FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på ... - Bakom kulisserna

288
betraktade honom som vansinnig. Efter femton minuters intensivt
trampande på blanka förmiddagen började svetten lacka. Det var
solsken och högsommar. När han såg tornet på en sockenkyrka vek
han av och slutligen kom han in på den grusiga kyrkvägen.
”Detta är en genväg, kanske det lyckas ...”, tänkte han och ville
slippa två veckors flykt och trettio mil på cykeln. Han var på väg
till Stockholm där det var lättare att vara anonym och gömma sig
och det fanns portgångar att sova i och tomflaskor att plocka och
sälja och ofta fanns där överbliven mat i papperskorgarna.
Framme vid kyrkan ropade han med hög röst så mycket han orkade.
Styrkt av alla sina övernaturliga upplevelser från de himmelska
makterna ropade han gång på gång till kyrktornet alltmedan svetten
rann över hela kroppen:
-JESUS ... nu får du hjälpa mig ... Hör du det? JESUS nu får du
hjälpa mig ... Hör du vad jag säger ... JESUS nu får du hjälpa
mig ... Hjälp mig Jesus ...
Han lyssnade efter ett svar från kyrktornet men där fanns bara den
svaga vinden och prasslet från de stora tysta livskraftiga björkarna.
De bugade sig lätt för vinden ... eller var det för vår Herres Heliga
Ande?
Hjälpen kom smygande och inte på ett sådant sätt som Ronny tänkt
sig.
Polisbilen ringlade sakta nedför den grusiga kyrkvägen. Den hade
precis slagit av blåljuset och gjort en vansinnesfärd på landsvägen.
De hade kört över 180 för att söka rädda denna vansinnige man från
att skada sig själv och andra. Polisens ledningscentral hade fått två
rapporter. Den ena gick ut på att en man med vansinnig blick
sträckt ut sina händer och ropat att han inte tagit något och den andra
rapporten gick ut på att en vansinnig man stod och ropade på Jesus
utanför Kyrkan.
Poliserna klättrade ur bilen samtidigt som Ronny vände sig om och
såg på dom. De hade stannat på långt håll för att inte skrämma
Ronny. De trodde att enligt rapporterna hade de en mycket förtvivlad
man framför sig.
-Hej Ronny, ropade den ene och vinkade och log.
Ronny kände igen honom. Det var Sune. Den kristne polisen som
blåste trumpet i den lokala kyrkoorkestern. De hade träffats på
Bollnästorget när Sune var civilklädd och de hade börjat småprata
och funnit gemenskap i hjälplösheten mot den tilltagande ondskan