FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på ... - Bakom kulisserna

344
-Usch för politiker.
-Kan man säga ... har du skickat något mer till hovrätten?
-Ja precis idag ... och jag har skrivit att min adress är till tidningen
Helgbladet av säkerhetsskäl ... är det okay?
-Jaddå ... jag kan ändå inte fly någonstans ... och ska inte behöva
göra det heller.
-Vi hörs, sa Ronny.
9
Några veckor senare beslutade hovrätten om syn på brottsplatsen
... alltså där Olof Palme dog badande i sitt blod.
Det var ett spel för galleriet ansåg Ronny eftersom chefen för hovrätten
var politiskt tillsatt och politikernas spratteldocka och naturligtvis
kände till sanningen om mordet. Från hovrättens sida la man
upp det så att alla ledamöterna samlades sent på kvällen när det var
ungefär lika mörkt som vid mordtillfället. Då skulle man kunna få
en uppfattning om vilka detaljer Lisbet Palme möjligen skulle kunna
se när det gällde mördarens identitet.
Klockan var väl mellan 22 och 23.00 ... när hovrätten samlades
och Ronny gick dit. Ett femtiotal uniformerade poliser hade spärrat
av området. Utanför avspärrningarna samlades åtskilliga journalister
och fotografer. Ronny kände igen en av dom från Sveriges Radio.
Han hette Jan Mosander och talade med finlandssvensk brytning.
Mosander borde ha halva hjärtat i Finland som helt nyligen
undsluppit att uppslukas av ”Ondskans Imperium”. Ronny gick
fram till honom och sa:
-Jan Mosander hur kan du spela med i det här spektaklet och dölja
sanningen för människorna. Är det inte din plikt som finne att slåss
mot Sovjetunionen och för sanningen? Du har läst Helgbladet eller
hur? Ska du inte passa på och intervjua mig nu när du har chansen?
Jan Mosander teg och sänkte blicken. Då gick Ronny fram till avspärrningen
och ropade bakom ryggen på poliserna och han riktade
sitt dånande meddelande till domstolsledamöterna 100 meter därifrån
som stod i ring runt punkten där blodpölen varit:
-Ryssarna bakom mordet, ryssarna bakom mordet, ryssarna bakom
mordet.
Polismännen sa inget utan stod lugnt på sina poster och lät orden
sjunka in och domstolsledamöterna kunde knappast undgå att höra
vad han ropade. Då ropade han en sista gång: