttligt till starkt samband med PTSS (r=.54). Sambandet 

förändras inte nämnvärt på delskalenivå, utan PTSS korrelerar 

med BDI-poäng när somatiska items exkluderats (r=.50) och med BDIpoäng 

enbart utifrån somatiska tecken (r=.51). 

BDI korrelerar måttligt med IES (r=.57). BDI:s totalpoäng korrelerar 

med IES:s delskala intrusion (r=.65) men inte med delskala avoidance. 

Vidare visar resultaten att IES totalpoäng korrelerar med en BDI-poäng 

utan somatiska items (r=.59) och med en BDI-poäng enbart bestående 

av somatiska items (r=.49). 

Symtomfria whiplashpatienter 

I tabell 4 redovisas sambanden mellan variablerna när endast symtomfria 

whiplashpatienter utgör underlaget. 

39


(Pearsons produktmoment korrelation). Symtomfria whiplashpatienter. 

N=20 

BDI BDI exkl. BDI:s PTSS-10 IES-15 IES- IESsomatiska 


items items 

BDI 95** .62** .34 .11 .15 .07 

BDI exkl. .35 .25 .03 .08 -.01 

somatiskt 

BDI:s .38 .28 .25 .25 

somatiska 

PTSS-10 .48* .33 .49* 

IES-15 .83** .94** 



Resultaten visar att endast två av tre huvudmått korrelerar med varandra, 

PTSS och IES. PTSS uppvisar ett måttligt till starkt samband med 

IES (r=.48). På delskalenivå förstärks sambandet något vad gäller korrelationen 

mellan PTSS och delskala IES-avoidance (r=.49). PTSS uppvisar 

inget signifikant samband med IES andra delskala, intrusion. PTSS 

och IES korrelerar måttligt till starkt. 

Sammanfattning för sambanden mellan depressionstecken och posttraumatiska 

stressymtom 

Sammantaget är sambanden mellan variablerna BDI, PTSS och IES olika 

beroende på om alla patienter utgör underlag eller om det är patientgruppen 

med eller utan whiplashsymtom. 

När samtliga patienter ingår korrelerar alla huvudvariabler med varandra. 

På delskalenivå framkommer att BDI och PTSS endast korrelerar 

med IES delskala intrusion men inte med delskala IES-avoidance. 

Vidare visar resultaten på delskalenivå att IES och PTSS främst korrelerar 

med delskala BDI-somatiska items, d.v.s. endast med depressiva 

tecken av somatisk karaktär. 

När beräkningar på enbart symtomfria patienter görs påvisas endast ett 

samband mellan huvudvariablerna. Det är sambandet mellan PTSS och 

40

IES. Vad gäller detta samband på delskalenivå visar resultaten att PTSS 

endast korrelerar med delskalan avoidance. 

När underlaget utgörs av symtompatienter påvisades inget samband 

mellan variablerna för posttraumatisk stress, PTSS och IES. De samband 

som påvisades rör de mellan BDI och respektive mått på posttraumatisk 

stress, med andra ord sambanden mellan BDI och PTSS respektive BDI 

och IES. I resultaten på delskalenivå framkom att både IES och PTSS 

korrelerar med BDI:s båda delskalor. Med andra ord korrelerar måtten 

på posttraumatisk stress, PTSS och IES inte med några specifika depressiva 

tecken. BDI i sin tur korrelerar enbart med delskalan IES-intrusion. 

Det föreligger ingen skillnad mellan patientgruppernas känsla 

av sammanhang (KASAM) 

Känsla av Sammanhang, KASAM, antas vara en salutogen faktor vad 

gäller den psykiska hälsan. Trenden för patientgruppernas känsla av 

sammanhang var i motsatt riktning mot den förväntade, d.v.s. gruppen 

symtomfri hade en lägre Känsla av Sammanhang (lägre KASAMpoäng) 

än gruppen med kvarvarande whiplashsymtom. Skillnaden var 

dock inte signifikant (p=.13). 

Tabell 5. KASAM-medelvärde för patientgrupperna (symtom/symtomfri) samt 

normvärde. 



KASAM 161 (17.20) 20 152 (20.60) 20 .13 Sv män och kvinnor, 

m=152. 

Sv sjuksköterskor, 

m=151. 

Medelvärdet för gruppen symtomfri var detsamma som medelvärdet 

för svenska män och kvinnor. Patientgruppen med kvarvarande whiplashsymtom 

hade ett något högre medelvärde än svenska män och 

kvinnor i genomsnitt. 

41

Patientgrupperna skiljer sig inte åt vad gäller antalet tidigare 

livshändelser 

Nedanstående tabell redovisar medelvärdesskillnaderna. 

Tabell 6. Antal livshändelser respektive livshändelser som upplevts negativa, i 

genomsnitt för patientgrupperna (symtom/symtomfri). 


Variabel M (Std) n M (Std) n p 

Antal 

livshändelser 6.65 (4.82) 20 5.95 (4.82) 20 .65 

Antal negativa 

livshändelser 6.30 (4.40) 20 5.50 (4.40) 20 .47 

Av medelvärdena framkommer att trenden är i förväntad riktning, 

d.v.s. att symtomgruppen har varit med om något fler livshändelser än 

gruppen symtomfri, men att skillnaderna inte är signifikanta. 

Inget samband föreligger mellan svåra livshändelser i barndomen 

och kvarstående whiplashsymtom 

De svåra livshändelser i barndomen som registrerades var, svårt sjuk 

som barn, förälders död, föräldrars skilsmässa eller mobbning. Det 

visade sig att whiplashpatienter med kvarstående symtom hade i 

genomsnitt lika många potentiellt belastande barndomsupplevelser 

som whiplashpatienter utan symtom. Tabell 7 redovisar resultaten. 

Tabell 7. Antal livshändelser i barndomen för patientgrupperna (symtom/ symtomfri). 



Antal livshändelser 

i 

barndomen .70 (.66) 20 .70 (1.03) 20 n.s 

42

Fishers exakt test påvisade inga skillnader mellan patientgrupperna vad 

gäller förekomst av belastande livshändelser i barndomen av olika slag. 

Tabell 8 redogör för fördelningen av svåra barndomsupplevelser mellan 

patientgrupperna utifrån slag av upplevelse. 

Tabell 8. Antalet personer med svåra livshändelser i barndomen fördelat över 

patientgrupperna utifrån typ av barndomsupplevelse. 

PATIENTRUPP 

Förlust av förälder Separation med förälder Mobbing 

(Förälders död eller (P.g.a skilsmässa eller (i skolan >1 år) 

övergiven av förälder) sjukdom/sjukhusvistelse) 

JA NEJ JA NEJ JA NEJ 

Symtom 2 18 6 14 3 17 

Symtomfri 3 17 4 16 4 6 

TOTAL 5 5 10 0 7 3 

Patientgrupperna skiljer sig åt vad gäller antalet livshändelser 

som ligger nära i tid 

I nedanstående tabell redovisas resultaten. Med "nära i tid" avses händelser 

som inträffat mindre än ett år före trafikolyckan. 

Tabell 9. Genomsnittligt antal livshändelser nära i tid till trafikolyckan för 

patientgrupperna (symtom/symtomfri). 



Antal livshändelser 

nära i tid .85 (.49) 20 .45 (.69) 20 .04* 

Ett t-test visade att gruppen med kvarstående whiplashsymtom varit 

med om signifikant fler livshändelser nära i tid till den aktuella trafikolyckan, 

än gruppen utan whiplashsymtom. När livshändelser nära i 

tid kategoriserades i undergrupper visade en χ 2-testning inte på några 

skillnader mellan patientgrupperna när kategorierna rörde sig om 

individens privatliv eller dennes arbete. En χ 2-testning av trafikolyckor 

43

som låg nära i tid indikerar att sådana erfarenheter kan påverka utfallet 

för whiplashpatienten (tabell 10). 

Det finns ett samband mellan tillhörighet till symtomgruppen 

och erfarenheter av andra trafikolyckor, när olyckan är nära i tid 

till den olycka som ledde till whiplashskadan 

Spelar det någon roll för utfallet för den whiplashskadade om patienten 

varit med om andra trafikolyckor? Statistisk prövning påvisade ingen 

skillnad mellan patientgrupperna vad gäller antalet tidigare trafikolyckor. 

Generellt var det inget i resultaten som antydde att antalet 

tidigare trafikolyckor påverkade utfallet för om whiplashsymtomen 

skulle bli bestående eller inte. 

När materialet kategoriserades utifrån om erfarenheter av andra trafikolyckor 

låg nära i tid eller inte, kunde ett samband mellan patientgruppstillhörighet 

och trafikolyckor påvisas. 

Tabell 10. Antalet personer som varit med om trafikolyckor nära i tid till den 

aktuella olyckan. Antalet personer är fördelade över patientgrupperna (symtom/symtomfri). 

TRAFIKOLYCKA NÄRA I TID 

Ja Nej TOTAL Fishers exact test 

PATIENTGRUPP 

Symtom 7 13 20 .01** 

Symtomfri 0 20 20 

TOTAL 7 33 40 

Resultaten tyder på att livshändelser nära i tid till den aktuella olyckan 

generellt sett kan utgöra en belastning för den whiplashskadade, och 

det i synnerhet om det är en trafikolycka som ligger nära i tid. 

44

Patienter som varit med om trafikolycka nära i tid till den 

aktuella, uppvisar inte fler tecken på psykisk ohälsa än patienter 

utan den erfarenheten 

Hur ser den psykiska hälsan ut för gruppen som förutom den aktuella 

trafikolyckan nyligen varit med om ännu en, i jämförelse med de utan 

den erfarenheten? 

Tabell 11. Medelvärden för PTSS-10, IES-15, BDI samt normvärden för patienter 

som varit med om trafikolycka nära i tid till den aktuella eller inte. 

Trafikolycka nära i JA NEJ 

tid till den aktuella M (Std) n M (Std) n p Normvärde 

PTSS-10 3.71 (3.49) 7 2.85 (1.89) 33 n.s 0-2 ingen indikator 


>6 sign problem 

IES-15 17.86 (19.34) 7 13.91 (14.58) 33 n.s M=15.16 

BDI 6.71 (3.25) 7 6.63 (5.93) 33 n.s 0-9 ingen/minimal 

10-16 lindrig; 17-29 

måttlig; 30-63 svår 

Av tabellen framkommer att gruppen som varit med om en trafikolycka 

nära i tid till den aktuella, uppvisar högre medelvärde på samtliga mått 

men att skillnaderna inte är signifikanta. Resultaten tyder inte på att 

patienter som varit med om trafikolycka nära i tid till den aktuella, 

uppvisar en sämre psykisk hälsa än patienter utan den erfarenheten, 

(men de tillhör alla gruppen med kvarstående whiplashsymtom upp till 

två år efter trafikolyckan). 

Kombinationen tillhörande symtomgruppen och erfarenheter av 

trafikolycka som ligger nära i tid, medför ingen ytterligare ökad 

risk för psykisk ohälsa 

Patienter som tillhörde symtomgruppen uppvisar en sämre psykisk 

hälsa än patientgruppen utan whiplashsymtom. Vidare visade resultaten 

att det finns ett samband mellan kvarvarande whiplashsymtom och 

erfarenhet av annan trafikolycka, när den ligger nära i tid till den som 

ledde till en whiplashskada. En fråga som infinner sig är om det föreligger 

någon interaktionseffekt mellan tillhörighet till symtomgruppen 

45

och erfarenheter av trafikolycka som ligger nära i tid, vad gäller posttraumatiska 

och depressiva symtom? 

Med hjälp av en två-vägs ANOVA prövades frågan. Inga signifikanta 

interaktionseffekter, eller tendenser till detta påvisades. Inget i resultaten 

tyder på att kombinationen kvarvarande whiplashsymtom ett år 

efter trafikolyckan och erfarenheter av trafikolycka som ligger nära i tid, 

medför någon ytterligare ökad risk för psykisk ohälsa. 

Det föreligger inget samband mellan kvarstående whiplashsymtom 

ett år efter trafikolyckan och upplevelser av dödshot 

i anslutning till olyckan 

Av 40 patienter hade nio upplevt sitt liv hotat i samband med trafikolyckan 

där de ådragit sig en whiplashskada. 

Tabell 12. Antalet personer som upplevt sitt liv hotat (ja/nej) i samband med 

trafikolyckan, fördelat över patientgrupperna (symtom/symtomfri). 

HOT MOT LIV 

Ja Nej TOTAL 

PATIENTGRUPP 

Symtom 4 16 20 


TOTAL 9 31 40 

Av tabell 12 framgår att ungefär lika många whiplashpatienter med 

kvarstående besvär som utan hade upplevt hot mot liv i samband med 

trafikolyckan. Fishers exact test visade inte på någon skillnad mellan 

patientgrupperna. Av de nio som upplevt sig hotade till livet i samband 

med olyckan hade fyra kvarvarande whiplashsymtom vid 1-årskontrollen 

medan fem var symtomfria. 

46

Personer som upplevt trafikolyckan livshotande var 2-2½ år 

senare psykologiskt påverkade av händelsen 

De nio personer som upplevde sig hotade till livet i samband med trafikolyckan 

var dock 2-2½ år efter händelsen mer psykologiskt påverkade 

av händelsen och uppvisade fler posttraumatiska stressymtom än 

de som inte känt sig hotade till livet. 

Tabell 13. Medelvärden för PTSS-10, IES-15, IES-intrusion, IES-avoidance, 

BDI samt normvärden för patienter som upplevt sitt liv hotat i samband med 

trafikolyckan och de som inte gjort det. 

HOT MOT LIV 

JA NEJ 


PTSS-10 4.00 (2.12) 9 2.71 (2.19) 31 .13 0-2 ingen indikator 


>6 signifikanta problem 

IES-15 23.78 (13.21) 9 11.94 (15.01) 31 .04* M=15.16 hos 90 

med.stud.1 v. efter 

första obduktion. 

(Eid et.al, 1999) 

IES-intrusion 13.11 (7.25) 6.29 (6.95) 31 .01** 

IES-avoidance 10.67 (9.35) 9 5.65 (9.15) 31 .16 

BDI 7.44 (5.27) 9 6.42 (5.66) 31 .63 0-9 ingen/minimal 

depression; 

10-16lindrig; 

17-29 måttlig; 

30-63 svår 

Ett t-test visade att gruppen som känt sig hotad till livet hade signifikant 

högre poäng på Impact of Event Scale (IES-15) och då i synnerhet 

på delskalan intrusion. Resultaten tyder på att upplevelser av dödshot i 

samband med trafikolyckan inte påverkar huruvida den initiala whiplashskadan 

leder till kroniska symtom eller inte, men att en upplevelse 

av det slaget innebär en ökad risk för kvarstående posttraumatiska 

stressymtom så pass länge som 2½ år efter händelsen. 

47

Whiplashpatienter med symtom skiljer sig inte från gruppen 

symtomfri vad gäller muskulär flexibilitet i nacke-skuldra-armrygg 

Med hjälp av en sjukgymnastisk bedömning prövades om muskulär 

flexibilitet i nacke-skuldra-arm-rygg var olika patientgrupperna emellan. 

I tabell 14 redovisas medelvärden för patientgrupperna. 

Tabell 14. Medelvärde för patientgrupperna (symtom/symtomfri) vad gäller 

grad av muskulär flexibilitet i nacke-skuldra-arm-rygg. 


Muskulär M (Std) n M (Std) n p 

Flexibilitet 

Nacke-skuldra- 79.85(18.20) 20 82.75 (19.03) 20 .63 

arm-rygg 

Ett t-test av patientgruppernas medelvärden påvisade inte någon skillnad 

mellan grupperna vad gäller grad av flexibilitet i partiet nackeskuldra-arm-rygg. 

Materialet indelades även i två kategorier, belastade respektive ej 

belastade i nacke-skuldra-arm-rygg. Med belastad menas att patienten 

hade muskulärt nedsatt flexibilitet i berörda områden. 

Tabell 15. Antalet personer som är belastade i nacke-skuldra-arm-rygg (ja/nej) 

vad gäller muskulär flexibilitet fördelat på patientgrupperna (symtom/symtomfri). 

BELASTAD I NACKE-SKULDRA-ARM-RYGG 

Ja Nej TOTAL χ 2 

PATIENTGRUPP 

Symtom 6 14 20 .723 


TOTAL 11 29 40 

En χ 2-testning påvisade inget samband mellan patientgruppstillhörighet 

och belastade eller inte. 

48

Det finns ett samband mellan kvarstående whiplashsymtom ett 

år efter trafikolyckan och objektiva fynd på nedsatt generell 

muskulär flexibilitet 

Alla patienter bedömdes kliniskt av en sjukgymnast i detta avseende. 

Tabell 16 visar patientgruppernas medelvärden avseende generell muskulär 

flexibilitet. 

Tabell 16. Grad av generell muskulär flexibilitet. Medelvärde för patientgrupperna 

(symtom/symtomfri). 

Muskulär SYMTOM SYMTOMFRI 

Flexibilitet 

Generell M (Std) n M (Std) n p 

Hela kroppen 25.95 (7.22) 20 28.00 (8.99) 20 .43 

Ett t-test av patientgruppernas medelvärden påvisade ingen skillnad 

mellan symtomgruppen och den symtomfria gruppen vad gäller muskulär 

flexibilitet generellt. 

Materialet indelades därefter i två kategorier utifrån muskulär flexibilitet, 

belastade (nedsatt flexibilitet) och ej belastade (tillfredsställande 

flexibilitet) i hela kroppen. I tabell 17 redovisas hur antalet kroppsligt 

belastade är fördelade på patientgrupperna. 

Tabell 17. Antalet personer som är belastade vad gäller generell muskulär flexibilitet 

(ja/nej) fördelat på patientgrupperna (kvarstående whiplashsymtom/ 

symtomfri). 

KROPPSLIGT BELASTADE / NEDSATT MUSKULÄR FLEXIBILITET 

Ja (%) Nej (%) TOTAL Fishers exact test 

PATIENTGRUPP 

Symtom 7 (35%) 13 (65%) 20 .04* 

Symtomfri 1 (5%) 19 (95%) 20 

TOTAL 8 32 40 

49

Fishers exact test påvisade ett samband (p=.04) mellan patientgruppstillhörighet 

och kroppsligt belastade respektive inte belastade. I symtomgruppen 

skattades 35% av patienterna som kroppsligt belastade, i 

symtomfria gruppen endast 5%. 

De som uppvisar objektiva fynd på en nedsatt generell muskulär 

flexibilitet uppvisar fler psykiska och posttraumatiska 

symtom än de muskulärt flexibla 

I tabell 18 redovisas medelvärden för patienter med nedsatt generell 

muskulär flexibilitet, belastad, och patienter med tillfredsställande 

muskulär flexibilitet, ej belastad. 

Tabell 18. Medelvärden för patienter som bedömdes som belastade gällande den 

muskulära flexibiliteten respektive icke-belastade i PTSS-10, IES-15, IESintrusion, 

IES-avoidance, BDI samt BDI exklusive somatiska items. 

NEDSATT GENERELL MUSKULÄR FLEXIBILITET 

BELASTAD EJ BELASTAD 

M (Std) n M (Std) n p 

PTSS-10 4.62 (2.82) 8 2.59 (1.88) 32 .01* 

IES-15 19.25 (13.31) 8 13.43 (15.73) 32 ns 

IES-intrusion 12.00 (9.00) 8 6.78 (6.84) 32 .08 

IES-avoidance 7.25 (5.89) 8 6.66 (10.07) 32 ns 

BDI 8.87 (4.35) 8 6.09 (5.69) 32 ns 

BDI exkl. somatiska 4.63 (2.67) 8 3.59 (4.09) 32 ns 

items 

Ett t-test visade att gruppen som bedömdes som belastade vad gäller 

muskulär flexibilitet hade signifikant högre poäng på PTSS-10 och IES- 

15, delskala Intrusion. Medelvärdesskillnaderna mellan grupperna på 

PTSS var signifikant (p=.01) och uppvisade en tendens på IES-intrusion 

(p=.08). Både PTSS-10 och IES-15 överskred normvärdena hos de belastade. 

50

Kombinationen kvarvarande whiplashsymtom ett år efter trafikolyckan 

och nedsatt generell muskulär flexibilitet, medför ingen 

ytterligare ökad risk för psykisk ohälsa 

Patienter med kvarvarande whiplashsymtom uppvisar en sämre psykisk 

hälsa än patientgruppen utan whiplashsymtom. Vidare visade 

resultaten att det finns ett samband mellan kvarvarande whiplashsymtom 

och nedsatt generell muskulär flexibilitet. En fråga som infinner 

sig är om det föreligger någon interaktionseffekt mellan kvarvarande 

whiplashsymtom och nedsatt generell muskulär flexibilitet, vad 

gäller posttraumatiska och depressiva symtom. 

Med hjälp av en två-vägs ANOVA prövades frågan. Inga signifikanta 

interaktionseffekter eller tendenser till detta påvisades i materialet. Med 

andra ord är det inget som tyder på att kvarvarande whiplashsymtom 

ett år efter trafikolyckan och nedsatt generell muskulär flexibilitet kan 

innebära större risk för psykisk ohälsa än symtomen var för sig. 

Kombinationen kvarvarande whiplashsymtom ett år efter trafikolyckan, 

nedsatt generell muskulär flexibilitet och erfarenheter 

av trafikolyckor nära i tid, medför ingen ytterligare ökad risk för 

psykisk ohälsa 

Frågan om det föreligger någon interaktionseffekt mellan de tre faktorerna, 

vad gäller posttraumatiska och depressiva symtom prövades 

statistiskt med hjälp av en tre-vägs ANOVA. Inga signifikanta interaktionseffekter 

eller tendenser till detta kunde påvisas. Med andra ord är 

det inget i resultaten som talar för att kombinationen av dessa tre faktorer 

medför någon ytterligare ökad risk för psykisk ohälsa, jämfört med 

effekten av faktorerna var för sig. 

51

Det finns ett samband mellan kvarstående whiplashsymtom vid 

ett år efter trafikolyckan och patientens egen skattning av att 

vara kroppsligt belastad 

Tabell 19 redovisar patientgruppernas medelvärden avseende den 

självskattade kroppsliga flexibiliteten enligt KMS-45. 

Tabell 19. Medelvärde för patientgrupperna (symtom/symtomfri) vad gäller 

självskattad kroppslig flexibilitet. 


Självskattad 

Flexibilitet M (Std) n M (Std) n p 

Hela kroppen 84.40 (13.56) 20 76.45 (10.66) 20 .05* 

Ett t-test av patientgruppernas medelvärden påvisade en skillnad i 

medelvärde mellan patientgrupperna. Symtomgruppen visade signifikant 

(p=.05) högre värden, d.v.s. sämre självskattad kroppslig 

flexibilitet än den symtomfria gruppen. 

Materialet indelades därefter i två kategorier, självskattad kroppslig 

belastning respektive ej belastning. I tabell 20 redovisas hur antalet 

kroppsligt belastade är fördelade över patientgrupperna. 

Tabell 20. Antalet personer som är belastade enligt självskattad kroppslig flexibilitet 

(ja/nej) fördelat över patientgrupperna (symtom/symtomfri). 

SJÄLVSKATTAD KROPPSLIG BELASTNING 

Ja (%) Nej (%) TOTAL χ 2 

PATIENTGRUPP 

Symtom 9 (45%) 11 (55%) 20 .00** 

Symtomfri 1 (5%) 19 (95%) 20 

TOTAL 10 30 40 

Ett χ 2-test påvisade ett signifikant samband (p=.00) mellan patientgruppstillhörighet 

och självskattad kroppslig belastning respektive inte 

belastad. Nio av tjugo patienter, 45% i symtomgruppen skattade sig 

vara kroppsligen belastade, i symtomfri grupp endast 5%. 

52

De som skattar sig som kroppsligt belastade uppger fler psykiska 

symtom än de som inte anser sig vara kroppsligt belastade 

Patienter som enligt egen skattning hade nedsatt kroppslig flexibilitet 

visade också flera posttraumatiska symtom än de som inte bedömde sig 

som kroppsligen belastade. 

Tabell 21. Medelvärden för patienter som skattat sig själva som kroppsligen 

belastade respektive de som inte skattat sig som belastade i PTSS-10, IES-15, 

IES-intrusion, IES-avoidance, BDI samt BDI exklusive somatiska items. 

SJÄLVSKATTAD KROPPSLIG FLEXIBILITET 

BELASTAD EJ BELASTAD 

M (Std) n M (Std) n p 

PTSS-10 5.20 (2.57) 10 2.27 (1.52) 30 .00** 

IES-15 25.60 (11.95) 10 10.93 (14.67) 30 .01** 

IES-intrusion 14.70 (7.03) 10 5.53 (6.21) 30 .00** 

IES-avoidance 10.90 (6.24) 10 5.40 (9.84) 30 .11 

BDI 12.10 (5.23) 10 4.83 (4.33) 30 .00** 

BDI exkl. somatiska 6.70 (3.80) 10 2.83 (3.39) 30 .00** 

items 

T-test visade att gruppen som skattade sin kroppsliga flexibilitet som 

nedsatt, hade signifikant högre poäng på mått som PTSS-10 (p=.00), 

IES-15 (p=.01), delskala IES-Intrusion (p=.00), BDI (p=.00) samt delskala 

BDI exl somatiska items (p=.00). För delskalan IES-avoidance (p=.11) 

förelåg en tendens till medelvärdesskillnad. 

De kroppsligen belastade överskred normvärdena på PTSS-10, IES-15 

och BDI. 

53

Det finns ett samband mellan de objektiva och självskattade 

måtten på kroppslig flexibilitet 

I tabell 22 redovisas sambanden mellan undersökt (SMB) och 

självskattad flexibiltet (KMS-45). 

Tabell 22. Sambandet mellan flexibilitet i nacke-skuldra-arm-rygg, generell 

muskulär flexibilitet i hela kroppen och självskattad flexibilitet. 

Muskulär flexibilitet Muskulär Självskattad 

nacke-skuldra- flexibilitet kroppslig 

arm-rygg hela kroppen flexibilitet 

Muskulär 

flexibilitet 

nacke- skuldraarm-rygg 

.71* .26 

Muskulär 

flexibilitet .39* 

hela kroppen 

Självskattad 

kroppslig 

flexibilitet 

Pearsons produktmoment korrelation visade ett starkt samband mellan 

flexibilitet i nacke-skuldra-arm-rygg och generell muskulär flexibilitet i 

hela kroppen (r=.71). Vidare visar resultaten på ett svagt till måttligt 

samband mellan generell muskulär flexibilitet i hela kroppen och självskattad 

flexibilitet (r=.39). 

Att sambandet mellan bedömd generell muskulär flexibilitet i hela 

kroppen och självskattad kroppslig flexibilitet endast är svaga till måttliga 

kan bero på att den självskattade kroppsliga flexibiliteten omfattar 

flera områden av kroppsliga funktioner och sensationer utöver den 

direkt muskulära. 

54

RESULTATSAMMANFATTNING 

• Whiplashpatienter med kvarvarande besvär uppvisar fler posttraumatiska 

stressymtom än patienter utan kvarvarande whiplashbesvär. 

De värden på posttraumatisk stress som patientgruppen 

med kvarvarande whiplashsymtom uppvisar talar för viss sannolikhet 

för PTSS. 

• För patientgruppen med kvarstående symtom föreligger inget samband 

mellan variablerna för posttraumatisk stress, PTSS och IES. 

Typiskt symtompanorama för gruppen är att den person som uppvisar 

många depressiva tecken av ospecifik karaktär (höga BDIpoäng) 

uppvisar dessutom relativt många posttraumatiska stresssymtom 

(höga poäng på PTSS och IES-intrusion) som karaktäriseras 

av påträngande minnen respektive sensationer. 

• Ett större antal livshändelser inom ett år före trafikolyckan som 

ledde till whiplashskadan, kan vara en riskfaktor för utveckling av 

whiplashsymtom. I synnerhet kan en annan trafikolycka nära i tid 

utgöra en riskfaktor. 

• I resultaten påvisades ett samband mellan kvarstående whiplashsymtom 

och erfarenhet av en trafikolycka nära i tid till den som 

ledde till whiplashskadan. Gruppen patienter som varit med om 

trafikolycka nära i tid, uppvisar dock inte fler depressiva eller posttraumatiska 

symtom än de som inte varit med om en. 

• Ingen interaktionseffekt påvisades av kombinationen kvarvarande 

whiplashsymtom och erfarenheter av trafikolycka nära i tid, vad 

gäller depressiva och posttraumatiska symtom. Med andra ord 

medför kombinationen av de två faktorerna ingen ytterligare ökad 

risk för psykisk ohälsa. 

• Antalet tidigare livshändelser skiljer sig inte åt mellan whiplashpatienter 

med eller utan kvarstående symtom. Inte heller påvisades 

något samband mellan svåra livshändelser i barndomen och kvarstående 

whiplashsymtom. 

• Inget tyder på att det föreligger ett samband mellan kvarstående 

whiplashsymtom och upplevelser av dödshot i anslutning till 

olyckan. Resultaten visade dock att oavsett kvarstående whiplashbesvär, 

innebär upplevelser av dödshot i anslutning till olyckan en 

ökad risk för bestående posttraumatiska stressymtom så pass sent 

som 2-2½ år efter incidenten. 

55

• Inget talar för att patientens Känsla av Sammanhang har något 

samband med huruvida patientens whiplashbesvär blir bestående 

eller inte. 

• I sjukgymnastisk bedömning framkom att whiplashpatienter med 

symtom är lika muskulärt flexibla i partiet nacke-skuldra-arm-rygg 

som symtomfria whiplashpatienter. 

• Resultaten påvisade ett samband mellan objektiva fynd på nedsatt 

generell muskulär flexibilitet och kvarstående whiplashsymtom. 

• De som uppvisar objektiva fynd på nedsatt generell muskulär flexibilitet 

uppvisar fler posttraumatiska symtom och en sämre psykisk 

hälsa än de generellt muskulärt flexibla. 

• Det finns ingen interaktionseffekt av kombinationen kvarvarande 

whiplashsymtom och nedsatt generell muskulär flexibilitet, vad 

gäller depressiva och posttraumatiska symtom. Inget tyder på att 

kombinationen av dessa två faktorer medför någon ytterligare ökad 

risk för psykisk ohälsa, än vad de enskilda faktorerna utgör var och 

en för sig. 

• Det finns ingen interaktionseffekt av kombinationen kvarvarande 

whiplashsymtom, nedsatt generell muskulär flexibilitet och erfarenheter 

av trafikolyckor nära i tid, avseende depressiva och posttraumatiska 

symtom. Kombinationen av dessa tre faktorer innebär 

ingen ytterligare ökad risk för psykisk ohälsa. 

• I resultaten framkom ett samband mellan självskattad kroppslig 

belastning och kvarvarande whiplashbesvär. 

• De som skattar sig som kroppsligen belastade uppger fler psykiska 

symtom och en sämre psykisk hälsa än de som anser sig vara 

kroppsligt flexibla och ej belastade. 

• Ett samband mellan bedömd generell muskulär flexibilitet och självskattad 

kroppslig flexibilitet påvisades. Sambandet var dock bara 

svagt till måttligt vilket kan bero på att självskattningen omfattar 

även övriga kroppsliga funktioner än direkt muskulära. 

56

DISKUSSION 

Bakgrund 

Personskador i samband med trafikolyckor är ett stort folkhälsoproblem. 

Invaliditet till följd av trafikolycka är i hälften av alla fall 

beroende på whiplashskada. (Björnstig, 1999). Holm et.al. (1999) uppskattar 

att mellan 8-44% av patientgruppen får kroniska whiplashsymtom 

av kroppsliga eller kognitiv karaktär. Spitzer et.al. (1995) konstaterade 

att de kroniska besvären sällan kan förklaras av synliga yttre skador. 

Därför är en övergripande fråga inom forskningen kring whiplash, 

varför vissa personer får bestående whiplashsymtom, trots avsaknad av 

kvarstående objektiva fynd medan andra inte får det. 

I undersökningen ingick 40 patienter som 1½- 2½ år tillbaka i tiden 

ådrog sig en whiplashskada i samband med en trafikolycka. Tjugo av 

dessa patienter uppgav vid den medicinska 1-årskontrollen kvarvarande 

whiplashsymtom och resterande 20 inga symtom. 

Syftet med undersökningen var att studera om patienter med kvarstående 

whiplashsymtom skiljer sig från patienter utan kvarvarande 

symtom avseende psykologiska faktorer och muskulär flexibilitet. Studiens 

teoretiska utgångspunkt var ett psykologiskt kris- och traumaperspektiv. 

Frågeställningar i fokus var om posttraumatiska och depressiva symtom 

är vanligare i patientgruppen med kvarvarande besvär än den 

utan, samt om och i vilka avseenden patientgruppernas psykologiska 

symtompanoraman skiljer sig åt? Vidare prövades om faktorer såsom 

Känsla av Sammanhang, upplevelse av dödshot i samband med trafikolyckan 

samt tidigare och aktuella livshändelser och trafikolyckor kan 

tänkas påverka utfallet vid en whiplashskada, d.v.s. finns det något 

samband mellan någon av faktorerna och kvarvarande whiplashsymtom? 

Studiens sjukgymnastiska del fokuserade frågor rörande muskulära 

tillstånd inom patientgrupperna med eller utan kvarvarande besvär. 

Frågeställningar i fokus var om flexibiliteten i området nacke-skuldraarm-rygg 

respektive i hela kroppen skiljer sig mellan patientgrupperna. 

Vidare prövades om whiplashpatienter med och utan kvarvarande 

symtom skattar kroppsliga funktioner och flexibilitet olika samt om 

57

patientens egen skattning och den kliniska bedömningen överensstämmer. 

Ännu en fråga i fokus var om patienter med bristande muskulär 

flexibilitet uppvisar fler tecken på psykisk ohälsa, depressiva och posttraumatiska 

symtom, än gruppen med tillfredsställande muskulär 

flexibilitet. 

Metod 

Inklusionskriterier 

Klassificeringen av patientgrupperna patienter med kvarstående whiplashsymtom 

(symtom) och patienter utan symtom (symtomfri), genomfördes 

av läkare vid 1-årskontrollen genom att denne ställde frågan 

"Har du ont i nacke och/eller axlar?". I de fall patienten svarade ja klassificerades 

denne som "symtom" och när svaret var nej var klassificeringen 

"symtomfri". Den medicinska klassificeringen begränsar inklusionskriterierna 

till att endast gälla de mest vanliga whiplashassocierade 

besvären (WAD), d.v.s. ont i nacke eller axlar. Det innebär t.ex. att 

patienter som inte har ont i nacke eller axlar men som besväras av 

mindre vanliga whiplashassocierade besvär (t.ex. huvudvärk, yrsel, 

domningar, synrubbningar) i undersökningen kan ha klassificerats som 

symtomfria. Detta begränsar generaliserbarheten av resultaten. 

En annan begränsning för studien är att mellan kategoriseringen i 

symtom/ej symtom och undersökningstillfället har det förflutit mellan 

½ och 1½ år, variationsvidden var en månad - tre år och nio månader. 

För symtomgruppen var dock den längsta tid som förflutit 1½ år. För 

majoriteten av symtomgruppen hade ½ år förflutit mellan kategorisering 

i undersökningsgrupp och undersökningstillfället. Detta kan inte 

anses anmärkningsvärt lång tid. 

Av de 20 patienterna i symtomgruppen hade 16 stycken fortfarande 

samma besvär vid undersökningstillfället som vid 1-årskontrollen. De 

fyra övriga var fortfarande stela i nacke och axlar men hade inte ont vid 

själva undersökningstillfället. Fem personer som tillhörde gruppen 

symtomfria ett år efter olyckan hade någon form av symtom vid undersökningstillfället. 

En hade fått ont på sista tiden, två hade andra symtom 

än ont i nacken och två hade symtom som de inte kunde härleda 

till whiplashskadan. Dessa nio atypiska patienter hade varierande 

längd mellan kategorisering ett år efter olyckan och undersökningstillfället. 

Inget samband kunde konstateras i detta avseende. Det hade 

givetvis varit idealiskt att ha kunnat undersöka alla patienter i direkt 

58

samband med kategoriseringen, eftersom whiplashbesvär innebär en 

smärtproblematik. Typiskt för smärtpatienter är att symtomen fluktuerar 

över tid, d.v.s. kommer och går vad gäller intensitet. Patientens 

svar på frågan vid 1-årskontrollen är därför sannolikt påverkad av 

patientens dagsform. Vi anser ändå inte att tiden som förflutit mellan 

kategoriseringen och själva undersökningen kan ha haft ett avgörande 

inflytande på resultaten, då indelningen i symtom/symtomfri i stort 

sett stått sig under så lång tid. 

Psykologisk intervju och intervjuguide 

Intervjuerna genomfördes av tre psykologer, varav en genomförde 75% 

av intervjuerna. Reliabilitet intervjuarna emellan eftersträvades genom 

rollspel innan intervjuerna påbörjades och ett kontinuerligt samtal 

intervjuarna emellan under intervjufasens gång, i synnerhet vad gäller 

de följdfrågor som ställdes. Studien erbjuder dock inget kvantitativt 

mått på reliabiliteten intervjuarna emellan. 

Psykometriska mått 

Vad gäller formulären posttraumatiskt stressyndrom (PTSS-10) och 

Impact of Event Scale (IES-15) är de vanligt förekommande inom forskning 

rörande posttraumatiskt stressyndrom. Formuläret IES mäter två 

slags psykiska reaktioner på traumatiska händelser, intrusion och 

avoidance. För varje påstående är ett beteende/en reaktion kopplad till 

händelsen, t.ex. Jag har undvikit det som påminner om olyckan. Formuläret 

PTSS-10 innehåller 10 påståenden som beskriver typiska symtom på en 

posttraumtisk stressreaktion, t.ex. Varit spänd i kroppen eller Haft svårt att 

koncentrera mig. Vissa av formulärets symtom kan även vara tecken på 

annat än PTSS, såsom depression eller mindre hjärnskada. Då symtomen 

i PTSS-10 inte är kontextrelaterade, d.v.s. inte kopplade till händelsen, 

begränsas tolkningen av dessa resultat. PTSS-10 är oftast använt 

som ett screeningformulär. För denna studies syften hade det förmodligen 

varit tillfyllest med IES-15. 

Kroppsundersökning 

Muskulär flexibilitet är ett tämligen oprövat fält inom forskning. Strukturerad 

Muskelflexibilitets Bedömning (SMB) är en metod som har 

tagits fram för att särskilt undersöka och bedöma muskulär beredskap 

till vila respektive aktivitet, vilket kan betecknas som muskulär flexibilitet. 

Metodens struktur och stabilitet har utvecklats under tio års tid 

och reliabiliteten har testats i två olika undersökningar (Keskinen- 

Rosenqvist, 2000). Undersökningen är noga beskriven i en manual. Där 

59

eskrivs även bedömning av varje enskilt undersökningsmoment 

(Manualen är under utarbetande). 

För denna studie skapades nya delskalor. Syftet var att belysa de mest 

negativa resultaten i partiet nacke-skuldra-arm-rygg. Det är dock med 

viss tveksamhet flexibilitetsbedömning kan användas på det här sättet, 

då tillvägagångssättet fjärmar sig från förståelseaspekten och helhetssyn 

som är grundprincipen för bedömning med hjälp av SMB. 

Dessa nya delskalor är dock motiverade med tanke på de specifika 

kroppssymtom som ingår i begreppet whiplash. Intressant var att dessa 

inte visade någon skillnad mellan grupperna symtom respektive symtomfri. 

Alla patienter i studien hade varit med om en whiplashskada. 

Det kan innebära att flexibiliteten i partiet nacke-skuldra-arm-rygg är 

påverkad på liknande sätt hos alla, och avgör inte om man upplever 

symtom eller inte. Med tanke på att uppmärksamheten vid whiplash 

riktas huvudsakligen till området runt nacken bör dessa resultat mana 

till eftertanke gällande patienternas hjälpbehov. 

I dagsläget saknar SMB normvärden. Därför valdes en statistisk brytpunkt 

för gränsen muskulärt och kroppsligt belastad eller inte. Avsaknad 

av normvärden är dock en brist, och för undersökningsresultatet 

vore det värdefullt att veta hur muskelflexibiliteten ser ut hos normalpopulationen 

för att förstå och tolka de specifika kroppsegenskaperna 

hos de studerade whiplashpatienterna. 

Den sjukgymnastiska bedömningen är stabil och inte påverkad av 

bedömareffekt, därför att endast en sjukgymnast genomförde samtliga 

undersökningar och att hon har lång vana vid SMB såväl i kliniska 

bedömningar som i forskning. Hela materialet granskades dessutom två 

gånger vid två olika tillfällen för att säkerställa bedömningen. Båda 

granskningarna gjordes innan beteckningen symtom/symtomfri blev 

känd för bedömaren. 

Resultat 

Undersökningens huvudsyfte var att jämföra whiplashpatienter med 

kvarstående symtom med dem utan kvarvarande besvär, i synnerhet 

med avseende på psykologiska respektive muskulära tecken på posttraumatisk 

stress. Undersökningen gav fyra huvudresultat. 

60

1. Whiplashpatienter som vid 1-årskontroll visade kvarvarande symtom 

uppger signifikant fler posttraumatiska stressymtom, än 

patienter utan whiplashsymtom vid 1-årskontrollen. Symtomgruppens 

värden ligger enligt norm inom spannet för "viss sannolikhet 

för PTSS". Dessutom visar resultaten att patientgruppernas symtompanorama 

skiljer sig åt. När patienter utan whiplashsymtom uppvisar 

posttraumatiska symtom är de huvudsakligen av en undvikande 

karaktär (avoidance). När patienter med kvarstående whiplashsymtom 

uppvisar posttraumatiska symtom är de kopplade till 

depressiva tecken samt karaktäriseras av påträngande (intrusive) 

minnen och sensationer. 

2. Det finns ett samband mellan whiplashpatienter med kvarvarande 

symtom och erfarenhet av en annan trafikolycka nära i tid till 

olyckan som ledde till whiplashskadan. Gruppen som varit med om 

en trafikolycka nära i tid, uppvisar dock inga tecken på en sämre 

psykisk hälsa än gruppen utan den erfarenheten. 


symtom och klinisk bedömning av nedsatt generell muskulär flexibilitet. 

Gruppen nedsatt generell muskulär flexibilitet uppger fler 

posttraumatiska stressymtom, än de med tillfredsställande generell 

muskulär flexibilitet. 


symtom och självskattad nedsatt kroppslig flexibilitet. Gruppen som 

skattar sin kroppsliga flexibilitet som nedsatt rapporterar generellt 

en sämre psykisk hälsa än de som skattar sin kroppsliga flexibilitet 

som tillfredsställande. 

Sambanden mellan de psykologiska symtomvariablerna och kvarvarande 

whiplashsymtom är tydliga. Skillnaden mellan grupperna symtom/ 

symtomfri är också signifikant så när som på några intressanta undantag. 

För IES-15 och BDI uppvisar medelvärdesskillnaderna endast en 

tendens till signifikant p-värde. Delar vi däremot upp resultaten så 

visar det sig att IES-intrusion och BDI:s somatiska items skiljer grupperna 

signifikant åt. Gruppen med kvarvarande whiplashsymtom uppvisar 

också posttraumatiska stressymtom av påträngande karaktär och 

depressiva reaktioner som här betecknats som mer somatiskt inriktade. 

Detta har implikationer för resultatet av kroppsundersökningarna som 

vi återkommer till. 

61

För symtomgruppen uppvisas alla psykologiska variabler signifikanta 

samband, med undantag av IES-avoidance. Resultaten talar för att ett 

kris- och traumaperspektiv är relevant när man försöker förstå vilka 

psykologiska mekanismer som kan påverka att symtom från en whiplashskada 

blir bestående, trots avsaknad av kvarstående objektiva fynd. 

Kopplingen mellan kronisk whiplash och posttraumatisk stress är dock 

inte okomplicerad eller lättolkad, vilket resultaten från punkterna två 

till fyra ger vid handen. 

Gruppen med kvarvarande whiplashsymtom är utsatt för posttraumatisk 

påfrestning och därmed utsatt för en psykisk belastning. Det är 

tänkbart att belastningar av det slaget kan påverka tillfrisknandet från 

den initiala whiplashskadan. Vidare indikerar patientgruppernas olika 

symtompanoraman att i de fall posttraumatiska stressymtom förekommer 

inom patientgrupperna, är de olika till sin karaktär. Som 

grupp betraktad karaktäriseras symtompatienternas posttraumatiska 

reaktioner av påträngande minnen och sensationer. Dessa överväldigar 

patienterna utan att de sannolikt är beredda eller vet hur de ska avvärja 

dem. Med tanke på att trafikolyckan ligger så pass långt tillbaka i tiden 

som 1½ till 2½ år ger reaktionen präglat av påträngande minnen, ett 

obearbetat intryck. Fortsatt forskning borde bl.a. inrikta sig på interventionsstudier 

där man undersöker effekter av psykologisk intervention 

i form av psykologiska samtal med patienter med whiplashskador 

både i anslutning till trafikolyckan och då de objektiva fynden avklingat. 

De symtomfria whiplashpatienternas resultat visade samband mellan 

PTSS-10 och IES-avoidance. Eftersom medelvärdena för gruppen på 

dessa variabler genomgående är låga kan resultatet tas som intäkt för 

att patienter utan kvarvarande whiplashsymtom inte heller har kvarvarande 

psykiska stressymtom efter olyckan. Traumat är bearbetat och 

"avslutat". Däremot betonas åter whiplashsymtomens sammansatta 

karaktär. Man kan inte skilja smärtsymtomen från de psykologiska. 

Dessutom kanske just påträngande minnen till och med vidmakthåller 

de kroppsliga reaktionsmönstren till den grad att de upplevs besvärande 

och blir symtom på sikt. 

Vidare visar resultaten under punkt två att de som varit med om en 

trafikolycka inom ett år före den här aktuella alla återfinns i gruppen 

med kvarvarande whiplashsymtom. Gruppen som har varit med om en 

trafikolycka nära i tid uppvisar dock inte fler posttraumatiska stressymtom 

än de övriga. Erfarenheten i sig är således ingen indikator på risk 

62

för bestående whiplashsymtom. Man kan däremot fundera över om 

trafikolyckor som följer nära i tid, men som kanske inte var för sig medfört 

allvarligare skador ändå utgör en medicinskt ökad risk för kvarstående 

symtom. En förfrågan om tidigare erfarenheter av trafikolyckor 

borde således rutinmässigt ingå i anamnesupptagningen och vara bland 

indikationerna för psykologiska samtal. 

Resultaten från punkt tre indikerar att inom gruppen med kvarvarande 

whiplashsymtom finns en överrepresentation av personer med en nedsatt 

generell muskulär flexibilitet. Nedsatt muskulär flexibilitet kan vara 

uttryck för ett kroppsligt tillstånd av posttraumatisk stress, och belyser 

då antingen personens stress och reaktionsmönster eller sätt att använda 

muskulaturen till hjälp vid psykisk påfrestning. 

Vi ställde oss också frågan om området nacke-skuldra-arm-rygg hade 

sämre muskulär flexibilitet hos symtompatienterna än hos icke-symtompatienterna. 

Det fanns ingen skillnad mellan grupperna i detta avseende, 

vilket var något förbryllande eftersom området nacke-skuldraarm-rygg 

är ett så självskrivet problemområde då man studerar whiplashskador. 

Frågan är: Vad är det som påverkar muskulaturen? 

Så som människans kropp och dess motorik fungerar påverkas hela 

rörelsesystemet av en skada i en del av kroppen, t.ex i nacken. Den 

direkta påverkan sker genom nervsystemet samt i det muskulära samspelet 

(Bader-Johansson, 1991). Indirekt påverkar känslor som rädsla 

och ångest kroppens sätt att vara och agera (Mattsson, 1998). Detta kan 

på sikt leda till en mer omfattande muskulär obalans när personen, ofta 

omedvetet, försöker parera för att skapa kontroll, över både smärtan 

och den "främmande" kroppen. Denna obalans bör dock gå över i takt 

med att skadan läker och smärtan minskar. Ett psykiskt trauma kan 

innebära att besvären inte går över i samma takt som läkning av 

skadan, och bidrar i så fall till att muskulära reaktionsmönster blir 

kroniska. 

I studien fanns åtta patienter med generellt nedsatt muskulär flexibilitet. 

En av dessa hörde till symtomfria gruppen. Han hade ett akut diskbråck 

vid tillfället för den sjukgymnastiska undersökningen, vilket 

högst sannolikt var orsaken till det muskulära tillståndet. Flertalet av de 

återstående sju patienterna med nedsatt muskulär flexibilitet hade svåra 

upplevelser i samband med olyckan. 

63

Ett ytterligare sätt att förstå den muskulära obalansen finns i de senaste 

rönen om traumatisk stress som säger att kroppsliga reaktioner och 

sensoriska upplevelser är en viktig del av minnet av traumat. Det viscerala 

"kroppsminnet" fungerar även om andra minnesbilder skulle vara 

osammanhängande eller bortträngda (Yehuda, 2000). Frågan är om 

smärtan hos en whiplashskadad patient kan fungera som ett påträngande 

(kropps-) minne och utlösa psykologiska reaktioner av typen posttraumatisk 

stress. I så fall kan det uppstå en ond cirkel då dessa reaktioner 

i sin tur påverkar muskulaturens spänningsbalans och är grunden 

till bristande flexibilitet. Detta är nya perspektiv, då muskulaturen 

tidigare inte har stått i fokus vad gäller kroppsliga reaktioner i samband 

med trauma. Inom detta fält behövs mera forskning. 

Resultaten under punkt fyra visar att inom gruppen med kvarvarande 

whiplashsymtom finns en överrepresentation av personer som skattar 

sin kroppsliga flexibilitet som nedsatt. I begreppet kroppslig flexibilitet 

ingår subjektivt upplevda muskulära, vegetativa och hormonella reaktioner. 

Bland de vegetativa funktionerna finns mag- och tarmkanalen 

samt andning och cirkulation. Dessa kroppsfunktioner är känsliga för 

stress och ingår traditionellt i alla stressundersökningar. I denna studie 

har reaktionerna inte undersökts med objektiva metoder. Med tanke på 

att kroniska WAD-besvär sällan innebär objektivt mätbara förändringar 

(Spitzer et.al, 1995) har de subjektivt upplevda en stor betydelse. 

I symtomgruppen fanns flera patienter med nedsatt självskattad 

kroppslig flexibilitet trots att WAD inte betraktas som en vegetativ 

sjukdom. Detta är alarmerande, eftersom kraftiga reaktioner i det 

vegetativa systemet kan leda till hotande sjukdomstillstånd. 

I studien fanns en patient som efter bilolyckan och whiplashskadan fick 

en mycket allvarlig hjärtinfarkt. Hon var ung, strax över 40 år. Hon var 

för övrigt frisk och hörde till dem med tillfredsställande muskulär flexibilitet, 

vilket kan tyda på att just hos henne var reaktionerna mer vegetativa 

än muskulära. Frågan uppstår: Kan den psykiska påfrestningen 

och den posttraumatiska stressen i samband med whiplashskadan 

påverka kroppen så att det leder till en hjärtinfarkt? I så fall finns det en 

allvarlig hälsorisk i traumatisk stress även om den kroppsliga skadan är 

lindrig. Även inom detta område behövs mera forskning. 

De patienter som skattat sin fysiska hälsa (kroppslig flexibilitet) som 

nedsatt skattar även sin psykiska hälsa som dålig (avseende både posttraumatiska 

och depressiva tecken). Dessa patienter är också överrepre- 

64

senterade inom gruppen med kvarvarande whiplashsymtom. Detta 

talar starkt för att den självrapporterade, upplevda hälsan är en synnerligen 

viktig faktor vid bedömning av hjälpbehov. Resultatet understryker 

även behovet av mera helhetsorienterade angreppssätt på WADproblematiken, 

då självskattade kroppsliga funktionsproblem kan vara 

uttryck för olika typer av problem förutom det kroppsliga, t.ex. psykologiska 

och stressrelaterade. 

Samtidigt som internationella rön allt starkare förespråkar betydelsen 

av kroppsliga undersökningar av traumatiserade personer, alltså även 

de utan kroppsliga skador, anses dessa vara dyra och svåra att administrera 

(Keane, 2001). Undersökningen av kroppslig flexibilitet genomfördes 

i denna undersökning med ett enkelt frågeformulär gällande 

patienternas subjektiva kroppsliga reaktioner och upplevelser. Det är 

intressant att notera att patienternas egna rapporter synes ge adekvat 

och väsentlig information, som sjukvården behöver för att hitta riskpersonerna. 

Informationen är lätt och billig att hämta, men förutsätter att 

man känner till vad man bör fråga om. 

65

SAMMANFATTANDE SLUTSATSER 

Patientgruppen med kvarvarande whiplashsymtom uppvisar i högre 

grad posttraumatiska stressymtom. Det är troligt att detta utgör en psykisk 

belastning i sammanhanget, vilket kan påverka det somatiska tillfrisknandet 

och om patienten får kvarstående whiplashsymtom eller 

inte. 

Patientgruppernas symtompanoraman vad gäller posttraumatisk 

stressymtom, skiljer sig åt. Som grupp betraktad karaktäriseras symtompatienternas 

posttraumatiska symtom av påträngande minnen och 

sensationer, som ger intryck av att händelsen, trafikolyckan, är obearbetad 

i psykologisk bemärkelse. De symtomfria whiplashpatienternas 

synes ha "avslutat upplevelsen" i en psykologisk bemärkelse. 

Inom gruppen med kvarvarande whiplashsymtom finns en överrepresentation 

av personer med en nedsatt generell muskulär flexibilitet, 

vilket kan vara uttryck för ett kroppsligt tillstånd av posttraumatisk 

stress. Då gruppen med nedsatt generell muskulär flexibilitet uppvisar 

fler posttraumatiska symtom än de med tillfredsställande flexibilitet, 

antyder det att nedsatt generell muskulär flexibilitet har ett samband 

med posttraumatisk stress. 

Sammantaget har vi två viktiga huvudresultat. Dels indikerar resultaten 

att ett kris- och traumaperspektiv kan vara fruktbart för att försöka 

förstå vilka psykologiska mekanismer som kan påverka att symtom 

från en whiplashskada blir bestående. Resultaten visar också på att det 

kan finnas en ond cirkel då en kroppslig smärta hos en psykologiskt 

traumatiserad person kan påverka att akut traumatisk stress övergår till 

kroniskt tillstånd genom att själva smärtan re-aktiverar posttraumatiska 

stressreaktioner. Detta i sin tur medverkar till att whiplashskadan blir 

bestående. 

66

REFERENSER 

Andersson A-L (1996). Chockade trafikoffer orkar inte själva söka den 

hjälp som finns. Socionomen, 4, 12-13. 

Antonovsky A (1991). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och Kultur. 

Awerbuch MS (1992). Whiplash in Australia: Illness or injury?, Med J 

Aust, 157, 193-196. 

Bader-Johansson C (1991). Grundmotorik - Om inre och yttre rörelse i 

människans motorik. Lund: Studentlitteratur. 

Barnsley L, Lord S, Bogduk N (1994). Whiplash injury. [Reiew] Pain, 

58:3, 283-307, Sep. 

Beck AT, Steer RA (1996). BDI. Beck Depression Inventory. Manual. 

Svensk version. Fagernes, Norge: Psykologiförlaget AB. 

Bergerhed E, Schulman A (1999). Krisomhändertagande av trafikolycksdrabbade 

vid sjukhusens akutmottagningar i Stockholms län. 

Vägverket och Samhällsmedicin. Publikation 1999:154. Krisprojektet, 

delrapport II. 

Bergsten Brucefors A, Sidén Silfver Y, Schulman A (2001). Psykologiska 

och sociala effekter av trafikolycka med lindriga eller inga personskador. 

KRIS-PROJEKTET Krisomhändertagande i samverkan. Delrapport 

IV. Samhällsmedicin, Enheten för Psykisk Hälsa, 2001:3. 

Biguet G, Keskinen-Rosenqvist R (1990). Undersökning av interbedömarreliabiliteten 

av en resursorienterad sjukgymnastisk kroppsundersökningsmetod. 

Uppsats och manual. Karolinska Institutet, Stockholm. 

Björnstig V, Hildingsson C, Toolanen G (1990). Soft-tissue injury of the 

neck in a hospital based material. Scand J Soc Med, 18, 263-267. 

Björnstig et.al. (1993). Fordonsolyckor med personskador i Umeå under 1992. 

Rapport nr 41. Olycks- och analysgruppen. Norrlands universitetssjukhus, 

Umeå. 

Björnstig (1999). Skadeprevention har givit stora vinster. Läkartidningen, 

96:3, 182-187. 

Blanchard EB, Hickling EJ, Mitnick N, Taylor AE, Warren RL, Buckley 

TC (1995 a). The impact of severity of physical injury and perception 

of life threat in the developement of post-taumatic stress disorder in 

motor vehicle accident victims. Behav Res Ther, 33:5, 529-534. 

67

Blanchard EB, Hickling EJ, Taylor AE, Loos W (1995 b). Psychiatric 

morbidity associated with motor vehicle accidents. J Nerv Ment Dis, 

183:8, 637-645. 

Blanchard EB, Hickling EJ, Taylor AE, Loos WR, Forneris CA, Jaccard J 

(1996). Who develops PTSD from vehicle accidents? Behav Res Ther, 

34:1, 1-10. 

Breslau N, Davis GC, Andreski P, Peterson EL, Schultz LR (1991). 

Traumatic events and post-traumatic stress disorder in an urban population 

of young adults. Arch Gen Psychiatry, 48, 187-196. 

Bromet EJ, Sonnega D, Kessler RC (1998). Risk factors for DSM III-R 

posttraumatic stress disorder: Finding from the national comorbidity 

survey. Am J Epidemiol, 147:4, 353-361. 

Bryant RA, Harvey AG (1996). Initial posttraumatic stress responses 

following motor vehicle accidents. J Trauma Stress, 9:2, 223-234. 

Buckley TC, Blamchard EB, Hickling EJ (1996). A prospective examination 

of delayed onset PTSD secondary to motor vehicle accidents. 

J Abnorm Psychol, 105:4, 617-625. 

Bunkan BH (1996). Kropp, respirasjon och kroppsbilde - Ressursorientert 

kroppsundersökelse og bahandling. Oslo: Universitetsforlaget. 

Di Gallo A, Barton J, Parry-Jones WL (1997). Psychological sequeale of 

road traffic accidents: Early psychological consequences in children 

and adolescents. Br J Psychiatry, 170, 358-362. 

Drottning M, Staff PH, Levin L, Malt V (1995). Acute emotional 

response to common whiplash predicts subsequent pain complaints. 

Nord J Psychiatry, 49, 293-299. 

Dyregrov A (1992). Katastrofpsykologi. Lund: Studentlitteratur. 

Ehlers A, Mayou RA, Bryant B (1998). Psycholoical predictors of chronic 

posttraumatic stress disorder after motor vehicle accidents. J Abnorm 

Psychol, 107, 508-519. 

Eid J, Thayer JF, Johnsen BH (1999). Measuring post-traumatic stress: 

A psychometric evaluation of symptom- and coping questionnaries 

based on a Norweigen sample. Scand J Psychol, 40, 101-108. 

Englund A, Gregersen NP, Nydén C, Lövsund P, Åberg L (1998). 

Trafiksäkerhet - en kunskapsöversikt. Lund: Studentlitteratur. 

Epstein RS (1993). Avoidant symptoms cloaking the diagnosis of PTSD 

in patients with severe accidental injury. J Traum Stress, 6, 451-458. 

68

Evans RW (1995). Whiplash around the world. Headache, 35, 262-263. 

Everly GA (1990). Clinical Guide to the treatment of the human stress 

response. New York and London: Plenum Press. 

Figley ChR (Ed) (1985). Trauma and its wake. Volume I. The study and 

treatment of post-traumatic stress disorder. New York: Brunner/ 

Mazel, Publ. 

Figley ChR (Ed) (1986). Trauma and its wake. Volume II. Traumatic stress, 

theory, research and intervention. New York: Brunner/Mazel, 

Publishers. 

Foreman SM, Croft A C (1995). Whiplash injuries. The cervical accelartion/ 

decleration syndrome. Baltimore, Maryland: William & Wilkins. 

Freeman M, Croft AC, Rossignol AM, Weaver DS, Reiser M (1999). A 

review and methodologic critique of the litterature refuting whiplash 

syndrome. Spine, 1:24, 86-98. 

Gargan MF, Bannister GC (1990). Long term prognosis of soft-tissue 

injuries. J Bone Joint Surg, 72 B, 901-903. 

Gimse R (1997). Reduced cognitive functions in a group of whiplash 

patients with demonstrated disturbances in the posture control 

system. J Clin Exp Neuropsychol, 19:6, 838-849. 

Green BL (1994). Psychosocial research in traumatic stress: An update. 

J Trauma Stress, 7, 341-362. 

Herman JL (1992). Trauma and recovery. London: Basic Books. 

Herman JL (1994). Trauma and recovery. From domestic abuse to political 

terror. Pandora/Harper Collins Publ. 

Hickling EJ, Blanchard EB (1992). Post-traumatic stress disorder and 

motor vehicle accidents. J Anxiety Dis, 6, 285-291. 

Holm L, Cassidy DJ, Sjögren Y, Nygren Å (1999). Impairment and work 

disability due to whiplash injury following traffic collision. Scand J 

Public Health, 2, 116-123. 

Horowitz MJ, Wilner N, Alvarez W (1979). Impact of event scale: A 

study of subjective stress. Psychosom Med, 41, 209-218. 

Horowitz MJ, Wilner N, Kaltreider N, Alvarez W (1980). Signs and 

symptoms of post traumatic stress disorders. Arch Gen Psychiatry, 

37, 85-92. 

69

Howell DC (1992). Statistical methods for psychology. 3:e ed., Belmont 

California: Duxbury press. 

Jaspers JPC (1998). Whiplash and post-traumatic stress disorder. 

Disability and Rehabilitation, 20:11, 397-404. 

Jeavons S, Greenwood K, Horne D (1996). Reported consequences 

following road accidents. Aust J Prim Health-Interchange, 2:2, 21-28. 

Jeavons S, Greenwood K, Horne D (1998). Psychological symptoms in 

rural road trauma victims. Aust J Rural Health, 6, 52-57. 

Joseph S (2000). Psychometric evaluation of Horowitz´s Impact oc Event 

Scale review. J Trauma Stress, 13, 101-113. 

Karlsborg M, Smed A, Jespersen S, Cortsen M, Jennum P, Herning M, 

Korfitsen E, Werdelin L (1997). A prospective study of 39 patients 

with whiplashinjury. Acta Neurolog Scand, 95, 65-72. 

Keane TM, Barlow DH (2001). Posttraumatic stress disorder. Chapter to 

appear in Barlow DH, Anxiety and its disorders: The nature and 

treatment of anxiety and panic. New York: Guilford Press. 

Keskinen-Rosenqvist R (1991). The interobserver reliability of a 

physiotherapeutic assesment of bodily resources. Paper in 11 th 

International congress of the world confederation for physical 

therapy, London. 

Keskinen-Rosenqvist R (1994). Kroppsliga reaktioner i samband med 

akut kris, Tredje nordiska forskningssymposiet i fysioterapi. Selected 

papers, Jyväskylä universitet. 

Keskinen-Rosenqvist R (2000). The Structured Muscular Flexibility 

Assesmentmethod (SMA) - a reliability study as part of the development of 

an established physiotherapeutic method. Paper in 5 th Nordic Research 

Symposium in Physiotherapy, Reykjavik. 

Kivioja J (1999). Klassifikation, prognostiska faktorer, patogenes samt 

behandling vid akuta halsryggsdistorsioner. Individuell studieplan. PM 

Ortopedkliniken, Huddinge Universitessjukhus. 

Kolb LC (1993). The psychobiology of PTSD: Perspectives and reflections 

on the past, present and future. J Trauma Stress, 6:3, 293-304. 

Koch WJ, Taylor S (1995). Assessment and treatment of motor vehicle 

accident victims. Cognit Behav Practice, 2:2, 327-342. 

van der Kolk BA (Ed) (1984). Post-traumatic stress disorder: Psychological 

and biological sequelae. Washington DC: Psychiatric Press Inc. 

70

van der Kolk BA (1994). The body keeps the score: Memory and the 

evolving psychobiology of posttraumatic stress. Harvard Rev 

Psychiatry, 1, 263-265, Boston. 

van der Kolk BA (1996). Trauma and memory, in van der Kolk, 

McFarlane, Weisaeth (red). Traumatic stress - The effects of 

overwhelming experience on mind, body, and society. The Guilford Press. 

Koren D, Amon I, Klein E (1999). Acute stress response and posttraumatic 

stress disorder in traffic accident victims: A one year 

prospective, follow-up study. Am J Psychiatry, 156:3, 367-373. 

Kuch K, Cox BJ, Evans RJ (1996). Posttraumatic stress disorder and 

motor vehicle accidents: A multidisciplinary overview. Can J 

Psychiatry, 41, 429-434. 

Kullgren A (1998). Validity and reliability of vehicle collision data. 

Avhandling, Karolinska Institutet, Stockholm. 

La Gaipa (1990). The negative effects of informal support systems. In Duck & 

Silver (eds). Personal relationships and social support. Newbury 

Park: Saga Publications Inc. 

Langius A, Björvell B, Antonovsky A (1992). The sense of coherence 

concept and its relation to personality traits in Swedish samples. 

Scand J Caring Sci, 6:3, 165-172. 

Langius A, Björvell B (1993). Coping ability and functional status in a 

Swedish population sample. Scand J Caring Sci, 7, 3-10. 

Langius A, Björell H (1996). Den salutogena modellen och användning 

av KASAM-formuläret i omvårdnadsforskning- en metodredovisning. 

Vård i Norden, 16:1, 28-32. 

Lee J, Giles K, Drummond PD (1993). Psychological disturbances and an 

exaggerated respons to pain in patients with whiplash injury. 

J Psychosom Res, 2:37, 105-110. 

Malt U (1988). The long-term psychiatric consequences of accidental 

injury. A longitudinal study of 107 adults. Br J Psychiatry, 153, 810- 

818. 

Malt UF (1997). När kroppen blir sjuk eller skadas. Psykosomatiska 

aspekter på det psykiska traumat vid sjukdom och skada. In: 

Weisæth L, Mehlum L, editor. Människor, trauman och kriser. 

Stockholm: Natur och Kultur, p 230-248. 

71

Malt U, Olafsen OM (1993). Psychological appraisal and emotional 

response to physical injury: A clinical phenomenological study of 

109 adults. Psychiatr Med, 10:3, 117-134. 

Mattsson M (1998). Body awarenes, applications in physiotherapy. Theses. 

Departments of Psychiatry and Family Medicine. Umeå University. 

Mayou R, Bryant B. Duthie R (1993). Psychiatric consequences of road 

traffic accidents. Br Med J, 307, 647-651. 

Mayou R, Bryant B (1996). Outcome of "whiplash" neck injury. Injury, 9, 

27, 617-623. 

Norris FH (1992). Epidemiology of trauma: Frequency and impact of 

different potentially traumatic events on different demographic 

groups. J Consul Clin Psychol, 60, 409-418. 

North CS, Smith EM, Spitznagel EL (1994). Post-traumatic stress 

disorder in survivors of mass shooting. Am J Psychiatry, 151, 82-88. 

Nygren Å [red.] (2000). Nackskador efter bilolyckor: Whiplash associated 

disorders. Lund: Studentlitteratur. 

Obelieniene D, Schrader H, Bovim G, Miseviciene I, Sand T (1999). Pain 

after whiplash: A prospective controlled inception cohort study. 

J Neurol Neurosurg Psychiatry, 66, 279-283. 

Olsson M, Schulman A, Öhlen G (2001). Psykologiskt omhändertagande 

av trafikskadade, våldsoffer och anhöriga samt stöd till akutpersonal 

- en intervju och enkätstudie på akutkliniken vid Huddinge 

Universitetssjukhus. 2001:1. Krisprojektet, delrapport III. 

Parker RS (1996). The spectrum of emotional distress and personality 

changes after minor injury incurred in a motor vehicle accident. 

Brain Inj, 4, 287-302. 

Paykel ES, Cooper Z, Ramana R, Hayhurst H (1996). Life events, social 

support and marital relationship in the outcom of severe depression. 

J Psychol Med, 26, 121-133. 

Radanov BP, Di Stefano G, Schnidring A, Ballinari P (1991). Role of 

psychsocial stress in recovery from comman whiplash. Lancet, 21:388, 

712-715. 

Radanov BP, Di Stefano G, Schnidring A, Sturzenegger M, Augutiny 

MA (1992). Cognitive functioning after common whiplash. Arch 

Neurol, January, 50. 

72

Radanov BP, Di Stefano G, Schnidring A, Sturzenegger M (1993). 

Psychosocial stress, cognitive performance and disability after 

common whiplash. J Psychosom Res, 1:37, 1-10. 

Radanov BP, Di Stefano G, Schnidring A, Sturzenegger M (1994). 

Common whiplash: Psychosomatic or somatopsychic? J Neurol 

Neurosurg Psychiatry, 57, 486-490. 

Radanov BP, Di Stefano G, Schnidring A, Sturzenegger M (1995). Longterm 

outcome after whiplash injury. A 2-year follow-up considering 

features of injury mechanism and somatic, radiologic and psychological 

findings. Medicin, 5, 74. 

Radanov BP, Begré S, Sturzenegger M, Augutiny MA (1996). Course of 

psychological variables in whiplash injury: A 2-year follow-up with 

age, gender and educationpair-matched patients. Pain, 64:3, 429-434. 

Randolf W, Evans MD (1995). Whiplash around the world. Headache, 35, 

262-263. 

Raphael B, Lundin T, Weisaeth L (1989). A research method for the 

study of psychological and psychiatric aspects of disaster. Acta 

Psychiatr Scand, Suppl 353, vol 80. 

Ray C, Jefferies S, Weir WCR (1995). Life-events and the course of 

chronic fatigue syndrome. Br J Med Psychol, 68, 323-331. 

Rothschild B (2000). The body remembers - the psychophysiology of trauma 

and trauma treatment. New York: Norton. 

Schiöler A (1998). Att mäta kroppemedvetande - Utveckling av en självskattningsskala 

för utvärdering av kroppsliga aspekter i psykoterapi, 

Psykologexamensuppsats, Stockholms Universitet, Stockholm. 

Schulman A (2000). KRIS-projektet. Krisomhändertagande i samverkan. 

Delrapport 1. Samhällsmedicin, Enheten för Psykisk Hälsa, Rapport 

2000:1, Stockholm: Ormbergstryck. 

Sharp M, Bass C (1992). Patophysiological mechanisms in somatization. 

Int Rev Psychiatry, 4, 81-97. 

Smed A (1997). Cognitive function and distress after common whiplash 

injury. Acta Neurol Scand, 95, 73-80. 

Spitzer WO, Skovron ML, Salmi LR, Cassidy JD, Duranceau J, Suissa S, 

Zeiss E (1995). Scientific monograph of the Quebec task force on 

whiplash-associated disorders: Redefining "whiplash" and its 

management. [Review] Spine, 20, Apr. 

73

Sundbom E, Henningson M, Holm U, Söderberg S, Evengård B (In 

press). Defensive strategies negative life events and experienced parental 

rearing behaviours in patients with chronic fatigue syndrome. Umeå 

Universitet. 

Söderlund A, Lindberg P (1999). Long-term functional and psychological 

problems in whiplash associated disorders. Int J Rehabil Res, 22, 

77-84. 

Thornquist E (1990). Kunskapsutveckling i sjukgymnastik. Lund: Studentlitteratur. 

Thornquist E, Bunkan B (1991). What is psychomotor therapy? Norwegian 

University Press. 

Tingvall C (1997). Dödstalen i svensk trafik är bland de lägsta i världen, 

kap 6: 51-65 i SBU-rapport nr 132, 1997: Längre liv och bättre hälsa - en 

rapport om prevention. 

Tjell C (1997). Reduced cognitive functions in a group of whiplash 

patients with demonstrated disturbances in the posture control 

system. J Clin Exp Neuropsychol, 6:19, 838-849. 

Tjell C (1998). Diagnostic considerations on whiplash associated disorders. 

Avhandling. Department of Otolaryngology, Central Hospital, 

Skövde and Department of Audiology, Karolinska Hospital, 

Stockholm, Sweden. 

Wallis BJ, Lord SM, Barnsley L, Bogduk N (1998). The psychological 

profiles of patients with whiplash-associated headache. Cervical Spine 

Research Unit, Faculty of Medicine and Health Science, The 

University of Newcastle, MSW, Australia. 

Walsh A (1990). Statistics for the social science. New York: Harper & Row. 

Vaux A (1988). Social support: Theory, research and intervention. New 

York, London: Praeger. 

Weisaeth L, Mehlum L [red.] (1997). Människor, trauman och kriser. 

Stockholm: Natur och Kultur. 

Wilson JP (1989). Trauma, transformation and healing. New York: 

Bunner/Mazel Inc. 

Wilson J, Raphaesl B [Ed] (1993). International handbook of traumatic stress 

syndromes. New York: The Plenum Series on Stress and Coping. 

Yehuda R (2000). Biology of posttraumatic stress disorder. J Clin 

Psychiatry, 61, suppl 7, 14-21. 

74

Utgivna rapporter 

2000:1 Kris-projektet. Krisomhändertagande i samverkan. Delrapport 1: Teori och 

klinisk erfarenhet från krisarbete som bakgrund till projektet 

2000:2 Psykologisk konsultation i grupp på somatiska vårdavdelningar 

- en litteraturstudie 

2000:3 ”Att mötas eller inte mötas”. En litteraturöversikt om samspel mellan föräldrar 

och barn 

2000:4 Kroniskt trötthetssyndrom, livshändelser och somatisering 

2000:5 Barns och vuxnas nyttjande av psykiatrisk vård i Stockholms län 1993-1999 

per sjukvårdsområde 1999 

2001:1 Kris-projektet. Krisomhändertagande i samverkan. Delrapport III 

2001:2 Psykisk ohälsa och behandlingsbehov ur ett befolkningsperspektiv. 

Data från PART-studien 

2001:3 Psykologiska och sociala effekter av trafikolycka med lindriga eller inga 

personskador – Kris-projektet - Krisomhändertagande i samverkan. 

Delrapport IV 

2001:4 Uppföljning av Dagmaravtalet 2000. Särskild ersättning för rehabiliteringsoch 

behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården – avtal med försäkringskassan 

2001:5 Erfarenheter av metoder att stärka föräldrar på MVC och BVC 

2001:6 ”Det svåraste är att alls ta upp frågan”. Läkares och sjuksköterskors 

inställning till och erfarenhet av att ta upp frågan om vävnadsdonation med 

anhöriga till avlidna patienter 

Rapporterna kan beställas till självkostnadspris från: 


Box 17533 

118 91 STOCKHOLM 

Fax: 08-517 781 20 

E-post: psykiskhalsa@smd.sll.se 

75

Psykologiska och psykomotoriska faktorer

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?