FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på ... - Bakom kulisserna

56
gång längst till vänster som han hasade sig in i och hittade en masonitskiva
som han drog för öppningen. Det blev kolsvart men det
var rätt så behagligt av varmvattensrören som gick utmed ryggen på
honom där han låg. Han tryckte där i fem timmar eller var det sex
eller kanske bara två. Han visste inte. Tiden var inte avgörande. Det
var intuitionen som gällde. Som bestämde.
Han hörde dörren till huvudbyggnaden öppnas och stängas 5-6
gånger och ibland hördes mumlande röster. Man letade efter honom.
Han var så försiktig att han inte ens vågade viska högt för sig
själv ...”Och det här med första proffset var inte bra ... En våg som
hade rört sig över mannens ansikte ... neråt ... Satan var avslöjad
och lämnade mannen ...Han hade sett hur huden veckade sig i en
vågrörelse ... Det var inte bra ... Det skulle öka grubblerierna och
han skulle inte bli trodd. ... Proffset skulle aldrig skjuta en människa
en gång till ... och den sovjetiska makteliten ... skulle väl aldrig låta
honom få leva för att berätta hur ett par ord förvandlade honom från
mördare till en gudsfruktig kärleksfull människa. Sådana här vittnen
var inte bra för Ondskans Imperium. Frågan var väl om någon av de
inblandade östagenterna skulle få överleva och tillåtas berätta om
händelsen ... Sett så här utifrån kunde det tyckas att han lekte med
dom ... Men det gjorde han inte?? ... OK ... lite lekte han väl med
dom då.
Han visste att Gud var med honom. I sitt inre hade Ronny hela tiden
orden från Teneriffa ekande. Rösten ... som från Universum hade
ropat till honom när han skulle kyssa Johanna, sin förra fästmö:
”-Hon är inte din kvinna men hon skall hjälpa dig”. Det betydde
att han skulle överleva ... för ... någon hjälp av henne hade han inte
fått ... ännu ... Det betydde att han skulle överleva och få hjälp av
henne i framtiden ... men när?”
Genom en springa i plåten såg Ronny dagsljuset avta och i skydd
av mörkret kröp han ut. Inte för att han visste vart han skulle ... Han
tog trapporna ner så långt han kunde och kom till det lägsta källarplanet
och öppnade första bästa dörr. Han gick rakt in och uppträdde
som om han tillhörde gänget som jobbade därinne. De hälsade
först:
-Hej, hej!
-Hej, svarade han hurtigt.
Det var servicepersonal i vita rockar som jobbade bakom kulisserna
i detta ofantliga hotellbygge. De reagerade inte nämnvärt när Ronny