FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på ... - Bakom kulisserna

Final Countdown © 1998 Ronny Amberts. 2.a Boken. Jesu återkomst. 129
Final Countdown Copyright 1998 © Ronny Amberts
Kapitel 40
Ronny Andersson lyckades ta sig till Stavanger utan problem. När
han steg av tåget kunde han förnimma ett spänt lugn. Det var ändhållplatsen
för den här delen av järnvägsspåret. Nu fanns bara havet
framför honom. Alldeles bredvid järnvägsstationen fanns ett café
med både inne- och uteservering. Klockan var runt elva på förmiddagen
och caféplatserna var så gott som ockuperade av mörkhåriga
invandrare. De var förmodligen arbetslösa men politiskt engagerade.
De flesta satt tysta och ett fåtal samtalade lågmält.
Ingen av dem tittade åt hans håll och det var väl märkligt eftersom
han var den ende passageraren som steg av tåget. De borde vara nyfikna
på nykomlingen och främlingen. Det var olycksbådande att
ingen vände sig för att betrakta honom. De satt spända och tysta liksom
för att markera att de inte var intresserade av honom. De kanske
var trettiofem stycken som bara satt där som hösäckar men de
verkade ändå vara i trettioårsåldern och vältrimmade.
När han hade passerat dom kände han att blickarna brände i ryggen
på honom. Hur skulle han komma därifrån om de spärrade reträtten
för honom? Det fick bli en senare fråga. Han måste fram till
fartygen och det var inte många steg han behövde. Efter tre minuter
såg han radaranläggningarna på fartygen. Han räknade till sjutton
fartyg och radarskärmarna rörde sig hela tiden långsamt runt runt.
De olika örlogsflaggorna piskades av den friska vinden.
Han räknade in USA, England, Västtyskland, Frankrike, Italien,
Danmark och Norge. Övervägande fartyg var västtyska, brittiska
och amerikanska. Ett mycket spänt lugn rådde i området när han
ställde sig vid kajen och beundrade utsikten. Frihetens fartyg ... de
låg alltså här ... och en del ... framför allt en hel del u-båtar låg ...
där ute i det skummande havet.
”Hur kunde det bli så här? Varför ville människor ha ihjäl varandra?”
tänkte han desperat.
Till höger om honom låg en telefonkiosk med glasväggar. I den
stod en färgad amerikan i civila kläder. Han höll telefonluren mot
örat men han rörde inte på läpparna. En annan färgad amerikan hade
placerat sig trettio meter till vänster om telefonhytten. Han bara