FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på ... - Bakom kulisserna

260
dämpat stötarna. Den kan ha räddat livet på honom. Värken från
trakten av njurarna tilltog alltmer, men han var inte rädd. Han levde
ju och om han dog så skulle han inte bry sig. Gud finns och då var
det Guds vilja att han skulle dö. Så resonerade han.
Fyra timmar senare öppnades celldörren och kommissarien släppte
ut honom. Han var fri att gå. Den kortare elake polisinspektören
som försökt sparka ihjäl honom går fram mot Ronny och ställer sig
en halvmeter framför denne och stirrar honom i ögonen. Ronny ser
lugnt på honom och spottar polisinspektören i ansiktet. Den senare
ska kasta sig över Ronny för att handgripligen besvara förolämpningen
men kommissarien går emellan och håller fast sin kollega
medan han ropar till Ronny.
-Gå nu!!
Han ser de båda poliserna i ögonen och går därifrån. Han spelade
lugn och gick utan brådska men han gick inte till någon tunnelbanestation
och undvek gatlyktorna. I första bästa buskage dök han in
och gömde sig där och satte sig och tryckte. Det var som han trodde.
De två polisinspektörerna som nyss försökt sparka ihjäl honom
kom springande förbi buskarna och letade efter honom.
2
Ronny smög mellan buskar och träd i fem kilometer. Klockan var
fyra på morgonen. Han kom till en öde busshållplats och hade tur.
Nattbussen skulle komma om tio minuter. Han åkte med bussen så
långt som möjligt och gick sista biten.
Duggregnet hade gått över till snöblandat när han smög sig fram till
Bills bostad för att hämta cykeln som stod parkerad där. Han vågade
nu inte lägga sig på vindskontoret eller ens på toalettgolvet i
tvättstugan. Han tog cykeln och for iväg västerut och så småningom
nordväst mot skogarna vid sjön Mälaren. Han cyklade i två timmar
och plockade tomburkar och flaskor utmed vägen. Han hade inget
lyse på cykeln och var ganska så ensam på vägarna. Han kände till
ett strövområde som låg ensligt utan bebyggelse och där fanns
bergsskrevor och smågrottor. Så småningom gjorde han upp en eld
och bröt några tall- och grankvistar som skydd mot blåsten. Han
försökte göra en granrisbädd och la sig så nära elden som möjligt.
Det var för kallt. Omkring noll grader Celsius. Risken att frysa ihjäl
var stor men han brydde sig inte utan ville vila och sova då tröttheten
hann ifatt honom. Värken från ryggslutet satte in på allvar och