FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på ... - Bakom kulisserna

28
ledningscentral och att det var en skenmanöver för att dra till sig
uppmärksamheten. Polisen fick telefon från uppretade bilister och
öststaterna avlyssnade polisens radiotrafik. I tio minuter går han
sakta mitt i vägbanan och blockerar trafiken. Tjutande, skrikande
däck avlöser varandra och kompletteras med vansinnigt tutande bilister.
Utryckande polispatrull var nu inte långt borta.
Plötsligt avbryter han blockeringen och rusar in i ett grönområde
på höger sida. Skymd av träd och buskar går han två kilometer.
Därefter smyger han upp på en tågperrong och ställer sig och betraktar
en stor tavla med biljettautomat och letar efter rätt tåg till
Norrport. Efter att ha funderat i två minuter känner han en klapp på
axeln. En man trycker på rätt knapp på biljettautomaten och pekar
sedan på rätt tåg till Norrport. Hur kunde han veta vart Ronny skulle?
Denne vänder sig om och ser mannen springa nerför trapporna
ner i källaren på stationsbyggnaden två hundra meter längre bort.
Det var en snabb kille. Ronny vinkar till honom i samförstånd och
då vinkar mannen tillbaka. ”Tala om underrättelseverksamhet,”
tänkte Ronny. Han var således en mycket viktig person ... men varför
... begrep han inte riktigt.
Han går på tåget och skall åka sju stationer. Vid nästa hållplats stiger
tre araber på och vid nästa ytterligare tre. När han har två stationer
kvar stiger tre araber på igen och nu är de nio som förra
gången. Det här skulle aldrig gå. När tåget stannar vid den näst sista
hållplatsen rusar han av och låter tåget försvinna in mot Norrport.
Ronny kände att han aldrig levande skulle komma igenom nästa
tunnelbaneuppgång. I stället tar han sig ner i tunneln bredvid spåren
och går mot de framrusande tågen. ”Helvete så fort de åkte”, tänkte
han. Det var en halv meter till passerande tåg och luftdraget var så
starkt att han sögs mot tåget och hade svårt att hålla balansen. Fem
tåg passerade och samtliga lokförare stod på bromsen och lyfte telefonluren
från instrumentpanelen. Ronny svävade i livsfara men å
andra sidan hade han precis klarat sig från en kula i huvudet. Han
föredrog att gå här genom tunneln till ambassaden.
Bakom sig hörde han plötsligt röster och han såg två uniformerade
poliser komma springande. Han stannar och vänder tacksamt mot
dom. ”Gud visste vad han gjorde,” tänkte Ronny.
Han fick handbojor, transport, inlåsning och vila.
Cellen var trång. Det var mera som en större omklädningshytt i ett
badhus. Träbänken var stabil och välnött. Resten var stål och be-