FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på ... - Bakom kulisserna

More documents

Recommendations

Info

368 -Det är bara att erkänna ... det är mycket våld i fängelserna bland internerna ... bättre på psyket ... -Jag är oskyldig ... Det är en komplott, sa Ronny. -Nu går vi in och erkänner. Det är dags ... Advokaten reste sig och det var bara att följa med för den sorgsne Ronny. Jourdomstolen bestod av en 60-årig domare. En mager bokmal med spetsig näsa och elaka ögon. Till sin hjälp hade han fyra politiskt tillsatta nämndemän och en tingsnotarie. Ronny borde ha undrat varför en jourdomstol skulle handlägga målet. En sådan domstol var avsedd att användas vid brådskande häktningsförhandlingar på helgerna när ordinarie domstol var stängd. Ronny anade inget ont. Han hade i de här sekunderna dessvärre fortfarande ett visst förtroende för rättsväsendet. Domaren slog klubban i bordet och sa: -Då börjar förhandlingarna i mål nr B 359/89 mellan åklagaren och den tilltalade Ronny Andersson. Är ni född den 10 januari 1942 och bor på den här adressen i Bollnäs där ni hämtades? -Ja, sa Ronny. -Då så ... varsågod åklagaren, sa domaren. Åklagaren var en av dessa grå personer som inget begrep eller kanske rättare ... inget ville veta om vad som pågick bakom kulisserna. Hon var i samma ålder som Ronny och han kände igen henne från universitetet. De hade pluggat juridik samtidigt. Hon var mörkhårig, liten och nätt och kallade sig kammaråklagare. Med rätt socialistiska partibok skulle hon naturligtvis bli chefsåklagare. Hon kysste makten där bak och med en likgiltig uppsyn filade hon samtidigt sina röda naglar. Nu sa kammaråklagaren milt överseende: -Ronny Andersson misshandlade en tjänsteman på Farsta tunnelbanestation. Väl intagen på polisstationen i området hotade han polisinspektörerna Tell och Pilz till livet. Innan domstolen bestämmer straffet yrkar jag att Ronny sinnesundersökes enligt §7 då han enligt polisinspektörerna Tell och Pilz verkade förvirrad. Vidare yrkar jag att Ronny häktas då han kan förmodas hålla sig undan lagföring, avslutade åklagaren. Domaren sa: -Tack då ... var så god advokaten ... -Jag föredrar att min klient själv får yttra sig över åtalet, sa advo-
Final Countdown © 1998 Ronny Amberts. 2.a Boken. Jesu återkomst. 369 katen. -Jaha, sa domaren ... -Och vad säger den tilltalade? Ronny förstod inte riktigt hur illa ute han var ... inte ännu ... utan svarade naivt ... han visste ju vad som hänt och varför ... han hade blivit utsatt för ett mordförsök av Tell och Pilz med Bill Blomquists goda minne ... förstod han nu. De hade försökt sparka sönder hans njurar, lever och mjälte. -Jag har inte gjort något olagligt ... det var Tell och Pilz som misshandlade mig ... De försökte sparka ihjäl mig faktiskt ..., sa Ronny sanningsenligt med en uppsyn som ett oförstående litet barn som inte i sin vildaste fantasi kunde tro att världen var så ond som den var. -Påstår ni att polisen misshandlade er? sa domaren. -Javisst så gick det till, sa Ronny. -Jamen det är väl ingenting att komma med ... det säger ju alla ... till sitt försvar ... som grips av polisen, sa domaren. -Säger alla det? sa Ronny. -Ja de skyller på polisen, sa domaren. -Då förstår ni väl att det måste vara något fel på polisen? sa Ronny. -Hörrnu Andersson ... erkänner ni eller inte? sa domaren. Nu ... i de här sekunderna förstod Ronny hur illa han var ute ... hur risigt han verkligen låg till när det gällde att hamna på psykets slutna avdelning. Det gick kalla kårar efter ryggen på honom. Att få rätt mot misshandlande, brutala, skurkaktiga poliser som var slaktare i skydd av uniform ... det var som att köra ner handflatorna i en hink full med vatten ... att krama vattnet med händerna ... att fånga vattnet genom att knyta näven ... det gick inte ... vattnet rann mellan fingrarna. Outgrundliga är Herrens vägar ... det förstod han nu ... men inte då ... när han slagit sönder rutorna på pendeltåget i Västerhaninge och då han varit så där obeskrivligt förtvivlad. Då hade han sagt till poliserna som verkade vara så kallade ”bra killar” och som ryckte ut för att förhöra honom ... att han flydde för sitt liv för att han visste för mycket om Palme-mordet och de uniformerade poliserna hade givit honom en klapp på axeln men att de ursäktade sig när dom inget ville veta om själva statsministermordet ... eftersom det där inte var deras sak. Hur som helst ... när han kastat stenarna mot pendeltåget och krossat rutorna ... ja två stycken då hade han frågat Gud Fader i Himlen
Page 1 and 2:
Final Countdown © 1998 Ronny Amber
Page 3 and 4:
Page 5 and 6:
Page 7 and 8:
Page 9 and 10:
Page 11 and 12:
Page 13 and 14:
Page 15 and 16:
Page 17 and 18:
Page 19 and 20:
Page 21 and 22:
Page 23 and 24:
Page 25 and 26:
Page 27 and 28:
Page 29 and 30:
Page 31 and 32:
Page 33 and 34:
Page 35 and 36:
Page 37 and 38:
Page 39 and 40:
Page 41 and 42:
Page 43 and 44:
Page 45 and 46:
Page 47 and 48:
Page 49 and 50:
Page 51 and 52:
Page 53 and 54:
Page 55 and 56:
Page 57 and 58:
Page 59 and 60:
Page 61 and 62:
Page 63 and 64:
Page 65 and 66:
Page 67 and 68:
Page 69 and 70:
Page 71 and 72:
Page 73 and 74:
Page 75 and 76:
Page 77 and 78:
Page 79 and 80:
Page 81 and 82:
Page 83 and 84:
Page 85 and 86:
Page 87 and 88:
Page 89 and 90:
Page 91 and 92:
Page 93 and 94:
Page 95 and 96:
Page 97 and 98:
Page 99 and 100:
Page 101 and 102:
Page 103 and 104:
Page 105 and 106:
Page 107 and 108:
Page 109 and 110:
Page 111 and 112:
Page 113 and 114:
Page 115 and 116:
Page 117 and 118:
Page 119 and 120:
Page 121 and 122:
Page 123 and 124:
Page 125 and 126:
Page 127 and 128:
Page 129 and 130:
Page 131 and 132:
Page 133 and 134:
Page 135 and 136:
Page 137 and 138:
Page 139 and 140:
Page 141 and 142:
Page 143 and 144:
Page 145 and 146:
Page 147 and 148:
Page 149 and 150:
Page 151 and 152:
Page 153 and 154:
Page 155 and 156:
Page 157 and 158:
Page 159 and 160:
Page 161 and 162:
Page 163 and 164:
Page 165 and 166:
Page 167 and 168:
Page 169 and 170:
Page 171 and 172:
Page 173 and 174:
Page 175 and 176:
Page 177 and 178:
Page 179 and 180:
Page 181 and 182:
Page 183 and 184:
Page 185 and 186:
Page 187 and 188:
Page 189 and 190:
Page 191 and 192:
Page 193 and 194:
Page 195 and 196:
Page 197 and 198:
Page 199 and 200:
Page 201 and 202:
Page 203 and 204:
Page 205 and 206:
Page 207 and 208:
Page 209 and 210:
Page 211 and 212:
Page 213 and 214:
Page 215 and 216:
Page 217 and 218:
Page 219 and 220:
Page 221 and 222:
Page 223 and 224:
Page 225 and 226:
Page 227 and 228:
Page 229 and 230:
Page 231 and 232:
Page 233 and 234:
Page 235 and 236:
Page 237 and 238:
Page 239 and 240:
Page 241 and 242:
Page 243 and 244:
Page 245 and 246:
Page 247 and 248:
Page 249 and 250:
Page 251 and 252:
Page 253 and 254:
Page 255 and 256:
Page 257 and 258:
Page 259 and 260:
Page 261 and 262:
Page 263 and 264:
Page 265 and 266:
Page 267 and 268:
Page 269 and 270:
Page 271 and 272:
Page 273 and 274:
Page 275 and 276:
Page 277 and 278:
Page 279 and 280:
Page 281 and 282:
Page 283 and 284:
Page 285 and 286:
Page 287 and 288:
Page 289 and 290:
Page 291 and 292:
Page 293 and 294:
Page 295 and 296:
Page 297 and 298:
Page 299 and 300:
Page 301 and 302:
Page 303 and 304:
Page 305 and 306:
Page 307 and 308:
Page 309 and 310:
Page 311 and 312:
Page 313 and 314:
Page 315 and 316:
Page 317 and 318: Final Countdown © 1998 Ronny Amber
Page 367: Final Countdown © 1998 Ronny Amber
Page 419 and 420:
Page 421 and 422:
Page 423 and 424:
Page 425 and 426:
Page 427 and 428:
Page 429 and 430:
Page 431 and 432:
Page 433 and 434:
Page 435 and 436:
Page 437 and 438:
Page 439 and 440:
Page 441 and 442:
Page 443 and 444:
Page 445 and 446:
Page 447 and 448:
Page 449 and 450:
Page 451 and 452:
Page 453 and 454:
Page 455:
show all

FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på ... - Bakom kulisserna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?