FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på ... - Bakom kulisserna

Final Countdown © 1998 Ronny Amberts. 2.a Boken. Jesu återkomst. 1 

FINAL COUNTDOWN 

eller 

SLUTET 

Mordet på 

Olof Palme 

Andra Boken 

Del 3 och 4 

Roman 

av 

Ronny Amberts

2 

JESU ÅTERKOMST


FINAL COUNTDOWN 

Av 

Ronny Amberts 

Andra Boken 

Jesu återkomst

4 

Final Countdown Copyright 1998 © Ronny Amberts


Kopieringsförbud 

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen! Kopiering är förbjuden 

utöver vad som anges i kopieringsavtal. Den som bryter 

mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och 

dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig 

att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. 

Författare: Ronny Amberts 

Förlag: Amberts Förlag, Box 286, 

114 79, STOCKHOLM, Sweden. 

© 1998 Ronny Amberts

6 

Resumé: 

Sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU har anstiftat och 

betalat för mordet på svenske statsministern Olof Palme. 

I Sverige tror man att mordet var beställt och betalat av USA:s 

underrättelsetjänst CIA och den svenska makteliten väljer nu 

att mörklägga sanningen om mordet. 

Svensken Ronny Andersson har före mordet haft två övernaturliga 

upplevelser. En röst i hans inre har sagt till honom två 

saker. Dels att ”fruktansvärda saker” skulle hända statsminister 

Olof Palme och dels att Ronny själv ska ”bli ledare för hela 

världen.”


Final Countdown Copyright 1998 © Ronny Amberts 

Kapitel 32 

Leningrad 

GRU-chefen och generalen Alexander Ahromejev satt med nedböjt 

huvud i biblioteket. Han var inte bedrövad utan mera förvånad över 

händelsernas utveckling. Han var handfallen och kände bara för att 

sitta där i biblioteket med nedböjt huvud och lyssna på den sprakande 

elden i brasan. Vanligen kastade han in flera vedträn så att 

det blev en våldsam brasa. Ofta tyckte han om att leva våldsamt och 

storstilat. Men idag hade han tänt endast ett vedträ ... det blev en liten 

flämtande låga och det var så han kände sig ... liten och flämtande 

... inför detta stora obegripliga som fanns i världen men som 

tillhörde en annan dimension. 

Naturligtvis var han fortfarande ytterst ansvarig för Sovjetunionens 

expansion västerut. Hans son överste Jurij Ahromejev hade 

gjort ett bra jobb som militärattaché i Stockholm. Han hade gjort 

sitt och placerat invasionsstyrkorna i lönndom under vattenytan runt 

Ringhals kärnkraftverk. De skulle ta Sverige bakifrån och sedan 

förhindra att förstärkningar från NATO kom den vägen. Det skulle 

ta Sverige minst 14 dagar att mobilisera och då skulle det vara för 

sent. Trettiotusen fallskärmssoldater av elitförband stod klara att 

landsättas i Partille omedelbart öster om Göteborg. De skulle flygas 

in genom en smal springa i internationellt luftrum mellan Sverige 

och Danmark och komma från västerhavet Kattegatt. Sverige hade 

inga större luftförsvarsanläggningar i det området eftersom svenske 

ÖB väntade ett angrepp från Östersjön i första hand. 

Deras planer hade emellertid avslöjats ... inte av kontraspionaget i 

Sverige ... nej det var ett helt nytt fenomen ... en svensk outsider 

med politisk insikt ... hög moral ... och övernaturlig kunskap om 

framtiden. Vem var han? Vem var denne Ronny Andersson? Utbildad 

jurist visserligen men därutöver? 

Det knackade på dörren. De skulle nu samlas till ett avgörande 

möte och hade upprättat en ledningscentral i gäststugan. 

-Stig in, sa Alexander. 

-Tack, sa generalen Anton Petrov. Han hade uniformen på sig. Det 

var ett militärt möte i allra högsta grad och de valde att ha unifor-

8 

merna på ifall de måste rycka ut akut till Kreml och Gorbatjov och 

den senare hade valt att sitta där med sekundsnabb kontakt till både 

KGB-högkvarteret och GRU-chefen. 

-Du kom väl med helikopter Anton? sa Alexander. 

-Javisst hörde du inte det? 

-Jahh det surrar så mycket flygplan och helikoptrar i luften så jag 

reagerar inte. 

-Ha, ha. Erkänn nu. Du lyssnar på Glenn Millers band eller hur? sa 

Anton leende. 

-Jo och även Count Basie numera. Han smålog och lyfte blicken 

från kartbordet. 

Ett våldsamt dån hördes utanför biblioteksfönstret när attackhelikoptern 

anlände. 

-Det måste vara Jurij. Han gillar våldsamma entréer, sa Alexander. 

-Nog är det han, sa Anton och betraktade Jurij som klättrade nerför 

repstegen från den i luften stillastående helikoptern. 

-Ja han gillar att visa att han är i god form och han behöver en fiende 

för att inte bli tokig. 

-Alexander din skojare. Är det inte lite kosack i dig också? Du gillade 

väl att spränga fram på vidderna med svärdet i högsta hugg när 

du sådde din vildhavre? Och nog var det väl roligare om det fanns 

ett huvud att hugga av? Då tjöt väl dina beundrarinnor av skräck 

och åtrå? Var det inte du som tog med dig det blodiga svärdet i 

sänghalmen? sa Anton milt leende. 

-Jo vi gör alla våra misstag, skrattade Alexander. -Men det måste 

finnas ett annat sätt att få en kick än att slå ihjäl varandra. Se på mina 

barnbarn. Föreställ dig att vi byter ut lillflickan Lena mot en liten 

pojke från västsidan. Då skulle min sonson Sergej få en lekkamrat 

från Västblocket ... och efter ett par år skulle KGB komma och 

kasta ut ... den främmande lillpojken från väst ... sen skulle kriget 

bryta ut när de var vuxna ... och då skulle de slå ihjäl varandra ... 

-Hmm ... Du har naturligtvis rätt men vi måste ta ställning Nu. Det 

vore bra om du kunde lägga undan bibelstudierna i två timmar, sa 

Anton fundersamt. 

-Anton för helvete ... det är Du som givit mig skrifterna från väst ... 

och sått dessa frön av tvivel på det kommunistiska systemet ... Nu 

skördar du frukterna, sa Alexander. 

-Jag vet, och det är naturligtvis åt helvete alltihop men jag har börjat 

inse att alternativet är ett ännu större helvete ... och du vet vad


jag menar ..., sa Anton. 

-Expansion ... eller sönderfall, sa Alexander. 

-Ja och vi måste välja Nu ... trupperna ligger redo ... Det räcker med 

att ta Sverige ... resten får vi gratis ... 

2 

En våldsam explosion skakar biblioteket och smällen kommer utifrån. 

-Jurij ...! ropar Alexander förtvivlad och rusar ut följd av Anton. 

På marken i snön ligger Jurij med söndersliten uniformskavaj. Han 

ligger på magen med ansiktet begravt i snön. Det syns inget blod ... 

och Jurij reser sig upp till synes oskadad. 

-Jag blev förvarnad, sa Jurij och klappar sig på bröstet och den 

skottsäkra splitterskyddsvästen. 

-Vad handlar det om? sa Alexander fast han visste redan ... 

-KGB, sa Anton. 

-Ja, sa Jurij Ahromejev. -KGB och Viktor Primakov vill tvinga oss 

att fullfölja attacken mot Sverige. 

-Jag börjar förstå dig nu ... Anton, sa Alexander Ahromejev. 

Gemensamt gick de tre officerarna bort till stammen på den stora 

silvergranen där resterna av pianotråden hängde med säkringen till 

handgranaten. En mycket enkelt och effektivt vapen. När offret gick 

emot snubbeltråden så drogs säkringen ur handgranaten och den 

exploderade. 

-Du bör väl se dig för min pojke. Alexander försökte med ett leende 

men kunde inte dölja sorgen. 

De tre visste nu att det fanns krafter inom Sovjetunionen som slog 

mot GRU-chefens hjärta. Hans militära imperium stod och vacklade. 

Han var trängd i ett hörn. Expandera eller gå under. 

-Du kanske bör se om ditt hus pappa, sa Jurij med sitt pojkaktiga 

leende. 

-Det är tydligt det, sa Alexander och lade högerarmen om sin sons 

axlar. 

-Jag föreslår att vi inte gör någonting stort innan Sergej har kommit. 

Han bör vara med i rådslaget, sa Anton. 

De tre gick försiktigt in i datjans huvudentré. Alexander gick sist 

och vände sig om när han hörde dånet i fjärran. Det var hans bror 

som var i antågande. General Sergej Ahromejev och chefen för generalstaben. 

Denne kom alltid med sex attackhelikoptrar runt om-

10 

kring sig. Själv satt han i den sjunde som var placerad i centrum av 

formationen. 

Alexander gick snabbt in i ledningscentralen och fick radiokontakt 

med sin bror. Han redogjorde för attentatsförsöket och sa att han 

behövde förstärkning och fick svaret: 

-Fem minuter! 

Sergej var den riktige stridstuppen av de två. Alexander var mera 

sävlig och filosofiskt lagd medan Sergej var fältherren som hade 

den amerikanske pansargeneralen Patton från andra världskriget 

som förebild. ”Framåt kamrater och krossa allt motstånd,” det var 

hans paroll. 

Mycket riktigt. Fem minuter senare kom tolv attackhelikoptrar 

med elitförbanden, minröjarpatruller och bombhundar och röjdykare 

till vattnen utanför datjan och mitt i denna smet av soldater och 

rop och skrik när order gavs ... landar Sergej Ahromejs helikopter 

och denne klättrar ut med ett leende på läpparna. 

-Min käre bror! Var har du vodkan? 

De omfamnar varandra i en björnkram. 

3 

När säkerhetsstyrkorna har finkammat biblioteket tar Alexander 

fram vodkan. Det är den svenska exportvodkan som han tänkte 

dricka i sin ensamhet. Jurij har bytt om till civila kläder och tagit på 

sig en sportskjorta och amerikanska jeans. Alla ser på honom och 

ser nu varåt utvecklingen lutar. Coca cola och hamburgare är inte 

långt borta. Jurij fyller på de fyra vodkaglasen som står på silverbrickan. 

Alexander höjer glaset och ser de andra in i ögonen och utbrister: 

-För KGB-chefen Viktor Primakov. 

-För KGB-chefen Viktor Primakov, ropar de andra i kör och sveper 

vodkan. 

Alexander trycker sedan ner tangenten på den japanska rullbandspelaren 

och orgelmusiken ”Tocata och Fuga av Bach” dånar i de 

fjorton högtalarna. De fyra sitter tysta i de tunga läderfåtöljerna i en 

väntan på att telefonen ska ringa. Enligt gammal officerspraxis ska 

den officer som blivit utsatt för attentatsförsöket ta emot meddelandet 

och när telefonen ringer så reser sig Jurij upp och Alexander 

skruvar ner volymen. 

-Hos Ahromejev!


De andra ser spänt på Jurij när denne säger: 

-Ja ... ja ... tack ... tack. 

De tre betraktar Jurij nyfiket: 

-KGB-chefen har blivit skjuten i högerhanden i sin bostad av en 

prickskytt. Skottet gick genom fönsterrutan i vardagsrummet när 

han skulle ta telefonen ... 

Jurij går fram och fyller på glasen på silverbrickan och alla höjer 

glasen och betraktar Alexander som reser sig och säger: 

-För KGB-chefen Viktor Primakov!!! 

-För Viktor Primakov, ropar de andra i kör. 

Sedan slår Alexander på en annan bandspelare och Glenn Millers 

”Chattanoga cho cho” ljuder i biblioteket. De fyra brister ut i skratt 

och Jurij häller upp varsin vodka till det tredje benet. 

4 

-Varsågod och börja min son, sa Alexander till Jurij. 

-Tack, sa Jurij och gick fram till Sverigekartan som hängde på väggen 

och sedan slog han på projektorn och en bild visade sig över 

Östtyska kulturcentret i Stockholm. -Vägg i vägg med vår avlyssningscentral 

på kulturcentret ligger Stefan Svedboms bostad, märkligt 

nog. Vi har därför kunnat bugga där och avlyssna de samtal 

som ägde rum den 26 och 27 december. Vad som händer först är att 

Stefan beslutar sig för att gå till polisen och erkänna mordet och då 

får denne Bill Blomquist stora skälvan. Bill prövar alla utvägar men 

får kalla handen överallt. Etablissemnaget anser att det är hans problem. 

Visserligen är höjdarna tacksamma över hans insats men de 

har familjer att tänka på. 

-Bill har väl sina egna fyra barn att tänka på? säger Anton. 

-Jovisst ... men som ni vet försvinner tacksamheten fortare än skönheten 

... och i det här läget ringer Bill upp denne Ronny Andersson 

som har flyttat med barn och blomma till den lilla orten i Hälsingland. 

Ronny beger sig ner till Stockholm för att hjälpa Bill och Stefan 

att hitta en lösning. Han hittar en lösning på deras problem ... 

-Han tar en taxi till kvällstidningen Expressen och hämtar en journalist 

och en fotograf som följer med och tar en bild på Stefan ..., sa 

Anton. 

-Exakt men inte bara det. Han stjäl också passet och biljetterna för 

Stefan och åker sedan tåg till Göteborg där han drar kopior på passet 

och lämnar kopiorna till dagstidningarna och direktörerna på

12 

bankkontoren och säger att det var han i passet som sköt Olof Palme. 

-Det som är allmänt känt är ofarligt, sa Alexander. 

-Precis och det är mycket intressant ... innan jag glömmer bort det 

... vad Ronny säger ... till Bill när den senare påyrkar ... att Stefan 

måste fara till Estland för att skjutas. 

Här gör Jurij Ahromejev en konstpaus och det är hans farbror generalstabschefen 

Sergej Ahromejev som är otålig och säger: 

-Vad sa denne Ronny Andersson nu då? 

Jurij svarar inte utan tar fram ett foto på Ronny och lägger det i 

stillbildsprojektorn. De betraktar alla Ronny när Jurij säger: 

-Det får vara nog med dödandet! sa denne Ronny Andersson. 

Det blir väldigt tyst i biblioteket och Alexander föreslår att herrarna 

äter och dricker innan de fortsätter. 

Först tog de varsin vodka för att skölja ner effekten av orden från 

den där svensken Ronny Andersson. Därefter högg de in i den kraftiga 

vildsvinsteken och drack champagne. De glufsade i sig som 

riktiga ryska barbarer ... 

Den handplockade personalen som serverade i matsalen bestod av 

kvinnliga kadetter och således blivande GRU-officerare. Jurij kunde 

naturligtvis inte låta bli att nypa en av dom i baken och fick en 

välförtjänt snyting på kinden som han tog emot med ett leende. 

-Vad gör vi? sa Sergej till sin bror Alexander. 

-Hur länge räcker syret i undervattenfarkosterna? sa Alexander. 

-Ungefär 24 timmar till ..., sa Sergej. 

-Hmm ... vi får äta färdigt så fort som möjligt och genast ge Jurij en 

timmas ytterligare föredragning. Vi får ta konjaken i biblioteket. 

Alla hade fått sina konjakskupor och var mätta och belåtna när 

Alexander reste sig upp och sa: 

-Syret i våra undervattenfarkoster räcker i 23-24 timmar till och vi 

måste fatta ett beslut snarast om reträtt eller attack ...Varsågod Jurij. 

-Tack. Denne Ronny Andersson tar sig ... ibland gående på natten 

... till Malmö och lämnar in passet till polisen där. Detta område är 

utanför svenska regeringens direkta påverkan och utrikesministern 

går i taket ... men den senare lyckas med hot om att rikets säkerhet 

står på spel ... förhindra en polisutredning mot Stefan Svedbom. 

-Vad sa denne Ronny hos polisen, sa Sergej. 

-Ge pojken Stefan Svedbom en rättegång och utred motivet ..., sa 

Jurij.


-Vad händer nu? sa Anton. 

-KGB-folket på sovjetiska ambassaden i Stockholm samarbetar 

med utrikesminister Sten Andersson och denne har samtyckt till att 

denne Ronny Andersson likvideras omgående av KGB. 

-Och sedan? sa Alexander. 

-Stefan Svedbom får tillbaka passet via Malmöpolisen och sedan 

åker han ännu en gång med svenska regeringens gillande till Estland 

och tas om hand av vår personal där. 

-Vad gör denne Ronny Andersson nu? sa Alexander. 

-Han har lämnat polisstationen i Malmö för ... tre timmar sedan ... 

och ingen vet vart han har tagit vägen ..., sa Jurij. 

-Tack Jurij, sa Alexander. -Hur många röstar för att vi skjuter upp 

attacken mot Sverige. 

Alexander höll upp handen och fick med sig Anton och Jurij. Sergej 

blev lite tjurig och gick direkt fram till vodkaflaskan. Han svepte 

genast glaset och utbrast: 

-BAAAHHH!!! 

Sedan gick Sergej ut till ledningscentralen och gav order om reträtten 

och Alexander och Jurij och Anton höjde sina konjakskupor när 

den amerikanska Jazzmusiken Count Basie hyllade deras beslut i de 

fjorton högtalarna. 

”Det får vara nog med dödandet,” tänkte Alexander men han sa 

inget till de andra. 

5 

I skymningen satt de framför brasan i biblioteket. Allt var nu under 

kontroll. Hundpatruller finkammade området dygnet runt och nu 

ekade hundskallen. Hela datjaområdet var avspärrat med trampminor 

och taggtråd. I vattnen utanför fanns stormaskiga nät av härdat 

stål. De släppte igenom fisken men inte människor. Näten var 

kopplade till larmsystemet. Det var Anton, Jurij och Alexander som 

var kvar. Sergej hade hämtats av de sju attackhelikoptrarna och han 

hade tagit med sig Jurijs sönderslitna uniformsjacka och splitterskyddsvästen 

där handgranatsplittret hade grävt sig in. De sönderslitna 

prylarna skulle uppvisas för generalsekreterare Michail Gorbatjov. 

-Hur går det med dina bibelstudier? sa Anton. 

-Ja pappa det vill vi gärna veta ... Det måste vara viktigt ... du brukar 

inte slösa bort din tid ... i första taget, sa Jurij.

14 

-Hmm ... jodå ... Det är en annan sak som bekymrar mig ... men om 

vi nu ska ... det här med bibelstudier ... så har jag ett stycke ... som 

passar bra på vår situation ..., sa Alexander och lät orden sjunka in 

medan de i tystnaden lyssnade till den sprakande elden som talade 

till deras själar ... 

Det var Jurij som hörde det först. Ett våldsamt dån i skyn. Han rusade 

upp och såg ut mot horisonten. Ut mot Finska viken. 

-Jag ser dom. Det är attackflyg som kommer från väster. Vi blir invaderade 

.... 

-Om det vore så väl ..., sa Anton och log mot Alexander. 

-Så kan man också se det ... att som officer äntligen få visa vad man 

duger till ..., sa Alexander. 

-Är ni inte kloka ska vi sitta här och bli sönderbombade? Jurij var 

förtvivlad och dånet tilltog i styrka. 

-Vi får väl gå ut och ta en titt, sa Anton med ett blixtrande leende 

mot ungtuppen Jurij Ahromejev. 

-Ja vi får visa respekt för vad moder Ryssland ... 

Alexander hejdade sig när han såg Jurijs ansikte. Han såg den lille 

pojke som han fostrat för mycket länge sedan. Han såg skräcken i 

dennes ögon. Han gick fram och la armen runt hans axlar och skakade 

honom försiktigt och sa: 

-Lugna dig min son ... Det är vårt flyg och våra styrkor som återvänder 

till sina baser. Det är din farbror Sergejs lilla skämt att styrkorna 

får visa GRU-chefen sin respekt. Låt oss gå ut och hälsa dom. 

Alla tre gick ut och ställde sig i enskild ställning och gjorde honnör 

i det fruktansvärda dånet från attackflyget som svepte över deras 

huvuden. 

Det var en våldsam uppvisning. En styrkedemonstration ... men de 

visste att motståndarsidan hade en lika stor styrka att komma med 

... så vad var det för mening? Åter vid brasan tog så äntligen Alexander 

till orda om sina bibelstudier: 

-Det är framförallt en sak som jag tycker vi kan se redan här på 

datjan ... Den makt som vi har skaffat oss ... med tillhörande privilegier 

... kostar oss en inspärrning ... Vi är inspärrade på datjan ... 

Vi bygger murar för att skydda oss men vi spärrar samtidigt in oss 

... och nu kommer jag till det särskilda bibelställe ... jag tänker på ... 

ja jag återger hela stycket även om det bara är ett par ord som är intressant 

... alltså Matteusevangeliet 11:e kapitlet och 22:a versen: 

Sedan förde man till honom en besatt som var blind och stum.


Och han botade honom, så att den stumme kunde tala och se. 

Och allt foket slogs av häpnad och sade: ”Är han kanske Davids 

son?” När fariseerna hörde det, sa de: ”Det måste vara med 

demonernas furste Djävulen som den mannen driver ut demonerna”. 

Men han visste vad de tänkte och sa till dem: ”Varje 

rike som är splittrat blir ödelagt och en stad eller en familj som 

är splittrad kan inte bestå. Om Satan driver ut Satan, splittras 

han. Hur skall då hans rike kunna bestå?... Efter denna uppvisning 

av vishet kunde ingen av dem undgå Ronald Reagans ord som 

ekade i deras undermedvetna och det var Jurij som sa det först: 

-Ondskans imperium. 

-Ja, sa Alexander. -Och vad säger du Anton? 

-Det är krig mellan GRU och KGB, sa Anton. 

-Just det, sa Alexander. -Och hur skall då riket Sovjetunionen kunna 

bestå? 

-Hur är det med Ondskans imperium? sa Jurij. 

-Mycket enkelt, sa Alexander. -Vårt främsta vapen är att sprida 

skräck hos fienden ... men är det inte i själva verket väderkvarnar vi 

slåss mot? ...Vad är det som är så bra med vårt system? Och den 

verkligt stora faran i vårt rike Sovjetunionen det är att vi sprider 

skräck mot folket inom våra gränser. Mot vårt eget folk. På vår 

egen jord ... Och nu ska vi expandera med skräckväldet ... och vi 

vet alla tre ... att tar vi Sverige ... så tar vi Rubbet. Vill vi att hela 

världen skall vara ett skräckvälde? Han såg på de andra med ett 

milt leende och drack ur konjakskupan med ett hastigt ryck. 

-Men vi är så nära, sa Jurij. -Vi behöver Skandinavien för att inte 

känna oss så instängda ... eller hur Anton? 

-Jo det är ett mycket gammalt strategiskt tänkande ... men det bästa 

är naturligtvis om vi hade ett rike där Skandinavien frivilligt ville 

ansluta sig till Sovjetunionen av kärlek, sa Anton. 

-Se där ja ... Det satt långt inne, sa Alexander till Anton. 

-Ja ... jag tog ju upp det där med Gorbatjov ... om kärlek i partiprogrammet 

... som vi skulle skriva om och kalla ... solidaritet och 

omtanke ... för att inte bli utskrattade av de råa kineserna ... men 

först måste vi ta Skandinavien ... och sedan införa moderat kapitalism 

... och införa engelskan som första eller andra språk ... vi är så 

nära, sa Jurij. 

-Det är något som har hänt ... du antydde det förut ..., sa Anton till 

Alexander.

16 

-Jo jag tänkte komma till det nu ... Vi avlyssnar ju allt av vikt i 

Skandinavien och då framförallt försvarsinrättningarna Försvarsstaben 

och Försvarets Radioanstalt i Stockholm. Den här Ronny Andersson 

ringde den 30 december till Försvarsstabens säkerhetsavdelning 

och berättade för dom att han tagit passet för Stefan Svedbom 

och att han nu fruktade en Sovjetisk invasion ... Men inte nog 

med det ... Nästa dag på nyårsafton ringer han igen till Försvarsstaben 

och Försvarets Radioanstalt och berättar om en dröm han har 

haft på natten ... 

-Det var en sanndröm, säger Anton med sammanbitna läppar. 

-Ja det är det som gör mig så bekymrad ... Att övernaturliga ... kanske 

gudomliga krafter står på denne svenske mans sida, sa Alexander. 

-Det är därför du vill avvakta ...? sa Jurij. 

-Ja man utmanar inte Gud Fader själv ... och den här Ronny berättade 

att vi skulle släppa 30.000 fallskärmssoldater över Partille och 

att vi låg med våra undervattensfarkoster under vattenytan vid 

Ringhals kärnkraftsverk, sa Alexander. 

-Tillhör han svenska kontraspionaget? sa Anton. 

-Nej ... vi har kollat med våra agenter i Sverige ... Han finns inte i 

några som helst rullor. Ronny Andersson är en outsider ... en privatperson 

... en joker, sa Alexander. 

-Jag har läst om fenomenet ... Om Guds ingripande i historien, sa 

Anton. 

-Ja hmm ... jag vill inte ... absolut inte att vi från den militära sidan 

... medverkar till några som helst attentatsförsök mot denne Ronny 

Andersson ... Är det uppfattat Anton? Vi skiter i vad KGB gör ... 

men det skulle inte förvåna mig om dom misslyckas med att döda 

honom. Jag kanske kan värva honom? sa Alexander leende och slog 

upp mer konjak när Jurij la in ett vedträ i den stora öppna spisen. 

-Hur gör vi nu med kineserna? Om vi upphör att expandera så faller 

vårt imperium samman ... det vet vi alla tre ... och då slukas vi upp 

av de där iskalla gula mongolerna, sa Jurij. 

-Ja där har vi det största problemet ... kineserna ... Det är inte Västvärlden 

som är den tunga biten ... Det är kineserna, sa Anton. 

-Vi får kanske göra som Anna Pavlova, sa Alexander och skrattade. 

-Vi kan inte lämna folket i sticket, sa Anton. 

-Nä, nä ... men det är alltid en utväg vid livsfara mot familjen och 

det är bra om du håller kanalen öppen till överste Joe Billings i


Pentagon ... via Anna förstås, sa Alexander och blinkade med ögat 

mot sin son Jurij. 

-Vad är det som har hänt egentligen? Här står vi på toppen av vår 

förmåga och sedan ska vi plötsligt sticka svansen mellan benen ...Vi 

är ju så nära? Ska vi fly för att vi är rädda för KGB? sa Jurij. 

-Vi kan inte lämna folket i sticket, sa Anton sammanbitet. 

-Naturligtvis inte ... men du har själv sagt det Jurij ... Det är kineserna 

och vi kan inte slösa våra krafter på att jaga väderkvarnar i 

väst medan Kineserna växer sig starka och tar oss i ryggen ... Vi 

kan inte satsa vårt mest vitala folk på att kuva väst när vi i själva 

verket vill tillhöra väst. Vi är faktiskt också Europeer även om vårt 

rike sträcker sig in i Asien. 

-Vad gör vi då ...det blir kaos om vi inte expanderar, sa Jurij. 

-Det står i bibeln ... Ta en dag i taget, skrattade Alexander. 

-Skämta inte nu, sa Anton. 

-Jaah vi kan alltid gå med i NATO mot kineserna. Vi kanske måste 

hjälpas åt att stoppa dom ... för kommer det gör dom ... men nu 

måste vårt eget skräckvälde sakta men säkert upphöra och så får vi 

hålla ett öga på den här svensken Ronny Andersson. Vi får avvakta 

och se. Det är spännande tider ... men nu åker vi tåg, sa Alexander. 

-Tåg? sa Jurij. 

-Ja, sa Alexander och så slog han på bandspelaren och hela det väldiga 

biblioteket omslöts av musiken och det var Glenn Millers band 

med låten ”Take the A-train.” 

De skrattade gott alla tre. Det fanns hopp för Ryssland. 


18 


Kapitel 33 

Så fort Ronny Andersson lämnat polisstationen gick han in i buskarna 

med trävagnen och packningen. Han var rädd och han frös 

inombords. Han skakade. Han skulle inte få något skydd av polisen. 

Han satte sig ner på packningen och tog fram det brännvin som var 

kvar av Villys flaska. Han fick tre supar och mådde genast bättre. 

Han räknade igenom kassan och förstod att han måste till en spritbutik 

och bunkra inför de kommande strapatserna. Han blev lugn av 

alkoholen och kunde tänka mer sansat. Han smög iväg mot centrum 

av staden Malmö. 

En ung vacker mörk skånska upplyste om vägen till systembolaget. 

Hennes vänlighet var ljusår från den fientlighet som vinkade av 

honom tidigare i polishuset. Ronny hade inte så mycket pengar men 

när han ser en tiggare utanför spritbutiken så kunde han inte låta bli 

att ge tjugo kronor till denne. 

Han kände att han hade ett uppdrag här på jorden och han trodde 

att det nu kunde vara klart. Han hade räddat livet på Stefan, den 

man som blev lurad att skjuta Olof Palme. 

Plötsligt kände han sig lättad och väl till mods. Nu var väl hans 

uppdrag klart? Han hoppades det, men så var det inte. Nu började 

den svåra biten. 

De invigda poliserna i Malmö ålades ovillkorlig munkavle med 

hänsyn till rikets säkerhet. De inblandade tjänstemännen var således 

ett begränsat antal och de skulle aldrig riskera avsked, fängelsestraff 

och utebliven pension. De flesta av de högre poliserna i Sverige 

försökte inte dölja att de inte saknade Olof Palme och någon 

belöning kunde de inte räkna med om de skulle försöka tjalla till 

massmedia. De flesta chefer för tidningar, radio och TV-kanaler var 

medlemmmar i beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, ja de 

var helt enkelt krigsplacerade och piskade att lyda rikets högsta 

ledning, regeringen vid verklig krigsfara. På sätt och viss förstod 

han regeringens agerande. Han förstod att utrikesdepartementets åtgärder 

om att stoppa all sann polisutredning om Palme-mordet var 

den enda riktiga vid den här tidpunkten. Ronny kände på sig att 

Sverige befann sig mycket nära en Sovjetisk invasion.


Journalisten Tommy Schönstedt på tidningen Expressen skulle 

naturligtvis aldrig få skriva sin artikel om Stefan Svedbom och ej 

heller skulle bilden få visas. Ja i det här läget är det naturligt att 

journalisten Tommy kallas in till chefen på tidningen och påtvingas 

en längre semester. 

Fyrtiofem minuter efter det att Ronny lämnade polishuset i Malmö 

befann han sig på Centralstationen och stuvade in packningen och 

trävagnen i en förvaringsbox. Han funderade över det faktum att de 

protokoll som polisen upprättade skrevs ut på blanka papper utan 

diarienummer. Inga bevis om att han avslöjat Palmes mördare 

skulle således finnas. I fantasin såg han en rubrik på Expressens 

löpsedel: ”Avslöjade Palmes mördare. Bad om femtio millioner. 

Fick nackskott.” Han log för sig själv. 

Han gick ner till hamnen och löste enkel båtbiljett till Köpenhamn. 

Han satte sig i väntsalen och kom i slang med några lodisar. Han 

hade sjuttiofem minuter att slå ihjäl till dess att färjan skulle avgå. 

Bakom ett cykelställ ett hundra meter därifrån hade han placerat sex 

burkar starköl och han gick ut då och då och tog sig en öl i buskarna. 

En av lodisarna bjöd på rent brännvin så han var väl någorlunda 

avtrubbad av alkoholen femton minuter före avgång och ganska exakt 

två timmar efter det att han lämnade polisstationen. Hans beräkningar 

var inte så tokiga när han räknat med två timmars försprång 

innan drevet satte igång. 

Han satt i väntrummet och där var varmt och skönt men kylan som 

plötsligt slog emot honom var inte mätbar i Celsius eller Fahrenheit. 

Det var inte den typen av temperatur. Det var en känslomässig kyla. 

Det var samma fientliga fenomen som strömmade från polismannen 

som vägrade ta honom i hand när han lämnade polishuset för två 

timmar sedan. Ronny vrider huvudet till höger ... och mycket riktigt 

... tre araber ... de har satt sig alldeles bredvid utgången till höger. 

Förmodligen är de algerier men han var osäker på nationaliteten. De 

stirrar på honom med intensiva blickar. De släpper honom inte med 

blicken. Han skulle kanske komma ombord på färjan men han 

skulle inte komma levande därifrån. De är fulla av hat till honom. 

Han gör ett snabbt överslag. Mot fanatiska Marxist-Leninister 

finns bara ett vapen och det är att plantera in frön i deras medvetande 

om att Gud finns och att själen lever efter den kroppsliga döden. 

Det räcker med att få dem att börja tvivla på ateismen och socialismen.

20 

Det var i de här sekunderna som han förstod att hans uppdrag var 

att överleva ... samt att så snabbt som möjligt och till så många som 

möjligt sprida ut att svenske medborgaren Stefan Svedbom sköt 

Olof Palme och att regeringen och polisen känner till allt om mordet. 

Han var tvungen att göra så för att klara livhanken därför att 

han var fullständigt övertygad om att följande princip gällde: ”Det 

som är allmänt känt är ofarligt.” Han trodde således att den principen 

innebar att hans död inte skulle vara mödan värt. 

Ronny spänner ögonen i de tre araberna och låter blicken vandra 

från den ena till den andra och till den tredje och sedan om och om 

igen samtidigt som han ropar med hög röst: 

-Gud finns, Gud finns, Gud finns ... 

Araberna börjar skruva på sig och tittar skamset på varandra ... Från 

biljettluckan kommer en order som Ronny väntat på: 

-Nu räcker det väl? 

Det var mannen som sålde biljetter som blev irriterad. 

Ronny upplevde att det var signalen till att sticka. Det är cirka tio 

minuter kvar till avgång och han reser på sig och går ut till cykelstället. 

I skydd av mörkret öppnar han en burk starköl och iakttager 

hur tio stycken välväxta uniformerade svenska poliser söker igenom 

den byggnad han just har lämnat. Han visste inte vad poliserna letade 

efter ...eller visste han det? Nej det kan inte vara sant! Det får 

inte vara sant! 

Skräcken växte inom honom när han såg uniformerna. Han måste 

sticka och gömma sig och skulle inte komma med färjan. Inte den 

gången. 

Ronny smyger iväg utmed tågspåren i riktning mot Helsingborg. 

Han förstår dock att han måste undvika gatubelysning. Det är alldeles 

för upplyst. Han skymtar några långtradarsläp lite längre fram 

och lyckas ta sig dit. Lastbilsflaken var helt täckta med kapell och 

han klättrade upp på ett av dem och betraktar omgivningen genom 

en springa. Det var i sista stund som han gömde sig. En polispiket 

susar förbi med hög hastighet. Inga sirener eller blåljus. Bara en allt 

för hög hastighet. Han vägrade tänka tanken ända ut. Det kunde inte 

vara sant. Han vågade inte göra annat än att lyda sin intuition. Det 

var den enda rådgivare han hade just då. Han litade inte på polisen. 

Visserligen hade folk från Warszawapaktsländerna för några år 

sedan kommit som turister och köpt upp allt de kom över i uniformsväg. 

De gick omkring i Stockholm och besökte samtliga butiker


som sålde begagnade kläder. De köpte uniformer som hörde till televerket, 

taxi, posten, statens järnvägar, polisen och försvaret. Det 

kunde alltså vara öststatsagenter i polispiketen som just passerade 

hans gömställe men intuitionen sa honom något helt annat. Varför 

hade Malmöpolisen tagit hans fingeravtryck och kartlagt alla hans 

kännemärken på kroppen? Var det för att kontrollera att man slog 

ihjäl rätt person? 

Efter en timma på lastbilsflaket smög han iväg. Han gick i skydd 

av förrådsbyggnader. Han kom till ett stängsel och följde det i riktning 

mot vattnet och där var några grindar slarvigt låsta. Det var 

oljehamnens område och han kröp in mellan grindarna och gick 

mot en oljetanker som höll på att lossa mitt i natten. I anslutning till 

bryggan fanns en telefonhytt. Det börjar småregna då han lägger i 

en femkrona i automaten och slår numret till Stefan Svedbom. 

-Hallå Stefan här. 

-Tjena det är Ronny. 

-Ja hej. 

-Faran är över, sa Ronny. 

-Jaså? 

-Det blir ingen rättegång ... 

-Inte? 

-Nej jag har lämnat passet och klockan till polisen i Malmö. De 

kommer att skicka över sakerna. 

-Och reskassan ... de tusen finska marken då ...? 

-Det får vi tala om när vi träffas. Jag tar tåget upp till Stockholm i 

kväll! 

-Ok, sa Stefan. 

-Hej. 

Klick. 

Han ställer sig och betraktar och beundrar tekniken hos den stora 

oljetankern och sveper med blicken över oljecisternerna. ”Fy helvete 

så sårbara vi är, ” tänker han. 

Han skulle naturligtvis inte ta tåget till Stockholm. Stefans telefon 

var avlyssnad och det var ett villospår som han kastade ut när han 

sa att han skulle dit. Han måste till ett Nato-land och varför visste 

han inte. En kraft inom honom styrde numera hans steg. 

-Hallå där! 

En röst bakom honom stoppade hans funderingar. Det var nog en 

tulltjänsteman.

22 

-Jaa, sa Ronny. 

-Vad gör ni här? 

-Jag lånade telefon! 

-Här får ni inte vara. 

-Nehä? 

-Hur kom ni in? 

-Genom grindarna där borta! 

-Det är bäst att ni går ut igen annars kommer polisen ... 

-Naturligtvis. Jag ber om ursäkt. Jag har gått lite vilse. Tack då, sa 

Ronny. 

-Tack, tack. 

”Kejsaren har ingen bevakning,” tänkte han. Vad han menade var 

att kejsaren har inga kläder och alla vet om det. Det har kommit 

femtontusen invandrare utan identitetshandlingar till Sverige de 

sista åren och det räckte med att en procent var Warszawapaktsagenter. 

Det blev etthundrafemtio och det skulle bara behövas en eller 

två för att spränga oljehamnen i luften och skapa panik och kaos 

inom fem minuter efter det att de klättrat över det obevakade 

stängslet. 

Ronny traskade vidare utmed vattnet norrut. Spriten började gå ur 

kroppen och terrängen var obekvämt stenig. Efter ett tag tvärvände 

han och kom in på statens järnvägars spårområde. Ett par sovvagnar 

väntade på städning och var olåsta. En fick duga som viloplats. 

”Helvete så kallt det var inne i vagnen,” tänkte han. Det var kallare 

inne än ute. Efter två timmars vila var han tvungen att gå ut för att 

inte bli för avkyld. Han går in mot city och upptäcker en grillbar 

med nattöppet. Två stora hamburgare och två liter coca-cola kom 

väl till pass. 

Baren drevs av två mörkhåriga invandrare i trettioårsåldern. De 

rörde sig smidigt. Var de vilande agenter från Öst-blocket? Var får 

de sina pengar ifrån? De köper upp varenda småbutik i gatuplan i 

centrum i de flesta större städerna. ”Nåväl det var inget fel på födan 

den här gången,” tänkte han och höll på att säga det högt när han 

proppmätt reste sig och gick ut i den mörka nollgradiga vinternatten. 

Kanske såg han fiender överallt och han visste hur han skulle 

avslöja dom. Det var bara att betrakta deras ögon. De avslöjade 

vänlighet eller fientlighet. Men den här gången ville han inget veta 

så han såg dom aldrig in i ögonen. 

Han vandrade runt några timmar och klockan 06.00 lyckades han


obemärkt ta sig ombord på flygbåten till Köpenhamn. 

De här dagarna var han en viktig person och på sätt och viss höll 

han tredje världskriget i sin hand, vilket han så småningom insåg 

när han fick hjälp från oväntat håll. Det som förvånade honom mest 

var den otroliga omfattning av underrättelseagenter som både öst 

och väst hade i Köpenhamn, samt med vilken enorm effektivitet 

båda sidor bevakade varje steg han tog. Båda sidor visste på sekunden 

när han satte sin fot på det Nato-kontrollerade territoriet Köpenhamn. 

2 

Det var fortfarande mörkt när han steg i land vid Nyhavn. Dygnet 

runt är det fart och fläkt i de här småsyltorna där de syndiga lasterna 

ropar efter plånboken. Men han var nu så gott som pank och hade 

fortfarande packningen kvar på järnvägsstationen i Malmö. Bristen 

på pengar var emellertid en smart tillgång i hans situation. Han 

kunde inte ta in på hotell och spåras den vägen. Var får man tag på 

en luffare? En lodis som inte har någonstans att bo? Som inte har 

några pengar till taxi? Han tänkte sig själv sitta i en taxi: 

”Hallå där! Det är ju åt fel håll! sa han till chauffören. 

Poff, poff, sa ljuddämparen på automatpistolen och taxichauffören 

log och jag dog.” 

Han kom i slang med några lodisar och en av dom var svensk fast 

han talade danska. Ronny hade fortfarande ingen aning om sin betydelse. 

De gick in på ett ställe som kallades ”Syltan” av svensken. 

Där var det öppet dygnet runt. Han blev bjuden på två konjak och 

fick en pilsner som han skulle dricka direkt ur flaskan. De småpratade 

lite men han visste att han måste gå när klockan slog 08.00. 

Det var en inre kraft som tvingade honom. Stärkt av spriten och 

betydligt piggare satte han kurs mot Centralstationen. 

Han skulle ha kunnat gå direkt till USA:s ambassad men det gjorde 

han inte. Den inre rösten sa honom att den stora vänthallen på 

centralstationen var slagfältet och han manades att gå dit för att utkämpa 

ett krig utan eldvapen. 

När han kommer dit går han in i en av matbutikerna närmast pissoaren 

och skramlar ihop småmynten till två flaskor pilsner. Visserligen 

drack han för mycket men han var tvungen. Alkoholen höll 

sömnen borta, nerverna lugna och han blev skärpt. De som följde 

honom i spåren skulle nog betrakta honom som alkoholist men han

24 

blev aldrig berusad eller full. Spriten bet inte på honom. Den höll 

honom uppe. 

Han sätter sig på en bänk på andra sidan vänthallen, närmast nedgången 

till tågen och studerar folklivet. Det är då han får se honom. 

I bakskallen har han observerat mannen hela tiden. Det är förmodligen 

en civilklädd soldat eller en specialagent från väst. Ronny döper 

honom till ”Ettan” och denne står bredbent med benen och fötterna 

är utåtriktade. Han står stadigt ... i vilande karateställning. 

Armarna hänger ned mellan benen och han har vänster handflata 

kopplad till höger hand. 

Mellan fötterna har han en stor enfärgad svart sporttrunk utan reklammärken. 

Väskan är tillräckligt lång för att rymma en automatkarbin. 

”Ettan” vrider huvudet från höger till vänster ungefär var 

tredje sekund och dessemellan bevakar han Ronny som inte upplever 

något hot från sin väktare. Ronny förstår att han har fått en form 

av livvakt och han är förvånad över att han betraktas som så värdefull. 

”Ettan” är i topptrim och håller hakan högt. Han är välklädd 

utan att verka prålig. Hela hans väsen utstrålar hög kvalité som han 

döljer på ett diskret sätt. 

En svensk 20-årig yngling sitter på träsoffan bredvid och han bjuder 

Ronny på en pilsner. De småpratar lite. 

-I hörnet där ligger socialjouren, säger ynglingen. 

-Såå? säger Ronny. 

-Ja. Jag har fått båtbiljett gratis av dom en tre till fyra gånger ... Jag 

brukar befria mig från vartenda öre ... ja supa upp alltså ... 

Två uniformerade danska poliser patrullerar förbi medan Ronny 

och grabben håller varsin pilsnerflaska i händerna. 

-De bryr sig inte om att vi dricker pilsner offentligt, säger Ronny. 

-Inte i Köpenhamn inte. Här skiter dom i sånt. Här är det naturligt 

att ta sig en pilsner. 

-Ja det verkar så! 

-Polisstationen ligger precis bredvid socialjouren där. 

Han pekar. Stationen ser ut som en liten butik. Det skulle vara bra 

att veta. 

”Ettan” är inte kvar i sin position rakt framför Ronny som därför 

böjer sig framåt och vänder blicken åt höger och där står han längre 

ner i vänthallen. De ser varandra in i ögonen och utbyter blickar i 

samförstånd. Med sina ögon talar Ronny om att han vet vad det 

handlar om. Efter ett tag försvinner ”Ettan” till en mer undanskymd


plats. 

Utan förvarning börjar nu ett våldsamt surrande runt Ronny. Han 

blir medelpunkten som centrum i en galax i Universum. En massa 

människor springer hit och dit till synes utan anledning. Mängden 

av människor ökar snabbt och på något vis är Ronny hela tiden i 

centrum. Han är som en sol med en massa planeter som snurrar 

runt, runt. Det är bara så att hälften av de här planeterna ... ja människorna 

... är ute efter att avrätta Ronny. Östagenterna kommer 

närmare och närmare. En cirkel börjar slutas till synes helt omärkligt. 

När Ronny flyttar sig två meter i någon riktning så följer cirkeln 

med samtidigt som den krymper något. Han börjar förstå deras 

taktik. De skulle isolera honom från ”vanligt folk” och sedan täcka 

upp varandra så att den som skjuter med ljuddämparen inte kan observeras 

av någon utanför cirkeln. 

En ny västagent ger sig till känna. En färgad amerikan. Ronny döper 

honom till ”Tvåan.” Denne bryter sig in på cirkelns periferi och 

med vänliga och allvarliga ögon möter han Ronnys blick. ”Tvåans” 

vibrationer är inte fientliga. Det var en mycket modig man. Visserligen 

kan man ana den skottsäkra västen under den bruna lodenrocken 

... men huvudet var oskyddat för ett snabbt skott i lönndom. 

Men då skulle väl fullt krig bryta ut mellan öst och väst på Köpenhamns 

järnvägsstation. 

Ronny tar två steg mot honom och tilltalar honom på engelska. 

-Var ligger USA:s ambassad? 

-Vid Norrport! 

-Hur kommer jag dit? 

-Ta tunnelbanan vid plattform nummer sex. 

-Men jag har inga pengar, säger Ronny uppgivet! 

”Tvåan” har händerna i rockfickorna och han sträcker ut högerhanden 

med en hopvikt 20-kronor sedel. Allt var genomtänkt och välplanerat 

från dennes sida. Han tar inte upp vänsterhanden och 

Ronny gissar att han är vänsterskytt. Han ser hur något putar i 

vänster rockficka. Ronny tar sedeln och bryter sig snabbt ut ur cirkeln 

i skydd av ”Tvåan” och rusar ner på plattform nummer sex. 

-Ni måste köpa biljett i luckan i vänthallen, säger en uniformerad 

tågtjänsteman. 

Ronny rusar upp till vänthallen igen och nu är den nästan folktom. 

Den uppvaktande östagent-cirkeln är helt borta. Han löser biljett, 

springer ner och hoppar in i vagnens mittendörr på tåget till

26 

Norrport och USA:s ambassad. När dörrarna slår igen och tåget 

sätter sig i rörelse ser han tre araber snett bakom vänster axel. 

Längst fram sitter tre till. Han vänder sig helt om och längst bak 

sitter tre till. Det blir nio. Det här skulle aldrig gå. Han skulle behöva 

åka ett par hållplatser till för att komma till ambassaden ... 

men han visar inga tecken på panik eller oro och det gör inte araberna 

heller. De ser på honom koncentrerat med sammanbitna läppar. 

Nu skulle det smälla. Inga andra passagerare fanns i vagnen. 

Araberna ser honom i ögonen. Alla vet vad det är fråga om. Avrättningen 

låg i luften. Tåget stannar på en hållplats och dörrarna slås 

upp för påstigande. Ingen kommer och ingen rör sig. Nio araber 

väntar spänt på att kasta sig över honom om han lämnar tåget. 

Ronny står lugnt kvar och efter tio sekunder kastar han sig ut på 

perrongen och då slår dörrarna igen efter honom. Det var precis 

som i en äventyrsfilm han sett på bio. Araberna rusar mot vagnsdörren 

men det är för sent. Tåget sätter sig i rörelse och efter bara fem 

sekunder går han på ett tåg i motsatt riktning. Han skulle gömma 

sig på landsbygden ett tag. 

Efter några hållplatser byter han tåg igen och fortsätter sin färd 

västerut bort från Köpenhamn. Vid en mindre tätort stiger han av 

men passerar inte genom den vanliga utgången. Han klättrar över 

ett staket på baksidan av biljettkontrollen och går sedan i sicksack 

mellan några hyreshus. Ronny är nu vansinnigt trött och det börjar 

bli kyligt. Termometern kryper ner mot minus tio grader Celsius. 

Han har fjorton kronor kvar av pengarna han fick från ”Tvåan” och 

sedan dom undanstoppade pengarna så att han kan köpa en båtbiljett 

till Sverige. Han struntar i den ekonomiska planeringen och går 

snabbt in i en tobaksaffär och köper en halvflaska billig rom. Hem 

skulle han nog alltid komma. Socialjouren fanns ju på centralstationen. 

Betydligt starkare efter några klunkar går han in i ett villaområde. 

Bortom detsamma på en kulle skymtade han en tät buskvegetation. 

Om han bara kunde ta sig dit skulle han kunna ligga och trycka ett 

tag och det var bra sikt därifrån. Han skulle med lätthet upptäcka 

eventuella förföljare. Han var varmt klädd. Dubbla tröjor med 

vindtät lång ytterrock och löstagbar pälsfordrad huva. Dubbla byxor. 

Varma kraftiga vandringskängor. Han kände att han behövde 

lägga sig ner ett tag så att benen fick komma högt. Han kommer till 

en skola där barnen och lärarinnan har rast och är ute på skolgården.


-Vet du någon plats där jag kan få sova en stund? Han ser på lärarinnan. 

Hon ler och hennes vänlighet är som balsam för hans trötta kropp. 

-Försök vid kyrkan därborta, säger hon. 

Han vänder sig om och ser kyrktornet men han ser också arméhelikoptern 

som på låg höjd söker av vägen norrut mellan Köpenhamn 

och Helsingör. Om nu Nato söker med helikopter så innebar det att 

Warszawapakten hade ett djävla pådrag. Kanske var det tröttheten 

och spriten som gjorde att han tog de här stora orden i munnen när 

han ropade till henne: 

-Den som får mig vinner kriget! 

Hon log och de vinkade mot varandra. 

Han halvsprang mot kullen han sett och nådde buskarna och tryckte 

där i fem timmar till dess att det började skymma. 

Då reste han sig upp med stela leder och drog sig mot kyrkan. Han 

fick tag i kyrkvaktmästaren som sa: 

-Prästen är bortrest. 

Ronny gjorde tecken med händerna att han ville sova i kyrkan. 

-Nej det kan jag inte ge tillstånd till, sa han. 

Ronny insisterade genom att nicka jakande med huvudet. 

-Nej sådant kan bara prästen bestämma. 

Egentligen ville Ronny inte sova i kyrkan. Han hade inte tid men 

han ville att vaktmästaren skulle lägga märke till honom och aldrig 

glömma händelsen. Varför Ronny gjorde så här visste han inte då ... 

Han vinkade mot vaktmästaren till avsked och rusade ut på huvudleden 

mot Köpenhamn. Han hade nu bestämt sig. Han måste ta sig 

till ambassaden till varje pris. Vad han skulle göra där visste han 

inte. Han visste inte ens vad han skulle säga. Båda sidor visste tydligen 

allt och han skulle inte söka politisk asyl ... nej det var något 

annat ... något större. 

Ronny gissade att pendeltåget mot Norrport låg några kilometer på 

höger sida. Han stiger nu helt omotiverat ... och förmodligen ... 

styrd av en högre makt rakt ut i vägbanan på den snabba motortrafikleden. 

Han får biltrafiken i ryggen och hör ... tjutande däck ... 

och aggressiva tutningar från signalhornen. Han går mitt i och 

blockerar trafiken som med 100 km/tim kommer emot honom bakifrån. 

Han vänder sig aldrig om. Han visste att han var beskyddad 

och hade änglavakt. 

Han förstod att hans agerande ökade radiotrafiken hos polisens

28 

ledningscentral och att det var en skenmanöver för att dra till sig 

uppmärksamheten. Polisen fick telefon från uppretade bilister och 

öststaterna avlyssnade polisens radiotrafik. I tio minuter går han 

sakta mitt i vägbanan och blockerar trafiken. Tjutande, skrikande 

däck avlöser varandra och kompletteras med vansinnigt tutande bilister. 

Utryckande polispatrull var nu inte långt borta. 

Plötsligt avbryter han blockeringen och rusar in i ett grönområde 

på höger sida. Skymd av träd och buskar går han två kilometer. 

Därefter smyger han upp på en tågperrong och ställer sig och betraktar 

en stor tavla med biljettautomat och letar efter rätt tåg till 

Norrport. Efter att ha funderat i två minuter känner han en klapp på 

axeln. En man trycker på rätt knapp på biljettautomaten och pekar 

sedan på rätt tåg till Norrport. Hur kunde han veta vart Ronny skulle? 

Denne vänder sig om och ser mannen springa nerför trapporna 

ner i källaren på stationsbyggnaden två hundra meter längre bort. 

Det var en snabb kille. Ronny vinkar till honom i samförstånd och 

då vinkar mannen tillbaka. ”Tala om underrättelseverksamhet,” 

tänkte Ronny. Han var således en mycket viktig person ... men varför 

... begrep han inte riktigt. 

Han går på tåget och skall åka sju stationer. Vid nästa hållplats stiger 

tre araber på och vid nästa ytterligare tre. När han har två stationer 

kvar stiger tre araber på igen och nu är de nio som förra 

gången. Det här skulle aldrig gå. När tåget stannar vid den näst sista 

hållplatsen rusar han av och låter tåget försvinna in mot Norrport. 

Ronny kände att han aldrig levande skulle komma igenom nästa 

tunnelbaneuppgång. I stället tar han sig ner i tunneln bredvid spåren 

och går mot de framrusande tågen. ”Helvete så fort de åkte”, tänkte 

han. Det var en halv meter till passerande tåg och luftdraget var så 

starkt att han sögs mot tåget och hade svårt att hålla balansen. Fem 

tåg passerade och samtliga lokförare stod på bromsen och lyfte telefonluren 

från instrumentpanelen. Ronny svävade i livsfara men å 

andra sidan hade han precis klarat sig från en kula i huvudet. Han 

föredrog att gå här genom tunneln till ambassaden. 

Bakom sig hörde han plötsligt röster och han såg två uniformerade 

poliser komma springande. Han stannar och vänder tacksamt mot 

dom. ”Gud visste vad han gjorde,” tänkte Ronny. 

Han fick handbojor, transport, inlåsning och vila. 

Cellen var trång. Det var mera som en större omklädningshytt i ett 

badhus. Träbänken var stabil och välnött. Resten var stål och be-


tong. Men det var varmt och skönt och han fick en välförtjänt vila i 

trygghet. Han lade sig på den korta träbritsen med fötterna placerade 

högt på väggen. Han somnade och några timmar passerade. En 

civilklädd polis i medelåldern kommer in i cellen. 

-Ronny! Är du Ronny? 

-Javisst! 

-Tack Gode Gud, utbrast han med Ronnys pass i sin hand och ett 

vänligt leende över hela ansiktet. 

”Tack Gode Gud hade han sagt,” tänkte Ronny. 

Tio minuter senare kommer en läkare och undersöker honom noggrant. 

-Är du frisk? säger doktorn. 

-Jadå, skrattar Ronny och visar läkaren armvecken. Där finns inga 

märken efter narkotikasprutor. 

Läkaren skrattar lätt åt den samarbetsvilliga gesten. Lite senare 

kommer en annan civilklädd polis in med ett anteckningsblock. 

-Vad är det som händer Ronny, säger han allvarligt. 

-Jag har en svans ryska agenter ... eller kanske rättare sagt Warszawapaktsagenter 

... bakom mig hela tiden ... och de vill döda mig ... 

de vill hindra mig från att nå amerikanska ambassaden ... Jag vet för 

mycket om mordet på svenske statsministern Olof Palme. 

-Hm. Jag förstår, sa han och antecknade noga. 

-Det kan också vara så att Östblocket tror att jag vet något som jag 

inte vet ... 

-Hmm. Det här är tydligen farliga saker, sa han och försökte dölja 

ett småleende. 

-Jag gör så gott jag kan, sa Ronny. 

-Du är en modig man, sa han sammanbitet. 

Efter ytterligare två timmars vila i ensamhet släpps han ut på kvällskvisten 

med en turistkarta i handen. En uniformerad polis har precis 

ritat in ett kryss på kartan vart ambassaden ligger. 

Ronny började se dåligt och hade behövt ett par läsglasögon. Kanske 

var det så att han inte ville se det han såg i sin omgivning. Han 

visade kartan för folk han stötte på och de pekade ut riktningen. 

Han undvek öppna gator och större platser och en sak undvek han 

definitivt och det var centralstationen. Han smög omkring på smågator 

och det började bli folktomt. Han blev djärvare och går ut på 

en större bred gata och går norrut. På höger sida ligger en livsmedelsaffär 

som säljer pilsner. Utanför står en lodis och halsar en flas-

30 

ka. Han är lite tandlös och halvskitig tycker Ronny men ack vad 

han bedrog sig. 

-Har du en pilsner, prövar Ronny. 

-Nej jag har bara den här, men affären är öppen. 

-Jag har inga pengar. Vet du var amerikanska ambassaden ligger? 

-Ja, ja det är bara att fortsätta den här gatan upp mot parken. 

-Tack. 

-Ta lite pilsner! 

Ronny tog en klunk. 

-Ta resten! 

-Tack så mycket, sa Ronny och gick vidare mot parken. 

Han hinner gå trettio meter och sedan hör han en kraftig klar vissling 

som har flera toner. Det lät som en näktergal med förstärkare 

på en meters avstånd. Han vänder sig om och lodisen gör en gest 

med armen som i en svepande böj att Ronny ska dra sig åt höger 

längre fram. 

Han vinkar som tack och fortsätter gå och har väl kommit ytterligare 

80 meter när samma ”lodis” susar förbi med mycket hög hastighet 

på en exklusiv, toppmodern förmodligen tolvväxlad tävlingscykel. 

Han gör segertecknet och Ronny bemöter gesten med tummen 

upp. ”En västagent. Helvete så viktig jag är,” tänker Ronny 

som ser honom försvinna i mörkret i riktning mot ambassaden. När 

han cyklade var hans ben som trumpinnar i en trumvirvel. 

3 

Det gällde att ta sig in till ambassaden bakifrån. Han ville inte falla 

offer för en prickskytt. När han börjar närma sig rätt gatunummer 

viker han in på en tvärgata två kvarter före huvudentrén och det 

kanske var tur för nästan vägg i vägg med USA:s byggnad låg den 

Sovjetiska ambassaden. 

-Helvete! sa han högt för sig själv. Han skulle inte kunna tala fritt i 

receptionen med ambassadpersonalen. Ryssarna skulle höra vart 

enda ord han sa. 

En man och en kvinna promenerar arm i arm på sovjetiska ambassaden 

bakom ett två meter högt svart järnstaket. Området var verkligen 

ett stycke mark bakom järnridån. Arrangemanget liknade ett 

fängelse mer än ett vanligt fängelse. Han ropar till ryssarna med 

hög röst på engelska: 

-Från och med nu ska vi vara vänner. Hör ni det? Vi ska vara vän-


ner från och med nu ... 

De stannar upp och betraktar honom i några sekunder sedan fortsätter 

de att gå runt som djur i bur. 

Han gömmer sig sedan bakom en parkerad personbil. Det är väl 

strax före midnatt när han hukande smyger fram mot den upplysta 

amerikanska ambassaden. 

Det är folktomt. Han rusar upp för trappan och ytterdörren med 

det skottsäkra glaset är olåst. Inne i hallen finns en porttelefon med 

högtalare och han trycker ned knappen. Nu gällde det att vara försiktig. 

Det gällde att få fram andemeningen med besöket utan att gå 

in på detaljer. Ryssarna lyssnade femtio meter därifrån. Men han 

skulle själv bli väldigt överraskad av det han sa. Det var som om 

han hade stöd av hela Universum när han talade. Så tryckte han ner 

knappen och en röst svarade. De talade på Engelska: 

-Yes?(Ja?). 

-I need some help. (Jag behöver lite hjälp) 

... 

-What kind of help? (Vilken typ av hjälp) 

-It’s about my son. (Det gäller min son) 

... 

-Yes?(ja?) 

-Anti-Christ is in the sea south of Gothenburg. (Satan finns i vattnen 

söder om Göteborg) 

... 

-What about your son? (Hur var det nu med din son?) 

-He was born free! (Han är född fri) 

... 

-Yes? (Ja?) 

-And I want him to stay free. (Och jag vill att han förblir fri) 

... 

-What is your home-country? (Vilket är ditt hemland?) 

-The whole world is my home-country. (Hela världen är mitt hemland) 

... 

-Who do you work for? (Vem arbetar du för?) 

-I work for love! (Jag arbetar för kärleken) 

-What is your nationality. (Vilken nationalitet har du?) 

-I am a swede. (Jag är svensk) 

-What do you want us to do? (Vad vill du att vi ska göra?)

32 

-You must follow me. (Ni måste följa mig) 

... 

-Who are you? (Vem är du egentligen?) 

-I am the one you think I am. (Jag är den som ni tror att jag är) 

... 

-I don’t think. (Jag tror inte), säger amerikanen. 

-But you believe. ( Men du har en tro), säger Ronny. 

... 

-So what happens now? (Så vad händer nu?), säger amerikanen. 

... 

-Pray! (Be till Gud), säger Ronny. 

Så vänder han sig om och går ut genom den skottsäkra glasdörren. 

Han rusar sedan in i parken mitt emot och försvinner in bland skuggorna. 

Nu gällde det att hålla sig vaken och röra på sig. Det blåste 

en kall vind från Ishavet och det var natt mellan den åttonde och nionde 

januari 1988 och han hade sagt till amerikanarna att de måste 

följa honom. 

Han förstod inte riktigt sig själv. Hur kunde han säga så till amerikanarna? 

Hade det inte varit bättre om han sökte skydd för sitt liv? 

Han svävade ju i livsfara. Nej han ville visa dom något. Vad var det 

han skulle visa? Det visste han inte själv. Han hade talat med övertygelse 

till ambassadtjänstemannen. Han hade också uppträtt med 

auktoritet liknade en Konung eller var det kanske med en auktoritet 

som liknade Konungarnas Konung? 

Vem var han egentligen? 

Han skulle få svar och det var som han misstänkte. 




Kapitel 34 

Centralstationen var storstadsluffarnas tempel. När den öppnade 

tidigt på morgonen slog portarna upp till Paradiset. Gemenskap och 

värme. En chans att nicka till och det fanns alltid någon som hade 

en pilsner. När Ronny Andersson lämnade amerikanska ambassaden 

hade han fem timmar kvar att slå ihjäl till dess att centralen 

öppnade. Det var knappast paradiset som väntade för hans del. Det 

var upploppet som började. Grande Finale. 

Be till Gud, hade han sagt till ambassadtjänstemannen och nog 

skulle han behöva president Ronald Reagans böner i Vita huset. 

Han var verkligen illa ute men han visste inte om det. Vad skulle 

han i Centralstationen att göra? Paradiset? Warszawapakten väntade 

på honom där eller hur? Vansinne. En utomstående måste betrakta 

honom som tokig. Varför gå in i det getingboet när han kunde gå 

till socialjouren och få en båtbiljett direkt till Sverige och hem till 

familjen. Var han säkrare i Sverige då? Förmodligen inte. I utredningen 

om Mordet på Olof Palme samarbetade regeringen med 

Sovjetunionen. Det hade han förstått. Stefan skulle skjutas av ryssarna 

och alla spår skulle sopas igen. Men nu var han själv en bit av 

spåret som skulle sopas igen. Städas bort. Skjutas med svenska regeringens 

gillande. Vad var det för människor? 

Ronny skulle aldrig ha lagt sig i. Det hade han förstått nu. Han var 

nu säkrare under amerikanarnas beskydd. Det spår som Sovjetunionen 

och socialistregeringen i Sverige ville sopa bort ...måste 

vara intressant för amerikanarna att hålla öppet. Det var så tänkandet 

fungerade i det Kalla Kriget och båda parterna ville behålla det 

kallt så att det inte blev varmt eller skållhett med kärnvapen. 

Ronny tänkte en del när han gick på de mörka gatorna i Köpenhamns 

city. Han måste gå, gå, gå i flera timmar för att inte frysa 

ihjäl och han gick ... och tänkte tillbaka ... 

Det var sommaren 1986 och han hade suttit vid vattnet i Stadshusparken 

i Stockholm. Det var en härlig försommardag. En sån där 

dag man ser i reklamfilmerna. Han hade lagt ut en tidning och satt 

sig vid Engelbrektstatyn. Han hade utsikt över vattnet, slottet, regeringskansliet 

Rosenbad och Södermalms höjder. I väskan hade han

34 

några kopior av manuskriptet till Försvarslotto. 

Till höger om honom dyker en sjöofficer upp. Denne går sakta 

betänksamt med en tunn portfölj under armen. Han kunde var i fyrtioårsåldern 

med en blond kalufs och en oklanderlig mörkblå uniform. 

Välputsade svarta och grova lågskor. En Flottans man. När 

denne befinner sig på femton meters avstånd till Ronny ... stannar 

han upp och ser sig omkring ... väckt ur sin dvala av något konstigt 

... Han ser yrvaket mot Ronny ... och deras blickar möts ... skall officeren 

gå fram till Ronny ... eller inte ... denne tvekar. 

Ronny beslutar sig för att stötta honom och säger: 

-Är du svensk officer? 

-Ja ubåtskapten! 

-Då är det du som skall ha det här! Han tar fram kopian av manuskriptet 

och ger honom det. 

-Vad är det för något? 

-Det är ett sätt att få pengar till Försvaret, sa Ronny. 

-Vad märkligt. Jag ska precis hålla ett föredrag här i Stadshuset till 

politikerna om behovet pengar till svenska ubåtar. 

-Det mesta är förutbestämt för oss människor, sa Ronny. 

-Det tror jag också, sa han fundersamt och såg i marken. 

-Du har en förklaring till de sovjetiska personbilarnas serviceverkstäder 

i ett av kapitlen ... ja att de är så många alltså. 

-De lokala verkstäderna? Ja det känner jag till, sa officeren. 

-Verkstäderna är bland annat lagerhållningsplats för stridsgas, sa 

Ronny. 

-GAS? 

-Ja. 

-Var får du din information ifrån? 

-Universum! 

-Måste vara en bra polare, sa han leende. 

-Jaa ... 

Ronny snubblade på en tomflaska och det väckte honom ur dagdrömmen. 

Han började bli utmattad och borde ha sett flaskan ... så 

mörkt var det inte på smågatorna här i Köpenhamn. Det var ett dåligt 

tecken. Han undrade ånyo om ”Universum” styrde hans steg de 

här dagarna? Något annat var väl inte att tänka på ... en fullt utbildad 

jurist ... i sina bästa år ... Han skulle kunna ha minst en tusenlapp 

rent i fickan varje dag ...men i stället gick han här som en luf-


fare utfattig, hungrig och törstig. Han behövde fylla på med alkohol 

för att inte somna. 

När han kom till en musikpub för ungdomar stannar han upp. Puben 

låg i gatuplan och ungdomarna går ut och in med en pilsner i 

handen. Här fanns inga dörrvakter och inte var det mattvång. 

Rockmusiken dånade. ”It’s the Final Coundown.” Detta är slutet. 

Nedräkningen mot världsbranden. Harmagedon som det stod i Bibeln. 

Ungdomarna köpte öl därinne och sedan gick de ut på gatan och 

hämtade luft. De drack ur hälften av flaskan och lämnade resten och 

ställde flaskan i rännstenen. Han hämtade en stor plastpåse från 

papperskorgen vid gathörnet. Han stoppade ner sex halvdruckna ölflaskor 

och gick till en portgång och drack ur alltihop. 

Betydligt piggare till mods betraktade han ungdomarna på lite avstånd. 

De var verkligen sorglösa. De söp och skrålade och stampade 

takten till den medryckande musiken. Antagligen litade de så fullständigt 

på att vuxna mogna människor tog hand om samhället och 

att de så småningom skulle få del av ansvaret. De visste inte att de 

befann sig i livsfara och att det kunde smälla när som helst. Tredje 

världskriget helt utan förvarning. En del av dom gav faan i vad som 

hände. De hade sett igenom skiten. De söp och brassade på. 

Ronny kom till en korvkiosk och den var stängd. I skräpkorgen 

hittade han halvätna korvar. Han bröt bort det som var närmast bitstället. 

En rättvis fördelning mellan honom och råttorna. 

Klockan 04.00 stötte han på tre andra nattvandrare. Två äldre och 

en yngre. De hade gott om vin i sådana tetraförpackningar som såldes 

i de nattöppna matbutikerna. Förpackningen påminde om mjölk 

men det var vin. Vin i kartong helt enkelt. 

De tre var lagom i gasen. Den yngre var den som hade hakat på de 

äldre och bland de båda äldre var den ene trevlig och den andre som 

hade vinkartongen var elak. Den trevlige ville bjuda Ronny men 

den elake blev svart i synen vid själva tanken. Han blev rasande. 

Han hade hellre bjudit djävulen. 

Den trevlige argumenterade i nästan tio minuter för Ronnys törst 

och denne fick sina klunkar till slut ... 

Samtidigt passerade sakta en civil polisbil på gågatan alldeles bredvid 

dom. Polisen såg inte åt deras håll men den elake tog täten och 

drog iväg med de andra och de sprang så fort de kunde. ”Varför lade 

den elake ner så mycket energi på att vägra mig några klunkar?

36 

Visste han något särskilt om mig?” tänkte Ronny och han fortsatte 

ensam i kylan och det blåste nordanvind. Iskalla vindar från Nordpolen. 

Han promenerade till ”Syltan” där han varit för nästan 24 timmar 

sedan. Då hade han fått konjak av en svensk som talade danska. 

Han fick lite stugvärme och studerade kroglivet. ”Universum” hade 

givit honom extrema egenskaper den här tiden. Han kunde känna 

människors vibrationer ...om personen var vän eller fiende. Det var 

dåliga vibrationer överlag på ”Syltan.” Han visste inte varför och 

drog iväg och kom till ett annat ställe. 

Ronny såg honom direkt. Han satt på en pall vid ett runt bord mitt 

i smeten och rökte pipa. Han var smärt med halvlångt skägg i femtioårsåldern. 

Det var rökigt och stökigt och dämpad belysning. 

Ronny tog fram en bit papper ur rockfickan och skrev ett meddelande 

till honom: 

Göteborg är Harmagedon. Jag är ledsen. 

Mannen drog några fundersamma bloss på pipan. Han studerade 

orden lång tid utan att blinka. Två långa rakryggade välklippta 

norrmän anmälde sitt intresse för de sex orden. De hade stått bakom 

honom och de verkade känna varandra väl. Var de en grupp på spaning? 

Det verkade så. 

-Det internationella läget är mycket spänt, sa han med pipan. 

De andra två fick ta del av lappen och båda använde vardera tio sekunder 

för att läsa sex ord. Det var lång tid. 

-Det stavas utan H. Det heter Armagedon, sa den som läste sist. 

-Det är möjligt, sa Ronny och noterade att ingen av dom hade någon 

invändning. 

Han med pipan ville bjuda på en pilsner. I bakskallen såg Ronny 

att bartendern iakttog honom koncentrerat hela tiden. Hade inte 

bartendern annat att göra? Det satt luffare överallt och drack och 

många var överförfriskade. Flera stod vid bardisken och viftade 

med sedlar och ville handla öl. I stället för att sälja öl betraktade 

han Ronny intensivt. Varför? Han var kanske halvsmutsig och orakad 

men det var dämpad belysning och han var i gott sällskap bland 

flera uteliggare därinne. Han var inte den ende luffaren. 

-En öl till honom, sa han med pipan till bartendern och pekade på 

Ronny. 

Bartendern var plötsligt blind och döv. Vid fjärde anropet från 

”pipan” svarade bartendern vresigt och han fräste:


-Han får ingen. 

Ronny var kanske bland dom nyktrare därinne. ”Pipan” tar upp 

femtio kronor och ger Ronny pengarna under bordet. Den senare 

går fram till bardisken och säger: 

-En öl. 

-Det blir ingen. Bartendern är svart i synen. 

Tvärstopp för Ronny. Om nu bartendern jobbar för Warszawapakten 

så måste denne vara felinformerad på något sätt. Det sprutade 

hat från honom. För att han räddat livet på Stefan? Ronny fattade 

inget men han skulle snart få svar. 

-Bartendern vet vem jag är, sa Ronny till ”Pipan” och gav tillbaka 

sedeln. Den senare kvitterade med ett blixtrande leende som visade 

mycket välvårdade tänder. Inte var han någon luffare inte. 

Ronny gick ut i kylan och betraktade kyrktornet som visade 04.45. 

Det var en kvart kvar till dess att ”Paradiset” skulle öppna. Han 

närmade sig Centralen från norra sidan och det var horornas och 

knarklangarnas kvarter. Berusade eskimåflickor från Grönland 

spydde i portgångarna. 

-Har du något pulver? Frågade en tandlös mörkhårig flicka i tjugofemårsåldern. 

-Nej jag kan tyvärr inte hjälpa dig, sa Ronny vänligt. 

Hororna var fortfarande alerta och han kunde inte låta bli att fråga 

en av dom: 

-Vad kostar kalaset? 

-600 spänn pysen men dina pengar vill jag inte ha. 

-Varför inte? 

-Du ser skitig ut ... som om du sovit ute och inte tvättat dig på 

länge, sa hon. 

”Men mitt hjärta är rent,” tänkte Ronny men han sa det inte. Klockan 

slog 05.00 i kyrktornen och nu skulle ridån gå upp för det avgörande 

slaget. Nu avgjordes det kalla kriget. 

Klockan 05.05 har tio luffare redan bänkat sig. Vad som förvånar 

Ronny är också att femton ungdomar viker ihop sina sovsäckar och 

gör i ordning ryggsäckarna. De samlar även ihop sina pilsnerflaskor. 

-Nu blir jag avundsjuk. Här har man gått runt hela natten. Hur fixar 

man sånt här? sa Ronny. 

-Man uppträder städat och väntar till dom ska stänga. Sedan pekar 

man på packningen och sovsäcken och visar att man är ett ressäll-

38 

skap, sa den ene grabben. 

-Och det där då? Ronny pekar på tjugo tomma pilsnerflaskor. 

-Man tar inget förrän det är släckt, sa grabben. 

-Elegant, sa Ronny och gick vidare. Han satte sig på en bänk som 

var märkt med siffran 13. 

Inget hände så han gick runt hallen och kom till ett gäng fulla 

svenska ungdomar nära entrén. De bjöd på fruktbrännvin och Ronnys 

blod fick nytt liv och tröttheten i benen försvann. Nu gick han 

runt, runt i vänthallen och det var varmt och skönt. Han satte sig 

ånyo på bänken 13. Nu hade en luffare satt sig där. Han hade en hel 

kasse med pilsner, så saken var klar för Ronnys del. Mannen var i 

sextioårsåldern smärt och tunnhårig. Han hade några tänder i överkäken 

och några tänder i underkäken. Kläderna var slitna men rena. 

Hämtade direkt från kemtvätten. På fötterna hade han hela varma 

ljusbruna, kraftiga och nya vinterkängor. Näsan var sönderslagen 

och tillplattad och det som skulle vara näsbenet satt till höger i ansiktet. 

Det var svårt att placera mannen och Ronny döpte honom till 

”Näsan” och det var oväsentligt om han tillhörde öst eller väst eller 

om han bara var en luffare. 

Ronny ville få saker och ting att hända. Varför hände inget? Han 

ville dra på sig elden och ville få bekräftat att ryssarna skulle skjuta 

Stefan, men att de först måste skjuta honom själv. Vad var det annars 

för mening med att sitta här? Ryssarna hade krävt omedelbara 

förhandlingar med den svenska regeringen när de upptäckte att Stefan 

inte hade något pass när han kom till järnridåns gräns i Estland. 

De ville förhandla om fisket i Östersjön och det var så bråttom att 

de sprang upp på svenska UD på nyårsaftonen klockan åtta på 

kvällen. Var detta klokt? Om de lyckades skjuta Ronny så skulle de 

ta Stefan och då skulle ryssarna ha ett fruktansvärt övertag i förhandlingarna 

om gränsdragningen i Östersjön. 

Ronny tar upp det lilla vita kuvertet där han skrivit ”Göteborg är 

Harmagedon. Jag är ledsen” och visar ”Näsan” detsamma. Denne 

tar det i sina händer och läser utan glasögon. Han läser i sextio sekunder 

och det är en mycket lång tid för sex ord. Han tar inte blicken 

från papperet på en hel minut. Han är dödskoncentrerad på dessa 

sex ord. ”Näsan” säger ingenting och Ronny drar därför sin historia 

om Palmemordet för honom och avslutar med: 

-Jag kommer att vända mig till det amerikanska TV-bolaget CBS. 

De har ett specialprogram för viktiga nyheter som heter ”60 minu-


ter” och jag kommer att låta mig intervjuas och berätta att Stefan 

sköt därför att Palme jobbade för ryssarna, sa Ronny provocerande. 

”Näsan” sa inte mycket. Han grymtade då och då och Ronny gissade 

att han var västagent men det var oväsentligt. Han ville röra om i 

grytan ordentligt och gissade att mikrofoner eller ljudkanoner fanns 

någonstans som via förstärkare gick till någon avlyssningscentral 

osv. 

Han visste inte hur rätt han hade. 

Ronny går in på pissoaren mittemot bänken 13 och när han kommer 

tillbaka är ”Näsan” borta. Han blir otålig och börjar cirkulera i hallen. 

Vad letar han efter? Plötsligt stöter han ihop med en man i 30årsåldern 

som talar engelska. 

-Har du till en pilsner, säger Ronny. 

-Nej! 

Främlingen hånler försiktigt. 

-Har du så att du kan bjuda på kaffe då? 

Främlingen funderar några sekunder och vrider på huvudet till höger 

och vänster och ser sig omkring. Han söker och får ögonkontakt 

med sina kollegor men det fattar inte Ronny. Denne som hade letat 

efter ”action”, hade bokstavligen sprungit i armarna på sin bödel. 

-All right kaffe då! säger han. 

-Tack, säger Ronny. 

-Det finns en kaffeautomat därborta. Han pekar på densamma och 

de går dit. 

Främlingen lägger i två mynt och får 2 muggar med kaffe. Ronny 

får den ena och de går tillbaka till den plats de kom ifrån. De går 

några steg. Ronny håller kaffemuggen i höger hand och främlingen 

håller med båda händerna i sin kaffekopp i höjd med magen och går 

till vänster om Ronny. 

Plötslig slås kaffemuggen ur händerna på främlingen och allt kaffe 

hamnar tillsammans med muggen på stengolvet mellan benen på 

honom. 

Han hade inte tappat muggen. Inget vinande från någon kula hördes 

så det var inte något vapen med ljuddämpare som skjutit. Det 

måste varit någon osynlig hand som slog kaffemuggen ur händerna 

på honom. Ronny småler och tänker: ”Folket i Universum”. 

Främlingen blir helt paralyserad. Denne står och stirrar ner i golvet 

på det utslagna kaffet. Han håller händerna kvar i höjd med magen. 

Han är skakad och står still i trettio sekunder och han håller andan.

40 

Kanske anar han att det finns övernaturliga krafter i verksamhet. 

-Se här ta lite av mitt kaffe, säger Ronny. 

Han tar Ronnys mugg och läppjar lite på kaffet och då frågar 

Ronny: 

-Var kommer du ifrån? 

-Irland, säger han. 

-IRA? säger Ronny. 

-Det vill jag inte förneka ... Det är jag stolt över, säger han. 

-Richard Burton ... skådisen ... kom han också från Irland? 

-Nej han var från Wales ... 

I ögonvrån ser Ronny hur västagenten ”Tvåan”, den färgade amerikanen, 

kommer från uppgången vid plattform sex. Han ser riktigt 

yrvaken ut och går i riktning mot främlingen och ger Ronny en allvarlig 

blick. Ronny tittar på klockan. Den är 06.45 och det är lördag 

morgon ... men Centralstationen är svart av folk. ”Tvåan” är så andfådd 

att hans näsborrar fladdrar och han ställer sig två meter framför 

Irländaren med ryggen mot honom och Ronny. ”Tvåan ser över 

sin vänstra axel mot Irländaren och täcker följaktligen skottfältet 

framifrån. Han markerar att han inte tänker finna sig i att Ronny blir 

skjuten. Temperaturen stiger. 

-Får jag tillbaka kaffet tack, säger Ronny. 

De stannar upp och Ronny får tillbaka sitt kaffe. Båda vet att 

”Tvåan” får inte och kan inte passeras. 

-Jag gillar frihet. Jag jobbar för friheten, säger Ronny. 

-Vilken frihet? Fri att göra vad? 

Irländarens bitterhet är inte att ta miste på och Ronny förstod att 

denne var springpojke åt Marxist-Leninisterna. Sovjetunionen försåg 

IRA med vapen och pengar. Världen var totalt uppdelad i öst 

och väst. Det var dags för IRA att betala tillbaka till ryssarna. 

-Jag vet för mycket om Palme-mordet, säger Ronny. 

-Du skulle ha låtit oss skjuta honom! säger irländaren allvarligt. 

-Stefan? 

-Ja, säger irländaren och nickar med huvudet. 

-De är överallt, säger Ronny och nickar mot ”Tvåan” som står 

blickstilla i högsta beredskap. Ronny tror att denne täcker ett skottfält. 

-Vi är många också, säger irländaren. 

-Det är skorna. Tänk på det i fortsättningen, säger Ronny och nickar 

mot ”Tvåans” dyrbara skor. Han pekar också på irländarens dyrbara


ljusbruna armékängor. Denne nickar och har blicken mot ”Tvåans” 

rygg. 

-Tror du att jag kommer att överleva? säger Ronny. 

-Förmodligen, säger han och nickar mot ”Tvåan” som till fullo 

skyddar Ronny mot attentat framifrån. 

Ronny vänder sig om och ser att västagenten, den blonde, ”Ettan” 

täcker ryggen på honom. 

-Och vet du varför? säger Ronny. -Därför att jag kanske är full av 

skit men jag är också full av kärlek. 

Irländaren blir plötsligt väldigt nervös och går med hastiga steg mot 

nedgången till perrongen. Han springer nerför trapporna. 

Sedan händer allt mycket fort. ”Tvåan” försvinner och det blir 

tjockt av människor runt omkring Ronny. ”Hoppas att Nato har kamerorna 

på”, tänker Ronny. Så många Warszawapaktsagenter på en 

gång kommer att ta lång tid att få på plåt tillsammans igen. 

Nu är det bråttom! Ronny måste ut. Han ser sig omkring. Fienden 

är överallt. Ondskan i deras ögon talar sitt tydliga språk. Sammanbitna 

läppar. Mord i blicken ... 

Till slut får han syn på ”Tvåan” som står mitt i den folktomma entrén. 

Ronny förstår vad han menar och rusar dit och säger på engelska 

när han passerar honom: 

-Jag behöver hjälp. Snabbt. 

Ronny försvinner ut i mörkret och friheten. 

Han drog iväg till ”Syltan” för att få en paus, trodde han. Det 

skulle vara mörkt en timma till. Klockan var 07.30. Här satt folk 

och söp dygnet runt. Man kunde tro att det var 22.00 på kvällen 

men det var lördag morgon. 

Vid bardisken fanns ingen han kunde tilltala tyckte han trots att 

där var fullt med folk. Ronny gick och satte sig vid ett litet bord i 

det inre rummet. Bakom sig hade han ett färgat fönster med blyinfattningar 

och det var riktad mot bakgården. Han hade ryggen fri 

och ett långt bord till höger om sig. 

Bordet fylldes smygande med folk i 25-30 årsåldern. 

”Herre Gud de är överallt” tänkte han. Efter tio minuter var han omringad 

och de skickade fram två snygga kvinnor. En hade blåjeans 

och en röda sammetsbyxor. Ronny var dödstrött och lägger pannan 

mellan armarna och lutar sig mot bordskanten för att vila lite. Den 

blonda kvinnan med röda byxorna rycker in och väser: 

-Somna inte.

42 

Hon trycker nästan upp skötet i nosen på Ronny. ”Vem är hon? 

Snygg och välsvarvad. Varför vill hon inte att han skall få vila. En 

västagent skulle låta honom få vila lite det visste han.” 

-Har du en pilsner? 

-Du skall inte dricka den smörjan! 

-Nähä! 

-Äh ta den här då! Hon ger honom sin pilsnerflaska och den är halvfull. 

Hon uppträder aggressivt och går och hämtar en sockerdricka 

till sig själv. 

Därefter stängs han in i hörnet av de två kvinnorna och en man. 

Den ljusa kvinnan med blåjeansen håller utsikt mot baren så att ingen 

ska se vad de gör. Den med röda byxorna försöker pumpa 

Ronny. 

-Vi är från danska civilpolisen och är här för att skydda dig, säger 

hon med ett falskt leende. 

-Jag vet för mycket om Palme-mordet, säger han. 

-Har du inga pengar? säger hon. 

-I Sverige har jag kanske femtio millioner om jag vill, säger han. 

Hennes mungipor vrids neråt i avsmak. Hon känner sig tydligen 

äcklad och får ett bittert drag kring munnen. Det var samma som 

IRA-killen hade. Hjärtat fullt av bitterhet. 

Hon och mannen diskuterar med varandra och hennes bittra drag 

sitter kvar i hela ansiktet. Han förstår senare att de hatar honom för 

att han räddat livet på Stefan. De har samma inställning som IRAkillen. 

De menar att Ronny inte skulle lagt sig i. Det var socialisternas 

sak att skjuta den som sköt Palme. Utan rättegång. 

Kvinnan i rött ställer en fråga på danska men han förstår inte vad 

hon säger. Hon ställer frågan ett par gånger och tittar sedan på 

mannen med förnyad bitterhet och säger: 

-Han vill inte förstå. 

Ronny känner igen deras fientlighet och beslutar sig för att gå på 

toaletten. Hon i rött blir orolig när han reser sig: 

-Åker du tillbaka idag? 

-Jag ska bara gå på toaletten. 

-Det är bättre att du åker i morgon söndag. Då är det inte så mycket 

folk. 

-Jag skall bara gå på toaletten. 

De släpper iväg honom till det andra hörnet. Han låser dörren noga 

efter sig och dricker lite vatten. Han resonerar viskande för sig själv


och ser in i spegeln: 

”-Danska Civilpolisen? För att skydda mig? Jag vet inte! Det bittra 

draget kring munnen! Samma som irländaren. Varför åka med färjan 

när det är lite folk? Puh! Känns obehagligt. Bäst att sticka. Men 

lugnt och fint så att ingen förstår att jag misstänker ...” 

Kvinnan med röda byxorna är på honom direkt: 

-Ska du åka idag? 

Han pekar på bardisken och hon lugnar ner sig. 

Ronny ställer sig bland de andra gästerna vid bardisken och smälter 

in i mängden. Han tar några svepande långsamma steg mot ytterdörren 

och låtsas studera en tavla som hänger där på väggen. Han 

blixtvänder sig om och avslöjar en man som stirrar på honom med 

mord i blicken. Denne vänder bort ansiktet och svär förmodligen 

inombords. 

Ronny tar två snabba steg och rycker sedan upp restaurantdörren 

och kastar sig ut och trycker sig genast intill husväggen. Ingen 

kommer. ”Nä, nä det är mer raffinerat än så,” tänker han. 

Han halvspringer till färjeläget för att kolla om han kan komma 

med flygbåten. 

Där finns två personer. En äldre dam inne i vänthallen och en man 

med svart portfölj som blockerar ingången. Han förstod att det var 

lätt att se ryssar överallt i en sådan här situation. Men i det här läget 

upplevde han damen som vänlig och mannen som fiende och detta 

trots att han inte talade med någon. Han var ytterst känslig för vibrationer 

den här tiden och ändå skulle han bli grundlurad när han 30 

minuter senare återvände till ”Paradiset” Centralstationen. Det var 

då han gjorde misstaget att inte lyssna till sitt inre, till sin intuition. 

Ronny går in genom södra entrén på ”Paradiset”. Han ställer sig 

mitt i och sveper med blicken över området. Det är nästan folktomt 

och för två timmar sedan var det svart av folk. En man i jeansdress 

reser sig från bänken nummer tretton. Den ligger längst upp vid pissoaren. 

Mannen vinkar till Ronny att han ska komma till honom 

och Ronny går bort till bänken. 

-Sätt dig. Slå dig ner, säger han. 

-Tackar, tackar! 

-Ta en pilsner! 

-Oh ja, säger Ronny och sväljer betet. 

Mannen talar svenska med en skånsk dialekt och han säger nu: 

-Jag är en svensk civilpolis och är här för att skydda dig.

44 

En liten varningsklocka ringer i bakskallen på Ronny. Ordet Civilpolis 

använde hon med röda byxorna på Syltan för en halvtimma 

sedan. Det korrekta hade varit att han antingen använde ordet kriminalpolis 

eller rikspolisens säkerhetsavdelning och dessutom har 

svensk polis ingen behörighet att agera på främmande makts territorium. 

Han var nu för trött för att inse faran och han ville helt enkelt inte. 

Det fick vara nog nu. Han sökte desperat efter lite äkta vänlighet 

och den här svensktalande mannen var sista halmstråt. Det var nu 

han avfärdade varningen från sitt inre. 

-Det låter bra. Jag behöver hjälp. Jag vet för mycket om Palmemordet 

och känner mig jagad, sa Ronny lättad med ett leende. 

-Det här kommer att gå bra skall du se ..., sa ”Polisen”. -Skål! 

-Skål, sa Ronny. 

-Lita bara på mig så är det ingen fara, sa ”Polisen”. 

-Fint ..., sa Ronny som fortfarande inte litade på någon men tröttheten 

försämrade omdömet. 

”Polisen” har tunt mörkbrunt hår. Kortklippt. Fårat ansikte, men 

inga påsar under ögonen. Han rökte cigaretter men drog aldrig några 

halsbloss. Han var en duktig skådespelare. Jeansdressen var hel 

och ren och av senaste modet. De svarta skorna liknade bättre öststatsskor. 

Relativt välputsade. När han skrattade så var det inte med 

hjärtat och när han öppnade munnen skymtade han en billig lösgom 

med inslag av mässing. Det var ytterligare en bitter människa men 

han dolde det väl. Han flamsade och var aldrig riktigt stilla. Han 

rörde på sig och såg sig hela tiden runt omkring och när Ronny såg 

på honom sa han lugnande: 

-Det kommer att ordna sig. Lugna dig bara. 

Vad ”Polisen” menade var att hans flamsighet ingick i spelet för att 

förvilla andra sidan. Därför gick han fram och tillbaka mellan den 

inglasade baren mittemot bänken och grannbänken som var märkt 

med siffran 14. Ronny betraktade honom bekymrad och då sa han: 

-Lugna dig. Jag ordnar pengar till pilsner och annat. 

Ronny reser sig från bänken. 

-Vart ska du? säger ”Polisen” oroligt. 

-Jag går runt lite. 

-Vart då? 

-Runt hallen, sa Ronny. 

-Varför det?


-Röra på benen. 

-Kom ihåg att jag fixar stålar. 

-Jadå. Jag kommer snart. 

”Paradiset” började fyllas med folk, men det var väl naturligt. 

Klockan närmade sig 09.00. När Ronny återvänder till 13-bänken 

sitter en man i 35-årsåldern ytterst på norra delen av bänken. Han 

har några resväskor bredvid sig. Ronny tilltalar honom på engelska 

och han presenterar sig som svensk. De skrattar båda gott. Ronny 

berättar sin historia. 

-Är det som du säger då är det för djävligt, säger han. 

-Det är så. 

-Då överträffar det allt. Det överträffar den vildaste äventyrsroman, 

sa 35-åringen. 

-Ja det är ofta att verkligheten överträffar dikten. Här har vi ett sådant 

tillfälle, sa Ronny. 

-Verkligen, sa han. 

-Och inte nog med det, sa Ronny. 

-Jaa? 

-14 dagar före mordet är det en röst i mitt inre som säger till mig 

”Du kommer att få höra fruktansvärda saker om statsministern” 

och sedan efter mordet vid mordplatsen under den tysta minuten: 

”Ske Din vilja” och sedan är det som om en osynlig hand styr mig 

till Stefan Svedbom och jag blir den förste utanför kretsen som får 

veta att han sköt Olof Palme. 

-Otroligt, sa han. 

-Tror du inte på sånt här? 

-Jodå, jag har varit med om liknande grejer, fast inte så häftiga. 

-Ja på tal om märkliga saker så har forskarna nyligen upptäckt en 

väldigt ljusstark stjärna på södra stjärnhimlen. Jag tror att den producerar 

så mycket energi per timma som det skulle ta vår sol 6 

miljarder år att producera. Något i den stilen, sa Ronny. 

-Ja jag hörde talas om det, säger han. 

-Det kan vara en kraftmätning i Universum mellan ljust och mörkt 

eller gott och ont och att den kampen projiceras på jorden. 

-Inte helt otänkbart. Jag tror också på det här, säger han. 

-Ryssarna skulle få ett otroligt grepp om regeringen Carlsson genom 

att ta hand om Stefan i smyg, sa Ronny. 

-Tacka faan för det ... med det motivet, säger han. 

-Ja både ryssar och sossar har ett livsviktigt gemensamt intresse och

46 

det är att förhindra att man överhuvudtaget andas om motivet ... att 

Stefan sköt ... för att ... Olof Palme jobbade för ryssarna. 

-Och sedan skulle fällan slå igen, säger 35-åringen. 

-Ja regeringen skulle tvingas till den ena eftergiften efter den andra 

och sedan skulle Göteborg slukas av den ryska björnen och flottbasen 

på Kolahalvön flyttas ner. 

-Då behöver de varken ta Norge eller Danmark, säger 35-åringen. 

-Nä och inte Finland heller. 

-Elegant, säger 35-åringen. 

-Ja djävligt elegant, sa Ronny. -De skulle helt enkelt lägga ett antal 

hangarfartyg och ubåtar från Danmarks nordspets till Biscayabukten. 

-Faller Göteborg? sa han leende och såg på Ronny. 

-Så faller Europa, sa Ronny. 

-Vi är inne i tredje världskriget, säger 35-åringen. 

-Så gott som. 

De sitter tysta och ser på folklivet i ”Paradiset”. ”Polisen” står i baren 

och stirrar på Ronny genom glasväggen. Bredvid ”Polisen” står 

en man i 60-årsålder med silvergrått skägg och en kraftig ölmage. 

Han är nästan två meter lång och är tydligen fotograf för han har en 

kamera riktad mot Ronny och 35-åringen. Kameran är placerad på 

barbordet och ingen rör den. 

-Ser du kameran där? säger Ronny. 

-Jag ser den. 

-Du blir med på bild, säger Ronny. 

-Hmm. Akta dig bara så du inte ser fiendeagenter överallt ... säger 

han. 

-Jo den risken finns och ... jag är medveten om problemet, säger 

Ronny. 

-Mitt tåg går snart, säger han och börjar förbereda sig. 

”Polisen” rusar snabbt ut från glasbaren och sätter sig till höger om 

Ronny på bänken och säger: 

-Du är från Norrköping va? 

Det är Ronnys födelseort och det står i passet. Han har inte visat 

passet för ”Polisen” 

-Jaa, säger Ronny till ”Polisen” och möter 35-åringens blick och 

denne reser sig, tar väskorna, lutar sig framåt och säger med låg röst 

till Ronny. 

-Du skall nog lyssna till din inre röst. Bara den till hundra procent.


35-åringen tar två steg söderut i riktning mot sitt tåg och då ropar 

Ronny: 

-Du med! 

Han stannar upp och ser på Ronny i två sekunder. Han är mycket 

allvarlig. 

-Just det, säger han och går ut i folkvimlet. 

”Hoppas att han överlever,” tänker Ronny reflexmässigt. 

-Jag ska ordna pengar, säger ”Polisen”. 

-Bra, säger Ronny. 

”Polisen” går tillbaka in i glasbaren och ställer sig bredvid fotografen. 

Den stora kameran är fortfarande riktad mot Ronny och alldeles 

bredvid honom på grannbänken nummer fjorton sitter en ljushårig 

man i 25-årsåldern och läser en dagstidning. Han är klädd i jeans 

och sportjacka. 

Ronny sitter kvar på sin 13-bänk och norrifrån kommer en lodis 

med plastpåse. Han samlar tomflaskor och plockar upp en vid dörren 

till livsmedelsaffären. En tomflaska står på golvet till vänster 

om Ronny som sträcker sig ner och tar upp den med vänsterhanden. 

Lodisen kommer fram och tar flaskan. Ronny kollar under bänken 

men där finns ingen flaska. Han vänder sig om till höger och där i 

blomsterrabatten bland de gröna buskiga växterna står en tomflaska. 

Han tar den och ger den till lodisen som hinner gå några steg. Den 

ljuse på grannbänken kastar tidningen och rusar efter lodisen och 

tomflaskan från blomsterrabatten. ”Polisen” som sett allt genom 

glasväggen gör likadant. Han kastar sig ut efter lodisen och de båda 

öststatsagenterna, alltså den ljuse och ”Polisen” sliter gemensamt av 

lodisen tomflaskan. 

”Polisen” placerar ”tomflaskan” på samma ställe i blomsterrabatten. 

Den skall stå där. 

Ronny blir smått chockad. Det var alltså mikrofonen. En tom 

Flaska. Faan så elegant. En pilsnerflaska. Då har de hört allt han sa 

till 35-åringen. Det var bara att hoppas att denne överlevde. Han 

hade haft rätt igen ... om deras metoder. Det han kände på sig ... var 

sant hittills. Hur skulle det sluta? 

En annan lodis kommer från norr. Han går fram till Ronny med en 

liten trälåda. Det är en cigarrlåda. Han öppnar locket och säger till 

Ronny: 

-Ta en cigarr. 

-Nej tack.

48 

Lådan är full av cigarrer. Ingen har tagit en cigarr ur den lådan tidigare. 

-Nej jag röker inte. 

-Ta en nu! säger lodisen lite hotfullt. 

Ronny tar en cigarr för att bli av med honom. 

-Tänd den nu, hotar han och tar fram en tändare. 

-Du får tillbaka cigarren, säger Ronny och blir förbannad. 

-Nej behåll den, säger han och går sin väg. 

”Inte kan de väl köra med så billiga tricks,” tänker Ronny. 

Han hade läst att KGB hade en särskild avdelning för speciella 

mordvapen som kallades ”Tolvan”. När förre generalsekreteraren 

Nikita Chrustjew gjorde ett studiebesök på ”Tolvan” så var han så 

rädd att han inte ens vidrörde ett dörrhandtag. Cigarren innehöll 

förmodligen mera raffinerade saker än blåsyra och cyankalium. Röken 

från ett bloss på den cigarren skulle stanna hjärtat på honom. 

Det kände han på sig. Vid obduktionen skulle man konstatera dödsorsaken. 

”Överansträngning”. 

Ronny mindes också i den här stunden några scener från James 

Bondfilmerna där folk dog av cigaretten som innehöll blåsyra. 

Den tvåmeter långe fotografen går ut från glasbaren och kommer 

fram till Ronny som sitter kvar på 13-bänken desperat och villrådig. 

Han känner att temperaturen stiger, att trycket och spänningen ökar. 

-Jag åker till Hässleholm, säger fotografen. 

-Får man åka med? vädjar Ronny mycket desperat. 

-Neej, jag ska dit på ett jobb, säger han. 

Ronny blir ledsen och hans hopp står nu till ”Polisen”. Kanske ändå 

att han var den han utgav sig för. En svensk polis som skulle hjälpa 

honom. 

-Kom så går vi in i glasbaren och tar en öl, säger han. 

En 30-årig kvinna sätter sig bredvid Ronny till höger om honom på 

bänken. Hon har hörlurar och en walkman kassettbandspelare. Han 

lutar sig mot henne och hör musiken. 

-Vill du gifta dig? säger Ronny och blinkar med ena ögat. Han inser 

plötsligt att han har glömt hur ett äkta leende ser ut. Hon ser honom 

rakt in i ögonen och ler: 

-Inte just nu ... 

Då sätter ”Polisen” in attacken. Nu hänger Ronnys liv på en skör 

tråd. Nu börjar den totala isoleringen. Nu ska han in i dödscellen 

och möta sin bödel. Ronny förstår fortfarande inte vad som hän-


der... 

-Har du en cigarrett, säger ”Polisen” till den ljuvliga kvinnan. 

Det är inte en fråga som han kör med. Det är ett påhopp. Han driver 

henne på flykten. 

-Nej, säger hon. 

-Har du en cigarrett? 

-Nej. 


-NEJ! 

-HAR DU EN CIGARRETT? skriker han. 

Hon reser på sig och går och de blir ensamma. 

-Kom nu, säger han till Ronny och de går in i glasbaren för att ta en 

öl. 

Det finns tre runda bord i ståhöjd och sedan har de själva bardisken 

vid väggen. De ställer sig vid mittenbordet och får varsin öl. Vid 

grannbordet närmast bardisken står tre personer och dricker öl. Två 

resliga norrmän och en tjusig välutbildad norska med vaksamma 

ögon. De är i trettioårsåldern och mycket vältränade. När Ronny 

försöker tala med den längste norrmannen så börjar ”Polisen” flamsa 

med den senare. 


Ronny förstår ingenting. ”Polisen” har lagt sitt nästan fulla cigarrettpaket 

på sitt bord. Han får en cigarrett av norrmannen och 

kommer tillbaka till Ronny och säger: 

-Norrmannen har svart bälte i karate. 

-Jaså? 

”Polisen” tar två bloss och sedan fimpar han den cigarrett som han 

nyss har fått och återvänder till bordet med norrmannen: 

-Har du en cigarrett? Han tar försiktigt tag i norrmannens jacka och 

fortsätter: -Har du en cigarrett? 

Norrmannen leker med och vrider lugnt och fint ”Polisens” jeansjacka 

till en strypsnara. 

Han drar åt snaran och ser ”Polisen” rakt in i ögonen. 

Nu ser Ronny att skräcken lyser i ”Polisens” ögon. Denne sitter i ett 

skruvstäd. 

Norrmannen är inte förbannad. Han är effektiv. Han gör ett jobb. 

Han drar åt snaran ytterligare och ”Polisens” ögon vidgas mer och 

mer och de blir klotrunda och är på väg att trilla ur skallen på honom. 

Lugnt och fint blockerar norrmannen halspulsådern och

50 

skräcken lyser naket i ”Polisens” ansikte. 

Ronny förstår att norrmannen är en effektiv dödsmaskin från västblocket, 

men han kan inte se avrättningen inför sina ögon utan han 

säger mjukt till norrmannen: 

-Bryt nu är du snäll. 

Norrmannen släpper långsamt taget och nu är Ronny verkligen illa 

ute. 

-Vi går till banken, säger ”Polisen” som flämtar och flåsar och tar 

sig runt halsen och gnider för att lindra smärtan. Han andas häftigt 

och de går ner till södra delen av hallen på andra sidan vid entrén. 

Polisen får vänta på sin tur och sedan ställer han sig framåtböjd vid 

södra luckan och börjar dividera med bankpersonalen. Han säger att 

han vill ringa en bank i Sverige och få pengar överförda. Han tramsar 

på och personalen förklarar vänligt att det är lördag och att bankerna 

i Sverige är stängda. Han är skicklig men det räcker inte. 

Ronny inser att ”Polisen” bara försöker vinna tid och blir därför 

väldigt vaksam och alert för att försöka hitta en väg ut. ”Polisen” 

var tydligen den som ledde operationen i ”Paradiset” och uppdraget 

var tydligen så viktigt att man offrade hans identitet för det här jobbet. 

De skulle aldrig kunna använda honom mer och om han misslyckades 

ville Ronny inte vara i hans kläder. 

I närheten vid en bankomat står en färgad amerikan, en västagent 

och ler mot Ronny. Han har svarta lågskor av hög kvalitet. Flottans 

skor. Möjligen USA:s Marinkår. Han är i topptrim, elegant, diskret 

och intelligent och står lutad över bankomaten medan hundralapparna 

sprutar ut. Ronny möter road hans blick. 

-Pengar är bra att ha, säger mannen på engelska. 

-Jag vet, säger Ronny. 

-Det finns massor av dom härinne, säger han och pekar på bankomaten. 

-Jaså? 

-Ja jag kommer att få mer snart. 

-Har du lite till en öl, säger Ronny. 

-Jaah? 

-Ja. 

-Nåja. Jag vet hur det kan vara, säger han och sträcker ner handen i 

höger byxficka. 

Samtidigt närmar sig en äldre man. Han skall föreställa en pensionär 

och bär på en tjugoårig gammal trunk. Han går hastigt fram och


fotograferar med ögonen i den sekund som västagenten överlämnar 

den hopvikta 20-kronorssedeln till Ronny. Sedan försvinner pensionären 

ut genom entrén. Han hade fotograferat själva överlämnandet. 

-Jag undrar om dom såg det där? 

-Vem är dom? säger västagenten leende. 

Ronny kan inte svara. ”Polisen” närmar sig och då viskar en röst i 

Ronnys inre om ”Polisen”: Östagent! 

Västagenten, den färgade amerikanen ställer sig vid skrivbordet 

för att fylla i ett papper. Han har placerat ett 20-tal hundralappar i 

en hög. Han skriver ingenting och säger ingenting men blicken vilar 

mot den egna högeraxeln och han får ögonkontakt med Ronny och 

han har också ”Polisen” i blickfältet. 

-Kom nu tar vi oss en öl. Jag har pengar, säger Ronny till ”Polisen”. 

De går tillbaka till glasbaren. Den är tom. 

”Polisen” börjar gruffa med personalen. Kanske för att vinna tid. 

-Två öl, säger Ronny. 

-Tre, säger han. 

-Men pengarna räcker bara till två ... Två öl, säger Ronny igen. 

-Tre, tramsar han på. 

Ronny får två öl och de vänder sig om och ställer sig vid mittenbordet 

igen. 

-Skål, säger Ronny. 

-Skål, säger han. 

De står, men Ronny hänger lite på bordet och lyfter blicken och har 

ryggen mot bardisken och ansiktet mot vänthallen och då får han se 

honom i profil. Han står vid tredje bordet och har ryggen vänd mot 

Ronny. Mannen har full synkontroll över vänthallen. 

Han har grova fingerhandskar på sig. Det är bara han, ”Polisen” 

och Ronny i baren. Inte ens personalen vid bardisken är synliga. 

Ronny ser att de hukar sig under disken och då förstår han ... Något 

ruskigt är i görningen ... Skottlossning ... På den runda barstolen 

omedelbart till höger om sig har mannen en mörkblå sportväska 

placerad. Den handskbeklädda högerhanden vilar vid dragkedjan på 

väskan. Han drar i dragkedjan och sticker ner handen och fattar tag 

i pistolen som har en lång ljuddämpare. När en person passerar 

utanför glasväggen lägger han upp handen på barbordet och sedan 

åker handen ner igen. Hans profil påminner om tjeckiskt ursprung. 

Han har spetsig näsa. Han har full kontroll över Ronny, vänthallen

52 

och baren.. 

-OJ, OJ, ett Proffs, säger Ronny. 

-Ja just det, säger ”Polisen” och nickar. 

-Hur går det här då? säger Ronny. 

-Det går nog bra skall du se. 

-Jaha?? 

-Det blir så lugnt och fint ... 

”Polisen” rusar ut ur baren och sätter sig på bänken för att se på avrättningen 

genom glasväggen. Han lutar sig tillbaka och höjer armarna 

till brösthöjd. Han gapar med vidöppen mun. Han håller andan. 

Han sitter på första parkett. Nu skall det smälla. Proffset sliter i 

blixtlåset på trunken och greppar pistolen. 

Ronny Anderssons sekunder är räknade. 




Kapitel 35 

Ronny tar två snabba steg mot sin bödel och höjer högerhandens 

pekfinger mot proffsets ena öga. Han pekar på hans öga och sedan 

på sitt eget och säger högt och tydligt två gånger: 

-Se mig in i ögonen. Se mig in i ögonen. 

Proffset står still. Han rör inte vapnet och medan de ser varandra in 

i ögonen säger Ronny med mycket hög och myndig stämma: 

-Gå bort Satan!!!!! 

Ronny säger det en gång till medan de fortfarande ser varandra in i 

ögonen: 

-Gå bort Satan!!!!!! 

Fem sekunder passerar och så säger proffset med dansk brytning: 

-Är jag Satan? 

-Nej, Du är människa! 

Sedan sker undret som skakade hela Sovjetunionen så pass att riket 

sönderföll. Den väldige kolossen med fötter av järn och lera sönderföll 

inför öst- och västagenters ögon. Inför allihopa genomgår bödeln 

en förändring. Det är något som lämnar honom och det är Satan 

som lämnar honom. Förändringen är av fysisk natur och fullt 

synbar ... Det var rena rama djävulsutdrivningen ...Djävulen avslöjades 

av Ronny och tvingades att lämna bödelns kropp ... men det 

var inte förrän Ronny säger ”Nej Du är människa” som processen 

sätter i gång. Det var alltså sant att djävulen kan besätta en människa 

och använda henne som redskap ... 

Det var en andekraft som lämnade proffset och det började vid 

hjässan. Ett fullt synbart hudveck som påminde om tidvattnet ... en 

mindre flodvåg ... sköljde över den här människan från hjässan ... 

över ansiktet ... över halsen ... ner över bröstet ... ut i armarna ... ner 

över fötterna ... Bödeln skakade först men blev sedan helt lugn. Han 

fick frid och ett inre lugn förvandlade honom från ett rasande lejon 

till ett lamm. 

Han blev helt ofarlig. 

Ronny går tillbaka till sitt bord och sin öl. Nu börjar han skaka lite 

lätt. Han var inte rädd för proffset ... Nej ... han var skakad för det 

han hade sett ... Det var något som hade lämnat mannen ... och det

54 

var han själv ... Ronny Andersson ... som hade drivit bort ondskan 

... som han hade kallat Satan. 

”Polisen” kommer instörtande i baren. Han hade sett allt genom 

glasväggen. Hans händer skakade värre än den värste alkoholist. 

Händerna på honom vibrerar i decimeterryck. Han stammar fram: 

-DDDuuu ... är ta ta ... mej ... fa fa ... faan ... k ... k ... koolare än 

mej. De de var de k ... koolaste jag sett ... 

-Ja ... nu är faran över, säger Ronny och betraktar proffset. Dennes 

huvud är böjt som i bön. Ronny märker att han nu själv skakar lite 

lätt på händerna ... fortfarande. Kanske var det flodvågen han sett 

gå över mannens ansikte ... eller var han kanske ändå lite rädd ... 

Kanske skakade han av bägge orsakerna ... Han insåg just då till 

fullo att han skulle få ökade religiösa grubblerier ... Vem var han 

egentligen? Ronny trodde att det hela var över. 

-Kom vi sticker! säger ”Polisen” och leder sitt offer rakt ut i folkhavet 

bort från glasbaren. 

De människor som nu kommer mot Ronny är inte vanligt folk. Det 

är ytterligare proffs och bödlar. Utseendemässigt liknar de jugoslaver. 

-OJ! OJ! OJ! DET HÄR GÅR ALDRIG! Ropar Ronny. 

-NÄ JUST DÄ ..., skriker ”Polisen” och rusar till bänken vid väggen 

och där kastar han sig ner i skydd och stirrar mot avrättningen 

med glasartad blick och vidöppen mun. 

De nio professionella mördarna bär höftjackor och har båda händerna 

i jackfickorna. I ena jackfickan putar vapnen. De kommer i 

vågor söderifrån och de kommer tre i bredd. De första tre står nu en 

meter från Ronny. Det är inte skottläge ... så de vänder tillbaka två 

meter och då kommer nästa våg med tre stycken ... men också de 

vänder tillbaka två meter och då kommer den sista vågen med tre i 

bredd. 

ALLA NIO STIRRAR PÅ RONNY MED MORD I BLICKEN. 

DET SMÄLLER NÄR SOM HELST ...men då händer något oväntat 

... när ... Ronny vänder ondskan ryggen. Han vänder helt enkelt 

ryggen till sina mördare och går fram två snabba steg till några 

svenska ungdomar och frågar: 

-Var kan jag få pengar till en båtbiljett? 

-Socialjouren är stängd! Försök med polisstationen alldeles bredvid. 

Han har bödlarna i ryggen men de kunde inte skjuta nu ... då skulle 

kulorna gå igenom hans kropp och in i ungdomarnas ... och fortsätta


mot polisstationen. De vågade inte skjuta mot polisstationen ... det 

är femton meter dit ... Han rusar fram till dörren hos danska polisen 

och kastar sig in och trodde att han var trygg där. 

-Kan man få pengar till en båtbiljett till Sverige här? säger Ronny 

med andan i halsen till den uniformerade mörkhårige polismannen 

som står vid mottagningsdisken. 

-Försvinn ut, säger denne. 

Den andre ljushårige polismannen sitter mot väggen med pappersarbete. 

Det står en skrivmaskin på disken och Ronny står och tvekar och 

säger: 

-Om jag tar den här skrivmaskinen och slänger den i golvet. Tar ni 

in mig på sjukhus då? 

-Då slår vi in skallen på dej Gosse ..., svarar han den mörkhårige 

som står vid disken. Den ljushårige som sitter vid skrivbordet vid 

väggen har börjat skriva på sin skrivmaskin men när Ronny ställer 

nästa fråga så slutar denne att skriva och håller händerna i luften. 

Han lyfter inte blicken. Han stirrar rakt fram in i väggen. Han vet 

vad det handlar om ... 

-Är det meningen att jag ska skjutas då? säger Ronny. 

Tystnaden är total i fem sekunder. ”Jag får ingen hjälp härifrån,” 

inser Ronny och vänder sig om och sliter upp dörren. 

Han rusar förbi bänkarna 13 och 14 vid Glasbaren och ut igenom 

entrén på den sidan. Inte en människa fanns på den sidan av hallen. 

Inte en enda. På andra sidan hallen var det tjockt med folk. Inte ens 

på gatan fanns någon människa. Ronny joggar i rask och jämn takt. 

Han springer inte så fort han kan. Han springer kontrollerat och rakt 

in i Sheraton Hotels entré förbi receptionen och rakt in genom de 

öppna hissdörrarna. Ett medelålders engelskt par skall just trycka på 

knappen till sjätte våningen och de makar på sig ... så att han ska få 

plats ... varpå Ronny säger andfådd på engelska: 

-Tack. Ni har just räddat livet på mig. Hissdörrarna slår igen. 

”Farväl Paradiset”. 

Ronny fortsatte med hissen till översta våningen och därefter tog 

han trapporna ner till femte våningen och gick ut genom en dörr på 

vänster sida. Han kom ut på ett asfalterat mellantak där ventilationsanläggningen 

var placerad. En sjuttio centimeter hög trädörr 

var olåst och han böjde sig ner och kröp in i byggnaden bland oljemätare 

och elinstrument och rör och ledningar. Det fanns en smal

56 

gång längst till vänster som han hasade sig in i och hittade en masonitskiva 

som han drog för öppningen. Det blev kolsvart men det 

var rätt så behagligt av varmvattensrören som gick utmed ryggen på 

honom där han låg. Han tryckte där i fem timmar eller var det sex 

eller kanske bara två. Han visste inte. Tiden var inte avgörande. Det 

var intuitionen som gällde. Som bestämde. 

Han hörde dörren till huvudbyggnaden öppnas och stängas 5-6 

gånger och ibland hördes mumlande röster. Man letade efter honom. 

Han var så försiktig att han inte ens vågade viska högt för sig 

själv ...”Och det här med första proffset var inte bra ... En våg som 

hade rört sig över mannens ansikte ... neråt ... Satan var avslöjad 

och lämnade mannen ...Han hade sett hur huden veckade sig i en 

vågrörelse ... Det var inte bra ... Det skulle öka grubblerierna och 

han skulle inte bli trodd. ... Proffset skulle aldrig skjuta en människa 

en gång till ... och den sovjetiska makteliten ... skulle väl aldrig låta 

honom få leva för att berätta hur ett par ord förvandlade honom från 

mördare till en gudsfruktig kärleksfull människa. Sådana här vittnen 

var inte bra för Ondskans Imperium. Frågan var väl om någon av de 

inblandade östagenterna skulle få överleva och tillåtas berätta om 

händelsen ... Sett så här utifrån kunde det tyckas att han lekte med 

dom ... Men det gjorde han inte?? ... OK ... lite lekte han väl med 

dom då. 

Han visste att Gud var med honom. I sitt inre hade Ronny hela tiden 

orden från Teneriffa ekande. Rösten ... som från Universum hade 

ropat till honom när han skulle kyssa Johanna, sin förra fästmö: 

”-Hon är inte din kvinna men hon skall hjälpa dig”. Det betydde 

att han skulle överleva ... för ... någon hjälp av henne hade han inte 

fått ... ännu ... Det betydde att han skulle överleva och få hjälp av 

henne i framtiden ... men när?” 

Genom en springa i plåten såg Ronny dagsljuset avta och i skydd 

av mörkret kröp han ut. Inte för att han visste vart han skulle ... Han 

tog trapporna ner så långt han kunde och kom till det lägsta källarplanet 

och öppnade första bästa dörr. Han gick rakt in och uppträdde 

som om han tillhörde gänget som jobbade därinne. De hälsade 

först: 

-Hej, hej! 

-Hej, svarade han hurtigt. 

Det var servicepersonal i vita rockar som jobbade bakom kulisserna 

i detta ofantliga hotellbygge. De reagerade inte nämnvärt när Ronny


med bestämda steg gick in i linneförrådet och fortsatte vidare in i 

tvättstugan och där öppnade ytterligare en dörr till en skrubb och 

gick in i den och stängde dörren om sig ... Så enkelt var det ... Han 

skulle stanna där i två dygn ... och hade koksalt i plånboken ... och i 

tvättstugan utanför fanns rinnande vatten och avlopp. 

Det var stål och betong i väggarna och taket var försett med pansarglas 

i små rutor som släppte in dagsljuset. Perfekt. Av linnet 

gjorde han en madrass, kudde och ett täcke. Han fick en säng längst 

in i skrubben. Härligt. Skorna åkte av. Han gömde sig själv och 

sängen bakom en stor kraftig träskiva. Han lade sig ner och slöt 

ögonen och kände sig ganska trygg. Det var varmt och tyst och han 

hörde tjattrande kvinnoröster genom väggarna. Det lät som om de 

kom från en fredlig civilisation i fjärran. 

Händelserna kommer ifatt Ronny där han ligger på den hemmagjorda 

sängen. Det dröjer inte länge förrän han viskar för sig själv. 

Han viskar samma ord om och om igen och håller säkert på i en hel 

timma och vrider sig och gungar fram och tillbaka i liggande ställning: 

-Stackars människor ... Stackars människor ... Stackars människor 

... Stackars människor... Gud finns ... och de fanatiska kommunisterna 

som jagar honom därute har ingen aning om den saken. De är 

rena och klara ateister och de är bittra. Det är faktiskt synd om dom 

... Det är därför han om och om igen upprepar: -Stackars människor, 

Stackars människor ... För när Gud finns ... då finns det också 

ett helvete som väntar för en stor del av dessa vilsna människor ... 

Han mindes tillbaka. När han berättat för Stefan Svedbom att 

mordet kunde vara beställt och sanktionerat av himmelska krafter så 

hade Ronny läst två saker i Stefans ansikte. Denne var lättad över 

att inte behöva ta hela ansvaret ensam men också besviken över att 

mista hjälteglorian. Det var nog inte många som fattade hur dåligt 

Stefan mådde. Denne måste hålla ångesten borta till varje pris och 

han simmade och tränade med redskap minst 6 timmar varje dygn. 

Ronny visste vad det handlade om. Han hade läst om fenomenet 

och sambandet mellan spända muskler och ångest. Uttröttade 

muskler blev avspända och en forskare hade påstått att det krävs 

spända muskler för att känna obehag. Med avspända muskler lyste 

ångesten med sin frånvaro. 

När Ronny varit hemma hos Stefan och stulit passet ... så hade han 

också besökt badrummet och därinne i toalettskåpet stod en burk

58 

med medicin ... muskelavslappnande tabletter ... Det räckte numera 

inte med sex timmars fysisk träning för Stefan att bli avslappnad ... 

Det hade gått inflation i träningen och den bet inte längre på honom. 

Stefan började också bli rädd för spriten ... Han kunde inte få 

hjälp mot ångesten någonstans. Han hade tagit in på Beckombergas 

psykiatriska klinik ... och berättat för överläkaren ... att han skjutit 

Olof Palme ... men läkaren hade bara skakat på huvudet och sagt 

att: Det är över nu ... Glöm mordet. Läkaren hade trott honom till 

fullo men rått honom att försöka glömma. Stefan fick inte hjälp 

någonstans. Han var desperat. Sent på hösten 1987 hade han stått 

på Tennstopet en kväll och polisstyrelsens socialdemokratiske representant 

Roland Örn hade fått vetskap om att Stefan var gärningsmannen 

och därför retat honom där i baren och kallat honom 

för Mördaren. Stefan fick ett raseriutbrott och skrek: 

-Jag kan skaffa mig en pistol och skjuta en till. 

Stefan hade under hela sitt liv vetat att han skulle gå till historien: ” 

Jag kommer att gå till historien”, hade han sagt långt innan Olof 

Palme hade blivit politiker och mordet ens var påtänkt. 

”Varför tog jag passet från Stefan?” tänkte Ronny där han låg i 

skrubben. Stefan kände på sig att ryssarna skulle skjuta honom i 

Estland och Ronny hade nyss fått det bekräftat av IRA-killen som 

sagt till honom i Paradiset:” Du skulle ha låtit oss skjuta honom.” 

Ronny somnade i skrubben. 

2 

Han vaknar vid midnatt. Det är precis tyst runtomkring honom. 

Han reser sig från den gudomliga bädden. Han går ut ur skrubben 

och igenom tvättstugan ... och känner på dörren. Den är låst. Han är 

inlåst. Servicepersonalen har gått hem för helgen. Det är natt mellan 

lördag den 9 januari och söndagen den 10 januari 1988. Personalen 

skulle komma tillbaka måndag morgon. Ronny går genast fram till 

vattenkranarna i tvättstugan och dricker en liter kallt vatten. Han 

hade vatten och salt och skulle klara inlåsningen utan mat. Det var 

nog det bästa som kunde hända att han fick vara här i sextio timmar. 

Vatten, värme och vila. 

Han sätter sig på en pall och småler för sig själv. Perfekt. Lugn 

och ro och han skulle få sova hur mycket han än behövde. Det var 

bara lite brännvin som fattades men Gud fixade väl det också. Han 

smålog igen och tittade på armbandsuret. Tio i ett på natten och det


var den 10 Januari. Det var hans födelsedag. Han var född den tionde 

januari och vad han inte visste då var att han var född tio i ett på 

natten. Det fick han reda på några månader senare av sin mor. 

Framför sig vid väggen sitter en gipsfigur som föreställer en kock. 

Det är som en skyltdocka i fullt naturlig storlek av en ordinär man. 

Han har kockmössa av tyg på huvudet och ett rödrutigt förkläde om 

livet. Han håller händerna så att han håller en stor meny i trä framför 

magen. Antagligen är det så att skyltdockan ställs ut på trottoaren 

utanför hotellets entré vid varmt och vackert väder. 

”Gipskocken” visar då dagens aktuella maträtter. 

Det är precis tyst i skrubben och Ronny betraktar småleende 

skyltdockan. Inte för att han är road av dockan utan mera för att han 

sitter inlåst i en källare i Köpenhamn på sin egen födelsedag. Då 

händer det märkliga som han aldrig ska glömma så länge han lever. 

Från skyltdockans ögon kommer två övernaturliga ljusstrålar. De 

liksom vilar i luften och äter sig sedan in i Ronny. Strålarna går in i 

hans själ och sprider kärlek och värme. 

Det är inte vanliga fysiska ljusstrålar. Det här är ljusstrålar från en 

annan dimension på det känslomässiga planet. Men de är fullt synliga 

för blotta ögat och går in i hans kropp och stannar där och sprider 

kärlek. 

-Vad i helvete är det frågan om? ropar han högt totalt överrumplad. 

Han hade läst i Bibeln att när Guds rike skulle upprättas på jorden 

så skulle människorna bli såsom änglar. Det är när lärjungarna frågar 

Jesus om äktenskap och änkor och omgifte. Vad som händer 

med en omgift änka vid uppståndelsen från de döda på domens dag 

och då svarar Jesus: ”Ni förstår inte, när Guds rike är upprättat då 

blir ni såsom änglarna.” 

Ronny hade tolkat det som om vanliga människor gick in i en annan 

upphöjd dimension och får helt andra snabbare vibrationer och 

lämnar den köttsliga tillvaron. Människorna skulle då inte ha något 

sexliv längre och den tanken gjorde Ronny helt förtvivlad. Han gillade 

verkligen det här med sexliv och om nu Guds rike upprättades 

så skulle det kanske försvinna? Han går fram några steg till skyltdockan 

och lyfter på förklädet och letar efter ett könsorgan. Där 

fanns naturligtvis ingenting. Bara en hård kulle av gips. Han känner 

på figurens ögon men där finns bara gips och ingen öppning finns 

för någon dold strålkastare. Det var ett icke-jordiskt ljus han hade 

sett. Ett Himmelskt ljussken.

60 

Han går tillbaka och sätter sig på pallen och då kommer skenet tillbaka: 

Ytterligare två övernaturliga ljusstrålar går in i hans själ och 

sprider kärlek. Det skedde på samma sätt som förra gången. De liksom 

vilade och dallrade i luften innan de försvann in i hans hjärta. 

-Vad är det fråga om? Ropar han högt. Lika överraskad som tidigare. 

Något liknande ljusfenomen hade han aldrig skådat. Han går 

några steg till bädden och lägger sig ner. Han var inte rädd ... nej 

tvärtom ... något så behagligt hade han aldrig upplevt. Han förstod 

nu knarkarna som talade om heroinets jungfrusil. En sådan kärlek 

och värme som han upplevde av ljusstrålarna går inte att beskriva 

med ord. När han ligger där raklång på bädden så händer samma 

sak igen: 

En övernaturlig kärleksfull vågrörelse går in i fotsulorna och 

sprider sig genom hela kroppen ändå upp i hjässan. Inte en millimeter 

av hans celler lämnas oberörd. 

Den här gången var skenet icke synligt för ögonen. 

”-Vad är det som händer med mig?” tänker han för sig själv. 

-Ja nu är Kristus född, svarar hans inre. 

”-I mig?” tänker han tillbaka. 

-Ja, svarar hans inre. 

”-Men var är då jag?” tänker han tillbaka. 

-Du är bakom förstår du väl? Svarar hans inre. 

Men det gjorde han inte. Han förstod ingenting. Jesus skulle återkomma 

som en tjuv om natten i den yttersta tiden. Visserligen var 

det natt. Men som en tjuv? Ronny visste inte då att han senare 

skulle anhållas av polisen misstänkt för att vara en tjuv. 

Han reste sig upp och gick ut i tvättstugan och tände lyset. Vad 

letade han efter? Mat? Någon mat trodde han sig inte finna. Han 

drack en liter vatten. Det är bäst att passa på ifall vattenledningarna 

går sönder, då kanske han torkar ihjäl. Han vänder sig försiktigt och 

betraktar det lilla bordet framför tvättmaskinen och det är då han får 

se den bruna enlitersflaskan. Den är så gott som full. Han betraktar 

etiketten. Ren sprit 96 %. Farligt att förtära. 

”Milda makter”, tänkte Ronny. Han visste att man i Sverige blandade 

kräkmedel i den rena spriten för att inte medicine- och tandläkarstudenterna 

skulle öppna butiker på universiteten. Men det här 

var Danmark. Kontinenten där spriten var tillåten och flödade. Han 

kanske hade tur. Han fick tag på ett glas och droppade i några te-


skedar ren sprit och fyllde på ända upp med vatten. Han smakade 

försiktigt. Det värmde gott som en stark grogg. Han väntade. Inga 

kräkningar var på gång. Magen vände sig inte. Det fungerade. Han 

tog några klunkar till och kände det behagliga ruset komma smygande. 

-Obegripligt! Viskar han tyst och tackar Gud Fader i Himlen. 

Han skulle ha sprit över hela helgen och den här gången skulle 

spriten hjälpa honom att sova i totalt 36 timmar med avbrott för intag 

av salt och vatten. Han log och somnade. 

3 

Han vaknar av sorlet från personalen. Klockan är 07.00 måndag 

morgon. Han har fått sova igenom hela helgen. Han reser sig upp 

och börjar bli rädd när han hör slamret utifrån. Han visste inte vad 

han skulle göra? Tänk om bödlarna stod och väntade på honom 

därute? ... Var dörren olåst nu? Han tar av sig ytterrocken och tar på 

sig en vit badrock från linneförrådet. Den skulle vara en förstärkning 

mot kylan. I förrådet ligger också alla länders olika flaggor. 

Han tar USA:s flagga och sveper den runt magen. Han tänker sätta 

upp flaggan på västkusten där Warszawapakten planerar att invadera 

Sverige. På den plats han såg i drömmen. Vid Ringhals kärnkraftverk 

i Sverige. Nu är han förberedd och han förstår att han på 

något sätt måste ta sig till Sverige. Han är klar med Danmark nu. 

Intuitionen håller emot. Han törs inte gå ut och känna på den låsta 

tvättstugedörren. Tänk om fel person på andra sidan dörren ser att 

handtaget rör sig? Han lägger sig på bädden men skjuter inte till 

träskivan så att han blir dold. Han behöver fri sikt. Han döljer allt 

utom ansiktet. Han lägger sig på sidan och väntar. Han väntar på att 

han ska få någon form av signaler för att agera ... vidare ... på något 

sätt. 

Efter en timma öppnas dörren till honom i skrubben och Ronny 

möter jugoslavens blick. Han är i trettioårsåldern, smärt och mörkhårig. 

Han har en vit personalkavaj på sig och denne östagent letade 

efter Ronny och har nu funnit honom. Jugoslaven säger ingenting 

utan stänger försiktigt dörren och rusar iväg efter förstärkning och 

ett vapen. 

När dörren stängs så reser sig Ronny genast upp och går ut i tvättstugan. 

Dörren är olåst och han går ut bland personalen och in i ett 

rum med öppen dörr och glasväggar. Där står en korpulent dam i

62 

60-årsåldern. Hon har hand om blomavdelningen och knyter buketter 

till matsalen. 

-Du måste omedelbart kontakta säkerhetsvakten för hotellet, säger 

Ronny allvarligt till damen. 

-Jaha och varför det? säger hon fundersamt. 

-Jag är på flykt från ryssarna ... De ska skjuta mig ... Jag vet för 

mycket om Palme-mordet ... Jag har gömt mig över helgen bakom 

tvättstugan ... i skrubben. 

-Ojdå ... Jaha ... Jag ska kontakta honom ... ett ögonblick, säger hon 

beslutsamt. 

-Du får inte lämna mig ensam, säger han mycket bestämt. 

-Ingen fara. Stå bara kvar här så ringer jag genast. 

Hon lyfter luren och får tag på säkerhetsavdelningen och berättar 

om sitt dilemma. Fem minuter senare kommer hotellets säkerhetsansvarige 

chef en 45-årig smärt man med ett varmt leende och 

en mörkgrå exklusiv kostym. 

-Du måste ringa polisen. Ryssarna är ute efter att skjuta mig. De 

finns här i Hotellet. Jag vet för mycket om Palme-mordet. Jag har 

gömt mig här i källaren och nu har de hittat mig. 

Genom den öppna dörren ser Ronny en arab sakta komma dragande 

med en vagn full med tvättkläder. Förmodligen ligger vapnet direkt 

under den översta handduken. 

-Se upp för dom där ..., säger Ronny och nickar mot araben och den 

senare vänder då genast bort ansiktet så att säkerhetschefen inte ser 

hans ansikte. Araben står nu stilla. 

-Puuhh. Riktigt otäckt, säger säkerhetschefen med bister och allvarlig 

min. 

-Lämna mig inte. 

-Nej då ..., säger han och lyfter luren och slår numret till polisen 

och han får kontakt med ledningscentralen som säger att en patrull 

är på väg. 

-Kommer polisen? 

-Ja dom är på väg. Vad har du där för något? Han pekar på Ronnys 

mage där den stora amerikanska flaggan, Stjärnbaneret putar ut och 

han ser ut som en gravid kvinna i åttonde månaden. 

-USA:s flagga. Den tillhör hotellet. Jag tänkte låna den men du får 

tillbaka den, säger Ronny. 

-Och det här då, säger han och drar försiktigt i den vita badrocken. 

-Den tillhör också hotellet. Jag tänkte låna den mot kylan om jag


tvingas sova ute här i Danmark. Jag har packningen kvar i Malmö i 

Sverige. Jag ska tillbaka dit men jag behöver poliseskort. Han tar av 

sig badrocken och lämnar tillbaka den. 

Araben, som hela tiden stått koncentrerad och avvaktande utanför 

blomsteravdelningen börjar backa sin tvättvagn och försvinner med 

snabba steg bakåt när han ser de två uniformerade ordningspoliserna 

komma längs korridoren. De är över två meter långa och bredaxlade 

som kroppsbyggare och de är fullt beväpnade. 

Ronny drar sin historia för ordningspolisen och de kontaktar ledningscentralen 

och lämnar information. Den ene läser upp personuppgifterna 

från Ronnys pass. De får instruktioner och den ene säger 

till Ronny. 

-Vi står kvar här. Det kommer folk från säkerhetspolisen som tar 

över ärendet. 

Den ene polisen ställer sig i dörröppningen med ryggen mot Ronny 

och den andre står stilla bredvid Ronny. 

När den civilklädda säkerhetspolisen på fyra man dyker upp studerar 

de genast Ronnys pass och den som är chef säger till hotellets 

säkerhetschef: 

-Har hotellet några anspråk med anledning av stöld av flagga och 

badrock? Vill ni göra anmälan och föra målsägandetalan i brottmål? 

-Nej absolut inte. Sakerna är återlämnade, säger hotellkillen. 

-Då så Ronny. Då tänkte vi låsa in dig ett tag och sedan får du 

transport till Sverige, säger gruppchefen för säkerhetspolisen. 

-Passar alldeles utmärkt, säger Ronny leende. 

-Vill du ha någon advokat? 

-Nej verkligen inte. Nöjet är helt på min sida, säger Ronny. 

Sex poliser och Ronny lämnar källaren genom trapporna och utanför 

på gatan finns tre civila polisbilar från säkerhetspolisen. Ronny 

får åka i baksätet i den mittersta civila bilen. Ordningspolisen tar 

täten och slår på blåljuset. 

Han blev formellt anhållen för stöld. Formellt betraktades han som 

en tjuv ... som kom om natten. 

Sverige väntade på honom. 


64 


Kapitel 36 

Washington 

-Jag blir korsfäst, sa Joe Billings till sin hustru Anna Pavlova- 

Billings. 

Anna hade låtit sitt eldröda hår växa så långt det ville bli. När hon 

träffade folk knöt hon upp håret i nacken och det gjorde att hon såg 

kysk ut. Det var bara Joe som fick se henne med utslaget hår och 

hon älskade att rida på honom under kärleksstunderna när hennes 

hår dränkte hans ansikte så att han inget såg av omgivningen utan 

bara omslukades av hennes guppande rörelser. ”-Du är bara min 

och ingen annans”, brukade hon skrika till honom när hon guppade 

på honom i extas. ”-Ja, ja,” svarade han underdånigt och bet i hennes 

sexiga långa röda hår som omslöt honom som en dominant häxas 

atmosfär. Hon hade återgått till sin tidigare klädstil med korta 

mörkblå japanska klänningar med slits ända upp till låret och svarta 

nätstrumpor med svarta högklackade skor. Hon uppträdde som en 

hora mot honom och svansade med stjärten när hon visste att han 

såg på henne bakifrån. Hon visste vad hon ville ...och hon var en 

djurisk hona som ville ha fler barn ... Hon kunde inte hjälpa det ... 

-Varför skulle du bli korsfäst min älskling? sa hon med sin honungslena 

röst och strök honom över pannan. Hon hade hittat ett 

nytt knep för att förföra honom vilket innebar att hon smekte honom 

överallt i ett par timmar utom just på familjelyckan. När den 

stunden var inne tog hon bara lemmen i munnen som den naturligaste 

saken i världen. Hon eggade honom till bristningsgränsen så 

att han till slut sprutade varm sperma i hennes sköte ... 

-Jag har skrivit ett tal och debattinlägg till Mormonkyrkan ..., sa Joe 

till sin hustru. 

Hon kysste honom i nacken och lät tungspetsen försiktigt vispa i 

hans högra öra. 

-Men Anna det här är faktiskt viktigt, sa Joe. 

-Jaså min älskling ... barnen sover ... vad är det som är så viktigt nu 

då? sa hon och lossade skosnörena och tog av honom skorna ... och 

strumporna och masserade hans fotsulor. 

-Jag har hittat dom stora bitarna i ämnet reinkarnation och dom 

kommer inte att gilla det här.


-Har inte du viktigare saker att göra? Tredje världskriget? Warszawa-paktens 

invasion av Sverige? sa hon och masserade hans hälsenor 

som ansågs rent allmänt vara bra för blodcirkulationen ... det 

blod som cirkulerade både här och där ... ”och mest där”..., tänkte 

hon tyst. 

-Jag är en sån där tokig militär som går efter intuitionen och jag tror 

att dom bitarna hänger ihop ... reinkarnation och tredje världskriget. 

Har jag blivit knäpp tycker du? 

-Inte blivit min älskling. Du måste vara tokig som gifte dig med 

mig, sa Anna. 

-Jo det är klart, sa han fundersamt när han läste i sina anteckningar. 

Hon bet honom hårt i höger stortå och han skrek högt och kastade 

sig över henne och hon särade villigt på benen ... som fortfarande 

var klädda med nätstrumpor och svarta högklackade skor. Hon låste 

en bensax runt hans midja och de kysstes våldsamt ... när smattret 

från teleprintern satte igång. 

-Måste vara viktigt eftersom det inte kan vänta till i morgon, sa han 

och försökt göra sig fri från bensaxen men hon släppte inte greppet. 

Han satte tummarna i revbenssidorna på henne och då släppte hon 

gapskrattande bensaxen. 

-Kom nu Anna och hjälp mig läsa på teleprintern ... jag lovar att ta 

ett glas stark vodka med dig när vi har sett vad Pentagon vill. 

-Lova det. Vad det än står på teleprintern, sa hon uppfordrande. 

-Ja, ja kom nu ... Jag blir så nyfiken ... 

2 

De rusade fram och läste medan teleprintern arbetade feberaktigt ... 

Warszawapakten drar tillbaka sina styrkor från framskjutna positioner 

i Östersjöområdet. Östblockets undervattensfarkoster placerade 

i vattnen runt Ringhals kärnkraftverk har börjat retirera. Attackflygstyrkor 

i Baltikum har återvänt till Leningradområdets baser. 

Officerare och soldater har fått veckolånga permissioner ... 

Kraftig konflikt mellan säkerhetsorganen KGB och GRU har brutit 

ut. 

-Vad är klockan? sa Joe försiktigt. 

-Det står på teleprintern som vanligt, sa Anna. 

-23.05, sa Joe. 

-Vodka! sa Anna med hög och uppfordrande stämma. 

-Jo men ..., sa han.

66 

-Vodka, sa hon igen och pekade med ett varnande finger på hans 

näsa. 

-Vodka, sa han och gick och hämtade flaskan. 

-Skål, sa hon på ryska och svepte ett halvt dricksglas. 

-Skål, skål, svarade han på ryska och svepte lika mycket som hon 

och höll på att gå i däck men han bet ihop. När han hämtat sig någorlunda 

från drinken hällde hon upp två glas till och han ville 

protestera men han var som ett viljelöst barn i hennes klor ... och 

han visste att hon måste få det hon krävde för ... husfridens skull ... 

och å andra sidan ... det hon ville ha ... det gjorde inte ont precis ... 

-Vi måste ta det lite lugnare med vodkan ... köra nyktert ett tag ..., 

sa han trevande. 

-I morgon, sa hon och tillade leende. -Din mesiga amerikan. 

-Din kåta ryska, sa han leende. Spriten värmde gott i magen och i 

blodet. 

-Tror du Reagan ringer ...? sa Anna. 

-Kanske men bara om det finns minsta lilla tecken på att ryssarna 

håller på med en avledningsmanöver. 

Då skrällde telefonen och Joe lyfte på luren: 

-Billings. 

-Ja det är president Reagan är det du Joe? 

-Javisst Mr. President. Det är jag och två stora glas vodka som talar. 

-Du har en förstående hustru Joe. Hälsa henne så gott ... Vad har du 

fått för meddelande på teleprintern ... vilken nummer ...? 

-379 om Warzawapaktens reträtt Mr. President. 

-Va bra Joe ... kan du fråga Anna om hon tror att det finns någon 

hake på truppernas omgruppering? 

-Ett ögonblick ... Nej Anna skakar på huvudet men hon kommer att 

ringa några samtal i morgon ... Det skadar ju inte att vi behåller vår 

höga beredskap några dygn till Mr. President. 

-Tack Joe det var det jag ville höra ... Kan ni komma över till Vita 

Huset vid femtiden i morgon ...Ta med barnen ... Sen kan vi väl äta 

en bit vid sjutiden ... 

-Gärna Mr. President. 

-Godnatt Joe. 

-Godnatt Mr. President. 

Makarna Billings gick till sängs för natten och Anna fick som hon 

ville och sedan somnade hon ganska direkt. Joe stirrade in i väggen 

fram till vargtimmen 04.00 och då slumrade han till. Han vaknade


till doften av nybryggt kaffe och såg på klockan. 11.00 på förmiddagen 

och han kastade sig upp när han hörde att teleprintern gick på 

högvarv. 

Moskva 

Attentat mot GRU-chefen bekräftat ... 09.35. 

... KGB-chefen Viktor Primakov skottskadad i högerhanden ... Michail 

Gorbatjov tvingas ta ställning mellan säkerhetsorganen ... 

slut. 

-Anna varför har du inte väckt mig? Joe var på väg in i duschen och 

kastade ett anklagande öga mot sin hustru som hade det där kåta 

hånflinet i sitt ansikte ... i bland hatade han henne för att hon inte 

begrepp hur viktigt hans arbete var. 

-Det du sår får du skörda min älskade make ... Är det inte du som 

har sagt att det mesta är förutbestämt i himmeln? 

-Jo visserligen men ... 

-Du om någon bör väl leva som du lär som citerar Bibeln dygnet 

runt, sa Anna med båda ungarna under armarna. De hade fått mat 

och torra blöjor och hon skulle precis placera dom i lekhagen. -Har 

du sovit? 

-Jovisst men ... 

-Inga men ... det ställe jag kommer ifrån ... Ryssland alltså ... där 

super man och sover ... och gör barn ... och äter ... och när man är 

riktigt utvilad då går man upp och tar reda på var man är och håller 

på med. 

-Ondskans imperium, sa Joe. 

Nappflaskan kom vinande genom luften mot hans huvud och instinktivt 

vände han sig om och fångade upp den ... 

-Är det inte du som säger att det är kineserna som är den stora faran 

för mänskligheten Joe? 

-Jo visst är det så, sa han. 

-Bråka inte om Ryssland då ... när du vet hur känsliga vi är ... vi har 

fått stryk de sista två hundra åren och då till och med av Gud Fader 

själv ... Du säger ju att GUD bestämmer över ondskan eller hur? 

-Förlåt mig Anna det är spänt överallt ...Du har naturligtvis rätt ... 

jag borde leva som jag lär. 

-Vi ska inte vara i Vita huset förrän klockan 17.00 och du får jobba 

hela kvällen och det var därför jag ansåg att du borde sova ut ... för-

68 

resten har jag en present till dig varsågod. 

Han öppnade paketet med de nya joggingskorna och reste sig upp 

och kysste henne ömt ... 

-Tack slyna!! 

-Var så god din krake ... Hon visade honom låren och hon visste att 

hon eggade honom ... dygnet runt ... 

3 

Vita Huset 

-Vi har fått in filmen, sa President Ronald Reagan. 

-Jaha, hmm, vilken film om ni ursäktar Mr. President. 

-Jahh jag är ledsen Joe ... jag glömde ... filmen från Centralstationen 

i Köpenhamn ... förstås. 

-ÖHH ... hmm ... det är tydligt något som jag har missat Mr. President. 

-Jahh joo ... hmm ... det kan stämma ... Joe ... stabschefen här ... i 

allmänna villervallan ... har nog glömt att informera dig ... tyvärr ..., 

sa Reagan. 

-Är jag bortkopplad Mr. President? sa Joe. 

-Inte alls ... tvärtom ... det är nu dina bibelstudier verkligen behövs 

Joe ... Du har väl bett till Gud en hel del den sista tiden som jag bad 

dig om ... Sverige och så ... och mordet på Olof Palme? 

-Naturligtvis Mr. President jag har bett till Gud sju gånger varje dag 

... som vi kom överens om ... att jag skulle be allt jag orkade ..., sa 

Joe blodigt allvarlig. Anna satt bredvid och höll hans hand krampaktigt. 

-Bra Joe för nu vill jag att din fru Anna och du tittar väldigt noga, 

sa Reagan. 

Presidenten nickade till stabschefen och denne släckte lyset och 

startade filmen. 

-Det är väldigt viktigt Anna att du skriker stopp när du känner igen 

någon person på filmen, sa stabschefen. 

-Jag förstår, sa Anna. 

Filmen började och de fick se ett myller av människor i en stor 

vänthall ... och efter en minut skrek Anna Pavlova Billings högt: 

-STOPP!! 

-Jaha vad har du sett? sa stabschefen. 

-Områdeschefen från Leningrad KGB-majoren Andrej Tupolev ... 

han sitter där på den där bänken det står nr 14 på.


-Tack Anna och då fortsätter vi, sa stabschefen. 

Filmen fortsätter i tjugo minuter och ingenting händer förrän en luffare 

går fram till bänken nr. 13 och visar en cigarrlåda för en man 

som sitter där ... 

-STOPP!! 

-Ja vi är idel öra, säger Reagan. 

-Den där som kommer fram där ... med cigarrlådan ... han är utklädd 

...men det är KGB-majoren Andrej Tupolev ... Han vill bjuda 

mannen på bänken på en cigarr men mannen vill inte ha någon ... 

det är Tupolev. 

-Hur vet du det Anna? sa stabschefen. 

-Mycket enkelt ... ärret på högerhanden mellan tumme och pekfinger 

... det är Tupolev. 

-Låt oss spola tillbaka till bänk nr. 14, sa stabschefen. 

Så skedde och då reste sig Ronald Reagan upp och gick fram till 

filmduken och sa när bänk nr. 14 kom upp: 

-STOPP 

Hela gänget på sju personer plus Anna Pavlova-Billings gick fram 

till filmduken och studerade ärret på Andrej Tupolevs hand. Det 

stämde. 

-Vad är klockan? sa Reagan. 

-Prick 18.00, sa Joe som satt närmast Reagan. 

-Kaffe, te eller drink eller ska vi vänta till 19.00 då filmen är klar ? 

sa Reagan. 

-Kör på , sa Stabschefen. 

-Vad säger du Anna? sa Reagan. -Nancy kommer in och säger till 

om småttingarna behöver sin mor? 

-Låt oss få det undanstökat, sa Anna på ryska ... och ingen begrep 

något. 

-Joe? sa Reagan. 

-Hon menar att vi ska köra hårt. Det är då hon talar ryska ..., sa Joe. 

-Sätt igång filmen, sa Reagan. 

Det var då det skedde det som ingen ville se. Eller var det så att alla 

i sitt innersta äntligen ville se detta? 

-Vem är den där mannen i långa rocken som alla omringar? sa Anna. 

-Jesus, sa Joe. 

Reagan reste sig upp och gav ett tecken till stabschefen att stoppa 

filmen.

70 

-Vad menar du Joe har du sett filmen? sa Presidenten. 

-Nej Mr. President det bara flög ur mig jag vet inte varifrån det 

kom. 

-Berätta hur du fick den ingivelsen är du snäll, sa Reagan. 

-Det var en röst inom mig ... jag kan inte förklara det. 

-Hm ... då stämmer det alltså ... hm. 

-Vad är det som stämmer Mr. President? 

-Vi tar en liten paus ... det är fria drinkar ... cowboys, sa Reagan. 

Mellan drinkarna sa Reagan till Joe: 

-Hur mår du egentligen min vän? 

-Inte så bra Mr. President ... tyvärr. 

-Vad är det som trycker dig Joe ... vi brukar tala rent ut eller hur? 

-Jovisst Mr. President ... nog är det så ... det är bara ... den här rösten 

... 

-Som sa Jesus? sa Reagan. 

-Ja just det Mr. President. 

Ronald Reagan serverade av den svenska vodkan och gav Joe ett 

glas. 

-Jag vill att du ska veta en sak min vän ... Jag hörde samma sak men 

lite längre fram i filmen ..., sa Reagan. 

-Jaså, sa Joe ...-Var då? 

-Lite längre fram. 

-Puhh ... Ok. ... Jahh ... vi får se ... var är Anna? sa Joe. 

-Hon är därinne med Nancy. 

-I goda händer Mr. President. 

-I goda händer, sa Reagan och höjde glaset. 

-Vad ska jag göra Mr. President ... jag känner mig så konstig ... jag 

har studerat skrifterna i 30 år ... och nu ... jag vet inte ... Det känns 

..knepigt ... Mr. President. 

-Ta dig samman nu Joe ... tredje världskriget står och väger med 

dom här sekunderna ... Jag behöver din hjälp ... faktiskt. 

-Naturligtvis Mr. President ... jag är redo ... till en viss gräns, Mr. 

President. 

-Jag vet vad du menar Joe, sa Reagan. -Jag är visserligen president 

... men också människa ... eller bättre skådespelare ... eller kanske 

mera sant ... Jag är en cowboy rätt och slätt ... 

-Skål Mr. President. 

-Skål Joe och låt oss nu gå och se filmen ... det är nu inte så farligt 

... det är bara en film ..., sa President Ronald Reagan.


-Jag är redo, sa överste Joe Billings. 

-Det är du inte alls, sa Reagan. -Nu vill jag veta vad det är som 

trycker dig. 

-Varför har jag inte fått veta något om den här filmen Mr. President? 

-Jag fick den själv för några timmar sedan och jag visste inte vad 

den innehöll ... Den kommer från CIA ... vill du att vi ser den bara 

du och jag? 

-Med Anna, sa Joe. 

-Kommer det här från ditt hjärta Joe? 

-Mr. President Ni borde veta bättre ... allt jag säger till Er kommer 

från mitt hjärta. 

-Då så ... jag säger till grabbarna att de får ta en timmas paus ... eller 

ska jag skicka hem dom tycker du? 

-Jag är skakad Mr. President ... över det här med Jesus ... Skicka 

hem dom ... Det känns bättre så ... Mr. President. 

-OK, Joe. Han gick fram till sina medarbetare och sa: -Vi avbryter 

... Stabschefen får order av mig ... om nästa möte. Godnatt cowboys. 

Joe fick en karaff vodka av Reagan. Han tog ett glas ... och såg på 

Anna ... Hon ville vänta ...Reagan kom fram till bordet och tog ett 

glas vodka och sa: 

-Nancy har sett filmen ... och hon blev skakad ... så ni är i gott sällskap. 

-Jag vet inte om jag orkar, sa Joe på fullt allvar. 

-Ta nu en liten drink så blir allt bra, sa Anna. 

-Jaahh Joe Billings. Ta nu en drink ... jag kan beställa fram både 

ambulans och helikopter till ett operationsbord ... och ... inom två 

minuter börjar dom skära i dig ... och byter hjärta om det behövs ... 

du är i trygga händer. 

-Varför är jag så rädd för att se filmen Anna? 

-Filmen kanske rör om i din själ ... och river upp sår ... Det är därför 

du är rädd, sa Anna. 

-Om det vore så väl, sa Joe allvarligt ... och gav klartecken till presidenten. 

Reagan slog på filmen och för honom var det enkelt. PÅ, AV, 

TILLBAKA och FRAMÅT. Det var allt som behövdes ... 

Filmen rullar fram till det ögonblick då Ronny Andersson säger: 

-Gå bort Satan! ... Och när de ser vågen som går över mördarens

72 

ansikte ...en vågrörelse över ansiktet ... från hjässan ner till halsen 

... ja då skriker Anna Pavlova Billings: 

-STOPP ... 

-Vad var det som hände? säger Reagan. 

-Jesus ... tror jag .., säger Anna. 

Reagan stoppar filmen. 

-Vad menar du? 

-Det kan vara han ... Det är en känsla jag får i mitt hjärta ... 

Det blir helt tyst. Det blir så tyst att man kan höra Universums 

klocka Zodiaken klicka ... 

Ett år ... två år ... tre år ... 

Alla tre blir plötsligt som syskon ... och de inser att de behöver sova 

... och smälta vad de sett ... 

Joe Billings tar ledningen och säger: 

-Vi kanske bör rådfråga Himlen i böner ... 

-Jag böjer min nacke i underkastelse ..., sa Reagan. 

-Islam, sa Anna. 

-Islam? sa Reagan. 

-Det är arabiska och betyder underkastelse Mr. President. 

-Hmm tack Anna ... Jag tar ett glas whisky nu ... hänger du med 

Joe? -Anna du hämtar väl barnen? 

-Javisst Mr. President ... vi ses i bilen utanför Joe! Hon gav honom 

en försiktig kyss ... 

Det blev tyst. Kanske blev det också tyst i Himlen? 

-Vad gör vi Mr. President? 

-Jag föreslår att vi kopplar av och vilar i två dygn Joe. Jag behöver 

vara fri från politiken ... och tänker överlämna alltihop till vicepresidenten 

George Bush ... under två dygn ... och sedan ses vi på Ranchen 

om fyra dagar och tillbringar helgen där ... och du kan läsa 

upp ditt tal till Mormonkyrkan om reinkarnation för mig i helgen ... 

Blir det bra? sa Reagan. 

-Det blir nog ganska bra ... Mr. President. 

De skålade och tog farväl ... 

4 

Camp David. Fem dagar senare. 

-Jag vill nog inte ha några åhörare utöver familjerna ..., sa Joe Billings. 

-Men älskling det är bara en generalrepetition inför Mormonkyrkan


... Du säger att du kommer att bli korsfäst ... Då är det väl bra om 

du först drar föredraget för Reagan ... vem vet du kanske dör i morgon 

... då är det väl bra om dom filmar? 

-Vem är dom? Vem är dom som filmar? sa Joe och nu helt paranoid. 

-Det är Presidentens noga utvalda folk. De är säkerhetskontrollerade. 

-Av vem? sa Joe. 

-Av Presidenten. 

-Vem kontrollerar honom? sa Joe på blodigaste allvar. 

-Joe ... min älskade make ... och hjälte ... vi måste klara ut det här ... 

för att sedan få frid ... i anonymitetens harmoniska ... dimma ... förstår 

du väl? 

-Jo kanske då, sa han och fortsatte. -Ske Guds vilja. 

-Så ska det låta, sa Anna. 

De gick hand i hand ut till grabbarna vid grillen ute i det fria. 

Hemma hade de en säker och trygg barnvakt ... prästen och hans 

fru. 

-Jag är redo att hålla tal inför kamerorna Mr. President. 

-Va bra ... vill du ha en drink före Joe? 

-Gärna efteråt Mr. President ... föredraget tar bara en kort stund, sa 

Joe och Anna nickade instämmande. 

-Gott, sa Reagan och nickade åt kamerateamet och Joe ställde sig i 

talarstolen. 

-Mr. President och fru Nancy och min älskade fru Anna och kamerateam. 

Han log mot allihopa och svalde två gånger och sedan höll 

han ett tal som gick till historien. Det var visserligen en generalrepetition 

inför Mormonkyrkan men ... ändå: 

”Kristendomen och reinkarnationsläran.” 

-Numera omfattas reinkarnationsläran av alla stora världsreligioner 

utom av kristendomen och judendomen. 

Undersökningar av tidiga skriftliga uppteckningar fastslår emellertid, 

att båda dessa religioner inneslöt begreppet i sina ursprungliga 

läror. 

Att den judiska Kabbalan har en del att säga om återfödelsen, är 

kanske mindre känt. Men i sin framställning av läran ... skiljer den 

sig en del från bland annat indisk uppfattning. Reinkarnation betraktas 

inte som någon universell lag av den judiska mysticismen

74 

utan anses snarare som ett korrektionsmedel. 

En själ som misslyckats med sitt liv får som ”bakläxa” finna sig i 

att bli sänd tillbaka till det fysiska jordelivet ”för att reparera de 

misstag som den människan gjorde. Och varje själ som har syndat, 

måste återvända till jorden, ända tills den genom fullkomning är 

färdig ... 

Gnostikerna undervisade också om återfödelsen. De hade hämtat 

mycket av sin visdom från de forntida religionerna i Egypten, Indien 

och Persien. Som föregångare till Gnostikerna räknas Platon, 

Pythagoras och Kaldéens ”vise män”. Fråga är om inte essér och terapeuter 

bör räknas till denna grupp. 

Varför katolska kyrkan fann tro på återfödelsen icke önskvärd berodde 

sannolikt på att den stod i strid med andra läror som kyrkan 

hade upphöjt till dogmer. Om en människa trodde, att hon skulle 

återfödas och ges nya möjligheter till frälsning, stod detta i strid 

med kyrkans lära om en evig fördömelse. 

Inte heller gick kunskapen om en cyklisk återkomst av själen ... i en 

serie ... liv ... att förena med kyrkans nya dogm ... om ”kroppens 

uppståndelse på den yttersta dagen”. 

Dessa nya läror ... som inte hade med Jesus Kristus att göra ... Dessa 

nya läror fordrade en tro på ett enda liv på jorden som människans 

enda och ... oåterkalleliga öde. 

Kyrkofadern Origenes fann sig inte helt tillfreds med den tidiga 

kyrkans ”renlärighetskrav” utan hans lära omfattade en del gnostiska 

... och därmed ... kätterska ... idéer, bland annat läran om återfödelsen. 

På grund härav greps han av kyrkan och dömdes som 

kättare. Enligt traditionen lär han ha torterats ihjäl i de ”KRISTNA” 

FÄNGELSEHÅLORNA. 

Trots att påvekyrkan hade sökt att förstöra alla uppteckningar rörande 

reinkarnation ... hade förvissningen om ... att ... den existerade 

... envist ... hållit sig levande ... inom den primitiva ... kristna 

tron. Inte ens bannlysning hjälpte. 

För att slutgiltigt få bukt med problemet beslöts på andra kyrkomötet 

i Konstantinopel år 553 efter Kristus ... att alla uttalanden om 

reinkarnation skulle rensas ut från de skrifter, som senare kallades 

NYA TESTAMENTET. 

Men de glömde likväl ... att plocka bort ett par viktiga uttalanden av 

Jesus ..., vilka torde vara ganska svåra att komma förbi för ... dem 

... som förnekar ... att reinkarnationsläran har något stöd i Bibeln.


Om Johannes döparen sade Jesus: ”Han är Elias, den som skulle 

komma” (Matt. 11:11). 

Och hans fråga till lärjungarna: ”Vem säger folket Människosonen 

vara?” skulle ha varit meningslös, om den inte anspelat på judarnas 

föreställningar om återfödelsen. Lärjungarnas svar avspeglar 

sålunda folkets tro: ”Somliga säger Johannes döparen, andra Elias, 

andra åter Jeremias eller en annan av profeterna” (Matt. 16:13). 

Kyrkomötet i Konstantinopel antog en resolution ... vari sades ... 

att tro på ett liv ... före ... det fysiska livet var ... kätterskt ...och 

den resolutionen upptogs till kristen doktrin. Men det avgörande är 

inte vad ett kyrkomöte har antagit för resolution ifråga om återfödelsen. 

Det som betyder något är: Vad är sanningen ifråga om reinkarnationen? 

INGEN RELIGION STÅR ÖVER SANNINGEN ... 

OCH JAG SÄGER DET EN GÅNG TILL: Ingen religion står över 

sanningen ... 

Joe torkade sig i pannan och steg ner från talarstolen och pustade ut. 

Han fick en kram av Anna och applåder från Nancy och Ronald. 

De högg in på maten, grillade köttstycken av nötboskap och rött 

vin från Israel, ett starkvin som hette Karmel, det var starkt och 

påminde om nattvardsvinet ... De åt under tystnad och talade om 

vädret och man sa inte ett ord om Kineserna som man visste skulle 

komma och som var Reagans favoritämne de här dagarna. Man sa 

heller ingenting om Jesus och reinkarnation. Man talade om mode 

helt försiktigt ... 

-Nå Joe ... om du orkar tar vi resten ... eller hur Nancy? sa Reagan. 

Presidentfrun nickade leende. 

-Ja då fortsätter jag, sa Joe . 

”När reinkarnationsläran i senare delen av 1800-talet introducerades 

i Europa och Amerika bland annat genom den tyske filosofen Arthur 

Schopenhauer, var det i en tid av den krassaste materialism 

...Vetenskapsmännen var övertygade om ... att man hade nått fram 

till den slutgiltiga sanningen ... ifråga ... om ... världsalltets uppbyggnad. 

När det gällde atomer med mera ... fanns ingenting mer 

att upptäcka. Och man hade naturligtvis inte något till övers för 

vidskepelse, dit allt tal om ”hinsides döden” räknades. 

Huruvida de väldiga strömmarna av religiös väckelse som då och 

senare bröt fram ur folkdjupen ... var en reaktion mot den materialistiska 

världsuppfattningen, är svårt att yttra sig om. Däremot kan

76 

man väl våga påstå att beträffande reinkarnationsdoktrinen ... hade 

... såväl statskyrka som frikyrkliga rörelser minst lika negativ uppfattning 

som vetenskapsmännen. 

Dogmen om Bibelns så kallade bokstavsinspiration tillät inte den 

”TROENDE” att ha några som helst funderingar angående AND- 

LIGA TING ... som ”SKRIFTEN” inte gav några direkta besked 

om. 

I motsats till förhållandet i Västerlandet är läran om återfödelsen 

den grundläggande principen i de österländska religionerna. Den 

sätter sin stämpel på praktiskt taget alla livsyttringar. 

På senare tid har mysticism från Orienten ... även nått Amerika. 

Och i samband härmed har även reinkarnationsläran rönt ökad 

uppmärksamhet, fastän förståelsen för den i viss mån ... har hindrats 

av att den varit dunkel och svårfattlig, bemängd ... med sanskritord, 

främmande för västerländskt tänkande. Nu börjar Joe hosta häftigt 

men försöker ändå fortsätta. 

-Vill du avbryta Joe? säger Reagan försiktigt. 

-Tack Mr. President det räcker med ett glas vatten ... Jag vill gärna 

ta upp det här med Karma .... 

-Fortsätt Joe. 

-Tack Mr. President. 

-”Ett uttryck man ideligen stöter på i samband med reinkarnationsläran 

är ordet ”Karma”. 

VAD AVSES MED DETTA BEGREPP? 

Det har definierats på olika sätt. Enklast kan man kanske formulera 

det så, att karmalagen är lagen om alltings konsekvens. 

För människans del innebär det att hon måste ta följderna av sitt 

handlande på gott och ont ... inte bara i detta livet ... utan också i 

kommande inkarnationer ...” 

Joe betraktade Anna frågande och hon nickade att han skulle fortsätta 

... Han såg in i kameran ... och mot Reagan ... och han fortsatte 

... 

”Man har sagt, att Karmabegreppet skulle vara främmande för den 

kristna åskådningen. Själva ordet ”Karma” är givetvis av annat ursprung 

Sanskrit men innebörden var välkänd för såväl Jesus själv 

som för hans samtida i Palestina. 

Nya testamentet har en genialt enkel formulering av karmalagen 

som sådan: ”Vad människan sår skall hon också skörda”. 

Däremot vände sig Jesus mot ”De gamles sätt” att tillämpa kar-


malagen: ”Öga för öga tand för tand”. Ett sådant förfarande skapar 

endast nya karmiska komplikationer därigenom att en annan kosmisk 

lag sätts i funktion och den lyder: På varje handling följer en 

reaktion, som är lika i styrka men ... verkar i motsatt ... riktning. 

Rent praktiskt innebär det att våld föder våld och kärlek föder kärlek. 

Man skulle kunna säga att Bergspredikan delvis är en undervisning 

om hur det skall gå till att få Karmalagen att verka FÖR ... 

människans väl ... i stället för ... tvärtom.” 

Nu började Joe att gråta ... när han såg på Anna och påmindes om 

hennes medverkan i mordet på Olof Palme ... Han kunde inte fortsätta 

längre ... Anna grät också hejdlöst ... och Ronald ... och Nancy 

... och Kamerateamet från FBI ... snyftade ... även de visste vad det 

handlade om ... Alla grät över Anna Pavlovas karmiska öde. 

Ronald Reagan tog Joe avsides och tackade honom för lektionen. 

-Du förstår Joe ... jag är väldigt tacksam mot dig för att jag fick filma 

det här föredraget. Det är viktiga saker och jag har så mycket 

papper att bläddra i ... det är skönt att få så viktiga kunskaper på 

film så att jag kan se filmen om och om igen och begrunda i min 

ensamhet. 

-Jag förstår naturligtvis Mr. President, sa Joe. 

-Du kommer väl att dra dig tillbaka från den militära banan förstår 

jag? 

-Ja när det här med Sovjetunionen, Sverige och Anna är över, så 

vill jag nog rikta in mina krafter på Annas själ. 

-Hmm, jag förstår ... du vill väl inte jobba under Bush ... han ska ju 

kandidera nu när jag avgår efter min andra presidentperiod. 

-Neej jag har nog viktigare saker att göra ... och det är svårt att jobba 

för en annan president när man har jobbat för en cowboy, sa Joe 

och log. 

-Tack Joe du har en plats i mitt hjärta för evigt det skall du veta ... 

men säg mig ... vi måste reda ut begreppen ... hur är det nu med Jesus 

och Ronny Andersson egentligen, sa Reagan. 

-Jahh, sa Joe. -Jag ska väl inte hålla mer föredrag idag ... men det är 

tre saker jag vill nämna. Den första är att vi vet inte vad som är sant 

i Bibeln nu när det har fifflats i skrifterna under historiens gång. Det 

andra är att om vi nu ska lita på vad som står där ... ja då handlar 

Jesu återkomst om två olika tillfällen. Han ska tydligen återkomma

78 

obemärkt och ska vara dold för mänskligheten ... men han ska visa 

sig för lärjungarna ... och de ska känna igen honom ... och sedan ska 

han på den så kallade yttersta dagen ... domens dag ... då livets 

böcker för människorna öppnas ... visa sig i skyn ... och hans tecken 

ska ses över hela världen ... hur nu det ska gå till. Han kommer alltså 

som en vanlig människa men visar sin gudomlighet på en viss 

dag ... och då ska han bokstavligen stå med båda fötterna på Oljeberget. 

Han säger själv vid ett tillfälle: Jag är kött och blod men likväl 

är jag det icke. 

-En del tror att det bara är hans ande som svävar över mänskligheten 

på den yttersta dagen, sa Reagan. 

-Nja det är här reinkarnationen kommer in ... och det är i Apostlagärningarna 

1:10 som det står ... jag har alltid en fickbibel med mig 

... och det märkliga är att denne Ronny Andersson är född den tionde 

januari, klockan tio i ett på natten ... nu ska vi se ... 

”... Varför står ni och ser mot Himlen? Denne Jesus ska komma 

tillbaka på samma sätt som han var när han for ...” 

Den ursprungliga ordalydelsen låter påskina att han skall stå på 

Oljeberget i en kropp bestående av kött och blod och då måste det 

handla om reinkarnation enligt mitt förmenande. 

-Ska mänskligheten dömas då? sa Reagan. 

-Det vet jag inte, sa Joe. -Men Jesus säger att det blir som på Noas 

tid. Folk levde som vanligt och plötsligt kom floden ... den som de 

flesta hade skrattat åt ... ingen vet vad som ska hända den här gången. 

Det blir jordbävningar ... naturkatastrofer ... översvämningar 

och torka ... farsoter ... krig och elände ... Världen får som en snara 

om halsen ... som dras åt minut för minut och dag för dag ... Det blir 

den värsta tid som någonsin har funnits och när allt är som mörkast 

... då kommer han och visar sig och tar över ... och fängslar Satan ... 

tror jag, sa Joe betänksamt. 

-Hmm, sa Reagan. 




Kapitel 37 

Sverige 

Ronny Andersson steg ombord på flygbåten mot Malmö i Sverige. 

Han hade precis vinkat av de två kraftiga säkerhetspoliserna i Nyhavn 

i Köpenhamn när flygbåten lade ut. Ronny gjorde honnör mot 

dom tre gånger men de rörde inte en min där de stod på kajen. När 

flygbåten rört sig hundra meter från kajen så fick de sällskap av en 

dansk minsvepare med NATO-flagga. 

Minsveparen höll sig i närheten av flygbåten ... men Ronny var 

orolig. 

Han lämnade passagerarsalongen och gick ut och ställde sig på 

akterdäck. Han vågade inte ha några andra människor i närheten. 

Det skulle räcka med ett förgiftat nålstick för att avliva honom. Han 

ställde sig mot cabinväggen och bevakade dörren mot passagerarutrymmet. 

En äldre smal man följde efter honom ... och Ronny 

stack genast automatiskt högerhanden i vänster innerficka på rocken 

... för att antyda att han hade ett vapen där, vilket han naturligtvis 

inte hade. 

Han stod stilla så, vänd mot aktern och betraktade vågskummet efter 

vattenjetstrålarna ... och Köpenhamn försvann i fjärran. Den 

danska minsveparen höll sig hela tiden i närheten ... 

Där fanns ingen mottagningskommitté i Malmö ... på den svenska 

jorden. Ronny kände ett spänt lugn och var på sin vakt. Det gällde 

att vara alert och han litade inte på någon. När han kom in på järnvägsstation 

gick han direkt till förvaringsboxarna, hämtade ut packningen 

och trävagnen och gick ut i friska luften för att byta strumpor 

och underkläder. En luffare satt och drack ur en fickplunta, en 

blå fickplunta trodde Ronny. 

-Vill du ha en sup? sa luffaren. 

-Varför inte? sa Ronny. 

Han tog den blå flaskan och drog i sig några centiliter och visst 

värmde det i strupen men det luktade parfym och smakade tvål. 

-Vad är det för dricka? sa Ronny. 

-Hårvatten, sa luffaren. -Det mest stulna hårvattnet i hela Malmö. 

När man inte har något annat får man gå in i snabbköpen och 

plocka på sig några flaskor. Men det börjar ta slut på hyllorna. 

Begärligt byte. Vill du ha en sup till?

80 

-Nej tack, sa Ronny och letade fram vattenflaskan. Det var en äcklig 

tvålsmak i hela gommen. -Ta lite vatten i stället. 

Han räckte flaskan mot luffaren som artigt svarade: 

-Nej tack jag vill inte riskera att bli nykter. Det orkar jag inte ... 

De tog farväl av varandra och Ronny drog vagnen med packningen 

efter sig mot nordost. Efter två timmar upptäckte han den vita 

Volvon som kröp efter honom och han förstod att han fortfarande 

var en viktig person. Efter ytterligare två timmar gick han in i en 

park och lade sig på en bänk för att vila benen och det var en timma 

kvar innan det skulle börja skymma. Det kändes tryggare att förflytta 

sig i mörkret. Från bänken såg han den kraftige chauffören 

stiga ur Volvon och gå in i en telefonautomat för att rapportera. 

Förföljaren verkade vara svensk säkerhetspolis men Ronny visste 

inte dennes avsikter så han beslöt sig för att hålla sig undan alla 

myndighetspersoner och ta sig smygvägen till Helsingborg och 

därifrån anonymt med tåget till Hälsingland. Han skulle bli tvungen 

att be Marta skicka eller ringa ner en tågbiljett och det var naturligtvis 

det mest riskfyllda momentet. Med största sannolikhet var 

hennes telefon avlyssnad av Sovjetiska agenter. 

I skydd av mörkret vek han av mot nordväst för att följa kusten 

upp mot Helsingborg. Ronny valde att gå på småvägarna och när 

han upptäckte ljuskäglor från bilar så kastade han sig i diket och 

gömde sig. Han såg Barsebäck kärnkraftverket avteckna sig mot 

horisonten och han ville gå i den riktningen men intuitionen hejdade 

honom. Han förstod ingenting. Han måste följa kusten för att 

inte gå vilse och hade ingen karta. Han blundade och då såg han i 

sitt inre en hand som pekade åt höger. Han struntade emellertid i 

sådana fantasier och gick rakt fram mot kusten. Han beslöt sig för 

att gå mot havet för att inte tappa orienteringen men han kände på 

sig att han gick fel ... 

Till slut hejdade han en bil som kom från Barsebäck och fick reda 

på att han var på väg åt fel håll eftersom kärnkraftverket låg på en 

halvö och området som sådant var inhägnat. Handen i huvudet som 

hade visat honom vägen hade haft rätt. Det var den vägen han 

skulle gå för att komma till Helsingborg. Han hade övernaturlig 

hjälp men också en fri vilja. Det var intressant rent filosofiskt 

tyckte han. 

2


I gryningen kom han till ett ödetorp som var olåst. Han gick in och 

kände att det var kallare inne än ute. Den råa luften var konserverad 

i väggarna. Trött och utmattad bäddade han med några kartonger på 

marken utanför huset. Han skulle ligga i skydd så att ingen kunde se 

honom från vägen. Han tände spritköket och ställde det bredvid sig 

för att få lite värme. Allt som fanns i klädväg tog han på sig. Till 

och med dubbla mössor. Sist av allt drog han en hopvikt kartong 

över sig som täcke och somnade på stört med förvissningen om att 

fick han bara sova en stund så skulle allt ordna sig. Han försvann in 

i ett töcken och var kanske medvetslös i två timmar. Men han fick 

inte sova länge. En röst väckte honom. En kvinnoröst. Hon ropade 

allt vad hon orkade: 

-Rör på dig Ronny! 

Han hörde henne som i fjärran men ändå från hjärttrakten och han 

började närma sig medvetandets yta och då ropade hon med ännu 

högre röst: 

-Rör på dig Ronny! 

Det var då han insåg att kvinnorösten kom inifrån hans eget huvud 

och han beslöt sig för att gå upp till medvetande och vakenhet. Han 

skakade värre än den värste alkoholist. Han höll på att frysa ihjäl. 

Rösten hade väckt honom och det var första gången han hörde en 

kvinnoröst i sitt inre. Det var en skyddsängel. Han reste sig genast 

upp och rörde på sig med åkarbrasor. Han hade inte känt att han 

blivit nedkyld utan varit helt borta och blivit räddad till livet av ett 

övernaturligt ingripande. Han måste vara en viktig person. 

Det var alltså i mitten av januari 1988 som han fortsatte sin undanskymda 

och tvivelaktiga flykt norrut. Det fanns inga yttre tecken på 

att han svävade i fara men nu vågade han inte avfärda de tecken 

som kom från hans inre. Det var en härlig vinterdag och snöfritt. 

Mitt på dagen när solen stod som högst gick han in på en äng och 

bakom några träd lade han packningen som kudde, gjorde en bädd 

av granris och sov i två timmar. Solskenet var som en vän i nöden. 

Stark och utvilad fortsatte han mot ett vägkors. När han gick lyssnade 

han på sin lilla fickradio som varje timma rapporterade från 

överläggningarna mellan utrikesdepartementet och Sovjetunionen 

om gränsdragningen för fisket i Östersjön. 

Vid vägkorset visste han inte vilken väg han skulle ta. Då kom där 

plötsligt en täckt lastbil från en brödfirma. Chauffören backade in 

på en skogsbacke och klättrade ur med en termos kaffe. Ronny

82 

morsade och frågade efter vägen. 

-Det är den till vänster, sa han. -Se här ta lite kaffe och några färska 

fralla. Du ser hungrig ut. 

-Ja tack det skulle vara gott, sa Ronny. 

De talade om vädret och fisket i Östersjön. Chauffören var artig och 

ställde inga frågor om Ronny som tackade för sig och promenerade 

vidare betydligt piggare av vänligheten. 

Han gick en mil till och slängde upp tummen bara på kul till en 

neutral personbil som bromsade in. 

-Får man åka en bit mot Helsingborg? 

-Det går bra att åka med till Häljarp som är en förort till Landskrona. 

Det blir bara någon mil. 

-Tack det blir bra, sa Ronny. 

Mannen var i trettioårsåldern och lärare i historia på landsbygden 

-Är du på luffen? sa mannen. 

-Både och ... men kanske mera på flykt undan Sovjetunionen, 

svenska regeringen och polisen. Inte för att jag har gjort något 

brottsligt utan för att jag vet för mycket om Palme-mordet. 

-Jaså, sa mannen som fortfarande var vänlig. -Vad vet du för något 

då? 

-Jaah för att göra en lång historia kort ... så stoppade jag mordet på 

mördaren. 

-På mördaren? 

-Ja han skulle skjutas i Estland utan rättegång och eftersom jag råkar 

vara jurist och mördaren är en bekant till mig så ... när dessutom 

mördaren ... med största sannolikhet blev lurad att skjuta ... så 

tyckte jag att det var osmakligt ... vi har ett rättsväsende? 

-Faan också. Jag förstod att det var något lurigt med det hela ... Jag 

och halva folket känner på oss att vi blir förda bakom ljuset, sa 

mannen. 

-Du som är historiker vet väl vad den amerikanske presidenten Abraham 

Lincoln sa? 

-Han sa mycket, sa mannen. -Vad tänker du på? 

-”Man kan lura halva folket halva tiden ... men inte hela folket hela 

tiden”. 

-Precis, sa mannen och nu eldade han upp sig i vredesmod. - 

Förbannade politikerpack! 

-Hmm, sa Ronny försiktigt avvaktande. 

-Så gjorde dom med Lee Harvey Oswald ... den misstänkte Kenne-


dymördaren ... Dom sköt honom utan rättegång ... och han var förmodligen 

oskyldig, sa mannen. 

-Kanske lurad han också? I vart fall är han icke dömd i någon domstol 

... men i svenska uppslagsböcker står han som president Kennedys 

mördare, sa Ronny. 

-Faan också. Förbannade politiska lögnarpack! 

Mannen eldade upp sig mer och mer och Ronny drog en viss suck 

av lättnad när han släpptes av vid förorten till Landskrona. 

Han kom till torget och några bänkar bort från spritbutiken satt de 

utvalda eller utslagna som de populärt kallades. Han gick fram till 

dom och morsade: 

-Hej jag är på luffen och måste tyvärr sälja min fickradio för att få 

ihop till en bussbiljett till Helsingborg. Finns det någon som vill 

köpa? 

-Gå till Anton i husvagnen därborta. Han köper allt, sa den ene 

tandlöse som hade tunna dansskor som var så trasiga att han hade 

knutit ihop dem med snören. -Jag kan följa med, det kanske blir 

pengar över till en vinsup. 

De traskade bort till Anton och Ronny sneglade medlidsamt på följeslagarens 

trasiga skor. Snöslask letade sig in under fotsulorna på 

honom och Ronny hade ett par extra kängor i packningen. 

-Sådana där apparater har jag massor av jag, sa Anton och spelade 

ointresserad men Ronny märkte att den här fifflaren var intresserad. 

-Kom igen nu ... det kanske räcker till en vinsup åt mig också, sa 

”Trasiga skorna”. 

De fick pengarna och det skulle räcka till en pava vin och en bussbiljett. 

Ronny lämnade över vinpengarna till luffaren och sa: 

-Lura mig inte nu ... jag väntar på bänken därborta. 

-Närå, närå ... lita på mig ... jag kommer, jag kommer, sa ”Trasiga 

skorna”. 

Ronny gick bort till bänken och tog fram extrakängorna och tog av 

sig de dyra sportkängorna som han kunde gå jorden runt med. ”Ske 

Din vilja”, tänkte han och bytte kängor så att luffaren skulle få de 

varmaste och tätaste paret. 

Snart delade de på vinet och Ronny bytte skor på mannen. Ena 

stortån var blå av köldskada. 

-Ska jag ha dom här kängorna? sa mannen. 

-Jag tänkte det, sa Ronny. -Men sälj dom inte nu. Vin kan du alltid 

få ihop till men inte såna här kängor.

84 

-Vem är du egentligen? sa mannen. 

-En luffare som du, förstår du väl? sa Ronny och log och tog adjö. 

Han drog sig mot busshållplatsen. Det var bråttom att komma till 

Helsingborg och ringa till Marta innan biljettkassorna stängde uppe 

i Bollnäs. 

3 

-Det var ett tag sen, sa Marta flämtande i telefon. -Var är du någonstans? 

-I Helsingborg. Tror du att du kan skicka ner en tågbiljett? Jag har 

inte så mycket telefonpengar så jag talar klarspråk direkt. 

-Ge mig telefonnumret på telefonautomaten så ringer jag upp, sa 

Marta. 

Tre minuter senare. 

Rrrinng. 

-Hallå Ronny? 

-Jaså du lever än? sa Marta. 

-Ja ... trodde du att jag skulle stryka med? 

-Inte mycket ... Hon gapskrattade. -Ont krut förgås inte så lätt. 

-Tack för komplimangen, sa Ronny. 

-Jag ska se om jag kan fixa biljetten till i kväll ... Det beror på deras 

rutiner. Jag åker ner nu till järnvägsstationen och köper den där så 

får dom ringa ner. Det får bli en biljett in blanco då när vi inte vet 

tågtiderna ... I värsta fall får du väl ta ett tåg i morgon eller hur? 

-Det blir bra. Då litar jag på dig, sa Ronny. 

-Sov gott på parkbänken! sa Marta och gapskrattade. 

Klockan var åtta på kvällen och Ronny gick fram och tillbaka i 

vänthallen och då och då frågade han i biljettluckan om biljetten var 

inringd. 

-Det blir nog svårt i kväll, sa man i luckan. 

Dom stängde klockan sju i Bollnäs, fick han till sist veta av chefen 

på biljettkontoret. 

Det samlades lite folk i vänthallen. För de lokala fyllona var det 

naturligtvis en värmestuga. Klockan nio fick han veta att biljettluckan 

skulle stänga för natten och att vänthallen var öppen till 

klockan elva. Två män samlades runt Ronny. Han hade talat med 

Marta för två timmar sedan. Sovjetunionen behövde inte mer än två 

timmar för att ta fram en yrkesmördare på svenskt territorium. 

Den ene av de två som sökte sällskap med Ronny var en vanlig


svensk och bosatt på orten. Han surrade hit och dit och hade en 

våldsam oro i blodet. Spriten började gå ur kroppen på honom och 

alla affärer som sålde öl var stängda. Hans enda räddning för natten 

var att tigga ihop till biljett till färjan rakt över sundet. På den sålde 

de öl dygnet runt. 

-Men du har inga pengar till öl? sa Ronny. 

-Det finns alltid någon man kan tigga en öl av och det finns kvarlämnade 

skvättar här och där på borden. Problemet är bara att ta sig 

ombord. Jag har blivit avslängd flera gånger för tiggeriet. Men nu 

måste jag dra ner till bryggan. Jag skakar så förbannat. Hej så 

länge! 

-Lycka till, sa Ronny och log för sig själv. Han hade givit mannen 

två kronor och det var hälften av hans egna tillgångar. 

4 

Den andre mannen höll sig visserligen hela tiden i närheten men 

var ändå på lite avstånd. Ronny upptäckte aldrig när han dök upp. 

Han bara fanns där plötsligt som den naturligaste sak i världen och 

han var i trettiofemårsåldern, mörkhårig, smärt, av medellängd och 

spänstig. Han log mot Ronny och hälsade på engelska språket: 

-God afton. Det är varmt härinne och kallt därute, sa han. 

-God afton, sa Ronny och var på sin vakt. Mannen utstrålade vänlighet 

men var den äkta? -Så min herre är ute och reser? 

-Jag är luffare precis som du Ronny men jag har bara den här lilla 

ryggsäcken med mig och i den har jag bara en enda sak och det är 

en mycket varm sovsäck. Jag brukar övernatta i rivningskåkarna. 

Det finns massor av dem runtomkring. 

-Hur vet du mitt namn? sa Ronny försiktigt. 

-Jag hörde när du sa det till den andre luffaren. 

-Talar du svenska? 

-Mycket lite och jag föredrar engelska, sa han och log. 

-Vilket land kommer du ifrån? 

-Jag är flykting från Östblocket och kommer närmast från Jugoslavien 

... Och Sverige är ett neutralt land, här känner jag mig fri. Han 

log. 

-Är det inte farligt att resa så här öppet med den bakgrunden. KGB 

finns överallt och även här i Sverige. Du kan bli ett mycket lätt offer, 

sa Ronny. 

-Ingen fara ... Jag har svart bälte i karate ... och har förresten lyckats

86 

klara mig undan ett knivöverfall för några år sedan. Han drog upp 

skjortan och visade ärret över magen för att visa förtrolighet med 

Ronny. 

-Du talar perfekt engelska och det är sällsynt att man i Östblocket 

först kostar på en man en dyr språkutbildning ... och sedan släpper 

honom utan vidare. Det sovjetiska och kommunistiska systemet 

fungerar inte så, sa Ronny och log förstående mot den tappre agenten. 

Ronny förstod också att det skulle räcka med att han fick ett karateslag 

i nacken för att han skulle avlida. 

-Det finns en klubblokal nere i hamnområdet som är öppen dygnet 

runt och där är det varmt och skönt och jag har pengar så att du kan 

få några öl och lite att äta, sa mannen. 

-Vad är det för lokal? 

-Det är en klubb för schackspelare ... Jag spelar schack. Spelar du 

Ronny? Vi kan väl ta ett parti över natten? Det är varmt och skönt 

och trevliga människor. 

Ronny svalde betet och nu var han illa ute. 

Jugoslaven gick sakta före mot det skumma hamnområdet och 

Ronny gick några steg efter och drog trävagnen med packningen. 

Nu var det kallt och mörkt ute. Nattkylan skulle sätta in den stora 

stöten med -10 grader Celcius. Jugoslaven gick sakta och balanserat 

och med varsam hand förde han Ronny in i smalare och mörkare 

gränder. Efter var tredje meter vände han sig nu om och sa leende: 

-Snart framme. Ingen fara. Snart framme. Varmt och skönt. Inga fara 

... 

Nu blev det väldigt mörkt och trångt i de gränder de skulle gå in i ... 

Ronny tvekade och sa: 

-Jag måste vila lite det är tung packning ... det här är alldeles för 

tungt för mig att gå och dra den här packningen ... så här långt. Han 

såg in i de mörka gränderna och förstod att faran väntade där inne 

och det var då han fick hjälp från oväntat håll. 

De hörde båda mullret från helikoptern som kom på låg höjd över 

deras huvuden. Lite längre fram i strålkastarljuset såg de hur arméhelikoptern 

sakta sänkte sig ner mot marken, i den mörka vinternatten 

i tätbebyggt område. Det var en liknande militärhelikopter 

som han sett söka av vägen mellan Köpenhamn och Helsingör. 

-Jag måste nog vända nu, sa Ronny och nickade mot helikoptern. 

-Ah det är bara en helikopter, sa jugoslaven lite nervigt.


Det var då Ronny såg ett fenomen som han sett tidigare. Det fanns 

ett ondskefullt sken i mannens ögon. Han hade sett fenomenet i Bill 

Blomquists ögon men också över vattenytan vid Bua där Ringhals 

kärnkraftverk var beläget ... och där Warszawapakten placerat sina 

undervattensfarkoster. 

Ronny såg Satan i mannens ögon. Ett ondskefullt hånflin. Vänligheten 

var som bortblåst och hade varit ett perfekt camouflage. 

-Jag måste tyvärr gå ... kanske någon annan gång, jag vänder här, sa 

Ronny. 

-Men det är bara en vanlig helikopter, vädjade mannen. 

-En arméhelikopter från NATO som landar mitt i natten, i mörkret 

... i tättbebyggt hamnområde ... det är ett brott mot alla säkerhetsbestämmelser 

... .det måste vara mycket viktigt, sa Ronny och log och 

antydde att det var hans kollegor som sökte honom och att denne 

sovjetiske agent borde vara försiktig med ett attentat mot Ronny. 

Mannen förstod att han var avslöjad och därmed avväpnad och han 

log uppgivet och suckade och sa: 

-Vi kanske ses någon gång ... under andra omständigheter. 

-Det vore trevligt, sa Ronny och låtsades att han hade bråttom till 

sina kollegor. Det var en bluff som gick hem. När han kom runt 

hörnet skymd för agenten så sprang han allt vad han orkade med 

vagnen. Han gömde sig här och där och väntade men ingen förföljare 

dök upp. 

Så småningom kom han till en bensinmack med uthyrningsfordon. 

Han vek upp kapellet på en släpvagn och kröp in där och gömde 

sig. Han huttrade och frös i sex eller sju timmar. Han vågade aldrig 

somna. När ljuset kom i gryningen klättrade han ur och började genomsöka 

papperskorgarna efter något ätbart. Snart skulle han sova 

på tåget till Hälsingland och familjen... 

5 

När han steg in genom dörren till sin familj i Bollnäs var det som 

att kliva ur filmduken på bio. Han var tillbaka till ett förmodat 

Svenssonliv ... i vart fall hoppades han det. 

Inte kunde han för sitt liv ana när han for hemifrån, att han under 

några dygn skulle bli centrumfigur i det kalla kriget. 

”Den som får mig vinner kriget”, hade han sagt till den där skolfröken 

i förorten till Köpenhamn. Han anade då inte hur rätt han hade 

och han skulle få det bekräftat några veckor senare.

88 

-Välkommen uteliggaren! sa Marta. 

-Tack det känns skönt att återvända till civilisationen. 

-Bill Blomquist ringer från Stockholm varje timma och så har han 

hållit på i tre dygn. 

-Ja, jag får tala med honom då när han ringer nästa gång. 

De höll om varandra och en liten, liten parvel vid namn Johannes 

drog i hans byxben. Det var då han insåg att han satsat allt. Hela sin 

existens och även att denne lille son skulle förlora sin pappa. För 

vad? En princip? Rättvisan? Sanningen? Han visste inte ... inte då. 

Han kände bara att han varit ett redskap ... ett instrument för högre 

makter ... och han trodde inte att det var de mörka makterna ... han 

kämpade för de ljusa krafterna i tillvaron ... det som kallades kärlek, 

barmhärtighet ... och förlåtelse. 

6 

En timme senare ringer telefonen och Marta svarar när Ronny leker 

med Johannes. 

-Ja hej det är Bill ... har du hört något från Ronny? 

-Ja han är hemma och sitter och leker med sin lille son här alldeles 

bredvid. 

-Vaa? Lever han? Är han hemma? Går det att få bevis ... ? Jag menar 

kan jag få tala med honom? sa Bill. 

-Ett ögonblick ... Ronny nu är det Bill Blomquist ... vill du ta samtalet? 

-Javisst jag kommer ... Hallå Bill? 

-Hej Ronny. Gratulerar till hjältedådet ... nu vet alla om att Stefan 

sköt ... och det blir ... ingen .. rättegång ... och jag är glad att du 

överlevde, sa Bill. 

-Mörkret har ingen makt över ljuset, sa Ronny mjukt men myndigt. 

-Någonstans i skuggorna står Jesus, sa Bill trevande och prövade 

med att vara lite skämtsam. 

-Hmm, sa Ronny. 

-Jo ... du ... eh ... SÄPO ... och de andra säkerhetstjänsterna ... ute i 

Världen ... och ... CIA ... KGB ... och GRU ... alla är helt ställda ... 

de tror att Jesus har återvänt ... Har du någon kommentar? 

-Jo faktiskt ... det har jag ... Det står Ronny Andersson ... i mitt 

svenska pass ... och ... det är bara att se efter, sa Ronny milt leende. 

-Men vet du vad? sa Bill. -Enligt samstämmiga bibelforskare så 

skulle Jesus när han återvände inte uppträda under namnet Jesus.


-Inte? sa Ronny. -Vad skulle han heta då? 

-Ja ... eh ... det är ingen som vet ... Jesus själv säger bara att en 

människa ... skall komma ... tror jag. 

-Ja ... hmm ... jag kan tyvärr inte hjälpa SÄPO eller de andra säkerhetstjänsterna 

... någon Jesus är jag inte. Jag är Ronny Andersson, 

även om det händer en del märkliga saker i min tillvaro ... Skulle 

inte Jesus visa sig i skyn vid sin återkomst? 

-Jo ... hmm ... kanske det. Kommer du ner något ... till Stockholm 

så får vi fira lite? ... Jag betalar allt, sa Bill. 

-Ja det blir väl så ... men nu måste jag vila lite och smälta intrycken 

och följa med i massmedia. Vi får hålla kontakten. Hälsa Stefan ... 

han behöver tydligen inte vara orolig ... möjligen för ryssarna, sa 

Ronny. 

-OK, sa Bill 

Klick. 

7 

Det var dödstyst i massmedia om Palme-mordet. Sovjetunionen 

ökade sitt militära tryck med ubåtskränkningar och omfattande 

långtradartrafik på den svenska landsbygden. Framåt vårkanten 

ringde Bill från Stockholm: 

-Hej Ronny. Nu får du komma ner ... Jag har stora nyheter men vill 

inte ta det per telefon. Jag bor hos Stefan för närvarande. 

-Jaså men jag har inte råd faktiskt och jag tänker inte ta Marta på 

mer pengar, det får vara slut med det nu ... Du super och spelar på 

hästar och har dessutom pension från polisen ... Nu får du ställa ... 

upp i så fall, sa Ronny. 

-Jag skickar femtusen och så får du ge Marta hälften blir det bra ... 

har du något bankkonto? Eller vill du ha en check? 

-Skicka en check då så får vi se när pengarna har kommit. 

Ett par dagar senare kom checken och den hade täckning så äntligen 

log Marta när han skulle åka till Stockholm och överlämnade 

halva beloppet till henne. 

Han köpte några dagstidningar och läste dom på tåget och inte ett 

spår om Palme-mordet. Det var som om Palme aldrig hade levat 

och än mindre blivit mördad. Tystnaden var total och Sovjetunionen 

tryckte på med varningar mot Sverige för ett närmande till NA- 

TO. 

Ronny kom att tänka på en historia som gick inom polisen efter

90 

mordet och det var Bill som hade berättat den: ”Är Palme död? Ja 

han var elitgymnast! Jaså? Ja han sköt sig själv i ryggen!” 

Han ringde på hos Stefan fyra timmar senare och Bill öppnade. 

-Välkommen. Välkommen ... stig in, sa Bill och bugade sig överdrivet. 

Ronny steg in i drivor av tomma ölburkar, vinflaskor och brännvinsflaskor. 

-Hur länge har det här pågått? sa Ronny. 

-En vecka, sa Bill och log och lade sig på soffan. 

Stefan kom ut från sovrummet med ett flin i hela ansiktet och tände 

en cigarrett. 

-Så här kan det inte se ut. Jag städar lite, sa Ronny. 

-STOPP, STOPP, Bill och Stefan ropade i kör och reste sig genast 

upp för att hindra Ronny att städa. -Det ska stå så där, sa Bill. 

-Ska det? 

-Ja det är ett minne ... ett fruktansvärt minne ... Vi ska hämta en 

kamera sen ... när vi druckit färdigt om ytterligare en vecka ... och 

då ska vi ta ett foto på alltihop. Men nu ska vi dricka och sörja ... Ja 

sörja det är rätta ordet .., sa Bill och Stefan nickade instämmande. - 

Alla tomflaskor och tomburkar ska stå så där och får inte röras. De 

måste vara kvar där. Det är en symbol, sa Bill allvarligt och strök 

sig över flinten. 

-Symbol? sa Ronny. 

-Ja det är en symbol över att vi blev lurade? 

-Lurade? Av vem? 

-Ryssarna, sa Bill. 

-GRU och KGB blev osams direkt efter mordet, sa Stefan. 

-Ja KGB visste inget om, sa Bill. 

-Vem ligger bakom då? Nu förstår jag inte, sa Ronny. 

-Den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU låg bakom ... 

de klädde ut sig till CIA-agenter med falska identiteter. En av dom, 

... Anna Mac Clusky ... hette egentligen Pavlova och var GRUagent. 

De var så fräcka att de åkte i en amerikansk Chevrolet Van 

och släppte oss utanför USA:s ambassad. De sa att de var från 

OHIO. 

-Det var dom som uppträdde som ryska matroser på flyktfärjan till 

Estland, sa Stefan. 

-We are from OHIO sa dom, sa Bill. 

-Då är ni verkligen lurade, sa Ronny.


-Alla är lurade. 

-Alla? 

-Ja ... politikerna ... och halva polishuset ... polischeferna ... och vi 

som verkställde, sa Bill. 

-Det verkställande Smålandsgänget? sa Ronny. 

-Ja, sa Bill. 

... 


92 


Kapitel 38 

Våren 1988. GRU. Leningrad 

Alexander Ahromejev, general och chef för GRU, betraktade 

påskliljorna på gräsmattan. Han satt ute på datjan och vårsolen 

värmde. Över hela den kristna världen firades nu Stilla veckan. Det 

var Jesu sista dagar i livet i Jerusalem. Idag var det tisdag och på 

fredag morgon skulle denne Jesus Kristus korsfästas. Vem var det 

som förrådde honom eller vem var det som hade den absoluta 

makten att korsfästa honom ... denne Guds son? Ger man sin son en 

sten när han ber om bröd? Var det nu inte så att denne man korsfästes 

på order av Gud Fader själv? Det var den teorin som Biskop 

Nosenko hade framfört strax innan han blev ihjälstucken av KGBchefen 

Primakovs gossar. 

-Broder sitter du här i vårsolen och gottar dig? sa generalmajor 

Anton Petrov. 

-Ja ... jag föredrar att vara stilla ... det är ju ... stilla veckan? sa 

Alexander. 

-Vad är det för något? sa Anton fast han visste. 

-Det vet du nog, sa Alexander och log. -Jag sitter här i stilla andakt 

och begrundar hur vi intellektuella kunde låta Josef Stalin slå ihjäl 

över 20 millioner av våra egna. Stalin var paranoid som du vet. 

-Vi var tvungna att spela med för att överleva ... men inte för att 

frossa i mat och sprit och fruntimmer ... utan för att rädda det som 

räddas kan ... Jag har fått rapporten om Sverige, sa Anton. 

-Hmm, sa Alexander. 

-Ska vi vänta till dess att Jurij återkommer? sa Anton. 

-Tycker du att han kan tillföra utredningen något? sa Alexander. 

-Det är möjligt ... men de viktigaste dragen har vi redan ... att vi 

måste försöka hålla stånd mot pressen från KGB ... och NATO ... 

alltså att Sverige inte inlemmas i Nato-blocket ... de strategierna är 

nog ganska klara, sa Anton. 

-Är nu Nato så farligt? sa Alexander. 

-Nja ... naturligtvis inte i nuläget ... men vad händer om vi får en ny 

Hitler i Europa? 

-Då är jag nog inte med i spelet, sa Alexander drömmande. 

-Inte någon av oss men våra barn och barnbarn,


-Och Europas barn och barnbarn, sa Alexander med blicken fäst på 

de snabba molnen. 

Det blåste stormiga vårvindar som torkade upp vattenmassorna på 

gräsmattan och de gamla och svaga träden blåste obarmhärtigt sönder. 

Ringklockorna på husets yttervägg skrällde och Anton gick in 

och tog telefonen. 

-Det är Jurij som ringer. Han måste åka in till sjukhuset med lillpojken. 

Öroninflammation ... Han faxar över sin promemoria ... Har du 

några frågor? sa Anton. 

-Neej då, be att han ringer till sin mor från sjukhuset när han vet 

något om pojkens öronbesvär. Hälsa honom så gott, sa Alexander. 

Medan faxen spottade fram handlingarna drack de en kopp te. Båda 

var trötta på spriten för tillfället. 

-KGB vill ta livet av svenske utrikesministern Sten Andersson, sa 

Anton. 

-Ja ... jag har snappat upp det ... De tänker köra samma variant som 

vi gjorde med Palme. De har en duktig infiltratör inom svenska säkerhetspolisen 

... som ska vända sig till Smålandsgänget och påstå 

att utrikesministern jobbar för KGB och därför måste bort. 

-Känner du till motivet? sa Anton. 

-Jaadå ... det gamla vanliga ... KGB vill ha ytterligare en socialdemokratisk 

martyr så att vänsterblocket tar hem valet i höst ... Om 

högerkrafterna vinner så går Sverige med i Nato. De är inte rädda 

för Gorbatjov. Dessutom är Primakov förbannad på svenske utrikesministern 

för att han inte levererade Palmes mördare till Moskva 

som han lovat. Men vi ger oss inte in i det getingboet eller hur Anton? 

-Nej det får vara nog med dödandet ... från vår sida ... och svenska 

regeringen vet numera om att vi inom GRU låg bakom skottet mot 

Palme ... så det får räcka, sa Anton. 

-Ja det hela är överspelat ... det var Joe Billings som fick uppdraget 

av Reagan att meddela svenska regeringen ... Anna Pavlova ringde 

mig för en timma sedan, sa Alexander. 

-Anna? Hur är det med henne egentligen? Vad händer med henne? 

Sa Anton och rynkade pannan. 

-Hmm familjen Pavlova-Billings går nog in i anonymitetens ljuva 

töcken och Joe går nog tillbaka till den kyrkliga verksamheten, sa 

Alexander. 

-Mormonkyrkan? Hur kan han orka med det? sa Anton smått leen-

94 

de. 

-Han kanske är tvungen. Mormonerna slår en järnring runt familjen 

Billings av säkerhetsskäl och sedan ber de praktiskt taget dygnet 

runt för Annas själ till dess att de får tecken från Himlen att hon är 

förlåten, sa Alexander. 

-Och det här med reinkarnation då? 

-Och Joe Billings? Jahh ... jag talade med Anna om det ... och Joe 

blir nog förlåten av översteprästerna ... eftersom han påstår att reinkarnationen 

är en generell princip och inte omfattar bara Jesus ... 

Det känns väl lockande för översteprästerna att ta reda på om de varit 

något stort i tidigare liv ... Det finns vissa utarbetade tekniker att 

gå ner i själen, sa Alexander. 

-Shirley? Mac Laine? sa Anton. 

-Ja ... just det ... hon har folk ... runt omkring sig som behärskar 

tekniken. 

-Och den här Ronny Andersson då? sa Anton. 

-Anna och Joe och även Ronald Reagan med fru tror att det är han 

som är den reinkarnerade Jesus ... Guds utvalde ... som nu ska upprätta 

tusenårsriket ... men för säkerhets skull har president Reagan 

bjudit in Shirley Mac Laine till Vita Huset för analys av Ronny. 

-Hmm, vad händer nu med oss? sa en bekymrad Anton. 

-Jag tycker att vi lämnar över makten till Sergej Ahromejev, min 

bror. Du och jag upprättar en filosofisk underrättelseavdelning, som 

våra officerare kan kontakta när de inte kan sova om nätterna, sa 

Alexander. 

-Men det innebär ett ökat tryck på Sverige om generalstaben får 

makten är det bra för oss två? 

-GRU tar alltid hand om sitt folk ... vi är nog en starkare organisation 

än vad Frimurarna i väst är ... och sedan får vi väl börja be? sa 

Alexander och skrattade. 

-Be?? Anton reste sig upp skräckslagen. 

-Javisst ... det vi sår får vi skörda ... Palmemordet? sa Alexander 

och log i medlidande mot sin olycksbroder Anton. 

-Vodka? sa Anton och skakade lätt på händerna. 

-Ja två eller tre stycken, sa Alexander och slog på bandspelaren 

med Glenn Millers ”In the Mood”. 

Samtidigt Stockholm 

2


-Jag förstår mig inte på dom, sa Bill Blomquist. 

-Vilka dom? sa Ronny Andersson. 

De båda satt i Bills lilla enrumslägenhet på Kungsholmen i Stockholm 

och de småsöp eller som Bill sa ... nedtrappning. Det var nu 

tredje veckan som Bill söp och han orkade inte vara hos Stefan 

längre. Det blev för deprimerande och dessutom hade Stefan ringt 

efter ett fruntimmer som skötte om alla hans organ. Just då var det 

här Stefans bästa metod att klättra ur fylleriet. Han slutade supa och 

älskade flera timmar om dagen och sedan sov han och så fortsatte 

det i sju dagar till dess att han fick krafter nog att börja simma. Bill 

däremot hade lite svårt att stå ut med kvinnfolk mer än högst en 

kvart. Han räknade med att dricka svagare och svagare alkohol för 

att sedan en morgon ta en antabustablett så att han inte kunde ta en 

droppe. 

-Ja det är för djävligt alltihop, sa Bill och gned sig i pannan samtidigt 

som han funderade på hur mycket han skulle berätta för Ronny. 

-Hur mycket fick du för Palme-mordet egentligen? sa Ronny. 

-Hundratusen amerikanska dollar i tusendollarsedlar, ... femtio före 

och femtio efter skottet, sa Bill och tillade. -Jag gick in till bankkontoret 

nere vid S:t Eriksgatan och växlade in några sedlar då och 

då ... det måste gå att kolla faktiskt om mordutredarna skulle vilja ... 

men alla blev lurade ... vi trodde att den fria världen ville ha bort 

Palme. Det var därför de flesta kommissarier spelade med i mörkläggningen 

... Inte faan kunde vi tro att ryssarna låg bakom, sa Bill. 

-Får jag berätta det här för Gotlands militärkommando ... över telefon? 

sa Ronny. 

-Javisst ... jadå ... det har ingen betydelse alla avlyssnar min telefon 

... och det finns inget att dölja. 

-Säkerhetspolisen då? 

-Dom vet allt och avlyssnar och hjälper mig så gott dom kan ... dom 

är nog mer intresserade av dig Ronny ... Dom vill veta hur du kan 

veta så mycket om allt och alla ... vid rätt tillfälle. 

-Hmm har du tagit upp det här med GUD till SÄPO? sa Ronny. 

-Ja dom både tror och inte tror på sånt ... 

-Ja då slår jag en signal till örlogskapten Valter Pero på Gotlands 

militärkommando? 

-Gör det, sa Bill. -Hälsa så gott! 

Ronny slog numret och sekreteraren svarade. 

-Kerstin Nilson.

96 

-Ja hej det här var Ronny Andersson har du Valter Pero inne? 

-Jadå ett ögonblick så kopplar jag in samtalet ... Han sitter i sammanträde 

men jag ska höra om han kan ta det, sa Kerstin. 

... 

-Valter Pero här ... Tjänare ... Lever du än? 

-Jo men man hoppas ju att någon gång få slippa vara vaksam ... 

slippa se över axeln. 

-Riktigt fri blir du nog aldrig efter äventyret i Köpenhamn, sa Valter. 

-Ske Din vilja, sa Ronny. 

-Ha, ha, ha. Valter skrattade gott. 

-Jo jag är hemma hos den här Bill Blomquist du vet ... 

-Hmm ... 

-Jag skulle berätta en sak som kan var bra för försvaret att veta men 

den här telefonen är nog avlyssnad. 

-Det kan tänkas ... 

-Hmm, sa Ronny och tvekade och lämnade över bollen till Valter. 

-Det är nog avlyssning lite överallt, sa Valter och gav på så sätt 

klartecken till Ronny att fortsätta. 

-Jo Bill berättar här att det var GRU som låg bakom Palme-mordet 

... 

-Jahhhh?? 

-Ja Smålandsgänget fick femtio tusen dollar före och femtio tusen 

dollar efter mordet. 

-Där ser man ..., sa Valter avvaktande. 

-Men det är klart ... det sups en hel del ... och det kan vara fria fantasier 

... 

... 

-Njaaaaaaa ... det verkar stämma, sa en belåten Valter som visste att 

GRU avlyssnade alla samtal på Gotlands militärkommando. 

-Både GRU och pengarna? sa Ronny smått road. 

-Ja det stämmer med våra underrättelser, sa Valter med en direkt 

passning till det avlyssnande GRU. 

-Jadåså ... Livet går vidare ... skål. 

-Skål, sa Valter Pero och skrattade gott. 

3 

-Oj, oj, oj, sa Bill. Han halsade direkt ur vodkaflaskan. -Det blir 

svårt att bryta fyllan den här gången. Oj, oj, oj ... Jag förstår mig


inte på dom. 

-Vad är det som har hänt? sa Ronny bara till hälften uppmärksam 

eftersom han försökte smälta samtalet ... som han nyss hade haft 

med Valter Pero. 

Bill reste sig upp och gick fram till bokhyllan. Han tog fram en 

bok som hette Barbarossa och visade Ronny boken. 

-Barbarossa ... det betyder rödskägg och var Adolf Hitlers täcknamn 

för fälttåget österut under andra världskriget ... invasionen av 

Sovjetunionen. Kriget mot ryssarna ..., sa Ronny och slog upp 

första sidan och på det vita bladet under rubriken stod skrivet för 

hand med bläck ”Vi behöver hjälp”. -Den här boken handlar om 

Hitlers fälttåg ... Operation Barbarossa, sa Ronny. 

-Ja, sa Bill. 

-Var kommer du och jag in i Bilden? 

-Jag förstår mig inte på dom, sa Bill. 

-Dom vilka dom? 

-Dom ... har ju ... barn själva ..., sa Bill och gned sig i pannan ... och 

halsade ur vodkaflaskan ... -Jag hämtade boken i receptionen på 

polishuset ... tillsammans med ett meddelande, sa Bill. 

-Jaha, sa Ronny. 

-Dom är inte kloka. Jag orkar inte bära det här ensam Ronny. 

-För det första Vilka är dom? 

-Polisledningen ... och SÄPO, sa Bill och gned pannan i förtvivlan. 

-Vad vill dom ha hjälp med då? sa Ronny. 

-Sten Andersson. 

-Utrikesministern? 

-Ja han ska skjutas ... precis som Palme. Oj, oj, oj, sa Bill och halsade 

ur vodkaflaskan och gned pannan. 

-Vad ska det vara bra för nu då? 

-Han är förrädare ... och jobbar för ryssarna, säger dom ... på 

SÄPO. 

-Ni blir inte lurade? sa Ronny. 

-Jag vet inte ... Jag skiter i allt ... Jag förstår mig inte på dom ... Jag 

behöver en hora ... eller tio stycken på en gång ... Nu är det bara horor 

som kan hjälpa mig, sa Bill och tog sista skvätten av vodkan. - 

Går du och handlar Ronny? 

-Hur kan de vara så säkra på att han jobbar för ryssarna? Kan det 

inte vara en fälla? 

-Nej ... han har märket på kavajslaget ... en fisk ... han är en av de

98 

tolv ... förrädarna ... det anspelar på tolvan ... Jesus lärjungar ... Jesus 

var född i fiskarnas tecken ... 

-Det låter mystiskt ... men vem ska skjuta den här gången? 

-Stefan! sa Bill. 

-Igen? sa Ronny. 

-Jaa. Det ligger ett paket till honom i receptionen på polishuset ... 

på Kungsholmen ... Det innehåller en automatkarbin med kikarsikte 

... en AK-4 ... med fyrahundra skott. Dom ringer varje dag och frågar 

om Stefan har nyktrat till så att han är stadig på handen. 

-Herre Gud? Vad säger Stefan? 

-Han är redo att göra sin plikt mot fosterlandet, sa Bill och suckade. 

-Oh fy helvete, sa Ronny. -Tar det aldrig slut? 

4 

-Det kommer mer. 

-Mer? Kan det finnas mer? 

-Ja det finns en kriminalpolis som heter Ture Nässén. Han är dessutom 

knarklangare med kanaler in i bottenskiktet ... träsket ... ja ... 

A-laget alltså ... och han har hittat ett lämpligt offer ... som dom ska 

ta ... som gärningsman ... sätta dit för Palme-mordet ... en ensam 

galning. För att lugna ryssarna och svenska folket. 

-En oskyldig? 

-Ja vem bryr sig om en tidigare straffad A-lagare? 

-Det är mord, sa Ronny.- Att sitta i fängelse och veta att man är 

oskyldig måste vara det värsta som kan hända en människa. Så får 

man inte göra. 

-Vem bryr sig om en A-lagare? Han har inget värde, sa Bill. 

-Vet du vad syndabocken heter? 

-Ja ... Christer Pettersson ... vi måste göra så här ... Ronald Reagan 

varnar för världskrig ... om sanningen kommer fram att Gorbatjov 

och Sovjetunionen ligger bakom mordet på Palme ... 

-Reagan kräver väl inte att vi åtalar en oskyldig? Det är inte likt honom, 

sa Ronny. 

-Neej ... Det är nog mera ... vår egen statsminister ... Ingvar Carlsson 

... som kräver det ... Han är livrädd för ryssarna ... och ateist 

dessutom ... du vet hur rädda ateisterna är för den råa styrkan ... 

-Det var mycket på en gång, sa Ronny. 

-Det kan man säga ... och det är skönt att få lätta sitt hjärta ... för en 

utomstående ... resten av Smålandsgänget är som tokiga ... de väd-


rar blod ... och du bör nog passa dig Ronny, sa Bill, suckade och 

gned pannan. 

-Är de ute efter mig? 

-Ja du vet för mycket och regeringen lägger inga fingrar emellan ... 

och inte Sten Andersson heller ... Du är nog ganska ensam ... Vem 

bryr sig om dig? Det är väl bara att gräva en grop i skogen ... och 

slänga över lite kalk ... och granris ... Dom bryr sig nog inte om att 

skotta igen hålet ... så säkra sitter bödlarna i sadeln, sa Bill. 

-Hmm. Du ville att jag skulle gå till butiken och handla? 

-Ja ... du får ta den här checken ... det är betalning för en möbelleverans 

... kom ihåg Ronny att jag inte har samtyckt till att dom avrättar 

dig ... se här är en check på tretusen kronor ... jag orkar inte 

gå ner till möbelfirman och hämta pengar ... där har jag hur mycket 

som helst ... men vad hjälper pengar ... vad hjälper det en människa 

som vinner hela världen ... om hon förlorar sin själ ... som Jesus sa 

... jag vilar lite, sa Bill. 

Ronny gick till bankkontoret. Till samma kontor där Bill växlat in 

tusendollarsedlarna från GRU. Det var inga problem att lösa in 

checken som var utställd in blanco och han skrev dit sitt namn och 

legitimerade sig. Han handlade en kasse med vodka och vitt vin till 

Bill och en likadan kasse åt sig själv ... Han började förstå vad han 

måste göra. 

5 

Det var när han kom tillbaka till lägenheten som fenomenet uppträdde. 

Det var tydligen inte bara SÄPO som avlyssnade Bills telefon. 

Det var också ryssarna och resten av Smålandsgänget inom 

polisen. Nu kände han plötsligt den känslomässiga kylan och 

skräcken komma smygande. Bill Blomquist snarkade högt och han 

skulle sova till dess att spriten gick ur kroppen. Då skulle han behöva 

mer ... och han skulle supa till dess att läget lugnat ner sig eller 

till dess att kroppen sa ifrån. Ronny ställde ner kassen vid Bills huvud 

vid sängen och gick ut i köket och skrev en lapp ... 

Han stängde försiktigt dörren när han lämnade lägenheten och 

kände efter i fickorna ... Jo pengarna var kvar ... 2.600 kronor ... 

Han skulle behöva dom för att fly ... Det fick betraktas som ett lån 

eller skadestånd ... Han hade hjälpt Bill och Stefan att överleva ... 

och nu svävade han själv i livsfara på svenskt territorium ... och han 

skulle inte få hjälp av någon ... möjligen Gud Fader själv. Han gick

100 

genom källaren och smög ut bakvägen och gick sick sack på smågatorna. 

Han drog sig mot Centralstationen ... men när han kom dit 

och skulle gå in för att köpa biljett så kände han ett fruktansvärt 

obehag strömma från vänthallen. Han tvärvände och gick fram till 

en taxi. 

-Vad tar ni för en taxi till Bollnäs i Hälsingland? sa han till chauffören? 

-Vi får enas om ett pris. Ska vi säga 2.000:-? 

-Taget, sa Ronny. 

-Jag ska bara ringa och säga att jag kommer hem lite senare så kör 

vi, sa chauffören. 

-OK, sa Ronny. 

De for E4:an norrut mot Uppsala och efter en mil vände Ronny sig 

om. En vit Saab följde efter men det kunde vara en tillfällighet. 

Sju mil senare bortom Uppsala vände sig Ronny om ... och tyvärr 

100-150 meter bakom låg den vita Saaben. 

-Vi har en bil som förföljer oss ... den vita Saaben, sa Ronny. 

Chauffören kollade hastigt i bakspegeln och ökade farten ... sedan 

sänkte han farten ... och förföljaren gjorde likadant. 

-Du har rätt, sa han. -Vet du vad det är för något? 

-Förmodligen någon av bödlarna i Palme-mordet. Svenska poliser 

... högerextrema. Jag vet för mycket, sa Ronny. 

-Hmm ... ska vi skaka bort dom? 

-Ja det känns bättre så. 

De for in på småvägar och förföljaren hängde på. När de kom till en 

bensinmack så körde taxin in på baksidan av kaféet och där plockade 

han bort taxiskylten och förvandlade bilen till en vanlig personbil 

och sedan körde de lugnt därifrån. Saaben stod kvar och väntade 

på sin taxi. Framme i Bollnäs gick Ronny under jorden en vecka. 

Han gömde sig i en källarlokal och smög försiktigt ut på nätterna 

och köpte mat och dricka. 

6 

Så gick han hem till Marta och satte igång att ringa ... Han måste 

stoppa mordet på Sten Andersson ... utrikesministern. Om han också 

sköts så skulle ryssarna flytta fram sina positioner ytterligare. 

Det fick inte ske ... 

Marta var förstås eld och lågor över hans beteende. Han gav henne 

de pengar han hade kvar och då blev det åtminstone lugnt så att han


kunde ringa fyra samtal. 

Han började med Rikskriminalpolisen. De hade redan filmat Stefan 

Svedbom när han var och simmade. De kände till allt. 

-Rikskriminalen kommissarie Hedemyr? 

-Ja det här är Ronny Andersson. 

-Jaha? Jaahh ... Just det ... nu vet jag vem du är. Vad kan jag göra 

för dig? 

-Det gäller utrikesminister Sten Andersson. Han ska skjutas och 

svävar i livsfara, sa Ronny. 

-Oj då! Vem har sådana illvilliga planer? 

-Smålandsgänget ... samma gäng som sköt Olof Palme. 

-Tack det räcker ... Bra att du ringde! 

Klick 

Så fortsatte han att ringa till Säpojouren och de bandade alla samtal 

med tidsangivelse. När han kom in på att Smålandsgänget hade fått 

uppdraget förmodligen av ryssarna ... ja då lade säkerhetspolisen 

helt enkel på luren. De ville inget veta och framförallt inget diskutera 

och de ville inte träffa honom så att han kunde få berätta detaljerna 

... 

Så ringde han regeringskansliet Rosenbad och fick tala med en 

statssekreterare på utrikesdepartementet ... men när han sa att Smålandsgänget 

skulle skjuta utrikesministern för att de blivit lurade att 

tro att denne jobbade för ryssarna ... då hördes ett klick i luren. 

Sist ringde han den militäre spionchefen Valter Pero på Gotland. 

Ronny var nu riktigt upphetsad när han förstod att det fanns risk för 

att maktetablissemanget hade blivit grundlurade och trodde på fullt 

allvar att utrikesministern var sovjetisk spion och måste skjutas utan 

rättegång. 

-Viola Pero här? 

-Ja det är Ronny Andersson. Jag söker Valter är han hemma? 

-Neej jag vet inte var han är. Han är nog på väg till jobbet ... men 

hade visst något ärende på stan först. Försök på jobbet om några 

timmar, sa Viola. 

Ronny blev orolig. 

-Kan du lämna ett meddelande till honom. Det är bråttom.... 

-Ja det går bra jag ska ta fram papper och penna här ... Varsågod! 

-Mordet på utrikesminister Sten Andersson måste stoppas. Smålandsgänget 

ska skjuta honom. 

-Smålandsgänget? sa Viola.

102 

-Ja det är samma människor som sköt Olof Palme. 

-Jag förstår ... det är antecknat ..., sa Viola. 

Några timmar senare fick han tag på Valter och han hade fått meddelandet 

från sin fru... 

-Jag kanske var lite högröstad och stressad mot din fru, sa Ronny. 

-Ingen fara ... det var bra att du ringde ... det får vara nog med dödandet. 

Det här går inte ... vi ska försöka stoppa det via våra kanaler 

... varmt tack Ronny. 

-Hej då. 

En vecka senare hade massmedia i Sverige ett stort pådrag. Mystiska 

vältränade personer överföll väktarna vid utrikesministerns bostad. 

Men Sten Andersson var inte hemma. Han hade för en vecka 

sedan flugit ur boet. Han var på politisk resa norrut ... hundra mil 

därifrån ... omgiven av tio livvakter ... och han intervjuades av TVnyheterna. 

-Vaktstyrkan vid din bostad har blivit överfallen? sa reporten. 

-Ja jag hörde det, sa han. 

-Vem kan det vara som är ute efter att skada dig? 

-Har ingen aning, sa utrikesministern. 

-Ska du resa hem nu? sa reporten. 

-Näähää, sa utrikesministern. 

-Och varför det då? 

-Jag törs inte, sa utrikesministern och log försiktigt. 

-Vad är det för märke du har på kavajslaget? 

-En fisk. 

-Vad betyder det? 

-Ingenting ... det är bara ett märke, sa utrikesministern. 

Från Stockholmspolisen meddelades att man startat en utredning 

om övergreppet på väktarna vid Sten Andersson villa i Nacka. Det 

fanns dessvärre inga spår ... Bara en doft av ett visst rakvatten. 




Kapitel 39 

Våren 1988. Regeringskansliet Stockholm. 

Statsminister Ingvar Carlsson och hans utrikesminister Sten Andersson 

drabbades av panik. Där var fullt krig inom rättsväsendet 

och inom polisen och Sovjetunionen hade ökat trycket med ubåtskränkningar 

och förtäckta hot om invasion. Nu stod dessutom 

riksdagsvalet för dörren och det bara om något halvår. Oppositionen 

hade vind i seglen och statsministern var trött på makten. Men 

socialisterna fick inte förlora valet för då skulle ryssarna invadera 

landet. Världskriget stod för dörren. Statsministern hade ett brådskande 

möte med sin utrikesminister. 

-Hur gör vi nu med denne Ronny Andersson, sa Ingvar Carlsson. 

-Han måste offras, sa Sten Andersson. 

-En del folk inom både militären och polisen betraktar honom som 

hjälte, sa Ingvar. 

-Kan inte hjälpas. Han måste bort. Sovjetunionen kräver att han 

tystas. Vi har ordnat ett rum på psykkliniken i Sidsjön. Där får han 

en spruta och försvinner in i ett sakta vansinne ... eller något ännu 

bättre ... 

-Jag gillar det inte, sa statsministern. 

-Det är bättre att en man dör för folket än att hela folket förgås, sa 

utrikesministern och drog på munnen. Han kände sig viktig när han 

citerade Bibeln och det var en bok som han naturligtvis inte trodde 

ett dugg på. 

-Jag hörde ett rykte från polisen att det var den här Ronny Andersson 

som slog larm om att du skulle skjutas av några högerextremister. 

Han kanske har räddat livet på dig? sa statsministern. 

-Såna här rykten kan man inte tro på ... Nu gäller det utrikespolitik 

... Det gäller att förhindra ett världskrig ... och vi måste smeka ryssarna 

medhårs i vissa delar, sa utrikesministern. 

-Ja, ja, du får ta hand om det, men officiellt har jag ingen aning om 

saken eller hur? sa statsministern. 

-Nä, nä, det är som vanligt det, sa en hånfullt leende utrikesminister 

och reste sig upp och lämnade rummet. 

Fiendskapen mellan de två socialdemokratiska ledarna poppade upp 

till ytan mellan varven. Detta var ett sådant tillfälle.

104 

Utrikesministern hade fortfarande ett leende på läpparna när han 

kom ut till statsministerns sekretariat men hans leende frös till is, 

när han såg vem som väntade därute för att besöka statsministern. 

-Hej, hej, sa utrikesminister Sten Andersson. 

-Hej, sa förre länspolismästeren Hans Holmér sammanbitet utan att 

dra på munnen. 

Detta var en otäck situation för båda. Hans Holmér hade Smålandsgänget 

i sin ficka och visste naturligtvis att Sten Andersson gick 

ryssarnas ärenden i mångt och mycket ... av diplomatiska skäl som 

det hette. Inom Smålandsgänget viskades det bittert: ”Var det inte 

denne utrikesminister som pussade Arrafat och Castro på munnen? 

Borde inte den här förrädaren vara skjuten?” 

... 

Sten Andersson å sin sida visste att Holmér av inrikespolitiska skäl 

fått foten som chef för Palmeutredningen ... men det var tydligt att 

denne skulle tas in på nytt hos Ingvar Carlsson. Sten hatade statsministerns 

befogenhet att ta in så många medarbetare han ville: 

”Varför Hans Holmér? Denne socialdemokratiske högerextremist! 

Otäckt”. Det gick kalla kårar utefter ryggen på Sten när han såg representanten 

för högerkrafterna inom partiet. Sten visste också att 

hans närmaste man, kabinettsdekreteraren Pierre Schori betraktades 

som en säkerhetsrisk av den högervridna falangen inom Säpo. 

Utrikesministern skulle nu bli tvungen att med diplomati, lirka 

med Sovjetunionen. Ryssarna uppträdde hotfullare än vanligt ... 

men han skulle ge dom denne Ronny Andersson som varken var 

förmögen eller hade några viktiga försänkningar i etablissemanget. 

Varför var denne Ronnys död så viktig för KGB? Sten kanske 

måste sälja ut någon information för att bli värdefull för ryssarna ... 

för att behålla livhanken ... men då skulle han använda tyst diplomati 

som det hette ... 

2 

-Välkommen Hans Holmér ... min trogne bundsförvant ... skönt att 

alltid kunna lita på dig, sa statsministern. 

-Hmm, ja det var ett tag sedan och ska du ha hjälp nu får du betala 

bra. 

-Naturligtvis Hans, naturligtvis ... det vet du ... Hur går det med 

narkotikaspaningen ute i Europa min vän? sa statsministern med 

honungslen röst.


-Till saken Ingvar och skippa skitpratet. Tänker du se till att jag blir 

rentvådd inför allmänheten? Inte? Tro inte att pengar kan räta upp 

min heder. 

-Lugna dig Hans det handlar om världshistoria ... det vet du och i 

Pentagon och Vita Huset står du högt i kurs det vet du också ... När 

det här är klart kan du väl ta en betald tripp till USA ... du kommer 

att bli väl omhändertagen ... Historieforskningen kommer att ge dig 

upprättelse. Världsfreden behöver dina tjänster ännu en gång, sa 

statsministern. 

-Smickrare där. 

-Ja ”smicker söver” som Shakespeare sa. Statsministern drog på 

munnen. 

Plötsligt skrattade båda samtidigt och isen var bruten för öppenhjärtliga 

och förtroliga samtal. 

-Jo du Hans ... du har väl fortfarande bra kontakt med Ebbe Carlsson? 

Han hjälpte ju till att sopa igen spåren i Göteborg när vi åsiktsregistrerade 

den kommunistiska sjukhuspersonalen där, sa Ingvar 

Carlsson. 

-Vi fick för lite betalt av partiet då ... tänker du gottgöra oss nu? 

-Har du bara pengar i huvet i dag? 

-Allt kan köpas för pengar ... utom min heder, sa Holmér och fortsatte: 

-När ska svenska folket få veta att jag tvingades mörklägga Palmemordet 

för att rädda landet? 

-Vi har kniven på strupen ... Om vi så mycket som andas om att 

ryssarna betalade för Palme-mordet så går de in i landet. Då har vi 

inte bara sovjetiska fallskärmssoldater i Stockholm ... utan dessutom 

något ändå värre ... 

-Jaså vad kan vara ändå värre än dessa kommunistiska bödlar då? 

Som hackar ihjäl ynglingar med vassa spadar? Ja jag menar 

Specnazsoldaterna förstås. 

-Atombomber i Mälaren. Vad sägs om det? 

-Har ryssarna grävt ner kärnvapen där? sa Holmér och reste sig upp 

plötsligt mycket nervös och skakad. Han insåg direkt det mycket 

sannolika i vad Ingvar berättade. 

-Sätt dig ner, sa Ingvar. -Och bråka nu inte om din heder ... när vi 

står inför katastrofen ännu en gång. 

-Kom då för helvete till saken! skrek en irriterad Holmér. 

Då skrällde telefonen och det måste vara viktigt. Statsministern ha-

106 

de sagt att han absolut inte fick störas ... möjligen för ett världskrig. 

... 

-Jahh, skrek statsministern ilsket i telefonluren. 

-Det är chefen för spaningsledningen i Palmeutredningen som talar 

... 

-Jaha ... tjänare tjänare. Vad har du på hjärtat då? sa statsministern 

honungslent. 

-Vi har ett huvudspår i mordet. Vi har hittat en A-Lagare och narkoman 

... en missbrukare ... Han heter Christer Pettersson och var i 

närheten av mordplatsen före mordet. Han är straffad sedan tidigare 

och är en perfekt ensam galning. 

-Vad innebär det för vår situation? sa statsministern. 

-Vi måste gå försiktigt och noggrant fram för att kunna knyta ihop 

bitarna. Det vi inte har får vi fabricera om du förstår vad jag menar? 

-Jag förstår vad du menar, sa statsministern. -Hur lång tid behöver 

du i sämsta fall? 

-För ett gripande? 

-Ja naturligtvis ... så att massmedia kan dra på med att nu är det 

äntligen klart ... nu är mordet löst, sa statsministern sammanbitet. 

-6-7 månader och senast strax före årskiftet. 

-Det var lång tid. Då får vi leta bland kurderna så länge, sa statsministern. 

-Ja men det spåret är väl kört i botten ... Det kan bli internationella 

förvecklingar och terroristattentat. En klick åklagare kommer att 

protestera. 

-Jag får vända mig till riksåklagaren då ... Nu har jag inte tid längre, 

sa statsministern och avslutade samtalet. 

Klick. 

... 

Holmér och statsministern betraktade varandra allvarligt. 

-Jo ... eh ... du måste ta upp PKK-spåret i Palmeutredningen, sa 

statsministern med mycket allvarlig och bister min. 

-För att lugna ryssarna? sa Holmér. 

-Just det. Jag har ingen annan kompetent person att vända mig till. 

Du måste hjälpa mig. Det finns krafter inom polisen som vill att vi 

tar fram den riktiga sanningen ... att den här Stefan Svedbom sköt 

och att hela Smålandsgänget blev lurade av GRU, den Sovjetiska 

militära underrättelsetjänsten osv. Många tjänstemän inom SÄPO 

vill att vi tar fram sanningen ... de tycker att vi ska sluta krypa för


ryssarna, sa statsministern. 

-Vad säger Washington? Ronald Reagan. 

-Vi måste tysta ner alltihop. Vi måste ge Gorbatjov chansen att rädda 

ansiktet. Reagan varnar för världskrig, sa statsministern. 

-Hur ska Gorbatjov kunna rädda ansiktet om han ytterst ligger bakom 

mordet på sin socialistiske broder Olof Palme? Det blir väl 

svårt? 

-Nja det finns en plan ... att ge honom fredspriset ... om han låter 

det sovjetiska skräckväldet sakta men säkert luckras upp mot öppenhet 

och demokrati, sa Ingvar Carlsson. 

-Ska man ge Palmes mördare fredspriset? Nu är väl faan lös? 

-Jo man ger honom fredspriset men det är nog så att han kommer 

enbart att ta emot det under förutsättning att västvärlden mörklägger 

sanningen om Palme-mordet ... att all inblandning från Sovjetunionens 

sida mörklägges förstår du väl, sa statsministern leende. 

-”Ur led är tiden” som Shakespeare sa, sa Holmér drömmande och 

såg ut genom fönstret på de grönskande knoppiga träden. Vid horisonten 

skymtade han Mälarens vårvänliga vatten. 

3 

Holmér och Ebbe 

Levande ljus och dämpad belysning. Härligt saftiga stekar och 

dämpad musik. Ett stort matsalsbord i skymningen med bara två 

personer. De skålade i det mjuka rödvinet och åt under tystnad. Den 

homosexuelle Ebbe Carlsson hade rökt en pipa hasch i badrummet 

med fönstret öppet, men det märkte inte Hans Holmér. Denne var 

alldeles för ivrig i sin uppladdning inför stunden när han skulle berätta 

om det sprängstoff som låg i den svenska samhällsutvecklingen 

och han skulle också berätta om det uppdrag han hade fått från 

statsministern. Det var inte småpotatis precis. Åtgärderna som 

skulle vidtagas var dessutom sanktionerade från Vita Huset, ja 

cowboyen Ronald Reagan helt enkelt. Holmér behövde hjälp av 

denne Ebbe Carlsson ... med sitt rörliga intellekt ... och homosexuella 

kontakter ute i hela världen. Ja Ebbe ... som var fjolla ... hade ju 

en vansinnigt bra kontakt med sin medsyster Sverker Åström ... 

ambassadören ... och toppdiplomaten ... Hmm ... tänkte Hans 

Holmér men han sa det inte till Ebbe ... Det är många ryssar som 

har fått doppa lite i stjärten på ambassadören Sverker Åström, men 

de har fått betala dyrt.

108 

Sverker Åström hade klarat av åtskilliga politiska förvecklingar genom 

att lägga upp stjärten. 

Bögmaffian ute i Europa var inte att förakta. Där fanns Judemaffian 

... och Frimurarmaffian ... Kinesiska maffian ... Japanska maffian ... 

Italienska osv. ... men den maffia som hade den största politiska 

makten ... det var den världsliga bögmaffian eftersom den passerade 

genom alla politiska läger. 

De höll ihop och en del framstående medlemmar hade aktier i vaselintillverkningsföretag. 

Ikväll hade Ebbe klätt sig i tajta åtstramande cykelshorts. De framhävde 

visserligen organet fram men framförallt skar de in i hans 

skinkor och framhävde den välformade skåran in till det allra heligaste 

... stjärten. 

Holmér visste från sin tid som chef för säkerhetspolisen att det 

fanns bandupptagningar ... när det gick för Ebbe Carlsson ... under 

det homosexuella samlaget ... och att han då skrek ut sin vällust ... 

ungefär som när det gick för en kvinna ... 

Inom de olika avdelningarna inom säkerhetspolisen hade man slagit 

vad om huruvida Ebbe verkligen hade en clitoris i stjärten eller inte. 

Frågan var ett mysterium för de flesta. 

4 

Hans Holmér var nu inte intresserad av Ebbes stjärt ... trots att 

denne allt som oftast svansade framför honom med sina skinkor i 

inbjudande rörelser. Hans hade mycket tydligt förklarat för Ebbe att 

han föredrog brudar ... men det sista som dör är ju hoppet hade Ebbe 

sorgset förklarat ... 

-Jag har fått en hel del tunga uppdrag från statsministern ... och behöver 

din hjälp ... pengar är inga problem, sa Hans Holmér. 

-Vi tar en konjak i bilioteket så får jag anteckna lite. 

... 

Kom till saken nu, sa Ebbe. 

-Hmm ... Vi måste avlyssna ett antal personer. 

-Avlyssna? Med domstolsbeslut? Har du återinträtt som spaningsledare? 

sa Ebbe. 

-Nej, nej, nej ... det är större än så ... det finns sovjetiska sabotörer 

och spioner inom förvaltningen ... och framför allt inom säkerhetspolisen. 

Plus en annan sak ... som vi måste ta itu med direkt ... den 

viktigaste biten.


-Låt oss ta den viktigaste biten först. 

-Sovjetiska långtradartrafiken på svenska landsbygden, sa hans 

Holmér. 

-Sköter inte SÄPO sånt. 

-Nej ärendet bollas hit och dit inom SÄPO och ingen är tydligen 

ansvarig ... det är här den sovjetiska grindvakten kommer in ... 

-Grindvakt? sa Ebbe. 

-En sån som filtrerar och stoppar informationen. Den militära säkerhetstjänsten 

behöver hjälp. Statsministern har bett mig och dig 

att organisera en styrka av frivilliga med hjälp av en hemlig fond 

pengar från näringslivet. 

-Det låter spännande, sa Ebbe. 

-Och farligt, sa Holmér och svepte resten i konjakskupan. 

-Vi måste väl ha någon dokumentation från regeringen. Det blir 

lättare att jobba då. 

-Naturligtvis ... Vi får fullmakter från Justitieministern och Rikspolischefen, 

sa Holmér. 

-Skriftliga? Från Leijon och Åhmansson? 

-Ja, sa Holmér kort och militäriskt. 

-Då sitter vi säkert i sadeln och det är bara att blåsa på i etthundraåttio 

eller hur? 

-Ja vi måste införskaffa en hel del buggningsutrustning från England. 

Jag har en lista här på vilka personer som ska avlyssnas. 

-Läs upp några stycken, sa Ebbe. 

-Utrikesministern, kabinettssekreteraren och ambassadören och 

toppdiplomaten Sverker Åström som är din bögkompis ... och chefen 

för statsrådsberedningen Lars Dalberg ... det här är förmodligen 

den stalinistiska vänstermaffian i Regeringskansliet. De får betraktas 

som förrädare ... och så har vi ett antal tjänstemän inom säkerhetspolisen 

som misstänks gå ryssarnas ärenden. 

-Är det allt? sa Ebbe smått road. 

-Nej tyvärr det finns en stor grupp inom kriminalkommissariekåren 

som strävar efter att lösa mordet på Palme ... och det måste förhindras. 

-Annars blir vi ockuperade? sa Ebbe. 

-Ja nu trycker ryssarna på. Gorbatjov är desperat. Hans rike spricker 

ganska mycket varje timme. 

-Det kommer att behövas mycket personal. 

-Ja vi får låna militär personal ... officerare ... de måste få vara ano-

110 

nyma ... Vi står mycket nära kriget. Den finns två olika falanger 

inom Röda armén i Sovjetunionen. Den ena gruppen vill gå in i 

Sverige på stubben. Vi vet inte vilken grupp som vinner ... 

-Är det så illa, sa Ebbe och reste sig upp och satte sig ner och slog 

darrande upp en Whisky och svepte den direkt utan att fråga 

Holmér om han också ville ha. 

-Hmm, ja så illa är det. 

-Vem blir vår chef? sa Ebbe. 

-Du och jag är cheferna ... men bakom oss står naturligtvis statsminister 

Ingvar Carlsson. Han är spindeln i nätet som inte kan framträda 

med sina order. Han måste kunna förneka allt om det går fel. 

-Det låter som Ronald Reagan och Iran-Contras-affären, sa Ebbe. 

-Ja ibland måste demokratin få ledigt ... det är för trögt ... i brådskande 

fall. ... Och förresten tänk dig själv om ett folk består av 75% 

dumskallar ... är det då meningen att de ska styra landet? 

-Folk har den ledare de förtjänar. 

-Är inte vi en del av folket? sa Holmér och log. 

-Snarare en del av eliten ... makteliten, sa Ebbe och log tillbaka. 

De två sammansvurna gjorde upp planerna. Det tog hela natten. 

5 

Ronny Andersson la på luren efter det dagliga samtalet med Valter 

Pero på Gotlands militärkommando. Trycket från Sovjetunionen 

hade ökat igen och det berodde på vissa omgrupperingar inom Röda 

arméns generalstab och han förstod att han själv svävade i livsfara. 

Valter och han hade utvecklat ett visst fikonspråk per telefon. När 

denne frågade Ronny ”Lever du än?” så var en uppenbar livsfara i 

antågande. Och när Valter avslutade samtalet med orden ”Ta nu 

riktigt väl vara på dig ...!” ja ... då var det dags att sticka ... varsomhelst 

... att blixtsnabbt röra på sig ... i värsta fall lämna landet. 

Den här dagen gick han ner till biblioteket på förmiddagen. Han 

måste gå igenom dagstidningarna ... men också de militära facktidskrifterna. 

Han visste inte vad han letade efter. Någon form av signal 

... och den kom ... men inte genom skrifterna. 

När han satt där och läste om upptrappningen av ubåtskränkningarna 

så kom en knytnäve in i hjärtat på honom och 

kramade hjärtat stenhårt. Han fick en våldsam hjärtvärk ... och lyfte 

blicken från tidningen. 

En mörkhårig invandrare med buskig mustasch hade satt sig fram-


för honom. Denne man kom inte från orten. Bollnäs var en liten ort. 

Den trettiofemårige mannen bläddrade förstrött i en turkisk tidning. 

Han verkade vara i topptrim och sneglade då och då över axeln mot 

Ronny. Hjärtvärken släppte inte och Ronny vände sig om ... och 

upptäcker till sin fasa att en liknande man sitter bakom honom och 

bläddrar i en arabisk tidning. Ronny reser sig genast och lämnar 

biblioteket. Ute på gatan upphör hjärtvärken omedelbart ... och han 

förstår att det var en signal ... en varning från Himlen ... 

Han går hem och berättar händelsen för Marta ... Det borde han 

inte ha gjort. Hon klarade inte påfrestningarna. Hon hade barnets 

säkerhet att tänka på i första hand. Utgången var given. Nästa dag 

ringde han som vanligt till Gotlands militärkommando. 

-Örlogskapten Valter Pero här? 

-Ja det är Ronny Andersson från Bollnäs. 

-Lever du än? Då måste du ta riktigt väl vara på dig. Lova det! 

-Man borde kanske röra på sig? 

-Du uttrycker dig försiktigt, sa Valter. 

-Man borde kanske lämna landet? sa Ronny. 

-Det skadar inte i det här läget, sa Valter. 

....... 

Runt bostaden patrullerade en gång i timmen nu mörkhåriga invandrare. 

De var inte från orten. 

Marta började få panik. För henne var barnet viktigare än ett eventuellt 

världskrig. Ronny måste bort. 

-Du får kontakta socialförvaltningen så att du får pengar och kan ta 

dig härifrån. Vi får säga att vi ska separera. 

-Den lokala polisen har inte resurser att hjälpa mig, suckade Ronny. 

-Jag tar en taxi hem till mamma och pappa, sa Marta. 

-Ja det är nog inte dig och barnet dom är ute efter men försiktighet 

och gardering skadar inte, sa Ronny knappt hörbart. 

6 

Tjugofyra timmar senare satt Ronny på tåget till Norge. Han var 

nu på flykt igen. Ryggsäck och sovsäck var nu den enda tryggheten. 

”Ske din vilja”, tänkte han om GUD. Han förstod att denne Gud Fader 

var den ende bundsförvant som han kunde vända sig till. Alldeles 

nyss hade han haft familj och bostad och TV och tidningar 

och möjlighet att duscha. För att inte tala om tillgång till telefon. 

Han hade tvingats leva på Marta men nu orkade hon inte längre ...

112 

inte när dessutom mystiska hotfulla människor av främmande nationalitet 

omringade bostaden. 

Han kunde inte ringa polisen ... han visste inte vilket läger inom 

poliskåren som han skulle få kontakt med. NATO-landet Norge var 

nu den enda utvägen. Den människa som Warszawa-pakten ville 

döda ... den människan vill Nato rädda ... Det var knepigt men 

samtidigt logiskt i den här situationen. 

Ronny hade pengar till mat och vin för en vecka och det var så pass 

varmt att han kunde sova ute. När han närmade sig norska gränsen 

kände han en kraftig stötvåg av obehag. Bödlarna väntade därframme 

... Han måste lämna tåget. 

7 

I svenska Charlottenberg nära norska gränsen steg han av tåget 

mot alla odds. Han hade löst biljett till Oslo men vågade inte fortsätta. 

Intuitionen gav honom ordern: Lämna tåget! 

Han gick fram till några lodisar och frågade efter ett systembolag så 

att han kunde lugna nerverna med en flaska vin. Men det var en för 

liten ort. Han skulle bli tvungen att åka fyra mil tillbaka för att få en 

flaska. Då gick han fram till torget och talade med en äldre taxichaufför. 

-Kan man ta sig över gränsen förbi en svensk polisspärr eller dylikt 

därframme? 

-Är du på rymmen? 

-Från vissa poliser och ett antal ryssar ... ja?! 

-Varför det om jag får fråga? 

-Jag vet för mycket om Palmemordet, sa Ronny med ett osäkert leende. 

-Är poliser inblandade? sa Chauffören och stirrade rakt fram som 

om han redan visste svaret. 

-Ja det är dom jag flyr ifrån ... Det kan finnas en patrull vid gränsen, 

sa Ronny. 

-Hoppa in gosse, sa Chauffören som hade silvergrått hår och närmade 

sig pensionsåldern. 

De körde mot gränsen under tystnad. Plötsligt vek chauffören in till 

höger på en liten skogsväg. De for nu väldigt sakta och Ronny fick 

frågan: 

-Så svenska poliser är inbladade? 

-Ja och ryssar, sa Ronny.


-Då är det stort, sa chauffören sammanbitet. -Att det är mörkläggning 

förstår åtminstone halva folket. 

-Det gör dom säkert men dom får inte komma till tals. Rikets säkerhet 

kallas fenomenet. Vart går den här skogsvägen? 

-Vi passerade just gränsen. Vi är i Norge nu. Den här vägen användes 

under andra världskriget för att smuggla flyktingar undan tyskarna. 

-Elegant, sa Ronny. 

-Vi kommer nu till en liten ort ... och där finns ett café med civilklädda 

militärer och polis. Det kalla kriget närmar sig kokpunkten, 

sa chauffören och log. 

-Det kan man inte tro från massmedia. Där talas om perestrojka och 

glasnost och östblockets upplösning, sa Ronny. 

-Kan vara kringgående rörelser som man brukar säga på det militära 

fikonspråket. Sovjet gör nog ett kraftigt försök att ta Skandinavien. 

Det finns rapporter från mina norska taxikollegor. Vi har packat 

väskan hemma, sa den svenske taxichauffören och log. 

När de kom in i den norska byn stannade han bilen på huvudstråket 

och pekade på caféskylten. 

-Gå in där så får du hjälp ... Lycka till. 

-Vad blir jag skyldig? sa Ronny. 

-Jag bjuder, sa Chauffören och log. -Stick iväg nu. Du är säkert redan 

observerad av många. 

Taxin gled försiktigt iväg mot skogsvägen och det neutrala Sverige. 

”Nato-land”, tänkte Ronny och hoppades att få andas ut och vila lite. 

Han ordnade logi för natten och åt en god middag med ett rött 

fylligt vin och betalade med pengar han fått från socialförvaltningen 

i Bollnäs. 

När han vaknade på morgonen fick han en diskret kontakt med 

norsk militär och säkerhetspolis. 

De hjälpte honom till tåget mot Oslo. 

-Du får räkna med att ha en svans ryssar efter dig ... men vi är inte 

långt borta, sa en sergeant och log. 

Ronny kände sig välkommen och han förstod att han plötsligt blivit 

ett lockbete som skulle avslöja Warszawapaktsagenter i Norge. 

Ryssarna följde Ronny och norrmännen följde ryssarna. 

8 

Väl framme i Oslo lämnade han tåget och hoppades smälta in i

114 

folkvimlet. Men det kändes fel på något sätt. Han kände sig väldigt 

orolig och såg sig omkring hela tiden. Där fanns inget märkligt eller 

mystiskt eller hotande. Han gick runt i den centrala järnvägsstationens 

stora vänthall. Han hade en krypande och obehaglig känsla i 

nacken. Han hade känt sig säkrare på tåget. Det fanns ingen synlig 

fara. Kunde det vara inbillning? 

”Förmodligen inbillning”, tänkte han. 

Känslan av obehag släppte inte och om han var iakttagen av någon 

vänlig själ så skulle han inte ha mått så här illa. Kanske hade förföljarna 

satt in sina skickligaste mannar som var omöjliga att urskilja? 

Han stod inte ut och gick fram till en av biljettluckorna och 

köpte biljett till Stavanger, den norska hamnstaden där NATOflottan 

var stationerad. Han ville kolla om beredskapen var hög eller 

om han bara inbillade sig att världskriget var nära. 

Mycket riktigt ... så fort han satt sig på tåget, lutat sig tillbaka och 

tåget rullade ut från Oslo, ja då slutade obehaget. 

Han njöt av färden. Det var i maj månad och våren slog igenom 

med full kraft. Undret skedde igen. Ett grönskande paradis på jorden 

visade sig för vintertrötta nordbor. Vid fyratiden på eftermiddagen 

hade han åkt tåg i tre timmar och då kom obehaget smygande 

igen. Han tog fram kartan. Om en timma skulle han vara framme i 

Kristiansand som var en hamnstad mitt på sydspetsen ... ja på det 

skandinaviska lejonets nos helt enkelt. Då hade han klarat av mer 

än halva vägen till Stavanger. Han tog på sig ytterkläderna och 

packade i ordning ryggsäcken. Han var redo för flykt om det skulle 

behövas ... Han satt och funderade: 

”Varje land här i Norden hade infiltrerats av spioner och agenter 

från östblocket. Kontraspionaget i Norden hade förmodligen kartlagt 

många av dem ... utan att gripa eller förhöra de misstänkta. 

Man lät dem helt enkelt vara och höll dom under uppsikt. På så sätt 

slapp man jobba med att kartlägga nya agenter 

Š ‹ Ÿ - ¬ Ì C> I' 

Õ! Õ 1a =T Gz G· ©B Ìh ûý Ë 

Ý Ý8 + [Ÿ w Ô _ì ï Sê T 

³


%â & †! †$ †S ñ, ñ[ AÄ 

AÇ Aö OÖ 

K ü“ ÿ 

ÿ! ÿP -H \õ ß) 

Iö 

J' 

Y 

mÄ 

£Þ 

¿® 

Å« 

ÑW 

Ñ‰ 

ùö

116 

ô

Final Countdown © 1998 Ronny Amberts. 2.a Boken. Jesu återkomst. 117

118 

i


(@

120 

7½


—

122 

Ã…


Õã

124 

ï


û( 

Ú 

ý 

Ô 

× 

" 

c 

d 

e 

f ýú 

ööööööööôñöôñööö 

ø 

UX( Y( g* 

|* U+ W+ Î+ Ï+ N, O, , , ß- à- 

º. ». @/ A/ „/ …/ ¯ / °/

126 

0 

0 â0 ã0 d1 e1 ï1 õ1 ’2 “2 t3 “3 

4 ¡4 |5 }5 k6 l6 G9 H9 9 É9 7; 

8; W= X= E> G> ? ? P@ Q@ ‘ 

@ ’@ Ó@ Ô@ OA PA öB ÷B *C +C 

hC qC rC C -D VD âE ãE AF B 

F ˆF ‰F G G SG TG (H )H ÓH 

ÔH îI ïI 4J ]K ^K JL \L ûøôøðøûøûøûø 

ûøûøûøûøûøûøûøûøôøûøôøûøûøûøûøôøûøûøðøûøûøûøûøûøûøûøôê 

ôøôøûøûøûøûøûøûøûøûøðäðø 

5 CJ NH 

6 CJ NH 5 CJ 6 CJ CJ CJ N 

H Z\L ]L ÅL ÆL ÜL ïL ˆM ‰M O 

ˆO °O ½O ÷O øO ÅQ ÆQ àQ éQ 

øQ R R R ¾S ¿S ûS üS :T ;T 

|T }T ïT óT U U ÔU ÕU V V 

‡V ˆV ëW ìW éZ êZ ¾] ¿] &a 'a 

Âa !b %b 3b qb rb ¸c ¹c ‰d Šd 

g g Ãg Äg ’i “i úl ?m Um Xm 

¬n -n /o 0o ro so ¥r ¦r /s 0s ·s ¸s 

Ät Åt Hu ou u u wv œv ëw ìw 

x ·x õx


y z z ûøûøôøûøðøôøûøûøôøôøûøûøûøûøûøôøûøûøûøû 

øûøûøûøûøðøðøûøûøûøûøûøûøôøôøûøûøûøûøûøûøûøôøûøôøûøûøô 

øû 5 CJ 6 CJ CJ CJ NH _två stora 

öl. Han betalade direkt med svenska pengar. Det var inga problem. 

På en liten underhållningsscen började en trio göra sig i ordning för 

sång och musik. Sångaren hade gitarr och ställde sig framför mikrofonen. 

Han presenterade bandet. De var från Texas och ute på turné. 

Sångaren som var neger mötte Ronnys blick och log. När han var 

mitt inne i sångnumret såg han på Ronny och medan han fortfarande 

sjöng nickade han mot ett annat håll. Sångaren upprepade proceduren 

tre gånger och Ronny förstod att han måste följa dennes blick 

och det gjorde han. 

De var sex stycken och hade satt sig vid bordet närmast utgången. 

Det var ryssar. Det luktade ryssar lång väg och de talade lågmält 

och allvarligt. De såg inte mot Ronny och denne vände blicken mot 

sångaren och nickade bekräftande och tackande och drack ur det 

första glaset och började på nästa. ”Negern är CIA”, tänkte 

Ronny.”Hur kan jag fortfarande vara så viktig. Det är obegripligt.” 

Warszawapakten fanns överallt ... och hade sällskap av Natogänget. 

10 

Sångaren hade slutat sjunga och Ronny drack ur och gick på toaletten. 

”Hur skulle det här sluta? Räckte det inte med Köpenhamn? 

Varför måste Östblocket till varje pris döda honom? 

Varför var han så viktig?” Han begrep ingenting och såg sig i spegeln 

när han tvättade händerna. 

”Obegripligt”, muttrade han för sig själv och gick ut och satte sig 

vid bordet och lyssnade intressant när bandet och sångaren började 

med nästa låt. 

-I see a bad moon rising, sjöng denne. 

Ronny visste vad det betydde för honom. ”Jag ser ett dåligt tecken i 

skyn ... en illavarslande måne inför natten ... 

Till sin häpnad började sångaren samma procedur som tidigare. 

Han såg på Ronny och nickade mot ryssarnas bord. Ronny hade 

dom i ryggen så han vände sig om. 

De var nu tolv till antalet. De hade fördubblats på fem minuter. 

Ronny reste sig genast upp och gick fram till garderoben och hämtade 

ut ytterrock och ryggsäck. Han ställde sig mitt på golvet och

128 

vinkade farväl till sångaren. Han fick ett blixtrande leende till svar 

av denne. När han lugnt och sansat gick uppför trapporna så visste 

han att ryssarnas tolv par ögon noga följde hans steg. De hade kanske 

räknat med att skjuta honom på puben. Sångaren sjöng fortfarande: 

I see a bad moon rising ... trouble is in your way ...” Jag ser 

dåliga tecken i skyn ... och problemen är på väg,” tänkte Ronny 

översättande. 

Vid sista trappsteget var det slut på friden. Han kastade sig ut till 

vänster och sprang allt vad han orkade upp för backen och in i grönområdet 

och i skydd av detta kröp han upp på bergsknallen och 

gömde sig bland buskarna. Han bör ha använt tio till femton sekunder 

för att försvinna. Hade han klarat sig? Hade någon sett honom? 

Det var tomt på gatan när han stack. Hur många sekunder skulle 

ryssarna ge honom i försprång när han gick uppför trappan? Inte 

mer än tio till femton sekunder. Det förstod han. 

Han kunde ha klarat sig. Han låg i de taggiga buskarna och spanade 

bakåt. Vad skulle han slåss med? Han hade inget vapen ... möjligen 

en gaffel. Han tog fram den och bordskniven. Han skulle bli 

tvungen att slåss med matbesticket om dom kom. Efter tre timmars 

spejande fick han hjälp av mörkret och tog fram den tunna gröna 

presenningen. Innan han kröp ner i sovsäcken fullt påklädd men 

utan skor så ställde han sig på knä, knäppte händerna och bad med 

mjuk röst: 

-Himmelske fader ... du som finns i mig ... och utanför mig ... Jag 

behöver din hjälp ... Vaka över mig i natt ... Jag är din son ... och 

inte ger man väl en son ... en sten ... när han ber om ett bröd? ... 

Ske din vilja ... Amen. 

Han somnade och vaknade i gryningen. 




Kapitel 40 

Ronny Andersson lyckades ta sig till Stavanger utan problem. När 

han steg av tåget kunde han förnimma ett spänt lugn. Det var ändhållplatsen 

för den här delen av järnvägsspåret. Nu fanns bara havet 

framför honom. Alldeles bredvid järnvägsstationen fanns ett café 

med både inne- och uteservering. Klockan var runt elva på förmiddagen 

och caféplatserna var så gott som ockuperade av mörkhåriga 

invandrare. De var förmodligen arbetslösa men politiskt engagerade. 

De flesta satt tysta och ett fåtal samtalade lågmält. 

Ingen av dem tittade åt hans håll och det var väl märkligt eftersom 

han var den ende passageraren som steg av tåget. De borde vara nyfikna 

på nykomlingen och främlingen. Det var olycksbådande att 

ingen vände sig för att betrakta honom. De satt spända och tysta liksom 

för att markera att de inte var intresserade av honom. De kanske 

var trettiofem stycken som bara satt där som hösäckar men de 

verkade ändå vara i trettioårsåldern och vältrimmade. 

När han hade passerat dom kände han att blickarna brände i ryggen 

på honom. Hur skulle han komma därifrån om de spärrade reträtten 

för honom? Det fick bli en senare fråga. Han måste fram till 

fartygen och det var inte många steg han behövde. Efter tre minuter 

såg han radaranläggningarna på fartygen. Han räknade till sjutton 

fartyg och radarskärmarna rörde sig hela tiden långsamt runt runt. 

De olika örlogsflaggorna piskades av den friska vinden. 

Han räknade in USA, England, Västtyskland, Frankrike, Italien, 

Danmark och Norge. Övervägande fartyg var västtyska, brittiska 

och amerikanska. Ett mycket spänt lugn rådde i området när han 

ställde sig vid kajen och beundrade utsikten. Frihetens fartyg ... de 

låg alltså här ... och en del ... framför allt en hel del u-båtar låg ... 

där ute i det skummande havet. 

”Hur kunde det bli så här? Varför ville människor ha ihjäl varandra?” 

tänkte han desperat. 

Till höger om honom låg en telefonkiosk med glasväggar. I den 

stod en färgad amerikan i civila kläder. Han höll telefonluren mot 

örat men han rörde inte på läpparna. En annan färgad amerikan hade 

placerat sig trettio meter till vänster om telefonhytten. Han bara

130 

stod där och såg ut över havet. Han hade också civila dyra kläder 

och i en ljus rock höll han händerna i fickorna. Ibland vände sig 

denne amerikan om och svepte med blicken över invandrargruppen 

vid caféet. 

”Förmodligen den militära säkerhetstjänsten inom Nato”, tänkte 

Ronny och kände sig trygg när han promenerade längst ut till kajen 

närmast havet. Han står där och betraktar den stora amerikanska robotkryssaren 

när dörren från kommandobryggan öppnas och en 

obeväpnad flottist i uniform går nerför bryggan och går i land med 

ett brunt A-4 kuvert. Flottisten går tio meter och går ombord på 

fartyget alldeles bredvid för att lämna kuvertet. 

”En kurir. Kunde dom inte ringa mellan båtarna? Det måste vara 

viktiga meddelanden” tänkte Ronny. 

Spänningen steg i området. Ronny var på helspänn med tentaklerna 

in i skeppen för att känna av situationen. Det var en livsfarlig 

situation och ett spelat lugn och han skulle snart få det bekräftat. 

Han såg att på andra sidan hamnen rakt över örlogsfartygen låg en 

kedja av små barer och att de var öppna. Han ville gå dit och ta sig 

en öl. Ingen rörde en fena någonstans av de människor som fanns i 

området. Fyra amerikaner i civila kläder stod nu utplacerade bakom 

fartygen med trettio meters avstånd till varandra. 

Ingen av dem följde Ronny med blicken när han passerade dom. 

De bara stod där stilla med ögonen vända mot fartygen och havet. 

De liknade statyer som kunde förvandlas till mordredskap när som 

helst. 

Ronny gick in i en bar och ställde ifrån sig ryggsäcken vid bardisken 

och beställde en stor öl. Han läppjade på drickat och vände sig 

sakta om när en färgad amerikan med tidningen The New York Times 

kommer in och sätter sig vid bordet i hörnet närmast dörren. 

Ronny hade fått sin livvakt och ler för sig själv. När han ser i 

barspegeln hur händerna skakar på amerikanen och att hela tidningen 

vibrerar ... så förstår han att det kan smälla när som helst. Ronny 

dricker ur ölen och beställer en till och ett glas whisky. 

”Det gäller att vara kall när helvetet bryter fram”, tänker han lugnt. 

Han betraktar ånyo amerikanens händer och de skakar fortfarande. 

Ronny tar en omgång öl och whisky till. Han sveper det så fort han 

kan. Ingen ryss vågar sig tydligen in i baren. Ronny tar på sig ryggsäcken 

lite lagom i gasen för att gå mot stationen och när han passerar 

amerikanen försöker denne låtsas att han ser in i tidningen ...


men händerna på denne skakar så att det är omöjligt för honom att 

läsa. 

Ronny går bort till järnvägsstationen och passerar de mörkhåriga 

invandrarna. Ingen ser på honom när han går in i byggnaden och löser 

biljett. En halvtimma senare sitter han på tåget mot Oslo och 

han drar en suck av lättnad när han förstår att han var ensam om att 

gå på tåget som sakta rullar ut från perrongen från NATO:s flottbas 

Stavanger. 

2 

Han i c k . 

. . . 

H o l m é r o c h 

s t a t s m i n i s t e r n 

b e t r a k t a d e v a r a n d r a 

a l l v a r l i g t . 

- J o . . . e h . . . d u m å s t e 

t a u p p P K K - s p å r e t i 

P a l m e u t r e d n i n g e n , s a 

s t a t s m i n i s t e r n m e d 

m y c k e t a l l v a r l i g o c h 

b i s t e r m i n . 

- F ö r a t t l u g n a 

r y s s a r n a ? s a H o l m é r . 

- J u s t d e t . J a g h a r 

i n g e n a n n a n k o m p e t e n t 

p e r s o n a t t v ä n d a m i g 

t i l l . D u m å s t e h j ä l p a 

m i g . D e t f i n n s k r a f t e r 

i n o m p o l i s e n s o m v i l l 

a t t v i t a r f r a m d e n 

r i k t i g a s a n n i n g e n . . . 

a t t d e n h ä r S t e f a n 

S v e d b o m s k ö t o c h a t t 

h e l a S m å l a n d s g ä n g e t 

b l e v l u r a d e a v G R U , 

d e n S o v j e t i s k a 

m i l i t ä r a 

u n d e r r ä t t e l s e t j ä n s t e n

132 

o s v . M å n g a t j ä n s t e m ä n 

i n o m S Ä P O v i l l a t t v i 

t a r f r a m s a n n i n g e n . . . 

d e t y c k e r a t t v i s k a 

s l u t a k r y p a f ö r 

r y s s a r n a , s a 

s t a t s m i n i s t e r n . 

- V a d s ä g e r 

W a s h i n g t o n ? R o n a l d 

R e a g a n . 

- V i m å s t e t y s t a n e r 

a l l t i h o p . V i m å s t e g e 

G o r b a t j o v c h a n s e n a t t 

r ä d d a a n s i k t e tn blev för tung att bära.. 

-Välkommen till järngänget, sa en av dom och ville bjuda på en 

vinsup. 

-Nej tack inte nu ... men kanske senare. Jag måste gå till socialjouren 

och tigga en biljett till min födelsestad Norrköping. Jag vill inte 

lukta sprit ... då får jag nobben. Var ligger socialen? sa Ronny. 

Han fick adressen och gick dit. Två timmar senare hade han tågbiljett 

och en matkupong till en restaurant. Socialsekreteraren 

hjälpte honom med förtjusning så att de blev av med honom. De 

ville inte ha fler socialfall som belastade kommunens budget. 

Innan han steg på tåget tog han några vinsupar med järngänget och 

han fick höra hur lycklig han var som kunde åka därifrån. På de 

flesta mindre orter längtade man bort till något. Till vad? Det visste 

man inte. Man längtade bara bort till vad som helst. Vi fyratiden på 

morgonen i vargtimmen steg han av tåget vid Norrköpings Centralstation. 

Det var hans hemstad. Här skulle han väl åtminstone få ro 

för ryssarna. Här skulle han väl ändå känna lite trygghet ... 

Stillheten var förvånande. Fåglarnas sångkör i gryningen gav honom 

hopp om en ny tid, en ny gryning. Ett liv som en Medelsvensson 

i anonymitetens trygga famn. Han mindes Örlogskapten Valter 

Peros ord efter äventyret i Köpenhamn: 

”Riktigt fri kommer du nog aldrig att känna dig mer. Du kommer 

alltid att få leva med ett hot mot din person.” Men det kanske inte 

var det som var det största problemet och det var Stefan Svedbom, 

Olof Palmes mördare som hade antytt det: 

”Den som har varit vid fronten och svävat i livsfara och har över-


levt dödshotet kommer att gå uttråkad resten av livet.” 

Där låg det verkligt stora problemet. Livsfaran blev som en jungfrusil 

för en narkoman. Spänningen blev som narkotika. Man blev beroende 

... 

Stefan Svedbom höll nu på att supa ihjäl sig ... Visst hade mördaren 

samvetskval ... och därför söp han ... men han var också uttråkad. 

”Jag undrar om Stefan blev förbannad för att jag stoppade mordet 

på utrikesminister Sten Andersson?” tänkte Ronny. 

Han promenerade i två timmar ut till Bråviken som var en del av 

Östersjön ... Fredens hav. Hans bror bodde där året runt. Han ville 

inte väcka familjen utan bredde ut presenningen bland buskarna och 

kröp ner i sovsäcken. Det sista han tänkte på var den underbara fågelsången 

och stillheten och att han kände sig trygg. Det var mindre 

än tio meter till vattnet. U-båtslarmen duggade tätt i dom vattnen 

just då. 

Norrköping var en strategisk oljehamn. Här hade han tillbringat 

sin trygga barndom och nu kunde väl inget hända honom. Han 

somnade med ett leende på läpparna. Lyckligt okunnig om den fara 

som hotade. 

4 

Prick 08.00 vaknade han av ett fruktansvärt dån. Det var två spaningsViggen 

som vrålade på låg höjd ut genom Bråviken mot Östersjöns 

internationella vatten. Det var antingen det sedvanliga svepet 

i utbildningssyfte eller ett ubåtslarm. Flottiljen F13 hade fått 

förstärkning nyligen och mycket riktigt så kom två tunga Vertolhelikoptrar 

på låg höjd i svansen på stridsflygplanen ... Tydligen ubåtsjakt 

på gång. 

Folket fick inte veta så mycket i massmedia, men de visste ändå. 

De rapporterade ständigt till myndigheterna om mystiska händelser 

i Bråviken. Främmande grodmän skymtades var och varannan dag. 

Det svenska försvaret jobbade febrilt med att minera inloppet till 

Bråviken. Man monterade ubåtsnät i farleden men de klipptes regelbundet 

sönder av de främmande grodmännen. Det var fullt krig 

under vattnet och Sovjetunionens ledare Gorbatjov eldade de västerländska 

journalisterna med tal om avspänning och demokrati ... 

Ibland försa han sig ... plötsligt sa han bara: 

..”Jag är kommunist och jag vill göra hela världen kommunistiskt 

med Lenins idéer”.

134 

5 

-Hallå där, sa Inge som var hans lillebror. 

-God morgon. Finns det kaffe? sa Ronny. 

-Det är dukat. Är det den store äventyraren som hälsar på? Han log 

sitt pojkaktiga leende. 

-Ja ... 

Han dröjde med svaret. Hur mycket skulle han berätta? Att han varit 

jagad av ryssarna skulle nog ingen tro på. Det låter lite sjukligt. 

Sverige var en demokrati och polisen skyddade medborgarna. Det 

var den allmänna och grundmurade uppfattningen om samhället och 

fanns det några illasinnade ryssar i landet så tog väl SÄPO hand om 

dom? 

Det var nog ingen som riktigt förstod hur illa det var ställt. Hur infiltrerat 

det svenska samhället var av utländska öststatsagenter och 

sabotörer. Från Regeringskansliet hade han hört ett rykte om ett uttalande 

från en tjänsteman på Sovjetunionens ambassad och denne 

lär ha sagt: ”Vi har vänt på varenda tuva i Sverige”. 

-Har du semester? sa Inge. 

-Nja ... både och ... Marta och jag ska nog separera, sa Ronny. 

-Ja se tjejer har du aldrig förstått dig på, skrattade Inge. 

-Gör du det själv? Då får du faktiskt undervisa mig lite. 

-Nej, nej du förstår inte ... det kan jag inte ... men man måste sluta 

med att försöka förstå dom. 

-Vad gör man istället då? 

-Man kapitulerar ... man ger dom vad dom vill ha ... så får man vara 

i fred sedan ... 

-”Ge kejsaren vad kejsaren vill ha”, skrattade Ronny. 

-Frugan är på jobbet hon stack för en timma sedan. 

-Ja. Jag vaknade av stridsflyget och kom i natt ... jag ville inte 

väcka Er. 

-Det kunde du mycket väl ha gjort ... kom nu och drick kaffe, sa 

Inge. -Det är mycket stridsflyg över Bråviken nu ... det har pågått 

hela våren. 

-Övningar? 

-Hoppas det ..., sa Inge. 

6 

Ronny fick en tillfällig fristad hos sin bror Inge och hans fru. De


bodde alltså vid havet och det borde vara en paradisisk tillvaro men 

de stördes dygnet runt av dånande stridsflyg och helikoptrar för 

ubåtsjakt. För något år sedan hade han lagt sin stora kanot här på 

tomten. Det var när han hade avyttrat sitt torpställe på Vikbolandet. 

Kanoten som var en typ av kanadensare kallades Inka 525 och var 

tillverkad av aluminium. Han hade bara placerat den här i avvaktan 

på ett nytt lantställe, trodde han ... men alltför ofta insåg han att en 

serie åtgärder som han vidtagit av rent praktiska skäl ... skulle ingå i 

ett större handlande i ett större perspektiv... så småningom. 

-Du kan låna min cykel om du vill in till stan och hälsa på våran 

mamma, sa Inge. 

-Härligt ... sommaren står för dörren ... och livet leker, sa Ronny. 

Efter en bastant frukost cyklade han iväg i de ljumma vindarna. 

Solskenet och molnen turades om att dominera himlavalvet. Det här 

var verkligen livskvalitet. Den lantliga idyllen omslukade hans sargade 

själ. Han grät inombords och skulle behöva sörja och vila sig 

inför nya strapatser som han visste skulle komma. Men han önskade 

att han skulle få en fristad så länge som möjligt. 

Hade han en egen vilja? Var det en annan kraft i en annan dimension 

som styrde hans steg ... och var det sam f å r 

s ä g a a t t v i s k a 

s e p a r e r a . 

- D e n l o k a l a p o l i s e n 

h a r i n t e r e s u r s e r a t t 

h j ä l p a m i g , s u c k a d e 

R o n n y . 

- J a g t a r e n t a x i h e m 

t i l l m a m m a o c h p a p p a , 

s a M a r t a . 

- J a d e t ä r n o g i n t e 

d i g o c h b a r n e t d o m ä r 

u t e e f t e r m e n 

f ö r s i k t i g h e t o c h 

g a r d e r i n g s k a d a r i n t e , 

s a R o n n y k n a p p t 

h ö r b a r t . 

6 

T j u g o f y r a t i m m a r

136 

s e n a r e s a t t R o n n y p å 

t å g e t t i l l N o r g e . H a n 

v a r n u p å f l y k t i g e n . 

R y g g s ä c k o c h s o v s ä c k 

v a r n u d e n e n d a 

t r y g g h e t e n . S k e d i n 

v i l j a , t ä n k t e h a n o m 

G U D . H a n f ö r s t o d a t t 

d e n n e G u d F a d e r v a r 

d e n e n d e b u n d s f ö r v a n t 

s o m h a n k u n d e v ä n d a 

s i g t i l l . A l l d e l e s n y s s 

h a d e h a n h a f t f a m i l j 

o c h b o s t a d o c h T V o c h 

t i d n i n g a r o c h 

m ö j l i g h e t a t t d u s c h a . 

F ö r a t t i n t e t a l a o m 

t i l l g å n g t i l l t e l e f o n . 

H a n h a d e t v i n g a t s l e v a 

p å M a r t a m e n n u 

o r k a d e h o n i n t e l ä n g r e 

. . . i n t e n ä r d e s s u t o m 

m y s t i s k a h ekonomin att gå ihop. 

-Du hjälper henne väl? sa hon förebrående. 

-Jo, ljög han. -Jag har städat på byggbaracker och ska väl få lön 

snart. Om du vill får du låna mig en hundring. 

-Det måste jag ha tillbaka kom ihåg det! Jag har bara min pension. 

-Ja, ja naturligtvis mamma lilla. Så fort jag får min avlöning så ... 

Trots sorgen som änka var hon vid gott mod. Ja hon var som en 

sångfågel. Hon sjöng operettstycken som en fullfjädrad artist och 

hon sjöng för sig själv eller för den som ville lyssna. Hon trodde på 

ett liv efter detta, men fruktade döden ... som de flesta ... av oss 

människor. 

När han reste sig för att gå, så prackade hon på honom några 

smörgåsar som en mor brukar göra och de höll om varandra till avsked. 

Han sa inget om separationen med Marta ... det skulle tära på 

hennes krafter. Hon ville naturligtvis att han skulle leva ett Svensson-liv 

med fru villa och barn och en ny Volvo ... och det ville han 

ju själv ... men skulle ödet låta honom uppleva denna idyll?


Av hundralappen köpte han en flaska vin. Det skulle räcka för dagen. 

I morgon skulle han göra samma sak. Köpa sig en flaska vin 

och sätta sig på en parkbänk och cykla runt och uppleva sina platser 

från barndomen. 

Nu cyklade han till de olika skolorna han gått på under sin uppväxt 

och till alla möjliga platser som var förknippad med minnen. 

Till slut ställde han cykeln och gick huvudgatan upp och ner. Det 

var tio år sedan han gick så här, trodde han. Han hade rusat genom 

livet i en rasande fart. Gatan hade ändrat karaktär och de små klädesbutikerna 

hade förvandlats till godisbutiker och tobaksaffärer 

och drevs av invandrare med optimistisk framtidstro. 

Han cyklade vidare till olika kyrkor som var öppna för allmänheten 

mitt på dagen. 

Framåt kvällen drog han sig ut mot sin brors villa vid Bråviken. 

Han skulle besöka de resterande kyrkorna i morgon och nu mådde 

han bra och var mätt på upplevelser och intryck. De olika barndomsplatserna 

invaggade honom i en värld av trygghet ... ja han 

upplevde sin trygga barndom på nytt och han kände sig så säker att 

han på kvällen ringde Marta och sa att han var i Norrköping och 

mådde bra. Det borde han inte ha gjort. Han hade glömt en sak i sin 

inbillade trygghet. Martas telefon var avlyssnad och man letade efter 

honom. 

8 

Utvilad for han nästa dag direkt efter frukost in mot Norrköpings 

centrum. Ronny parkerade cykeln utanför spritbutiken och fick sin 

flaska rött vin. Han tog några klunkar på en parkbänk och sparade 

resten till senare. Han for ner till järnvägsstationen och kollade tågtider 

till Bollnäs och Hälsingland och så ringde han Marta igen och 

berättade att han skulle komma om cirka en vecka och att han 

tänkte vara här nere och sitta på biblioteket och läsa och skriva lite. 

Han sa till Marta att han skulle ta fram lite böcker om reinkarnation 

och då svarade hon: 

-Usch! Jag har nog med det här livet. 

-Det kan du nog ha rätt i, sa Ronny. -Men genom att gå över historien 

kan man förstå nuet. 

-Jag förstår att min plånbok är tom och att mina utgifter är konstanta 

och påfrestande, sa Marta. 

-Hmm, sa Ronny.

138 

-Nu måste jag laga mat till vår lille son. Vi får höras senare, sa hon 

vädjande. 

De avslutade samtalet och han blev pinsamt berörd över sin ekonomiska 

situation. Han måste få ordning på sin tillvaro ... på något 

sätt. Han måste hjälpa henne. 

Fyra dagar senare var det söndag och han cyklade in till Folkparken 

där Matteuskyrkan var belägen. Han låste cykeln och ställde den 

bland buskarna. Han hade totalt glömt allt om Sovjetunionen och 

mordlystna svenska poliser. De problemen tillhörde nu historien 

och med förtröstan gick han in i kyrkan för att få vara nära GUD 

och få ledning inför framtiden. 

Det var solsken när han kom ut från kyrkan och när han såg cykeln 

tyckte han att solen speglade sig på gummihandtagen på styret. Han 

låste upp cykeln och la händerna på gummihandtagen. Det brände 

till i handflatorna när kemikalierna gick in i huden och in i blodet. 

Det hela gick mycket snabbt och när hugget i hjärtat satte in så 

tänkte han sin sista tanke: ”KGB!” 

Han ramlade av cykeln in i buskarna och var helt dold för en hjälpande 

hand. Ingen skulle se dödskampen och kunna ringa efter ambulans. 

Han försvann in i medvetslöshet och svävade mellan liv och 

död i tolv timmar. 

Han skakade i hela kroppen när han vaknade upp och befann sig 

fortfarande bland buskarna. Det var midnatt och becksvart runtomkring 

honom. Kyrkklockan slog tolvslaget. Han hade tydligen 

överlevt eller också hade han varit död men fått liv igen. Han visste 

inte. 

9 

Han kröp fram och letade efter cykeln. Den var borta. Stulen...Han 

hade blivit drogad med något ämne som gått in i huden på handflatorna. 

Han hade läst om KGB:s laboratorium som kallades Tolvan 

och när Nikita Chrusjtjov var på studiebesök i Tolvan så hade denne 

haft handskar på sig. Han vågade inte röra vid någonting. Inte 

ens ett dörrhandtag. Nu hade Ronny fått något gift i blodet via 

handflatorna ... men överlevt... inte av egen kraft trodde han. Det 

var nog meningen att hjärtat skulle ha stannat på honom ... Det 

skulle ha kallats hjärtattack ... vid obduceringen ... han hade läst om 

KGB:s metoder. Det var nog därför svenska regeringen levde i sådan 

skräck. Några topptjänstemän i svenska regeringskansliet hade


dött under mystiska omständigheter som officiellt kallades hjärtinfarkt. 

Han kröp sakta ut på gräsmattan och skakade i hela kroppen. Det 

var inte av kyla som han skakade. Det var ljummet i luften av varma 

vindar från Sydeuropa. Det var giftet i kroppen som gjorde att 

han skakade. Han reste sig upp men benen vek sig på honom. Han 

fick krypa en stund till ... så länge det fanns gräsmattor eller mjukt 

underlag. Det frestade på knäna. Han måste hålla sig i det fördolda. 

Det var farligt att bli tagen av polisen för fylleri här i Norrköping. 

Han hade från säker källa fått höra hur A-lagarna skrek om nätterna 

när de fick stryk av vaktpersonalen i arrestlokalerna. Sverige höll på 

att bli en diktatur och den som ytterst styrde landet indirekt med 

skräck var folket i Kreml på andra sidan Östersjön. Han visste att 

KGB hade tagit bort Olof Palmes chefsjurist några månader efter 

mordet på statsministern. 35 år gammal hittades chefsjuristen i sin 

säng en morgon. Han hade dött av en hjärtattack på natten. Dödsfallet 

tystades ner. Ingen fick andas om att det kunde vara mord. 

Skräcken för ryssarna ökade lavinartat i regeringskansliet och inte 

blev det bättre av de sovjetiska u-båtskränkningarna i svenska skärgården. 

Ronny kröp och gick i fyra timmar och han frös så att han trodde 

att han skulle bli tokig. Med hjälp av den yttersta viljeansträngningen 

tog han sig ut på landsbygden och till ett ställe med ladugård. 

Det lyste i köksfönstret och han knackade på: 

-Jaaa! Vem där?! 

-Jag fryser så kan jag få värma mig lite? sa Ronny ynkligt skakande. 

-Försvinn härifrån Gosse. Du får fem sekunder på dig sen ringer jag 

polisen, sa kvinnan med iskall röst. 

Ronny stapplade iväg och kastade sig i ett dike och pustade ut. Det 

var nog farligare vid bebyggelse än han trodde. Plötsligt förlorade 

han medvetandet. Kraftansträngningen att ta sig till diket var för 

stor. Han vaknade av att en uniformerad polis skakade hans axel 

och lyste på honom med ficklampa. 

-Ta inte mig, sa Ronny livrädd för att bli tagen för fylleri och få 

stryk i arresten. Han rabblade upp sitt personnummer. -Jag ska till 

min bror han bor här borta utmed vägen. Han reste sig upp och visade 

att han var stadig på benen. 

Polisen kollade hans identitet över radion och bet ihop käkarna och

140 

såg medlidsamt på Ronny innan han försiktigt lättade på bromsen 

och gled iväg in mot city. 

Ronny skulle klara att komma till Inge på en timma om han hade 

tur. Med de sista krafterna bet han ihop tänderna. 

-Jag måste klara det. Jag är inte färdig med mitt uppdrag på Jorden. 

Han grät och skakade. 

Så småningom kröp han ner i Inges källare och drack av det hemgjorda 

vinet. Hans blodkärl vidgades och värmen i kroppen återvände 

sakta. Han drack direkt ur den stora 15-liters plastdunken ... 

kanske tre liter och sedan kröp han uppför källartrappan upp till 

gäststugan. 

-Tack Himmelske Fader, muttrade han. Han var inte rädd för att dö, 

men inte förrän han hade klarat av sin livsuppgift ... vad det nu 

kunde vara. Han hade en uppgift ... det kände han på sig. Så var det 

bara ... 

Den gudomliga sömnen kom som en befriare ännu en gång. 

10 

-God morgon Ronny. Vi var inne vid åttatiden i morse och kollade 

dig. Du sov djupt och snarkade ... och det är väl normalt ... men det 

där med gammal fylla som kom ut från din andedräkt ... ja det stank 

billigt vin i hela rummet ... och sedan att du sover hela dagen ... mig 

gör det inget ... vi har alla våra kriser ... men min fru vill inte ha ett 

fyllo dreglande på tomten ... grannarna börjar prata ... du vet hur 

folk är, sa Inge. 

-Det här är nog större än alkoholproblem ... men man ser det man 

vill se, sa Ronny. 

-Hmm ... kan hända, sa Inge eftertänksamt och lite skamset. -Var 

har du min cykel? 

-Den står inne i stan. Jag måste in direkt och hämta den, sa Ronny 

och blev klarvaken. 

-Gör det och så kan vi väl grilla lite ikväll. Jag har lite fin whisky vi 

kan dela på. Sen får vi väl ta fram ett nytt fruntimmer åt dig, sa Inge 

småleende. 

Ronny tog bussen in till stan och gick upp till parken vid Matteus 

kyrka. Han letade igenom varenda buske men cykeln var borta. 

”Ske din vilja”, tänkte han. 

Han gick förbi sin mor och hon hade redan förstått att separationen 

med Marta var ett faktum. Han kunde inte återvända till Bollnäs i


vart fall inte nu ... inte så länge han var jagad ... sen fick vi se ... 

-Jag tänker ta kanoten och ge mig ut i skärgården ett tag, jag måste 

röra på mig ... som du förstår, sa Ronny. 

-Det är synd om dig Ronny ... men det kanske är bäst så ... i värsta 

fall blir det skilsmässa mellan Inge och hans fru om du är kvar därute, 

sa hon. 

-Jo jag har sett och hört signalerna men det är nog ingen fara med 

dom ... En gemensam fiende för folk närmare varandra. Just nu är 

jag fienden mot deras äktenskap ... problemen kommer senare när 

de inte har någon fiende, sa Ronny. 

-Så du pratar pojken min, sa hon leende. 

-Ja det är så mycket som händer och det är så stort på något sätt ... 

jag vet inte vad det är ... 

-Du skulle ha behövt din far att prata med, sa hon. 

-Ja alla söner behöver en far ... livet ut, sa han drömmande. 

-Du pratar så gåtfullt ... se här ... ta den här kassen med mat ... det är 

färdiglagad mat nyss uttagen från frysen ... det kommer från din 

syster Margareta ... hon gråter för din skull ... Vad du har ställt till 

det min pojke, sa hon. 

-Intet nytt under solen, sa han för sig själv och kramade om henne. 

De hade ett trevligt grillparty hos Inge och Ronny fick sina whisky 

med förmaningar att ta det lite lugnare med alkoholen och att det 

vore väl trevligare att supa lite socialt med fester i glada vänners 

lag. Ronny fick lova att betala självrisken på cykelförsäkringen nu 

när den var stulen. Han fick också lova sin bror att inte paddla iväg 

med kanoten förrän denne kom hem från jobbet i morgon eftermiddag. 

Ronny lovade att vänta. 

Nästa dag var allt som vanligt. Lugnet var återställt. Ronny hade 

återgått till den sociala fållan med artighet och bestämda måltider 

och lovade att inte småsupa på sidan om. ”Det enda som fattas nu är 

en hög hyreskostnad för en dräglig bostad”, tänkte han om de 

stackars sociala människor som inget hellre önskade än att fritt 

ströva omkring med endast himlen som tak. 

Efter frukosten sa Inge: 

-Lova nu att vänta till dess att vi kommer hem från jobbet klockan 

fyra. 

-Javisst, ja, ja, sa Ronny och ljög sin bror rakt upp i ansiktet ... ty 

för hans del var saken redan klar. Hur skulle han förklara för en socialt 

anpassad människa att han måste lyda sitt inre och sticka så

142 

fort som möjligt och gömma sig ute i havsbandet på de ödsliga skären 

för att överleva. Han skulle betraktas som tokig eftersom ingen 

synlig fiende fanns någonstans. 

Två timmar senare ställde han två 25-liters fulla färskvattendunkar 

i fronten på kanoten som barlast. Han lindade ihop paddlarna med 

isoleringsband så att han fick en enda stor enmanspaddel med ett 

blad i vardera ändan. Han slängde packningen i mitten av kanoten 

och tog av sig skor och strumpor. Sen tog han på sig flytvästen och 

kollade en sista gång att han hade tändstickor med sig i bröstfickan. 

Han hade skrivit ganska mycket i manuskriptet Försvarslotto om 

Palme-mordet och sin flykt till Köpenhamn och hur han räddat livet 

på Stefan Svedbom. Han lindade in de maskinskrivna handlingarna 

i ett antal plastpåsar och hängde dem runt halsen och axeln. Han 

kunde förlora allt om han välte i vattnet men manuskriptet fick han 

inte förlora. 

Barfota med uppkavlade byxben sköt han ut kanoten och hoppade 

i till dånet av två Spaningsviggen som hastade ut i skärgården på 

jakt efter ryska u-båtar. Han paddlade rakt ut mot närmaste ö och 

hade väl kommit tre hundra meter ut alldeles vid sidan av den stora 

farleden när han till sin fasa fem meter till vänster ser de stora 

luftutsläppen från en undervattensfarkost. 

”Förmodligen en sovjetisk mini-u-båt med attackdykare,” tänkte 

han. 

-Det kan inte vara sant, sa han halvhögt och paddlade allt vad han 

orkade bort från de stora luftbubblorna. Han slet med paddeln som 

om det gällde livet och det gjorde det ju faktiskt. Sovjetunionen var 

ett skräckvälde och om KGB misslyckade med att ta livet av Ronny 

så skulle deras ställning som maktredskap helt undermineras ... och 

så fort Ronny var död ... så skulle ordningen vara återställd ... inåt i 

Sovjetunionen och utåt mot omvärlden som bävade för den ryska 

björnen. 




Kapitel 41 

Ronny slog läger på en holme och gömde kanoten. Så fort det blev 

mörkt fortsatte han att paddla. Det var hård motvind med vita gäss 

på Bråvikens svartblå vatten, men det kändes tryggare att färdas på 

natten i skydd av mörkret. I gryningen kom han till färjeläget vid 

Kvarsebo. Det var en campingplats med långgrund sandstrand och 

en inbjudande gräsmatta. Han slog upp det lilla tvåmanstältet som 

inte vägde mer än kanske två kilo. Inte en människa syntes till och 

färjan hade ännu inte börjat gå. Inte ens måsarna hade vaknat. 

Rakt över på andra sidan Bråviken låg vägen mot Östra Husby och 

sedan Kuddby fram till Sunetorpet. Där hade han haft sommarstället 

som han tagit över efter sina föräldrar. De hade hyrt det under 

lång tid, men storbonden ville sälja och det bästa hade naturligtvis 

varit om Ronny hade köpt det för att låta sin mor bo kvar där ... 

men ödet ville annorlunda. 

Han somnade snabbt i det lilla tältet och vaknade till slamret av 

metall mot metall när bryggan fälldes ner och färjan la till på den 

första morgonturen 06.00. Han låg kvar i sovsäcken och njöt av friden. 

Ljudet från vardagslivet från omgivningen var som balsam för 

hans oroliga själ. Folk skötte sina sysslor och ingenting rubbade rutinerna 

... ännu. Det blåste fortfarande hårt vid niotiden när han blev 

sugen på kaffe. Inte vin eller sprit. Rent kaffe. Campingen hade ett 

kafé och Ronny beställde en kopp. Kaféinnehavaren antydde att det 

kostade en mindre slant att tälta på området. Ronny fick panik för 

han hade bara fjorton kronor i fickan. Det skulle inte räcka till avgiften. 

-Jag kom i gryningen, sa Ronny vädjande. 

-Jaahh ... då ... så ... vi får väl hoppa över betalningen den här gången 

då, sa innehavaren vänligt. Det verkade nästan som om denne 

kunde känna den ensamme paddlarens förtvivlan och allvarliga belägenhet. 

Ronny packade ihop efter att ha köpt sig en lokal dagstidning ... 

Norrköpings Tidningar och det var som han trodde ... främmande 

attackdykare hade varit synliga i Bråviken. En fiskare hade till och 

med sett en groddmansklädd man ... åka på någon form av under-

144 

vattensmoped ... Försvarsstaben analyserade vittnesmålen ... men 

bet ihop. Militären teg om den samlade bedömningen. Men Ronny 

visste ... Sovjetunionen var på väg att invadera Sverige ... trots de 

vänliga signalerna från Moskva som helt enkelt måste vara desinformation. 

Vinden hade ökat i styrka. Det var på gränsen till storm men färjorna 

gick fortfarande och fartygsbefälet borde väl veta om det var 

farligt att ge sig ut på sjön ... Han paddlade ut och passerade den 

uppfällda metallbryggan och rundade udden ... en bergsknalle ... 

som hade givit lä. Då fick han den kraftiga vinden rakt i ansiktet. 

Han paddlade och paddlade ... och paddlade allt vad han orkade 

men det hjälpte inte ... Kanoten stod stilla i den hårda vinden. Han 

gick iland och drog upp kanoten på badstranden. Det var ett privat 

område. Nu kom spöregnet som extra krydda på tillvaron. Vädrets 

makter var inte nådiga. Han slet fram den stora presenningen och 

sovsäcken och la sig i lä bakom berget. Det dröjde en timma innan 

han blev upptäckt: 

-Hallå där ... här får ni inte vara det är privat område. Stick härifrån 

... 

-Jag måste få vänta lite ... D t h a n k ä n d e 

s i g t r y g g . D e t v a r 

m i n d r e ä n t i o m e t e r 

t i l l v a t t n e t . U - 

b å t s l a r m e n d u g g a d e 

t ä t t i d o m v a t t n e n 

j u s t d å . 

N o r r k ö p i n g v a r e n 

s t r a t e g i s k o l j e h a m n . 

H ä r h a d e h a n 

t i l l b r i n g a t s i n t r y g g a 

b a r n d o m o c h n u k u n d e 

v ä l i n g e t h ä n d a h o n o m . 

H a n s o m n a d e m e d e t t 

l e e n d e p å l ä p p a r n a . 

L y c k l i g t o k u n n i g o m 

d e n f a r a s o m h o t a d e . 

4 

P r i c k 0 8 . 0 0 v a k n a d e


h a n a v e t t 

f r u k t a n s v ä r t d å n . D e t 

v a r t v å 

s p a n i n g s V i g g e n s o m 

v r å l a d e p å l å g h ö j d u t 

g e n o m B r å v i k e n m o t 

Ö s t e r s j ö n s 

i n t e r n a t i o n e l l a 

v a t t e n . D e t v a r 

a n t i n g e n d e t 

s e d v a n l i g a s v e p e t i 

u t b i l d n i n g s s y f t e e l l e r 

e t t u b å t s l a r m . 

F l o t t i l j e n F 1 3 h a d e 

f å t t f ö r s t ä r k n i n g 

n y l i g e n o c h m y c k e t 

r i k t i g t s å k o m t v å 

t u n g a 

V e r t o l h e l i k o p t r a r p å 

l å g h ö j d i s v a n s e n p å 

s t r i d s f l y g p l a n e n . . . 

T y d l i g e n u b å t s j a k t p å 

g å n g . 

F o l k e t f i c k i n t e v e t a 

s å m y c k e t en. I en vik täckt av lövträd smög han 

iland. Ingen bebyggelse syntes till. Det var en öde ö. På marken 

fanns en blandning av mossa och ljung och han reste aldrig tältet 

utan spände upp presenningen och högg ner några små lövträd som 

fick tjäna som tältstöd. 

2 

Det blev becksvart och han somnade men vaknade vid midnatt av 

ett våldsamt dån. Han fick fram ficklampan och tog sig ut och klättrade 

upp på berget i mörkret och såg ut över infarten till Bråviken. 

När han såg fartygen förstod han att det var på håret som han sluppit 

undan. Två stora statsägda Sovjetiska lastfartyg halvt lastade 

med timmer dånade in mot Norrköpings hamn. De hade en rasande 

fart och innehöll nog inte bara timmer ... Det märkliga var det korta 

avstånd de hade till varandra. Bara femtio meter eller så ... Hela

146 

berggrunden skakade av de två fartygens våldsamt arbetande motorer. 

De hade verkligen bråttom. Men varför? Leverera timmer mitt i 

natten? Naturligtvis inte ... Det var något annat på gång ... 

Han packade ihop, sköt ut kanoten och hade hjälp av ett svagt 

månsken. Han paddlade ut mot de yttersta öde skären och kom till 

en mindre kobbe strax innan den tidiga gryningen satte in ... Midsommaren 

var inte långt borta. Han täckte noga över kanoten med 

lövruskor och gömde sig i flera dygn och åt upp all mat som mest 

bestod av makaroner och potatis. När även färskvattnet tog slut gav 

han sig iväg en natt. Han tappade räkningen på dygnen. 

3 

Han tog sig till Oxelösund. En relativt viktig hamnstad med utskeppning 

av malm och införsel av kol och olja. Han la till vid 

gästbryggan och fyllde på de stora vattendunkarna. Han skulle få 

med sig femtio liter vatten och det skulle räcka en bra bit på vägen. 

Han var noga med att få i sig vatten och salt då han svettades av den 

hårda paddlingen. Turistsäsongen hade börjat och de stora plastkryssarna 

skuggade kanoten till en löjlig liten prick. 

Ronny satte genast igång med att plocka tomburkar och tomflaskor 

och första dagen fick han ihop både till tre kilo potatis och ett 

paket makaroner. Det fick räcka med kolhydrater men protein i 

form av kött eller fisk fick bli en senare fråga. I varje ort fanns det 

lodisar och annat frihetstörstande folk. Han satte sig på en parkbänk 

och drack en folköl som han kostade på sig på slutet, när han tyckte 

att han hade mat så det räckte. Han fick snart sällskap av en annan 

törstig olycksbroder. 

4 

-Jag är ute och paddlar och det finns visst en hel del främmande ubåtar 

i dom här vattnen, sa Ronny. -Jag läser om det i tidningarna. 

-Usch ja, sa mannen som var i trettioårsåldern och arbetslös men 

pigg på det mesta. 

-Har du märkt något härnere? sa Ronny lite försiktigt då han inte 

ville verka för ivrig. 

-Kan man säga, sa mannen och nickade med huvudet. Han tog en 

klunk av ölen och så sa han: -För en vecka sedan tog jag en premiärtur 

med min lilla kabinbåt. Jag kunde inte sova och det var tidigt 

på morgonen och solen hade precis gått upp. Mitt i hamnbas-


sängen här ... Han pekade på en plats 150 meter ut ... -Där stötte jag 

på ett periskop från en u-båt. Det var kanske 25 meter mellan oss ... 

jag slog back och åkte tillbaka och kontaktade polisen. 

-Vad sa polisen? sa Ronny. 

-Jag fick gå hem och tre timmar senare kom en arméhelikopter med 

två officerare och landade nära polishuset. Jag fick gå dit och berättade 

om och om igen och så videofilmades jag medan jag berättade. 

De tog mycket allvarligt på uppgifterna. Jag höll på att göra i 

byxorna när jag såg periskopet, sa den unge mannen. 

-Otäcka saker, sa Ronny och beslöt sig för att ligga över en natt i 

orten för att få ihop till lite billig korv genom att plocka burk och 

tomglas. 

Han drog upp kanoten på landbacken och la sig i den med sovsäcken 

som madrass och svepte presenningen över sig själv och kanoten 

så att han blev dold för omvärlden. 

5 

I gryningen gick han upp för att leta efter guldet ... ja tomflaskorna 

alltså. Han fick ihop två kassar på några timmar ... det skulle bli 

femton kronor ... och fortsatte han så här så skulle han få ihop till en 

öl också. Men vad såg han plötsligt ... stående på marken ... om inte 

en starkölsflaska som var nästan full?! Någon hade tagit en klunk 

och ställt ifrån sig flaskan. Himmel och pannkaka och Gud vare lovad 

... Han tog en stor klunk och fick munnen full med den ljuvliga 

alkoholstarka drycken ... trodde han ... 

-OOOaaaahhhh, skrek han och spottade ut allt. Han spottade och 

fräste i tio minuter. Någon hade pinkat i flaskan. Det var urin han 

hade fått i sig. Gud hade humor. 

6 

Han rusade till gästbryggan där kallvattenkranen fanns och sköljde 

munnen. Sedan satte han sig på bryggan och väntade på att samhället 

skulle vakna. Måsarna skränade som vanligt och väntade på 

att de lokala fiskebåtarna skulle komma in med fångsten. Han 

skulle panta burkar och flaskor klockan nio när de öppnade och sedan 

ta en promenad in i samhället. Han hade faktiskt aldrig varit här 

tidigare. 

Han fick bra med pengar och köpte lite korv att ha med sig på färden 

och en folköl att skölja bort urinsmaken med. Så vandrade han

148 

sakta genom ströget och där låg tomburkar överallt så han tog fram 

en kasse och plockade lite. Det var dumt att lämna kvar burkarna. 

Han behövde vartenda öre. Så kom han till en tätbevuxen park där 

sofforna var dolda för insyn. Kraftiga och täta buskar omslöt varje 

parkbänk och det hade A-laget tydligen noterat för här fanns både 

vin- och brännvinsflaskor. 

Grusgången gjorde en kraftig böj in i tätare vegetationer och där 

låg både gamla madrasser och kläder utspridda bland tidningar och 

kartonger. Han sätter sig på en bänk och öppnar ölen och då ser han 

i en springa i det täta buskaget hur en kostymklädd man kommer 

smygande efter honom. Denne går några steg och stannar upp och 

lyssnar och så går han ytterligare några steg. Han är på väg mot 

Ronny som ser honom hela tiden genom lövverket. Förföljaren 

visste inte att grusgången svängde så kraftigt som den gjorde. Det 

innebar att denne inte kände till orten. Pulsen ökade på Ronny och 

han visste inte vad han skulle göra. 

Vän eller fiende? Förmodligen vän ... en livvakt från SÄPO ... eller 

möjligen en spanare ... från Säpo ... som skulle rapportera om 

vad som hände med den flyende Ronny. Mannen var klädd i mörkblå 

knälång tunn ytterrock, ljusblå skjorta och svarta lågskor. Långbyxorna 

var mörkblå och slipsen svart. Det kunde var den lokala 

säkerhetspolisen som höll ett öga på honom ... Vad skulle hända om 

det var en sovjetisk agent som var där för att skjuta honom ...? Pulsen 

var nu så hög att tinningen höll på att sprängas ... Han stod inte 

ut ... reste sig upp och gick tre meter runt buskarna och ställde sig 

mitt emot den mörkhårige smale och smärte 45-årige mannen och 

såg på honom. Deras blickar möttes för bråkdelen av en sekund och 

när Ronny tyckte att han hörde något prassel bakom sig i buskarna 

och vände sig om för att se om han hade någon i ryggen ... ja då 

försvann mannen framför honom i tomma intet. Ronny sprang efter. 

Han måste se vad det handlade om men mannen var som uppslukad 

av jorden. 

Det här var inte bra ... om nu SÄPO hade hittat honom så var sovjetiska 

agenter inte långt borta. Han gick direkt till kanoten utan att 

gå till affären för att panta burkar. Nu var det bråttom att sticka. 

Han sköt ut kanoten och hoppade i och nervöst paddlade han över 

hamnbassängen där den unge mannen påstod sig ha sett ubåtsperiskopet.


7 

Han paddlade så länge han orkade och han höll sig inomskärs och 

undvek den stora farleden. 

Bland en massa småkobbar slog han läger och täckte över kanoten. 

I vattnen runt omkring honom var det så grunt att man måste ha en 

kanot för att ta sig fram och det borde gälla också för eventuella 

förföljare. Han gjorde upp en eld och kokade potatis och stekte korv 

på campingköket. I skymningen dånade en Vertolhelikopter över 

huvudet på honom. ”U-båtsjakten fortsätter med oförminskade insatser”, 

tänkte han. 

Kriget under vattnet tilltog i styrka ... något som han inte visste ... 

men han kände det på sig. 

Strax före gryningen ... det blev aldrig riktigt mörkt ... och klockan 

var 03.00 smög han iväg i det lugna vattnet. Det var helt stilla på 

vattenytan och man kunde se lätta krusningar då naturen försiktigt 

drog en suck av lättnad över stillheten. Detta bedrägliga lugn var 

ändå välkommet för den flyende paddlaren. 

Mitt på dagen ... ja klockan var ett par minuter i tolv ... så blev han 

tvungen att ta sig ut i farleden för att komma vidare norrut. Det var 

en klarblå himmel med ljumma försiktiga vindar och några nyfikna 

måsar var det enda synliga livet. Inte en människa syntes till och 

inte en båt eller något fartyg ... Det kändes som om farleden var avspärrad 

och det var en avspärrning som Ronny i så fall hade missat. 

Det måste ha varit prick tolv mitt på dagen som det hände. Några 

förvarningar i dagstidningarna hade han inte kunnat se. I Oxelösund 

hade han gått igenom alla tidningar som papperskorgarna försåg 

honom med. Det var inrikes- och utrikesnyheter för tio dagar bakåt 

i tiden. Det fanns inget särskilt i tidningarna. Det var nyhetstorka 

och då brukade som regel saker och ting hända bakom kulisserna. 

Riktigt stilla var det aldrig i den dramatiska världsutvecklingen. 

I det svenska samhällslivet hade han kunnat läsa från tidningarna i 

papperskorgen att Hans Holmér, förre spaningsledaren i Palmemordet, 

åter hade lagt sig i jakten på mördaren. Holmér jagade kurder 

och PKK och han gjorde det som privatperson med stöd av 

fullmakter från Justitieminister Anna-Greta Leijon och Rikspolischefen 

Nils-Erik Åhmansson. Till sin hjälp hade Holmér en annan 

högerextrem socialdemokrat som kallade sig bokförläggare och var 

öppet homosexuell vad nu det spelade för roll i sammanhanget. Han 

hette Ebbe Carlsson och var duktig på telefonavlyssning enligt

150 

journalisterna. 

Denne Ebbe hade direktkontakt med statsministern på heta linjen 

... en telefonförbindelse som gick rakt in till statsministern förbi alla 

spärrar av medarbetare och sekreterare. Nu hade Ebbe Carlssons 

”livvakt” som i själv verket var en förbindelselänk till Smålandsgänget, 

som verkställde mordet på Olof Palme, åkt fast i tullen i 

Helsingborg när han försökte smuggla in olaglig avlyssningsutrustning 

... och då hade denne Ebbe Carlsson ringt upp statsministern 

som befann sig på resa i USA ... 

Vad var det som hände i landet? Hela maktetablissemanget visste 

ju hur mordet hade gått till och varför var det då så viktigt att ha en 

låtsasutredning mot kurderna och PKK. Var den politiska ledningen 

så i klorna på KGB? Den sovjetiska skräckapparaten? Var det en 

våldsam Finlandisering som hade satt igång mot Sverige? De visste 

ju att Stefan Svedbom skjutit med hjälp av Smålandsgänget och 

svenska poliser och att mordet finansierades av ryssarna. 

Ronny visste genom den svenske militäre spionchefen Valter Pero 

att det fanns en stat i staten ... att de folkvalda politikerna hölls 

utanför den militära apparaten ... men här uppträdde ett mycket 

tydligt nytt fenomen på den politiska arenan ... politikerna undanhöll 

sanningen om Palme-mordet för svenska folket ... av rädsla för 

ryssarna ... 

Ronny slutade fundera och vilade med paddeln och han gled tyst 

framåt när smällen kom. 

Den var väntad. Inte av hans medvetna tillvaro. Han kände hur 

vattnet och klipporna höll andan strax före smällen. 

Det var en mycket kraftig detonation under vattnet någonstans. 

Den var betydligt kraftigare än smällen från en sjunkbomb eller en 

fälthaubits. Det fanns inga krigsfartyg synliga i närheten och inte 

heller hördes ljudet från några helikoptrar i u-båtsjakten. Han visste 

genom sina militära kontakter att ryssarna byggt undervattensdepåer 

i den svenska skärgården. Smällen var så kraftig att kanoten vibrerade 

någon sekund och att skjortan på Ronny fladdrade av tryckvågen. 

Det måste vara svenska militära attackdykare som sprängt 

ryssarnas militära undervattensprojekt. Nu var det bara att vänta på 

att död fisk från tryckvågen skulle flyta upp. 

Han paddlade i tre timmar till innan han såg de första döda 

fiskstimmen komma guppande på vattenytan med bukarna vända 

mot Himlen ... ”Det måste ha varit en mycket kraftig laddning ...


Bara man slipper se döda ryska attackdykare komma flytande,” 

tänkte han. 

Kriget under vattnet var verklighet ... och han fann det för gott att 

slå läger för natten. Han ville inte sprängas i bitar och inte heller 

komma i kontakt med myndighetspersoner. Det måste finnas avspärrningar 

någonstans. 

8 

Tre dygn senare tog han sig över den stora fjärden mot Torö. Det 

var ett tufft och otäckt paddlande när man var så långt från land och 

det var fortfarande mycket kallt i vattnet. Från det öppna havet österifrån 

kom stora svallvågor med jämna mellanrum som lyfte upp 

kanoten på stora långa surfingvågor utan vita gäss. Det var skrämmande 

krafter som naturen visade upp. Han klarade av det hela utan 

missöden ... men han fick parera de höga svallvågorna med paddeln 

för att inte kantra. 

Sent på eftermiddagen kom han till vatten som präglades av fritidsbebyggelse 

och folk var ute på sina gräsmattor och kobbar. Till sin 

förvåning stötte han på en gammal bekant som stod och fiskade 

med kastspö på sin strand- och klipptomt just som han paddlade 

förbi. 

-Hallå där ... det är Ronny. 

-Jaha hej ... Ronny?? 

-Ja juristen du vet som delade kontor med din revisor ... vi träffades 

där på kontoret hos henne. 

-Ja nu vet jag ... jaså du är ute och paddlar ... 

-Jag är på flykt undan ryssarna och vissa svenska poliser ... jag vet 

för mycket om Palme-mordet ... jag har skrivit ner hela historien 

här och har ett maskinskrivet manuskript som du kan få läsa om du 

vill ... Du jobbar väl kvar inom filmbranschen? sa Ronny och höll 

upp den röda pärmen med manuskriptet. 

-Ja ... det vore intressant att få läsa. Det pratas så mycket om mordet 

så det läser jag gärna. Är du på väg till Nynäshamn? 

-Ja just det ... jag kan väl ringa dig därifrån så kan vi ta en kaffe där. 

-Ja gör det. Jag står i katalogen ... slå mig en signal så fort du kommer 

fram är du snäll ... 

-Det lovar jag. Hej då, sa Ronny och paddlade vidare. 

”Det var märkligt att stöta ihop med den mannen just nu,” tänkte 

Ronny och mindes en skrift han läst där det stod att det finns inga

152 

tillfälligheter ... Det mesta styrs från en annan dimension. 

9 

Några dygn senare var Ronny i närheten av Nynäshamn och det 

var ganska sent på kvällen. Det hade börjat småregna och han var 

trött och frusen efter tio timmars kanotfärd. I ett vågbrytande skär 

fanns en öppning, en springa. Det blåste kraftigt och han skulle bli 

tvungen att gå ut på öppet vatten för att komma i riktning mot sitt 

mål. Han hade verklig lust att gå rakt mot öppningen i skäret för att 

spara fem eller sex timmar men det var riskabelt enär det var så 

kraftiga och oberäkneliga vågor att han kanske skulle kastas mot 

klipporna och slå sönder sig själv och kanoten mot de vassa klippkanterna. 

Han skulle aldrig orka paddla runt den vanliga vägen det 

kände han nu plötsligt på sig. Var inte Gud med honom kanske? 

Skulle han inte be honom om hjälp nu då? Vad var det annars för 

mening om han inte hade hjälp ovanifrån? 

Som ett svar från ovan tilltog regnet och blåsten i styrka. Han 

skulle inte ha något val och han skulle bli tvungen att ta språnget 

mot den lilla öppningen i klippan men ju närmare han kom desto 

smalare tyckte han springan i berget verkade bli. 

Herre Gud det var fråga om millimetrar i denna hårda blåst med 

dessa höga vågor. Nu stod allt på spel ... han kanske skulle kastas i 

vattnet och krossa skallen. Han tog sats och paddlade allt han orkade 

för att få styrfart genom springan som knappast skulle släppa 

igenom den breda kanoten och han skrek så högt han kunde när han 

i full fart gick in i öppningen: 

-Fader ... SKE DIN VILJA! 

Då skedde undret. En mycket kraftig vattenvåg tog honom och kanoten 

bakifrån och lyfte upp hela ekipaget över klipporna in i lagunen 

där det var nästan vindstilla. Det var ett gudomligt ingripande 

och Ronny smålog för sig själv och muttrade: -Även om jag vandrar 

i ... dödsskuggans dal så är Du där Himmelske Fader. 

Han slog ännu en gång läger och det var det sista på resan. I morgon 

skulle han nå gästhamnen och då öppnade sig nya möjligheter 

med spritbutik och tomburkar och framförallt ett pendeltåg till 

Stockholm ... Och så skulle han ju träffa filmproducenten ... och 

låta honom få läsa vad som hänt och att Stefan skjutit ... 

10


Han band fast kanoten vid gästbryggan när han kom till Nynäshamn 

följande dag. En korpulent kvinna i femtioårsåldern kom 

fram till honom. Hon hade gammalmodiga och lite slitna kläder 

men det var framförallt lågskorna som borde bytas på henne. Hon 

hade kortklippt och spirakt hår som började gråna. Hon kom fram 

till Ronny och småpratade med honom och när hon kände sig trygg 

i hans sällskap så sa hon spontant: 

-Vet du att i natt så drömde jag att Jesus anlände hit till Nynäshamn. 

Ronny förstod på hennes sätt att hon nog var sjukpensionär på 

grund av psykiska r f ö r d i n s k u l l 

. . . V a d d u h a r s t ä l l t 

t i l l d e t m i n p o j k e , s a 

h o n . 

- I n t e t n y t t u n d e r 

s o l e n , s a h a n f ö r s i g 

s j ä l v o c h k r a m a d e o m 

h e n n e . 

D e h a d e e t t t r e v l i g t 

g r i l l p a r t y h o s I n g e 

o c h R o n n y f i c k s i n a 

w h i s k y m e d 

f ö r m a n i n g a r a t t t a d e t 

l i t e l u g n a r e m e d 

a l k o h o l e n o c h a t t d e t 

v o r e v ä l t r e v l i g a r e a t t 

s u p a l i t e s o c i a l t m e d 

f e s t e r i g l a d a v ä n n e r s 

l a g . R o n n y f i c k l o v a 

a t t b e t a l a s j ä l v r i s k e n 

p å c y k e l f ö r s ä k r i n g e n 

n u n ä r d e n v a r s t u l e n . 

H a n f i c k o c k s å l o v a 

s i n b r o r a t t i n t e 

p a d d l a i v ä g m e d 

k a n o t e n f ö r r ä n d e n n e 

k o m h e m f r å n j o b b e t i 

m o r g o n e f t e r m i d d a g . 

R o n n y l o v a d e a t t

154 

v ä n t a . 

N ä s t a d a g v a r a l l t 

s o m v a n l i g t . L u g n e t 

v a r å t e r s t ä l l t . R o n n y 

h a d e å t e r g å t t t i l l d e n 

s o c i a l a f å l l a n m e d 

a r t i g h e t o c h b e s t ä m d a 

m å l t i d e r o c h l o v a d e 

a t t i n t e s m å s u p a p å 

s i d a n o m . D e t e n d a 

s o m f a t t a s n uda på var köttet finns och sedan 

går du direkt på köttet ... DIREKT PÅ KÖTTET SOM ÄR BE- 

LÖNINGEN ... GÅ OCH TA KÖTTET ... Ronny! 


-Eller skriv en bok. Om du skriver en bok så kan det bli en film och 

då får du belöningen den vägen. Men framförallt. Bestäm dig hur 

köttet ser ut och gå sedan och ta det och sedan kan du väl återkomma 

..., sa producenten. 

-Hm ja, tack för hjälpen jag får återkomma till dig men jag vet inte 

hur lång tid det tar, sa Ronny. 

-Det får ta den tid det tar, sa producenten och log och reste sig och 

de tog farväl för den gången ... 

Ronny blev fundersam ... Han hade aldrig haft för avsikt att kräva 

någon belöning. Han var från början inte ute efter att sätta dit Stefan 

eller Bill eller någon annan ... han ville bara inte att man lurar en 

människa att mörda och sedan skjuter man den så kallade mördaren 

utan rättegång ... det var osmakligt ... Ronny skulle aldrig ha lagt 

sig i ... De rättsvårdande myndigheterna skötte ju sånt här ... egentligen 

... Kanske måste han skriva en bok för att tjäna en slant till 

uppehället och reparera skadorna som han åsamkat sin familj. Han 

kanske aldrig skulle kunna ha något vanligt arbete efter detta. Filmproducenten 

hade rätt. Han måste ta reda på hur köttet såg ut just 

för honom och sedan som ett rovdjur gå och ta köttet. 

De var dags att söka upp Bill Blomquist ... den avhoppade polisen 

som organiserat mordet. 

12 

-Tjänare Ronny är du ute och reser, sa Bill med sammanpressade 

läppar och spelande käkmuskler. Han satt bakom skrivbordet i mö-


belkällaren. 

Ronny borde ha sett varningssignalerna i Bills ansikte ... och det 

gjorde han väl men avfärdade vad han såg ... naiv eller godtrogen 

som han var ... han hade ju i själva verket räddat livet på denne Bill 

Blomquist och inte kunde denne väl vara så djävlig att han medverkade 

till att likvidera Ronny som tack för hjälpen? 

-Tjänare, tjänare hur är läget? Något nytt om Palme-mordet? sa 

Ronny leende. 

-Det är kaos överallt. Ryssarna trycker på. En massa folk inom säkerhetsorganen 

har plötsligt avlidit. Du Ronny ... Jag bjuder på 

lunch ... men ska bara ringa ett samtal ... ett hemligt. Kan du vänta 

på gatan så länge? sa Bill småleende med spelad vänlighet. 

Ronny gick upp till gatan ovetande om konspirationen bakom ryggen 

på honom. Några minuter senare kommer Bill upp och säger 

beslutsamt: 

-Vi går till Tennstopet. Jag bjuder ... 

På vägen dit småpratar de. 

-Hur är det med Stefan då? sa Ronny. 

-Det går i vågor. Så fort Rikskriminalen kittlar honom med hot att 

gripa honom så skärper han till sig och börjar träna och får ett leende 

på läpparna. Men när hotet är borta så super han ner sig uttråkad. 

Livet är slut för hans del ... det har ingen mening. 

-Hur är det med dig då? 

-Det är nog nästan likadant med mig, så fort jag hör något från polishuset 

att jag kanske hamnar i bunkern för medverkan till mordet 

så får jag en kick ... och känner mig mer levande på något underligt 

sätt, sa Bill. 

13 

De åt sillbricka och drack snaps. Tre snapsar fick räcka till två stora 

starköl. De blev lagom berusade och Ronny kände inte faran som 

hotade honom när Bill kom tillbaka från toaletten. I själva verket 

hade denne inte varit på toaletten utan ringt till sina kollegor vid 

polisen på VD1 och sagt att paketet var färdigt att hämtas med polispiketen. 

-Hur var det nu med säkerhetsfolket? sa Ronny. 

-Det är framförallt sambandsofficerare mellan Försvarsstaben och 

Säkerhetspolisen som har strukit med ... bilolyckor och hjärtinfarkt 

... omöjligt att spåra gärningsmännen.

156 

-KGB? 

-Ja ... snart ger dom sig på bångstyriga politiker också ... jag har 

hört rykten. KGB kräver att regeringen gör sig av med dig Ronny, 

sa Bill mycket bestämt. 

-Det låter skrämmande, sa Ronny och försökte med ett osäkert leende. 

-Ja det är inget att leka med, sa Bill bistert med lätt skakande händer. 

-Vill du ha en färdknäpp Ronny. Du åker väl tillbaka till Nynäshamn 

nu direkt? 

-Ja tack gärna en stor whisky ... det var länge sedan man drack så 

dyr dricka. 

När de lämnade restauranten stod en polispiketbuss på andra sidan 

gatan och blinkade med helljuset mot Bill. 

14 

-Kollegor? sa Ronny. 

-Ja ... Vi ses Ronny ... Hej då, sa Bill och gick mot firman på S:t 

Eriksplan. 

-Hej så länge, sa Ronny och gick åt motsatt håll, Odengatan neråt 

mot Järnvägsstationen och pendeltåget. 

Han mindes att han kom till parken utmed Sveavägen strax bortom 

Mac Donalds. 

Sen minns han inte mer förrän han vaknade upp i arresten på VD1 

... med blodet rinnande över ögon och öron av ett sår högst upp på 

hjässan. En mörkhårig skäggig uniformerad polis öppnade visitationsluckan 

i ståldörren och gapskrattade åt honom. Tio timmar senare 

satt han på tåget till Nynäshamn. Skakad och skadad men vid 

liv. 

Nästa dag for han tillbaka till Stockholm och sökte upp Bill igen 

och berättade om händelsen för denne. Bill smålog och sa: 

-Dom är som romerska soldater ... som romerska knektar ... brutala 

och effektiva ... 

Ronny som var bakfull och hade huvudvärk fick en hundring av 

Bill och med två flaskor vin gick han ner till parken och tog några 

klunkar av vinet. Han kunde inte i sin vildaste föreställningsvärld 

tro att Bill kunde vara så gemen och falsk ... att denne ringde polisen 

så att de skulle misshandla honom en gång till.. 

Plötsligt på dag nummer två ... så att säga ... när han satt där på 

parkbänken ... så blev det mörkt för honom ... en svart rullgardin ...


drogs ner för ögonen ... när polisens batongslag träffade hjässan på 

honom ... och ännu ... en gång vaknade han upp på VD1 med blödande 

huvud. 

”Romerska knektar,” tänkte han där han låg på britsen i fyllecellen. 

Ännu en gång blir han frisläppt efter tio timmar och sätter sig på 

pendeltåget och när han så småningom lämnar tåget i Västerhaninge 

för byte mot Nynäshamn var det mörkt och öde ute i det fria. Han 

skulle få vänta en halvtimma. 

15 

Ett folktomt och mörklagt tåg står inne på perrongen och det var 

väl taget ur trafik. Ronny tar upp en sten och gallskrikande kastar 

han stenen mot tågfönstret så att det spricker: 

-Jag orkar inte längre, skriker han och kastar en sten till så att ännu 

en fönsterruta går sönder. 

Folk rusar till och ringer efter polisen som kommer inom några minuter 

och hejdar honom med en fråga: 

-Var det du som kastade sten mot tåget? 

-Ja, sa Ronny. 

-Har du legitimation? 

Ronny gav honom identitetskortet. 

-Har du någon adress? 

-Ja, sa Ronny och gav polisen den tillfälliga adressen i Nynäshamn 

hos en polare han träffat därnere. 

-Varför kastade du stenen? 

-Jag vet inte ... jag orkar nog inte mycket längre ... jag råkade lösa 

Palme-mordet och nu har jag ryssar, regeringen och Stockholmspoliser 

efter mig ... Det tar på krafterna. 

-Vet du vem som sköt Olof Palme? sa den uniformerade polismannen. 

-Ja det var Stefan Svedbom som bor på Drottninggatan i Stockholm 

och Smålandsgänget med poliser från Stockholm och de fick betalt 

av ryssarna ... och regeringen vet allt och mörklägger allt. 

-Ja ... tack det räcker ... det där mordet är inte vår avdelning ... som 

tur är ... Ta det nu lugnt och försök att sova några dygn ... och håll 

dig undan ... ett tag ... eller hur ...? 

Polisen gav honom en klapp på axeln. 

Ronny kände sig lättad och något lugnare tog han tåget till Nynäshamn 

och under den närmaste tiden skulle han undvika Bill Blom-

158 

quist. Det skulle emellertid inte hjälpa honom nu när Sverige gick 

mot riksdagsvalet och hökarna i Moskva pressade på mot Sverige. 

Ronny var verkligen illa ute men det begrep han inte. 

Nu hade svenska regeringen anledning att gripa honom för transport 

till psyket men först måste hans fall klättra upp på Rikskriminalnivå. 




Kapitel 42 

Leningrad 

Kaos inom militären 

General Alexander Ahromejev var orolig. Utvecklingen höll på att 

gå honom ur händerna. Han var som vanligt på sin datja. Oron delade 

han med de flesta inom makteliten. Desperata åtgärder vidtogs 

inom hela riket. Folk sköts och s.k. olyckor inträffade. Alexander 

hade ingenting emot att det sovjetiska skräckväldet bröts sönder 

men i så fall borde det ersättas med något annat med hög kvalitet så 

att han och kollegorna fick behålla sina privilegier och själv ville 

han få en värdig ålderdom som farfar och ålderman inom jobbet på 

GRU, den militära underrättelsetjänsten. 

Ungtupparna inom Röda armén var fortfarande ute efter att invadera 

Sverige som de trodde vara lösningen på Sovjetunionens inrikesproblem 

... den kaotiska ... ekonomin. 

Alexander funderade också på sina alltför unga kollegor som 

plötsligt dog i cancer. Det var framförallt magcancer som härjade 

bland grabbarna i 65-årsåldern. Han hade sina egna teorier eftersom 

han läst mycket i biblioteket på sista tiden. Nog hade man ödet att 

tänka på ... men kunde man styra det? Det var faktiskt den intressantaste 

biten av livet. ... Kunde man styra sitt eget öde eller inte? 

Vad hade Jesus sagt? Bekymra Er inte om morgondagen ... Den bär 

sin egen börda ... och det var en annan bit som Alexander funnit intressant 

... och det var en fråga som Jesus ställt: Vilket är störst? Att 

bota sjuka eller att förlåta synder? ... Kopplingen till den frågan 

måste bli: Hänger sjukdom ihop med synder? 

Synder mot vad då? Alexander visste ... Han hade medverkat till 

att ta livet av Olof Palme. 

Helvete också ... från hans inre kom en röst som sa ... Man får inte 

döda. Alexander förstod rent intuitivt att han måste betala priset. En 

kväll hade han somnat med Nya testamentet på bröstet ... dom sista 

raderna ringde i hans bröst strax innan han somnade ... Den som 

dödar med svärd skall själv bli dödad med svärd ... kanske inte i 

detta liv men väl i nästa ... Helvete också tänkte han ... hur skulle 

det sluta när han hade så mycket blod på sina händer?

160 

När han vaknade en morgon så ropade en röst i hans inre: 

”Det du sår får du också skörda!!!” 

Alexander hade blivit så skärrad att han nästa dag ringde en läkare 

och fick lugnande tabletter och ringt sin son Jurij i Stockholm på direkten 

och talat klarspråk mot alla säkerhetsbestämmelser. Han utgick 

från att allt var avlyssnat. GRU avlyssnade ju själva allt ... man 

fick inte ... tala klarspråk ... vad man än gjorde ... men i de här sekunderna 

struntade han i allt. 

2 

När nu Anton Petrov och Sergej Ahromejev dök upp så ville 

Alexander bara supa bort hela problematiken. ”Det får nästa generation 

ta hand om”, tänkte han ... men han kunde samtidigt inte få 

bort den där vissheten att han skulle dö ... och födas igen och då 

tvingas ta ansvar för sina handlingar ...”Man får inte döda”... orden 

ringde i hans huvud när Anton sa: 

-Har vi någon vodka i huset? 

-Jag vill ha kalkon. sa Sergerj. 

-Jag föreslår ett glas champagne inför min förestående begravning, 

sa Alexander. 

-Ska du dö? sa Anton milt leende. 

-Inte ska ... tror jag ... men jag kanske vill? 

-Men för helvete vad är det frågan om? Har nu Sovjetunionen förvandlats 

till ett psykopatrike? Jag föreslår en kombination i detta 

vansinne. Kalkon att äta och vodka att dricka ... Vad säger du lillebror? 

sa Sergej. 

-Jag vill nog gå ett steg längre, sa Alexander. -Tre vodka före och 

champagne till den amerikanska kalkonen. 

Sergej svepte all vodka som fanns i hans väg och sa slutligen till 

sin lillebror som var chef för den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten 

och därför styrde informationen som det passade honom: 

-Alexander nu får du faktiskt skärpa dig! Vad ska vi göra? Sovjetunionen 

faller sönder ... eller hur? 

-Be! sa Alexander milt leende. 

-BE?! ... är du inte riktigt klok ... Vi står på toppen militärt och riket 

brakar ihop på grund av obeslutsamhet, brummade Sergej. 

-Ja det hoppas jag ... och nu får ni förlåta mig ... jag tänker supa mig 

full ..., sa Alexander.


-Vad du behöver är en kula i huvudet, sa Sergej i sin egenskap av 

generalstabschef. 

-Du talar så förståndigt min bror ... men vad är det här riket byggt 

på ... som vi ska försvara ... sand? Om det vore så väl ... Det är 

byggt på skräck och därför kan det inte bestå enligt mitt förmenande 

... eller hur? sa Alexander. 

-Sup dig full Alexander och låt mig och Anton sköta det här ... eller 

hur Anton? 

-Vet du något som jag inte vet Alexander? sa Anton. 

-Ja! sa Alexander. 

-Och vad är det om jag får fråga? sa Sergej. 

-Jesus har återvänt till jorden ... jag har talat med Anna och gjort 

vissa kontroller själv här i Ryssland. Det är ingen tvekan om saken 

... Jesus har återvänt ... Vi kan inget göra längre ... bara be. 

-Men vad är det här för skitprat? sa Sergej. 

Då reste sig Alexander upp i sin fulla längd och skrek rakt ut: 

-Jag är så djävla trött på denna brist på andlighet ... Han blåste ut 

resten av luften som fanns i lungorna. 

-Alexander ..., sa Anton vädjande ... -Sovjetunionen faller sönder ... 

det är du som är ledaren ... inte Gorbatjov ... Ge oss nu en ledning 

är du snäll ... 

-Ok ... Ja jag gör väl det då ... och ni skall veta att jag är redo för 

dom här sekunderna ... Jag har spelat in en video faktiskt ... men för 

er medmänniskor ... ja ... förr i tiden hade jag kallat er ... kamrater 

... men nu ... kallar jag er medmänniskor ... och när vi har kommit 

lite längre så ska jag kalla er ... vänner men det är för tidigt ... jag 

har inte kommit dit Jesus ... hade kommit ... -Vad är det största en 

människa kan göra för sina vänner om inte att ge sitt liv? Alexander 

höjde glaset och log. 

-Vad är detta för djävla skitprat? Sergej öppnade en helliters flaska 

vodka som han höll närmast kroppen som ett spädbarn medan han 

drack glas efter glas. 

3 

Den kvällen gapade och skrek de mot varandra alla tre under rusets 

tröttande dimridåer. I gryningen åt de rökt fläsk och drack 

champagne varvat med rent vatten och vegetabilisk olja. De beslöt 

sig för att analysera läget och fatta en del viktiga beslut oberoende 

av KGB och Gorbatjov. Det var viktigt att GRU överlevde och att

162 

KGB gick under. Gorbatjov var inte att räkna med längre. Han hade 

tappat greppet och sysslade med halvmesyrer. 

-Den som samtidigt jagar två harar skjuter ingen, sa Alexander. -Vi 

måste bestämma oss. Anton du får ge oss en föredragning med redovisningar 

av KGB:s taktik och strategi. 

-I gryningen? sa den bakfulle Anton men tog fram portföljen med 

en tjock bunt av handlingar och kartor. -Det blir någon form av 

historik är det okay? 

-Vad vi behöver är samma sak som trupperna i Afghanistan fick? sa 

Sergej. 

-Och det är? sa Anton fast han redan visste. 

-Amfetamin, sa Sergej Ahromejev. 

-Hur faan ska vi ha det nu? sa Alexander. -Ska vi supa eller knarka 

eller ska vi snacka filosofi eller strategi eller ska vi helt enkelt gå 

till generalstabens fälthoror och knulla? 

-Har inte du familj och är du förresten inte farfar? sa Sergej. 

-Tror du inte att jag kan tillfredsställa ett ungsto fast jag är farfar? 

-Vi är för helvete inte här för att snacka samlag, sa Anton. Vi är här 

för att dricka vodka ... i och för sig ... men samtidigt för att reda ut 

om Sovjetunionen ska begå självmord eller inte ... eller hur? 

-Jaa, ja ..., sa Alexander och Sergej nästan gemensamt. 

-Nå då så ... vad hände nu faktiskt den 4:e april 1988 ... alltså detta 

år? ... Jo vår tidning Pravda ... anklagar västliga radiostationer ... för 

att underblåsa ... oroligheter av nationalistisk karaktär eller hur? sa 

Anton. 

-Ja tänker supa den här dagen och dricka upp allt som finns i huset 

... och jag skiter i allt som rör Sovjetunionen ... och förresten så tog 

Ronald Reagan emot det Svenska Kungahuset den elfte april eller 

hur? sa Alexander. 

-Ja ... visst ... och ... jag ska erkänna att jag jobbade några nätter 

med Gorbatjov som ... ni båda vet ... och därvid rådde honom att ... 

åtminstone tillfälligt ... dra tillbaka trupperna från Afghanistan ... 

åtminstone tillfälligt ... jag menar vi var alla överens om detta eller 

hur? ... Har ni backat nu? ... Om ni nu inte delar ansvaret med mig 

... med vem ska jag då dela det? sa Generalmajor Anton Petrov. 

-Fortsätt och berätta om Genève ... den fjortonde april ... vad hände 

egentligen ... Jag vet ju ... egentligen själv ... och börja nu inte bråka 

om mitt vänsterprassel med den där studentskan ... den natten ... det 

har inte med politik att göra ... Anton du själv är inte Guds bästa


barn ... alltså hur kunde Gorbatjov gå med på reträtten från Afghanistan? 

Ärligt? sa Alexander Ahromejev chefen för den militära underrättelsetjänsten. 

-Hhmm ... Det är ... som du tror ... som flera ... tror ... även Gorbatjov 

... att Jesus har återvänt till Jorden ... Det är fullkomligt vansinnigt 

... och det inser vi alla eller hur? sa Anton Petrov. 

-Inte fan har någon Jesus återvänt till Jorden vad är det för skitprat? 

sa Sergej Ahromejev och fortsatte: -Alexander för helvete. Visa oss 

den där filmen nu ... Är vi fulla? Eller är vi nyktra? ... Alexander du 

snackar en massa skit ... Inte fan finns det någon Jesus ... och inte 

fan har det funnits någon Nä ... Nä ... kamrater. Det handlar om 

ekonomi ... Vi har inte råd att fortsätta kriget eller hur? ... Det kostar 

för mycket å h i m m e l m e d 

l j u m m a f ö r s i k t i g a 

v i n d a r o c h n å g r a 

n y f i k n a m å s a r v a r d e t 

e n d a s y n l i g a l i v e t . 

I n t e e n m ä n n i s k a 

s y n t e s t i l l o c h i n t e e n 

b å t e l l e r n å g o t f a r t y g 

. . . D e t k ä n d e s s o m o m 

f a r l e d e n v a r a v s p ä r r a d 

o c h d e t v a r e n 

a v s p ä r r n i n g s o m R o n n y 

i s å f a l l h a d e m i s s a t . 

D e t m å s t e h a v a r i t 

p r i c k t o l v m i t t p å 

d a g e n s o m d e t h ä n d e . 

N å g r a f ö r v a r n i n g a r i 

d a g s t i d n i n g a r n a h a d e 

h a n i n t e k u n n a t s e . I 

O x e l ö s u n d h a d e h a n 

g å t t i g e n o m a l l a 

t i d n i n g a r s o m 

p a p p e r s k o r g a r n a f ö r s å g 

h o n o m m e d . D e t v a r 

i n r i k e s - o c h 

u t r i k e s n y h e t e r f ö r t i o 

d a g a r b a k å t i t i d e n .

164 

D e t f a n n s i n g e t 

s ä r s k i l t i t i d n i n g a r n a . 

D e t v a r n y h e t s t o r k a 

o c h d å b r u k a d e s o m 

r e g e l s a k e r o c h t i n g 

h ä n d a b a k o m 

k u l i s s e r n a . R i k t i g t 

s t i l l a v a r d e t a l d r i g i 

d e n d r a m a t i s k a 

v ä r l d s u t v e c k l i n g e n . 

I d e t s v e n s k a 

s a m h ä l l s l i v e t h a d e h a n 

k u n n a t sland, suckade Alexander. 

Washington. 

4 

Anna Pavlova-Billings tog av sig de vita högklackade skorna och 

slängde dom i ett hörn i hallen. Hon gick rakt ut i köket och kastade 

paketet på köksbordet. Hon drack ett stort glas vatten. Sommarvärmen 

hade kommit och vätskeförlusten måste ersättas ... Att dricka 

vatten mycket och ofta hade hon fått lära sig i geishautbildningen. 

Hon blåste ut all luft hon hade i lungorna och tog ett djupt andetag. 

Hon greppade paketet och kontrollerade stämpeln från säkerhetsavdelningen 

... ingen fara ... paketet var genomgånget av säkerhetsfolket 

runt presidenten ... Secret Service. 

Det kunde alltså inte innehålla någon bomb eller något gift ... men 

kanske var det något ändå värre ... Det lilla paketet liknade en bok 

inslagen i papper. Ord kan döda ... det visste hon ... men det var 

nog ingen bok ... 

Hon slet febrilt sönder omslagspapperet och fick videokassetten i 

sina händer tillsammans med ett maskinskrivet meddelande. Hon 

läste: Du ser en röd prick ... det är en laserstråle från kikarsiktet på 

automatkarbinen ... du skall resa till Sverige och likvidera denne 

Ronny Andersson. Du får vidare instruktioner. 

Hon gick in i vardagsrummet, slog på videon och stoppade in kassetten 

... och så började filmen ... 

Det var hennes älskade make Joe som gick till bilen när han skulle 

till jobbet ... och kameran hade tagit bilderna bakifrån och till sin 

förskräckelse såg hon ... den röda pricken i övre delen av nacken på


honom ... Laserstrålen från vapnets kikarsikte vilade i nedre delen 

av huvudet. Hon flämtade till ... ingen skulle överleva ett sådant 

skott ... 

I nästa filmsekvens såg hon hur Joe lämnade jobbet och gick fram 

till sin bil och skulle precis öppna dörren och då såg hon den röda 

pricken från lasersiktet och den här gången var den placerad i pannan 

mitt emellan ögonen på honom. I den sista filmsekvensen var 

hon och Joe och tvillingarna ute och söndagspromenerade på väg 

till kyrkan. Anna och Joe stannade och kysstes i smyg hoppades de 

... och då såg Anna till sin fasa att den röda pricken från lasersiktet 

vilade på den vänstra tinningen på Joe’s huvud. Ett skott där så dog 

han på fläcken. 

De sista som visades var några bilder på svensken Ronny Andersson 

och en stor skylt med tryckta bokstäver: KGB värnar om Fosterlandet. 

Så slutade filmen och Anna sprang fram till barskåpet och hällde i 

sig så mycket vodka som hennes darrande händer förmådde. Hälften 

hamnade mellan brösten på henne och det värmde skönt där 

också ... Nu var hon illa ute ... Vem skulle hon kontakta? ... Alexander 

Ahromejev ... chefen för GRU förstås ... men hur ... hon kunde 

inte gå genom de öppna kanalerna ... 

5 

Vita huset 

Anna hade utvecklat en nära relation med presidentens fru Nancy 

och det blev hennes räddning. Bakom ryggen på sin man Joe fick 

hon företräde hos Ronald Reagan och visade honom filmen. 

-Ingen fara Anna. Du gjorde rätt som kom till mig direkt. Jag kopierar 

den här videokassetten och tar med den till din chef general 

Alexander Ahromejev ... det lär vara en trevlig man. Som du vet 

ska jag nu åka till Moskva och få det här nedrustningsavtalet undertecknat. 

Michail Gorbatjov och jag står på något bättre fot med 

varandra idag ... hoppas jag. Jag ska också tala inför studenterna på 

Moskvauniversitetet ... och hoppas få hylla sovjetiska regimkritiker 

och slå ett slag för mänskliga rättigheter. 

-Tack Mr. President ... men bör Joe få veta något ...? sa Anna 

mycket nervös och vred sina händer. 

-Nja vi måste nog informera honom tyvärr ... Det är en mycket intelligent 

och kunnig man ... Anna, sa Reagan och reste sig upp och

166 

log mot henne när han följde henne till dörren. 

6 

Leningrad 

GRU-chefen Alexander Ahromejev grep telefonluren och brummade: 

-Ja ... Alexander här. 

-Det är Michail Gorbatjov! 

-Jaa? 

-Reagan kommer hit för att underteckna INF-avtalet. Han vill träffa 

dig. Du får komma hit. 

-När då? 

-29 maj om två dagar klockan 09.00 på mitt kontor ... passar det? 

-Ja. 

Klick. 

Sergej och Anton betraktade GRU-chefens sammanbitna läppar och 

spelande käkmuskler 

-Det var generalsekreterare Gorbatjov ... USA:s president Ronald 

Reagan kommer ju hit om några dagar ... INF-avtalet som ni vet?! 

-Var det bara därför han ringde? sa Sergej Ahromejev bekymrat. 

-Det var det han sa på telefon men det finns också några andra saker 

som kommer att avhandlas. Jag har snappat upp en hel del om 

KGB:s senaste utspel. Känner du till det Anton? 

-Nja ... jag har inte direkt tillgång till KGB-chefens rum längre ... 

Dom vet ju att jag går dina ärenden numera och ni är ju inte vänner 

precis ... Har du lust att berätta för oss andra två, sa Anton vädjande. 

-KGB-chefen Viktor Primakov planerar att ta livet av den amerikanske 

överste Joe Billings, sa Alexander. 

-Puhh! Det är inte småpotatis precis, sa Anton Petrov. 

-Vad skulle motivet vara? sa Sergej Ahromejev med myndig och 

barsk stämma. Han hade svårt att lägga sina generalsfasoner åt sidan. 

-Det finns möjlighet för Joe Billings att slippa bödlarna men då 

måste hans fru Anna Pavlova-Billings locka den här svenske Ronny 

Andersson in i en fälla och avrätta honom och detta på svenskt territorium, 

sa Alexander bistert. 

-Den här mannen som du påstår vara Jesus, sa Anton Petrov chockat.


-Inte Jesus som har återvänt från Himlen ... utan en reinkarnerad Jesus 

Kristus, sa Alexander mycket allvarligt. -Det är samma själ som 

har gått in i en ny kropp som mystikerna säger. 

-Är det sant då går vi mot domens dag, sa Sergej Ahromejev mycket 

allvarligt ... och fortsatte: -Tänker du visa oss den där filmen nu 

Alexander? 

-Joo ... jag har nog två videokassetter ... som jag vill visa er, sa 

Alexander drömmande. 

-Inte kan vi väl medverka till att ta livet av Guds son? sa Anton 

skärrad. 

-Det bör väl vara i det närmaste omöjligt ... Han ska väl bli ledare 

för hela den här världen enligt skrifterna, sa nu Sergej dämpat och 

skrämd. 

-Jag har analyserat vissa bibelställen i gamla testamentet ... där det 

framskymtar att Jesus-själen är denne Messias som judarna väntar 

på men det får vi ta en annan gång ... Jag har nu äntligen bestämt 

mig för hur vi ska göra ... Vi låter Sovjetunionen upplösas och riktar 

in oss på Ryssland ... som får ta platsen i FN: s säkerhetsråd. Om 

nu Sovjet upplöses så försvinner Gorbatjov och KGB-chefen Primakov. 

Det gäller för oss att placera en hyfsad ledare i toppen för 

Ryssland. 

-Boris Jeltsin? sa Anton. 

-Ja ... och hans spritproblem är överkomliga enligt mitt förmenande 

..., sa Alexander. 

-Hmm, sa Sergej och nickade. 

7 

Alexander slog på videon och visade filmen från Köpenhamns 

centralstation och när de kommer fram till stället där Ronny Andersson 

går fram till sin förmodade bödel och pekar på dennes ögon 

och de tre generalerna ser hudvecken gå ner över bödelns ansikte ... 

ja då utbrister Sergej häpet: 

-Vad sa Ronny till bödeln? 

-GÅ BORT SATAN!! sa Alexander. 

-Det var något som lämnade bödeln ... Han blev helt förändrad till 

utseendet, sa Sergej. 

-Oh fy helvete ... då är det han, sa Anton Petrov. 

-Det är nog ganska säkert. Vi har precis som Pentagon och CIA anlitat 

vissa mystiska medier som kan gå både framåt och bakåt i ti-

168 

den ... Det är han. 

-Vad handlar nästa film om? sa Sergej. 

-Det handlar om KGB-chefen Viktor Primakovs utspel ... när det 

gäller att mörda Överste Joe Billings ... president Ronald Reagans 

personlige säkerhetsexpert och Anna Pavlovas äkta make ..., sa 

Alexander och bytte kassett och slog på densamma och de första 

bilderna på Joe Billings visade sig och man kunde tydligt se den röda 

fläcken i huvudet på Joe där lasersiktet vilade ... När de sista bilderna 

på Ronny Andersson tonade ut så reste sig generalmajor Anton 

Petrov upp och ropade: 

-Sovjetunionen måste omedelbart upplösas och Viktor Primakov 

skjutas ... eller hur kamrater ... 

Anton Petrov rusade ner i spritkällaren och hämtade ytterligare 

dricka. 

När de hällt i sig några glas så sa Alexander: 

-Javisst har du rätt Anton men först måste vi få hit min son Jurij 

från Stockholm eller hur?... Det får du ordna förbi KGB ... Hör du 

det Anton? 

-Ja om fem minuter ... låt nu bara spriten få verka först ..., sa Anton. 

-Sen får vi ta och rädda Anna Pavlova och hennes man Joe Billings 

... vi får spela med i KGB:s spel och köra med judotricks ... vi får 

vara följsamma och sen skjuter vi Primakov ... eller ska vi låta Gorbatjov 

avskeda honom först? sa Alexander drömmande. 

-Var ska vi ha mötet med Joe Billings? sa Sergej. 

-Här på datjan är nog det säkraste stället, sa Alexander. -Om du och 

ditt folk kan garantera säkerheten förstås. Vi måste ju flyga från 

Moskva hit med dina attackhelikoptrar. Och om jag känner Primakov 

rätt så är du den förste han avrättar av oss tre, sa Alexander 

sorgset till sin bror Sergej Ahromejev. 

8 

-Välkommen Överste Billings, sa en varmt leende Alexander 

Ahromejev. 

-Tack General, sa Joe Billings. Han gjorde honnör och tog sedan 

den framsträckta handen i ett varmt och hjärtligt handslag. 

-Jag föreslår att vi lägger bort titlarna så att vi vinner tid, sa Alexander 

bestämt. 

-Accepteras, sa Joe. De talade engelska även om Joe talade hyfsad 

ryska.


-Någonting att dricka? sa Alexander. 

-Gärna en kopp kaffe ... 

-Det blir nog svårt. Vi är ett tedrickande folk ... Men vi ska se vad 

köket har smugit undan ... Jurij går du ut till damerna och kollar? 

-Ja, sa Jurij kort och militäriskt. 

-Ett glas lemonad så länge Joe medan vi väntar på Jurij? 

-Det blir utmärkt Alexander ... Hur lägger vi upp det här mötet 

tycker du? 

-Vi väntar väl på Jurij ... men det är lämpligt att vi ser den videofilm 

på dig och Anna som vi har så att vi talar om samma film. 

Gick resan bra från USA? 

-Alldeles utmärkt. 

-Ja ... jag kanske ... måste göra samma resa ... så småningom. 

-Såå? sa Joe förvånat. -I tjänsten? 

-Nej det blir nog en privat flyktresa till USA ... Ja. ... jag ... och familjen 

och mina närmaste kollegor ... kanske måste hoppa av ... om 

utvecklingen kräver så, sa Alexander mycket allvarlig. -Vi får se ... 

Jag får återkomma ... Nu kommer Jurij. 

-Det var verkligen nyheter, sa Joe förbryllad. -Kan jag yppa detta 

för Reagan? 

-Bara Reagan, sa Alexander och nickade. 

9 

De såg videofilmen där lasersiktets röda prick vilade på Joe Billings 

skalle. De hade sett samma film båda två. 

-Anna är beredd att spela med i spelet, sa Joe ... 

-Men hon är inte beredd att döda Ronny Andersson ? sa Alexander. 

-Verkligen inte, sa Joe Billings och sneglade på Jurij som för att få 

hjälp. 

Jurij tog till orda: 

-Vi får spela med i spelet men ... det får bli en fingerad attack mot 

Ronny Andersson och om denne inte lyckas genomskåda attacken 

... vilket vi tror att han gör ... om han nu är den vi tror ... så får vi 

kidnappa honom och gömma honom ett tag ... och det är väl där vi 

behöver eran hjälp från Nato ... 

Jurij fick ett nickande bifall från sin far Alexander. 

-Vilket vapen kommer KGB att ge henne? sa Joe. 

-En grön smaragdring där hon viker undan pärlan så att en förgiftad 

nål träder fram. Det räcker med en rispa från nålspetsen. Det är me-

170 

nat att Ronny ska vara död på några minuter, sa Alexander. 

-Mordet får absolut inte genomföras, sa Joe. -Dels på grund av Annas 

samvete ... Hon klarar inte att bära på ett mord till ... och dels 

får inte denne Ronny avrättas ... om han nu är den vi tror att han är. 

-Mordet kommer inte att genomföras, sa Alexander. -Vi måste vinna 

tid till dess att det svenska valet är över. Vi har ett förslag här 

som generalmajor Anton Petrov kommer att lägga fram och vi 

kommer att se till att ringen blir utbytt så att den är helt ofarlig och 

för övrigt så kommer vi att ha minst fem man runt henne som skydd 

mot KGB. 

-Och vi från Pentagon kommer att ha det dubbla runt omkring henne 

som du förstår, sa Joe. 

-Det låter bra och vi kommer naturligtvis att fotografera dina gossar, 

sa Alexander och gapskrattade. 

Joe och Jurij föll in i gapskrattet och i fjärran hördes dånet av attackhelikoptrarna 

när generalstabschefen Sergej Ahromejev och 

den politiske experten generalmajor Anton Petrov anlände. De landade 

i varsin helikopter av säkerhetsskäl och omfamnades av Jurij 

och Alexander. Joe höll sig diskret i bakgrunden fast han var huvudpersonen 

i sällskapet den här dagen. 

När pusskalaset var över herrarna emellan utbrast Alexander till sin 

son Jurij: 

-Gå och se till att den kylda vodkan kommer fram till middagsbordet. 

Vi äter om 30 minuter. 

-Ja, ja, sa Jurij nöjd. Han var törstig som en äkta ryss. 

10 

När de två nyanlända generalerna hade hälsat på Joe Billings, sa 

Alexander där de stod i gröngräset omslutna av datjans blomstrande 

trädgård: 

-Du Joe kan väl berätta för oss andra vem ni i Pentagon tror att 

Ronny Andersson är och varför han inte får mördas. 

-Hmm ..., sa Joe ... Vi tror att han är Messias ... men att han ännu 

inte får träda fram enligt order från ... Himmelska makter ... Först 

måste mänskligheten gå mot avgrunden ... Ja ett kärnvapenkrig ... 

alltså ... och det kommer att stoppas av honom med hjälp av gudomliga 

krafter. Och om han nu inte finns på jorden vid det tillfället 

då är vi illa ute allihopa ... Då sprängs jordklotet i luften ... Vi blir 

till stoff i Universum ... och det får inte ske ... det rubbar balansen i


solsystemet ... och följaktligen i hela Universum. 

-Måste vi gå mot avgrunden? sa Sergej Ahromejev. 

-Ja tyvärr Jesus säger det själv i nya testamentet ... Vid den tiden 

kommer ni att önska er en enda av människosonens dagar ... På ett 

annat ställe någonstans står det att människorna ska gömma sig i 

grottor och de skall vara så pinade och förtvivlade att de ska söka 

döden ... för att få slut på lidandet ... de ska söka döden men inte 

finna den. 

-Hur börjar helvetet? sa Anton Petrov. 

-En kinesisk Maffia kommer att framträda när nu Kina har vaknat ... 

De vill vara med och konsumera ... De vill ha olja och bensin till sina 

bilar ... och vi vet ju var 2/3 av världens oljereserver finns? 

-Mellanöstern? sa Sergej. 

-Javisst, sa Alexander 

-Och det blir den kinesiska maffian som driver fram kärnvapenkriget, 

de drar igång ett krig för att kapa åt sig oljereserverna allt enligt 

skrifterna, sa Joe Billings. 

-Harmagedon, sa Anton. 

-Hmm, sa Joe. -Men först kommer ett annat mindre krig där Gog 

som kan vara Ryssland skall gå mot sin undergång ... men ni är inte 

ensamma ... USA går mot sin undergång genom naturkatastrofer ... 

vi stal ju landet från indianerna som du vet ... 

-Finns det inget vi kan göra? sa Sergej. 

-Be och lyssna på vårt samvete, sa Joe ödmjukt prövande på de hårda 

generalerna. 

-Du talar som en president för ett mäktigt folk, sa Alexander och 

log mot Joe. 

-Det är flera som säger det, sa Joe och gapskrattade. 

De andra föll in i gapskrattet och så ropade Jurij att vodkan var serverad 

i anslutning till middagsbordet. 

De skålade och alla svepte några glas utan att blinka ... utom Joe ... 

han grinade lite illa. 

-Vi måste nog gå med i NATO ... men först måste vi ta bort 

kräftsvulsten KGB ur det ryska blodet ..., mullrade Sergej till Joe. 

-Det ska jag framföra till Ronald Reagan. 

De åt och drack och hade trevligt. Gemytligt småpratande om trivialiteter 

och de kände vänskap. Det kalla kriget var över för deras 

del. Nu var det bara dödsryckningar kvar hos de bokstavstrogna fanatikerna 

som fanns inom KGB-lägret och bland de ryska politiker-

172 

na. 

Det var Anton Petrov som tog till orda: 

-Joe du vet väl att bolsjeviker betyder majoritetsfolket? 

-Nej det visste jag inte. 

-Jo då när Lenin insåg att hans partifalang skulle bli i minoritet 

inom den ryska riksdagen så gjorde han ett väpnat uppror och 

struntade fullständigt i parlamentariska regler. Han tog makten med 

våld eftersom han blev ledare för ett minoritetsparti ... men han 

kallade sig bolsjevik ... majoritetsanhängare, sa Anton. 

-Så systemet blev fel från början ? sa Joe. 

-Javisst ... och nu måste det försvinna ... men vi måste neutralisera 

KGB och Gorbatjov. 

-Hur då om jag får fråga? 

-Vi måste ha eran hjälp ..., sa Anton och såg på sina kollegor som 

nickade att han skulle fortsätta. 

-Jag är idel öra. 

-Socialdemokraterna i Sverige måste få vinna valet med ... låt oss 

säga bara en liten marginal ... och de får gärna tona ner sitt partiprogram 

och politik och göra den mindre socialistiskt framträdande 

... och de måste vinna valet ... Oppositionsledaren Bengt Westerberg 

har vind i seglen och han har krävt Sveriges NATO-anslutning 

... och det får inte ske med tanke på de mörka krafterna inom KGB 

... som vill annektera Sverige. Om Socialisterna vinner så tappar 

KGB fästet ... då har de ingen synlig fiende längre. 

11 

-Anton du talar om valfusk, sa Joe Billings och smuttade på den rosa 

champagnen. 

-Ja naturligtvis med den svenska politiska oppositionens goda minne 

naturligtvis. Vi vet alla att de liberala högerkrafterna i Sverige 

kommer att vinna valet ... och det låter vi dom göra men det är bara 

det att formellt sett utåt alltså ... så framstår socialdemokraterna 

som segrare ... Då rycker vi undan mattan på de mörka KGBkrafterna. 

Då finns det inget NATO-hot att spela på längre, sa Anton. 

-Intressant ... Mycket Intressant ... Får vi med oss de svenska partiledarna 

på detta? sa Joe. 

-Jadå locka med import av Volvobilar och lite annat teknologiskt 

utbyte. Reagans stab vet nog hur man gör.


-Staben vet nog hur man gör, log Joe. -Hur neutraliserar vi Gorbatjov 

då, sa Joe fast han visste. 

-Vi får ge honom fredspriset för hans insats med Glasnost och Perestrojka 

i de tvångsanslutna satellitstaterna, sa Anton och log mot sina 

kollegor och de nickade instämmande. 

Alexander reste sig upp och höjde glaset och utropade: 

-Skål för fredspristagaren Michail Gorbatjov! 

De andra tog sina glas och reste sig upp. 

-För fredspristagaren Michail Gorbatjov. 

12 

Washington 

-Hur gick det min kära? sa Anna ivrigt när hon hörde honom i ytterdörren. 

Hon släppte köksredskapen på golvet och sprang ut i 

hallen och kastade sig om halsen på honom. 

-Jodå ... Ronald Reagan har samtyckt och godkänt planen. Du 

kommer att få din vilja igenom ... men ingenting kommer att hända 

denne Ronny Andersson ... du behöver inte vara orolig ... Det blir 

bara ett spel för galleriet KGB ..., sa Joe och höll hårt om henne. 

-Går det inte att stoppa KGB på annat sätt? sa Anna. 

-Det blir för mycket blodspillan vid en direktkonfrontation ... Det är 

mycket bättre att spela med ... ungefär som man gör i JUDO ... så 

att motståndaren faller på eget grepp. 

-Jag dör hellre än att du gör det, sa Anna ... -Jag har förtjänat att dö 

men det har inte du, sa hon tårögt. 

-Så, så nu äter vi något gott och planerar för framtiden ... Det här 

blir vår sista inblandning i världspolitiken ... sedan går vi under jord 

och förblir anonyma ... jag har redan talat med Reagan ... 

-Du föjer väl med till Sverige ... Jag vill ha dig i närheten om dom 

skjuter mig, sa Anna. 

-Jag släpper dig inte med blicken ... Hur kan du tro något sådant ... 

Tvillingarna får vara hos Nancy och Ronald Reagan när vi flyger 

till Sverige. Jurij Ahromejev kommer att skydda dig med sitt liv 

låter han hälsa, sa Joe. 

-Stackars Jurij ... När åker vi till Sverige? 

-Du lär väl få order från Viktor Primakov ... men jag förmodar att 

det blir tidsmässigt i augusti i närheten av svenska valet ... KGB vill 

visa svenska politiker hur effektiva dom är på svenskt territorium 

när det gäller avrättning av folk.

174 

-Jag är rädd Joe. 

-Vem är inte det? sa Joe. -På vilket sätt skall du locka Ronny i fällan? 

-Yrkeshemlighet, sa Anna och slog ner ögonlocken. Hon rodnade. 


Kapitel 43 

Nynäshamn 

Sverige 

Efter turbulensen med Bill Blomquist och dennes kollegor på 

Norrmalmspolisens VD1 beslöt sig Ronny för att skära av kontakten 

med alkoholen och försöka få ett jobb. Han måste också hålla 

sig borta från de platser han brukade besöka i Stockholm. Det första 

han gjorde var att gå till sjukhusets alkoholpoliklinik och söka vård 

för sin alltför höga alkoholkonsumtion. Han sa att det var ... en separation 

med småbarn inblandade ... ingen skulle ju ändå tro honom 

om han sa sanningen ... Till polisen kunde han inte gå och söka 

hjälp eller få anonymitetsskydd ... då skulle han transporteras till 

någon mörk och fuktig plats och ruttna ihjäl ... med hänsyn till rikets 

säkerhet. Han fick ett besökskort på sjukhuset och ombads att 

komma varje dag 07.00 och ta en sup vatten som var uppblandad 

med antabus ... Det innebar att han skulle ha svårt att ta till och med 

en öl ... på tre dagar eller en hel vecka ... Han ville ha det så ... försöka 

reparera upp kroppen ... de inre organen skulle få en paus i 

denna turbulens av alkoholmissbruk ... det fick gå som det ville. 

Han skulle ta smällarna när dom kom och han skulle göra det nykter. 

Nästa steg var att gå till socialförvaltningen och få starthjälp. Genom 

sin erfarenhet från advokatyrket visste han att varje individ 

kunde gå och få hjälp av vistelsekommunen till livets nödtorft ... 

Han fick en tusenlapp ... sen ”fick man se” som socialassistenten sa. 

Det hjälpte inte att han visade upp besökskortet från alkoholpolikliniken 

... och han bodde ju i tält så några pengar till hyran behövde 

han inte, tyckte myndigheterna. 

Det första han gjorde med pengarna var att köpa ett månadskort


till pendeltåget så att han kunde söka ett jobb vilket som helst i 

Stockholm, där jobben fanns. Han fick napp hos städbolaget Asab 

och vid anställningsintervjun med arbetsledaren kunde han inte 

hålla tillbaka sin iver över att få ett jobb och bli social: 

-Jag måste in i maskineriet igen, sa han och svettades ... inte för att 

han var nervös men nog var det abstinensen från långvarigt alkoholmissbruk 

som satte in. Han fick vara glad att han inte dessutom 

skakade på händerna. Efter att ha vädjat tre gånger föll den kvinnliga 

arbetsledaren till föga men nog tyckte hon att det var märkligt 

med en utbildad jurist med bra betyg och i sina bästa år som sökte 

jobb som städare. Det var något som inte stämde. Ronny fick en 

provanställning på en månad. 

Han fick städa på företaget Sharp som var ägt av Japaner. Det 

gjorde han på förmiddagarna och på eftermiddagarna städade han 

på en bilfirma som sålde bilar av märket Ford. På båda ställena var 

det gratis kaffe, buljong och blåbärssoppa. Det var som att komma 

till en nödhjälpsstation. Några arbetskamrater och människor som 

levde i en civiliserad miljö. Han fick också disponera företagstelefonen 

... som han gjorde med förtjusning. Den förste han ringde var 

Valter Pero. 

-Var är du någonstans, sa Valter ... 

-I en förort till Stockholm. Jag har fått ett jobb som städare och har 

det bra. 

-Det gläder mig och det är alltid trevligt när du ringer ... Jag vill att 

du hör av dig ... det finns ju en hel del människor som står på din 

sida som du förstår. 

-Det värmer gott i hjärtat att höra , sa Ronny. -Hur är det annars? 

-Det är förvånansvärt tyst. 

-Ja det känns som om Världen håller andan ... eller också är det någon 

som tar sats och samlar krafter ... men det är uppenbart att reträtten 

från Afghanistan kan vara en avledningsmanöver ... och bara 

tillfälligt, sa Ronny. 

-Ja ... Sovjet har ju Kina att tänka på och vill gärna normalisera förbindelserna 

... men både USA och Sovjet fortsätter att leverera vapen 

till de stridande parterna i Afghanistan ... så kriget fortsätter ... 

men genom ombud som vanligt. 

-Hm, sa Ronny. -Det jäser visst i Baltikum. 

-Ja och i Kaukasien ... där ryssarna pumpar upp en bit av sin olja, sa 

Valter.

176 

-Var det den oljan som Hitler var ute efter? 

-Just det, sa Valter. -Var nu riktigt rädd om dig. 

-Är det något särskilt på gång? sa Ronny beredd på det värsta. 

-Nja ... det skadar inte att vara försiktig. 

-Ok, vi hörs, sa Ronny. 

Klick. 

Ronny höll sig borta från de centrala platserna i Stockholm och 

Smålandsgänget. Det var tydligt att de ännu inte hade spårat honom 

till städjobbet. Ryssarna visste naturligtvis var han fanns eftersom 

han ringt till Gotlands Militärkommando från jobbet. Han hade lättare 

att fly från ryssarna än svenska poliser eftersom de senare hade 

en formell legitimitet att snoka öppet efter hans arbete och bostad. 

Regeringen hade ännu inte hittat honom trodde han. De skulle söka 

honom på datan och när han fick sin första lön och skatten betalades 

in från arbetsgivaren skulle larmet gå ... Ronny fick ta en dag i 

taget. 

Under tiden utvecklade han ett samarbete med amerikanska ambassaden 

och var och var annan dag fick han meddelande från de 

osynliga krafterna i Universum. Han skrev ner det mesta och postade 

det med underskriften ”Mercy” som betydde barmhärtighet. Han 

var tacksam mot amerikanarna för att de hjälpt honom där nere i 

Köpenhamn. Han höll sig spik nykter och det gjorde honom ytterst 

vaksam och mottaglig för de himmelska meddelandena. 

En dag när han stod på posten och skulle posta några rader till den 

amerikanske ambassadören Gregory Newel fick han ett brådskande 

meddelande från sitt inre och det löd: ”Högerextrema krafter i 

Sovjetunionen kommer att mörda generalsekreterarens hustru Raisa 

Gorbatjova för att väcka vrede hos landets högsta ledning och göra 

Michail Gorbatjov mer aggressiv mot Västvärlden. De kommer att 

försöka skylla mordet på CIA.” 

Ronny öppnade det kuvert han precis hade klistrat igen och bifogade 

det nyss mottagna meddelandet som han hastigt skrev ner på 

baksidan av en postgiroinbetalningsblankett. 

Några dagar senare kunde han i dagstidningarna läsa att Gregory 

Newel hastigt rest till sin amerikanske kollega i Moskva ... 

Ronny fick arbetsrutiner i vardagen och började nu sitt andliga sökande 

på allvar. Vid tågbytet i Västerhaninge fick han ofta en timma 

över och kunde ströva omkring i orten och det dröjde inte länge 

förrän han satt på en parkbänk utanför Mormonkyrkans tempel som


kallades ”Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga.” På toppen av 

kyrkan fanns en staty som föreställde en ängel som blåste i en lång 

basun. Den sista basunen. När den ljuder ... går jorden under då? 

En kväll satt han där och begrundade sitt öde och betraktade den 

vackra kyrkan. En ung blond kvinna kommer fram till honom och 

hon sätter sig bredvid honom och säger: 

-Tror du på Gud? 

-Javisst, säger han leende. 

-Har du lust att bli medlem i kyrkan ... Mormonkyrkan? säger hon. 

-Vad krävs för en sådan sak då? frågar Ronny. 

-Det är inte så mycket ... Bara de grundläggande principerna om 

kristendomen och kunskap om vår religions grundläggare eller 

stiftare ... Josef Smith som dog 1844 bara 39 år gammal. 

-Var det inte Josef Smith som påbjöd månggifte?... Jag älskar kvinnor 

... Får jag ha flera hustrur då? 

Han såg nyfiket på den vackra blonda kvinnan. 

-Nä ... det var Brigham Young ... en medarbetare till Josef ... som 

grundade mormonstaten UTAH och påbjöd månggifte ... men det 

var nog bara vid den tiden efter inbördeskriget som det var ont om 

män. När sydstatsarmén kapitulerade år 1865 och kriget tog slut så 

hade 618.000 amerikanska män dött på slagfältet. Månggiftet var 

nog mera ett barmhärtighetstänkande från Brigham Young ... men 

det har ett visst stöd i Gamla testamentet ... Kung David var väl den 

som hade många hustrur ...? 

-Ska man genomgå vuxendop också? 

-Jo ... det är själva examen ... när man behärskar viss kunskap om 

vår religion. 

-Hur gör vi nu? sa Ronny. 

-Kan jag ringa dig? sa hon. 

-Det blir nog svårt jag har precis flyttat till Nynäshamn och har inte 

hunnit med telefon ännu. Kan jag ringa dig? sa Ronny. 

-Ja ring mig i morgon så skall jag ordna ett möte hemma hos mig 

och så får du träffa några apostlar som blir dina lärare under några 

veckor. 

De tog farväl av varandra och nästa dag ringde han henne. 

2 

Det är klart att mormonflickan var vacker och tilltalande. Hon 

hette Eva-Maria och var tjugofem år och oskuld. Det var så det fun-

178 

gerade i kyrkan. Inget sexuellt umgänge var tillåtet före äktenskapet 

och den unga kvinnan väntade på den rätte och om denne inte dök 

upp så var det Guds vilja att den unga damen skulle förbli ”nucka”, 

som hon själv sa. Det var så man resonerade inom denna kyrka. När 

Ronny så första gången träffade sällskapet så var det med apostlarna 

hemma hos henne och han gick naturligtvis dit för att få beundra 

Eva-Maria och kanske få en invit av henne till en herdestund. Det 

var inte så mycket att få undervisning om mormonkyrkan som att 

betrakta henne. Eva-Maria kände naturligtvis Ronnys blickar men 

hon lät honom indirekt förstå att något hånglande absolut inte kunde 

komma ifråga ... ja på sin höjd ... en kyss men sedan måste äktenskap 

omedelbart följa innan man ens fick sova under samma tak. 

Detta för att gardera de ömtåliga kvinnorna. Arrangemenget var 

naturligtvis gulligt men det fuskades ganska omfattande bland ungdomarna 

i kyrkan ... vilket naturligtvis översteprästerna visste. På 

det hela taget var det nog ett hälsosamt hycklande och med tanke på 

att droger var bannlysta inom församlingen ... så växte det fram 

mycket livskraftiga och dugliga ungdomar ... redo att kämpa för 

kyrkan och ... ”sanningen”. 

Fjorton dagar senare hade han gått igenom tre lektioner av apostlarna 

och de bedömde att han hade ytterligare tre lektioner kvar. 

Det var en söndagsmorgon och ganska tidigt som han strosade förbi 

kyrkan eller templet som de kallade byggnaden. Templet fick inte 

beträdas av den nydöpte medlemmen förrän han gått igenom en 

provperiod på tolv månader. ”Talet tolv nu igen”, tänkte Ronny. 

Han gillade verkligen mormonerna men nu när han hade tillgång till 

gudstjänsterna så upptäckte han att mörkrets makter var representerade. 

Han kände deras otäcka vibrationer och det var som regel socialistiska 

spioner som infiltrerat kyrkan. Ronny tyckte att detta var 

skrämmande ... detta att översteprästerna ... inte kände igen mörkrets 

makter. 

Som sagt. Denna morgon när han av ren nyfikenhet gick förbi 

kyrkan så upptäckte han att tempelporten var öppen och att en smal 

och smärt man stod där och putsade kristallkronorna på en liten 

aluminiumstege. Mannen var totalt vitklädd. Vita långbyxor och vit 

skjorta och vita skor. Den här klädseln i vitt var påbjuden av kyrkans 

högsta ledning och förmodligen även grundare ty den skulle 

understryka den renhet som var kännetecknet på de som fick vistas i 

templet. I detta tempel på speciella tider då alla var klädda i vitt så


undervisade man om Evangeliet men icke för de levande utan för de 

dödas andar och då ofta sina föräldrar som gått hädan utan att ha 

fått undervisningen om Nya testamentet. 

Ronny kände igen mannen som stod där på stegen. Han hade sett 

honom på TV och skrivit ett tiotal brev till honom. I kyrkan var alla 

lika och ingen var större än den andra. Den som var störst skulle vara 

den andres tjänare. Så här stod nu den amerikanske ambassadören 

Gregory Newel och torkade rent på kristallkronan i kyrkan. 

-Mr Newel? sa Ronny. 

-Yes? 

-My name is Mercy! (Mitt namn är barmhärtighet) sa Ronny som 

använde kodnamnet till USA:s ambassad. 

-Oh Yes ... Oh Yes ... Welcome sir ... (Oh ja välkommen). 

Ambassadören klättrade ner för stegen och gick mot Ronny. 

När deras ögon och blickar möttes så skedde undret ännu en gång. 

Det var samma under som inträffat när han såg Olof Palme i ögonen. 

”Gregory Newels ögon lämnar denne och klättrar in i Ronny Anderssons 

ögon. Detta var tecknet på att de hade ett gemensamt gudomligt 

uppdrag”. 

Ronny förklarade att han inte kunde ta Gregorys framsträckta hand 

eftersom han var lätt förkyld och inte ville smitta ner ambassadören 

och denne accepterade förklaringen och de kom överens att fortsätta 

sitt möte vid ett annat tillfälle. Men innan de skildes sa Gregory: 

-Thank you for your blessings (tack för dina välsignade budskap till 

oss amerikaner). 

-Okay, sa Ronny och log och gick därifrån ... Nu hade han lust att ta 

sig en fylla ... en riktig vinfylla ... .att fly in i ruset ... det här var för 

stort ... det här var för mycket för honom ... ambassadörens ögon 

lämnade denne och gick in i Ronny ... det var för mycket ... Var han 

tokig? Han visste att han inte var tokig ... men å andra sidan ... vet 

någon sinnessjuk människa om att hon är sjuk? 

3 

Några veckor senare hade ryssarna spårat Ronny och de satte in en 

attack. Den här dagen tog han ett direkttåg till Nynäshamn från 

Stockholms central när han slutat jobbet. Det var en vanlig vardag 

och han märkte inget särskilt. Ronny hade nu bara en lektion kvar 

hos mormonerna. Sedan skulle han döpas tillsammans med några

180 

ungdomar som också gått igenom undervisningen. 

Han satt och läste kvällstidningen på tåget och märkte ingenting 

förrän han kom tjugo minuter från slutstationen Nynäshamn. Han 

satt med ansiktet i färdriktningen och skymtade den blomstrande 

högsommaren när han såg upp från tidningen. 

Plötsligt hör han ett oväsen till höger om sig och vänder blicken 

mot en sjaskig man i trettioårsåldern som uppträdde berusat. Mannen 

uppträdde som en överförfriskad luffare och trakasserade en 

otroligt vacker kvinna som satt mitt emot denne med benen i kors. 

Hon var lång och kurvig och rödhårig. Ett vågigt svallande rött hår 

som var så långt att det vilade på hennes axlar. Hon hade diskreta 

smycken på sig men ingen vigselring. Hon var klädd i en ljusgrön 

blus med korta ärmar och en väl tilltagen byst höll på att spränga 

knapparna på blusen. 

Kvinnan var absolut inte normal. Hon var exceptionell och urtypen 

för de flesta mäns och pojkars sexuella drömmar. Man kunde 

skymta ett rött skärp i den smala midjan och denna mynnade ut i de 

breda höfterna som i en perfekt rundning rann ut i de välsvarvade 

låren. Kjolen slutade strax ovanför knäna. De var brunbrända. Det 

här var en förmögen kvinna. 

Vad gjorde hon här på tåget bland pendlande tjänstemän och arbetare 

och varför lät hon sig förolämpas av denne luffare? Hon hade 

en grön smaragdring på höger pekfinger. Hon var nog inte svenska. 

Kanske en blandning av ryska och amerikanska. Hon log inbjudande 

mot Ronny och vred sig förläget mot luffarens förolämpande attacker 

när denne försökte tafsa på henne. 




Kapitel 44 

Tåget mot Nynäshamn 

Tåget var fullt av folk. Ronny Andersson hade inte märkt något ännu. 

Denne var djupt försjunken i tidningen och såg inte när folk 

strömmade in från de olika stationerna 

Anna Pavlova-Billings och hennes make Joe hade gått igenom den 

här scenen noga. De hade bett till GUD flera gånger om att Ronny 

Andersson inte skulle svälja betet. Att denne skulle motstå frestelsen 

när hon lockade honom. För Anna var det naturligtvis förnedrande 

att visa sina behag för en främling och sedan locka in honom 

i en dödsfälla. Men hon var faktisk utbildad för jobbet. Hon var 

fortfarande GRU-officer på avlöningslistan vid Sovjetiska ambassaden 

i Washington. Hon hade fått en kraftig ersättning för sista 

jobbet ... och hon trodde att det var ett avgångsvederlag ... och det 

var menat så från GRU-chefens sida men nu hade KGB lagt sig i 

och tagit kommandot över utvecklingen i Sovjetunionen. Allt var 

naturligtvis GRU-chefen Alexander Ahromejevs fel ... han var för 

släpphänt ... mot KGB ... och han hade också erkänt detta för Anna. 

Alexander hade blivit som en far för henne. Hennes egna föräldrar 

hade försvunnit i något arbetsläger uppe i Sibirien när hon var en 

liten flicka på fyra år. Hennes far hade varit en mycket hög officer 

... men ansågs vara obekväm för Stalin. Hennes far hade talat om 

rättvisa och medmänsklighet ... och detta var hans brott. Sådant 

straffades med arbetsläger på livstid. Hennes mor hade valt att följa 

med till Sibirien ... och Anna placerades på barnhem för föräldralösa 

... och där uppfostrades hon till att bli Sovjetstatens lydiga redskap. 

Hon tyckte att Alexander Ahromejev gjorde rätt som nu samarbetade 

med amerikanerna. Detta vansinne måste bort. 

Här satt hon nu på tåget och kände att Ronny Anderssons blickar 

brände på hennes lår och byst. Denne man som säkerhetstjänsterna 

trodde var en reinkarnerad Jesus Kristus hade tydligen fullt normala 

sexuella funktioner. Hon kände att han blev upphetsad ... sånt känner 

en kvinna på sig. Anna märkte till sin bestörtning att hon själv 

blev fuktig mellan benen ... Hon blev själv sexuellt upphetsad. ... 

Dessa känslor skulle hon aldrig våga berätta för Joe. Var hon i själ-

182 

va verket född till att vara hora? Var det hennes livsuppgift? Hon 

kastade bort sådana tankar. Det fick inte vara sant ... Hon kanske 

blev upphetsad av faran ... i ... den livsfarliga situationen. De flesta i 

den här vagnen riskerade sina liv. Hon hade varit med om fenomenet 

i tidigare jobb där hon lockat fientliga agenter till sängen och 

pumpat dom på hemlig information. Anna blev helt enkelt sexuellt 

upphetsad av sitt jobb. Ett drömyrke för kvinnor kanske? 

Anna mötte Joes allvarliga blick längst bak i vagnen. Hon visste 

att Jurij satt omedelbart bakom henne. Båda hennes beskyddare bar 

skottsäkra västar. Det var därför de hade så stora kläder på sig. 

Vagnen var full av KGB-folk ... och de skulle kanske skjuta Ronny 

med ljuddämpare om hon misslyckades. Där fanns också en hel del 

folk från GRU och Pentagon ... Hon undrade om det fanns något 

folk från SÄPO? Det måste det finnas för så korkade var väl inte 

svenskarna att de inte märkte vad som försiggick. Men Joe hade berättat 

att det förelåg en konflikt hos den svenska säkerhetstjänsten. 

Där fanns de som ville ha fram sanningen om Palme-mordet och de 

som ville gå regeringens ärenden och dölja sanningen. Ronald Reagan 

hade sagt att om sanningen blir officiell så blir det världskrig. 

Hade Gorbatjov hotat med det? Eller var det KGB? Gorbatjov var i 

klorna på KGB. De mördade folk runt Gorbatjov. De isolerade honom 

... fast det kallades ... olyckor. Hennes chef Alexander Ahromejev 

... medverkade till att Sovjetunionen sönderföll ... denne ville 

ha ett starkt och mänskligt Ryssland ... Det fick räcka. 

2 

Nu hade Ronny slutat läsa tidningen och betraktade hur luffaren 

tafsade på hennes vackra solbrända knän. Plötsligt reser sig luffaren 

upp och lämnar sin plats och går och sätter sig längre bak i tåget 

med ryggen mot den undersköna sexiga kvinnan, och hon ler nu 

mot Ronny samtidigt som hon sakta korsar benen så att kjolen åker 

upp till hälften av de brunbrända låren. Hon ser Ronny in i ögonen 

och sedan betraktar hon den tomma stolen och sedan ser hon på honom 

igen. Ronny fattar vinken och reser sig leende och smått 

flämtande upp och tar två steg och sätter sig mitt emot henne. De 

ser varandra in i ögonen och ler mot varandra båda två. Ronny låter 

blicken svepa över hennes vackra hals och byst. Han ser att hennes 

stora bröstvårtor är styva under blusen. Han låter blickarna vandra 

ner över hennes platta mage och ner mot låren. Plötsligt när hans


blick vilar strax ovanför hennes brunbrända knän får han en erotisk 

stöt i underlivet som gör att organet omedelbart reser sig i sin fulla 

kraft ... 

Kvinnan korsar nämligen benen och lyfter ena låret högt så att hon 

blottar sitt nakna rödhåriga venusberg för honom ... Hon hade inga 

trosor på sig. 

Några sekunder är Ronny helt borta i en dunkande åtrå mellan benen. 

Vällusten sänker sig som en slöja över hjärnan och han kan 

inte tänka klart. Hon ler mot honom inbjudande och han blir förlägen 

och ser ut genom fönstret ... Han ser naturen passera förbi med 

en hastighet av hundra kilometer i timmen. Nästa station blir den 

näst sista och därefter kommer sista stationen. Om han följer med 

tåget till den sista stationen ... dit han alltså ska och också hon förmodligen 

ska ... så följer han också med den här kvinnan ... och han 

låter fantasin skena iväg ... att han hamnar med sitt huvud mellan 

hennes sexiga lår och kysser hennes sköte och att hon sedan kväver 

honom där mellan låren ... i en bensax ... eller möjligen något ändå 

värre ... Han inser plötsligt faran och förstår att kvinnan är ett lockbete 

... Han hade totalt glömt bort ryssarna ... 

När tåget stannar vid näst sista stationen ... då reser sig Ronny upp 

och kastar sig ut på perrongen ... och dörrarna slår igen och tåget 

fortsätter utan honom. Ronny drar en suck av lättnad och även en 

suck av besvikelse. Han skulle verkligen behöva vara med en kvinna. 

Han såg upp mot Himlen och sa högt: ”Tack Himmelske pappa 

för varningen ... men jag behöver verkligen en kvinna ... och du har 

ju skapat mig ... med den lust och åtrå jag har ... som människa.” 

3 

Anna Pavlova ser på sin äkta make Joe Billings och märker när 

han drar en suck av lättnad. Själv är hon visserligen lättad men varför 

har hon den där tunga dunkande pulsen i underlivet? När de 

blev ensamma skulle hon kasta sig över Joe och rida på honom i ett 

raseri ... men hon kanske skulle fantisera om Ronny Andersson ... 

men vad gjorde väl det ... ingen kunde läsa hennes tankar ... utom 

Gud Fader själv och honom fick hon förlåtelse av ... det visste hon 

... hon var ju hans älsklingsdotter ... trodde hon på fullt allvar ... 

KGB-männen hade sammanbitna läppar. De kunde inte dölja sin 

besvikelse ... och nu skulle de få faan av sin chef dessutom ... fisken 

hade slunkit igenom nätet ... och bokstavligen flytt från betet ...

184 

När tåget bromsar in vid slutstationen märker Anna att perrongen 

är avspärrad med polisens rödgula band och uniformerad polis och 

militär med automatkarbiner har slagit en järnring runt det inkommande 

tåget. KGB-folket ger sig till känna med oroliga och hetsiga 

rörelser och de konversar hastigt på ryska med varandra. När tåget 

stannat så öppnas alla dörrar på vagnarna utom just deras vagn. Den 

förblir stängd. 

Hon ser lokföraren springa i skydd bort bakom de militära fordonen. 

Där finns också ambulans och brandbilar. Nyfikna föses bort 

av ordningspolisen. En svensk sjöofficer bryter avspärrningen och 

gör honnör mot den uniformerade polischefen på orten. Sjöofficeren, 

Valter Pero, går fram till deras vagn och säger på ryska namnen 

på Anna Pavlova-Billings, Joe Billings och militärattaché Jurij 

Ahromejev. De tre får lämna vagnen och följa med den svenske 

militäre spionchefen Valter Pero till den väntande svenske kustkorvetten 

i hamnbassängen 150 meter därifrån. Fartyget har de dånande 

turbinerna påslagna och väl ombord ser de på avstånd hur KGBfolket 

i handbojor föses in i bussar för vidare transport till en rymningssäker 

militärförläggning utanför Stockholm. 

-Vad händer med dem? säger Anna till Jurij på ryska. 

-De kommer att hållas i förvar till dess att svenska valet är över. 

Deras identitet kommer att säkerställas och de kommer att anklagas 

för spioneri och sabotageförsök och det blir officiellt om Gorbatjov 

försöker sig på något suspekt. De hålls som gisslan ett tag och sen 

kastas de ut ur landet ... det är för dyrt med fångvård, sa Jurij. 

-KGB-chefen Viktor Primakov kommer att få hjärtslag, sa Anna 

Pavlova. 

-I bästa fall men i sämsta fall så kommer han enbart att få sparken 

av Gorbatjov ... men det får väl räcka så länge. GRU har återtagit 

initiativet. Jurij log mot Anna. 

Valter Pero kom fram till dem med två brickor. På den ena brickan 

hade han ett par gummihandskar och ett litet plåtskrin med nyckel 

och på den andra fyra dry martini. Valter räckte Jurij gummihandskarna 

som denne genast tog på sig. 

-Sträck fram handen med smaragdringen Anna, sa Jurij. 

Hon räckte fram högerhanden där ringen satt på pekfingret och Jurij 

lossade försiktigt ringen och la den i plåtlådan och låste och gav 

Valter nyckeln. 

-Men den giftiga ringen var ju utbytt? sa Anna och såg på Joe och


Jurij. 

Båda log lite förläget och det var Joe som sa: 

-Vi fick i sista sekunden reda på att KGB hade kommit på vårt byte 

och därför bytt tillbaka till den giftiga ringen tyvärr ... 

Anna sveper i sällskap med herrarna sin dry Martini ... och ser på 

Valter Pero och säger: 

-Finns det någon rysk vodka på båten? 

-Nej bara den svenska ... exportvodkan ... det kommer en bricka 

här. 

En värnpliktig fänrik kommer fram med en silverbricka som innehåller 

fyra glas. Två vodka och två whisky. Anna och Jurij tar vodkan 

och Valter och Joe tar whiskyn. 

-Vad är det för sort? säger Joe till Valter. 

-Den milda kanadensiska Whiskyn som du gillar, säger Valter smått 

leende. 

-Det ante mig, säger Joe. 

Sällskapet brister ut i skratt och de skålar för freden. 

Faran var över för den här gången ... 

4 

Gotland 

-Ni förstår inte, sa Valter. -Hela nationen har ett helvete framför 

sig. Och inte bara den här nationen utan hela Skandinavien ... ja 

hela Norden ... och det är bara början ... på ett Gudomligt maktövertagande. 

Både Jurij Ahromejev och den svenske Överbefälhavaren var förbryllade. 

Vad menade Valter Pero? 

-Berätta för oss är du snäll, sa ÖB. 

Militärattachéerna från Nato-länderna nickade befallande mot Valter. 

-Om nu denne Ronny Andersson är den reinkarnerade Jesus Kristus 

så ska Norden drabbas av sjufaldiga plågor när han fördrivs från 

Norden, sa Valter Pero och svepte ett glas gin ... Beafeeater 47 % 

som han älskade de här dagarna i augusti 1988. Sedan fortsatte han. 

-Det finns en profetia ... eller rättare en syn ... som en kvinnlig 

pingstvän ... hade här i Sverige för trettio år sedan och hon säger: 

”Gud ska ge sin Son en boning i Norden. Och politikerna ska driva 

bort honom ... och då ska sjufaldiga plågor drabba Norden”. Ordet 

Boning kan också ha symbolisk betydelse dvs. kropp, människo-

186 

kropp ... och där är vi alltså nu ... 

-Vad har det med oss att göra? sa Jurij. 

-Det här med Norden är bara början, sa Valter. 

-Hur kommer Amerika in i bilden, sa Joe ... Anna hade gått och lagt 

sig. 

-Det kommer en tid då allt faller samman ... men det börjar i Skandinavien 

förstås ..., sa Valter. 

-Kan man inte likvidera Sonen? sa Jurij och log ... 

-Det har ni försökt med eller hur? sa Joe Billings. 

-Inte vi på GRU ... det är KGB. 

-Men chefen för GRU ... din far Alexander Ahromejev ... har varit 

ganska passiv eller hur ... passivitet ... på gränsen till aktivitet ... 

man kan mörda genom underlåtelse att agera ..., sa Valter Pero. 

-Hmm ... vi har tagit upp kampen på allvar mot KGB ... tidigare 

visste vi inte vilket ben vi skulle stå på, sa Jurij Ahromejev. 

-Det har jag som officer viss förståelse för, sa Valter. -Men nu 

måste vi analysera läget i Sovjet och se vad vi kommer fram till. 

Det är ett explosivt läge ... men jag kan inte berätta allt vad vi vet ... 

som du förstår Jurij ... men jag kan säga så mycket att vi känner till 

din fars bibelstudier och ... han är en mycket mäktig man ... och det 

han sysslar med ... har därför stor betydelse för världsutvecklingen. 

Jag måste naturligtvis i fortsättningen så mycket som möjligt hålla 

mig till öppna källor ... Först en fråga till dig Jurij Finns Gud? 

Jurij smålog osäkert och sa: 

-Jag vet inte!? 

-Det är nog samma svar de flesta av oss ger i det här rummet ... och 

låt oss därför som omväxling utgå från axiomet ... Gud finns! sa 

Valter Pero och pekade på fänriken och denne dämpade belysningen 

och startade filmen. 

Sällskapet fick nu se en historieprofessor från den Ryska rådsrepubliken 

som läste högt: 

”Krigsförklaringen mot Gud utfärdades av Lenin redan långt före 

den ryska revolutionen 1917, ty så tidigt som 1905 proklamerade 

han att ”för staten måste religionen gälla som de enskilda medborgarnas 

privatangelägenhet, kommunistiska partiet åter måste med 

alla medel bekämpa religionen. Partiet träder in för sanning och frihet. 

Därför kan det proletära partiet omöjligt förhålla sig likgiltigt 

till en sådan företeelse som tron på GUD ... Sedan kyrkan blivit 

skild från staten, måste partiet till varje pris sträva efter att utrota


religionen, detta opium för folket.” 

Historieprofessorn talade om religionsfrågan ända till religionslagen 

av den 8 april 1929: ”Det är förbjudet för varje religiös organisation: 

att hjälpa fattiga och sjuka, att organisera bibel- och bokstudier 

och bönemöten etc. 

-Ja tack det räcker, sa Valter och filmen avbryts ... -Det intressanta 

är nu vad som händer den 4 juni detta år 1988? Jurij vet du? 

-Den ryska ortodoxa kyrkan inleder firandet av sitt 1000årsjubileum; 

och i tecknet av ”glasnost” hålls kvällsmässor i en lång 

rad kyrkor runt om i Sovjet, sa Jurij Ahromejev och log som en 

duktig skolpojke. 

-Just det, sa Valter. Gorbatjov har kapitulerat inför kyrkan ... men 

det har också din far GRU-chefen gjort eller hur? Och vilken utveckling 

kan vi räkna med nu? sa Valter och såg på de andra militärattachéerna 

... Han fick inget svar och hade nog inte räknat med 

det heller ... -Gorbatjov har gjort ett tappert försök att stärka kommunistpartiet 

genom att sätta dit äkta ryssar på de höga posterna i 

Sovjeterna ... och sedan har han lockat med Glasnost och Perestrojka 

... men hans avsikt är inte någon som helst frigörelse i något avseende 

... utan Gorbatjov är ute efter ett starkare och effektivare 

kommunistparti och detta har medfört för honom oväntade bieffekter 

... såsom Baltiska folkfronter, etniska konflikter i Kaukasus....uppvaknande 

i Ukraina och vad händer nu? 

-Turbulensen har nått Ryssland, sa Jurij. 

-Ja, sa Valter och vi kan för tillfället glömma satellitstaterna Polen, 

Tjeckoslovakien etc. utan koncentrera oss på vad Gorbatjov har för 

maktkonstellationer att handskas med ... inne i KREML ... Enligt 

min uppfattning är det så här: Den första gruppen är Antikommunistiska 

ryska nationalister som vill återgå till den äktryska kulturen 

och skippa allt vad Sovjetunionen står för ... och så har vi i motsats 

till dessa kulturnationalister en otäck grupp Statsnationalistiska 

ryska patrioter som vill återupprätta en stark, ryskdominerad 

Sovjetunion ... Båda dessa grupper har Gorbatjov till fiende. En 

tredje grupp är de som betraktar Gorbatjov som halvmedsyrernas 

man och betraktar sig själva som Västinspirerade liberala demokrater 

... och de ... vill med Boris Jeltsin i spetsen ha demokrati och 

en kapitalistisk ekonomi ... och således är även den gruppen fiende 

till Gorbatjov som ju i boken Perestrojka påstår sig vara socialist 

och Leninist ... Vad tvingas Gorbatjov göra för att behålla makten?

188 

Vad säger du överste Jurij Ahromejev? 

-Han tvingas vända sig till den fjärde gruppen ... Konservativt 

”patriotiska” representanter för försvarsmakten, ... KGB ... och 

det militärindustriella komplexet, sa Jurij med sammanpressade 

läppar. 

-Just det ... Jag kunde inte ha sagt det bättre själv ... och det innebär 

att du Jurij och din far och generalmajor Anton Petrov som vi känner 

som en förnuftig man ... och din farbror ... generalstabschefen 

Sergej Ahromejev ... ni som tillhör den alltför svaga ... gruppen liberala 

demokrater ... svävar i uppenbar livsfara ... precis som exempelvis 

balterna ..., sa Valter. 

-Vi känner till ditt estniska ursprung, sa Jurij. 

-Så bra då, sa Valter och log. -Då kanske du och din far förstår att 

jag behöver hjälp? 

-Vi jobbar på att föra fram det felaktiga i Molotov- 

Ribbentroppakten, sa Jurij allvarligt. 

-Det visste jag inte ... och det skålar vi för ..., sa Valter och pekade 

åt fänrikarna att vodkan skulle serveras som avslutning på föreläsningen. 

Efter drinken kördes hela sällskapet ut till ÖB:s datja för grillparty. 

Nedräkningen för Gorbatjov och Sovjetunionen hade börjat. 

5 

Stockholm 

Slutet av augusti månad 1988. 

Statsminister Ingvar Carlsson satt bakom skrivbordet djupt försjunken 

i en bok när utrikesminister Sten Andersson stövlar in och säger: 

-Ryssarna misslyckades ... 

-Vilka ryssar? ... Enligt vad jag har hört från ÖB finns det olika 

grupper i Kreml som slåss om makten ... det borde väl UD veta som 

du är chef för, sa statsministern. -Och förresten ... kan ryssar misslyckas? 

Det tillåter inte deras system. 

-Värst vad du har blivit kapitalistisk i din framtoning plötsligt, sa 

utrikesministern. 

-Och du lite väl socialistisk ... eller hur? 

-Vi är väl för helvete socialister? sa utrikesministern. 

-Jaså är vi det ... då är vi illa ute ... 

-Plötsligt? sa Sten Andersson.


-NÄÄ ... inte plötsligt ... inte som en blixt från en klar himmel ... Ja 

... jag tänker på följande lilla uttalande ... ”Sovjets rätt och skyldighet 

att ingripa med våld varhelst socialismens landvinningar påstås 

vara hotade.” 

-Bresjnevdoktrinen, sa Sten. 

-Jaa ... och jag har inte fått några besked ... om att den har upphört. 

-Men vi har Afghanistanreträtten ... och eldupphör mellan Iran och 

Irak enligt den årsgamla FN-resolutionen och ... Glasnost och Perestrojka 

..., sa Sten. 

-Ha, ha ... detta är politik ... svälj inte alla beten för helvete ... det 

borde du väl veta som är en gammal ringräv ... och en skicklig 

lögnare ... var det inte du som sa: ”Vapenbyken måste tvättas” ... 

om våra illegala vapenaffärer? Nåå har du tvättat byken ännu ... Du 

har haft gott om tid ..., sa statsminister Ingvar Carlsson. 

-Nu får du ta mej faan låta polisen efterlysa den här Ronny Andersson 

... vi kan i detta mycket spända utrikespolitiska läge absolut inte 

ta fram liket Palme-mordet ur garderoben ... Denne Ronny Andersson 

vet ju allt och han kommer tydligen att sprida sanningen ... 

Vi måste ta in honom på psyket och neutralisera honom ..., sa Sten 

Andersson. 

Statsministern sköt över ett papper som låg på skrivbordet till Sten 

Andersson. Det var en pressrelease från chefen för polisens 

Palmeutredning och utrikesministern läste högt: 

”-Polis och åklagare beslutar att koncentrera arbetet på området 

kring mordplatsen vid Sveavägen samt spelklubben Oxen”. 

-Vad betyder det här? 

-Det betyder att nedräkningen för en viss A-lagare vid namn Christer 

Pettersson har börjat. Denne Christer lär ha varit på spelklubben 

Oxen mordnatten och han har vissa likheter med den riktige mördaren 

Stefan Svedbom. Bland annat har Christer en vaggande gång 

precis som Stefan. Den senare hade ju polio som liten ..., sa statsministern. 

-Varför kallar du det nedräkning för Christer Pettersson? Allt är 

visst nedräkning nu för tiden. Nedräkning och signaler viskas det 

om överallt. 

-Nedräkning för Christer Petterssons frihet förstås ... Han kommer 

att ruttna i bunkern. Han får livstid ... och är helt oskyldig ... Då blir 

du väl glad Sten ..., sa Statsministern med ett hånflin. 

-Hmm ... vad läser du för bok ..., sa Sten.

190 

-Det är Bibeln ... förstås ... Det gör ju varenda topp-politiker idag, 

sa Ingvar och log. 

-Och varför det ...? 

-Domprosten var här i morse ... och visade mig några ställen ... 

bland annat profeten HESEKIEL 1:4 ... om det stora moln och ljus 

som ska komma från yttersta Norden till det förlovade landet ..., sa 


-Yttersta Norden är det Sverige det? Har vi inte annat att göra? Må 

så vara att den här Christer Pettersson får ruttna i bunkern ... men 

det kan ta ett år innan alla domstolsförhandlingar är klara ... under 

tiden måste vi ta hand om Ronny Andersson ... denne får inte sprida 

sitt gift ..., sa Sten Andersson sammanbitet. 

-Vad då för gift? Menar du sanningens gift? Jag kom att tänka på 

vad domprosten sa till mig för några timmar sedan och han citerade 

Jesus i Nya Testamentet när denne förbannad vänder sig till fariséerna 

med orden: Vi har inte samma far ... Ni har lögnen till far ... 

och jag har sanningen till far ... men det är bara sanningen som 

kan göra er fria ..., sa Ingvar och skrattade lätt nervöst. 

-Vem vill vara fri? ... Fri att göra vaddå? ... Fri att sitta uppe i Sibirien 

och äta soppa kokt på ruttna råttor? ... Förstår du inte att KGB 

kräver att vi tar hand om Ronny Andersson? sa utrikesministern. 

-Vad var det ryssarna misslyckades med förresten? 

-Att likvidera Ronny Andersson, sa Sten något skärrad. 

-Ja, ja det där skulle du sköta ... vi får ge direktiv till rikspolischefen. 

-Vi måste utfärda rikslarm för att ta honom, sa Sten 

-Jag förstår ... men vi kan inte ha mer rättsskandaler ... vi har ju Ebbe 

Carlsson-affären så det räcker. 

-Olovlig avlyssning ... och insmuggling av illegal avlyssningsutrustning? 

sa Sten Andersson och hånflinade. 

-Vi måste få kontroll på opålitliga tjänstemän inom säkerhetspolisen. 

-Men varför i helvete avlyssnar då Ebbe Carlsson min närmaste 

medarbetare kabinettssekreteraren Pierre Schori? sa utrikesministern 

urförbannad. 

-Såja ... stick inte upp ... du och jag måste samarbeta annars går det 

åt helvete, sa Ingvar vresigt. 

-Ge mig då en efterlysning på Ronny Andersson så att vi får ta in 

honom på psykets slutna avdelning ... vi får göra ett byte ... jag gör


dig en tjänst och du mig en tjänst eller hur? ... Du vill väl inte att jag 

ska höras av konstitutionsutskottet om din mörkläggning av Palmemordet? 

sa Sten Andersson nu mycket bestämt. 

-Du ska få din efterlysning, sa statsministern och lyfte telefonluren 

och begärde att få bli kopplad till rikspolischefen. 


192 


Kapitel 45 

Nynäshamn 

Början av september månad 1988 

Ronny Andersson tog på sig den vita overallen. De var totalt tre 

personer i omklädningsrummet bredvid bassängen. De skulle döpas 

alla tre. 

De två andra var betydligt yngre än han var. De var i tjugoårsåldern 

... och inte var de några oskulder inte ... men de var uppväxta i 

Mormonkyrkans trygga famn och för dem fanns ingen återvändo. 

De skulle göra karriär och dopet var examensbeviset. Alla tre fördes 

ut till bassängen och böner lästes för dem. De fick rådet att hålla för 

näsan. 

Så småningom trycktes de ner under vattenytan i flera sekunder. 

Inte ens ett hårstrå fick undkomma dopet. Varje millimeter skulle 

omslutas av vattnet. 

Det skulle visa sig senare att det var ett smart drag att låta sig döpas 

i kyrkan och bli upptagen av gemenskapen. Medlemmarna höll 

efter varandra och värnade om varandra ... men i det första skedet 

fick Ronny ta till flykten ... Han skulle få lära sig det outgrundliga i 

Herrens vägar. 

Det var nu som fuktigheten på nätterna satte in. Men det var en del 

andra signaler som pekade i en viss riktning. Det var uppbrott på 

gång. Ortsbefolkningen visste var han hade sitt tält och var han lagt 

kanoten ... fastbunden med ett kraftigt rep. En fredagsnatt när han 

kom hem till tältet gick det lilla hänglåset som låste dragkedjorna 

till tältdörren inte att öppna. Han fick omöjligen in nyckeln i låset 

och blev tvungen att skära sönder tältöppningen med en liten 

pennkniv. Det var kallt ute och han var tunt klädd och började frysa. 

Han behövde komma in till den varma sovsäcken. På morgonen 

i dagsljuset såg han vad som hänt med hänglåset. Någon hade limmat 

igen nyckelspringan med ett kraftigt klister. Några timmar senare 

gick han till kanoten och den var borta. Han sökte i omgivningen 

och upptäckte att någon stulit den och lagt den på sin villatomt. 

Han ringde på dörren och sa: 

-Jag vill ha tillbaka min kanot som ligger på eran tomt.


-Den är upphittad och var drivande på vattnet ... då kan vem som 

helst lägga beslag på båten, sa kvinnan. 

-Den var ordentligt fasttöjd vid bryggan ... och alla här runt omkring 

vet att det är min kanot ... jag har dessutom märkt den med 

mitt namn ... ge mig nu tillbaka kanoten annars måste jag vända 

mig till polisen. 

-Jag är själv polis ... och gå till polisstationen på måndag när de 

öppnar ... det är lördag och stängt idag, sa kvinnan märkligt hotfull 

och aggressiv. 

Ronny förstod att mäktiga krafter stöttade den här kvinnliga polisinspektören 

och lät sig inte provoceras av henne. 

På måndagen ... efter jobbet ... gick han till polisstationen i Nynäshamn. 

-Jag vill göra en polisanmälan ... min kanot har blivit stulen ... och 

jag vet vem som har stulit den ... här är adressen ... den ligger på 

villatomten här, sa Ronny och gav jourhavande polisbefäl lappen 

med adressen. 

-Njaa, sa polisen. -Det där är inte vårat bord ... Det är sjöpolisen 

som har hand om sånt. Du får gå dit. Men det finns nog ingen där 

nu. Dom har semester tror jag. Försök senare ... 

Ronny hade en mur av motstånd mot sig. Han skulle aldrig få tillbaka 

sin kanot och polisen skulle aldrig hjälpa honom. De behandlade 

honom som dödsmärkt ... som spetälsk ... De struntade fullständigt 

i lagar och förordningar när det gällde honom. Han var en 

fredlös ... plötsligt. 

Det var något på gång det förstod han nu ... Han måste fly ... Men 

vart? ... Gotland ... Det måste bli Gotland ... under militärens beskydd 

... spionchefen skulle bli hans räddning. Örlogskapten Valter 

Pero och säkerhetspolisen på Gotland samarbetade intimt och de 

höll sams ... där fanns inte tid för intriger ... De låg vid den yttersta 

fronten ... närmast Sovjetunionen ... De gav inte mycket för politikerna 

och Smålandsgänget på fastlandet. 

Ronny fick kontakt med en av A-lagarna vid Svandammen ... en 

liten konstgjord damm för sjöfåglar nere vid pendeltågsstationen. 

Där träffades järngänget på förmiddagarna så fort spritbutiken öppnat. 

A-lagaren hette Sune Andersson och bodde på Toppstigen 1. 

Denne var sjukpensionär på grund av en motorcykelolycka och hade 

nästan krossat smalbenet. Nu gick han med krycka. 

-Du får ligga på soffan hos mig, sa Sune.

194 

-Det vore bussigt, sa Ronny. 

-Jaah ... det är fuktigt om nätterna nu ... Du bör nog ta ner tältet. 

Ronny tog ner tältet och flyttade in hos Sune ... och de närmaste 

kvällarna cyklade han ner till Färjeläget och grunnade på hur han 

skulle kunna ta sig till Gotland ... utan pengar ... Han hade ännu inte 

fått den avlöning han behövde för att kunna fly. Fem dagar senare 

fick Sune delirium ... eller vad det var ... och hotade slå ihjäl Ronny 

med kryckan om han inte omedelbart lämnade lägenheten. 

-Men det är snart natt Sune, vädjade Ronny. 

-Du ska ut nu ... du stannar inte en natt till här då slår jag ihjäl dig 

med kryckan, skrek han. 

Ronny blev tvungen att sticka och packade ner så mycket han 

förmådde. Han drog sig ner till färjeläget mot Gotland. 

I Nynäshamn hade svenska försvaret inlett en militärövning den här 

kvällen som han stack och han hade försökt tala med en värnpliktig 

sergeant men denne sa bara: 

-Håll dig undan är du snäll ... det kommer en massa militärfordon 

och krigsfartyg här ... och du förstår ... läget är faktiskt jättespänt ... 

med östblocket ... Sovjet och Warszawa-pakten trycker på ... det är 

ruskigt obehagligt den här gången. 

-Som om jag inte förstår det ..., muttrade Ronny. 

På en tom långtradare med kapell slängde han upp cykel och packning 

och sig själv. Han fick sitta och trycka i fem timmar på flaket 

innan långtradaren körde ombord på färjan till Gotland. 

Överfarten gick bra och han blev inte upptäckt. I gryningen cyklade 

han ut på den gotländska landsbygden. Han hade en liten fickradio 

med sig och han kunde följa nyheterna varje timma och ryssarna 

tryckte på allt kraftigare med u-båtskränkningar och hot och 

Gorbatjov spelade ovetande. 

Samtidigt som Ronny cyklade nordost från Visby hamn vid sjutiden 

på morgonen så gick Rikslarmet hos samtliga polismyndigheter 

i Sverige. Han var nu efterlyst över hela landet såsom en farlig person 

som skulle återföras till mentalsjukhuset Sidsjöns slutna avdelning 

och 07.05 bultade polisen på hus Sune Andersson på Toppstigen 

i Nynäshamn. 

-Vi söker Ronny Andersson. Det har gått ut rikslarm efter honom. 

Han ska omedelbart gripas ... på order av rikskriminalen, sa polismannen. 

-Han finns inte här ... Han stack igår, sa Sune.


-Var finns han nu? Vi kan väl få komma in i titta om han nu inte 

finns här eller hur? 

Poliserna gick igenom alla garderober och tittade under sängen och 

bakom soffan. 

-Vet du var han tog vägen? 

-Neej ... Han måste ha cyklat till Stockholm ... Han kan inte gärna 

ha fortsatt rakt ut i havet? sa Sune förvånat ... -Vad har han gjort? 

-Det här begriper du inte, sa den ene polisen och rusade ut genom 

dörren. 

På Gotland var Ronny totalt ovetande om vad som försiggick ... 

men Sune satte sig ner och grät ... när han förstod varför han fått 

vredesutbrottet mot Ronny och drivit iväg honom på kvällen ... 

Ronny hade ju berättat att han visste för mycket om Palme-mordet 

och att poliser var inblandade och att Regeringen kände till allt och 

stoppade rättvisan. Ronny hade påstått att han svävade i livsfara ... 

och nu kände Sune att Ronny hade haft rätt ... 

”Finns det några tillfälligheter egentligen? När en människas tid är 

inne ... att lämna jorden så är den eller hur?” tänkte Ronny. Var det 

nu en tillfällighet att hans lillebror Inge hade en svåger som hyrt ett 

ställe på Gotlands östra sida? En nedlagd fruktodling som denne 

brukade som hobby. Nu förstod han ... det gällde att ta sig mot öster. 

Mot fronten ... Sveriges yttersta spets mot Warszawa-pakten ... i 

Östersjön ... fredens hav. Vad skulle han här att göra? Vad var det 

för mening? Var det bara flykt? Var det en tillfällighet att denne 

svåger hyrde lantstället på östra sidan just dessa dagar i denna tid 

under detta utrikespolitiskt spända läge? Fanns det några tillfälligheter 

...? Det skulle bli intressant att följa utvecklingen ... sin egen 

ödesmättade utveckling. 

Ronny utgick således från att svågern omedvetet hyrde stället för 

att han skulle få vistas där ett tag ... det måste vara ödesbestämt ... 

Han visste inte hur rätt han hade. 

Han blundade och sökte i sitt inre efter ett svar: ”Vilken väg ska 

jag ta”? Han fick inget svar men vek av söderut på cykeln när han 

kom till Tingstäde. Plötsligt befann han sig på vägen mitt inne på 

Gotland på väg söderut. Nyss hade han varit på väg norrut. Det här 

innebar att han fick se det inre av Gotland. Ett vackert landskap. 

Otroligt lummig grönska. Nu upplevde han en cykelsemester och 

det var fortfarande tillräckligt varmt för att sova ute. När han kom 

till en telefonkiosk ringde han till sin bror Inge och fick adressen ...

196 

och telefonnumret. Inget svar hos svågern. Denne kanske var ute 

bland fruktträden. En märklig man som älskade att bo ensam och 

arbeta med kroppen tills svetten lackade. En äkta kroppsarbetare 

som varken hade problem med spriten eller sömnen ... men däremot 

kvinnfolk. Skvallervägen fick Ronny veta att svågern var lite tafatt 

när ett kjoltyg kom i närheten: ”Vem är inte det? tänkte Ronny. När 

det gällde fruntimmer måste man vara självsäker ... hade han läst 

någonstans. Skulle man träna upp sin självsäkerhet eller överlämna 

allt åt ödet? Det senare alternativet var bekvämare ... men man fick 

väl göra en kompromiss som vanligt ... man får se till att man är attraktiv 

inför sig själv. Var någonstans hade han läst att GUD är 

kärlek och att GUD finns i människan ... Hur som helst för att kunna 

ge kärlek så måste man börja med källan ... människan ... som 

måste vara rädd om sig själv och vårda sig själv och tycka om sig 

själv ... ”Älska din nästa såsom dig själv”. Han kände att han ville 

vända på bibelcitatet. Det vore riktigare att det hette: ”Älska dig 

själv och din nästa”. Det senare var kanske den ursprungliga lydelsen. 

Det var ingen som med säkerhet visste vad Jesus Kristus hade 

sagt ... En professor i Teologi hade sagt att man måste skilja på Jesus 

och Jesus Kristus ... Det var två olika personer. Professorn 

måste mena att Jesus blev förändrad på något sätt vid något visst 

tillfälle. Då skulle nyckelordet vara Kristus ... smord eller utvald. 

När uppdagades denna vetskap av att vara utvald? Det måste vara 

vid dopet när Johannes döparen och de andra vittnena hörde rösten 

från Himlen: ”Du är min älskade son. I dig har jag funnit behag”. 

Ronny trodde att något särskilt skulle hända när han döptes i 

Mormonkyrkan men det gjorde det inte. Det var ett helt vanligt 

nedsänkande i vatten och så var det bra med det. Han behandlades 

som en helt vanlig människa och det var nog tur. Mystiska fenomen 

inför vittnen skulle nog ha gjort honom sinnessjuk eller ändå värre 

... Han skulle ha drabbats av storhetsvansinne. 

Vid nästa telefonkiosk ringde han svågern igen. Fortfarande inget 

svar. Han var nu vid Hemse och hade cyklat i sex timmar. Lillebror 

Inge lovade att försöka spåra svågern och Ronny cyklade vidare 

mot Rone. Där i närheten låg den lilla gården med fruktodlingen. 

Mellan Hemse och Rone och det var inte långt till havet och där låg 

ett fiskeläger eller dylikt som hette Ronehamn. 

När han kom fram till gården ringde han först på dörrklockan och 

sedan bultade han på dörren. Inte ett liv. Han ställde ifrån sig pack-


ningen och cykeln och gick in bland de nästan tusen fruktträden. 

Äpplen, päron och plommon. Han ropade svågerns namn men fick 

bara svar av fåglarna och vinden och en tupp som gol i fjärran. Efter 

en timmas vandrande bland träden ropande och visslande återvände 

han till bostadshuset och knackade och bultade och ropade. 

Inget svar. Han satte sig på dörrtrappan och väntade. Solen var fortfarande 

uppe. Om en timme skulle solen gömma sig bakom grantopparna. 

Han mindes tillbaka och det var över tre år sedan nu. Han hade 

Sunetorpet kvar och pendlade mellan torpet och Stockholm. Han 

jobbade tre dagar och åkte sedan ner till torpet och ensam i fyra 

dygn dränkte han sin oro i alkohol. Vad var han orolig för? Inte var 

det pengar ... det bekymrade honom inte det minsta ... Han anade 

vad det var men kunde inte komma åt det ... Det var sorg ... Han 

hade en stor sorg inom sig som inte ville eller kunde värka ut. Den 

var oåtkomlig. Så småningom skulle han förstå att sorgen inte hade 

det minsta med nuvarande livet att göra. Det hade inträffat en tragedi 

i ett tidigare liv som han levt för nästan tvåtusen år sedan. Men 

det hade han inte en aning om i de här sekunderna ... 

2 

En högsommarnatt när han satt och söp där på torpet i sin ensamhet 

så fick han ett ryck. Han var helt naken och tog på sig sin framlidne 

fars svarta skinnjacka. Den räckte till höfterna och han var 

således naken om underlivet. Han var präktigt berusad men det 

hindrade honom inte att sätta sig bakom ratten på den mossgröna 

topptrimmade BMW:n. Han startade upp och rusade motorn. Det 

var kolsvart och spöregn när han i mycket dåligt skick gav sig ut på 

de kurviga grusvägarna. Han körde så fort han kunde och det skulle 

naturligtvis vara omöjligt att hålla kvar bilen på vägen. I en skarp 

kurva hände det som måste hända. Han förlorade kontrollen över 

bilen och studsade ut på leråkern. Han hade inget säkerhetsbälte på 

sig men det bekymrade honom inte. Han ville nog dö den här natten. 

Bilen slog runt tre eller fyra gånger men hamnade till slut på 

hjulen. Han hade säkert kört med en hastighet av etthundratrettio 

kilometer per timme. 

Att han överlevde får väl betraktas som en tillfällighet eller en gåta. 

När han omtumlad klättrar ur bilen surrar ett ord i huvudet på 

honom: Bråvallaslaget ... Bråvallaslaget ...

198 

Han blev plötsligt nyfiken ... Tillfälligt fick han något att leva för ... 

nyfikenheten. 

Lätt blödande av ett skrubbsår i huvet tog han sig till fots till storbonden. 

Han var halvnaken lerig och berusad. Hans nakna skinkor 

lyste i mörkret. 

-Ta på dig ett par byxor pojke! 

Han fick låna ett par byxor av självaste storbonden och de tog 

traktorn och drog bort bilen från åkern. Det var bättre att agera direkt 

för att undvika nyfikna grannar och polisingripande. 

Ronny sov i två dygn och sedan for han till Stockholm och gick in i 

Kungliga Biblioteket och letade efter Bråvallaslaget: Han hittade 

Bråvalla som betyder hed” Slätten mellan Bråviken och sjön Glan. 

Enligt en nordisk saga var Bråvalla platsen för ett fältslag mellan 

de två vikingahövdingarna Harald Hildetand och Sigurd Ring omkring 

730 efter Kristus. Sigurd Ring segrade trots betydande underlägsenhet 

i fråga om antalet soldater. 

Till sin förvåning hade Ronny upptäckt att i den svenska almanackan 

hade Sigurd namnsdag på hans födelsedag den 10:e januari 

och inte Hildetand men väl Hildegard hade han hittat som namnsdag 

den 17:e september ... Vad betydde detta? Just då för tre år sedan 

visste han inte ... 

Nu kände han på sig att ännu en gång ... var Sovjetunionen på väg 

att invadera Sverige. Warszawa-pakten hade gjort ett förberedande 

försök vid årsskiftet 1987-1988 och nu var det dags igen. Den 13 

september 1988. Han slog på fickradion för att höra nyheterna. 

Klockan var 17.00. 

Sveriges radio P1. Ekonyheter: Förhållandet mellan Sverige och 

Sovjetunionen utsätts för en ny påfrestning sedan avlyssningsapparatur 

ännu en gång hittats på den svenska ambassaden i Moskva. 

Liknande fynd gjordes hösten 1986 i samband med att ambassadbyggnaden 

renoverades ... 

Ronny reste sig upp från trappan och promenerade bort till grannstugan 

där en äldre torpare började utfordra grisarna. Han presenterade 

sig som en släkting. 

-Jo jag har faktiskt en nyckel till din svågers bostad ifall det skulle 

hända något ... och ... här är telefonnumret hans finns på. Han är 

neråt Kalmar ... på fastlandet. Det går bra att ringa härifrån, sa torparen. 

Ronny flyttade således in i svågerns hus några dagar och följde med


på nyheterna varje timme dygnet runt. Han nallade av äpplevinet 

och plommonvinet och mådde som en prins ... 

Gotlands militärkommando 

Visby 

Underrättelse- och säkerhetschefen Valter Pero var bekymrad. Han 

jobbade nu praktiskt taget dygnet runt trots sviterna efter hjärnblödningen. 

Han gick vanligtvis på sjukgymnastik men den behandlingen 

fick stå tillbaka nu. Han fick ge järnet dygnet runt vare sig han 

var frisk eller inte. Mycket stod på spel. Av politikerna hade Försvarsstaben 

fått löfte att inför den avslutande partiledardebatten i 

TV inför riksdagsvalet om fem dagar så skulle inte ett ord nämnas 

om Svensk Nato-anslutning. Inte ett ord skulle nämnas om det 

Sovjetiska hotet. Man skulle lugnt och stilla tala om skatter och 

ekonomi. Valter hade också fått ta del av en mycket hemlig promemoria 

som berättade att valet skulle styras så att socialistblocket 

fick behålla makten ... Valfusk alltså ... i nationens intresse. Det var 

osmakligt men nödvändigt. Ändamålet helgade medlen. 

På natten hade ett trettiotal Sovjetiska krigsfartyg lagt sig i övningsområdet 

rakt österut från Gotland. De låg inte på svenskt vatten 

men alldeles i närheten. De hade legat där förut och övat men 

tecknen tydde på att läget var skarpt den här gången. Där fanns olika 

signaler från de övriga militärområdena som tydde på att en invasion 

var i görningen. Det var han som skulle förse militärledningen 

med de nödvändiga underrättelserna från Gotland. Det viktigaste 

var naturligtvis att veta när ett sådant invasionsföretag skulle äga 

rum. Vilket klockslag eller åtminstone vilket datum. Detta för att 

inte provocera ryssarna ... Fick man bara veta datumet så kunde 

man dra på med skarpladdning överallt och stridsflyget kunde gå ut 

på alternativa flygbaser. Herraväldet i luften måste behållas tills 

hjälp anlände från NATO. 

Valter Pero hade gått igenom akten med de sista händelserna som 

kunde ha betydelse. Han letade efter signaler. 

9:e September: Två män framträder i Israelisk TV och berättar öppet 

hur de som medlemmar i den s.k. Sternligan år 1948 deltog i 

mordet på den svenske diplomaten Folke Bernadotte. Ligan som 

bl.a. leddes av Israels nuvarande premiärminister Yitzhak Shamir, 

var övertygad om att Bernadotte var Brittisk agent. 

10.e September: Estlands kommunistpartichef Vainio Väljas stöder

200 

det av medborgargrupper framförda kravet på att estniska skall bli 

östersjörepublikens officiella första språk; av Sovjetunionens delrepubliker 

har tidigare endast Armenien, Georgien och Azerbajdzjan 

officiellt förstaspråk som inte är ryska. 

”Hmm, tänkte Valter och sände en tacksam tanke till GRU-chefen 

Alexander Ahromejev, när sekreteraren Kerstin Nilsson kom inrusade 

med ett telex som löd: Rikskriminalpolisen har utfärdat rikslarm 

efter Juristen Ronny Andersson. Denne skall gripas och föras 

till psykiatriska kliniken Sidsjöns slutna avdelning. 

”Hmm,” tänkte Valter ännu en gång. Han visste att det var utrikesminister 

Sten Andersson som låg bakom. Denne utrikesminister 

som pussade PLO-ledaren Arafat både här och där och ... som också 

misstänktes gå ryssarnas ärenden ... Valter bestämde sig för att 

vänta med nästa steg. Omedvetet väntade han ett livstecken från 

Ronny Andersson ... denne man som bara för ett halvår sedan räddat 

Sverige från att slukas av Sovjetunionen. Vad hade hänt om 

Gorbatjov fått tag i Palme-mördaren Stefan Svedbom med Sten 

Anderssons medverkan? Om Stefan suttit i rysk TV i Moskva och 

erkänt att han fått betalt från CIA att skjuta Palme? Valter kände 

kylan gripa tag i hans hjärta vid blotta tanken på Ondskans imperium 

... 

Ronny Andersson väntade med spänt intresse på ryssarnas nästa 

steg. Han undvek att ringa Valter Pero. Han ville inte spåras. Han 

ville inte ringa förrän det var absolut nödvändigt. Den 15:e hörde 

han på radion att vissa sovjetiska specialförband hade fått sina permissioner 

indragna. Stridsflyget i Warszawa-paktens baser i Östersjöområdet 

fick förhöjd beredskap. De flesta stridsfartyg lämnade 

hamnarna och la sig på internationellt vatten så nära Sverige som 

möjligt. På kvällen vid 21.00 kom rapporter om att Ro-ro-fartyg låg 

kvar i hamnarna med strikta order om att stå till Warszawapaktens 

förfogande. Svenska försvarsstaben förmodade en Sovjetisk militärövning 

men säker kunde man inte vara ... En radioreporter från 

Sveriges Radios ekonyheter intervjuade Överbefälhavaren: 

-Warszawapakten har tydligen höjt sin beredskap är det en övning 

eller inte? 

-Jaah ... vi utgår från att det är en övning ... men det är klart ... det 

finns en inrikespolitisk oro i Östblocket bakom järnridån ... Polen 

... Ungern, Tjeckoslovakien ... de Baltiska staterna ... med flera om-


råden ... och historien har lärt oss att när det inrikespolitiska trycket 

stiger så söker tyrannen ... dvs. den Marxistleninistiska bokstavstrogna 

falangen i Kreml att expandera för att lindra det inre trycket. 

-Men Gorbatjov talar om Glasnost och Perestrojka? sa reportern. 

-Det är naturligtvis någonting som vi i Sverige uppskattar ... tillsammans 

med hela Västeuropa ... men ... Gorbatjov sitter inte ensam 

vid makten och han är ytterst beroende av de väpnade styrkorna 

och KGB. Militärkupper har förekommit tidigare i historien ... 

-Vad händer om det inte är någon övning den här gången? sa reportern. 

-Jaah då har vi ett så kallade skarpt läge ... och då får vi ta till dom 

riktigt otäcka karamellerna, sa ÖB. 

-Vad är det för vapen? 

-Det kan jag tyvärr inte gå in på ... men nu måste vi avbryta ... intervjun 

... med hänsyn till omständigheterna. 

Ronny stängde av fickradion klockan 22.30 och tog en promenad 

ut bland äppleträden. Vad var det nu ÖB sagt egentligen? Att vad 

som helst kunde hända ... Ronny höll på att gå sönder inombords av 

förtvivlan. Han kände på sig att det var ett skarpt läge den här 

gången precis som det var i början av året då ryssarna skulle ta Stefan 

och sätta honom i TV-rutan i Moskva och sedan invadera Sverige. 

Man kunde väl bara inte ringa upp folket på Försvarsstaben 

och gaffla om sina känslor. Då skulle man bli hånad och avfärdad ... 

Han tog upp fickalmanackan och tände cigarettändaren och läste 

där i mörkret: Den 15:e har Sigrid namnsdag och den 16:e har Dag 

namnsdag ... och den 17:e har Hildegard namnsdag ... och på valdagen 

... dagen för riksdagsvalet detta år ... anno 1988 ... har Alvar 

namnsdag. Vad betyder nu detta? Han visste att han var rätt ute. 

Vid en av sina diskussioner med Valter Pero hade denne sagt om 

spådomar, drömmar och annat mystiskt att man ”bör pröva allt och 

inte lämna något åt slumpen”. 

Han stoppade ner almanackan och gick vidare i mörkret. Det var 

nästan fullmåne. Perfekt för en invasion? I mörkret i månljuset? 

Han visste att han hade svaret inom sig och lämnade allt åt sin hjärna 

eller datamaskin och tänkte på något annat. Plötsligt bubblar svaret 

fram: 

Bråvallaslaget! 

Nu förstod han varför hans innersta väsen för över tre år sedan ...

202 

när han asberusad och halvnaken slagit runt med BMW:n på leråkern 

mitt i natten ... hade hört ordet Bråvallaslaget. Han rusade tillbaka 

till stugan och tände lyset och tog ner den stora väggalmanackan 

som hängde där. Den 15:e det är idag ... Sigrid eller Sigurd 

Ring den ene vikingahövdingen ... den som segrade och den 17:e 

är det Hildegard och Harald Hildetand som var den vikingahövding 

som förlorade ... Det är alltså den 17:e som gäller ... 

Dagen före valet går ryssarna in i landet ... 

Pulsen hade ökat markant men klockan var över elva så det var för 

sent att ringa. Han fick vänta till i morgon och då skulle han ringa 

Valter Pero på Gotlands militärkommando. 

Han somnade mot alla odds. 

4 

Valter tittade på klockan och den var fem i tolv. Snart midnatt. 

Han hade legat och grunnat sedan klockan 23.00. Han ville gå och 

lägga sig tidigt för att vara riktigt utvilad i anslutning till det svenska 

riksdagsvalet. Han hade fått ta del av hemligstämplade rapporter 

från svenska ambassaden i Moskva. Där framgick att Gorbatjov 

suttit i ett tolv timmars möte med hökarna inom försvarsmakten och 

KGB och det militärindustriella komplexet. Alla var där utom familjen 

Ahromejev som med läkarintyg styrkt att de drabbats av allvarlig 

maginfluensa. Det betydde att GRU-chefen, generalstabschefen 

och militärattachén i Stockholm hade uteblivit. Det måste tolkas 

så att de reserverat sig mot det som skulle avhandlas på mötet ... 

och det måste vara invasion av Sverige ... på valdagen ... förmodligen. 

Det är två dagar kvar och det gäller att vara utvilad. Sedan 

gäller det att slåss till man stupade man kunde nog hålla på i 48 

timmar ... och sedan ta till amfetamin ... som de fick av regementsläkaren 

vid skarpt läge. Då kunde de köra en vecka utan sömn. 

Han borde sova nu men var klarvaken. Han ville inte ta till sömnmedel. 

Det blev alltid en viss baksmälla vid sådan medicinering. I 

värsta fall fick man väl be en bön om att få sova. Han hade gjort det 

förr och det hade hjälpt ... faktiskt. Nu surrade de inhemska rapporterna 

från säkerhetspolisen i huvudet på honom ... det var säpofolket 

på Gotland som rapporterat att svenska Stalinister hade aktiverats 

på Gotlands östra sida. I Sverige fanns demokrati med yttrande- 

och åsiktsfrihet. Den som ville älska Stalin fick väl göra det 

även om man råkade vara svensk medborgare och till och med född


i landet. Men fick en svensk stalinist i demokratins namn medverka 

till att införa diktatur ... Sovjetisk diktatur? Naturligtvis inte! 

Säpo-folket höll de gotländska Stalinisterna under uppsikt och man 

visste att de kommunicerade med sina medbröder i Warszawapakten 

... men man visste inte hur ... Det vore ju verkligt illa om de 

hjälpte sina ryska bröder att föra iland sabotageförband från mini-ubåtar 

som Valter visste fanns i vattnen utanför Gotland just nu. Frågan 

var hur de kommunicerade med varandra? Det var en gåta. En 

del ingenjörer på Försvarets forskningsanstalt FOA hade surrat om 

litiumbatterier till sändare inbyggda i bilrutorna på de ryskbyggda 

personbilarna VAZ och Lada. En sådan personbil stod nu placerad 

längst ut på piren i Ronnehamn. Den tillhörde några ur ortsbefolkningen. 

De ansågs vara reformistiska kommunister. Men de hade 

visst fått bilen i gåva av handelsföretaget Matreco ... I reklamsyfte 

påstods det ... Fyra Säpo-män som låtsades vara byggnadsarbetare 

bevakade bilen när den körde ut och in på piren. Valter gick upp 

och stängde av väckarklockan och skrev en lapp till sin fru. Väck 

mig inte. Låt mig sova till dess att jag vaknar. Ring jobbet och säg 

att jag kommer så fort jag kan. Klockan är nu 04.30 och jag bara 

grubblar utan att kunna sova. 

Han gick ut i köket och tog ett glas mjölk ... sedan gick han tillbaka 

till sängen och drog täcket över huvudet. Då somnade han och 

försvann in i medvetslöshetens ljuvliga dimma. 

Ronny vaknade med ett ryck. 09.00. Han måste ringa. Kaffe först 

... Nej ett glas av svågerns hemgjorda äpplevin först ... Han drack 

det ena glaset efter det andra ... det blev en hel flaska ... och en halv 

flaska till. Det var heltokigt ... hur kunde han bara ringa och säga att 

det är den sjuttonde som gäller? Hur kunde han vara så korkat säker? 

Det inre trycket var outhärdligt ... han visste bara att om han 

inte ringde så skulle han gå under ... Han skulle bli tokig ... Han 

skulle inte slippa undan ... Han måste ringa: 

Han tog telefonluren och höll den tveksamt i handen. Numret till 

Gotlands militärkommando kunde han utantill: Han tvekade i trettio 

sekunder till, sedan slog han numret. 

-Gotlands Militärkommando!? 

-Jag söker Örlogskapten Valter Pero! 

-Pero. Ett ögonblick! Jag ringer på hos honom ... 

-Kerstin Nilsson?

204 

-Ja hej det är Ronny Andersson. Har du Valter Pero inne? 

-Nej han har inte kommit ännu ... Han borde vara här ... och är nog 

på ingående ... Kan jag hälsa honom något? 

-Ja hälsa honom ... att ... det är den 17:e som gäller!!!! 

-Det är den 17:e som gäller?!... Ja det ska jag hälsa honom, sa 

Kerstin. 

5 

Ronny la på luren och då inträffade ett fenomen som han upplevt 

tidigare ... En järnhand kramade hans hjärta. Smärtan var outhärdlig. 

Han måste lämna området. Ryssarna hade direkt spårat samtalet. 

De fanns tydligen överallt och hade möjlighet att agera på Gotland. 

Han måste sticka det förstod han nu. Det var samma fenomen 

som hade inträffat på biblioteket i Bollnäs när ryssarna spårat honom 

där. När han plötsligt upptäckte att han var omringad av invandrare 

med slaviskt utseende. Om han stannade kvar på biblioteket 

då ... så skulle hjärtat ha krossats på honom. Det var samma fenomen 

nu. Värken släppte inte. Han måste lämna området till varje 

pris. Han tog några stadiga drinkar av äpplevinet men det hjälpte 

inte mot smärtan. Han slängde ner några vinflaskor i en plastpåse 

och tog på sig ytterkläderna. I sista sekunden fick han med sig fickradion 

och låste dörren och kastade sig på cykeln. Han cyklade allt 

vad han orkade i tio minuter och körde rakt upp i skogen och satte 

sig ner och pustade ut. Sakta men säkert upphörde smärtan och nu 

uppträdde ett annat fenomen. Det hade inträffat när han gick på vägarna 

i närheten av Kärnkraftsverket Barsebäck. En hand dök upp i 

hans skalle. Det var en hand som pekade i vilken riktning han skulle 

cykla. Handen pekade mot havet ... Han skulle genast cykla dit ... 

Där fanns något han skulle se ... Ett uppdrag väntade på honom där 

... Han var tvungen att lyda. Han kastade sig på cykeln igen och 

kom till ett vägskäl. HANDEN VISADE GENAST VILKEN VÄG 

HAN SKULLE TA. Snart såg han havet vid Ronnehamn OCH 

LÄNGST UT PÅ PIREN STOD EN SOVJETISK PERSONBIL 

AV MÄRKET LADA. 

På landbacken höll några byggnadsarbetare på att renovera en liten 

byggnad som liknade en gammal väderkvarn utan vingar. De var 

fyra stycken och Ronny tyckte att de egentligen höll personbilen 

under uppsikt. Att de bara spelade byggnadsarbetare. Det var Säpofolk. 

Han förstod nu att målet för honom var just den här sovjetiska


personbilen. Han fick en inre bekräftelse att han kommit rätt. Det 

var en inre visshet och sedan kom det en anmaning inifrån att det 

handlade om bilrutorna på Lada-bilen. 

Han cyklade fram till polismännen som naturligtvis var civilklädda 

och sa när han såg kofoten av järn stå lutad mot byggnaden: 

-Får jag låna den här och slå sönder rutorna på den ryska personbilen 

som står ute på piren? 

-Ja gör det, sa polismannen allvarligt. 

Han tog kofoten och cyklade ut på piren och slängde cykeln och rusade 

fram och krossade samtliga rutor på bilen. Han började med 

framrutan. Mannen som satt i bilen hade läst tidningen och började 

skrika och svära ... 

Ronny slängde kofoten och cyklade iväg ... Föraren startade den 

fönsterlösa bilen och körde efter Ronny med full fart och tutade 

ihållande på signalhornet. Förarens släktingar och vänner rusade till 

från byggnaderna bakom granar och enbuskar ... Säpo-männen 

iakttog lugnt vad som hände. Officiellt var de ju byggnadsarbetare 

.... Ronny blev omringad av sex förmodade svenska Marxistleninister 

och han cyklade än åt det ena och än åt det andra hållet. Till 

slut kom han på en stig som slutade med en brant backe och han 

tvingades sänka farten och då var det kört. De han ifatt honom och 

slog ner honom och när han väl låg på marken började fem man att 

sparka honom i bröstet och huvudet allt medan de skrek: 

-Förbannade Natospion, förbannade Natospion, förbannade 

Natospion ... 

Ronny kände hur det krasade i huvudet, någonstans i trakten av 

öronen ... och hur saker och ting gick sönder i bröstkorgen på honom 

... Han försökte skydda sig genom att krypa ihop och höll händerna 

och armarna runt huvudet ... och han ropade: 

-Ring polisen ... ring polisen ... ring polisen ... 

Han spelade ynkligare än han var och spelade att det gjorde ondare 

än det gjorde. Det kom en spark till och det var en kraftig sådan 

som var riktad mot tinningen men den träffade högerhanden och 

den som sparkade skrek: 

-Djävla NATO-spion!! 

De andra höll den senare mannen tillbaka och sa: 

-Nej för faan det är inte värt att vi sparkar ihjäl honom ... Vi ringer 

polisen så att vi blir av med han. Vi har annat att göra.

206 




Kapitel 46 

Ronny Andersson räddades av polisen från att bli ihjälsparkad. I 

den polispatrull som ryckte ut till Ronnehamn fanns ett högt polisbefäl 

som ställde sig helt på Ronnys sida. 

-Kontakta örlogskapten Valter Pero på Gotlands Militärkommando 

och berätta vad som hände med den sovjetiske personbilen som 

stod längst ut på piren ... Vi är mycket nära en sovjetisk invasion, sa 

Ronny. 

-Joo ... vi vet, sa befälet och suckade. Han bet ihop tänderna och 

käkmusklerna spelade. Han visade återhållen vrede över den avgrundslika 

utvecklingen i Östersjön ... 

Ronny berättade för polisen: 

-Ett fåtal av de sovjettillverkade personbilarna Vaz och Lada som 

transporterades över Haparanda ... med största sannolikhet är preparerade 

med elektroniska instrument samt att de bilarna har glasrutorna 

numrerade och kodade. Ingen glasruta har samma beteckning. 

-Jag förstår ... och det är bäst att du får tala med den slutna avdelningen 

här på Gotland ... ja säkerhetspolisen alltså ... Svante Larsson 

... heter han som du ska tala med ... byråchef ..., sa Befälet. 

-Ja tack ..., sa Ronny och lutade sig tillbaka och njöt av bilfärden så 

gott han kunde. 

2 

När Valter Pero utvilad kommer till jobbet vid elvatiden på förmiddagen 

ligger två telefonlappar på hans skrivbord som är röda till 

färgen. Det betyder brådskande. Den ene lappen som kom från hans 

kompis Svante på Säpo är från 10.55 och lyder ”Ring mig genast”. 

Den andra lappen är ett meddelande från juristen Ronny Andersson 

klockan 09.00 och den lyder: ”Det är den sjuttonde som gäller.” 

-BRA! utropar Valter så det ekar i hela huset. 

Sekreteraren Kerstin Nilsson rusar in och undrar vad som har hänt. 

-Är chefen för Militärkommandot här? säger Valter med ett leende. 

-Ja han väntar på besked från dig ... det går vissa rykten om den 

17:e ... ja du har ju sagt att om du inte är här så får jag vända mig 

till honom i avvaktan på ditt ... uppdykande?

208 

-Det är bra Kerstin ... Det är helt OK: sa Valter och fortsatte. -Jag 

går in till chefen ... koppla mina samtal dit ... Jo du ring upp Svante 

på Säpo och skicka in samtalet till samma ställe. 

Generalmajor Per-Eric Lundgren satt med nedböjt huvud och läste 

underrättelserapporterna från staben i Stockholm när Valter kom in 

och slog sig ner. 

-Gomorron Valter ... spionchefen själv ... Ja ... jag har rapporterna 

från fastlandet här ... Det ser verkligen illa ut ... den här gången. 

Mot Sovjetunionens 3,4 millioner man är det väl bara att kasta in 

handduken ..., sa Per-Eric och log mot sin kollega. Han menade 

naturligtvis inte vad han sa utan väntade sig att Valter skulle slå honom 

på fingrarna som denne alltid brukade göra med sina intuitiva 

beslut som regelmässigt skar rakt igenom förnuft och logiskt tänkande. 

-Vi inför skarpt läge vid midnatt 00.00 den 17 september ... alltså i 

natt, sa Valter och log. 

-Hoppsan det var raka besked ..., sa Per-Eric och kallade in Kerstin. 

Valter textade ner ett meddelande till Stockholm och signerade med 

kod och klockslag och gav det till Kerstin och sa: 

-Skicka detta omedelbart på slutna faxen till ÖB. Jag vill genast ha 

två kvitton. Ett till Per-Eric och ett till mig själv ... det kan du lägga 

på mitt skrivbord ... Har du fått tag på Svante? 

-Jahh han väntar på linjen ... ska jag koppla in honom ... först eller? 

-Nej skicka faxet först ... och när du har kvittot kan du koppla in 

Svante, sa Valter. 

-Vad gör vi nu? sa Per-Eric. 

-Vi får fuska lite. 

-Fuska? Är det poker vi spelar? 

-Inte så tokigt tänkt, sa Valter. Det bästa är naturligtvis en blandning 

mellan schack och poker och det har ryssarna upptäckt ... ha, 

ha. 

Per-Eric skrattade med, inte för att han begrep vad Valter skrattade 

åt men det smittade av sig och det kändes bra. 

-Nja vi får skarpladda och smälla upp varenda luftvärnsrobot vi har 

och varenda sjömålsrobot ute på Fårö. Vi får lägga soldater runt 

hela ön ... och artilleriet lägger vi neråt Ronnehamn och allt ihop 

gör vi på stubinen ... och vi tar även fram robotarna vi har nere i 

källaren om du förstår vad jag menar ..., sa Valter. 

-Atombomberna? Är du tokig?


-Både i Krig och kärlek är det vanligt att strunta i förnuftet, sa Valter 

beslutsamt. 

-Vem citerar du nu? 

-Mig själv ... Valter försjönk i dystra tankar till dess att Per-Eric 

räckte honom telefonluren. 

-Är det du Valter? sa Svante ivrigt. 

-Öst och väst skall aldrig mötas ... och tack för senast, sa Valter. 

-Vi har Ronny Andersson på stationen. Det var något tumult nere 

vid Ronnehamn. Han är skadad i huvet och i bröstet. 

Valter flämtade till och sa: 

-Har ryssarna redan landstigit? 

-Nää ... det är nog mera inhemska Stalinister, sa Svante försiktigt. 

-Jag förstår? Vi tar lunch på mässen om ... en kvart. Valter tittade 

på klockan och fortsatte: -Ta med dig chefredaktören på Gotlands 

Allehanda ... rikets säkerhet kräver att han skriver några rader åt oss 

... Skarpt läge ... Svante? 

-Ok ... det är uppfattat. 

Klick. 

-Har du matrikeln på numret till de olika förbanden? sa Valter. 

Per-Eric slängde över häftet till Valter som bläddrade fram till Lv 3 

Roslagens luftvärnsregemente i Norrtälje och slog numret alltmedan 

Per-Eric satt tyst och spänt följde utvecklingen. 

-Jag söker Generalmajor Nils Ekenman ... hälsa från örlogskapten 

Pero, sa Valter 

-Ett ögonblick ... 

-Valter? Din festprisse ... nu är vi illa ute ... jag hoppades att du 

skulle ringa? 

-Ja ... det är som du tror ... Det är bara att skarpladda ... smäll upp 

allt vad du har och håll ställningarna i 48 timmar ... det kommer ... 

förmodligen en order från Stockholm före midnatt. 

-Du tänker på grindvakten i staben ... som bromsar och fördröjer ... 

-Hmm ... det finns spioner överallt ... utom i min skalle, sa Valter 

... 

-Får jag åberopa det här samtalet som en order från underrättelsetjänsten 

... 

-Naturligtvis Nisse ... Jag har ordentligt på fötterna. 

-Intuition ... alltså ..., sa Nisse nedstämd ... 

-Hmm ... tyvärr är det så ... 

-Du får dina skarpladdade robotar på direkten ... Du har haft rätt

210 

hittills ..., sa generalmajor Nils Ekenman. 

-Det är bra Nisse ... Då sopar vi rent i luften när dom kommer ... 

Klick. 

-Är det inte bättre att du tar över det här landet? sa generalmajor 

Per-Eric Lundgren leende. 

-Njaaa ... Mitt rike är inte av denna världen ... Lunchen väntar på 

mig ... Det blir nog en nubbe eller två ... ha, ha ... Sätt igång nu Per- 

Eric ... Kriget väntar på dig ... 

Valter tog på sig marinens skärmmössa som visade att han var örlogskapten 

... och småskrattande gick han till mässen till ett allvarligt 

samtal med sin polare på Säpo. Valter beställde två sexor Skånebrännvin 

till maträtten Pyttipanna. 

-Tack men jag hoppar över brännvinet just nu jag ska tillbaka till 

jobbet, sa Svante. 

-Ja ... jag tar taxi ut till landet ... jag har gjort mitt för idag. 

-Jaså ... hur länge har du jobbat då? sa Svante. 

-En halvtimma på sin höjd ... 

-Du är dig lik ... Hur gör vi nu med Ronny Andersson. Det är ju rikslarm 

på honom. 

-Varför det? ... Ja jag menar ... Jag vet att utrikesministern vill lämna 

över Palme-mördaren Stefan Svedbom till ryssarna för att lugna 

dom ... och att han därför måste göra sig av med Ronny Andersson 

... och jag inbillar mig inte längre att vi lever i en rättsstat ... Vad är 

den formella grunden för att Ronny ska gripas? sa Valter. 

-Han ska hämtas till förhör för att han har haft sönder några fönsterrutor 

på ett pendeltåg i Västerhaninge för sex veckor sedan, sa 

Svante. 

-Han är alltså misstänkt för ett brott som kallas skadegörelse? 

-Javisst. 

-Man har väl hela tiden haft möjlighet att kalla honom till förhör ... 

eller rentav hämta honom ... på fastlandet eller hur? 

-Naturligtvis ... Svante fick en bister min. 

-Hmm. Jag föreslår att du håller ett förhör med honom då ... och sedan 

skjutsar honom ... till bostaden vid Ronne ... och för att lugna 

ryssarna och utrikesministern så går vi ut i lokaltidningen Gotlands 

Allehanda med uppgifter om att Ronny hade rymt från ett mentalsjukhus 

och ska transporteras dit ... Det bör väl lugna Stalinisterna 

ute vid Ronne också ... 

-Hur gör vi med de sönderslagna bilrutorna på bilen som stod längst


ut på piren? 

-Håll ett förhör med Ronny ... och sedan hemligstämplar du det 

med hänsyn till rikets säkerhet ... mycket enkelt ... så gör ju politikerna. 

Hur pass skadad är Ronny? 

-Samtliga revben är nog knäckta ... och eventuellt är käkbenet av på 

två ställen ... eftersom han plötsligt har ett underbett ... ska vi ta in 

Stalinisterna till förhör om grov misshandel eventuellt dråpförsök? 

-Nej ... för helvete ... nej ... peta inte i den sörjan ... Det får självdö 

... 

-Hmm ... är det skarpt läge nu alltså? sa Svante. 

-Från och med 24.00 den kommande natten ... men vi fuskar lite ... 

vi har ju en mycket hög officer i staben som vi misstänker går ryssarnas 

ärenden ... och denne förrädare vill naturligtvis stoppa eller 

fördröja beslut om högsta beredskap ... så vi fuskar lite här och där 

... här på Gotland och i Norrtälje är luftförsvaret redan bemannat 

med skarpladdade flyg- och sjömålsrobotar, sa Valter. 

-Hmm den här grindvakten och förrädaren är det han som har ett 

efternamn som börjar på ...? 

-Vi ska inte prata om det nu ... samhället tål inte en sådan skandal i 

det här skedet, avbröt Valter bestämt. 

-Hmm har du tagit fram robotarna från källaren också? 

-A-bomberna? Ja för fan ... Det dröjer inte länge förrän Sovjetiske 

ÖB får en radiakvarning per telefon ... 

Svante fick panik och blev sugen på brännvin men han beslutade 

sig för att vänta med sprit ... Han skulle skjutsa hem Ronny Andersson 

först ... och eventuellt ta honom till sjukhuset för röntgen av 

käken. -Jo du Valter vad händer om ryssarna känner sig provocerade 

av det skarpa läget? 

-ÖB kommer att få en förfrågan från politikerna och han kommer 

att förneka all kännedom om saken ... det där har han och jag gjort 

upp för länge sedan ... över en låda whisky som han fick av jänkarna 

... 

-Ja inte har väl vi några A-bomber? sa Svante skärrad. 

-Den hemligheten tog Palme med sig i graven, sa Valter och tog 

resten av supen när chefredaktören för Gotlands Allehanda kom in i 

officersmässen och slog sig ner. 

Valter gav några hastiga direktiv och beställde sedan en taxi. Han 

skulle ge sig ut till ”Datjan” för att ”plana ut turbulensen i skallen, 

som han sa till sina kompisar.

212 

3 

Svante Larsson höll ett förhör med Ronny mera för formens skull 

och sa sedan vänligt: 

-Vill du ha hjälp hem till stugan eller vill du ha hjälp att komma till 

läkare? 

-Kör mig hem till stugan är du snäll ... Jag ska väl vila lite och 

hämta prylarna och återvända till fastlandet ... nu när rikslarmet är 

avblåst. Han log trots smärtan i ansikte och käkben. 

-Ja larmet är avblåst och Valter Pero hälsar, sa Svante Larsson på 

Säpo. 

-Tack det värmer gott, sa Ronny. 

-Vi har cykeln med också. 

-Det var bra ... då är allt i sin ordning ..., sa Ronny och log igen. 

4 

Han fick skjuts i 6 mil och nästan ända fram till huset. Polisen 

ville inte visa ortsbefolkningen och grannarna att de skjutsade honom 

och nästa dag förstod han varför när han gick till kiosken och 

köpte den Lokala dagstidningen Gotlands Allehanda. Där stod på 

löpsedeln att en förrymd mentalpatient slagit sönder rutorna på en 

bil och infångats av polisen och återförts till sjukhuset. Det var stora 

rubriker på löpsedeln. 

När ett dygn passerat efter det att han mottagit sparkarna mot kropp 

och huvud så började värken sätta in och den blev helt outhärdlig i 

skalle och bröstkorg. 

Han drack några flaskor av äpplevinet men det kunde inte lindra 

smärtan. Det hjälpte inte mycket den här gången. Det var något fel 

någonstans det förstod han nu. Det var något som hade gått sönder 

... som var trasigt inombords ... 

Han började packa sina saker och återlämnade nyckeln till granntorparen. 

Han måste till sjukhuset och kanske opereras. 

På morgonen den 17:e september när allt var lugnt och stilla ... Höll 

Världen andan? Det kändes så ... .Ja ... då lämnade han Ronne och 

cyklade sakta mot Visby sjukhus. Hans uppdrag var klart. Han hade 

haft en order att utföra ... En order som kom inifrån ... De flesta betraktare 

som inte förstod hans tidigare upplevelser skulle nog klassa 

honom som tokig ... men för hans del fanns ingen återvändo. Han 

måste lyda ... och även om han inte förstod effekten av sitt handlan-


de just då, så skulle han få en förklaring senare. Tokig var han inte 

... men övernaturlig ... det var han. 

Efter tre timmars cykelfärd la han sig i ett dike och vilade men 

tuppade av. Det var varmt och torrt ute och törsten efter vatten 

väckte honom 4 timmar senare. 

I skymningen kom han till sjukhuset. Han röntgades från topp till 

tå och fick rådet att söka upp en käkkirurg på måndag. Nu var det 

lördag. De hade ingen socialjour i Visby så han fick en remiss till 

psykakuten och där fanns det lediga platser. Han fick duscha, äta 

och en säng. Ja läkaren tog emot honom med öppna armar och visade 

honom barmhärtighet. Personalen gav honom smärtstillande 

och lugnande medicin till natten. 

5 

På söndagen kunde han följa valet i TV i patientrummet. Han blev 

verkligen väl omhändertagen. 

När valprognoserna kom framåt kvällen, kände han på sig, att valet 

var fixat. De vågade inte släppa fram Natoinspirerade högerkrafter 

utan fördelade rösterna så att de gröna gick framåt. Både socialister 

och högerkrafter förlorade röster till de gröna och det innebar att 

socialdemokraterna skulle bli kvar vid makten. Ett fixat val av 

rädsla för ryssen. 

6 

På måndagen sökte han upp käkkirurgen och fick sin dom. Käken 

var helt av på båda sidorna c:a tre centimeter från öronsnibbarna. 

Ronny fick order av läkaren att komma tillbaka två timmar senare 

för att fixera käken och stabilisera den med ståltråd. 

Vid återbesöket var ett polisbefäl närvarande som inspekterade 

röntgenplåtarna och denne fick också en föredragning av läkaren 

om skadornas omfattning. 

Ronny var tydligen en viktig person ... men mera i det tysta så att 

säga. 

När han några timmar senare lämnade kirurgen så var över- och 

underkäke hoppsydda med ståltråd. Han skulle inte få öppna munnen 

eller käken på tre månader och skulle få leva på soppa och äta 

genom sugrör. 

Han blev kvar på sjukhuset några dygn till och blev starkare och 

starkare av vila och nykterhet.

214 

När de sa på TV-nyheterna den 22:a september att polisen gjorde 

en rekonstruktion av mordkvällen utanför biografen Grand och att 

man letade efter en mördare som var en ensam galning som skjutit 

Palme av ren sinnesförvirring ... ja då ... kände Ronny att det svenska 

etablissemanget fortfarande led av svår ryss-skräck. 

De låtsasletade en mördare och de skulle anhålla en oskyldig Alagare. 

7 

Leningrad 

-Ja ... Hmm ... Ja ... Ja ... Bra ... Tack! 

General Alexander Ahromejev la på luren och gapskrattade. Generalmajor 

Anton Petrov och överste Jurij Ahromejev drog på munnen 

... men generalstabschefen Sergej Ahromejev var mera försiktig 

och sa: 

-Nåå? 

-KGB-chefen Viktor Primakov har fått sparken av Gorbatjov, sa 

Alexander. 

-Va bra, sa Anton. 

-Äntligen, sa Jurij. 

-Några fler avsked? sa Sergej. 

-Mr. Njet ... Andrej Gromyko ... och andremannen Jegor Ligatjov 

får silkessnöret ... Ha, ha, ha ... 

Alexander skrattade gott. 

-Varför blev det ingen Sverige-invasion? sa Sergej. 

-De hade tänkt gå in den 17:e klockan 03.00 på morgonen, men 

svenskarna införde kuppberedskap 24.00. De visste om tid och datum 

tydligen ... Invasion är omöjlig om man inte har luftherravälde 

... Svenska luftvärnet var aktiverat och skarpladdat redan den 16:e 

..., sa Alexander och drog fundersamt högerhanden över skäggstubben. 

-En spion i Kreml? sa Jurij. 

-Nja ... snarare Valter Pero på Gotlands militärkommando ... i samarbete 

med en viss person ..., sa Alexander. 

-Ronny Andersson? sa Anton. 

-Ja ... jag håller några rubel på den senare, sa Alexander och smålog. 




Kapitel 47 

Christer Pettersson hämtas av polis 

Klockan 09.05. 

14 december 1988 

Stockholm 

Det bankade våldsamt på dörren hos 41-årige Christer Pettersson i 

Stockholmsförorten Rotebro. 

”Låt mig sova”, tänkte han. 

Bultandet fortsatte ... och han drog täcket över huvet. ”Vem faan är 

det nu? Knarket är slut och dom sista suparna måste jag ha för att 

komma ur sängen. Helvete att grannarna inte kan respektera en trött 

man ... Det är inte likt dom ...” 

-Öppna det är polisen!!! 

”Oh neej”, tänkte han. ”Inte nu igen ...” 

Han visste att det inte fanns någon väg ut. Han måste öppna för 

snutarna ... och gick ut på toaletten och såg sig i spegeln alltmedan 

bultandet ökade i styrka. Han kollade i kläderna och i plånboken för 

säkerhets skull ... men där fanns inget knark som han behövde spola 

ner i toaletten. Han gick ut till kylskåpet och drack ur 15 centiliter 

ren vodka Explorer så att han kunde tänka någorlunda klart ... och 

sedan öppnade han dörren för poliserna klädd i bara kalsongerna ... 

-Klä på dig ... du ska med här till förhör ... 

-Vad har jag nu gjort? ... Jag har lite dåligt minne ibland ... när jag 

super till, sa Christer. 

-Det är inget särskilt ... ett rutinförhör bara ..., sa den ene som var 

kortare men såg elak ut. 

-Vi vill ha dina adressböcker och de kläder du hade på dig 28 februari 

1986, sa den andre den långe som liknade en gorilla. 

-Åttiosex? ... Det är två och ett halvt år sedan ... Inte faan minns jag 

vad jag hade på mig då? 

-Ingen fara ... vi ger dig dom kläder du anses ha haft och på dem 

hittar vi krutstänk, sa den lille elake polisen och skrattade. 

-Vet du vad det här är för något? sa den långe och tog fram handklovarna. 

-Det där behövs inte ... Jag tänker inte försöka sticka ... för att bli 

skjuten i ryggen, sa Christer.

216 

-Du ska ha dom på dig ... Den här gången är du mer värd levande 

än död ..., sa den lille och hånflinade. 

-Ja dit du kommer ... får du nog fotbojor också ..., sa den långe och 

tryckte dit handklovarna. 

-Vad har jag gjort egentligen? 

-Det är inte så viktigt ..., sa den korte. 

-Vad är jag misstänkt för? 

-Ingenting ..., sa den långe. 

-Då så ... då vill jag ha advokat på direkten. 

-Du ska nog få en ... han är redan utsedd ... Arne Liljeros ... Han är 

utsedd av lagmannen Carl-Anton Spaak ... som är socialisternas 

politiske kommissarie och nu är det så att denne advokat Arne Liljeros 

har egenskaper som du kommer att gilla ... som gör att du 

kommer att känna dig som hemma ... 

-Liljeros? Jag har hört om honom ... han lär vara snäll och hygglig. 

-Snäll mot vem? Snäll mot domstolen och åklagaren? För att inte 

tala om regeringen ..., sa den lille och hånflinade ... -Det är nog bäst 

att han är snäll ... för annars får han inget förskott på arvodet ... så 

att han kan köpa brännvin ... Han är alkis vet du väl? 

-Då kan det väl inte vara så allvarligt brott jag misstänks för om jag 

får en alkis till offentlig försvarare ..., sa Christer. 

-Eller också är brottet så allvarligt att du till varje pris måste fällas, 

log den långe. 

Det var då Christer Pettersson för första gången kände en obehaglig 

rysning utmed ryggraden. 

Ute på gatan väntade tre polisbilar och en massa journalister. 

”Har polisen ringt till tidningarna ... det var märkligt”, tänkte 

Christer. 

Den gripne kördes direkt till häktet och skrevs in där och han fick 

fångkläder på sig och kroppsvisiterades. Hela avdelningen spärrades 

av. Han isolerades och fick alla förbud en fånge kan tänkas få. 

Prick klockan 11.00 fördes han ner till chefsåklagare Anders Helin. 

-Ja du är misstänkt för mord? 

-Jaså? Vem är det nu som försöker sätta dit mig? Jag har inget minne 

av något mord? sa Christer muntert. 

-Vad tyckte du om Olof Palme egentligen? sa åklagaren Helin. 

-Palme? Ja det var för djävligt att han skulle skjutas ... Jag gillade 

honom. Han jobbade för oss utslagna i samhället. Palme värnade 

om samhällets olycksbarn, sa Christer allvarligt och såg förtroligt


mot chefsåklagaren. 

-Ja det kan du ha rätt i, sa Helin medgörligt insmickrande. 

-Varför är jag här egentligen? 

-Du är misstänkt för mord på statsminister Olof Palme, sa Helin 

allvarligt. 

-Ha, ha, det måste vara ett skämt ... det är ju bara att läsa tidningarna 

om mystiska personer med walkie-talkies och annat smått och 

gott som pekar i polisens riktning ... Det är nog hos polisen du ska 

leta ... Ha, ha, ha. Christer skrattade gott från hjärtat. 

-Så du förnekar brott? 

-Ja självklart. 

-Då så ... då antecknar vi det .., sa Helin och dikterade för sekreteraren 

som var närvarande med stenogramblocket, men han talade 

också in i två bandspelare och in i fyra kriminalinspektörers ögon 

när han sa: -Christer Pettersson har delgivits misstanke om mord på 

landets statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 klockan 

23.21. 

Christer Pettersson förnekar brott. 

Chefsåklagaren reste sig upp och klappade Christer Pettersson på 

axeln och sa leende och vänligt: 

-Jaha ... då får du gå upp till cellen ... och ta på dig dina egna kläder 

... och komma ner igen, sa Helin lugnande. 

-Tack det var bussigt, sa Christer och kände sig lättad och planerade 

redan vilken polare han skulle dela en flaska vodka med ... det 

måste firas ... det var en riktig pärs ... och han sa leende till åklagaren 

när han sträckte fram handen: -Tack ska du ha ... Det är skönt 

med folk som du, som kan skilja mellan en oskyldig luffare och en 

skyldig proffsig statsministermördare. Dom trapporna som mördaren 

tog utan ansträngning när han flydde måste innebära att det var 

ett proffs i topptrim ... eller hur? 

-Hmm ... kanske det ... Gå nu upp och ta på dig kläderna och kom 

ner hit sen så ska vi ta ett foto mera för ... formens skull ... sen får vi 

se ... 

-Får vi se? sa Christer och nu kände han den där obehagliga känslan 

utmed ryggraden för andra gången. 

-Jahh. Lugna dig det här går nog bra ska du se ... Vi måste följa 

gällande bestämmelser i rättegångsbalken bara så att allt går rätt till 

... för protokollets skull. Helin log mot Christer och den senare kände 

sig ännu en gång lättad.

218 

-Tack. Jag litar på dig. 

-Det kan du göra, sa Helin med ett neutralt ansikte. 

Några timmar senare fick Christer ställa sig i en rad med elva poliser. 

Där var tre videokameror och ett antal stillbildsfotografer. Poliserna 

var kriminalinspektörer på spaningsavdelningen. Christer 

kände igen allihop, småtjuv som han var. 

Poliserna var alla i topptrim och en del var både muskulösa och 

smärta. Det blev alltså tolv man som ställde sig på rad. Christer fick 

en skylt på vänster arm där det stod nummer 3. Fotograferna sa att 

det var viktigt att de stod i profil och det hjälpte inte att Christer 

försökte dra in magen. Det syntes tydligt att han var en storkonsument 

av öl och brännvin ... Bland elva polisinspektörer syntes det 

tydligt vem som inte hörde till gänget och inte nog med det ... 

Christer hade ljusa skor men de andra hade svarta. Han skilde sig 

tydligt från de andra. 

2 

Samma dag klockan 17.45. hämtas statsministerns änka Lisbet 

Palme i sin bostad och körs till Riksåklagarens kansli i Gamla stan. 

Hon tas emot av åklagarna Jörgen Almblad och Solveig Riberdahl. 

-God afton fru Palme. Förfärligt tråkigt att behöva störa Er så här, 

sa Almblad och sträckte fram handen. 

-För all del ... men någon bandspelare får ni inte ha påslagen bara så 

ni vet ... absolut ingen bandspelare påslagen. 

-Fru Palme har vårt hedersord. Det blir ingen bandspelare, sa den 

kvinnliga åklagaren Solveig Riberdahl. 

-Så Ni har hittat gärningsmannen? 

-Ja tyvärr fru Palme. Det måste vara smärtsamt för Er att se mördaren 

på video? sa Solveig Riberdahl. 

-Det går nog bra. Rättvisan måste få ha sin gång. Det vill väl alla? 

sa Lisbet uppfordrande med auktoritet ... statsministerfru som hon 

var. 

-Javisst, javisst den här alkoholisten måste straffas hårt med livstids 

fängelse, sa Almblad och lät orden sjunka in. 

-Är mördaren alkoholist? 

-Ja tyvärr och det är väl närmast att betrakta som en sjukdom förstås? 

Fru Palme är väl utbildad psykolog? Ja jag vill inte tränga mig 

på? sa Solveig Riberdahl med ett inställsamt leende. 

-Ja jag är utbildad barnpsykolog och verksam som sådan bl.a. ...


men alkoholmissbruk kan inte vara något förmildrande för min 

mans mördare ... eller någons mördare. 

-Naturligtvis inte. Lagen är mycket sträng och klar på den punkten, 

sa Almblad. 

-Det hela är tragiskt för Er men också för oss alla ... ja för hela 

svenska folket ... och många människor ute i världen, sa Solveig 

Riberdahl. 

-Ja ... tack men nu vill jag snarast få det avklarat. 

-Varsågod och stig på då, sa Solveig Riberdahl och bugade sig lätt 

av underdånighet. 

I förhörsrummet fanns en storbildsskärm för videofilmen. Jörgen 

Almblad dämpade genast belysningen och sa: 

- Ja då kör vi då ... och den här alkoholisten är observerad i närheten 

av mordplatsen på mordnatten ... och han har en sådan där vaggande 

gång som fru Palme tidigare sagt att mördaren har ... Vi visar 

tolv personer för rättvisan och protokollets skull. Behöver fru Palme 

papper och penna? 

-Det behövs inte ... jag har mycket gott minne. 

-Naturligtvis fru Palme ... ja då kör vi då! sa Almblad. 

När nr 3 Christer Pettersson blev synlig så ropade Lisbet: 

-Ha ... Det ser man väl vem som är alkoholist!!! Det är han med 

den vaggande gången. Nummer 3 förstås. Helt klart. 

-Är fru Palme säker? sa Solveig Riberdahl. 

-Javisst. Det ser man väl att han är alkoholist. De andra verkar vara 

i god kondition ... nästan som poliser. 

-Ni har bara fått se sex personer gående och vi har ytterligare sex 

som går fram och tillbaka, sa Almblad. 

-Det behövs inte det är nummer tre som är alkoholist och alla de 

andra elva liknar poliser ... nej tack ... jag har annat att göra ... nu 

har jag sagt mitt ... och det blir mitt sista ord i det här vittnesmålet 

... utan tvekan ... Är åklagarna nöjda nu? Det är nummer 3 utan 

minsta tvekan ... nog har jag lärt mig känna igen alkoholister så det 

så ..., sa Lisbet mycket bestämt. 

-Vi är helt nöjda fru Palme ... nummer tre är den som vi misstänker 

vara Er mans mördare, sa Solveig Riberdahl. 

-Då vill jag genast ha skjuts tillbaka till bostaden. Jag har mycket 

viktiga arbetsuppgifter på mitt skrivbord som åklagarna kanske förstår? 

-Javisst, javisst vi tackar för Er medverkan. Er hjälp har varit ovär-

220 

derlig. Polisen har en tung och svår uppgift, sa Almblad. 

-Tack fru Palme, sa Solveig Riberdahl och tog henne i hand med ett 

leende. 

Åklagarna följde henne till bilen. 

När de vinkat av henne sa Riksåklagaren Jörgen Almblad till sin 

kollega Solveig: 

-Det verkar gå som på räls? 

-Det bör det väl göra, sa hon ... -Lisbet Palme fick se ett foto av 

Christer Pettersson redan i bilen ... 

-Ja men så får man väl inte göra, sa Jörgen Almblad och smålog. 

-Jag är politiskt tillsatt ... Jörgen ... och du bör nog se till att du 

skaffar dig en partibok ... den lilla röda socialdemokratiska ... Vi 

håller ihop ... och tillsätter även militära överbefälhavare som du 

har förstått? Hon fnyste åt situationen. 

3 

Samma kväll klockan 19.00 ringer telefonen hos åklagare Anders 

Helin som är kvar på jobbet. 

-Det är Jörgen Almblad. 

-Jahh ... Hur gick det? sa Helin. 

-Det är solklart ... ha, ha, ha ... Solveig har givit klartecken ... Det 

blir du och jag som går in som åklagare ... men jag måste skaffa 

mig partibok ... 

-Jaså varför det? sa Helin. 

-Jo när det här är klart får jag gå in som SÄPO-chef ... 

-Det var inte dåligt, sa Helin. -Är det slutmålet för din del? 

-Nä, nä,nä ... Jag har precis talat med statsminister Ingvar Carlsson. 

Socialistkungen själv, sa Jörgen. 

-Och? 

-Sedan blir jag rikskriminalchef förstås ... Det innebär totalkontroll 

... över riket ... 

-Det var som faan ... Ja dom ambitionerna har inte jag, sa Anders. 

-Nä just det ... men du får göra ett gott jobb nu med hänsyn till rikets 

säkerhet! 

-Eller socialisternas säkerhet? Ja att dom sitter säkert vid makten 

alltså? sa Anders Helin. 

-Det är väl samma sak! Ha, ha, ha. 

Klick. 

Helin kallade på sin medarbetare via snabbtelefonen: -Person kom


in här! 

-Jaha hur gick det? sa Person. 

-Jo det är bättre att en man dör för folket än att hela folket förgås 

..., sa Helin och log 

-Var har jag hört det förut? sa Person. 

-Skit i det nu vem bryr sig om en A-lagare, en fängelsekund? Plikten 

kallar. Det blir mitt sista stora jobb som åklagare ... sen blir det 

pension, sa Helin. 

-Att sätta dit en oskyldig ... blir det kronan på din karriär...? 

-Bry dig inte om det du ... Det är stort som faan ... Det handlar om 

världskrig det är allt jag vet ... Ta nu fyra man och lyft in Christer 

Pettersson i häktet igen. Ge honom en kopp kaffe först ... med det 

där sömnmedlet ... som man söver hästar och alkoholister med ... 

vad heter det nu? Teolen eller dylikt ... 

-Ja något sådant ... men det finns bara på häktet, sa Person. 

-Hämta det då. Ni får aldrig in Christer Pettersson levande i cellen 

... Han är stark som en björn när han sätter den sidan till. När han 

får reda på att han är anhållen för mordet så förstår han att han 

knappast någonsin kommer att få se dagsljuset i frihet ... Vi vet att 

han är oskyldig och han vet att han är oskyldig ... sådana saker kan 

göra en människa desperat, sa Helin och mindes med smärta att han 

sagt till Christer Pettersson att denne kunde lita på honom ... i sin 

egenskap av chefsåklagare. En rättvisans förkämpe som han var. 

-Christer du ska få en kopp kaffe nu ... Helin talar med riksåklagaren 

... snart får du besked ... du får nog åka hem ... varsågod, sa biträdande 

åklagaren Ingvar Person. 

-Tack det ska bli gott, sa Christer Petterson och tog en slurk. Denne 

kände igen fenomenet ... det slog till av bitterhet uppe i gommen 

och gick in i blodet direkt. ”Det här måste vara en ruskigt kraftig 

dos den här gången ... han hade ju fått det tidigare på häktet mot 

abstinensen från knarket när han tagits in för andra småbrott som 

snatteri och sånt”, tänkte han och förlorade medvetandet. 

-Ja då kan ni komma grabbar. Då var det klart, ropade Person till 

fyra stöddiga vakter från häktet. De hade en bår med sig och på den 

spände de fast den medvetslöse Christer Pettersson. 

4 

Hemma hos Advokaten Arne Liljeros ringde telefonen vid åttatiden 

på kvällen.

222 

-Ja tjänare Arne. Det är lagman Carl-Anton Spaak på Stockholms 

tingsrätt. 

-Jaha hej hej vad förskaffar mig den äran, sa en salongsberusad Arne 

Liljeros som tog sig några stadiga groggar varje afton. Jobbet 

gick ju mera på rutin ... men ibland var han så bakfull att han tog 

sig några stadiga innan han gick upp i rätten. Bakfylleångesten eller 

vad det nu hette hade blivit värre med åren men vad gör en alkoholberoende 

nedsliten 60-årig advokat som levde på skitmålen man 

fick från domstolen som offentlig försvarare. Inte en krona kunde 

man tjäna svart så att säga, så de mesta gick tillbaka till staten. Det 

räckte till brännvin men knappast till vitaminer på apoteket eller ett 

sabbatsår på Hawaii som en del kollegor kunde kosta på sig genom 

att de fick in en hel del stålar på sidan om rakt i fickan ... När nu 

chefen för domstolen ringde så här mitt under drinkarna om aftonen 

så fruktade han det värsta ... Han skulle fråntagas rätten att uppträda 

inför domstolen som försvarare på grund av sina alkoholbesvär och 

då skulle han var helt slut ... Parkbänken var inte långt borta. 

-Jo du Arne ..., sa Carl-Anton med mild stämma ... 

-Ett ögonblick bara, sa Arne och la ifrån sig telefonluren på bordet. 

Han gick fram till barskåpet som fortfarande var välfyllt och hällde 

upp två glas stora whisky. Först tog han det ena och tänkte ... ”Det 

var faan vad han var inställsam ... Honungslen ... Som en Boaorm 

innan offret kramas ihjäl och slukas.” Han tog det andra glaset i ett 

svep och utropade: -BAAHH!. ”Jag ger faan i rättsväsendet. Vill 

han sparka mig så ska jag ta mig faan inte krypa för äcklet ...”. Han 

tog luren harklade sig och sa: 

-Ja du får ursäkta jag hade mat på spisen. Det är en härlig kväll ute 

med lite snö faktiskt ... vintern kommer tidigt i år? 

-Ja hmm ... jo du .., började Carl-Anton. 

-Är det något mål eller sånt du vill klaga på så kan det väl vänta till 

i morgon ... jag har gäster som du förstår, ljög Arne. 

-Nja ... det är nog mera så att du är förordnad som offentlig försvarare 

för en anhållen i ett nytt stort mål ... och det kan bli ganska utdraget 

... ja över ett år ... så det kan bli aktuellt med ett a conto för 

din del, sa Carl Anton inställsamt. 

-Jaså ... vad är det för mål ...? sa Arne. 

-Ja den anhållne har själv bett att få dig som försvarare förstås ..., sa 

Carl Anton. 

-Jag känner mig hedrad. Vad är han anhållen för?


-Mordet på Olof Palme. 

Advokaten Arne Liljeros blev nästan nykter vid dom orden. Han 

förstod att det var hans livs chans ... såvida det inte var en ny dragning 

av det politiska etablissemanget. Det var ju infört i socialisternas 

manifest att juridiken fick stå tillbaka för politiken ... i känsliga 

fall måste en misstänkt bevisa sin oskuld ... Så var det i Sovjetunionen 

och i Sverige. Han beslöt sig för att spela lite ointresserad 

och sa: 

-Ja ... jag vet inte ... det där med Palme handlar väl om politik ... det 

pratas inom advokatkåren som du förstår. 

-Du får tvåhundratusen kronor på ditt conto från Staten redan i 

morgon, sa Carl Anton tvärt. 

-Hoppsan ja man har ju löpande utgifter, skatter, löner, arbetsgivarutgifter, 

hyror och så ska man ju leva själv också, sa en nöjd Arne 

Liljeros. 

-Behöver du mer är det bara att säga till. Jag har precis talat med 

både riksåklagaren och statsministern som du förstår, sa Carl-Anton 

som kände att han nu hade Liljeros på gaffeln. 

-Jaa, ... ja, ja. Jag får väl träffa den anhållne åtminstone. Vilken bevisning 

är grunden för hans anhållande? 

-Änkan Lisbet Palme har pekat ut honom vid konfrontation med elva 

andra liknande personer plus att han var i området mordnatten, 

plus att han saknar alibi, plus att han har avtjänat ett fängelsestraff 

för dråp plus att några andra vittnen känner igen honom ... Ja det är 

lite smått och gott så att säga. Du får väl titta på det hela. 

-Jag får väl göra det. Är änkan säker på sin sak? 

-Tvärsäker inför mötet hos riksåklagaren. 

-Aj då. Ja då förstår jag att det blir långdraget. 

-Kan jag räkna med dig då? sa lagmannen Carl-Anton. 

-Jo. Jag får göra ett försök då, sa advokat Arne Liljeros. 

-Du har pengarna på ditt konto klockan 10.00 i morgon, sa lagmannen. 

-Ja. Tack då. 

Klick. 

5 

”Mannen anses vara den ensamma galning som polisens Palmeutredning 

har koncentrerat sitt arbete på det senaste halvåret”... 

och så vädret”, sa nyhetsuppläsaren på radion.

224 

” Så skräcken för ryssarna sitter i”, tänkte Ronny Andersson. Han 

hade precis tagit bort ståltråden ur käken så att han nu kunde gapa 

och äta fast föda. Läkaren hade rått honom att gå försiktigt fram. 

Ingen tung föda den första tiden. ”Att inte gapa efter för mycket för 

tidigt”, så att säga. Han ringde upp spionchefen Valter Pero på jobbet: 

-Ett ögonblick, sa sekreteraren Kerstin. 

Hon gick in till chefsrummet och fram till Valter som tillsammans 

med sju andra officerare stod lutade över kartbordet där sjökortet 

över mellersta Östersjön låg utbrett. Åtta officerare analyserade den 

senaste u-båtskränkningen. De måste hela tiden vara vaksamma och 

leta efter kopplingar till andra inkommande signaler. Var den senaste 

kränkningen ett led i en större operation? Det var bråda dagar 

och Valter hängde med så gott han kunde även om han var halvt 

sjukskriven efter hjärnblödningen men hans mentala förmåga låg på 

topp vilket kollegorna tackade Gud Fader i Himmelen för om han 

nu fanns ... 

-Valter du har Ronny på telefon! sa Kerstin som hade klara order att 

störa honom vad det än gällde. Han var helt övertygad om att värdefull 

information kunde komma närsomhelst och från alla områden. 

Till och med hans fru kunde ha något att ge ... och det bara genom 

ett visst tonfall eller en viss känsla av olust ... 

-Jag tar det direkt. 

-Ett ögonblick så kommer han här, sa Kerstin. 

-Tack ska du ha, sa Ronny som hade kommit på god fot med Kerstin 

efter åtskilliga telefonsamtal. Han räknades som en av gänget 

inom underrättelseavdelningen men ingen visste om han fanns på 

någon avlöningslista eller inte. Många trodde att det fanns en hemlig 

avdelning där Ronny ingick som ett viktigt kugghjul. 

-Tjänare, sa Valter. 

-Tjäna, sa Ronny. -Hur är läget? 

-Jo man trycker på som du förstår. Det är viss avspänning mellan 

stormakterna men kampen om Sverige ligger fortfarande på topp ..., 

sa Valter och passade över bollen till Ronny och hoppades att han 

hade något att komma med. 

Ronny uppfattade intuitivt den vädjan som kom från Valter och sa: 

-Jo det gällde den här ensamme galningen ... ja A-lagaren som nu 

sitter anhållen för mordet på Olof Palme ... 

-Ja ..., sa Valter som nu visste till 100% att mordet redan var löst


och att GRU och ryssarna låg bakom det dödande skottet mot 


-Man kan väl hålla honom ett tag ... för att lugna ner hökarna på 

andra sidan Östersjön ... och sedan ge honom en klapp på axeln och 

... en slant som tack för hjälpen ..., sa Ronny. 

-Hmmm, ja ... kanske det ... att man får lite andrum ... och kan disponera 

om ... lite ... men jag måste vara fåordig som du förstår, sa 

Valter. 

-Ja ... jag tänkte bara att jag skulle passa över mina tankar. 

-Det tackar vi för ... hur är det med käken då? 

-Jo nu är ståltråden borta så nu kan jag börja gapa och skrika igen 

över ondskan i vår närhet, sa Ronny och log. 

-Ja ... var försiktig. 

-Är det något särskilt? sa Ronny nu plötsligt vaksam. 

-Nä inget konkret vad jag kan se men ... ”Solen lyser över både ond 

och god”. 

-Ha, ha, ha, skrattade Ronny. -Det där är bra sagt. 

-Ja visst är det, sa Valter och log. 

-Ja vi hörs ..., sa Ronny. 

-Ja det gör vi säkert, sa Valter. 

Klick. 

Julfirandet närmade sig med stormsteg och nu var det två kvällar 

kvar innan han skulle ta tåget upp till Marta och Johannes i Hälsingland. 

Det ryska trycket inom landet hade lugnat ner sig åtminstone 

för hans del. Ronny var nu övertygad om att Warszawa-pakten 

hade haft för avsikt att invadera Sverige den 17 september alltså för 

några månader sedan och det skulle väl dröja innan de försökte igen 

... och då trodde han att han skulle få en ny varning av Universum. 

Han gick till Tennstopet vid 20-tiden och tog sig en starköl och det 

var gott om folk med julbordsgäster och andra som han inte kände 

igen. Det var nya och spännande ansikten. 

Han ställde sig bredvid en längre man i fyrtioårsåldern. Denne var 

smärt förmodligen av tennis och var fritidsklädd men det lyste akademiker 

lång väg om honom. Det lyste grå kostym och vit skjorta 

och svarta skor och neutral slips om honom fast han var klädd i 

mörkblå långbyxor röd tröja och sportskjorta. 

-Mycket folk ikväll, sa mannen och höjde bägaren. 

-Ja det är personalfester och julbordsfirande för de flesta företagen i

226 

området, sa Ronny. 

-Ja Tennstopets julbord är ju världsberömt, sa denne och log. 

-Jaså det visste jag inte ... är du utlandssvensk på något sätt? 

-Närå ... Jag är ursprungligen gotlänning och tillhör ett litet gille 

som har julfest varje år. Det är gotlänningar som arbetar på fastlandet 

som håller ihop, stöttar varandra och utbyter erfarenheter. Vi är 

en ideell förening med stadgar och sånt, sa han. 

-Jaså då är väl chefen för Riksåklagarmyndigheten, gotlänningen 

Magnus Sjöberg med i den föreningen då? 

-Javisst han är ordförande, sa han. 

-Hmm, sa Ronny och tog en klunk ur ölbägaren och fortsatte: -Så 

nu far ni hem till Gotland allihopa? 

-Nej vi fortsätter föreningsmötet i morgon. Nya medlemmar ska 

väljas in och ordföranden ska väljas om ..., sa han frågande som om 

han väntade på något. 

-Vem har makten i Sverige? sa Ronny. 

-Det är väl Regeringen förstås? sa han förbryllad. 

-Nej det är jag just nu, sa Ronny och log mot honom. 

-Jaså hur kan det komma sig då? sa han ännu mer förbryllad. 

-Ge riksåklagaren mitt namn så förstår du säkert. Ronny tog kvittot 

på ölen och skrev på baksidan: Ronny Andersson hälsar. 

Den långe blonde tog lappen och läste koncentrerat och det var som 

Ronny trodde ... den prydlige mannen svepte ölen och sa att han 

måste lägga sig tidigt inför mötet i morgon. 

Gotlänningen hade svårt att dölja sin iver att komma iväg men denne 

gjorde så gott han kunde. 

Nästa kväll gick Ronny dit igen. Det var sista kvällen i Stockholm 

år 1988. Sedan skulle han få komma till Marta och Johannes. Han 

fick inte komma tidigare eftersom Marta hade sina rutiner att sköta. 

Johannes på dagis och hon på jobbet. Hon orkade inte med något 

halvfyllo som surrade om ryssarna och Gud dygnet runt. Han hade 

nu sjukersättning därför att han hade varit anställd städare när han 

blev överfallen av stalinisterna på Gotland. Det betydde att han köpt 

julklappar och kunde skjuta till lite pengar till julmaten ... Brännvin 

var inte att tänka på hos Marta. Sista kvällen på Tennstopet tog han 

därför två julesupar och tre starköl. Sedan skulle strupen torka i tre 

eller fyra veckor. Kanske var han på väg att bli alkis ... det skulle 

väl visa sig. 

-Vad ska vi göra då? sa rösten bakom honom.


Ronny visste instinktivt vem det var och vände sig om och mötte 

den långe blonde, prydlige gotlänningens blick. Det var mannen 

från igår. 

-Släpp honom inte, sa Ronny. 

-Inte? sa han förvånad. 

-Nej håll honom ett tag ... Det gäller att vinna tid ... Sovjet sönderfaller 

för varje sekund, sa Ronny. 

-Ok, då vet jag din inställning ... nu måste jag genast sticka, sa han 

ivrigt. 

-Jag föstår det. Hälsa riksåklagaren, sa Ronny och log. 

-Han hälsar till dig men naturligtvis inte officiellt, sa gotlänningen. 

-Nä ... men lyssnar på mig det gör han nog ... via ombud förstås. 

Mannen fick ytterst bråttom för att meddela riksåklagaren Ronnys 

inställning till gripandet och anhållandet av den oskyldige Alagaren 

Christer Pettersson. 

Ronny gick på toaletten och tvättade händer och ansikte med kallt 

vatten. Han var betänksam över att han var en så viktig person. Det 

var så gott som klart att gotlänningen i vart fall den här kvällen var 

utsänd för att man skulle känna Ronny på pulsen och höra hans inställning 

till anhållandet av den oskyldige Christer Pettersson. 

Ronny var allvarlig och nedstämd när han torkade händer och ansikte 

med handduken och såg sig själv i spegeln och det var i den 

sekunden som det omöjliga hände: 

Hans egen spegelbild förändras och ler mot honom och plötsligt 

är det inte sig själv han ser ... Det är GUD som ler mot honom ... 

men denne GUD ser ut som han själv ... som Ronny. 

Spegelbilden ler mot honom men själv är han allvarlig och börjar 

gråta när han inser att han blivit lurad. 

-Du har lurat mig, ropar han till GUD i spegeln. Jag trodde ju att 

du fanns i Himmelen på en tron ... Du har lurat mig ... ropar han 

igen och fortsätter gråta hejdlöst. 

Det var väl tur att han var ensam vid tvättstället framför spegeln. 

Han torkade tårarna när spegelbilden försvann och han såg sig själv 

som vanligt igen. Gudsnärvaron gick inte att ta miste på. Den 

gränslösa kärlek som strömmade från spegelbilden gick inte att ta 

miste på. Det var GUD han sett. Det var en kraftig GUDSNÄR- 

VARO inuti honom och utanför honom. Han kände igen GUD trots 

att han aldrig träffat honom ... i vart fall inte vad han mindes. 

Han gick till bostaden ... ett hyresrum i centrala Stockholm och

228 

somnade på direkten. På natten fick han en märklig dröm: 

Spegelbilden visade sig i drömmen ... spegelbilden av en leende 

Ronny Andersson som visade sig vara GUD och spegelbilden sa till 

honom: GUD och jag kan vara på flera platser samtidigt ... 

Han vaknade med ett ryck och tittade på klockan ... 04.00. Vargtimmen 

då spriten började gå ur kroppen. 



Final Countdown 

Del 4 

av 

Ronny Amberts

230 


Kapitel 48 

Året 1989 

Sverige. 

Historikerna skulle så småningom påstå att 1989 var ödesåret då allt 

hände. 

Marta hade fått hyra ett radhus i Bollnäs och där fanns det gott om 

plats. 

-Här bor vi allihop, sa hon och såg allvarligt på Ronny. 

Jul och nyår hade passerat och han fyllde fyrtiosju år. Med ålderns 

rätt hade han börjat få synbesvär och önskat sig ett par läsglasögon i 

present av Marta och Johannes. Det fick han och när han läste en 

bok såg han att det blev betydligt lättare att läsa och han sa till 

Marta: 

-Det är rätt så skönt att få glasögon ... det är en lättnad ... då kan jag 

ju inte vara Jesus ... som en del tecken tyder på. Han log och såg på 

henne. 

Marta nickade allvarligt och oroligt och tänkte:” Ska han nu börja 

igen med det där Jesus och Gud-snacket då blir jag tokig ... men 

han sa ju att han inte var Jesus ... nu när han behöver glasögon och 

det är en tröst ... alltid något”. 

-Nää Jesus har väl inte glasögon precis ..., sa Marta. 

-Ja då är det väl klart med dom grubblerierna då ... Skönt att kunna 

leva som en vanlig människa, sa han. 

Hon gav honom en blick som betydde att det var färdigsnackat i 

den riktningen och han bytte ämne och talade om äktenskap och då 

blev hon som en katta och började spinna. Ordnade förhållanden 

och två inkomster i stället för enbart hennes, det lät som ljuv musik. 

-Det får väl bli framåt våren, sa hon. 

-Ja jag får väl avveckla alla kanaler nere i Stockholm ... och hämta 

prylarna, sa Ronny. 

-Ja nu får det räcka med Stockholm, Palme och ryssen ... och GUD, 

sa Marta mycket bestämt. 

-Jag går till arbetsförmedlingen i morgon, sa Ronny. 

-Det låter bra. Det kommer att behövas lite pengar om vi ska ställa 

till med bröllop och jag vill gärna ha ett barn till ... en flicka.


3 

Han gick till arbetsförmedlingen och fick ett stämpelkort vilket innebar 

att han nu kunde söka socialbidrag. Det fanns inga jobb för 

tillfället men han kunde alltid starta ett mindre företag. Han beslutade 

sig för att hämta prylarna i Stockholm och han skulle åka den 

sjuttonde januari. Tåget skulle gå mitt på dagen. Han gick med Johannes 

till dagmamman vid niotiden och Marta hade stuckit redan 

tidigt på morgonen eftersom hon hade morgonpasset på Texacomacken. 

Han tog en kopp kaffe och slog på nyheterna klockan 

10.00: 

”Konstitutionsutskottets ordförande den konservative politikern Anders 

Björk har vid flera tillfällen per telefon och per brev erhållit 

allvarliga mordhot. Han har fått uppmaningen att sluta rota i Palme-mordet 

om han vill leva ... ” 

” Det var märkligt”, tänkte Ronny. 

Var där inte politisk enighet om mörkläggningen av Palme-mordet? 

Partiledarna samlades i utrikesnämnden med konungen som ordförande 

och där avhandlades alla utrikesärenden av vikt och Palmemordet 

var verkligen en utrikespolitisk mycket het potatis. Var där 

inte politisk enighet plötsligt? Hur kunde denne konservative politiker 

rota i Palme-mordet när myndigheterna hade tagit en misstänkt 

mördare och dragit på i massmedia med att man äntligen funnit den 

ensamme galningen? 

4 

Ronny förstod att mordhotet kom från polismännen i Smålandsgänget 

och nyfikenheten drev honom att ännu en gång söka upp den 

avskedade polisinspektören Bill Blomquist. Den man som så framgångsrikt 

organiserat och genomfört mordet på Olof Palme. 

Sex timmar senare steg han ner till Bill i Möbelkällaren. 

-Bra att du kom Ronny, sa Bill och flinade. 

-Jaså vad är det nu då? 

-Nu är det klart ... ja nu tar dom A-lagaren och så är problemet helt 

borta. Nu kan vi andas ut äntligen. 

-Men det är väl så att man tar honom enbart för att lugna ryssarna 

och visa att man inte tänker ta fram sanningen ... ja en som knarkar 

och super kan väl behöva vila och få äta upp sig och med den isoleringen 

han har med besöksförbud och sånt ... får han inte tag på

232 

några droger. Sen får han en klapp på axeln och en peng i fickan ... 

och alla blir nöjda. 

-Nej, nej, nej ... Man tar honom för gott. Han kommer att ruttna i 

bunkern i vårat ställe. Varför tror du att han har fått den där alkisen 

Liljeros som offentlig försvarare? Just det ... allt är redan förberett 

... på högsta nivå, sa Bill och nickade med huvudet som för att understryka. 

-Osmakligt att ta en helt oskyldig människa. Vad säger Stefan? Han 

som verkligen sköt? sa Ronny. 

-Han är med på noterna till 100%. Han tycker att det är enda lösningen, 

sa Bill. 

-Det är inte likt Stefan, sa Ronny. -Han vill ju erkänna. 

-Han har erkänt flera gånger ... men polisen kör honom direkt till 

psyket där han får avgiftas ... 

-Han super för att han har samvetskval? 

-Ja, ja ... Han vill erkänna och ta sitt straff. Han står inte ut, längre 

... en A-lagare och småtjuv som nu är gripen har inget värde, sa 

Bill. 

-Fifflar och super är det många som gör? 

-Bråka inte nu du vet vad jag menar. 

-Jag kommer aldrig att gå med på att man sätter dit en oskyldig för 

mordet, sa Ronny. -Vad jag menar är att det finns bestämmelser i 

nykterhetsvårdande förordningar och där kan man tvångsinta folk 

på papper så att säga ... om någon håller på att supa eller knarka 

ihjäl sig. Jag håller med om att man kan tumma på reglerna i det här 

fallet om det är ett ädelt patriotiskt syfte ... men att låta A-lagaren 

ruttna i bunkern på livstid ... nä ... nä. ... då handlar det plötsligt om 

brottet grovt människorov och vet du vad det är för straff på sånt? 

-Säg det du som är jurist! 

-Livstids fängelse, sa Ronny högt och tydligt. -Tänk dig själv om 

statsministern och de övriga samarbetande politikerna och polischeferna 

och åklagarna och domarna och vissa inom massmedia som 

spelar med i farsen skulle åtalas för det brott som dom gör sig skyldiga 

till ... grovt människorov med livstids fängelse som påföljd. 

-Det skulle näringslivet aldrig gå med på, sa Bill. 

-Varför inte? Byggbranschen skulle blomstra när man bygger en 

bunker till statsminister Ingvar Carlsson. Ronny log. 

Bill flinade med. Det tyckte han var lustigt om Ingvar Carlsson 

skulle tvingas sitta i ”Bunkern”.


-Varför hotas den konservative ordföranden i Konstitutionsutskottet 

egentligen? Varför hotas han till livet? Anders Björk alltså? 

-Inget får gå fel nu. Nu tar vi A-lagaren så att vi får frid en gång för 

alla. Tänk på näringslivet. Vi är beroende av exporten. Det begriper 

du väl att ingen köper en svensk Volvo om det kommer fram hur 

ledningen handskas med rättsväsendet, sa Bill. 

-Hmm ... och varför tycker du att det var bra att jag kom hit då som 

du sa förut? 

-Sten Andersson ..., sa Bill. Dom ska försöka ta honom nu igen ... 

Han är ryssarnas man. Det kommer signaler från polishuset på 

Kungsholmen ... Han måste skjutas ... och Stefan är redo ännu en 

gång ... men jag gillar det inte. Jag tror det är en fälla för att sätta dit 

oss för mordförsök på honom ... eller om vi lyckas så blir det ju 

mord ... Det är en fälla. Det känner jag på mig ... Dom andra i 

gänget är som tokiga. Dom vädrar blod och älskar slakten ... men 

du måste hjälpa mig och stoppa det hela. Du måste slå larm. Jag 

kan inte slå larm ... då blir jag skjuten. Du måste hjälpa mig. 

-Men var ska jag bo? 

-Du får bo på vindskontoret eller hos östtyskan ... du måste hjälpa 

mig. Jag blir tokig ... jag känner på mig att det är en fälla, sa Bill 

nervöst. 

-Jag har kommit hit för att avveckla Stockholm. Det är otäckt härnere 

och när polisen har förvandlats till romerska knektar ... som du 

själv sa. 

Bill höll handen för munnen när han flinade sen sa han: 

-Du får bo hos mig ett tag och hjälpa till på firman lite. Du får sälja 

möbler om du vill och får bra betalt. 

-Det låter bra, sa Ronny. Han kunde inte i sin vildaste fantasi ana att 

det var något lurt med Bills förslag. Hur som helst kunde han nu 

med rent samvete ringa Marta och säga att han tills vidare skulle få 

sälja möbler härnere hos Bill nu när det var så ont om arbete däruppe 

i Bollnäs. Han var fullständigt ärlig och uppriktig mot Bill och 

eftersom denne hade ringt till honom julen 1987 och bett om hans 

hjälp ... och han hade ju hjälpt honom ... och nu bad om den igen ... 

så tänkte han att nu skulle han väl få ekonomisk kompensation så 

att han kunde hjälpa Marta med ekonomin. 

Han ringde Marta på kvällen och sa som det var och motsträvigt 

gick hon med på att han kunde försöka en sista gång på Bills firma. 

-Inget gott har hittills kommit från Bill, sa hon.

234 

-Hoppet är det sista som dör, sa Ronny och prövade med att vara 

skämtsam. 

-Inga dumheter nu, sa hon. 

-Nä, nä, sa Ronny och betraktade vodka- och vinflaskor som Bill 

radade upp på köksbordet. 

Han var törstig efter en helvit månad med familjen. Skulle inte en 

karl få ta sig en sup? Han var ju snart femtio år gammal. 

Bill tog fram två snapsglas i kristall från frysfacket. De var immiga 

av kylan och han hällde upp två stadiga supar och skar upp lite 

saltgurka och svart bröd. Smör eller margarin var inte att tänka på 

för Bill. 

De söp till ordentligt och på morgonen ringde Bill till firman och 

sa att han hade fått gäster från Småland och skulle bli borta några 

dagar. 

Nu kom det politiska dravlet upp till ytan och båda två var engagerade 

i världspolitiken. Nu skulle fylleri-ringandet börja och eftersom 

ingen av dem rökte eller snusade så blev de bara klarare och 

klarare i skallen ju mer de söp ... i vart fall ansåg de själva det. De 

började med att ringa till Pentagon det amerikanska militärhögkvarteret 

i USA. Men klockan var fyra på natten så det kopplades 

till något Fort eller militärförläggning som hade hand om beredskapen. 

-Kan det inte vänta några timmar, sa vakten på andra sidan Atlanten. 

-Nej det går inte, sa Ronny. -Vi ringer från Isaac Blå i Sverige och 

anteckna nu att det var den palestinske terroristen Abu Nidal som 

placerade bomben på det amerikanska jumbojetplanet som sprängdes 

i luften över den skotska staden tre dagar före jul. 

-Abu Nidal ... det är antecknat ... tack så mycket ... Sir ... och god 

natt, sa vakten på engelska. 

... 

-Var fick du Isaac Blå ifrån, sa Ronny till Bill som gned pannan 

med högerhanden. Han gjorde så när det gick för högtryck uppe i 

hjärnan. 

-Jag vet inte ... det har bara kommit in i skallen ... jag tyckte det var 

passande just nu med Isaac Blå. Vem fick du Abu Nidal från? 

-Vad tror du? sa Ronny allvarlig. 

-GUD!!! sa Bill på fullaste allvar. 

-Hmm, sa Ronny. -Vet du att Pilatus blev återkallad till Rom efter


korsfästelsen? Han blev landsförvisad, överhopad med olyckor och 

dog till sist för egen hand, alltså självmord i Vienna i Gallien. 

-Var ligger det? sa Bill. 

-Det är ett område som numera är uppdelat på Frankrike, Belgien, 

Schweiz och norra Italien. 

-Finns Pilatus grav där ...? Då vill jag åka dit. 

-Varför det? 

-Jag gillar Pilatus. Han gillade Jesus och försökte få loss honom. 

-Han föll på sin feghet, sa Ronny. 

-Var han feg? sa Bill ... det tror jag inte ... Jag har en bok här som 

jag hittade i ett dödsbo. Den handlar om Pilatus. Nu ska vi se det är 

väl i Johannesevangeliet det börjar ... Ja Johannes 18:31 ...”Ta honom 

då själva och döm honom efter er egen lag” och lite längre ner 

i 38:e versen när han säger till judarna, ”Jag kan inte finna honom 

skyldig till något”. Bill halsade direkt ur vodkaflaskan och fortsatte: 

”Det är brukligt att jag friger någon åt er vid påsken och då vill ni 

väl att jag friger Er Kung ... judarnas konung?" Bill hade höjt 

rösten och han började bli full ... han läste högt som en skådespelare 

på en teaterscen och forsatte nu lite tystare med hänsyn till stundens 

allvar och han sa och så går vi till 19:e kapitlet: ”Se jag för ut honom 

till Er ... så att ni förstår att jag inte finner något brott hos honom. 

Se människan ... Jag finner inget brott hos honom ... Se Er 

Konung ... Ska jag korsfästa Er Konung? ... Oskyldig är jag till 

denne rättfärdige mans blod ... Detta får bli Eran sak”. Det sista 

står i Matteus 27:24, sa Bill och slog igen boken med en smäll. Han 

halsade ånyo vodkaflaskan. 

Ronny hade lyssnat spänt och nu sa han: 

-Javisst han uttalade sig tydligt i saken ... för Romarna hade en gedigen 

utbildning i den Romerska rätten ... men Pilatus hade en lumpen 

omtanke om sin personliga säkerhet som sedermera visade sig 

vara till ingen nytta ... eftersom han blev landsförvisad av Rom. Pilatus 

hade visserligen oerhörda samvetskval och det är nog som 

Tertullianus säger: ”Jam pro conscienta sua Christianus”. 

-Vad betyder det? sa Bill när han såg att Ronny log överlägset. 

-Det betyder redan efter sitt samvete en Kristen. Många forskare 

påstår att Pilatus var den första kristna människan. Han ville inte 

döma Jesus till korset men Gud tvingade honom. 

-Hmm. Den utläggningen gillar jag, sa Bill ... -Har du mer? 

-Ja vi måste gå tillbaka till fegheten ... Får jag låna en bibel ... nu

236 

ska vi se här ... ”Giver du denne lös så är du icke Kejsarens vän, 

ropar den judiska folkmassan”, som om judarna skulle bestämma 

om han var den paranoide Kejsar Tiberius vän eller inte. Pilatus var 

rädd för att några av de judiska översteprästerna skulle kontakta 

kejsaren och att han då blev avsatt ... och då skulle han förlora alla 

sina privilegier ... eller hur? Då låter han alltså prygla Jesus våldsamt 

så att blodet flyter ... 

-Han försökte lugna folket ... att dom skulle ta reson, sa Bill. 

-Ha. ... Pilatus var feg ... han hade inget att frukta av judepacket och 

det vet du ... eller hur? Han ville ha lugn och ro och njuta av makten 

... inget fick rubba hans sits ..., sa Ronny. 

-Vad hände sen då ... du som tydligen vet allt ... hur kan du vara så 

insatt förresten? 

-Sök och du ska finna ... ha, ha, ... men Jesus har fortfarande en 

chans att slippa korset eller hur? ... nu ska vi se här ... Den judiska 

pöbeln ropar ... Vi har ingen annan konung än Kejsaren”. Pilatus 

vet att judarna stenljuger ... I själva verket hatade de allt vad Kejsaren 

stod för och inte ville de betala någon skatt till honom heller. 

De var så djävliga översteprästerna ... att de beskyllde Jesus för att 

uppmuntra folket att inte betala skatt till Kejsaren. Men Pilatus 

hånlog åt ... deras försök att smutskasta Jesus ... och Pilatus hade 

koll på läget. Via sin säkerhetstjänst visste han att det inte fanns 

några upprorsmakare ... i området ... och han visste att Jesus inte 

försökte uppvigla massorna. Han kände självfallet till det här med 

bråket i templet men det betraktade han som internt judiskt tjafs ... 

vilket det också var, sa Ronny. 

-Vad var det som gick fel då? Hur kunde Pilatus tappa greppet om 

situationen? 

-Som jag bedömer det så är det en situation som liknade den vi ser i 

Stalins skräckvälde och även Hitlers ... Det var den dystre och paranoide 

kejsar Tiberius som hade byggt upp ett angiverisystem. Han 

var sjukligt misstänksam och en tyrann ... och minsta lilla misstanke 

från Tiberius att Pilatus inte var lojal mot Tiberius skulle få Pilatus 

att darra av skräck. Alltså Pilatus fruktade inte judarna eller Jesus. 

Han fruktade den sjuklige och misstänksamme Tiberius ... och det 

var i en sådan liknande anda ... ett skräckvälde ... som Stalin sedermera 

avrättade 20 millioner av sin egna ... men som sagt varken för 

Pilatus eller Jesus fanns någon återvändo, sa Ronny. 

-Det var synd om både Jesus och Pilatus, sa Bill.


-Ja de var som två stora skådespelare i ett drama som förändrade 

världen. Båda hade en roll att spela och de spelade sina roller väl 

som en regissör skulle säga. Slå på radion klockan är 12.30. Nu 

skiter vi i det här och lyssnar på nyheterna. Skål!! sa Ronny och 

grinade illa av brännvinet. 

5 

Klockan är 12.30 och nu följer dagens eko. 

Konflikten mellan israeler och palestinier har åter plötsligt flammat 

upp. På båda sidor rapporteras döda och sårade ... 

-Det där kommer aldrig att gå, sa Ronny. 

-Det är israelernas land, sa Bill. 

-Hmm, sa Ronny. -Is-ra-el betyder invigd ... i ... en mysterieorden 

tror jag. 

-Det är judarnas land, skrek Bill och halsade ur flaskan. 

-Hmm palestinierna kunde väl flytta in i Jordanien då där finns det 

gott om plats ... men ingen vill väl ha dom ... men Jordanien borde 

ta emot dom ... och göra dom till fullvärdiga medborgare ... det är 

det enda som kan stoppa slakten ... att Palestinierna får det bättre i 

något annat land ... Vem vill inte ha det bra? ... Solen lyser väl i båda 

länderna? Vi ringer upp den israeliske premiärministern ... och 

hälsar från Isaac Blå, sa Ronny. 

Båda var nu ordentligt på fyllan ... och nu släppte alla spärrar. Bill 

beställde utlandssamtalet hos telefonisten ... och sade till henne att 

det var Isaac Blå som ringde. 

Några minuter senare ringde telefonisten upp och sa: -Varsågod 

Isaac Blå ... 

-Tack, sa Ronny och fortsatte på engelska språket. -Vem talar jag 

med? 

-Det är premiärministerns kansli i Jerusalem, sa den kvinnliga 

tjänstemannen. 

-Ja det är Isaac Blå från Sverige ... ni får ta ett meddelande, sa 

Ronny myndigt. 

-Ja, naturligtvis ... jag är redo att anteckna, sa hon. 

-I konflikten mellan Israel och palestinierna får de senare flytta till 

Jordanien ... det finns gott om plats för dem där ... är det uppfattat??? 

-Ja det är uppfattat och antecknat ... Palestinierna får flytta till Jordanien 

där det finns gott om plats ... var det allt?

238 

-Ja det var allt för ögonblicket, sa Ronny. 

-Tack då Isaac Blå, sa hon från Jerusalem. 

Klick. 

-Det var som faan ... Dom tar oss på allvar ..., sa Ronny. 

-Det är klart som faan att dom tar oss på allvar ... av säkerhetstjänsten 

i Jerusalem ... fick hon klartecken och att samtalet var 

viktigt ... det kom ju härifrån ... och vi sköt ju Palme åt dom, sa Bill 

nu väldigt trött. 

-Åt dom? 

-Ja Palme pussade Arafat och bjöd in honom och lallade med honom 

... och höll honom i hand och dreglade kring hans turban och 

mun ... tänk dig att kyssa Arafat på munnen ... fy fan ... det gör nog 

inte ens Gorbatjov ... men nu är det Utrikesminister Sten Andersson 

tur och därför måste han bort ... jag måste sova lite, sa Bill. 

-Jag lägger mig på soffan, sa Ronny. -Sedan måste vi väl äta lite. 

-Vi går ut och äter och ser lite folk ... pengar är inga problem ... min 

själ värker ..., sa Bill och snart sov de båda. 

6 

De sov i tre timmar mitt på dagen och vaknade torra i munnen. 

-Går du ner och handlar sprit? sa Bill. 

-Nej ... jag går ingenstans utan dig vid min sida. Jag har ingen lust 

att träffa dina poliskollegor, ”de romerska knektarna”, sa Ronny. 

-Sieg Heil, sa Bill och satte sig upp med ett stön. -Vi får gå ner tillsammans 

då. Vi går först till spritbutiken och sedan ställer vi in påsen 

på restauranten. Vi får ta första bästa restaurant och där äta lite, 

men jag måste ha några supar på krogen. Det måste bli en krog med 

fullständiga rättigheter. 

-Det blir bra, sa Ronny. 

-Jag vill fortsätta snacket om judarna, sa Bill. Det här är sista dagen 

vi super sen får vi sköta oss och börja jobba på firman ... jag tar en 

sömntablett i natt och i morgon bitti får det bli lugnande tablett och 

på eftermiddagen en antabus. Hänger du med på den resan Ronny? 

-Jag tar inga tabletter som kommer från din hand, sa Ronny och log 

mot Bill. 

-Hmm, sa Bill och rodnade. 

Väl på krogen med båda spritkassarna i tryggt förvar hos garderobiären 

beställde Bill in drickat. En stor whisky till Ronny och 6 

sexor vodka till Bill. De nyktrade till genom att fortsätta dricka ...


Efter tre glas sa Bill: 

-Jag förstår inte varför jag är så intresserad av denne Pontius Pilatus 

... kan du förklara för mig Ronny ... du som verkar insatt ... När Pilatus 

säger ... ja när han blir förbannad på Jesus för att han tiger och 

inte har något försvar att komma med då säger Pilatus ... vänta nu 

jag har en liten fickbibel här som jag hittade i ett dödsbo ... den är 

utgiven av gideoniterna ... alltså Johannes 19:7 ... ”Judarna svarade: 

Vi har en lag, och enligt den lagen måste han dö, eftersom han 

har gjort sig till Guds son. När Pilatus hörde detta, blev han ännu 

mer oroad. Han gick tillbaka in i residenset och frågade Jesus: 

Varifrån är du? 

Men Jesus gav honom inget svar. Pilatus sade då: Vägrar du att 

tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att 

korsfästa dig? 

Jesus svarade: Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte 

fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig ... 

större skuld. 

-Jag förstår vad du är ute efter, sa Ronny. -Du vill veta vad han menar 

med de sista raderna. Och ... ja ... som jag ser det ... så menade 

Jesus att Pilatus var enbart ett redskap. Judarna var de egentliga 

mördarna. 

-Hmm ... det verkar logiskt nu börjar jag förstå det hela ... den listige 

juden ... visste att Pilatus var i klorna på tyrannen Kejsar Tiberius 

i Rom ... som var nyckfull och misstänksam ... och opålitlig precis 

som Stalin. Pilatus tog livet av sig ... med en kniv förmodligen 

... så gjorde romarna, men vad hände med det andra gänget ... ja Judas 

hängde sig ... det vet vi ... men översteprästerna då? sa Bill. 

-Vi kanske borde göra en paus där, sa Ronny. 

-Varför det? sa Bill misstänksamt. 

-Jag tänker på Palmes mördare ... Stefan Svedbom ... Han var väl 

egentligen ditt redskap eller hur? 

-Därför har jag större skuld menar du? Jag börjar förstå saker och 

ting nu. Jag var själv ett redskap åt verkställande utskottet i det socialdemokratiska 

partiet. De ville ha en martyr och det snabbt. Palme 

skulle dra ner partiet till noll och intet med åtalet för skattebrott 

som väntade på honom. Det begriper du väl att det måste vara 

sanktionerat av sossetoppen. Allt går att avlyssna och de måste ha 

hört något ... om förberedelserna av mordet. Men vi stoppades inte 

... av Säpo och Säpo lyder under Rikspolischefen som är politiskt

240 

tillsatt. Palme hade inte en chans. Om inte jag hade gjort det så hade 

någon annan gjort det ..., sa Bill. 

-Och du hatade honom? 

-Ja och fråga mig inte varför. Jag vet inte, sa Bill och svepte 4:e supen. 

Glasen stod uppradade framför honom och för varje sup blev 

han ”nyktrare” och kunde tänka bättre. 

-Ja, ja ..., sa Ronny ... -Du menar att även ryssarna var redskap åt 

verkställande utskottet? 

-Ja det skulle inte förvåna mig om utrikesminister Sten Andersson 

hade vänt sig till ryssarna om hjälp med Palme. Han hatade också 

Palme. 

-Och ryssarna kartlägger de olika politiska lägren i Sverige? sa 

Ronny. 

-Javisst. Järnridån går ju i den svenska skärgården. Genom ubåtskränkningarna 

visar de var gränsen går. Och genom långtradarna 

på landsbygden visar de att järnridån är på väg att flyttas till 

norska gränsen. 

-Sverige ska uppslukas ... 

-Javisst och Palme var bara början, sa Bill. 

-Du var också ryssarnas redskap då ... du gjorde grovjobbet åt dom, 

sa Ronny. 

-Det är för djävligt, sa Bill och svepte den femte supen utan att 

blinka. Det var som medicin för honom. -Hur var det nu ... hur gick 

det med översteprästerna? 

-Ja som du vet var det en skenrättegång mot Jesus ... precis som en 

skenrättegång väntar A-lagaren gripen för Palme-mordet ... om du 

får som du vill? sa Ronny och sippade lite whisky. 

-Bråka inte nu. Vad hände med översteprästerna? 

-Ja de ledande prästerna var Hannas och Kaifas. Den förre var en av 

romarna avsatt överstepräst. Precis som du är en avsatt polisinspektör. 

Hannas hade fyra salustånd på Oljeberget där han sålde offerduvor 

till de fattiga judarna. Han var en fifflare precis som du. 

Han blev förbannad för att Jesus rensade templet. Efter Jesu död 

blev Hannas hus förstört och hans egendomar skingrades för vinden. 

Hans yngste son blev mördad. Kaifas blev avsatt av romarna. 

Vid oroligheterna som följde så småningom så brändes templet ner 

och judarna korsfästes till ett sådant antal att man inte visste var 

man skulle finna träd till korsen. Jerusalem förvandlades till en avgrund 

och hemsöktes efter belägringen av förtvivlade galningar och


till och med kannibaler. Hela den judiska kulten var där för alltid 

utplånad. Det var Titus som gav dom nådastöten. Det var den tidsålderns 

fullbordan och slutet på Guds förbund med Judarna. Nu 

börjar det nya förbundet eller början på världens slut. Nya Testamentet 

kan också betyda nya förbundet som du vet. 

Ronny svepte resten av whiskyn och log. 

-Är det allt? sa Bill. 

-Inte riktigt det finns ett citat av en skriftlärd filosof: Världen skapades 

enbart för Messias. 

-Är du Messias? 

-Vi får se, sa Ronny. 

7 

Nästa morgon upphörde spritmissbruket för båda. Rödmosiga men 

prydliga tog de sig samman efter djupdykning i flaska och Bibel. 

Ronny tog på sig grå kostym och ljusblå skjorta med en hyfsad 

slips. Bruna lågskor passade bäst eftersom kostymen var ganska 

ljus. Han hade en svart lång ytterrock som han fått av Bill. Kanske 

var det en prästrock. Ingen visste om den kom från något dödsbo 

som ej längre hade något värde: Resterna av boet som även innefattade 

gamla fotografier på den avlidnes släkt och vänner skulle 

nog råttorna festa på när de inte hittade något annat att gnaga i sig 

under stränga vinternätter. 

De drack kaffe hos Småländskan på Odengatan. Det var innekafé 

för studenter och fifflare i antikbranschen. Bill hade stoppat i sig en 

tre fyra lugnande sobriltabletter. Han hade som han sa en ”kran” på 

tabletter. Kranen visade sig vara en smått sjuklig obducent som sålt 

möbler till Bill. Läkarens sjukdom visade sig inte utåt. Det var mera 

under jobbet när han skar i liken som det sjuka kom fram. Han 

sjöng operettmusik när han jobbade. Der var väl inget fel att älska 

sitt jobb men ändå ... 

-Ta nu hälften kaffe och hälften mjölk i koppen så neutraliserar du 

gifterna från kafferosteriet. Och socker ska du inte använda ... det 

vita giftet är farligare än du tror, sa Bill. 

-Hur är det med vodkan då? sa Ronny och log. 

-Bråka inte. Det finns en hundraårig man nere i djupaste Småland 

som i hela sitt vuxna liv som föda bara intagit vatten, vodka och 

grönsallad. En tredjedel vodka och resten vatten och så bara grönsaker 

och absolut inget socker.

242 

-Salt då? 

-Det tar han i smyg. Förnuftet säger honom att det är skadligt men 

kroppen ropar efter salt, sa Bill. 

-Men brännvinet drack han öppet? 

-Morgon, middag och kväll, sa Bill. 

De läste dagstidningarna och det var som vanligt med ubåtskränkningar 

och sovjetiska långtradare på landsbygden. Utrikesminister 

Sten Andersson försökte medla mellan Israel och PLO. 

-Ronny du som räddade Sten Andersson en gång ... har du fått något 

tack för det? sa Bill och smilade. 

-Inte mycket. 

-Där ser du hur grisarna är i den socialdemokratiska toppen. De 

skiter i vänskap och solidaritet. Jag hatar dom, sa Bill. 

-Hur gör vi nu med Sten Andersson. Ska jag slå larm eller inte? sa 

Ronny som insåg att Ryssarna behövde en ny martyr. En ny och 

färsk död svensk utrikesminister som var fredsälskare dessutom. 

Han skulle skjutas och högerkrafterna i Sverige och USA skulle ännu 

en gång beskyllas för ett mord. GRU låg bakom Palme-mordet 

men nu låg KGB bakom ett planerat attentat mot Sten Andersson. 

Gorbatjov styrde båda grupperna. I vart fall var han ytterst chef för 

dom. Ryssarna behövde martyrer men därutöver ville de också försvaga 

den socialdemokratiska partitoppen. 

Något lurt var det med utvecklingen inom Öst-blocket. Det talades 

om Glasnost och Perestrojka men i de här dagarna i Tjeckoslovakien 

anhölls och fängslades Václav Havel, en frispråkig författare och 

dissident. Han beskylldes för uppvigling. 

-Här har du tjugo enkronor gå nu och ring dina samtal och varna för 

attentatet mot Sten Andersson, sa Bill. -Det finns en automat i hörnet 

därborta. Jag vill inte att du ska ringa från mig eller på firman. 

Ring nu det är bråttom. 

Ronny tog pengarna och ringde runt till Försvarsstaben, regeringskansliet, 

utrikesdepartementet, och säkerhetspolisen och sist ringde 

han Valter Pero på Gotlands militärkommando. 

-Tjenare, sa Valter. Vad förskaffar mig den äran. Det var ett tag sen 

...? 

-Nu ska Smålandsgänget skjuta Sten Andersson igen. Jag tror att de 

är grundlurade av ryssarna ... ja den här gången är det KGB:s förgreningar 

i Sverige, sa Ronny. 

-Förmodligen, sa Valter. -Bra att du ringde. Jag ska ta i det direkt.


De försöker skaffa sig en ny socialistisk martyr. Det måste stoppas 

... varmt tack. Hej så länge. 

Ronny gick tillbaka till Bill och sa: 

-Ja ... nu är det klart. Nu har jag slagit larm. 

-Oh ... fy helvete ... Nu är du illa ute ... igen Ronny ... Nu har du 

både KGB och de Romerska knektarna ... poliserna i Smålandsgänget 

... efter dig ... igen. Bill suckade och gned pannan. 

-Ditt redskap igen? sa Ronny. -När ska du lägga av dig feghetens ok 

egentligen Bill? 

-Jag vet inte ... Jag är så rädd. Så fruktansvärt rädd. 

-För vad då? 

-Inte den första döden ... men den andra ... själens död, sa han. 

-Det kan jag förstå, sa Ronny. 

De drack ur kaffet och gick till firman och det var som Bill sagt. Nu 

var Ronny verkligen illa ute och det var förvånansvärt hur snabbt 

KGB reagerade och agerade. Warszawapaktsagenterna växte upp 

som svampar efter en blöt sommarmånad och det på svenskt territorium. 


244 


Kapitel 49 

Våren 1989. Stockholm 

De avlyssnade allt. Ryssarna behövde bara en timma på sig. De var 

ute efter Sten Andersson via Smålandsgänget inom polisen. Ronny 

hade ringt och slagit larm klockan 09.45 och en timma senare gick 

de Odengatan upp mot Möbelkällaren vid S:t Eriksplan. Det var 

Bill som såg det först. Fyra Toyota-bussar med mörka bilrutor stod 

placerade runt nedgången till firman som låg på källarnivå. Det var 

högsta pådrag. Bill såg bilarna och Ronny kände faran och sa: 

-Jag går inte en millimeter till i den riktningen. 

-Jag fortsätter ... Jag måste öppna klockan 11.00, sa Bill sammanbitet. 

-Jag går runt lite ... en kringgående rörelse. 

-Det kanske är bra att vi delar upp oss. Det är nog inte mig dom ska 

skjuta, sa Bill. 

-Prickskyttarna väntar där framme. 

-Har du sett dom? frågade Bill. 

-Neej. Jag ser dom för min inre syn ... De täcker ingången till firman. 

De kanske ligger på taken. 

-Hmm ... vi ses senare, sa Bill. 

-Kanske det, sa Ronny och vek av tvärt vänster över gatan mot Vasaparken. 

2 

Han gick upp på en kulle i Vasaparken rakt över Odengatan och 

därifrån hade han bra utsikt och överblick. Han betraktade ingången 

till Möbelkällaren. En massa människor gick hit och dit till synes 

utan anledning. Det påminde om situationen i Köpenhamns stora 

vänthall ”Paradiset”. Han förstod att svenska Säpo skyddade honom 

den här gången och att Valter Pero hade ett finger med i spelet. 

Ronny sände Valter en tacksam tanke och beslöt sig för att ge sig in 

i ”getingboet” Möbelkällaren. Nyfikenheten drev honom och kanske 

skulle det kosta honom livet. ”Det är farligt att vara nyfiken”, 

tänkte han. Det fanns en tunnelbanenedgång till vänster och den


gick under hela S:t Eriksplan. Därifrån var det 20 meter till Möbelkällaren 

och han skulle springa dom 20 sista metrarna i oskyddad 

terräng. Det fick bli en chansning. 

Han tog några djupa andetag och gav sig i väg ... ner i tunnelbanan 

... upp på trottoaren ... och i språngmarsch nerhukad utmed husväggen 

den sista biten. Han kastade sig ner till firman och mötte en flinande 

Bill som sa: 

-Så du klarade prickskyttarna? 

-Än så länge ... Är det Säpo däruppe? 

-Ja ... jag fick ett telefonsamtal ... Ryssen är ute efter dig och militären 

kräver att SÄPO skyddar dig. De måste ha kontroll över territoriet 

och kan inte ha utländska agenter springa omkring här och där 

och skjuta svenska medborgare. Men nu börjar vi jobba och tjänar 

pengar. Ta nu den här linnetrasan och putsa soffborden en trappa 

ner, sa Bill. 

-Finns det någon reservutgång? 

-Javisst kom ska jag visa dig, sa Bill. 

En man i trettifemårsåldern, smärt mellanblond och vänlig i sin 

framtoning kom ner till Ronny bland soffborden. Mannen utstrålade 

svensk polis och denne sa försiktigt: 

-Jag vill köpa ett soffbord. Det där, sa han och pekade. 

-Ja det kostar etthundrafemtio kronor. 

-Kan vi ta det billigare utan kvitto, sa han. -Du får pengarna rakt i 

handen. Ingen behöver få veta något. 

Det luktade ”fälla” lång väg och Ronny sa: 

-Då måste jag nog fråga chefen först ... 

-Säg inget till Bill, sa mannen vädjande. 

-Ett ögonblick här så kommer jag tillbaka, sa Ronny och gick en 

trappa upp till kassan där Bill satt. 

-Det är en kund därnere som vill köpa ett soffbord utan kvitto. 

-Det är SÄPO, sa Bill. 

-SÄPO? 

-Ja dom vill känna dig på pulsen ... Dom avlyssnade samtalet till 

Pentagon och Israel. Dom vill veta hur du säkert kunde veta att Abu 

Nidal ligger bakom sprängningen av den amerikanska jumbojeten 

över Skottland. De har själva fått sådana misstankar från CIA i en 

hemligstämplad rapport. Vem är du egentligen Ronny? Det är vad 

dom vill veta. 

-Dom ... och även du ... vill sätta en etikett på mig eller hur?

246 

-Omgivningen blir nervös och osäker om man inte kan sätta etikett 

på saker och ting. 

-Jag är ingen sak, sa Ronny. 

-Du vet vad jag menar. 

-Hälsa dina medarbetare då att jag är allt och inget ... det är den etikett 

dom kommer att finna passande så småningom, sa Ronny och 

gick tillbaka till SÄPO-killen en trappa ner. 

-Nåå? sa han. 

-Chefen Bill låter hälsa att alla transaktioner på den här firman sker 

mot kvitto så att firman kan sköta bokföringen och deklarera sina 

inkomster och utgifter så att rätt skatt betalas in till staten. Där finns 

statliga utgifter för sjukvård, skolväsende, försvarsmakt och polisväsende 

och även säkerhetspolis, sa Ronny lugnt och sakligt. 

Mannen sänkte blicken och sa förläget: 

-Då ber jag att få återkomma. Tack för hjälpen. 

Lugnet sänkte sig över soffborden och Ronny där han i sin ensamhet 

gick och putsade. Han väntade spänt på den fortsatta utvecklingen 

och ville inte rymma fältet. Inte ännu. 

Bill ropade uppe vid trappan en timma senare: 

-Nu har avlösningen kommit och då tar vi lunch! 

-Ja ... jag kommer, sa Ronny. Han gick och tvättade händerna och 

såg riktigt prydlig ut när han tagit på sig kavajen. Kostymen hade 

han köpt i Second hand för femtio kronor. Ny skulle den säkert ha 

kostat 2000 kronor. 

De gick upp på gatan och vek av till höger in på Rörstrandsgatan. 

Ronny gick utmed husväggen så mycket som möjligt. De gick fram 

till en av Toyota-bussarna och hälsade på mannen som satt bakom 

ratten. Säpo-killen rörde inte en min och såg hela tiden rakt fram 

och han hade kontakt med ledningscentralen eller något osynligt 

kommando via den hudfärgade öronsnäckan. De såg att han hade 

färgat håret svart och smetat brunkräm i ansiktet. Han skulle föreställa 

solbränd. På vindrutan satt en liten påminnelselapp vid radiotelefonen 

och där stod. Tänk på risk för avlyssning. 

Det gick inte att få mannens uppmärksamhet och de vandrade 

fram till en liten salladsbar och tog dagens rätt. Ronny kände olust 

därinne ... men det kunde vara inbillning. De var nästan ensamma 

och tog ett fönsterbord. Det verkade lugnt på trottoaren och gatan 

utanför. Inte en människa var synlig. Det verkade misstänkt. Skulle 

skottlossning utbryta? Ronny satt i ett hörn ... med så stort synfält


som möjligt. Han kände sig lugn ... men Bill var ytterst nervös ... 

med lätt skakande händer ... trots sobriltabletter. 

De åt under tystnad. Inget hände förrän de lämnat salladsbaren och 

närmar sig Toyota-bussen. 

Säpo-killen kliver ur bussen och går framför dem. Han har ena 

handen i midjejackans högerficka. På fötterna har han vita träningsskor 

och ena skosnöret släpar i marken. Han ställer sig framför entrén 

till firman föra att knyta skosnöret och då ser Ronny mannen i 

sextiosårsåldern hastigt närma sig. Denne kommer gående i forcerad 

takt uppifrån Torsgatan. I höger hand har han en bag eller väska 

som Ronny kommer ihåg att en av Warzawapakts-agenterna hade i 

Köpenhamn i ”Paradiset”. 

Säpo-killen står kvar och täcker Ronny. Säpo-killen har knutit 

skosnöret men han lossar det och knyter det igen. Bill ser vad som 

händer och utbrister: 

-Jag går in i tobaksaffären och köper en tidning. 

-Jag går ner så länge ropar Ronny, så att Säpo-killen hör ... Ronny 

rusar nerför trapporna och låser in sig på toaletten, tvättar händerna 

och pustar ut. Han ser in i spegeln och säger lugnt till sig själv: 

-Är detta verklighet? Händer detta verkligen? Han beslutar sig för 

att sticka ... att lämna området ... men han väntar på ytterligare signaler 

... Säpo verkade ha kontroll men hur länge? 

I nästa sekund ... störtar Bill nerför trapporna med kallsvetten glittrande 

i pannan och han utbrister: 

-Oh fy helvete ... jag är så nervös att jag blev tvungen att satsa 

10.000 kronor på hästar och bara vinnare ... i tobaksaffären finns en 

spelhåla ... nu känner jag mig lite lugnare. 

-Åhh ... ohh, ropar Ronny och för högerhanden till kavajens vänstra 

innerficka. Han håller handen kvar där som för att markera att han 

har ett vapen ... en revolver ... eller pistol ... i innerfickan. 

Ronny nickar menande mot trappan och Bill följer hans blick och 

nu betraktar båda Warszawapaktsagenten som står stilla i halva 

trappan och betraktar först Ronny och sedan Bill. Spänningen ligger 

och dallrar i luften. Den c:a fyrtioårige agenten, vältränad av medellängd 

med slaviskt utseende och mörkbrunt hår ... håller handen 

instucken i midjejackans högerficka. Skall denne skjuta eller inte ... 

Bill står helt stilla men Ronny tar några steg till höger och försvinner 

utom skotthåll med en två meter tjock betongvägg mellan sig 

och agenten. Sedan tar han några snabba steg och rusar in på toa-

248 

letten fortfarande utom synhåll för agenten. Han ställer sig längst in 

så att han får betongväggar runt omkring sig. Han greppar en tom 

vinflaska som tillhygge och om agenten skulle skjuta sig in så 

skulle han klippa till med flaskan. Han släcker lyset i den fönsterlösa 

toaletten och väntar. 

Efter fem minuter kommer Bill och ropar: 

-Ronny var är du? ... Han har stuckit. 

-Ja ... jag kommer ... 

Han låser upp toaletten och går ut till en småflinande Bill. 

-Det var nära, sa Ronny. 

-Usch ja säger Bill och skakar nervöst på huvudet. 

-Alltför nära ... det är nog bäst att jag sticker iväg några timmar. 

Han går in i kyffet bakom skrivbordet och hämtar ytterrocken ... 

-Det är nog lugnast att du sticker iväg ett tag. SÄPO kan tydligen 

inte hålla tätt på gatan. Den där fisken borde inte ha fått slinka igenom 

nätet, sa Bill. 

-Hej, så länge, sa Ronny. 

-Lycka till! sa Bill och då vände sig Ronny om och såg på Bill. De 

log mot varandra. Det var en lek för båda. En spännande lek. 

Han kastade sig rakt ut i gatan och sprang över till andra sidan. 

Fortsatte utmed husväggen till vänster och rundade kvarteret. ”Den 

här gången är jag inte så säker på att jag överlever”, tänkte han där 

han sprang för sitt liv. På nästa gata var det trafikstockning för rött 

ljus. Två polisbilar med blåljus stod i riktning för att lämna staden. 

Bakom dem stod en säpo-bil och därefter en limousin förmodligen 

på väg till flygplatsen Arlanda. Ytterligare två polisbilar täckte limousinen 

bakifrån. Det måste vara viktiga personer som nu skulle 

lämna landet. Ronny korsade även den gatan framför limousinen 

och då såg han utrikesminister Sten Andersson in i ögonen. Det var 

ett kort ögonblick och utrikesministern fortsatte genast att konversera 

den utländska gästen som satt i limousinen medan Ronny flydde 

och rusade för sitt liv ... och det märkliga är ju att det var just för 

denne utrikesminister som Ronny svävade i livsfara. ”Outgrundliga 

är herrens vägar”, tänkte Ronny och han hade nästan gråten i halsen. 

Han sprang in på smågator och drog sig mot City. Han passerade 

flämtande Olof Palmes grav och även mordplatsen och där vände 

hans sig om och såg en tre, fyra personer springa bakom honom. 

Vän eller fiende det visste han inte. Om ryssarna hade pådrag så


borde även Nato och Säpo deltaga i jakten. Han lyckades nå Hamngatan 

och när han saktade ner farten och promenerade i rask takt i 

stället för att väcka uppmärksamhet genom att springa så fick han 

en obehaglig känsla i nacken när han kom in på nästa kvarter där 

det stora varuhuset NK var beläget. En inre röst uppmanade honom 

att kasta sig åt sidan in mot skyltfönstret ”Du har en revolver med 

ljuddämpare som pekar mot din ryggtavla” antydde rösten. Han 

kastade sig genast åt sidan och vände sig om och mötte blicken på 

en man med slaviskt utseende och sammanpressade läppar. Det var 

en Warszawapaktsagent med midjejacka och han höll båda händerna 

i jackfickorna och andades häftigt som efter en språngmarsch. 

Mannen slog genast ner blicken och fortsatte förbi Ronny. Längre 

upp på gatan såg Ronny en norrman med ryggsäck och sportkängor 

som såg ut som om han skulle gå på tur. Det var Nato-gänget. ”Det 

är verkligen pådrag”, tänkte Ronny. 

Han rusade över gatan mot Kungsträdgården och kände att ”det 

här går nog inte”. En buss med reklam för Ikea-varuhuset som gratis 

skulle transportera besökare ut till varuhuset en bra bit utanför 

Stockholms city stod lägligt i hans väg. Han sprang ombord tätt 

följd av några andra män i trettiofemårsåldern med slaviskt utseende. 

Han hoppade av bussen och rusade in på en vanlig SL-buss som 

skulle ut till Djurgårdsparken. Linje 47 var det visst. Dörrarna slog 

igen och han satte sig genast i skydd genom att böja ned huvudet så 

att han blev osynlig utifrån. Så fort bussen kom till Djurgårdsbron 

gick han av och försvann in bland träden och gick utmed vattnet 

bort från stan och förföljarna. Han gick raskt i trettio minuter och 

slog sig utmattad ner på en parkbänk och pustade ut. Han satt en 

halvtimma men ingen förföljare dök upp. Han hade klarat sig och 

det var på håret ... ett mirakel ... så kändes det. Han borde varit död 

för länge sen ... det förstod han nu. Han lät skymningen infinna sig 

och sedan tog han en promenad in mot stan och möbelkällaren. Pådraget 

verkade vara avblåst och så småningom mötte han Bills roade 

blick när denne såg att Ronny klarat sig. Bill stängde firman och 

sa: 

-Nu går vi till Tennstopet och äter och super. 

3 

På Tennstopet 

-Du får sova en natt till hos mig men sedan får du väl lägga dig på

250 

vindskontoret. Det är för farligt ... Tell och Pilz är som tokiga. De 

är som hajar som vädrar blod. De kommer nog hem till mig och letar 

efter dig ... och på firman kan du tydligen inte vara kvar ... Du är 

jagad överallt ... det är för djävligt ... du är syndabock Ronny, sa 

Bill och flinade. 

-Jag kan inte återvända till Marta nu när ryssarna är ute efter mig 

igen. Hon blir tokig om dom kommer dit. Du ville ju ha hjälp att 

stoppa mordet på utrikesministern ... och nu har jag hjälpt dig ... ska 

bli intressant att se hur du visar din tacksamhet. 

-Det måste lugna ner sig lite ... och jag förlorade tiotusen på spelet 

... på hästarna. Åk hem till Ilse, östtyskan i Farsta och ät och sup. 

Jag ska ringa henne så kan hon komma hit och hämta en äkta matta 

som tack för hjälpen ... hon har nummer 758 334 ... du har ju träffat 

henne. 

-Ja men hon har en dotter som bor hemma och behöver lugn och ro. 

Du vet hur kvinnorna värnar om barnen. Hon vill väl inte ha en fattig, 

jagad, arbetslös jurist liggande i sin bostad och trycka, sa 

Ronny. 

-Det är det bästa jag kan göra för tillfället. 

-Jag måste ha en reservplats någonstans ... Det får väl bli på ditt 

vindskontor då ... men det är kallt som faan ... du får ge mig tvåhundratjugo 

kronor så att jag kan köpa en överlevnadsfilt och vira 

in mig i ... En sån där med aluminiumtyg som rymdfararna har i 

kläderna. 

-220? Det är lika mycket som tre supar. Det klarar jag inte av ..., sa 

Bill. 

-Du är det levande beviset, sa Ronny. 

-På vad då? 

-Att tacksamhet försvinner fortare än skönhet, sa Ronny. 

Bill tog upp sedelbunten ur bröstfickan och överlämnade tvåhundrafemtio 

kronor till Ronny. 

-Vi tar varsin sup till som tröst, sa Bill. 

De skålade och lämnade Tennstopet runt midnatt. De vandrade hem 

mot Kungsholmen i vinterkylan och det var uppfriskande. Snödrivor 

kantade gatorna. Det var stjärnklart och den oändliga världsrymden 

log mot dom i överseende. Ingen av dem tog några snedsteg. 

Båda hade hög tolerans mot spriten ... men spriten var inte 

målet för någon av dom. Båda ville ha frid och båda skulle få frid ... 

men på olika sätt. Båda skulle finna sin plats i den historiska hän-


delsen som inträffade för nästan två tusen år sedan och som förändrade 

världen. 

Han ringde till Marta och ljög och sa att han skulle åka iväg med 

lastbil och hämta möbler runt hela landet. Han skulle bli borta ett 

tag. De första nätterna låg han på vindskontoret ovanför Bills bostad 

på Kungsholmen i temperaturer nära noll. Överlevnadsfilten 

höll kylan borta men aluminiumfoliet konserverade kroppens avdunstning 

så det blev ordentligt fuktigt. Han blev smutsig och kladdig. 

Han hade fått en portnyckel av Bill så att han kom in till vindsvåningen. 

Den passade också till tvättstugan dit han gick sent på 

kvällarna och tvättade sig och där fanns också en toalett med värme 

och en dörr som gick att låsa inifrån och han kunde lägga sig där på 

golvet om det blev för kallt på vinden. Att han låg på toalettgolvet i 

bland var bara han själv som visste. Det var han noga med ... att 

inte berätta för Bill som han inte riktigt litade på. Det var något 

osunt över honom. Naturligt vore att inte umgås alls med honom 

men han kände på sig att ödet ville ha det så. Händelserna skulle väl 

få utvisa varför ... 

Bill hade försvunnit och höll sig undan för Ronny. Bill fanns inte 

på firman och öppnade inte i bostaden. På nätterna gick Ronny ut 

och samlade tomflaskor och tomburkar. Han levde A-lagaren och 

luffarens liv och det var inte så tokigt. Det var tydligen en erfarenhet 

som han behövde och när han upplevt detta liv som många 

människor betraktade som den absoluta avgrunden så var han inte 

rädd längre ... Ibland på nätterna kom ett inre tryck eller nästan en 

uppmaning från djupet av hans själ ”Ligg inte på vindskontoret det 

här dygnet”! Och då la han sig på toaletten i tvättstugan ... Dagar 

och veckor gick och Bill höll sig undan och brände förmodligen ett 

par tusen om dagen på krogen, spelhålor och horor. Ronny fick inga 

pengar så att han kunde leva drägligt. Bill fick sina pengar av firman 

men personalen där visste inte var han fanns sa de i alla fall. 

En natt kom han att tänka på en diskussion som Olof Palme hade 

haft med Shirley Mac Laine. Det skulle ha gått till så här gissade 

Ronny. 

-Du reser jorden runt och predikar solidaritet med de fattiga folken 

i tredje världen men själv bor du på lyxhotell och dricker ädla 

drycker? sa hon. 

-Jag vet vad du menar. Man måste sätta sig på yttersta grenen i 

trädet om man helt ska lyda sitt samvete och dessutom leva som

252 

man lär. Om det brister och grenen går av då hamnar man i 

rännstenen eller blir tokig ... och i bästa fall ihjälslagen och då blir 

man åtminstone martyr ..., sa han. 

-Du talar så förståndigt. Stanna du kvar på lyxhotellen bland de 

ädla dryckerna. Jag har ingen lust att träffa dig i rännstenen ... 

4 

-Jag har inget sagt, sa Bill till sina medbrottslingar Tell och Pilz. 

Han svettades i pannan när han sa det men han skyllde på spriten. 

-Hur kunde då Ronny veta att vi skulle skjuta Sten Andersson? sa 

Pilz? 

-Ronny har kontakt med militären på Gotland. Det måste komma 

från SÄPO till militären och sen till Ronny. 

-Vad säger du Frank? sa Tell som var den längre. 

Säpo-agenten Frank Svensson visste vilken knipa Bill befann sig i. 

Han visste att Bill misstänkte att mordplanerna på utrikesministern 

kunde vara en fälla. Frank förstod att Bill använt Ronny som redskap 

för att stoppa mordet på utrikesministern. Frank beslöt sig för 

att släta över konflikten. Det värsta som kunde hända ... ja det var 

rena mardrömmen ... det vore att gänget splittrades och att man 

började skjuta varandra inbördes. Det fick inte ske. 

-Nä. ... nu måste vi se framåt, sa Frank. -Vi måste göra oss av med 

den där Ronny eller hur? 

Tell och Pilz och även Bill nickade instämmande. 

-Var finns Ronny? sa Pilz sammanbitet till Bill. 

Den senare förstod att han var inträngd i ett hörn och han fick panik. 

Han kunde inte ljuga för Smålandsgänget om hur man kunde 

spåra Ronny. Hans medbrottslingar skulle genast märka om han 

ljög. Ronny måste offras.. 

-Han brukar sova på vindskontoret hemma hos mig. Han har gjort 

en säng och ligger invirad i en överlevnadsfilt, sa Bill. 

-Då så, sa den långe Tell och såg på de andra. 

-Bill finns det några mer ställen han kan vara på, sa Pilz den korte. 

-Ja östtyskan Ilse i Farsta. Jag har numret här ... 758 334, sa Bill 

nedstämt. Han mådde inte bra när han överlämnade Ronny till 

bödlarna. 

Tell den långe gick ock hämtade telefonen och ställde den framför 

Bill och sa: 

-Var så god och ring!


Det fanns ingen återvändo för Bill hur gärna han än ville rädda 

Ronny. 

Han slog numret och östtyskan svarade: 

-Ilse!? 

-Ja hej det är Bill är Ronny där? 

-Men hej Bill det var länge sedan. Nej han är inte här. Skulle han 

vara det? 

-Det är möjligt att han hör av sig och då får du bjuda honom på mat 

och vin och en konjak till kaffet och så ringer du mig hem eller till 

firman. 

-Javisst men ... 

-Jag skall se till att du får en tusenlapp idag till nödvändiga inköp 

plus att jag skickar med den där äkta mattan som du gillade ... 

-Men jag har inga pengar till den dyra mattan? sa Ilse. 

-Du får den helt gratis om du hjälper Ronny några dagar men du 

måste ringa mig när han dyker upp. Lovar du det? 

-Ja oh, ja det gör jag gärna. Jag är glad att kunna hjälpa till ... 

-Bra och när vi ses ska du få smaka kotte, sa Bill och log åt de andra 

i Smålandsgänget. 

-Snuskhummer! sa Ilse. 

Klick. 

5 

Fortfarande ingen kontakt med Bill, men den här förmiddagen 

gick Ronny ner till Möbelfirman i källaren vid S:t Eriksplan på ren 

chansning. Han hade ju behövt lite kontanter för att kunna leva 

drägligt och han visste att Bill de här dagarna hade en sjö att ösa ur. 

Skulle han då inte få lite hjälp att hålla sig undan när han nu hade 

hjälpt Bill och Sverige? Det låg en liten lapp till Ronny och det var 

från Bill. Medarbetaren, en pensionerad man som brukade hjälpa 

till när Bill hade sina fylleperioder lämnade över lappen med bister 

uppsyn ungefär som om han sa: ”Spring inte här och tigg”. 

Bill hade en väl utarbetad taktik för att styra sin omgivning. Han 

var mycket förtrolig med en klick människor och sedan söndrade 

han mellan alla dessa och på så sätt kontrollerade han alla som han 

behövde. 

Ronny läste lappen med förhoppning. Kanske skulle han få lite 

pengar till vin och mat och så att han kunde ta in på ett vandrarhem. 

Ring östtyskan Ilse. Hon har fått pengar till mat och sprit. Åk dit

254 

några dagar och vänta på min kontakt ... Bill! 

”Alltid något”, tänkte han och på kvällen ringde han Ilse. 

-Välkommen på en enkel matbit Ronny, sa hon. 

-Det tar väl en timme med tunnelbanan, sa han. -Jag dricker helst 

rödvin till maten. Gärna fylligt. 

-Ingen fara. Det blir en whisky före maten och en konjak till kaffet, 

sa hon. 

-Hoppsan. Det var inga dåliga grejor. 

-Skynda dig nu ... men du kan inte ligga över för min dotter kommer 

klockan tio i kväll, sa hon. 

Han kände inga varningsklockor ringa och det borde han ha gjort. 

Bill bodde tillfälligt hemma hos polisinspektören Ludvig Storm. 

Den senare var ankaret i Smålandsgänget när det gällde telefonavlyssning. 

Även Bill behövde hålla sig undan med hänsyn till ryssarna. 

Förmodligen visste de nu att han hade tjallat för Ronny om Sten 

Andersson. Telefonen ringer hos Ludvig: 

-Jaa ... hallå ... vem är det? sa Ludvig. 

-Det är Ilse ... är Bill Blomquist där? 

-Ett ögonblick ... 

Ludvig höll för luren och sa till Bill: 

-Det är östtyskan Ilse. Vill du ta samtalet? 

-Hmm, ja jag tar det. Du kan lyssna i den andra luren, sa Bill. 

-Hejsan Ilse har du hört något från Ronny? 

-Ja han ringde precis och kommer på middag och stannar till klockan 

tio i kväll, sa hon. 

-Bra! sa Bill. -Ta nu riktigt väl hand om honom och ge honom ordentligt 

med dricka. Du köpte väl både whisky och konjak? 

-Jadå. En stor flaska av varje. 

-Perfekt. Ring mig när han är där. Lova det! 

-Jag jag ringer när han har kommit ... 

-Säg inget till honom att du ringer till mig ... hör du det? 

-Ja jag lovar ... tack för mattan ... den är väl värd en tio tusen kronor? 

-Ja, ja, ja ... du kan få ett värderingsintyg på tjugofemtusen ... ifall 

den blir stulen får du dom pengarna från försäkringsbolaget ... men 

ta ett foto på mattan liggande hemma hos dig på golvet först. Sen 

kan du alltid låta mattan ligga hemma hos din väninna ... under 

själva inbrottet. 

-Usch så du säger, sa Ilse.


-Han bör vara hos dig halvåtta då? Och han åker tunnelbana till 

Farsta? 

-Till Farsta Strand det är en hållplats längre, sa hon. 

-Javisst ja ... tur att du sa det. Då hörs vi om en timma. 

Klick. 

Ludvig Storm log mot Bill men denne besvarade inte leendet. 

-Nu är Ronnys sekunder räknade, sa Bill och gned högerhanden i 

pannan. 

-Ingen fara Bill. Det här tar vi hand om nu. Du behöver inte bekymra 

dig. Jag ringer Tell och Pilz direkt. De är proffs på att slå ihjäl 

folk i arresten, sa Ludvig. 

-Var så god och stig in Ronny, sa Ilse. Hon var i femtioårsåldern 

och kåt. 

Hon såg bra ut. Ilse var brunhårig med något grått hårstrå här och 

där ... Hon hade fylliga läppar och väl tilltagen byst med smal midja 

och hyfsade höfter. Han hade legat med henne ett antal gånger ... 

Men så hade hon fått träffa Bill ... ja Ronny hade presenterat honom 

som ”Organisatören” bakom Palme-mordet och det smällde högt i 

hennes ögon. När hon fick reda på att Bill sysslade med antikviteter 

och var millionär ... ja då fick Ilse verkligen upp ögonen för honom 

och på den vägen blev det. 

Bill tog över östtyskan eftersom Ronny hade annat för sig. Men Ilse 

var kåt och listig. Hon älskade det som karlarna hade mellan benen 

... 

-Tack för inbjudan, sa Ronny. 

-Nu måste du gå in på toaletten och tvätta händerna. Jag är väldigt 

noga med hygienen förstår du. Varsågod nu ... här är en ren handduk. 

Hon föste in honom på toaletten och stängde dörren om honom 

och gick genast till telefonen och slog numret till Bill. Hon tittade 

på klockan ... 19.25. 

-Hallå, sa Bill. 

-Han är här nu, sa Ilse. 

-Han hör väl inte vad du säger? 

-Nej han är på toaletten och tvättar händerna. 

-Se till så att han får dricka ordentligt. Det är jag skyldig honom ... 

och så ring mig så fort han har gått strax före 22.00 eller hur Ilse? 

-Ja. Jag måste lägga på nu, sa hon och gick fram till toalettdörren 

och mötte Ronny med en blöt kyss när han öppnade dörren. -Kom 

nu och ta en stor whisky i köket.

256 

-Tack gärna, sa Ronny och undrade över kyssen. 

Hon trugade i honom tre stora whisky och han tog tacksamt emot 

drickat uttorkad som han var sen minst tre veckor tillbaka. 

-Min dotter är hemma men hon ska strax gå och blir borta i två 

timmar. Följ med in i sovrummet så länge. Hon tog honom mellan 

benen och höll ett fast grepp om lemmen till dess att den styvnade 

och blev till ett stekpanneskaft. Hon tryckte ner honom på sängen 

och ursäktade sig och gick och hämtade en ren och nymanglad linnehandduk 

som hon la bredvid gylfen på honom. Hon knäppte upp 

hans byxor, med ett konstigt flin över hela ansiktet. Hennes mun 

var halvöppen och hon började andas häftigt ... 




Kapitel 50 

Ronny och bödlarna 

Hon föste iväg honom fem i tio på kvällen. Han hade druckit en hel 

del men tog inga snedsteg vilket hon tyckte var märkligt. Visserligen 

hade han ätit duktigt med kött och potatis men druckit säkert en 

halv flaska Whisky och en halv flaska konjak och dessutom en hel 

flaska vin för sig själv ... och han borde ha blivit åtminstone något 

rund under fötterna men det blev han inte. Det var inte normalt. 

-Det känns som den dödsdömdes sista måltid, sa han till henne i 

dörröppningen. 

-Det kanske är det också, sa hon och log. 

Han log tillbaka och tog trapporna ner och gick lugnt och stilla ut i 

den friska mörka kvällen. Hon däremot kastade sig på telefonen till 

Bill: 

-Han gick precis, sa hon. 

-Bra ... och han gick till tunnelbanan? sa Bill. 

-Javisst och han har ätit och druckit gott precis som du ville ... men 

han sa att det kändes som den sista måltiden för den dödsdömde ... 

inte är det väl så Bill? 

-Nej, nej, nej ... absolut inte ... du sa väl ingenting om att du talat 

med mig? Lova det! 

-Nej jag sa ingenting det lovar jag ... vi pratade inte alls om dig utan 

mera om tidens tecken och jordens undergång ... som det står i Bibeln, 

sa Ilse. 

-Hmm, sa Bill ... -Vi hörs. 

Klick. 

Bill slog det speciella numret till Farsta polisstation. 

-Jah ... hallå, sa polisinspektör Tell den korte. 

-Han är på väg till tunnelbanan nu, sa Bill. 

-Bra då tar vi över, sa Tell. 

Klick. 

Det tog väl fem minuter att gå till biljettspärren. Ronny visade 

månadskortet som han köpt för sina sista slantar. Ett Stockholm 

utan månadskort till tunnelbanan var som att gå med fotbojor. Man

258 

tog sig ingenstans utan tunnelbana och buss. Det var för stora avstånd 

och för dyrt att köpa enstaka biljetter. I axelväskan hade han 

fickradion som hade kortvågsmottagning och gick på batteri. Det 

var ganska milt ute och ett stilla regn visade sig i lampskenet. Han 

stod ute i det fria men under tak. Tjugo minuter kvar till dess att tåget 

skulle gå. Han fick in radioprogrammet Voice of America trodde 

han eftersom de spelade en kavalkad med Glenn Millerlåtar och 

efter fem minuter skruvade han vidare på kortvågen och fick in en 

sändning där man spelade låten Final Countdown. Slutet. 

Han kände en klapp på axeln och vände sig om. Två väktare från 

vaktbolaget ABAB stod framför honom. De skötte ordningen på 

tunnelbanestationen. 

-Du ska följa med här, sa den långe mörkhårige till Ronny. Den 

andre vakten, en liten ung pojkvasker på nitton år hade en slarvigt 

knäppt uniform. 

-Jaha, sa Ronny som intet ont anade och följde med lugnt och stilla 

eftersom han inte hade gjort något olagligt. 

Den långe verkade vara gruppchef och vänder sig nu och ropar till 

den lille som går bakom Ronny: 

-Kom i håg nu vad du ska säga ... Våld mot tjänsteman ... och inte 

våldsamt motstånd ... Våld mot tjänsteman ska det vara ... 

-Ja, ja våld mot tjänsteman, suckar den lille som tydligen inte begriper 

vad det handlar om. 

Den långe låser upp ett antal neutrala ståldörrar och de går genom 

en lång korridor utan fönster med svag belysning. De var förmodligen 

under markytan och kom fram till en hissdörr som öppnades 

automatiskt. Den långe tryckte på tredje våningen och de kommer 

in i arrestavdelningen hos polisen där den långe vakten rapporterar 

till en gorillaliknande lång och kraftig polisinspektör utan uniform 

och med en sportskjorta med korta ärmar. 

-Den här mannen slog till min kollega i ansiktet vid tunnelbanespärren, 

sa den långe mörke vakten. 

-Våld mot tjänsteman, säger den lille försiktigt och nickar med huvet. 

-Ja tack då kan ni gå, säger gorillan till vakterna och Ronny får sätta 

sig på en stol bredvid skrivmaskinen och den långe gorillaliknande 

polisinspektören börjar skriva en rapport om brottet våld mot tjänsteman. 

-Vad har du att säga? sa polisen.


-Jag har inte gjort något, sa Ronny lugnt och sansat. 

-Jaha ... ”minns inte” alltså, skriver polisen ned i protokollet. En 

kollega till honom kommer nu fram till dom. Den nye är något 

kortare men lika muskulös och elakheten lyser om honom och även 

han har en sportskjorta med korta ärmar. De båda poliserna verkar 

ha kommit till polisstationen i ett enda syfte. De normala rutinerna 

vore att ett sådant påstått brott vid en sådan sen timma sköttes av 

uniformerad vaktpersonal. Det var något som inte stämde. Nu gick 

allting mycket fort. 

-Vet du varför du är här egentligen? säger gorillan. 

-Ja det är väl för att jag stoppade mordet på utrikesminister Sten 

Andersson, sa Ronny rent intuitivt. 

Det var den signal som poliserna väntat på och de sliter upp honom 

från stolen och släpar honom in i cellen som tydligen väntat på 

honom för dörren var vidöppen. De vrider upp armarna på ryggen 

på Ronny och denne tvingas ner på knä. Där börjar poliserna sparka 

på sitt offer. De är ute efter njurarna, levern och mjälten. De sparkar 

våldsamt för att spräcka mjälten på honom. Om de lyckas så skulle 

Ronny vara död på några timmar och till polischefen kunde de alltid 

säga att offret ramlat och spräckt mjälten. De hade så bråttom med 

sina sparkar att de struntade i att stänga celldörren. 

Ronny förstår vad som är i görningen så han spelar upp en scen 

och skriker allt vad han orkar för att åtminstone tillkalla vittnen till 

händelsen. De skulle inte få slå ihjäl honom utan vittnen. 

-Jag säger allt ni vill att jag ska säga ... jag säger allt vad ni vill att 

jag ska säga ... jag säger vad ni vill att jag ska säga ..., skriker han 

så högt han kan medan sparkarna haglar mot de inre organen på 

rygg och sidor nedanför revbenen. 

Ronnys vrål ekar i hela byggnaden och en uniformerad poliskommissarie 

rusar till och går emellan slaktarna och Ronny: 

-Sluta nu, ryter kommissarien. 

-Lägg dig inte i det här, skriker gorillan medan han sparkar ytterligare 

mot mjälten på den knäböjde Ronny. 

-Nu slutar ni, ryter kommissarien och andra uniformerade poliser 

rusar till för att hjälpa sin chef att stoppa mordet. 

Ronny blir inlåst i cellen och han lägger sig på fyllebritsen och stirrar 

i taket. Han hade fortfarande kläderna på och bland annat den 

halvlånga fårskinnsfodrade begagnade militärrocken som han fått 

av Bill för att klara kylan på vindskontoret. Den tjocka rocken hade

260 

dämpat stötarna. Den kan ha räddat livet på honom. Värken från 

trakten av njurarna tilltog alltmer, men han var inte rädd. Han levde 

ju och om han dog så skulle han inte bry sig. Gud finns och då var 

det Guds vilja att han skulle dö. Så resonerade han. 

Fyra timmar senare öppnades celldörren och kommissarien släppte 

ut honom. Han var fri att gå. Den kortare elake polisinspektören 

som försökt sparka ihjäl honom går fram mot Ronny och ställer sig 

en halvmeter framför denne och stirrar honom i ögonen. Ronny ser 

lugnt på honom och spottar polisinspektören i ansiktet. Den senare 

ska kasta sig över Ronny för att handgripligen besvara förolämpningen 

men kommissarien går emellan och håller fast sin kollega 

medan han ropar till Ronny. 

-Gå nu!! 

Han ser de båda poliserna i ögonen och går därifrån. Han spelade 

lugn och gick utan brådska men han gick inte till någon tunnelbanestation 

och undvek gatlyktorna. I första bästa buskage dök han in 

och gömde sig där och satte sig och tryckte. Det var som han trodde. 

De två polisinspektörerna som nyss försökt sparka ihjäl honom 

kom springande förbi buskarna och letade efter honom. 

2 

Ronny smög mellan buskar och träd i fem kilometer. Klockan var 

fyra på morgonen. Han kom till en öde busshållplats och hade tur. 

Nattbussen skulle komma om tio minuter. Han åkte med bussen så 

långt som möjligt och gick sista biten. 

Duggregnet hade gått över till snöblandat när han smög sig fram till 

Bills bostad för att hämta cykeln som stod parkerad där. Han vågade 

nu inte lägga sig på vindskontoret eller ens på toalettgolvet i 

tvättstugan. Han tog cykeln och for iväg västerut och så småningom 

nordväst mot skogarna vid sjön Mälaren. Han cyklade i två timmar 

och plockade tomburkar och flaskor utmed vägen. Han hade inget 

lyse på cykeln och var ganska så ensam på vägarna. Han kände till 

ett strövområde som låg ensligt utan bebyggelse och där fanns 

bergsskrevor och smågrottor. Så småningom gjorde han upp en eld 

och bröt några tall- och grankvistar som skydd mot blåsten. Han 

försökte göra en granrisbädd och la sig så nära elden som möjligt. 

Det var för kallt. Omkring noll grader Celsius. Risken att frysa ihjäl 

var stor men han brydde sig inte utan ville vila och sova då tröttheten 

hann ifatt honom. Värken från ryggslutet satte in på allvar och


det kanske var tur. Det var omöjligt att somna in i den eviga sömnen 

... Gryningen kom mellan åtta och nio och han bestämde sig. 

Först plocka mer burkar och tomflaskor så att det räckte till vin och 

dricka så mycket vin som möjligt. Om han lyckades få ihop pengar 

till en flaska så skulle han hälla i sig alltihop så snabbt som möjligt 

och då kunna tänka klart. Därefter skulle han ta sig samman och 

lämna Stockholm för gott. Nu skulle han cykla tillbaka mot Stockholms 

innerstad och söka upp A-laget ... Det gick ändå inte att sova. 

Han reste sig huttrande upp och släckte elden. Det fick bära eller 

brista. 

Lodisarna vid spritbutiken hade redan bänkat sig på de närmaste 

parkbänkarna som var omgivna av täta buskar till skydd för poliser 

och annat nyfiket folk. Ronny tiggde ihop de sista kronorna och 

fick mer en nog. 

-Här har du så att det räcker till en liten flaska starkvin. Ta det där 

finska Marinella på 21 %. Det rätar upp vem som helst. Du ser för 

djävlig ut. 

Mannen sträckte över pengarna och log mot Ronny. Han var i sextioårsåldern 

och hade kanske tre tänder i munnen allt som allt. 

-Tack, sa Ronny och återgäldade leendet. 

Han köpte sin Marinella och cyklade iväg med den dyrbara skatten i 

innerfickan närmast hjärtat. Han for iväg till en enslig parkbänk 

närmast vattnet. Klockan var väl elva på förmiddagen och han hade 

tagit tre djupa klunkar. Han ville ju vara för sig själv så han slapp 

bjuda de andra A-lagarna på en klunk. Det här behövde han verkligen 

själv och när han druckit ur det så kunde han ju alltid söka upp 

Järngänget och kanske tigga till sig lite mer eller få en ”gångare” 

om han gick och handlade åt någon som var för dålig att gå själv. 

Det slog honom att många teologiprofessorer ansåg att när Jesus 

Kristus återvände till Jorden så skulle man hitta honom på parkbänken 

bland de utslagna och där skulle Jesus hjälpa dem. Men nu var 

det tvärtom. Det var Ronny som fick hjälp av de utslagna ... ”Han 

kunde inte vara Jesus”, tänkte han och det var då det hände ... ja det 

var en milstolpe i hans liv ... detta oförklarliga ... som visade att han 

var på rätt väg trots att han blivit nästan ihjälslagen av polismännen 

i natt. De måste nog tillhöra Smålandsgänget som skulle ha slagit 

eller skjutit ihjäl utrikesministern om inte Ronny lagt sig i. ”Jag 

skulle aldrig lagt mig i” tänkte han. Han mindes också några ord 

från Nya Testamentet i Bibeln: ”Den som har satt sin hand vid plo-

262 

gen får inte vända sig om ....” Han förstod nu vad som menades. 

Den som har börjat lyda Gud och sitt inre, som han nu gjorde i dessa 

dagar, har ingen chans att vända tillbaka och söka upp sitt gamla 

liv eftersom ”Den som försöker behålla sitt gamla liv skall mista 

det och den som övergett sitt gamla liv för Gud...han skall få evigt 

liv” ... så måste det hänga ihop. 

Han var nu inte ute efter ett evigt liv. Han ville bara ha lugn och ro i 

sitt inre. Han tog en djup klunk till ... och då kom det himmelska 

ljuset till honom. 

Det började som en smygande känsla i överdelen av bakhuvudet. 

Skenet som klättrade in i skallen och mjukt täckte hans hjärna var 

lätt rosafärgat men det var inte färgen som var det mest fascinerade 

utan det var den outsägliga kärlek som ljuset förmedlade. Det var 

ett hav av kärlek som omfamnade honom där på parkbänken .. och 

Ljuset talade till honom och sa: ”Du får önska dig välgång för en 

enda människa”. 

-Då måste det bli Valter Pero. Han har ju fått hjärnblödning och 

sånt. Då får det bli Pero som ska ha hjälp, sa Ronny högt och tydligt. 

Ljuset stannade kvar ett tag i hans huvud och med ett hav av kärlek 

fick han bekräftat att hans önskan skulle uppfyllas. 

När ljuset sakta började dra sig tillbaka och lämna honom så ropade 

Ronny: 

-Neej stanna hos mig ... lämna mig inte. 

Men tillbakadragandet gick inte att stoppa. Ljuset lämnade honom 

och han drack ur resten av Marinellan och reste sig upp för att lämna 

bänken. Snöblasket tilltog nu i styrka. 

3 

I de här sekunderna gick det upp för honom att ”man kan inte leva 

ensam”. Han hade nyss smakat på GUD och visst var det underbart 

att ha haft kontakt ... men sen då ... var fanns GUD nu ... när han 

som bäst behövde honom? 

”Du sviker väl mig inte nu? Jag behöver Dig nu inte i morgon ... 

Hör du det GUD?” Han fick inget svar från den senare, men denne 

visste väl vad han gjorde. Man fick utgå ifrån att så var fallet ... 

Omedvetet styrde han sina steg mot Bill Blomquist i Möbelkällaren. 

Han förstod naturligtvis att Bill inte kunde vara ovetande om 

Smålandsgängets mordförsök på honom. Han ville få bekräftat att


det var riktigt som han trodde. Bill var inblandad ... det måste han 

vara. 

Han tog sakta trapporna ner i möbelkällaren vid S:t Eriksplan och 

mötte ögonen på Bill som var där nu och trodde väl förmodligen att 

Ronny inte skulle ha överlevt eller hur ... ? 

När Bill såg Ronny i ögonen vände sig Bill tvärt och gav Ronny sidan 

och gjorde korstecknet och föll nästan på knä ... 

Ronny såg hur Bill mumlade några böner och gjorde det katolska 

korstecknet flera gånger ... 

-Hej Bill, sa Ronny. 

-Men hej var har du varit? Jag har varit uppe på vindskontoret och 

kollat och du fanns inte där. Jag blev orolig faktiskt. Stackars du. Se 

här ta några kronor och gå och köp dig en vinflaska du ser för djävlig 

ut ... 

-Tack skall du ha det behöver jag verkligen för jag har sovit ute i 

natt ... i skogen ... jag blev ju misshandlad av polisen i Farsta ... vet 

du något om det? 

-Nej, nej nej ... stackare där ... gå nu och köp dig något värmande 

och kom hit sedan, sa Bill. 

-Tack skall du ha men jag köper nog en vinflaska och dricker ur den 

och går sedan och lägger mig på ditt vindskontor. Jag har inte sovit 

ordentligt det var för kallt i skogen ... 

-Stackare gå nu och lägg dig och sov på vindskontoret ... där får du 

frid verklig frid ..., sa Bill och smålog försiktigt. 

Ronny läste av Bill rent psykologiskt och insåg att denne medverkat 

till mordförsöket på honom. Han tog emot pengarna och sa: -Jag 

kommer nog att sova i minst tio timmar på ditt vindskontor ... 

-Gör det jag vakar över dig, sa Bill. -Det mesta är över nu och regeringen 

har godkänt A-lagaren Christer Pettersson som slaktoffer 

och syndabock. En ensam galning ... det kommer att lugna hela 

Sverige och en hel värld faktiskt. Kalla kriget ligger fortfarande på 

topp som du vet. 

-En oskyldig människa? Orkar du verkligen bära hans blod på dina 

händer? 

-Bråka inte nu. Vem faan bryr sig om en gammal fängelsekund och 

missbrukare? Låt honom ruttna ... ”Det är bättre att en människa 

dör för folket än att hela folket förgås”, sa Bill. 

-”Det ni gör mot en av mina minsta det gör ni mot mig har Jesus 

sagt”, sa Ronny.- Det betyder att ni ännu en gång dömer en oskyl-

264 

dig till döden för att ni är rädda för era egna gärningar. Det är bara 

era egna gärningar som kan skada er ... det ni sår får ni skörda ... 

Om ni dömer den oskyldige Christer Pettersson ... så dömer ni också 

den mäktige Gudens utvalde son ännu en gång ... att ni bara vågar? 

Ronny lämnade Bill där han stod förvånad med halvöppen mun. 

”Det här var hjärtats brytning med Bill”, tänkte han och gick till 

spritbutiken. Pengarna räckte till två vinpavor. Så gick han efter inköpet 

direkt till socialjouren och ljög och sa att han tappat tågbiljetten 

hem. Han sa att han bodde i Bollnäs och det stämde med deras 

data för de såg att han var skattskriven på den orten. Med en rekvisition 

gick han till järnvägsstationen och fick en enkel biljett 

hem men han vågade inte åka den reguljära linjen utan tog pendeltåget 

till Märsta och sedan det reguljära tåget till Uppsala och därifrån 

fortsatte han till Bollnäs. 

Han skulle inget säga till Marta. Det skulle hon inte orka med. Om 

ryssarna eller någon annan gav sig på honom däruppe så skulle han 

tiga. Han skulle ta ett jobb däruppe. Det fanns beredskapsjobb ute i 

skogen. 

4 

Bollnäs 

-God morgon, sa Marta. 

Han tittade på klockan och den var 11.00 på förmiddagen. 

Hon var förstående mot honom och lät honom sova när han behövde 

det. 

-Oj vad mycket klockan är ... Jobbar inte du i dag? Vilken dag är 

det? 

-Det är den dag du vill att det ska vara ... sa hon och log sitt gåtfulla 

leende. Johannes kröp upp i sängen och kramade sin pappa. -Jag 

vill att du ska titta på den här tidningsartikeln. Hon gav honom tidningen 

Expressen och där stod vilket han läste när han fick på sig 

läsglasögonen som hon gav honom med en förstående uppsyn ... 

”Lisbet Palme i hemlig konfrontation med 41-åringen. Lisbet Palme 

säger att han stämmer med min minnesbild”. 

-Vad är det för hemlig konfrontation ... och vad är det för minnesbild? 

Är det så att hon minns att hon pekat ut en alkoholist för tre 

månader sedan? Vad är det hon säger? Jag minns att jag pekade ut 

en alkoholist för tre månader sedan? Är det så?


-Jag ville bara hjälpa dig säger Marta när hon märker hur Ronny 

blir upprörd. 

-Förlåt mig säger Ronny när han märker hur ledsen hon blir ... Har 

någon ringt ... ? 

-Ja Bill har ringt och sagt att nu är mordet äntligen löst och att en 

A-lagare ligger bakom mordet ... sen frågade han om vi kunde träffas 

och så sa han att han var millionär ... och att du Ronny inte äger 

tio öre ... nej han sa inte öre ... han sa kopek faktiskt ... 

-Gillar du honom? sa Ronny. 

-Nej verkligen inte. Han är ju en idiot som du inte ska ha något 

samröre med. Men pengar är väl bra att ha? Det kan man väl inte få 

för mycket av? Du kanske kan lära dig något av honom i den biten? 

”Den som det visste” tänkte Ronny, men han sa det inte. Han tänkte 

genast på Gary Cooper i the Ten Star när han sjöng: ”Do not forsake 

me now my Darling ... ” 

-Du får förlåta mig, sa han men jag fattar inga beslut förrän jag har 

genomlevat Långfredagen. Den dag som Jesus korsfästes och när 

han ropade: Det är fullbordat!! 

-Usch så du pratar! Ska du nu börja med Gud och Jesus igen. Du 

vet att jag får kallsvett då och inte orkar med det snacket ..., sa 

Marta. 

-förlåt mig ännu en gång, sa han och vädjade till hennes ledsna 

ögon ... 

Ronny började arbeta i Bollnäs när han fick ett jobb som städare 

av byggbaracker på halvtid ... Han var Jurist och hade processat i 

tolv år och varit framgångsrik men nu skulle han städa efter byggjobbarna 

... Det var bara att lyda ... ödet. 

Familjelivet flöt lugnt trodde han. Han städade på bygget och hon 

jobbade på Texaco-macken. 

På kvällarna gick han ut med hanhunden Pelle, en blandning mellan 

Yorkshireterrier och Chihuahua och den senare rasen hade funnits 

hos uråldriga indianstammar i Mexico. Det var en lättnad att få 

ströva fritt med hunden. 

Till slut kunde han inte hålla sig längre utan började be till Gud 

och Gud förde honom till en stor björk vid ett sädesfält och där 

krävde Gud att han skulle stå och be medan hunden Pelle undersökte 

terrängen och letade efter lukten från tikar. 

Ronny bad som nya testamentet lärt honom att man skulle göra. 

Han åberopade liknelsen i Lukasevangeliet om den tjatiga änkan

266 

och domaren. Han skulle tjata och tjata och han bad relativt högt 

men han var livrädd för att någon bland ortsbefolkningen skulle höra 

honom. Då skulle han genast klassas som tokig det visste han. 

Utåt sett levde han Svenssonliv och det var ingen som visste vad 

han höll på med där vid björken på kvällarna. Han väntade på ett 

tecken. 

5 

På nyheterna meddelas att fullt slagsmål utbrutit vid utrikesminister 

Sten Anderssons villa. En lång gorillaliknande våldsman hade 

slagit ner en kvinnlig ABAB-vakt. 

”Polisinspektör Pilz i Smålandsgänget”, tänkte Ronny men han sa 

inget till någon och han vidtog inga som helst åtgärder. Han hade ju 

en gång för alla slagit larm. Det var tydligt att polisen var uppdelad 

i två olika grupper. Om krig utbröt mellan dessa grupper kunde inbördeskrig 

utbryta. Det skulle Pentagon aldrig tillåta ... och Valter 

Pero hade kanaler rakt in i Pentagons hjärta. 

6 

Ingenting särskilt hände förrän på den här dagen då nyheten kablades 

ut att åklagaren bestämt att åtal skulle väckas mot numera 42årige 

Christer Pettersson. 

Ronny blev bestört ... över den socialistiska regeringens agerande. 

De visste ju allt och av rädsla för ryssarna skulle de ta en oskyldig 

man och sätta dit honom för gott. Detta var verkligen otäckt ... Han 

hade sagt till Valter Pero att de kunde väl hålla Pettersson ett tag för 

att lugna ryssarna ... men att de skulle sätta dit honom ... var ett hån 

mot mänskligheten och Jesus och de kristna värderingarna. Han 

slog numret till Gotlands militärkommando men Valter var ledig 

den här dagen och han fick tag på honom hemma. 

-Hallå Pero, sa han avvaktande. Han hade tagit sig några glas och 

det ville han bara avslöja för sina förtrogna. Ronny tillhörde dom. 

-Ja det är Ronny! 

-Men tjenare, tjenare ... alltid trevligt när du ringer. 

-Tack ... hörde på nyheterna att dom åtalar Pettersson för mordet på 

Palme. Dom tänker tydligen sätta dit honom för gott ...? 

-Ja det verkar så ... Jag hörde något om saken ... Det kan naturligtvis 

vara en kompromiss för att tillfredsställa olika fraktioner ... 

inom polisen ... men det är ändå inte bra. Vad gör man åt sådana fa-


soner? 

-Det är för djävligt rent ut sagt, sa Ronny. 

-Javisst ... men dom är såna ... politikerna ... falska lögnare ... Det är 

därför dom är politiker ... 

-Och inte officerare menar du? 

-Just det ... ha, ha, ha ... Valter skrattade gott. 

-Ha, ha ... ja hm ... men ... visserligen fick Finland ge sig för Sovjetunionen 

under andra världskriget men de slogs åtminstone ... och 

det gjorde att nationen som sådan behöll sin själ. 

-Du menar att om vi av rädsla för ryssarna sätter in en oskyldig 

människa i fängelse så förlorar nationen Sverige sin själ? sa Valter 

mycket allvarlig. 

-Ja och den judiska kulten i Jerusalems tempel krossades när de lät 

avrätta den oskyldige Jesus Kristus. 

-Du tänker stort ... men det ligger någonting i vad du säger. 

-Ja, ja ... vi får se ... något måste göras ... 

-Lycka till du har mitt fulla stöd, sa Valter. 

-Tack det kommer att behövas ... men du det är en annan sak jag 

vill tala med dig om, sa Ronny prövande. 

-Kom igen du ... jag lyssnar ... 

-När jag slog larm om attentatsplanerna mot Sten Andersson ... så 

dröjde det inte länge förrän poliser ur Smålandsgänget drog in mig 

på en polisstation och försökte sparka sönder njurar och mjälte på 

mig ... det värker fortfarande i ryggslutet ... men jag lyckades tydligen 

överleva ...!? 

-GUD bestämmer själv när han vill kalla hem de sina, sa Valter. 

-Det verkar så, sa Ronny och log. -Men det verkligt intressanta är 

vad som händer några timmar efter det att jag lyckades trassla mig 

ur polisstationen och livsfaran ... 

-Jag är idel öra, sa Valter. 

-Jo jag sitter där på parkbänken och halsar en liten flaska starkvin ... 

-Jaa? 

-Då kommer plötsligt ett övernaturligt ljussken in i huvudet på mig. 

Skenet utstrålar en otrolig kärlek ... och ljuset talar till mig och säger: 

”Du får önska dig välgång för en enda människa”. 

-Intressant, sa Valter. 

-Ja och då svarar jag att ... då får det bli Valter Pero ... han har 

kämpat så ... och fick en hjärnblödning ... under sin kamp. 

-Hmm ... man får tacka ... det där kan stämma ... Jag mår betydligt

268 

bättre plötsligt och det går åt rätt håll. 

-Ja det där övernaturliga ljuset ... Jag undrar om det kan vara Jesus? 

-Nja ... det känns inte så, sa Valter försiktigt. 

-Kanske den Store själv då? 

-Jaa. Mera åt det hållet ..., sa Valter övertygande. 

-Hmm ... Ja ... jag har min lille son Johannes här bredvid ... Han har 

precis börjat prata och säger att han har varit den första människan 

Adam för tre millioner år sedan, sa Ronny. 

-Ha, ha, ha, ... ja dom är härliga. Valter skrattade gott. 

-Ja visst är dom underbara ... men när jag pressar honom på detaljer 

från hans tidigare liv så svarar han att det kommer man inte ihåg, sa 

Ronny och log mot sin son. 

-Ha, ha, ha ... nä ... det gör man ju inte ... men det där är intressanta 

saker, sa Valter. 

-Ja visst är det, sa Ronny ... och nu ville Johannes leka så han sa: 

-Vi får höras! 

-Ja verkligen, sa Valter. 




Kapitel 51 

Stockholm. Helgbladet 

Tidningen Helgbladet ägdes och drevs av affärsmannen och journalisten 

Lennart Lindström. Han gav ut tidningen ett par gånger per 

år och då framförallt på de helgdagar då inga andra dagstidningar 

kom ut i Sverige. Det var sådana dagar som nyårsdagen, långfredagen 

påskdagen, pingstdagen, midsommardagen och juldagen. 

Ronny läste två artiklar i tidningen. Den första som var införd på 

långfredagen antydde att en främmande statsmakt, en stormakt låg 

bakom mordet på Olof Palme. Den andra artikeln kom två dagar 

senare på påskdagen och berättade att den svenske journalisten Urban 

Boo varit i New York och träffat en pensionerad CIA-agent och 

den senare var fotograferad snett bakifrån och påstod att den sovjetiska 

underrättelsetjänsten KGB låg bakom mordet på Palme. 

Det skulle ta flera veckor innan Ronny tog kontakt med tidningen. 

Han hoppades att polisen och regeringen skulle ta sitt förnuft till 

fånga. När nu åklagarmyndigheten den 29 maj inlämnar stämningsansökan 

mot Christer Pettersson så beslutar sig Ronny för att ta 

kontakt med tidningen. Djupet av hans själ protesterade så kraftigt 

mot justitiemordet som skulle inträffa inför hans ögon att det fanns 

ingen återvändo för Ronny. Bill och Stefan skulle kanske kalla honom 

för tjallare men det kunde inte hjälpas ... och han krävde ju 

inte att gärningsmännen skulle åtalas ... och han trodde ej heller att 

regeringen ville att sanningen skulle komma fram ... men en oskyldig 

fick absolut inte spärras in. Rent storpolitiskt skulle ett sådant 

förfarande vara livsfarligt för Sverige i det kalla kriget. 

Tidningen Helgbladet var politiskt obunden. Den kunde ge sig på 

etablissemanget och samtliga politiska partier och trycka obekväma 

sanningar om alla makthavare. Det var ”Pravda” i ordets rätta betydelse. 

Nackdelen var att tidningen trycktes lång tid före distributionen 

men det berodde på politikernas monopol på distributionsnätet. 

Inom yttrandefrihetsområdet kunde man nog med rätta betrakta 

Sverige som ”Lilla Sovjetunionen”. 

Politikerna kallade sitt sätt att beskära yttrandefriheten för

270 

”Säkerhetspolitik” och de var nog mera sin egen säkerhet de tänkte 

på i stället för svenska folkets. 

Ronny ringde upp tidningen och sökte journalisten Urban Boo och 

blev kopplad till chefen själv. 

-Lennart Lindström här vem talar jag med? 

-Jag heter Ronny Andersson och har jobbat som jurist i Stockholm. 

-Ja hej. Vad kan jag hjälpa dig med? 

-Det gäller Palme-mordet och Sovjetunionens inblandning i detsamma, 

men jag ska väl egentligen tala med journalisten Urban 

Boo? 

-Kom till saken är du snäll! sa Lindström. 

-Javisst. Jag har läst artikeln av Urban Boo om att KGB ligger bakom 

mordet på Olof Palme och att journalisten har haft samtal med 

CIA i New York, sa Ronny. 

-Jaha? sa Lindström. 

-Det stämmer att staten Sovjetunionen ligger bakom mordet, men 

det var inte KGB som anstiftade och betalade för mordet. 

-Inte? sa Lennart Lindström. 

-Nej det var Röda arméns militära underrättelse- och säkerhetstjänst 

som kallas GRU. 

-Hur kan du veta det då? 

-Jag är personligen bekant med den person som avlossade skottet i 

ryggen på Olof Palme och även den avskedade polisinspektör som 

organiserade de svenska polisernas medverkan, sa Ronny. 

-Vad säger du? Jaha, hm ... det var intressant. Vad är ditt fullständiga 

namn ... och ditt personnummer och telefonnummer ... så ska jag 

kolla upp din information ... med mina kanaler ... 

Ronny gav honom alla data om sig själv efter viss tvekan och då sa 

Lennart: 

-Varför vill du göra det här? 

-Det står i Bibeln. ”Det ni gör mot en av mina minsta det gör ni mot 

mig”, säger Jesus och då tycker jag att det inte är rätt att åtala en 

oskyldig A-lagare. Åklagare och polis vet redan att denne Christer 

Pettersson är helt oskyldig. 

-Ja vad underbart ... att du säger så. Det är precis så jag känner det 

också, sa Lennart. 

-Kan jag få träffa Urban Boo? 

-Du talar med honom. Urban Boo är bara den signatur jag använder 

för de artiklar jag skriver.


-Då har jag kommit rätt då? sa Ronny med ett leende. 

-Javisst har du det. Låt mig få kolla din person först så återkommer 

jag till dig. Låt oss säga inom en vecka? 

-Det blir bra. 

Klick. 

En vecka senare ringde Lennart Lindström och sa: 

-Jag har kollat dina uppgifter och du verkar ha ordentligt på fötterna 

Ronny. 

-Ja visst har jag det och vad händer nu? 

-Jag hörde ett rykte om att du har ett manuskript som handlar om 

dina kontakter med mördargänget och att du varit jagad av ryssarna 

nere i Köpenhamn bland annat? sa Lennart. 

-Ja det stämmer. 

-Då tar jag bilen och kommer förbi Bollnäs när det passar dig. 

-Snarast möjligt, sa Ronny. 

-I morgon efter lunch ... klockan ett då? 

-Perfekt. 

-Då säger vi så, sa Lennart. 

Klick 

Lennart Lindström anlände storstilat till Bollnäs. Han kom i den 

största och värsta och dyraste BMW-bilen man kan tänka sig och 

den var naturligtvis helt nyligen hämtad direkt från fabriken. På bilens 

nummerplåtar hade han ordet PRESS i stället för siffror. Han 

var mån om sin image och uppträdde som en framgångsrik företagsledare. 

-Ronny Andersson förmodar jag? sa han då han sträckte fram handen 

för att hälsa. Han log sitt bredaste stomatolleende. 

”Den här mannen är rädd om sig själv,” tänkte Ronny när han tog 

det fasta handslaget. Lennart var av medellängd med hög panna och 

mellanblont hår med en utvecklad flint. Han kunde vara i fyrtioårsåldern 

och höll förmodligen magen platt med tennis. Han utstrålade 

vitalitet och självförtroende. 

-Ja det är jag, sa Ronny. 

-Du måste följa med fram till bilen och hälsa på min fru, sa Lennart. 

Hon var blond, sval och vacker. Hon hade en getingmidja och håret 

var uppsatt i en knut i nacken. I knät höll hon en blåsvart tjock 

pocketbok skriven på engelska språket. 

-Hej Ronny jag heter Monica, sa hon och log sitt ljuvliga leende.

272 

Om nu Lennart var maskulin så var hon absolut den raka motsatsen. 

Hon var en sådan där kvinnotyp som Alfred Hitchcock använde i 

sina filmer. ”Tillknäppta, rodnande och blyga och skolfrökenaktiga 

och romantiska ... men under ytan ... fanns en verklig hona. 

-Ja Monica det här tar väl bara en halvtimma eller hur Ronny? 

-Javisst, sa Ronny. -Men jag kan ordna lite kaffe om det är så det 

smakar? 

-Nej tack kanske någon annan gång. Jag läser gärna den här boken 

under tiden, sa Monica leende. 

-Låt oss få det överstökat då Ronny? 

De två huvudfigurerna gick in i radhusets lilla trädgård och satte 

sig tillrätta. Ronny tog fram kopior på manuskriptet och överlämnade 

detta till Lennart. 

-Tack skall du ha. Du har väl kopior? 

-Oh ja ingen fara ... 

-Bra men du ska ändå få ett kvitto på att jag har lånat materialet ... 

låt oss säga i 14 dagar? 


-Så du har alltså namnet på Olof Palmes mördare Ronny? 

-Ja det har jag! sa han mycket bestämt. 

-Är du beredd att lämna ut det till mig så att jag får kontrollera 

namnet med mina kanaler inom säkerhetspolisen? 

-Javisst ... men du ska komma ihåg en sak ... jag gör inte det här för 

att sätta mördaren i fängelse utan för att förhindra ett justitiemord 

när det gäller Christer Pettersson och söka förhindra att Sverige 

uppslukas av Sovjetunionen eftersom de åtalar den oskyldige Pettersson 

av rädsla för ryssarna ... och ett sådant beteende är en eftergift 

som leder rakt ner i avgrunden ... då har ju Sovjet tagit över det 

svenska rättsväsendet och behöver inte bekymra sig om att ytterligare 

infiltrera säkerhetspolisen på det sätt som har skett i Finland, 

sa Ronny. 

-Du talar så förståndigt ... som en statsman. 

-Jo kanske det ... men jag är inte ute efter makten i Sverige utan i 

hela världen, ha, ha, ha ... 

-Du menar som FN-chef? sa Lennart försiktigt road. 

-Nja det är något annat på gång förmodligen ... men det kan vi ta 

upp vid ett senare tillfälle ... om vi nu överlever det här spelet ... till 

saken då! 

-Ja vad hette gärningsmannen nu?


Lennart såg Ronny in i ögonen med pennan i högsta hugg och visade 

att han var redo att anteckna. 

Ronny tvekade och sa: 

-Jag har faktiskt räddat livet på mördaren ... 

-Jag förstår att du tvekar men nu måste vi rädda ännu en människa 

... en A-lagare visserligen men ändå ... 

-Blir man kallad Universums störste tjallare nu? sa Ronny och 

tänkte på Stefan. 

-Det handlar om en hel värld, sa Lennart och fortsatte: -Om Sovjet 

tar över Sverige så tar kommunisterna hela Europa och sedan får de 

kontroll över oljan i Mellanöstern och krossar USA och Nato. Då 

vinner ondskan över den här världen ... du vet ju allt det här Ronny? 

-Ja det är tyvärr så ... att jag vet allt det där. 

-Det finns två grupperingar inom SÄPO som strider mot varandra ... 

Den ena vill ta fram sanningen och den andra vill lägga locket på ... 

jag har kompisar som tillhör den första gruppen ... så kallade Good 

Guys alltså. 

-Har du ett förflutet inom polisen? sa Ronny. 

-Nej jag är reservofficer och genom min krigsplacering har jag träffat 

SÄPO-killarna. De är mina lumparkompisar. 

-Törs man fråga inom vilket område? 

-Psykförsvaret. Jag är också vice ordförande i en civil förening 

kallad Sveriges psykologiska försvar och ett flertal SÄPO-killar är 

med där också ... Nå Ronny? 

-Den som höll i vapnet heter Stefan Svedbom. Han bor nära mordplatsen 

... 

Ronny gav honom kortfattat hela storyn och avslutade med polisens 

brutala behandling för att han räddat livet på Sten Andersson. 

Lennart stängde av den lilla fickbandspelaren och sa: 

-Nu ska jag kolla allt det här med grabbarna på SÄPO men även 

med SÄK på Försvarsstaben. 

Och du har alltså haft ett visst samarbete med Gotlands Militärkommando? 

-Ja men du får hålla Valter Pero utanför. Ingen skugga får falla på 

honom. 

-Nä självklart inte. Nu har jag bråttom att läsa ditt manus. Jag ringer 

dig om två veckor. Vill du säga farväl till min fru? 

-Ja gärna. 

De följdes åt till bilen och alla tre kallpratade i tio minuter. Ronny

274 

förstod att Monica var med Lennart som psykologisk hjälp för att 

läsa av hans vibrationer. Monica skulle hjälpa till att bedöma Ronnys 

trovärdighet ... men det var väl okay. 

2 

Den femte juni börjar rättegången mot Christer Pettersson. Det 

internationella massmediapådraget är enormt. Sveriges Radio som 

kontrollerades av socialistregeringen placerar en pålitlig advokat i 

rättssalen och denne refererar fortlöpande till svenska folket. 

Chefsåklagaren Anders Helin och Jörgen Almblad från Riksåklagarämbetet 

som var fullständigt övertygade om Christer Petterssons 

oskuld agerade som proffesionella skådespelare. De hade nu den 

socialistiska regeringens välsignelse och saken var väl inte sämre 

för att den politiskt tillsatte lagmannen som skulle vara ordförande i 

målet inte var någon mindre än socialdemokraten Carl-Anton Spak 

som sa: 

-Varsågod åklagaren. 

Det var Anders Helin som tog till orda: 

-Åklagarsidan vill först ange vad som skall bevisas. 

Lagmannen Spak nickade gillande och Helin började: 

-Vi vill visa: 

1. Att Christer Pettersson skjutit Olof Palme i ryggen så att döden 

inträffat. 

2. Att Pettersson saknar alibi. 

3. Att Pettersson har motiv. 

4. Att Pettersson hade tillgång till vapen. 

5. Att Pettersson har befunnit sig utanför biografen Grand strax innan 

makarna Palme lämnade biografen. 

6. Att han följde efter makarna Palme på Sveavägen. 

7. Att det fanns ingen annan person i närheten av makarna Palme 

när skotten avlossades, vilket utesluter annan gärningsman än Pettersson. 

Helin såg upp mot Spak som för att markera att han var färdig i den 

delen. 

-Ja tack då kan vi vänta med att uppräkna bevisningen som ju redan 

är angiven i stämningsansökan, sa Spak och vände sig nu till Advokaten 

Liljeros som var spik nykter. 

Liljeros hade klar blick och stadiga händer. Det gick rykten om att


denne låtit inoperera en antabuskapsel i skinkan för att inte kunna 

supa på ett år. Det var många personers sista chans inför stora livsuppgifter 

och resorna gick tätt till Norge där lagstiftningen var liberalare 

i kampen mot alkoholmissbruket. 

-Vad har försvaret att säga? 

-Jag har inte begått detta skändliga dåd, säger Christer Pettersson 

men Liljeros lägger handen på hans arm och viskar lugnande till 

honom och sedan fortsätter advokaten vänd till ordföranden. 

-Vi vill bevisa att mordet är politiskt och har utförts i organiserad 

form. 

-Jaså och hur ska ni bevisa det då? sa Spak något skärrad. 

-Bevisningen kommer att bli ”omfattande vittnesförhör med folk 

inom säkerhetspolisen”. 

-Finns det någon verklighetsförankring till sånt här? antydde Spak. 

-Javisst ... vi har ju PKK-spåret eller hur? Omfattande är de resurser 

som runnit ur statskassan till att utreda PKK-spåret och förre spaningsledaren 

Holmér driver tillsammans med vissa tjänstemän inom 

säkerhetspolisen nämligen polisinspektörerna Valter Kegö och Jan- 

Henrik Barrling ... fortfarande en utredning ... och det materialet 

vill vi låta domstolen ta del av... 

-Tack det räcker ... Tingsrätten fattar beslut senare i frågan och tar 

en paus. Målet påropas när förhandlingarna kan börja. 

Det märktes att Spak hade fått kalla fötter. Även åklagarna var skakade. 

3 

Den åttonde juni klockan 09.00 ringer Lennart Lindström till 

Ronny: 

-Ja hej det är Lennart ... jag ringer lite tidigare ... men det är bråttom. 

Jag kommer att trycka dina uppgifter och försöka få ut storyn 

till midsommardagen. Jag behöver ta några bilder på dig fort som 

attan ... kan jag svänga förbi idag? 

-Du är välkommen. Jag slutar jobbet klockan tre på eftermiddagen, 

sa Ronny. 

-Det blir bra. Jag tar några utomhusbilder eftersom det är fint väder 

och sedan drar vi på allt vad vi har ... Jag vill inte berätta per telefon, 

sa Lennart. 

-Välkommen, sa Ronny. 

-Tack då ses vi 15.30.

276 

Klick. 

Lennart Lindström anlände lika storstilat som förra gången men 

utan sin fru. Nu skulle grovarbetet sätta igång. 

-Jag vill att du tar på dig mörk kostym vit skjorta och slips. Har du 

såna kläder? 

-Javisst. Jag ska bara stryka en skjorta och putsa de svarta skorna. 

-Va bra jag vill att du skall se ämbetsmannamässig ut som en seriös 

jurist som bär på sanningen och så ska du hålla manuskriptet under 

armen. 

-Det ska nog gå bra. 

-Ta också med dig en jacka. Jag vill ta några bilder där du har en 

ledig stil. 

-En blåfärgad skinnjacka? sa Ronny. 

-Ja då. Det får duga och sedan måste vi ha en bakgrund och omgivning 

så att man inte kan spåra dig här i Bollnäs. Det är för farligt för 

dig har jag hört. 

-Hur går snacket nere i Stockholm egentligen? 

-Mina kanaler på SÄPO påstår att 50% av tjänstemännen där vill att 

sanningen ska komma fram ... att Sovjet ligger bakom ... men 

statsminister Ingvar Carlsson har sagt nej med hänsyn till rikets säkerhet. 

-Har du kollat mina uppgifter som finns i manuskriptet med dina 

kontakter på SÄPO? sa Ronny. 

-Javisst allt stämmer till 100%. Du är en hjälte Ronny. Vad hade 

hänt om Gorbatjov fått visa upp Stefan Svedbom i TV-rutan? Som 

betald CIA-agent?. 

-Tredje världskriget? 

-Förmodligen, sa Lennart allvarligt. -Jag har i hemlighet haft samtal 

med Försvarsstabens underrättelsetjänst och de tackar verkligen för 

din medverkan men kan inte yttra sig officiellt som du förstår ...? 

-Nä de är ju enbart tjänstemän med ett reglemente att följa, sa 

Ronny. 

-Ja politikerna har makten och den enda plikt de har ... anser de 

själva i alla fall ... det är att bli omvalda ... det är därför de vill undanhålla 

folket vissa obekväma sanningar ... men nu ska vi ge sanningen 

lite hjälp även om det ska kosta oss livet. Lennart log sitt 

bredaste leende trots att han visste att mörkrets makter hade övertaget.


De for till ett lantligt kafé i utkanten av Bollnäs. Lennart hade en 

exklusiv dyr kamera och med den tog han mellan trettio och fyrtio 

bilder. 

-Du påstår att spaningsledningen redan har namnet på Olof Palmes 

rätte mördare? 

-Javisst, sa Ronny. 

-Jag kommer att trycka det på löpsedeln och kräva att dom lägger 

ner ”Skandalprocessen”. 

-Törs du det? 

-Ja då. Jag kommer att låta advokat Henning Sjöström och kompani 

på Juristhuset gå igenom artikeln men hänsyn till framtida förtalsprocesser, 

sa Lennart. 

-Är du personligen bekant med Henning Sjöström? 

-Nja vi känner varandra men min bäste vän är verkställande direktör 

på A/B Juristhuset. Han heter advokat Ingemar Drogell. Har du 

hört talas om honom? 

-Bara vad jag läst i tidningarna. En ambitiös och duktig advokat, sa 

Ronny. 

-Ja han är ordförande i Föreningen för psykologiskt försvar och 

lunchar med ett antal SÄPO-killar varje vecka. Han och SÄPOgänget 

kommer att hjälpa mig med artikeln. 

-Min medverkan är tydligen angeläget och det är skönt att inte vara 

ensam i kampen ... men nu svävar väl du plus några andra också i 

livsfara? sa Ronny. 

-Javisst ... Jag och en hel del folk kommer att lämna landet en längre 

tid efter artikelns publicering ... jag sticker till Schweiz ... på semester 

... men i artikeln kommer det att stå att du jagas av regeringen, 

ryssarna och vissa poliser och det stämmer väl eller hur? 

-Hmm, ja ... jovisst stämmer det. 

I det svenska rättsväsendet sysslar man inte med sanningen. Inte 

heller tingsrätten sysslade med sanningen vilket åklagarna visste. 

Det som av nämndemännen i Palme-rättegången ansågs vara bevisat 

skulle betraktas vara sant. Nämndemännen är politiskt tillsatta. 

De är politiker och företrädare för politiska partier. Rättegången 

mot Christer Pettersson var en politisk rättegång och det är därför 

naturligt att nämndemännen i tingsrätten utsattes för diskreta påtryckningar 

från sina politiska chefer. Bakom mörkläggningen av 

sanningen i Palme-mordet rådde politisk enighet bland partiledarna. 

Skugga ska därför falla på det politiska etablissemanget i Sverige

278 

och vad de har sått får de också skörda. 

De politiska nämndemännen var således i allra högsta grad marionetter 

och partiledarnas förlängda armar. Lennart Lindström och 

Ronny arbetade därför fram en tidningsartikel som var ett totalangrepp 

på rättens jurister och man kan nog säga att det var tur med 

tanke på den bevisning som åklagarna förde fram. 

På morgonen den 14 juni ringer Lennart Lindström. 

-Ja hej det är Lennart. 

-Tjenare, sa Ronny. 

-Jag ringer från tingsrätten. Änkan Lisbet Palme vägrar komma till 

målsägandeförhör i domstolen. Hon skulle varit här idag men hennes 

son Joakim har varit här med någon skrivelse. Jag har en kopia 

och hon skriver att hon tänker inte yttra sig om Christer Pettersson 

är närvarande och sedan får ingen bandupptagning ske och inga 

åhörare närvara. 

-Hmm, sa Ronny. Du vill väl ha en kommentar av mig som jurist? 

-Just det. 

-Då måste jag fråga. Har hon i skrivelsen sagt att hon är rädd för 

Pettersson? 

-Nej inget sådant. Hon säger att hon annars inte kan avge sin utsaga 

på ett fullvärdigt sätt, vad nu fullvärdigt betyder? sa Lennart. 

-Ja ska se här ... har ett lexikon ... av enklare slag men ändå ... fullvärdig 

... betyder har alla behövliga egenskaper ... typ fullvärdig 

kost. Jaha men sanningen är ju sanningen kort och gott och inget 

annat. Min första reaktion är nog att hon inte vill beblanda sig med 

packet typ Christer Pettersson. Hon vill bli behandlad mera som en 

drottning. Vet du om hon blev kallad vid vite? 

-Ja hon är kallad vid vite. Men domstolen tänker visst inte döma ut 

något bötesbelopp? sa Lennart. 

-Ha, ha, naturligtvis inte ... gör dom det får dom aldrig hennes medverkan 

... Du minns väl att hon första gången hon hördes så sa hon 

att det var dom där två som var utanför bostaden som gjorde det? 

Hon litar inte på polisen och rättsväsendet ... men de har knutit upp 

henne med videokonfrontationer och andra uttalanden ... så nu har 

det gått prestige i det hela ... hon är osäker och skäms för detta ... 

drottninglik som hon vill vara. 

-Vem var de där två utanför bostaden i gamla stan? frågade Lennart. 

-Enligt Bill Blomquist var det Tell och Pilz, sa Ronny.


-Och som slog ner den kvinnliga ABAB-vakten utanför utrikesminister 

Sten Anderssons villa? 

-Det var också Tell och Pilz, enligt Bill Blomquist. 

-Och det var också Tell och Pilz, som försökte sparka ihjäl dig på 

polisstationen? 

-Javisst ... de verkar vara statsanställda bödlar. 

-Fy faan rent ut sagt ... Man bör kanske passa sig. 

-Jag hoppas att du vet vad du sysslar med, sa Ronny. 

-Det hoppas jag med. Nu har jag tagit kopia på stämningsansökan 

och i den anges bevisningen mot Christer Pettersson. Har du läst 

den Ronny? 

-Nej faktisk inte men det vore intressant. 

-Vad säger du om att vi går igenom den och sedan kan vi väl banda 

dina kommentarer och därefter förbereda ytterligare en artikel. Det 

är möjligt att jag kan ge ut ett särskilt Palme-nummer. Den första 

artikeln har jag skickat iväg till tryck och distribution. Den kommer 

ut midsommardagen den 24 juni. 

-Kom då på stubinen så att vi får det gjort. Det brådskar ... Det 

känns så! sa Ronny. 

Lennart kom dundrade med sin maffiga BMW tre timmar senare. 

-Jag jobbar också med en kommersiell TV-kanal ... Nordic chanel. 

Där kan vi så småningom få ut en hel del samhällskritik. 

-I have a dream ... jag har en dröm som King sa, sa Ronny. 

-En stor man som sköts av FBI? 

-Mörka makter inom ett statligt organ ... är nog mera korrekt, sa 

Ronny. -Denne Martin Luther King var inte så bekymrad över 

ondskan. Han ansåg att den får vi dras med. Men det otäcka är den 

stora goda massans tystnad. Hur de stillatigande låter ondskan härska. 

-Har du någon lösning då? Som vi kanske kan trycka i Helgbladet? 

sa Lennart småleende. 

-Inte för dagen men det är ju lustigt att den historiske teologen 

Martin Luther i sin inledande kamp krävde underkastelse för den 

världsliga överheten. Bönder slogs ihjäl för att GUD hade tillsatt 

härskaren och det var bara att lyda härskaren även om denne var tyrann, 

sa Ronny. 

-Han stödde sig på Paulus. 

-Ja det är samme Paulus som stillatigande såg den förste martyren 

Stefanus bli stenad till döds. Jag tror att bödlarna lade Stefanus´

280 

mantel framför Paulus fötter som bevis på att slakten var avklarad 

... Jag har en tokig idé, sa Ronny. 

-Är den mogen att berättas? sa Lennart småleende. 

-Bara i det tysta ... inte på gator och torg ... oss emellan ... har du 

hört talats om reinkarnation? 

-Javisst men det är svårbevisat och får betraktas som spekulationer 

eller hur? sa Lennart bekymrad. 

-I det här skedet ja ... alltså Palme-mordet. Låt oss säga att Stefan 

Svedbom som sköt Olof Palme är den själ som då hette Stefanus 

och att ... 

Nu var Lennart snabb att fylla i med sitt bredaste leende: 

-Paulus och Olof Palme är samma själ? 

-Just det och då får helt enkelt Palme eller Paulus betalt för gammal 

ost och Stefan Svedbom går fri från straff och det ser de himmelska 

krafterna till, sa Ronny. 

-Den så kallade Karmalagen. 

-Det du sår får du skörda som Jesus sa. Ronny drog på munnen i ett 

inåtvänt leende. 

-Puhhh. Det där är stort. Låt oss hålla oss på jorden. Ska vi gå igenom 

stämningsansökan då? Jag slår på bandspelaren nu. Bandet 

klarar tre timmars speltid, sa Lennart lätt skakad av det fantasifulla 

kosmiska äventyret. 

-Ja låt oss se då, sa Ronny. -Först kommer den muntliga bevisningen 

som inleds med målsägandeförhör med Lisbet Palme. Det konstiga 

är att åklagarna inte har angett bevistema vilket de enligt lag är 

skyldiga att göra. 

-Vad betyder bevistema? sa Lennart som var noga med detaljerna. 

-Det resultat man vill uppnå med förhöret. Jag vill minnas att det 

står så här i lagboken: I stämningsansökan ska åklagaren ange den 

bevisningen han åberopar och vad han vill styrka med varje särskilt 

bevis. 

-Att Christer Pettersson sköt Olof Palme till döds och att det var 

hans avsikt att döda honom, sa Lennart. 

-Ja det är ganska korrekt uttryckt ... men det intressanta är att åklagarna 

låter bli att skriva detta. Det är svårt för dom att köra loppet 

fullt ut eftersom de ju vet att de ska förmå henne att peka ut fel 

man. 

-Jag tror att jag har hört det psykologiska fackuttrycket om fenomenet 

som sådant. Kallas det inte för blockering?


-Har ingen aning ... men när man är ute efter sanningen i en dimridå 

av lögnhärvor så är det mycket intressant vad som inte sägs, sa 

Ronny. 

-Jag förstår vad du menar ... 

-Ja nu ska vi se fortsättningen ... Åklagarna har elva vittnen som ska 

berätta att Pettersson hade ”Motiv och att han saknar alibi och 

dessutom har haft möjlighet att skaffa vapen.” 

Herregud vilken härva av lögner, ropade Ronny högt. 

-Kolla på nästa sida, sa Lennart med bister min. 

Ronny vände på bladet och utbrister: 

-Tjuguen vittnen till? 

-Läs vad de två första ska styrka! sa Lennart. 

-Att makarna Palme inte varit övervakade eller förföljda någon 

gång före biografbesöket. 

-Vet du vad som har hänt med de vittnen som påstår att de har sett 

walkie-talkiepersoner runt Olof Palme den här kvällen? sa Lennart. 

-Jag hoppas att de fick behålla livet ... det här är större än jag trodde. 

Det här är riktigt otäckt , sa Ronny. 

-Ja så har vi den här kamraten till Pettersson. 

-Kamraten? sa Ronny. 

-Ja läs lite längre ner vad han ska styrka. 

-Att Pettersson varit utanför biografen dels 21.00 och dels 23.00 ... 

men var det inte den här ”kamraten” som var så neddrogad av sprit 

och knark att han knappt kunde stå på bena? sa Ronny. 

-Jovisst och det förnekar inte polisen heller men nu är denne kamrat 

mycket trovärdig plötsligt. 

-Hmm, sa Ronny och läste nyfiket vidare. -Här har vi en kvinna 

som ska styrka att hon sett kamraten vid bion. Stödbevisning alltså. 

Hur har dom fått tag på henne? Har dom visat ett foto för henne 

nästan tre år efter mordet och frågat om hon sett den här personen 

stå och ringa inne i biografen nära biljettkassan? Vittnet skall ha 

stått utanför på gatan och väntat på bussen. Har dom efterlyst via 

TV med ett foto på kamraten? Naturligtvis inte ... 

-Vad menar du med stödbevisning? 

-Vittnet ska styrka att ”kamraten” åtminstone varit vid biografen 

den här kvällen och att han i vart fall talar sanning i den delen. 

Åklagarna är rädda för att ”kamraten” ljuger. 

-Man kan undra vad åklagarna lovat ”kamraten”? sa Lennart. 

-Låt oss inte smutsa ner vår skalle med deras tänkande, sa Ronny

282 

filosofiskt. -Det underliga är att domstolen tillåter bevisningen. Det 

skall inte behövas. Vi har ju menedsstraffet. Den som ljuger under 

ed hamnar i fängelse och det är huvudregel. 

-Jaha, sa Lennart. -Du får väl själv studera resten av bevisningen ... 

och som du ser är det tretton personer som ska höras angående sina 

iakttagelser på mordplatsen ... till styrkande av att Pettersson begått 

mordet ... . 

-Tretton personer? HAR MAN HITTAT TRETTON PERSONER? 

-Ja hmmm ... hittat och hittat, sa Lennart småleende ... -Men låt oss 

bara titta på korvhandlaren. 

-Ja korvhandlaren ... ja. Hmm ... där har jag en övernaturlig berättelse 

att komma med, sa Ronny. 

-Jag är idel öra ... bandet går, sa Lennart. 

4 

-Jag gick och såg filmen ett tag efteråt. Ja bröderna Mozart alltså 

som Palme såg mordkvällen. När de kommer till filmsekvensen där 

kyrkklockor ringer i bakgrunden och en röst ropar DET ÄR MOS- 

KVA ... Då kände jag som ett hugg i hjärtat. Och när jag kommer ut 

från bion så beslutar jag mig för att gå samma väg som Palme gick 

och när jag passerar Korvkiosken så får jag ett liknande hugg i 

hjärtat ... och sedan i början av 1987 alltså för mer än två år sedan 

när jag hörde på nyheterna att krigsmaterielinspektören och sjöofficeren 

Carl Algernon omkommit i tunnelbanan ... så får jag ett liknande 

hugg i hjärtat. Tre hugg i hjärtat som hör ihop på något sätt. 

-Jag kan nog hjälpa dig med det tredje hugget. 

-Är jag på rätt väg? sa Ronny. 

-Carl Algernon hade sex öststatsagenter runtomkring sig när han 

knuffades ner på spåret och krossades av tåget, sa Lennart. 

-Ryssarna? 

-Ja ... operationen leddes av sovjetiske ambassadören och KGBöversten 

Boris Pankin ... 

-Hur vet du detta? 

-Mina kompisar på SÄPO har berättat det för mig ... De följde efter 

östagenterna rent rutinmässigt ... men hann aldrig ingripa ... avrättningen 

gick mycket snabbt ... men locket las på ... militären vill inte 

yppa vad de vet ... säkerhetspolitik kallas det ... och vid riksdagsvalet 

förra året rusade 32 sovjetiska krigsfartyg mot Gotland och la 

sig vid gränsen ...


-Då börjar det hänga ihop ... Palme ... och ... vapenaffärerna som 

godkändes av Algernon ... stred mycket kraftigt mot sovjetiska intressen, 

sa Ronny. 

-Hur var det nu med korvhandlaren? 

-Han hördes direkt dagen efter mordet den 1 mars 1986 och var helt 

kallsvettig i pannan. Svetten rann som en fors ner i ögonen på honom, 

enligt Bill Blomquist som har kanaler rakt in i Palmerummet. 

Korvhandlaren har ett förflutet bakom järnridån. Bulgar eller något 

sånt. En invandrare från östblocket. 

-En så kallade vilande agent? 

-Eller aktiv öststatsagent ... Det är nog mera troligt. Det var därför 

jag fick hugget i hjärtat. En ryssarnas man. Och han såg nog Stefan 

komma gående där efter Makarna Palme, sa Ronny. 

-I februari i år alltså 1989 fick korvhandlaren se en konfrontationsgrupp 

på video. Olika sekvenser spelades upp flera gånger, däribland 

den med Christer Pettersson. Korvhandlaren lär ha sagt efter 

visningen något i stil med: ”Jag vet inte om jag varit i något 

chocktillstånd, men för mig var allihop lika, jag kan inte peka ut 

någon”, sa Lennart. 

-Jag har inte följt med i den där utvecklingen och vad hände sedan 

med Korvhandlaren? sa Ronny. 

-Jo konfrontationen ägde rum på förmiddagen och på eftermiddagen 

samma dag ringde han till polisen och sa att han hade nya uppgifter 

att lämna och så sa han att det var mannen med nummer åtta 

som förföljde makarna Palme ... alltså Christer Pettersson. Korvhandlaren 

sa att nu var han mycket säker och hade genast kommit 

till insikt så fort han kom till kiosken, sa Lennart. 

-Blev han kontaktad av ryssarna? 

-Ja eller svenska poliser som hotade med utvisning? sa Lennart. 


284 


Kapitel 52 

Fortsatt rättegång mot Christer Pettersson 

Sommaren 1989 

Änkan Lisbet Palme kom till tingsrätten i Stockholm den 19 juni. 

Domstolen hade då att ta hänsyn till änkans krav. Visserligen kunde 

domstolen hämta fru Palme med polis om hon trilskades men inget 

myndighetsbeslut kunde tvinga henne att öppna munnen. Rättens 

ordförande lagmannen Carl-Anton Spak var därför särskilt len i 

munnen och hade naturligtvis tagit på sig silkesvantarna. Att Carl- 

Anton Spak medverkade till ett justitiemord kunde naturligtvis inte 

fru Palme veta. Men det gjorde att Spak tummade på reglerna för 

vad som var lagligt och olagligt. Med hänsyn till rikets säkerhet 

måste rättegången genomföras ... till varje pris. 

Rätten bestod av sex vanliga människor med politiskt engagemang 

plus två jurister. Den ene av juristerna var således Carl-Anton Spak 

och den andre var chefsrådsmannen Mikael af Geijerstam. Nu ville 

inte änkan ha den oskyldige Pettersson närvarande när hon pekade 

ut honom som sin mans mördare och för Carl-Anton Spak spelade 

saken ingen roll eftersom hans uppgift var att få fru Palme att peka 

... ut ... den oskyldige ... såsom varande skyldig ... men det fanns en 

person som sparkade bakut och det var chefsrådmannen Geijerstam 

och det hedrar honom. 

Domstolen skulle alltså fatta ett beslut, huruvida den utpekade fick 

vara närvarande när Lisbet Palme pekade ut honom som mördare 

fast han var oskyldig. 

Carl Anton Spak hade inga svårigheter att få nämnden med sig. De 

var politiker av den lägre klassen och älskade auktoriteter. Helst 

ville de böja knä för änkan Palme men sådant fick inte sägas öppet. 

Chefsrådmannen Geijerstam sa: -NEJ; NEJ; NEJ ... En utpekad 

mördare måste alltid kunna möta utpekarens blick, sa han ... men 

blev nedröstad naturligtvis. 

Åhörarna tilläts närvara vid utpekandet ... men inte den utpekade. 

Spak riskerade inget. Han hade hela tiden underhandskontakter med 

regeringen och hade fått löfte om helighet. Spak kunde inte röras


vad han än gjorde. Den världsliga makten triumferade. 

Den mordåtalade Christer Pettersson fick sitta i ett angränsande 

rum när änkan pekade ut honom som sin mans mördare, trots att 

rättens ordförande visste att Pettersson var oskyldig. 

Utländska journalister protesterade kraftigt och talade om rättsosäkerhet 

och skandal. Sådana fadäser fanns inte ens i Östblocket 

bakom Järnridån ropade många av dem. 

Petterson fick genom högtalare höra Lisbet säga: Jag är absolut 

säker på att det var Christer Pettersson som mördade min man Olof 

Palme. 

Försvararen Advokat Liljeros fick åtminstone närvara och han 

ville veta omständigheterna kring videokonfrontationen. 

-Hur gick det till när ni såg videofilmen med konfrontationsgruppen? 

-Jag sa någonting om att det var person nummer åtta som såg alkoholiserad 

ut. 

-Tyckte ni att den personen skilde sig från de övriga deltagarna? sa 

Liljeros. 

-Jag såg omedelbart att det var vederbörande som jag hade sett, sa 

Lisbet. 

-Jag frågar om han skilde sig från de övriga? sa Liljeros. 

-Han skilde sig på så sätt att jag kände igen honom, sa Lisbet. 

Advokaten kom ingen vart. Han förstod att Lisbet kände sig duktig 

som pekat ut en alkoholist. Att hennes egen framlidne man hade fått 

spritproblem var ett förhållande som hon hatade. Hon hade egentligen 

inte pekat ut en man som var hennes mördare. Hon hade pekat 

ut en man som såg ut som en alkoholist och polisen hade ju sagt till 

henne otaliga gånger att hennes mans mördare var en alkoholist. 

Hon hatade spriten och om den inte funnits så hade hennes man inte 

prasslat med andra kvinnor så förbannat. 

Liljeros visste att Lisbet Palme hade krävt att bandspelare icke 

fick användas mot henne den här dagen och att domstolen gått på 

hennes linje. 

-Ni tillät tydligen inte bandspelare vid konfrontationen heller? sa 

Liljeros. 

-Nej, sa hon. 

-Varför? 

-På samma grund som tidigare, sa hon. 

-Vill ni svara en gång till? sa Liljeros.

286 

-Nej jag har redan redovisat det. 

-Det är bara en kontrollfråga från min sida, vädjade Liljeros. 

-Det är ett kontrollsvar från min, sa Lisbet Palme. 

Advokaten förstod att han satt fast i kvicksand. Han höll på att 

sjunka med Christer Pettersson och den här människan Lisbet Palme 

tänkte inte sträcka ut en hjälpande hand. Hon var ju själv rädd. 

Ja livrädd rent ut sagt ... 

När nu Christer Pettersson fick av nåd möta Lisbet Palme några 

minuter så sa han spontant till henne och han såg verkligen på henne 

och stämningen var nu verkligen förtätad de här sekunderna: 

-Om du tror att det är som du säger, då är det okay, men om du inte 

tror det, är det inte okay. Det är allt jag har att säga. Om du tror på 

vad du säger är det okay, inte annars. 

2 

Helgbladet kommer ut 

Bomben slog ner den 24 juni när tidningen HELGBLADET kom ut. 

Det kom inga andra dagstidningar den här dagen. Jo det kom en 

tidning till och den hette HELGTIDNINGEN och den hade en 

ganska neutral och intetsägande löpsedel och det var ganska smart 

matchat av Lennart Lindström eftersom han ägde den tidningen 

också. 

Det var en bomb i det politiska palatset när löpsedeln slogs upp 

över hela Sverige. Lennart hade verkligen dragit på allt vad trycksvärtan 

kunde ge i en sensation. På tidningen HELGBLADETS 

löpsedel kunde man läsa: 

LÄGG NER 

SKANDALPROCESSEN 

NU HAR POLISEN NAMNET PÅ OLOF PALMES RÄTTE 

MÖRDARE 

JURIST KRÄVER ATT SKANDALRÄTTEGÅNGEN STOP- 

PAS 

Inuti tidningen fanns hela storyn om Ronny med sju bilder och berättelsen 

om hans flykt undan ryssarna, regeringen och vissa poliser. 

Stefan och Bill hade fått namnet Sigge och Bosse. Där stod 

också att Sovjetunionens militära underrättelsetjänst GRU hade lurat 

Svenska poliser och förmått dem att tro att de var CIA-agenter


och att USA ville ha bort Palme. Bosse hade mottagit 100.000 dollar 

plus en revolver av ryssarna. 

Där stod också att tidningen Helgbladet hade överlämnat de rätta 

namnen på gärningsmännen till polisen och Palmeutredningen. Sigge 

och Bosse var fingerade namn. Reportaget omfattade fem sidor. 

Tystnaden i Sverige blev total. Detta var högsommar och nyhetstorka 

men när bomben briserade fick ingen kommentera saken. 

Inte ett ord sades i Sveriges Radio. Inte en endaste kommentar i 

TV-nyheterna men Ronny kunde se hur nyhetsuppläsarna var skärrade. 

Hur de hade fått munkavle. Inte ens nästa dag när de ordinarie 

dagstidningarna kom, fanns ett enda spår av Helgbladet. Ingen tidning 

fick andas om den avslöjande artikeln. Skräcken började krypa 

utefter ryggraden på Ronny. Nu var han illa ute ... 

3 

Han ringde till Helgbladet och möttes av telefonsvarare: ”Sex 

veckors semester” och hemma hos Lennart Lindström lät han tjugo 

signaler gå fram men där var tyst som i graven. Lennart hade lämnat 

landet precis som han sagt. Ronny betraktade brännvinsflaskan 

han köpt för nödläge. Han såg på den i tio minuter och sedan tog 

han två supar på raken och han grinade fortfarande illa när han satte 

sig på cykeln. Han skrev ingen lapp till Marta utan cyklade iväg 

snabbt som attan. Han måste gömma sig någonstans. De skulle 

snabbt spåra honom till Bollnäs och han måste skaffa sig något 

skydd om han tvingades sova ute ... Vid ett industriområde hittade 

han en gammal tunn trasig presenning men den satt fast under bråte 

och skrot. Han slet och drog i det som skulle bli hans säng eller tält 

men kände plötsligt i nacken att någon iakttog honom. 

Två män stirrade med bistra miner. De sa ingenting men han kände 

att de undrade ”vad faan höll han på med”. Han släppte genast 

presenningen och ropade halvt hysteriskt till sina domare när han 

sträckte ut sina armar och visade tomma handflator: 

-Se här jag har inte tagit något ... Jag har inte tagit något..!!! 

De två männen betraktade honom med sura och fortfarande bistra 

miner. De sa inget. Ord var överflödiga. De dömde honom genom 

sin tystnad. 

Han kastade sig på cykeln och for iväg så fort han orkade. ”Bara de 

inte kontaktar polisen”, tänkte han. 

De två männen hade talat tydligt till honom utan att säga ett ord. De

288 

betraktade honom som vansinnig. Efter femton minuters intensivt 

trampande på blanka förmiddagen började svetten lacka. Det var 

solsken och högsommar. När han såg tornet på en sockenkyrka vek 

han av och slutligen kom han in på den grusiga kyrkvägen. 

”Detta är en genväg, kanske det lyckas ...”, tänkte han och ville 

slippa två veckors flykt och trettio mil på cykeln. Han var på väg 

till Stockholm där det var lättare att vara anonym och gömma sig 

och det fanns portgångar att sova i och tomflaskor att plocka och 

sälja och ofta fanns där överbliven mat i papperskorgarna. 

Framme vid kyrkan ropade han med hög röst så mycket han orkade. 

Styrkt av alla sina övernaturliga upplevelser från de himmelska 

makterna ropade han gång på gång till kyrktornet alltmedan svetten 

rann över hela kroppen: 

-JESUS ... nu får du hjälpa mig ... Hör du det? JESUS nu får du 

hjälpa mig ... Hör du vad jag säger ... JESUS nu får du hjälpa 

mig ... Hjälp mig Jesus ... 

Han lyssnade efter ett svar från kyrktornet men där fanns bara den 

svaga vinden och prasslet från de stora tysta livskraftiga björkarna. 

De bugade sig lätt för vinden ... eller var det för vår Herres Heliga 

Ande? 

Hjälpen kom smygande och inte på ett sådant sätt som Ronny tänkt 

sig. 

Polisbilen ringlade sakta nedför den grusiga kyrkvägen. Den hade 

precis slagit av blåljuset och gjort en vansinnesfärd på landsvägen. 

De hade kört över 180 för att söka rädda denna vansinnige man från 

att skada sig själv och andra. Polisens ledningscentral hade fått två 

rapporter. Den ena gick ut på att en man med vansinnig blick 

sträckt ut sina händer och ropat att han inte tagit något och den andra 

rapporten gick ut på att en vansinnig man stod och ropade på Jesus 

utanför Kyrkan. 

Poliserna klättrade ur bilen samtidigt som Ronny vände sig om och 

såg på dom. De hade stannat på långt håll för att inte skrämma 

Ronny. De trodde att enligt rapporterna hade de en mycket förtvivlad 

man framför sig. 

-Hej Ronny, ropade den ene och vinkade och log. 

Ronny kände igen honom. Det var Sune. Den kristne polisen som 

blåste trumpet i den lokala kyrkoorkestern. De hade träffats på 

Bollnästorget när Sune var civilklädd och de hade börjat småprata 

och funnit gemenskap i hjälplösheten mot den tilltagande ondskan


överallt på jordklotet. 

-Flyr du på grund av artikeln i Helgbladet? ropade Sune medan de 

två polismännen sakta och försiktigt närmade sig. 

Ronny log och kände samförstånd. Det var som om GUD talade 

genom den vänlige polisen Sune. 

-Ja faktiskt ... jag tror att jag är illa ute, sa han och steg av cykeln 

som han halvsatt på. 

-Du kan ta det lugnt Ronny. Vi ska försöka skydda dig så gott vi 

kan. Sune log och nickade för att försäkra Ronny att han kunde 

återvända till bostaden. -Hela polishuset har läst artikeln om dig ... 

och om det här är sant ... vilket nästan alla tror ... ja då står vi helt 

bakom din kamp ska du veta. 

Den andre polisen gick tillbaka till bilen och öppnade bakluckan 

och tog fram cykelstället och kopplade det till dragkroken. 

-Vi kör hem dig så att du får vila lite. Cykeln tar vi med. 

-Ja tack det får bli så ... nu när man har lagens väktare på sin sida, 

sa Ronny och tog Sune i handen och hälsade i ett fast handslag. 

Under färden tillbaka hem berättade han sin historia där han satt i 

baksätet på polisbilen. De tog hans berättelse på blodigaste allvar 

och han borde känna sig trygg ... och det gjorde han just då ... men 

de här polismännen hade ju chefer och dessa chefer hade sina chefer 

och de fanns i Stockholm ... och det skulle räcka med ett telex 

från polischeferna i Stockholm för att Ronny skulle gripas ... så 

småningom ... 

4 

Bakslag för Christer Pettersson. 29 juni Stockholm. 

Mitt under pågående huvudförhandling meddelade Tingsrätten genom 

lagmannen Carl Anton Spak ett BESLUT som bara fick överklagas 

till hovrätten i samband med överklagandet av själva domslutet 

dvs. domen i sin helhet. 

Lagmannen läste högt: 

-Tingsrätten avvisar den av Christer Petterssons försvarare åberopade 

bevisningen. 

-Då vill jag ha en timmas uppehåll i förhandlingarna så att jag kan 

konferera med min medarbetare advokat Ekman och min klient 

Pettersson. 

Lagmannen konfererade med nämnden och chefsrådmannen och 

yttrade till protokollföraren:

290 

-Tingsrätten tar en kort paus. Förhandlingarna återupptas om femton 

minuter. 

PANG!! Slaget från domarklubban ekade som när man slår igen 

celldörren första gången för den dödsdömde. 

Advokaten Liljeros gick fram till domarskranket och hämtade det 

skriftliga beslutet. Han fick bara ett exemplar men bad då att få ytterligare 

två. Ett till sin medarbetare advokaten Lars Ekman och ett 

till sin klient Christer Pettersson. Alla tre på försvarssidan gick till 

advokatrummet och läste beslutet. 

-Vad är det fråga om? Får vi inte föra någon bevisning? sa Pettersson. 

-Hmm ... vi får se. Har du någon spontan kommentar? sa Liljeros 

till sin medarbetare Lars Ekman. 

-Nja, sa denne ... Det är otäckt men jag läser det högt. ”För bifall 

till åtalet mot den tilltalade har åklagaren att styrka att det är utom 

varje rimligt tvivel ställt att han är gärningsmannen”. 

-Vänta lite ..., sa Liljeros och vände sig till Pettersson. -Förstår du 

vad Ekman läser upp? 

-Inte mycket, sa den mordåtalade Pettersson. 

-I klartext står det att ”åklagaren har bevisbördan,” sa Liljeros. 

-Varför skriver dom inte klartext då? sa Pettersson bekymrad. 

-Ha, ha, ha. De båda advokaterna skrattade gott åt den barnsliga 

men sanna kommentaren. 

-Fortsätt och läs är du snäll, sa Liljeros till sin medarbetare Ekman. 

-Javisst ... Vid sådant förhållande gör tingsrätten den bedömningen 

att vad försvaret som helhet önskar styrka genom vittnesförhöret 

med kriminalinspektören Jan-Henrik Barrling vid Säkerhetspolisen, 

nämligen att det är lika sannolikt att gärningsmannen har sin grund 

i PKK-spåret som att den tilltalade är gärningsmannen, skulle sakna 

betydelse i målet. 

Sådan bevisning får enligt 35 kapitlet 7 § rättegångsbalken inte 

tillåtas av domstol. 

Tingsrätten avvisar därför den bevisning som försvaret nu begär i 

form av Jan-Henrik Barrlings hörande”. 

-Och vad betyder nu det här fikonspråket? sa Pettersson. 

-Att vår bevisning är onödig, sa Liljeros. 

-Onödig? sa Pettersson. -Jag är ju oskyldig. Är dom inte ute efter 

sanningen? 

-Nja, sa Liljeros. -PKK-spåret är ett villospår ... utplanterat av


rädsla för sanningen. 

-Är nu sanningen så farlig? sa Pettersson. 

-Just nu ... ja! sa Ekman och såg allvarligt på sin kollega Liljeros 

och fortsatte: Jag läser resten ... dvs. Tillägget: ”Om försvaret på 

grundval av -till tid och rum närmare preciserade uppgifter- lämnade 

under förundersökningen eller direkt till försvaret- önskar föra 

bevisning om utförd bevakning av makarna Palme under själva 

mordkvällen står det försvaret fritt att återkomma till rätten i fråga 

om tillåtande av sådan bevisning”. 

-Jaha, sa Pettersson. -Och nu då? Vad menas? 

-Av ... nåd ... får vi föra bevisning angående de Walkie-talkiemän 

som fanns i Gamla stan vid tunnelbanenedgången där makarna 

Palme bor, sa Ekman. -Och de är redan hörda av polisen. De var 

knarkspanare, säger utredarna och har avfärdat det hela. 

-Vet man vilka de är? sa Christer Pettersson. 

-Nej, sa Liljeros. -Knarkspaning är hemligt. 

-Men om poliser är inblandade i mordet ... vem utreder det brottet? 

sa Christer. 

-Polisen utreder polisen, sa Liljeros och småskrattade till sin kollega. 

Även Christer Pettersson skrattade med när han insåg det löjeväckande 

i att polisen utreder sig själv. 

-Ta nu en rökpaus med vakterna därute Christer ... och begär att få 

gå på toaletten ... Ta kallt vatten i ansiktet ... Det hjälper. -Vi vill 

vara ensamma för att diskutera strategi och taktik, sa Liljeros. 

-Jaha, ja, ja, sa Christer och reste på sig. 

När advokaterna blev ensamma tog Lars Ekman fram Helgbladet. 

-Ja, jag har hört talas om det där, sa Liljeros ... 

Men det var slutsålt. 

Då sa Ekman: -Jag har hört rykte om att socialdemokratiska partifunktionärer 

tagit pengar ur partikassan och låtit köpa upp massor 

av lösnummer för att hindra spridning om den här artikeln om juristen 

Ronny Andersson som påstår att han har lösningen på mordet 

och dessutom har namngett den verklige mördaren. Sovjetunionen 

ligger bakom dessutom ... Gorbatjov själv alltså ... 

-Fy faan ... Usch ... Det där är rena kärnvapnet ... Usch så farligt det 

känns att röra i den där smeten ... Nu börjar jag förstå varför lagmannen 

Spak har fått kalla fötter och stoppat vår bevisning ... Hmm 

... Vi måste snart gå in i rättssalen ... Det bästa vore naturligtvis att

292 

få höra den här juristen Ronny Andersson som vittne, sa Liljeros. 

-Men då kräver polisen att få höra Ronny först ... och han kommer 

aldrig levande fram till ett polisförhör ... om polisen är inblandad i 

mordet. Du vet väl att polisinspektörerna Tell och Pilz slog ihjäl 

den där Machnov i arresten och dom blev aldrig åtalade för mordet, 

och att det är de två ... alltså Tell och Pilz som var synliga i mördarens 

flyktväg minuterna efter mordet och att dessa statliga bödlar 

utgör stommen i polisspåret, sa Ekman. 

-Jaa ... på tal om det ... hur bortförklarade ... spaningsledningen ... 

polisspåret? 

-Har en anteckning här ... ”Säkerhetsavdelningen inom polisen har 

efter särskild utredning kommit fram till att det inte föreligger 

grund för misstanke mot någon polisman om någon som helst delaktighet 

i mordet. Ej heller föreligger någon misstanke mot någon 

annan yrkesgrupp eller samhällsgrupp”, sa Ekman. 

-Och den utredningen är hemligstämplad, sa Liljeros. 

-Naturligtvis, sa Ekman och log. 

Situationen var verkligen tragikomisk. Alla vittnen skulle först höras 

av polisen och sedan kunde försvarsadvokaterna få ställa 

kompletterande frågor. Om något vittne vände sig direkt till försvarsadvokaterna 

så skulle de hänvisa vittnet till polisen. Men när 

nu polisen var inblandad i mordet så skrev de vad de ville i förhörsprotokollen 

och de vittnen som var komprometterande och besvärande 

för polisen ... ja de hördes helt enkel inte och skrämdes till 

tystnad. Polisutredningen i mordet på Olof Palme påminde om sagan 

Kejsarens nya kläder. Kejsaren hade fått nya kläder av 

hovskräddaren. Skräddaren påstod att de var så fina att de var 

osynliga och bara den som talade sanning kunde se dom. Han 

lyckades lura Kejsaren att ta på sig de osynliga kläderna och 

Kejsaren gick omkring naken. Folket vågade inget säga av 

rädsla för Kejsaren. De såg ju att han var naken men bockade 

och bugade för de fantastiska kläderna. En liten pojke utbrast 

emellertid: -Men han har ju inga kläder på sig. Då sprack 

bubblan. 

Så är det också med det så kallade polisspåret. Men polisen är ju 

inblandad säger många ... Sch ... tyst ... polisen har egna bödlar ... 

-Om vi ligger lågt så ger vi Ronny en chans att överleva. Det kan


vara bra att ha det kortet i hovrätten om vi måste överklaga, sa Liljeros. 

-Ja, ja ska vi gå in i salen nu då? sa Ekman. 

-Javisst. Hmm, sa Liljeros betänksamt. 

5 

Bollnäs 

Samma dag: 

”Nu följer nyheterna från Dagens Eko”: I rättegången mot Christer 

Pettersson för mordet på Olof Palme har domstolen fattat beslutet 

att avvisa försvarsadvokaternas bevisning om att mordet utförts i 

organiserad form. Beslutet kan inte överklagas förrän om några 

månader när rättegången är slut i Tingsrätten. Internationella 

journalister hävdar att den svenska rättvisan är skrattretande och 

dömer ut Sverige såsom varande en stat bakom Järnridån där politiska 

rättegångar är vanliga.” 

Ronny slog av radion och började genast packa. Den här gången 

var han noga och packade ner sovsäck, ett litet tält, ficklampa och 

campingkök och lite proviant. Han tog med passet för säkerhets 

skull. Han skrev en liten lapp till Marta: ”Måste ännu en gång lämna 

bygden för att fly. Tidningsartikeln i Helgbladet kommer att 

tystas ner och kvävas och min personliga säkerhet kan inte garanteras 

av Bollnäspolisen som ju lyder under Rikskriminalpolisen i 

Stockholm ... Kramar till Er båda ... Ronny.” 

I skymningen for han iväg på småvägarna. Han cyklade väster ut i 

riktning mot norska gränsen. 

Han gjorde som han brukade. Cyklade på natten och sov på dagen. 

Efter 48 timmar var han framme vid Mora i Dalarna. I utkanten av 

staden, nära det lokala flygfältet gick han in i skogen och byggde 

sig en koja och inuti kojan slog han upp det lilla tvåmanstältet. 

Resten av packningen gömde han i en grandunge i närheten. 

Inne i Mora centrum vandrade turistande människor omkring med 

ett leende på läpparna. Det var ju semestertider. Utanför ortens enda 

spritbutik stod en smal man i 40-årsåldern. Mörkbrunt hår med ansad 

mustasch och halvtaskiga kläder. Det var framförallt blåjeansen 

på mannen som var fläckiga av smuts. Men det luffaraktiga framträdandet 

var en tillgång för mannen. 

-Hej jag heter Leffe! Har du några spänn till kaffet? 

Han hade två blanka enkronor i vänster hand och med höger pek-

294 

finger visade han på de blänkande mynten i handflatan. 

-Det fattas några spänn, sa han. 

-Tyvärr, sa Ronny. -Jag går själv på luffen och skulle behöva några 

kronor till en vinare. 

-Säger du det? Vad kul, sa Leffe. -Vänta här en stund så bjuder jag 

på kaffegök på Domuscafét om en stund. 

-Har du fått ihop pengar till brännvin? 

-Jag har redan druckit en liten flaska ... vänta lite jag är strax klar ... 

Leffe gick fram till kunderna som strömmade till spritbutiken och 

visade sina två kronor i vänster handflata. När han fått lite pengar 

stoppade han genast ner gåvan så att han alltid bara hade två blanka 

mynt i handflatan. 

-Du skall väl inte ha till kaffe ... eller hur? sa en välbärgad man i sina 

bästa år. 

-Nja du vet väl hur det kan vara eller hur? sa Leffe. 

-Hmm. Kanske det. Se här. Ta en tia då ...? 

Leffe bugade sig djupt och gjorde tummen upp till Ronny och en 

stund senare satt de på Domuscafét och smög ner brännvinet i kopparna. 

När de druckit ur hälften av sjuttiofemman ville Leffe berätta 

sin historia. Han blev stundom rätt sentimental: 

-Jag hade fru och barn, villa och ett blomstrande lastbilsåkeri. Jag 

var långtradarchaufför men så en dag körde jag in i en trafikkontroll 

och fick blåsa. Spriten satt kvar sen gårdagens grillfest i trädgården 

och jag hade tagit några öl på morgonen för att orka jobba. 

-Hur många promille hade du? 

-Två. Polisen drog körkortet på stubinen. 

-Hade du två promille på morgonen? 

-Jo spriten tar inte på mig längre ..., sa Leffe. 

-Vad sa din fru då? 

-Inte ett ord på en vecka, men sedan gick hon till advokat och begärde 

skilsmässa. Hon bytte lås på villan och slängde ut mina kläder 

på gatan utanför och när jag kom hem ringde hon polisen och sa 

att jag hotade henne. 

-Gjorde du det då? 

-Nä, nä ... men efteråt har jag fått reda på att hon fick goda råd av 

den kvinnliga advokaten ... 

-Kvinnorna håller ihop, sa Ronny. 

-Jo men två veckor senare flyttade hennes nya kille in i villan. En 

muslim från Balkan som är pizzabagare. Jag har byggt villan med


mina egna händer ... jag är utbildad byggnadssnickare ... 

Ronny såg att tårarna trillade nedför kinderna ... ondskan fanns 

överallt ... även bland kvinnfolk. 

-Hur tog du det då? sa Ronny. 

-Jag har köpt en yxa, sa Leffe. -Jag tar dom båda två ... vid tillfälle 

... 

-Men så kan man väl inte göra? 

-Jag kan det, sa Leffe och flinade. 

De tiggde på dagarna och Ronny lärde sig snabbt knepet. Han visade 

två kronor i handflatan och sa att det fattades tre till en kopp kaffe. 

På nätterna festade de ute i skogen vid kojan och Leffe fick en 

sängplats i tältet. Det gick så bra att de kunde ta ledigt fyra timmar 

mitt på dagen och då dela på det första brännvinet och äta grillad 

kyckling. De levde på stor fot av dessa allmosor ... och festade värre 

än det arbetande folket ... Tiggare var framtidsyrket. 

6 

Plötsligt var rättegången mot Christer Pettersson klar och dom 

skulle meddelas först den 27 juli. Pettersson skulle stanna kvar i 

häkte under tiden och det var ett dåligt tecken. Det lutade åt fällande 

dom ... av en oskyldig. Det hela gjorde Ronny väldigt betänksam 

och han tappade lusten för festandet. 

Påföljande dag hade löpsedlarna ännu en fasansfull nyhet: 

Viggenhaveri. 

Stridsflygplan störtar utan anledning. 

Piloten förolyckades 

Mystiska omständigheter i närheten av Östersund. 

ÖB betraktar haveriet som en gåta 

Det högg till i hjärtat på Ronny. 

”Ryssarna”, tänkte han. 

I går hade okända personer med ett slaviskt utseende cirkulerat 

kring honom. Det kändes som om nätet drogs åt. Han var spårad. 

Det var dags att ge sig av och dessutom blev Leffe stökigare och 

aggressivare ju mer han drack. Ronny satte sig på cykeln i gryningen 

och lämnade både tält och packning. Allt han tog med sig var en 

vattendunk. Han måste ringa Valter Pero på Gotlands militärkommando 

men vad han skulle säga det visste han inte ... men han 

skulle få hjälp ... från oväntat håll ...

296 




Kapitel 53 

Juli 1989. Generalstaben. Moskva 

-Jaha, så var det klart ..., sa Sergej Ahromejev. Ett svenskt attackflygplan, 

en Viggen ... har precis skjutits ner med en av våra utplacerade 

laserkanoner på svenskt territorium ... i ett ... skogsområde. 

Tolv välgödda generaler med skallrande medaljer vände sig mot 

chefen med nickande huvuden och en del muttrade ... ”ja, ja.” De 

satt vid ett stort mörkbrunt ovalt sammanträdesbord med en tung 

kristallkrona i taket som pekade ut mitten på bordet och just där 

stod nu vodkaflaskorna väntande på silverbrickan. Sergej Ahromejev 

som fortfarande var chef för Generalstaben, hade en två meter 

bred och tre meter hög karta över Skandinavien hängande från taket 

två meter från sin bordsända. 

-Exakt här ... 30 kilometer rakt söder om Östersund ... är kanonen 

placerad under jord ... och nedslagsplatsen är ... här ..5 km söder om 

kanonen, sa Sergej och använde pekpinnen på kartan. 

Sedan gjorde han ett tecken till löjtnanten som skötte projektorn. 

Smalfilmen visade nu Viggen-planet komma flygande på c:a hundra 

meters höjd och plötsligt vek planet rakt ner och slog i marken 

bland granarna och förvandlades till ett brinnande moln. Nedskjutningen 

och filmandet var mycket välregisserat. Det hela var över på 

två eller tre sekunder och piloten hann inte hoppa då han i det sista 

måste ha försökt rädda planet. 

-Laserstrålen är osynlig som ni vet ... och det här får väl anses vara 

svaret på Reagans ”Stjärnornas krig”, sa Sergej leende ... 

Den röda telefonen vid Sergejs bordsända skrällde till och Sergej 

lyfter luren: 

-Jaahh? ... ja ... ja, ja ... bra! ... Han såg på sina kollegor med ett leende 

och sa: -Hmm vi har fått försäkringar från Sverige att man har 

klarat av problemet Palme-mordet. Vi behöver inte bekymra oss för 

att bli utpekade ... De fäller en värdelös alkoholist för mordet. 

Domstolsförhandlingarna är avklarade. 

-Vi skall väl ändå fullfölja planerna mot Sverige innan frigörelsen i 

Östeuropa ... urartar? sa en bister och mycket stram general med

298 

brummande stämma. 

-Javisst ... en krokodil som har fått käftarna i bytet släpper aldrig 

sitt grepp. Svenskarna gjorde en eftergift ... och dömer en av sina 

egna som skyldig ... fast de vet att han är oskyldig. Har de gjort en 

eftergift så tvingas de att göra flera. Skräcken har tagit ett strupgrepp 

på de svenska politikerna ... eller statsminister Ingvar Carlsson 

... och nu tar vi resten av det svenska stridsflyget ... med 

luftherravälde bör vi vara klara på en vecka eller högst fjorton dagar, 

sa Sergej och pekade på de tretton vodkaflaskorna på silverbrickan. 

Sorlet bland de övriga generalerna var befriande för Sovjetunionen 

som nu äntligen skulle expandera ... men för Sverige var invasionsbeslutet 

liknande snaran som läggs över den dödsdömdes nacke i 

gryningen. 

Man korkade upp och snart ekade den väldiga salen av klirrande 

kristall när skålarna tilltog i hastighet och styrka. 

2 

Juli 1989 Bollnäs 

Det var tyst som i graven. Valter Pero var på semester ... Helgbladet 

nonchalerades totalt av alla utom möjligen av svenska folket ... men 

etablissemanget ... ja de ... stack huvudet i busken. Vad väntade 

man på? Ronny kände spänningen i luften. Det var en oro som letade 

sig in i märgen. Just nu var han inte rädd för svenska myndigheter 

... nej det var en annan fara som hotade. Det hade med Viggenkraschen 

att göra ... ryssarna var på gång ... det måste vara så ... 

men det fanns inte en millimeter i dagstidningarna om den minsta 

antydan att ryssen var på väg. 

Ronny gick till björken på kvällarna och bad till Gud. Varför just 

platsen vid den speciella björken visste han inte. Tidigare hade han 

gått till kyrkan i Bollnäs och bett sina böner nästan dagligen. Och 

han hade fått svar ... bokstavligen ... och det var i själva vapenrummet 

till kyrkan där man förr i tiden ställde ifrån sig vapnen när man 

skulle gå i kyrkan och få syndernas förlåtelse ... som svaret kom. 

Han skulle gå fram till altaret, böja knä och fråga om han skulle höras 

som vittne i mordåtalet mot Christer Pettersson. Han skulle ju 

kunna berätta i ett vittnesförhör att Christer Pettersson var helt 

oskyldig och peka ut den rätte mördaren ... ja hela mördargänget ... 

men rösten hade kommit till honom där i vapenrummet ... och ropat


Nej ... han skulle inte komma att höras som vittne. Han mindes raderna 

i nya testamentet där det stod att Gud visste redan innan man 

formulerade bönen vad man skulle be om ... men hur som helst ... 

han hade tvingats sluta att gå till Bollnäskyrkan och be böner av 

hänsyn till Marta. Det viskades i orten ... han var på väg att bli byfåne: 

”Titta där går den där faan som går till kyrkan varje dag och 

knäböjer vid altaret.” 

Nu hade han av högre makter blivit hänvisad till björken. Han 

skulle stå i en viss kompassriktning och vända blicken uppåt men 

själva bilden eller svaret kom mera i hjärtat på honom. Han fick 

kontakt med något som liknade en kosmisk stråle när han stod där. 

Han hade hört talas om Orakel i Antiken och det skulle betyda en 

plats där Gudomen verkade. Så en kväll blev han totalt överraskad. 

Tagen på sängen helt enkelt. Visserligen hade han mer och mer läst 

Bibeln men inte förstått riktigt betydelsen av de olika liknelserna 

eller han hade visserligen förstått dom men ändå i sitt inre betraktat 

texterna med viss skepsis som nog de flesta människorna och även 

prästerna gjorde ... men att det skulle vara sant det kom som en 

överraskning. Det var två bibelställen som visade sig fungera i 

verkligheten: 

Det ena finns i Lukas 11:5 och vad som slog honom i de här sekunderna 

det var att det var så enkelt och så fullständigt undanhållet 

mänskligheten. Varför hade prästerna genom historien gömt denna 

enkla sanning för människorna? 

Hade Satan eller Djävulen själv helt enkelt varit och petat i Bibeln? 

Det stod ju tydligt och klart att man skulle be till Gud om det man 

ville ha och att man skulle tjata och tjata och tjata till dess att man 

fick det man ville ha ... Det var där muslimerna spårade ur ... de 

fick inte be om det som de ville ha ... De fick inte vara personliga ... 

De fick bara stå där och ropa ... Allah är stor ... Visst är Gud stor 

men vad hjälper det när plånboken är tom och barnen svälter och 

hustrun sneglar på grannens feta plånbok och nya bil? Muslimerna 

var förbjudna att be till Allah eller Gud om mat på bordet och pengar 

i fickan ... Var det klokt ... Vem hade förbjudit muslimerna att be 

om konkret hjälp? Vem hade undanhållit de kristna människorna att 

de kunde begära vad de ville och skulle få svar om de tjatade? Vem 

hade undanhållit Judarna kunskapen om att be om det de ville ha 

istället för att stå där och nicka vid Klagomuren med sina löjliga 

skruvlockar och tragiska hattar? De rabblade ramsor och stod och

300 

nickade som sinnessjuka nickedockor och ropade Adonai och citerade 

Jesaja under tiden som de slaktade palestinierna? Vem? Satan? 

... Naturligtvis. Finns Satan? Ja visst gör han det och om någon 

har inbillat er något annat så är det Satan själv ... faktiskt!! 

Så här står det alltså i Lukas 11:5: 

” Jesus sa till dom: Tänk er att någon kommer till sin kompis mitt i 

natten och säger: Tjenare det är jag din kompis som bor här bredvid. 

Kan du låna mig lite vin och mat ... grillad kyckling eller så 

och kanske lite whisky också ... En god vän som är på resa har 

kommit hem till mig och jag har inget att bjuda på ... Jag köper nytt 

i morgon när affärerna öppnar ... Då kanske han därinne säger: -Nej 

lämna mig ifred. Jag har gått och lagt mig och barnen sover ... frugan 

och jag ligger i samma säng och vill vara i fred ... Nu är köket 

stängt för kvällen ... det går inte ... Hon blir tokig däruppe om jag 

lånar ut något ... 

Jesus sa allvarligt till sina lärjungar: -Även om nu kompisen inte 

stiger upp och ger honom mat och vin för vänskaps skull så gör han 

det därför att grannen är så påträngande och tjatar så förskräckligt 

vid dörren. Till slut öppnar han dörren och ger den andre vad han 

behöver för att få lugn och ro och få sova i frid med sin familj. 

Så är det också med Gud Fader ... be och ni skall få ... tjata och ni 

blir hörda ... bulta på himmelens portar och de öppnas för er ... 

spela inte på lotteri som hör djävulen till ... Tjata på er himmelske 

Fader så att ni får ut ert himmelska arv för ni är alla Guds barn ... 

Det andra Bibelstället hittar Ronny i Lukasevangeliet 18:1 och där 

behandlas samma sak men i en annan berättelse. 

Det var på sätt och vis en fingervisning för honom eftersom han var 

lat till naturen. Han liknade en gäspande lejonhanne som inte ens 

deltog i jakten efter födan. Det fick lejonhonorna sköta. På sin höjd 

kunde han deltaga i fortplantningen men kanske då bara för att få 

stopp på pockandet mellan benen ... och få del av födan som honorna 

skaffat ... Han läste: 

”Jesus gav sina lärjungar en liknelse för att lära dem att alltid be 

och inte ge upp: ‘I en stad fanns det en domare som varken fruktade 

Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, 

och hon kom gång på gång till honom och sade: -Låt mig få ut av 

min motpart vad jag har rätt till. Till en början ville han inte, men 

sedan tänkte han: -Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om 

människor, men så besvärlig som den där änkan är ... skall jag låta


henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med 

sitt springande ... 

Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta 

sina utvalda få rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han 

låta dem vänta? 

3 

Den late Ronny gick således till den där björken och ställde sig i 

en viss riktning och såg upp mot Himmelen och tjatade och tjatade: 

”Himmelske Fader hjälp mig och hjälp också de oskyldiga stridspiloter 

som störtar med sina plan ... De är helt oskyldiga i denna 

maktkamp mellan ont och gott ... Hjälp piloterna Fader”.... 

Kväll efter kväll bad han den där bönen ... och han bad speciellt innerligt 

... Han visste ju att Gud finns och att denne lyssnar ... 

Han hade inte räknat med bönesvar ... och framförallt inte att det 

skulle komma så snart: Den här kvällen när han som vanligt stod 

och bad för piloterna hände något märkligt: ”Herre Gud hjälp piloterna” 

.... då lyftes en del av honom upp i Himlen medan en del av 

honom stod kvar på jorden. Det var en annan dimension av honom 

som lyftes upp. Den fysiska kroppen stod naturligtvis kvar under 

björken och den kroppen fungerade som vanligt ... men det var i sin 

fantasi hans själ lyftes upp och fick sitta på Gud faders högra sida. 

De två ... han och Gud var ensamma och satt på en mörkblå marmorbänk 

och han kläddes i en vit klädnad. -Kom här ska du få se, ... 

sa Gud till honom och han fick se ett skogsområde och där var gråmossa 

och ljung på marken ... Plötsligt öppnar sig en lucka i marken 

helt automatiskt. Luckans ena ända satt fast i marken på gångjärn 

och öppningen blir sextio grader. Locket var helt kamouflerat 

med mossa och ljung. Så kommer uppe i luften militärflygplanet 

Viggen flygande på ganska låg höjd. 

Genom en hydraulisk mekanism förs då en liten kanon upp genom 

luckan och avfyrar en ljusstråle i baken på Viggenplanet. Strålen 

träffar rotorn i turbinmotorn och planet störtar omedelbart till marken. 

Därefter sänks kanonen ner i hålet i marken och så stängs 

luckan. 

-Förstår du nu? sa Gud till honom. 

-Jahh ... nu förstår jag, sa Ronny och då upphörde synen. 

4

302 

Valter 

Örlogskapten Valter Pero hade en skylt utanför sin dörr på jobbet. 

Där stod förkortat: 

Und, Säk. CH. Och det betydde underrättelse- och säkerhetschef 

på Gotlands militärkommando och det var ett av de viktigaste jobben 

på jorden den här tiden ... Det hade man insett i Pentagon och i 

Kreml och även i Kina. Kineserna följde utvecklingen på mycket 

nära håll men det hade man inte förstått i de två lägren. I varje by i 

Västvärlden hade kineserna en liten kineskrog ... men ingen brydde 

sig ... inte ens när det kom rapporter om att kundunderlaget på kinesrestauranterna 

inte var tillräckligt för att försörja tio till tolv personer 

som jobbade där ... 

”Men man fick ta en bit i taget”, tänkte Valter Pero när han slog på 

telefonsvararen för att kolla vem som hade sökt medan han varit ute 

i Europa på några veckors semester ... 

”-Ja det är Ronny Andersson som söker Valter Pero ... Ja det var 

Ronny igen ... jag får återkomma ... Ronny Andersson här det var 

viktigt ... återkommer ... ” 

”Hmm”, tänkte Valter. ”Vad kan han ha på hjärtat den här gången. 

Vad har han nu hittat på? Vid sista samtalet hade Ronny sagt att han 

vaknat mitt i natten och en inre röst ropade: Det är den Kinesiska 

Maffian som är det största hotet mot mänskligheten. Inte började 

väl kineserna röra på sig nu? Det var för tidigt. Men på lång sikt 

hade Ronny naturligtvis rätt. På lång sikt var Kina den stora faran ... 

Bäst att ta ledigt några dagar ... Frugan och jag får åka ut till landet 

ett tag och vila upp oss utan alkohol ... vi måste få sova ordentligt ... 

hämta krafter ... det är något stort på gång ... igen ... helvete också 

skall det aldrig ta slut ... Det är onsdag i dag ... och då stannar vi på 

landet till ... lördag kväll och då slår jag på telefonen söndag morgon 

och börjar jobba på måndag ... det blir perfekt”. 

5 

Pressen på Ronny Andersson var outhärdlig. Det var ett inre tryck. 

Han måste få tag på Valter snarast och berätta om laserkanonerna 

på svenskt territorium. Sovjetunionen skulle plocka varenda stridsflygplan 

sakta men säkert ... Ryssarna skulle invadera landet ... han 

var skakad. Det var ingen idé att ringa någon annan på Försvarsstaben. 

Ingen skulle ändå tro honom och han tyckte ju själv att det var 

allför otroligt att berätta för vanliga människor. Valter och han hade


en överenskommelse och det var att vad som än hände, hur tokiga 

upplevelser och varsel och drömmar Ronny än hade så skulle 

Ronny berätta allt och inget undanhålla ...”I det här jobbet måste 

man pröva allt ... spådomar varsel och syner ...” hade Valter sagt. 

På söndag förmiddag fick Ronny tag på Valter. Klockan var 10.30: 

-Pero! sa Valter. 

-Ja Ronny här ... hoppas att jag inte väckte dig... 

-Jo faktiskt ... jag ligger i sängen ... man måste få vila lite också ... 

det är ju söndag ... 

-Ja det var viktigt ... annars skulle jag inte ringa ... det vet du ... 

-Ja ... kom igen då nu när jag ändå är vaken, sa en gäspande Pero 

som hade sovit för länge ... men kroppen ropade väl efter sömn ... 

det blev en fest i går igen ... den sista på semestern ... han visste att 

det skulle komma något överraskande från Ronny, det brukade alltid 

bli en massa jobb och han visste också att det var därför han hade 

bjudit in grannarna och några kollegor från militärkommandot. 

Han ville försvinna in i ett sista rus innan jobbet började på allvar ... 

men ändå blev han helt tagen på sängen av det som Ronny berättade. 

-Jo jag fick en syn eller uppenbarelse för några dagar sedan ... men 

jag vet inte ... det verkar lite knäppt ...? 

-Kom igen nu ... ja, sa Valter och tänkte ”att det verkade lovande ... 

ju knäppare desto bättre ... det brukade vara så.” 

-Ja den här Viggenkraschen söder om Östersund nyligen ... 

-Ja jag vet ... den känner jag till? 

-Man bad om hjälp för piloternas skull ... ja det var jag som bad ... 

till Gud om hjälp! 

-Hmm ... fick du något svar? 

-Ja ... jo jag fick se en lucka med gångjärn öppnas mitt i skogen ... 

På ovansidan växte mossa och ljung ... ja som kamouflage ... förstås. 

-Jaha och vad fanns i luckan då? 

-Jag såg en liten kanon höja sig upp ... ur luckan ... och så kom 

Viggenplanet och då sköt kanonen automatiskt, men ingen människa 

var synlig. 

-Jaha, sa Valter och drog på munnen. 

-Men det var ingen projektil med krut som for iväg från kanonen, sa 

Ronny. 

–Nähä ...

304 

-Det var en ljusstråle som avfyrades och träffade rotorn på jaktplanet, 

så att det störtade ... 

Hjärtat slog en volt på Valter ... nu stämde allt plötsligt ... 

-Laser? 


-Tack men nu har jag lite bråttom som du förstår, sa Valter som 

börjat dra på sig långbyxorna. Han skulle bli tvungen att hoppa över 

duschen. 

-Ja lycka till, sa Ronny. 

-Tack, sa Valter. 

Klick. 

6 

Det var den 27 juli och dom skulle meddelas i Palme-målet och 

därför slog Ronny på radionyheterna för att höra nyheterna om 

Christer Pettersson. Det hade gått två timmar sedan han talade med 

Valter Pero. 

”Nu följer nyheterna. Stridsflygplanet Viggen har fått totalt flygförbud. 

Flygvapenchefen misstänker eventuellt fabrikationsfel på 

samtliga plan. Överbefälhavaren är bestört och en blixtutredning 

är tillsatt på grund av den sista Viggen-olyckan utanför Östersund 

för en vecka sedan ... 

”Valter Pero är verkligen effektiv,” tänkte Ronny. 

”Följer andra nyheter ... Tingsrätten i Stockholm har dömt 42årige 

Christer Pettersson till livstids fängelse för mordet på Statsminister 

Olof Palme ... Domen var inte enhällig. De två juristdomarna 

vill fria Pettersson. De anser att bevisningen inte räcker för 

fällande dom ... ” 

”Hmm,” tänkte Ronny. ”Det luktar kompromiss lång väg ... Hoppas 

vid Gud att dom överklagar ... 

Han tog cykeln ner till spritbutiken och köpte två flaskor vin. Det 

var en flaska för mycket. Om han hällde i sig båda två, så skulle 

han vakna törstig och uttorkad i Vargtimmen mellan fyra och fem 

på morgonen ... han började känna sig själv ... Men det här med 

Christer Pettersson blev för mycket för honom. Han ville bara dö ... 

ja försvinna helt enkelt. 

7 

Det rasslar till i låset på celldörren och Christer Pettersson lägger


ifrån sig Bibeln. Han läser i Jobs bok i Gamla Testamentet som 

handlar om oskyldigt lidande och Guds prövning. 

-Du har besök, ropar fångvaktaren hånfullt. 

Advokat Liljeros kommer in i cellen och går fram till skrivbordet. 

Där lägger han dokumentärportföljen och knäpper upp låset. Han 

ger sin klient ett exemplar av domen under tystnad. 

-Är det så illa? säger Pettersson. 

-Ja ... hmm ... nästan ... de två juristerna friar dig. De anser inte att 

åklagarna har bevisat att du är skyldig ... men nämnden finner dig 

skyldig och det räcker till fällande dom tyvärr ..., sa Liljeros och visar 

att han är ledsen genom att torka bort en tår i ögonvrån. 

-Så nu är jag statsministermördare också? 

-Ja. Ska vi överklaga? 

-Nej! sa Christer. 

-Men du är oskyldig? 

-Ja 

-Då måste vi överklaga, sa advokaten. 

-Nej! Jag vill inte. 

-Du kan åtminstone ge mig en förklaring, sa Liljeros. 

-Tänk dig vilken status jag får på kåken som statsministermördare? 

Det är fina grejor det. Jag blir kung bland fångarna och det här livet 

utanför murarna ... med jakten på droger ... kan jag vara förutan ... 

-Ja men tänk på dina föräldrar och deras minne ... och samhället för 

övrigt. Ska vi inte ge rättvisan en chans i alla fall? 

-Ja, det är klart att vi ska överklaga ... jag skämtade bara. 

-Du skrämde mig ett tag ..., sa Liljeros. 

-Jo jag vet. Ha, ha, ha ... 

De skrattade befriande båda två mitt i eländet. 

8 

Sovjetunionen 

-Ha, ha, ha, Alexander skrattade så att det ekade ut över Finska viken, 

när han läst faxet från sovjetiska ambassaden i Stockholm. 

-Du skrattar inte i första taget, sa Anton. 

-Nä. Generalstaben är i upplösning. Valter Pero från Gotland kräver 

förhandlingar om Laserkanonerna. 

-Har han hittat dom? 

-Ja med viss hjälp från ovan, sa Alexander leende. 

-Ronny Andersson igen?

306 

-Ja. Han fick en uppenbarelse från Gud. Jag har varnat för honom. 

Det går inte att segra över Guds utvalde son. 

-Du tror på det där? sa Anton. 

-Hundra procent, sa Alexander. 

-Vad händer nu? 

-Sergej är på väg ... utskickad av staben för att be om mitt råd ... 

Valter Pero har ställt ultimatum ... Ta bort laserkanonerna ... annars 

låter vi Nato ta bort dom. 

-Vad bli ditt förslag? 

-Vi får se ..., sa Alexander dröjande när de hörde dånet från Sergejs 

attackhelikopter som landade på gräsmattan närmast stranden. En 

ensam helikopter. Det var inte likt Sergej Ahromejev. Han brukade 

omge sig med sex helikoptrar av säkerhetsskäl. 

-Kommer du utan säkerhetsstyrkor? sa hans bror Alexander Ahromejev. 

-Jag har bråttom och har fyra generalskollegor från staben som 

medpassagerare. De svarar med sina liv för min säkerhet, sa en 

bister Sergej. 

Middagen serverades i matsalen på datjan. Vodkan skulle serveras 

i biblioteket senare och då skulle tumultet och grälen bryta ut. Alla 

visste att det skulle bli ett våldsamt gräl om Sovjetunionens framtid 

under natten och i gryningen. Någonting måste bara hända inför 

detta avgrundslika förfall. Nu var dom sju generaler närvarande. 

Alexander, Anton och Sergej och de fyra andra från Generalstaben. 

De skulle alla sova över på datjan tillsammans med sju kvinnliga 

kadetter som naturligtvis var ogifta. Kvinnorna skulle uppträda som 

servitriser och personliga assistenter till generalerna. De var klädda 

i uniformsskjorta, kjol och högklackat. De var noga utvalda och säkerhetskontrollerade. 

Kvinnorna var ryska patrioter och absolut inte 

sovjetiska sådana fast de tillhörde den sovjetiska Röda Arméns 

GRU-avdelning. Alexander Ahromejev var deras chef och Gud och 

de formligen åt ur handen på honom. Till sina bruna uniformskjolar 

hade de bruna nylonstrumpor med söm specialimporterade från Paris. 

De svarta högklackade skorna demonstrerade deras kön och hade 

en lugnande effekt på de aggressiva generalerna. De senare var 

således garanterade en varsin kvinnlig kadett för sin personliga omvårdnad. 

Håret på kvinnorna var uppsatt i nacken på samtliga och 

det påstods var en sexuellt signalgivande baktanke enligt forskarna 

inom GRU. De bruna uniformsskjortorna var mycket välstrukna


och för små så att skjortknapparna överlag höll på att sprängass 

sönder av de svällande brösten och man kunde även skymta en bit 

av bröstvårtorna i de vita spetsförsedda bysthållarna. 

Generalerna åt hjortstek under tystnad medan kvinnorna fyllde på 

av den rosa champagnen. 

Militärerna muttrade då och då över utvecklingen i de Baltiska 

staterna Estland, Lettland och Litauen samt i Polen och Östtyskland. 

Nationella befrielserörelser i Sovjetblocket skulle närsomhelst 

slita sönder den stolta Sovjetunionen. De flesta generalerna 

ansåg att det var Gorbatjovs velighet som förstörde tillvaron för 

makteliten inom försvarsmakten. 

Alexander hade givit sitt klartecken eller order att de kvinnliga 

kadetterna skulle krypa i säng med sin general om fosterlandet 

krävde. GRU-chefen hade en vilande direktkontakt per radio med 

sin son militärattachén Jurij Ahromejev i Stockholm och Sergej 

Ahromejev hade radiokontakt med Gorbatjov, försvarsministern, 

ÖB och resten av Generalstaben. 

Samtliga generaler glufsade och brummade under måltiden och 

laddade upp sig rent mentalt för slaget i biblioteket där vodka i 

överflöd väntade. 

9 

Valter Pero i Stockholm. 

Valter Pero hade suttit hela dagen på Försvarsstaben med ÖB och 

säkerhetsavdelningen och en hel del ingenjörer och forskare. ÖB 

ville att Valter skulle sköta förhandlingarna med regeringen och 

Försvarsdepartementet men Valter tackade nej. Det behövdes inga 

mellanhänder. Det här var en affär mellan honom och militärattachén 

överste Jurij Ahromejev på sovjetiska ambassaden. De kände 

varandra sen tidigare och hade ett gemensamt intresse: Upplösningen 

av skräckväldet Sovjetunionen, ett demokratiskt och kapitalistisk 

Ryssland och förhindrandet av ockupationen av Sverige. Naturligtvis 

hade Jurij Ahromejev en svår balansgång och kunde inte utåt 

agera efter sin övertygelse. Det gällde att också undvika inbördeskrig 

i Ryssland. 

Sent på eftermiddagen hade den svenska försvarsledningen enats 

om en strategi tillsammans med militärpsykologerna. Man måste 

försöka rädda ansiktet på ryssarna inför världen i övrigt. 

Fem minuter i sex hämtades Valter med en militärhelikopter och

308 

flögs upp till sovjetiska ambassaden och där klättrade Jurij in som 

medpassagerare. De talade ryska med varandra. 

-Solen lyser på både ond och god, sa Jurij med ett leende och tog 

Valter i hand med ett fast handslag. 

-Öst är öst och väst är väst ... och de två skall aldrig mötas, kontrade 

Valter. 

-Inte mötas men kanske utplånas i ett brinnande nu ... enligt mystikerna, 

sa Jurij. 

-Har du gett dig på mystiken nu också? 

-Reinkarnation, sa Jurij. 

-Såå ... Har du hittat något? 

-Ja ... jag har gjort en resa ner i själen ... Det var verkligen en överraskning 

att uppleva sig själv i ett annat liv ..., sa Jurij nu mycket 

allvarlig. 

-Hmm, sa Valter. 

Helikoptern startade upp motorn och rotordånet hejdade den intressanta 

konversationen. 

De lyftes upp i luften och satt tysta och såg ner på centrala Stockholm 

som hade täppts till av trafiken. De fick sällskap av två polishelikoptrar 

och landade så småningom på Bromma flygfält där de 

bytte till försvarets passagerarplan för att transporteras till Visby på 

Gotland. 

Där väntade en ny militärhelikopter som genast lyfte och tio minuter 

senare landade på Valters lantställe. 

Fruntimmer var förbjudna de här dagarna så Viola Pero fick vistas 

på ÖB:s lantställe. Jurij och Valter skulle prata, äta och dricka som 

två medmänniskor. Första kvällen skulle de grilla i trädgården eftersom 

inte ett moln fanns på himlen. Valter hoppades få med Jurij 

ut på havet för att lägga ett fiskenät i skymningen. De kunde alltid 

ta upp det i gryningen som två yrkesfiskare. 

-Den här blå telefonen är en tillfällig direktförbindelse med din far 

GRU-chefen Alexander Ahromejev ... och här har du badlakan och 

sänglinne ... gästrummet ligger där, sa Valter och pekade med hela 

handen. 

-Utmärkt ... tack., sa Jurij och tog grejorna och började gå mot 

rummet. 

-Här är ett par badbyxor och en badrock ... Vi har nog samma storlek. 

-Ja, sa Jurij.


Valter undrade vem som hade bollen. Han litade inte på ryssarna 

vad de än sa. De kunde vara hur trevliga som helst på tu man hand 

och sedan sköt de folk i ryggen med ett leende och sa att man inte 

skulle ta det så personligt. ”Nä det gällde att sparka dom på smalbenen 

och knyta näven även om dom visste att man inte hade 

mycket att komma med”. 

-Jag tänder grillen och lägger fram köttet ... oxkött blir väl bra? 

-Ja det passar bra till rödvin ... jag känner för rödvin om du ursäktar? 

-Ja det är en mjukare berusning än ren sprit. Jag har ett spännande 

vin från Peru. 

-Peru? Det ligger väl ganska högt över havet? 

-Javisst och det gör att det blir hög och fin luft i druvorna ... odlingen 

ligger på gränsen till Chile. 

-Spännande, sa Jurij. 

De tog ett dopp i havet. Jurij fick låna ett par badskor av Valter så 

att de kunde gå ner bland de vassa klipporna. 22 grader i vattnet och 

det var inte dåligt för att vara Östersjön. När de kom tillbaka var 

grillkolen glödande och gråaktiga och plötsligt smattrade teleprintern 

från Valters arbetsrum.. 

-Ursäkta mig ..., sa Valter och pekade mot det smattrande ljudet. - 

Du kan väl krydda köttet så länge. 

-Javisst med vitlök, rödlök och svartpeppar? 

-Hmm. 

Ett gapskratt dånade från Valters arbetsrum och han kom ut i trädgården 

med ett leende på läpparna och sa: 

-Det är till dig Jurij, sa Valter och lämnade över faxet. -Det är från 

din far GRU-chefen. Jurij tog bladet och läste. 

-”Jurij är du på plats så slå en signal på den blå telefonen. Pappa.” 

-Vad är det som är så roligt? 

-Det är en sluten fax som inte kan avläsas av utomstående och än 

mindre användas av utomstående. Din far vet tydligen allt som händer 

på min fax ... hur länge har det pågått? 

-Jo du Valter. Den gamle uven Alexander har sina egna hemligheter. 

Det är ingen som vet hur mycket ... han vet. 

De åt och drack medan de kallpratade. I skymningen tog de den lilla 

roddbåten och la ut näten. De la sig tidigt utan att beröra ämnet. Laserkanonerna.

310 




Kapitel 54 

4:e augusti 1989. TV-nyheterna Rapport kl. 19.30 

Stockholm. ÖB varnar för Sovjetunionen. 

”Överbefälhavaren Bengt Gustavsson varnar: Avspänningen mellan 

stormakterna minskar inte hotbild mot Sverige”. 

-Vad är det som har hänt? sa reportern. 

-Vi har inom försvarsmakten erfarit att Sovjetunionen har långt 

framskridna planer när det gäller Sverige. Vi går absolut inte säkra 

..., sa nye ÖB generalen Bengt Gustavsson. 

-Men liberaliseringen i Östblocket med Glasnost och Perestrojka 

då? sa reportern. 

-Kan vara en prioritering ... Man släpper tyglarna tillfälligt i vissa 

satellitstater inom Östblocket och stramar åt tyglarna i dessa stater 

när förstahandsmålet är uppnått. Vi inom försvarsmaktens ledning 

har sådana underrättelser att vi måste anse det som sannolikt att 

Sverige numera är förstahandsmål för Sovjetunionen. Vi kan inte 

utesluta en blixtattack från Warszawapakten. 

-Klarar vi sånt? sa reportern. 

-Jadå. Vi har en hel del otäcka saker vi kan plocka fram ... men jag 

kan inte gå in på detaljer, sa ÖB och ursäktade sig. Plikten kallade. 

-Kan vi få en kommentar om eventuella fabrikationsfel på stridsflyplanet 

Viggen med hänsyn till flygförbudet? 

-Kan inte yttra mig av säkerhetsskäl men alla befintliga resurser är 

under total kontroll och färdiga för strid om så skulle erfordras ... 

Ronny slog av TV:n och tog en promenad ut i skogen. 

”Det var de djävligaste”, tänkte han. Det stämde alltså med laserkanonerna. 

Han hade haft direktkontakt med Gud. Vem var han och 

hur skulle det sluta? Det började bli alltför stort för honom. Han 

gick inte till björken och bad till Gud. Han orkade inte mer ... och 

kunde inget säga till Marta ... då skulle hon bli tokig ... 

2 

Gotland 

De två yrkesofficerarna tog upp näten i gryningen 03.50. Flundra,

312 

gädda, abborre och havsöringar. Det mesta av fisken åkte ner i 

sumpen för att rensas senare på eftermiddagen. Det blåste hårt och 

småsnålt. Vattnet piskade i ansiktet på dem. Det här var uppfriskande 

och långt från pappersarbetet i de olika militärstaberna. De 

var två fiskare som tvingades vara fiender mot sin vilja. Vem bestämde 

över deras sinnen? Varför hade de ingen egen vilja ? Båda 

visste svaret men ingen av dom sa det. De var båda rädda för den 

fysiska döden ... Ingen av dem var fullständigt övertygad om att det 

fanns ett liv efter detta ... Jo möjligen Jurij ... som faktiskt hade varit 

nere och rotat i sin själ ... utan sin fars vetskap ... trodde han. 

När de kom till stugan 04.30 drack de friskt vatten och la sig för att 

sova. Valter ställde väckarklockan på 10.00 och när den ringde för 

de två så kallade fiendeofficerarna slog de sig ner i trädgården med 

kaffet och anteckningsblocken klockan 10.30. 

-Ja! Sa Valter som beslutat sig för att gå rakt på sak. -Här har vi 

alltså förklaringen till den sovjetiska långtradartrafiken på den 

svenska landsbygden ... Ni har monterat upp laserkanoner ute i 

markerna. 

-Javisst! Jurij log sitt skolpojksaktiga leende och sa inget mer. 

-Plus ett antal atombomber? sa Valter och besvarade leendet. -Tack 

det är skönt att äntligen få klarhet. Påminn mig att jag har en present 

till dig och Röda Armén men det kan vi ta i kväll när vi grillar 

fisken. Vi har alltså spårat er kanon och det är inte så märkvärdigt 

när vi har platsen för pilotens radiotystnad ... Har ingen av er dåligt 

samvete för att ni har berövat piloten livet och gjort hans kvinna till 

änka och hans två barn faderlösa ... hur länge skall det här pågå ... 

räckte det inte med galningen Hitler ... och är nu Gorbatjov, Lenins 

och Stalins arvtagare? Jag bara frågar! 

-Valter för helvete ... jag står på din sida tro mig. Jurij talade plötsligt 

ryska i stället för engelska och Valter förstod allt. 

-Hur länge ska slakten pågå bara för att du och jag är rädda för den 

fysiska döden? sa Valter och såg länge och allvarligt på Jurij och 

sedan fortsatte han: -Jurij du har själv gått ner i din själ och upplevt 

att du har haft ett tidigare liv ... du ligger några steg före mig ... då 

borde väl du förstå att det här dödandet är meningslöst ... Palme 

okay ... det är överspelat ... eller hur ... inget mer dödande eller hur? 

Ärligt talat tror jag att när vi har kommit till insikt om att vi lever 

flera liv som det är en dödssynd att medverka till mer dödande ... 

eller hur?


-Vad begär du av mig? sa Jurij. -Begär du att jag ska supa ihjäl mig 

... för vad jag har gjort under det här livet? För helvete Valter jag är 

lika villrådig som du ... det är tydligen så att vi skall lära oss läxor 

här på jorden ... lugna dig jag har nog med mitt eget, sa Jurij. 

-Vem har du varit i tidigare liv? sa Valter uppfordrande som den 

spionchef han var, i klass med Alexander Ahromejev fast han inte 

hade de resurser denne hade. Valter hade hört talas om kristallkronorna 

och biblioteket hos GRU-chefen vid Finska viken. 

-Det vill du nog inte veta. 

-Jo, sa Valter. -Mot alla odds och mot allt förnuft vill jag veta det ... 

NU! 

Jurij tog god tid på sig ... det han skulle avslöja skulle placera honom 

i Valter Peros garn för evigt ... efter att ha konsulterat sitt inre 

... och fått klartecken därifrån sa han halvhögt nästan tyst: 

-Bartolomeus! 

-Och vem är nu det, sa Valter då han kände att han hade Jurij 

Ahromejev på gaffeln. 

-En av Jesu apostlar, sa Jurij och började gråta. 

-Oh ... Oh ... Oh, sa Valter och tog upp fickpluntan och tog två 

klunkar och så gav han Jurij resten ... De grät ikapp båda två ... och 

varför visste de inte ... 

Efter lunchen, som bestod av färska stekta ägg från granngården 

och några skivor fläsk som också kom från svartslakten hos grannbonden 

och två supar vardera av grannens hemkörda brännvin 

kryddat med kummin, drack de örtte som Valter framställt själv. 

-Har era forskare undersökt kanonen? sa Jurij prövande. Det var Jurijs 

uppdrag att ta reda på hur mycket svenskarna visste och hur 

mycket de hade avslöjat för NATO. 

-Det får bli det osäkra kortet ... för eran del ... men vi är nyfikna på 

hur ni kan mobilisera en så kraftig stråle? 

-Reagan gav oss tipset, sa Jurij. 

-Speglar i rymden? Eller kemikalier? 

-Kanske det!? 

Båda log samtidigt i elakt spel. 

3 

Osjorki 

Teleprintern smattrade i biblioteket och Alexander Ahromejev rev 

av papperet efter två minuter och läste.

314 

-Nå? brummade åldermannen och generalen Dimitrij Sorotjinskij. 

-Hm, sa Alexander Ahromejev och vinkade till sig sin kvinnliga 

kadett. -Åtta kopior ... dela ut dom sen ... 

-Nå? upprepade Dimitrij Sorotjinskij. 

-Vänta lite ... Alla får ni först läsa telefaxet, sa Alexander och gick 

fram till kristallkaraffen och hällde upp en konjak till sig själv. De 

andra tittade suktande på honom och då pekade han på barskåpet 

och det var signalen för generalerna. De hade alla insett att det var 

övernattning på gång och kunde alltid skylla på att fosterlandet 

kallade om de tjatiga fruarna drog i kopplet. 

De gick alla i ledband som små sällskapshundar. Ordnad tillvaro, 

tvättade kläder, rena lakan, lagad mat på bordet och lugn och ro ... 

ifall de höll käften inför en tjatig hona till fru som inte förstod den 

silverbröstade hanen. Alexanders kadett kom in med kopiorna och 

han brummade: 

-Tack Natasja! 

Hon ryckte till och såg på honom frågande: 

-Ja, sa Alexander och log vilket innebar att hon i natt skulle rida 

honom som ... visserligen kadett ... men också en kåt unghona. 

Natasja delade ut kopiorna och satte sig på stolen bakom sin chef. 

Alexander betraktade samtliga kollegor när de läste och då den siste 

lyfte blicken från papperet så tog han till orda: 

-Sammanfattningsvis är läget följande. Svenskarna har lokaliserat 

en laserkanon och det betyder att vi har trettiosju kanoner kvar på 

svenskt territorium som inte är upptäckta. 

Dimitrij Sorotjinskij brummade: 

-Har de undersökt kanonen? 

-Svar ja! De påstår att de varken kan förneka eller bekräfta ... och 

det bör betyda JA! 

-Då är det bara att dra på och inta landet, sa Dimitrij. 

Sergej Ahromejev som hittills suttit tyst ansåg sig ha något att säga: 

-Annars får NATO vapenkonstruktionen och tekniken helt gratis. 

Anton Petrov hade hittills valt att ligga lågt och han fortsatte med 

att avvakta. ”Den bäste jägaren är den som väntar”, tänkte han. 

-Ni vet att jag är emot Sverigeinvasionen, sa Alexander och såg på 

Anton Petrov. Denne valde att sänka blicken. 

Dimitrij begärde ordet: 

-Av vilka skäl är du emot invasionen ... Du vet att vi inte har många 

veckor på oss ... Gorbatjov är beredd att sätta in militär i de Baltiska


staterna osv. Om vi tvingas släppa Polen, Östtyskland och Ungern 

och Tjeckoslovakien vilket kan bli akut inom några ... ja då ... upphör 

Sovjetunionen att existera! 

Alexander gick fram till bokhyllan och tog fram en gammal rysk 

Bibel och sin egen svarta blytunga och laddade tjänstepistol och la 

båda objekten framför sig på det blankpolerade biblioteksbordet 

och sa: 

-Vi dricker alla vodka och bara den som inte dricker vodka är informatör 

och förrädare ... mot fosterlandet ... säger ordspråket ... I 

första hand vill jag att Ryssland skall vara en fri och stark nation. 

Jag har nu två vapen framför mig. Det ena är en bok och det andra 

ett mordvapen. I Sovjetunionen finns bara plats för mordvapnet ... 

Jag vill arbeta för det land där jag har tillgång till båda vapnen ... 

alltså även boken ... och det måste bli ett demokratiskt Ryssland ... 

Dimitrij ropade nervöst: 

-Har du något att tillägga? Vi måste snarast redovisa till Kreml ... 

Förvarsministern vill ha besked. 

Då smattrade teleprintern lägligt ... och Alexander rev av papperet 

och sa: 

-Militärattachén i Stockholm ber oss vänta i 24 timmar. Svenskarna 

har en present till Sovjetunionen. De lovar att absolut inte ge NA- 

TO tillgång till våra laserkanoner under dessa timmar. 

-Farligt, sa Dimitrij. 

Anton Petrov avbröt och sa: 

-Vad har vi att sätta emot? De flyttar bara sina flygplan till Norge ... 

och deras robotar i luftförsvaret är redan mobiliserade ... Vi har fått 

rapporter från Fårö, Norrtälje och Lappland osv. Anton sneglade på 

sin chef Alexander. 

-24 timmar då, sa Dimitrij och sneglade redan på sin blonda 20åriga 

kadett som hade svällande bröst och fransk förförisk parfym 

... 

Alexander Ahromejev log ... Det gick som på räls för hans del. 

Han ville inte ha någon invasion ... och han ville njuta av Natasja ... 

eller var det hon som ville njuta av honom? Han kittlades av det senare 

alternativet ... och sände en tacksam tanke till sin son Jurij 

Ahromejev militärattaché i Stockholm. 

Gotland 

4

316 

Tidigt på morgonen anlände Marinens Vertolhelikopter och hämtade 

Valter Pero och Jurij Ahromejev. Det var en klar morgon och 

ljumma vindar blåste försiktigt från Östersjön och smekte fruktträden 

i trädgården. De två officerarna fick gå femtio meter ut till det 

lilla fältet. Avståndet var tillräckligt för att luftdraget från propellrarna 

skulle skona trädgården. 

De sa inte mycket. Det var klar sikt och oljudet från motorn gav 

dem möjlighet att försjunka i egna tankar. 

”Det borde klaffa tidsmässigt”, tänkte Valter. Tre timmar senare 

landade de utanför den svenska vapenfabriken i Bofors vid Karlskoga. 

Tre svenska generalmajorer och USA:s militärattaché tog 

emot Valter och Jurij. Alla kände varandra sedan tidigare. I två limousiner 

for hela sällskapet till den lokala polisstationen och mötte 

den säkerhetsansvarige poliskommissarien Rolf Olsson. Valter legitimerade 

sig och med de andra som vittnen kvitterade han ut en 

nyckel med en stor lapp och på den stod en sifferkombination. 

Därefter fortsatte färden ånyo per bil till en plats 5 kilometer norr 

om Bofors. De kom till ett inhägnat militärt område som var låst 

med ett kraftigt hänglås. Valter öppnade med nyckeln och sällskapet 

gick in trettio meter på området och fram till en kraftig och tjugo 

meter hög radiomast med fyra stålben fastsatta i betong. De tre 

generalmajorerna samt USA:s militärattaché ställde sig på linje 

framför den höga radiomasten och riktade något som liknade en 

TV-dosa mot radiomastens topp. Varje officer tryckte nu in sin personliga 

kod i tur och ordning. Då öppnades en kamouflerad lucka 

under radiomasten och med hydraulisk lyftanordning framkom en 

röd resväska liggande på en stålbänk. 

Jurij iakttog spänt varje moment och sneglade som hastigast på 

Valter och denne log och sa: 

-Nu är det våran tur. Han gav sin sifferdosa till Jurij och sa: -Jurij 

vill du vara vänlig och slå in siffrorna 6,1,0,3,7,9 först framlänges 

och sedan baklänges. 

-610379, sa Jurij och sedan sneglade han på Valters Lapp och sa: - 

973016. Sedan slog han in siffrorna på dosan och genast öppnade 

sig väskan och blottade instrumentpanelen på någon form av räkneverk 

och ett tangentbord till en liten dator. Bredvid den elektroniska 

apparaturen låg ett stålklot c:a 30 cm i diameter. 

-Hur mycket väger den? sa Jurij. 

-Alltihop inklusive väskan väger c:a 25 kilo, sa Valter och log.


-En resväska som utan vidare går med diplomatposten förbi tull och 

gränsvakter ... 

-Vad tror du att det är? sa Valter och log igen. 

-En atombomb förstås. 

Valter log sitt bredaste leende och nickade utan att säga något. 

-Och nu vill du väl att jag ska fråga hur många sådana här som är 

utplacerade i Sverige? 

-Frågan är fri ... men svaret kostar, sa Valter allvarligt. 

-Ingen kan vinna ett krig om Sverige? sa Jurij och såg på Valter. 

Denne svarade inte på frågan ... Han hade på läppen att säga 

”Sovjetunionen får ingen glädje av Sverige”, men han sa det aldrig. 

-Så vad händer nu? sa Jurij. 

Valter tog dosan och slog in koden framlänges och då stängdes väskan. 

Militärattachén från USA tog nu fram ett kuvert ur innerfickan och 

överlämnade det till Jurij som genast öppnade och läste: 

GÅVOBREV 

Härmed överlämnas såsom gåva till Sovjetunionen en stycken 

atombomb med nr. 7653029 från vännerna i väst. 

Bofors den 10 augusti 1989 

............................................... 

Valter tog fram pennan och undertecknade enligt uppdrag från ÖB 

Sveriges Krigsmakt. Han tillade med namnförtydligande. Valter 

Pero. Underrättelse- och säkerhetschef. Gotlands Militärkommando. 

-Ska du eller jag bära den? sa Valter. 

-Bär den du skrattade, Jurij. 

De tog bilarna till helikoptern och la försiktigt väskan i ett bagagenät 

som hängde ner från helikopterns innertak. 

Jurij och Valter lyfte och vinkade farväl till sina kollegor. Nästa anhalt 

var naturligtvis det avspärrade området tre mil söder om Östersund 

där den Sovjetiska Laserkanonen var placerad. Markluckan 

var borttagen och en presenning lyftes bort. Jurij betraktade kanonen 

med bister min. Han såg att elkablarna var avklippta. 

-Ni vill väl själva ta bort den förstår jag? sa Valter småleende.

318 

-Ja vi kan tyvärr inte överlämna den som gåva, sa Jurij Ahromejev. 

-Behövs inte ... vi har egna kanoner ... och vi har sålt kanoner till 

Indien också ... men de var lite större ... Valter såg nu inte på Jurij 

utan stirrade medvetet rakt fram ... Det handlade om människoliv 

faktiskt. Smekmånaden med ryssarna var över. 

Åtta timmar senare steg överste Jurij Ahromejev ombord på en 

Sovjetisk Jagare i Visby hamn. 

Med sig i handen hade han en röd resväska. Den verkade tung. 

5 

Osjorki 

-Vi får öppna plan 2 i källaren. Tak, väggar och golv är täckta av 

bly. Tar du med väskan ner Anton? sa Alexander. 

-När kommer ingenjörer och tekniker? När får jag ledigt förresten? 

Jag läser ditt ansikte ... men ditt ansikte motsvarar inte dina ord 

kamrat Alexander! 

-Mitt ansikte avslöjar min själ ... så sant ... så sant ... men varför 

bråkar du inför dessa generaler? sa Alexander. 

-Jag har också mina intressen att bevaka och när jag ser att din själ 

är bedrövad då vet jag att problemen är på väg!? 

-Hmm du har rätt ... om två timmar kommer Vladimir Volkoff professor 

i kärnfysik, sa Alexander drömmande när han såg ut över havet 

och Finska Viken. Denne funderade som bäst på om han skulle 

följa med upp till Novaja Zemlja ... som betydde ”Den Nya Jorden” 

... Ny jord tänkte han ... det går inte att smutsa ner den vi har ... det 

är omöjligt enligt fysikens lagar. Att smutsa ner ... Det måste bli en 

rekyl ungefär som när man skjuter från en kanon eller ett granatgevär 

det blir en våldsam rekyl ... Jorden skulle slå tillbaka han visste 

bara inte hur ... men han visste att det skulle komma 

”Nå skulle han följa med upp till Novaja Zemlja eller inte och 

spränga den svenska atombomben som fanns i den röda resväskan? 

Från hans inre kom ett smygande ”Nej”. 

Han skulle ändå få alla data och detonationen skulle direktsändas på 

den interna militära TV-kanalen och dessutom videofilmas. 

Alexander fick obehagliga vibrationer inför flygresan norrut och 

han borde egentligen varna sin bror Sergej som var generalstabschef 

men han visste att det var lönlöst. 

Sin egen son Jurij Ahromejev kunde han alltid ge en order och hota 

med degradering och sätta denne i arresten om han trilskades.


Resan till kärnsprängningsområdet uppe i norr gav så dåliga vibrationer 

att han mådde illa och ville kräkas. Han gick fram till 

Sergej och drog honom i armen: 

-Kom här! 

De två generalsbröderna gick ut till strandkanten och såg ut över 

vattnet. Alexander sa: 

-Jag har dåliga vibrationer. Du måste stanna kvar här. Följ inte med 

upp till Novaja Zemlja. 

-Du vet att jag måste se till att det blir rätt atombomb som sprängs. 

Det finns vissa krafter i Röda Armén som genast vill invadera Västeuropa 

innan Sovjetunionen brakar samman. En del officerare dör 

hellre med stövlarna på än att bli satta på undantag, sa Sergej. 

Alexander sa nu vädjande till sin bror: 

-Det är inte uteslutet att de avrättar dig i lönndom ... jag har mina 

kanaler. 

-Den som är rädd för vargen ska inte ge sig in i skogen ... Armén är 

mitt hem Alexander och det är nog därför jag inte har haft tid att 

bilda familj. Hade jag bara haft fru, barn och barnbarn så ..., Sergej 

log överseende mot sin bror. 

-Du kan få låna mina ibland ...? 

-Ha, ha, ha ... ja, ja ... man ska aldrig säga aldrig ... men till Novaja 

Zemlja far jag. Det är mitt öde. Så är det bara ... 

När professor Volkoff och hans folk anlänt och gjort sitt med analysen 

och mätningarna fick Alexander ett antal kopior på resultaten 

och dem låste han in i kassaskåpet som var passande placerat bredvid 

barskåpet. Varje gång han låste kassaskåpet tog han sig en liten 

vodka och grinade illa. Det ingick i ceremonin. 

6 

Novaja Zemlja 

Det kändes som en sorgsen symfoni i hjärtat hos Sergej Ahromejev 

när han såg effekterna av detonationen. Svampmolnet drog med sig 

åtskilliga ton havsvatten i en skummande pelare flera kilometer upp 

i luften. Visst var det vackert med denna urkraft men förstörelsen 

som skulle följa går inte att beskriva med ord. 

Plötsligt kom en bister varning i kommunikationsradions hörlurar: 

-Gå genast ner i bunkern! Laddningen är kraftigare än vi trodde. 

Det var professor Volkoff som satt och läste av instrumenten på laboratoriet 

20 meter under jord.

320 

10 sekunder senare kom tryckvågen som skakade bunkern så att 

den vibrerade, vilket aldrig hade inträffat tidigare under 

provsprängningarna. Laddningen var verkligen kraftig och fick 

plats i en resväska. Skrämmande! Hur många väskor fanns nedgrävda 

i Moskvas avloppssystem? Atombombsexplosionen var 

vacker och mäktig men ändå ... Det här skulle aldrig gå ... Sergej 

förstod genast att det här var slutet för hans del som yrkesofficer. 

”Meningslöst att fortsätta ... gränsen var nådd. Ingen kunde vinna ... 

Det var bara att ta av sig uniformen för gott. 

Han konfererade i en timma med forskarna och de andra fyra generalerna 

med Dimitrij i spetsen och så ringde han i tur och ordning 

till sin bror Alexander, de övriga ledamöterna i Generalstaben, försvarsministern 

och Gorbatjov och han sa i stort sett samma sak till 

allihop: 

-Vi kan glömma invasionen av Sverige ... atombomben i resväskan 

var oerhört kraftig ... Det hela är över ... Jag medverkar inte längre 

och drar mig ur ... den militära banan för gott. Dimitrij och de andra 

kollegorna har samma inställning som jag. Vi återvänder genast till 

Osjorkij utanför Leningrad. 

7 

Sergej, Dimitrij och de andra klev ombord på attackhelikoptern 

och lyfte till hundra fot. De flög en sträcka på några kilometer. Alla 

satt tysta. De såg på varandra. De visste vad som skulle komma och 

ville dränka sin sorg i vodka hos Alexander. Det kalla kriget var 

över. De hade satsat fel och skulle aldrig få kontroll över svenskt 

territorium. Strategerna i Pentagon låg hela tiden ett steg före. 

Generalstabschefen Sergej Ahromejev betraktade armbandsuret på 

vänster handled. Det var det sista han gjorde. Han och de andra fyra 

generalerna plus piloten slets sönder av explosionen och helikoptern 

förvandlades till ett eldhav när bränslet antändes. Hela gänget 

kremerades omgående. Officiellt kallades avrättningen olyckshändelse. 

Naturligtvis. 




Kapitel 55 

Osjorkij 

-Så var det klart ... det som jag kände på mig skulle hända, sa Alexander 

Ahromejev och la på telefonluren. Han hade fått samtal från 

lokala GRU i Novaja Zemlja. 

-Vad är det som har hänt? sa Anton. 

-De sprängde helikoptern i luften. Sergej och Dimitrij och de andra 

tre från generalstaben slets sönder i småbitar och brändes upp. En 

styrka försöker spåra några likdelar för att få ihop till kistorna. 

-Vilka är dom? sa Anton. 

-Brunskjortorna i det militärindustriella komplexet ... som Michail 

Gorbatjov tvingas att satsa på för att överleva som politiker och 

president. 

-Vad gör vi? 

Alexander svarade inte ... utan gick bort till bokhyllan och hämtade 

den laddade tjänstepistolen och Bibeln och la båda sakerna på det 

stora tunga biblioteksbordet och sa: 

-Ingenting! Vi får vänta till efter begravningen. Stunden har kommit 

Anton då vi måste ta ställning till den här boken ... Nu kan vi 

inte vänta längre ... Det här är sanningens minuter. Ordet eller pistolen! 

Jag går ut till stranden och är för mig själv lite. Du kan väl 

fundera på några bibelställen som säger att vi inte ska ta till vapen 

mot våra egna landsmän ... Vi har inbördeskriget runt hörnet ... Nu 

är det blodigt allvar. 

Anton nickade tyst och öppnade Bibeln. Sedan tog han Alexanders 

tjänstepistol och höll upp den och gick till bokhyllan och la den där 

mycket bestämt medan han dundrade: 

-GUD förbjuder självmord! 

-Du läser mina tankar som vanligt, sa Alexander och öppnade dörren, 

gick ner till vattnet och betraktade vågorna. 

Allvaret sänkte sig tungt över datjan. Blodshämnden var nära. 

När Alexander kom tillbaka till biblioteket var han rödögd av tårar 

men också full av hat. Ögonen var svarta av hat. Hela hans officersbana 

krävde upprättelse.

322 

-Jag har min heder att tänka på ... vi måste sopa rent bland brunskjortorna. 

Jag vill se blod flyta. Ingen dödar ostraffat min bror ... 

brummade Alexander hetsigt med hög puls. 

Man kunde se vid tinningen på honom hur hjärtat pumpade förtvivlat 

för att orka bära detta raseri som strömmade från hans inre. 

-Jaha, sa Anton lugnt. 

-Jaha är det allt du har att säga? Alexander andades häftigt. 

-Vi får som officerare lära oss på Krigsakademin att vara iskalla före 

striden. Absolut inte låta hatet styra vårt tänkande, eller hur? 

Alexander bet ihop tänderna så att käkmusklerna spelade och suckade 

i ett djupt andetag: 

-Du har rätt tyvärr ... men ingen ska få ta ifrån mig mina känslor ... 

jag känner det jag känner ... Har du hittat något? 

-Aikido! 

-Aikido? Det är väl en kampsport i Japan? sa Alexander och rynkade 

pannan. Han hade väntat sig Bibelcitat i stil med ”älska din nästa”. 

-Förklara dig! 

-Häll upp ett par glas då? 

-Konjak? 

-Den dyra sorten ... Anton log prövande. 

-För stundens allvar då, sa Alexander. Han ville behålla den fina 

konjaken för sig själv. Han älskade att sitta framför brasan på kvällarna 

med en god bok ... och ett glas fin konjak ... men nu kändes 

det som om det inte fanns något att läsa längre ... det fanns ingen 

som kunde ge honom svaret när det gällde att välja mellan ... Bibeln 

och pistolen eller kanske man kunde använda båda ... i vart fall stod 

det så i Gamla Testamentet ... se bara på judarna hur de slog ihjäl 

och samtidigt bad till GUD. - Anton du svarar mig Aikido ... nu 

förväntar jag mig en förklaring! 

-Jaha hmm ... alltså låt oss se vad vi fick lära oss om Aikido. Anton 

gick fram till bokhyllan, tog fram boken om japanska kampsporter 

och läste högt: -Ai betyder harmoni, eller förening, integrering ... Ki 

är den kosmiska livsenergin, medan Do betyder vägen. 

-Hokus Pokus ..., sa Alexander och svepte konjaken i ett drag. Det 

brukade han aldrig göra på så dyrt dricka. 

-Det skulle innebära; Vägen till harmoni och integrering av livskraften, 

sa Anton djupt försjunken i texterna. 

-Vad har det med det hotande inbördeskriget och Rysslands framtid 

att göra? Var det inte Bibeln och Jesus vi skulle diskutera?


-Det kanske är samma sak! 

-Samma sak? Nu får du ta mej faan förklara dig. 

-Hmm ... man ser den inre energin ... Ki ... som ett ljus och det som 

styr hälsan ... Mörkret har ingen makt över ljuset? Ondskan trivs i 

mörkret ... kanske? Anton såg prövande på Alexander. 

-Jag begriper ingenting. Gå direkt till Bibeln ... till källan. Alexander 

höll på att säga kamrat men ändrade sig. Djävla dumheter att 

springa och kalla varandra för kamrat när man ingenting förstod 

eller menade. 

-Vänta bara lite. Grunden ... i Aikido som självförsvarskonst är att 

kraft aldrig får mötas av kraft. Det finns ingen teknik för attack i 

Aikido, utan det handlar om att flytta sig förbi attacken och styra 

den anfallande kraften så att den oskadliggörs samtidigt som inte 

heller den attackerande skadas. Aikido strävar efter icke-våld genom 

att inte kämpa i strid. 

-Mahatma Gandhi i Indien vid frigörelsen från britterna? sa Alexander. 

-Javisst bland andra och han åberopade Jesus Kristus i Bibeln. 

-Jaså. Var där? 

-Jag hittar inte skriftstället just nu men det handlar om det där 

...”om någon slår dig i ansiktet på din vänstra sida så vänd den andra 

kinden till” ... vänta här är det i Matteus 5:39, sa Anton och log. 

-Just det och det andra budskapet om att man skall älska sin fiende. 

Jag får det inte att gå ihop ... Jesus rensade ju templet i vredesmod 

och Herodes kallade han för ”Den räven”. För att inte tala om vad 

han kallade fariséer och skriftlärde ”Huggormsyngel och hycklare”. 

Älska din fiende? Bah. Skitprat! sa Alexander och hällde upp mer 

dyrbar konjak till sig själv. 

Anton svepte sitt glas och såg suktande på konjaken. 

-Du dricker väl vodka i fortsättningen? sa Alexander. 

-Neej ... konjak av den dyra sorten ... jag har också sorg, sa Anton 

mycket bestämt. 

-Utsugande kapitalist! sa Alexander och småleende slog han upp en 

skvätt till sin kollega. 

-Alltså Mahatma Gandhi tolkade Jesus så ... att vad som än händer 

när du blir slagen ... så svara inte med våld ... det är vad fienden vill 

... och brunskjortorna vill ha inbördeskrig i Ryssland. 

-Jaha och? 

-Om du alltså blir slagen så fortsätt att gå mot ditt mål ... lämna ald-

324 

rig målet ur sikte ... det är det Jesus menar när han säger vänd andra 

kinden till ... och du vet ju vad buddisterna säger. ”Det är bara dina 

egna handlingar som kan skada dig”. Anton höjde glaset för att 

skåla och sa: -Vad har du för mål här i livet Alexander? 

-Supa mig full är nog primärmålet, men sen vet jag inte. 

-Det kanske är det som är ditt problem och inte brunskjortorna ... att 

du inte vet ditt mål alltså? 

-Hm ... Jag skulle vilja träffa den där svensken Ronny Andersson. 

Då får vi reda på hur Jesus tolkar sig själv. Vi får försöka att värva 

honom. Skål. 

-Skål, skrattade Anton och höjde glaset. 

2 

Washington 

Anna Pavlova-Billings höll på att packa. De skulle flytta till Salt 

Lake City i Utah, en delstat som till 70 % dominerades av mormoner. 

Hon och Joe skulle bli småbönder och koncentrera sig på att 

odla röd lök till försäljning och andra grönsaker till husbehov. Djur 

skulle få förekomma. De hade insett att kaniner var framtidens delikatess 

eftersom det inte gick att lura i dessa djur fiskmjöl eller kadaverpulver 

som man gjorde med höns, kycklingar, grisar och nötboskap. 

Nej kaniner åt gräs, grönsaksblast och sånt och där fanns 

vitaminer, mineraler, spårämnen och solenergi m.m. 

Hon avbröt packandet och bestämde sig för att ta itu med frukostdisken. 

Visserligen hade hon diskmaskin men hon älskade att stå 

för sig själv och göra rent det vackra porslinet för hand. 

Efterhand ställde hon mycket stolt upp de vackra vinglasen som 

hon torkade noga med den vita linnehandduken. Hon ställde dem i 

det spegelförsedda ädelträskåpet vid köksbänken. De uppskattade 

att dricka apelsinjuicen i de tunna vinglasen av kristall. Hon hade 

full uppsikt över köksfönstret när hon såg in i spegelglaset i glasskåpet 

ovanför köksbänken. Alldeles bredvid det vänstra köksfönstret 

hade hon en stor och avlång spegel så att hon genom speglarna 

såg sina breda höfter och snygga ben när hon diskade. Hennes röda 

vackra hår vilade tungt mot axlarna. Hon såg också Bh-bandet genom 

den tunna mjukt gröna sidenblusen. Anna diskade och njöt av 

att betrakta sina former bakifrån genom speglarna. Undra på att 

karlarna tände på henne. Det skulle hon själv göra om hon vore 

karl. Sömmarna på hennes bruna nylonstrumpor satt perfekt. Varje


månad fick hon en sändning nylonstrumpor med söm från sin förre 

chef Alexander Ahromejev som i sin tur importerade dem från någon 

liten firma i Paris. 

USA hade nu fått en ny president i George Bush, den forne vicepresidenten. 

Anna tyckte inte lika mycket om honom som Ronald 

Reagan. Hon saknade den värme som Reagan utstrålade, för att inte 

tala om hans humor och självironi. Joe delade hennes uppfattning 

om Reagan och Bush och han var bekymrad över att Bush sparkat 

många av Reagans mormoner. Joe Billings hade fått sitta kvar till 

dess att faran för Sverige var över, men det var efter omfattande 

påtryckningar från den avgående Ronald Reagan. Mormonen och 

ambassadören i Stockholm Gregory Newel hade fått lämna sin post 

och hela den lokala CIA-styrkan i Stockholm hade bytts ut. Anna 

visste att signalerna om utbyte av personal kom direkt från CIAhögkvarteret 

och där fanns fortfarande KGB och GRU-folk som 

höll i trådarna. Eftersom George Bush varit CIA-chef så plockade 

han nu sina medarbetare därifrån. Vad denne inte visste var att 

Sovjetunionen kraftigt hade infiltrerat CIA. Anna, Joe och Reagan 

visste det ... och ett fåtal andra. Anna visste att Sovjetunionen via 

CIA hade petat Gregory Newel eftersom denne samarbetade med 

svensken Ronny Andersson i kampen mot ryssarna. 

En liten grupp inom FBI och vissa nyckelpersoner i Pentagon arbetade 

nu med att avslöja de sovjetiska infiltratörerna inom CIA. 

Anna sa rent ut till Joe att hon inte riktigt litade på FBI-folket heller 

för några av dem var inblandade i Kennedy-mordet och det hade 

överste Jurij Ahromejev berättat för henne, som i sin tur hade hört 

det från sin far Alexander Ahromejev, GRU-chefen. Sovjetunionens 

militära elit hade blivit urförbannade för att de tvingades ta bort de 

kärnvapenladdade missilerna på Cuba. De beslutade sig för att låta 

mörda Kennedy via sina infiltratörer i säkerhetsorganen CIA och 

FBI. De gjorde på samma sätt med Olof Palme. De spred ut rykten 

om att Kennedy och Palme jobbade för Sovjetunionen och därför 

måste skjutas av högerextrema patrioter och de senare grupperingarna 

både i USA och Sverige var noggrant kartlagda av sovjetiskt 

GRU-folk. 

Nu hade Bush beslutat att hennes äkta make Joe Billings skulle 

upphöra med sitt arbete. De sovjetiska markbaserade laserkanonerna 

i Sverige var upptäckta och USA hade överlämnat en gåva till 

Sovjetunionen, en liten atombomb med en våldsam sprängkraft pla-

326 

cerad i en vanlig röd resväska med en stålram och för övrigt tillverkad 

i hårdplast. 

När Bush fick reda på Sverigeprojektets utveckling blev han ursinnig 

för att han ingenting fått veta. Han fick omedelbara signaler 

från sovjetspionerna inom CIA att genast göra sig av med Joe Billings 

och det var därför Anna Pavlova-Billings nu stod och packade. 

Joe sa att det inte gjorde någonting om han fick sparken. Uppdraget 

”från Himlen” var klart för hans del och Sovjetunionen eller 

”Ondskans Imperium” föll nu snabbt sönder. Det var inte långt 

borta när Berlinmuren skulle raseras och det var själva dödstöten 

för ondskan i vart fall den här gången. Joe hade sagt att nu var det 

kinesernas tur men att också de hade Guds välsignelse med sin 

ondska. Kineserna var bara redskap för GUD på hans VREDES 

Dag. Vedergällningen, domens dag fanns omtalad bland annat hos 

profeten Joel i Gamla Testamentet. Men Joe hade sagt att det var 

inte hans problem. Han hade nu gjort sitt inom militären och politiken 

och skulle ägna sig åt familjen, Gud och att odla grönsaker och 

framför allt lök som Moses hade haft med sig i mängder i den långa 

vandringen i öknen efter flykten från Egypten. Det var något speciellt 

nyttigt med löken och det var kanske därför den hade en så stark 

och frän smak för att undvika att bli uppäten i onödan. Bara de som 

kände till dess hemligheter skulle få äta den ... 

President Bush hade dragit in makarna Billings livvakt från Secret 

Service. Han hade som vanligt fått signaler från CIA att Secret Service 

skulle ersättas av CIA-folk. Anna hade genast känt faran och 

sagt till Joe att ”nu blir jag skjuten”, men Joe hade lugnat henne och 

sagt att det tillåter aldrig Alexander Ahromejev, GRU-chefen. 

Så långt hade Anna kommit i sitt tänkande när hon var nästan klar 

med disken. Hon sträckte sig upp på tå och ställde in det sista glaset 

på spegelhyllan och såg som hastigast på sina ben som reflekterades 

i den stora spegeln vid köksfönstret. Hon flyttade sin blick upp till 

Bh-bandet och upptäckte den röda pricken från lasersiktet och 

skulle kasta sig åt sidan och ner på golvet. Men det var försent. 

Kulan missade visserligen hjärtat med en millimeter men punkterade 

höger lunga. Hon föll ihop och blev liggande medvetslös med 

blodet rinnande ur munnen. Hon skulle förmodligen kvävas och 

förblöda. 

3


Osjorkij 

Alexander sov tungt efter några sömntabletter. Han visste hur farligt 

det var med tabletter och då speciellt när man hällt i sig alkohol 

strax före sänggåendet, men han behövde fly från eländet. Han 

drack sig full tillsammans med Anton och han visste att han skulle 

vakna i vargtimmen när spriten började gå ur kroppen och han hade 

inte lust att ligga där och svettas och låta tankarna mala och mala 

till ingen nytta. Efter begravningen av Sergej måste han ta en längre 

nykter period. Kanske tre månader. Egentligen borde han ta med sig 

familjen och ta en längre semester vid Svarta Havet ... men han vågade 

inte lämna sitt revir just nu ... rivalerna och högerextremisterna 

bland hans kollegor ... de så kallade brunskjortorna ... skulle nog 

... sopa rent om han lämnade sin position i dessa oroliga dagar. Han 

skulle nog aldrig få tillfälle att återvända till jobbet om han tog semester. 

Inbördeskriget hade redan startat men folket var ännu inte 

inblandat. Konflikten sköttes på en hög nivå bland makteliten ... 

Det påminde om Kennedy- och Palme-morden. Statskupper genomfördes 

utan att folket hade en aning om saken. Nyckelpersoner fick 

hjärtattacker eller omkom i bilolyckor. Kennedy och Palme sköts på 

öppen gata men mördarna hittades inte ... Var det nu hans tur att 

betala för sin medverkan i morden av Kennedy och Palme? Han 

brottades med tanken att kalla hem Jurij och låta honom ta över ... 

eller också skulle hela släkten med de närmaste vännerna emigrera 

till USA ... men där skulle det vara betydligt lättare för lönnmördarna 

... KGB fanns ju inom CIA. Det bästa vore naturligtvis att 

stanna kvar och slåss utan blodspillan ... Aikido som Anton sa ... 

och krossa KGB med deras egen kraft ... att låta dom falla på eget 

grepp helt enkelt. Nog var det märkligt att svensken Ronny Andersson 

bara hade behövt tre ord för att skaka hela Sovjetimperiet så att 

det sprack ... och han gjorde det inför publik. Denne Ronny kunde 

lika gärna ha gott under jord och gömt sig och så att säga kapitulerat 

och sökt politisk asyl ... på amerikanska ambassaden ... men det 

gjorde han inte ... utan samlade som publik hela styrkan av öst- och 

västagenter i Köpenhamns Centralstations stora vänthall ... och gick 

obeväpnad fram till sin bödel och sa:”Gå bort Satan” och sedan 

vände han bödeln ryggen. Det var obegripligt. Bödeln blev helt förkrossad 

och fick sedermera tas in på sjukhus ... 

Det var i dom tankebanorna han hade beslutat sig för att ta till 

sömntabletterna.

328 

Nu vaknade han plötsligt av att ett ord ekade i hans skalle. Det var 

som en gonggong slog inuti honom: ”Anna ... Anna ... Anna”! 

Han såg på klockan. 03.15 ... Kanske borde han ta mer sömntabletter. 

Han vände sig om för att fortsätta sova och slippa se klockan. 

Ordet ”Teleprintern” kom mjukt från hans inre. ”Har jag börjat höra 

röster nu också?” tänkte han och beslutade sig för att gå ut till 

biblioteket och kolla teleprintern. Han tog på sig den långa morgonrocken 

och tofflorna och sömngångaraktigt gick han in i biblioteket 

och mycket riktigt ... teleprintern smattrade för fullt. Han rev av 

meddelandet: 

”Anna Pavlova är skjuten i sin bostad i Washington” klockan 03.09 

rysk tid. XGL.” 

”Hmm”, XGL var hans man i Pentagon. Ingen kände till honom 

mer än GRU-chefen. Det fanns inga papper ... ingen akt på honom. 

De bytte bara information ... tjänster och gentjänster ... de hjälpte 

varandra och mest för att förhindra att tokiga politiker på båda sidorna 

startade ett kärnvapenkrig. 

Han satte sig i läderfåtöljen och tog av sig glasögonen och stirrade 

ut genom det skottsäkra panoramafönstret mot havet och hans blick 

vandrade mot den kolsvarta himlen där stjärnorna tindrade ...”Ack 

den som finge vara i Himlen”, tänkte han och mindes Antons ord 

från i går: ”Gud förbjuder självmord”. 

Han tog på sig glasögonen och sträckte sig efter adressboken och 

slog genast Annas telefonnummer till bostaden i Washington ... 

Inget svar. Han lät tjugo signaler gå fram och sedan bröt han och 

slog i stället numret till Vita Huset. 

-Vita Huset. Vem söker Ni? Och vem talar jag med? 

-Det här är General Alexander Ahromejev från Leningrad i Sovjetunionen. 

Jag söker överste Joe Billings. Det gäller hans fru ... det 

har hänt en olycka. 

-Ett ögonblick. 

-Joe Billings här ... Alexander? Det måste vara ett missförstånd ... 

Anna är hemma och packar. Vad har du på hjärtat då? Han log när 

han sa dom orden ... och trodde att Alexander använde olyckshändelsen 

som täckmantel. 

-Hej Joe. Anna är skjuten i bostaden. Ta med dig ambulans och åk 

hem genast. 

-Ja ... men 

-Jag fick ett telex för några minuter sedan ... skynda dig nu!


-OK! 

Klick. 

4 

Något senare på datjan så ringer telefonen och Alexander befinner 

sig i biblioteket och han lyfter luren. 

-Alexander Ahromejev. Vem talar jag med? Han tryckte telefonluren 

hårt mot örat. 

-Överste Joe Billings från Washington. Tack för hjälpen Alexander. 

-Lever hon? sa Alexander. 

-Med nöd och näppe ... Hon ligger i koma ... Jag ber för henne men 

det verkar inte hjälpa ... Kan vara fråga om hjärnskador ... men hade 

jag kommit några sekunder senare så hade hon kvävts av blodansamlingen. 

Vem har skjutit ... Du behöver inte svara? 

-Brunskjortorna inom Sovjetunionen ... med största sannolikhet 

KGB inom CIA. 

-Vem fick du telegrammet ifrån? 

-Du ställer frågor ... som är kostsamma att besvara ... jag vet inte 

Joe vad jag ska göra? 

-Vi vet om dina problem ... Det handlar om sekunder innan muren 

mellan öst- och Västberlin faller. 

-Då så ... och du vet mycket väl att jag inte tänker understödja 

Sovjetunionens fortlevnad. 

-Jag vill veta vem som sköt min fru i ryggen Alexander! 

-Kanske Gud ... Hon sköt ju Palme i ryggen ... indirekt? 

-Det var du som var hjärnan bakom mordet varför håller du på så 

här? Det är ju du som ska bära den karman ... du är hjärnan bakom 

både Kennedy och Palme ... du har nått himmelens portar Alexander 

... Evigheten öppnar sig för dig ... Bakom dig har du dina gärningar 

och framför dig har du ett hav av kärlek vad gör vi? 

-Jag ångrar alltihop, sa Alexander. 

-Visa det då, sa Joe. 

-Min kontakt inom Pentagon heter XGL ... allt du behöver göra är 

att sätta upp en lapp på anslagstavlan vid officersmässen och fråga 

efter ”stoppade strumpor”. 

-Stoppade strumpor är du inte riktigt klok? 

-Sätt upp en lapp bara och ring mig sedan när du har fått svar. 

-Okay Alexander ... hur mår du för övrigt? 

-Färdig för självmord!

330 

-Samma här ... kanske vi borde göra det samtidigt? 

-”Fuck you” ... som man säger därborta ... 

-Spara lite av den där dyra konjaken åt mig ... har du hört något om 

den där Ronny Andersson? 

-Farlig djävul ... åtminstone för Sovjetunionen. 

-Men för kärleken är han bra? 

-Om den finns ja! 

-Kärleken finns eller hur Alexander? 

-Ja! 

Klick. 




Kapitel 56 

Bollnäs 

Dörrklockan ringde och han öppnade oskuldsfullt dörren. Det var 

sent på lördagskvällen och inget ont kunde hända då. 

-Ronny Andersson? Jag heter Sven Eriksson och är delgivningsman. 

Det finns några handlingar här ... Varsågod och skriv på med 

namnteckningen här nere på den där raden. 

-Jaha, jag förstår ... Tack då. 

Han stängde dörren för att öppna de två bruna kuverten. Det ena 

var från domstolen i Bollnäs och han var åtalad för våld mot tjänsteman 

och skulle inställa sig vid domstolen på fredag alltså inom 

sex dagar. Hans brott bestod i att han skulle ha slagit till en väktare 

i ansiktet med handflatan den där natten då han blev utsatt för 

mordförsök av poliserna Tell och Pilz på polisstationen i Farsta ... 

Det var då de försökte sparka ihjäl honom. 

Fienden var verkligen skicklig. Han var naturligtvis oskyldig men 

bevisningen skulle självfallet räcka till en fällande dom mot honom. 

Han skulle få ett fängelsestraff och i fängelset skulle man slå ihjäl 

honom. En knarkberoende medfånge skulle få bra betalt för jobbet 

och slippa åtal för mord. Man skulle aldrig hitta den skyldige. Det 

var vanligt att fångar slog ihjäl varandra ... Han började förstå hur 

den svenska rättvisan fungerade bakom kulisserna. 

I dom banorna funderade Ronny när han öppnade det andra kuvertet. 

Han trodde att det inte kunde bli värre men ... Ni skall inställa 

er på Psykiatriska kliniken i Bollnäs hos överläkare Lars Andersson 

där ni skall genomgå liten sinnesundersökning jämlikt § 7. 

Om ni inte inställer er kan ni hämtas genom Polismyndighetens försorg. 

Nu förstod han den osynlige fiendens strategi. Ronny skulle tas in 

på dårhus och få en spruta och somna in för gott. Han kände på sig 

att utrikesminister Sten Anderson låg bakom komplotten. Det var 

nog riktigt att Sten Andersson hade ena foten hos de mörkare makterna 

i Kreml ... i vart fall var denne livrädd för dom och gick i deras 

koppel. Denne utrikesminister som han räddat livet på.

332 

Han tog en cykeltur för att lugna ner sig och fundera. Han skulle 

tvingas återvända till björken och be till Gud. Men först måste han 

samla tankarna. 

På cykeln kom han till genomfartsstråket i Bollnäs. Det var vägen 

mellan Söderhamn och Bollnäs. Vad han inte visste då var att detta 

var bästa vägen till Östersund. För att komma exempelvis från kontinenten 

och vilja fara till Östersund så var bästa och snabbaste vägen 

att åka över Söderhamn och sedan riksvägen nord-nord-väst 

mot Östersund. Det var då han såg dom. Två splitternya västtyskregistrerade 

BMW-bilar av den största sorten, 723 eller något sådant. 

De for i en rasande fart och struntade fullständigt i hastighetsbegränsningen. 

De var på väg norrut och Ronny kände på sig att det 

var nedmontering av laserkanonen på gång. En ingenjör i varje bil. 

Det var så det kändes. Nu förstod han hur allting sammanföll och 

hur knappast några tillfälligheter kunde avskrivas såsom varande 

nonsens. Det var meningen att han cyklade här just nu och såg bilarna. 

Hade han kommit bara några sekunder senare hade han aldrig 

sett dom. Han beslutade sig för att ringa Valter Pero och meddela 

att nedmonteringen var beslutad och att den var på väg att genomföras 

och så skulle han ta upp det här med delgivningen om den lilla 

sinnesundersökningen. Han cyklade runt orten och plötsligt stannade 

han vid en telefonkiosk: 

2 

-Hallå, Valter Pero? 

-Ronny! 

-Tjenare? 

-Stör jag? 

-Ne, Ne ... kom igen ... du ... 

-Jag såg några bilar här i Bollnäs? 

-Vilken typ? 

-BMW från Västtyskland! 

-Då stämmer det. 

-Hur menar du? 

-Ja jag menar ingenting ... öhh ... hur mår du? 

-Bra. Men jag menar kan det vara nedmontering redan? 

-Hm ja ... naturligtvis ... jag kan inget säga ... hur mår du annars ... 

Naturligtvis var det nedmontering ... ja nu börjar de nedmontera ... 

det är allt jag kan säga.


-Hade jag rätt då? 

-Javisst ... hm ... vi tackar dig men kan inget säga som du förstår 

och det får du förlåta mig Ronny ... hmm, sa Valter. 

-Det är locket på alltså? 

-Kan man säga ... 

-Hördu. Jag har dåliga nyheter. Jag har blivit delgiven myndighetshandlingar 

om åtal för våld mot tjänsteman och beslut om liten sinnesundersökning, 

sa Ronny smått förbannad. 

-Aj, aj, aj ... Det var inte bra! 

-Är dom verkligen tvungna att trycka till mig i den här lilla orten? 

Det kommer att sprida sig som en löpeld ... och krossa den lilla 

spillra till familj som jag har. Hur kan dom? 

-Sådana är dom politikerna ... det är för djävligt ... Dom saknar moral 

... Det är därför dom sitter där dom sitter ... 

-Det är väl bara att sticka? 

-Håll dig undan ett tag ... jag ska se vad jag kan göra ..., sa Valter. 

-Ja tack då och hej så länge. 

-Tack själv och hej så länge. 

Klick. 

Ronny rafsade ner några rader till domstolen och yrkade att målet 

måste flyttas till Stockholms Tingsrätt eftersom han inte var skriven 

i Bollnäs och ej heller bodde där utan bara vistades där tillfälligt. 

Dessutom var det påstådda brottet begånget i Stockholmsområdet 

och hade inget med Bollnäs Tingsrätt att göra varför den domstolen 

inte var behörig att döma i målet. Han angav som adress samma 

som han givit till poliserna Tell och Pilz när de upprättade förhörsprotokollet 

och det var Bill Blomquists adress på Kungsholmen. 

3 

Hösten 1989 Stockholm 

Sängen stod kvar på vindskontoret ovanför Bill Blomquists lägenhet. 

Han tog två kasserade dörrar och några masonitskivor och 

ställde mot nätväggarna som vette mot gången och det gjorde han 

för att förhindra insyn. Så köpte han en kedja och ett hänglås som 

hade en sifferkombinationsnyckel. Numret var 2512 ... Jesu födelsedag. 

Han kontaktade aldrig Bill Blomquist. Det var livsfarligt. Han hade 

ringt till Stefan Svedbom direkt efter publiceringen av artikeln i

334 

Helgbladet och denne hade skrikit i telefon: 

-”Vad faan håller du på med”? 

-Försöker att överleva. Det är livsfarligt för den här nationen att 

fälla en oskyldig som Palme-mördare ... och det av rädsla för Sovjetunionen. 

-Ja, Ja, ... vi får se, sa Stefan. 

Klick. 

Han fick äntligen tag i Lennart Lindström på tidningen Helgbladet 

genom att ringa honom på förmiddagen. 

-Ja hej det är Ronny. Jag är i Stockholm. 

-Tjenare jag har varit bortrest som du förstår. Kom upp till kontoret 

så dricker vi lite kaffe, sa Lennart. 

-Visst om en halvtimma. 

Han hade ringt från en telefonautomat vid Norr Mälarstrand och 

cyklade lugnt och sakta upp till kontoret som var beläget hundra 

meter från Palmemördarens bostad. 

De satte sig i kafferummet och knaprade på några kakor till kaffet. 

Lennart var solbränd och utvilad men skakad. Denne hade visserligen 

ett stort och brett leende över hela ansiktet och det var nog på 

grund av spänningen i tillvaron. Den laddade atmosfären gav Lennart 

en kick eftersom han tyckte att han befann sig i världshändelsernas 

centrum. 

-Dom är skakade, sa Lennart. 

-Vilka är dom? 

-Vissa inom sossetoppen och höjdarna inom rättsväsendet och polisen. 

-Men den oskyldige Christer Pettersson blev ju fälld i tingsrätten så 

vad hjälper väl det? sa Ronny. 

-Ingen fara ... vi får trycka på i hovrätten ... 

-Jag är beredd att höras som vittne i hovrätten, sa Ronny. 

-Bra! Skriv till hovrätten och skicka med ett exemplar av tidningen, 

så att dom tvingas ta in den i akten och diarieföra din begäran om 

ditt vittnesförhör ... då är dom dessutom tvungen att skicka en kopia 

på tidningsartikeln till åklagarna och försvarsadvokaterna och begära 

parternas yttrande över din inlaga. 

-Hmm ... har du några exemplar av tidningen som jag kan få? 

-Kan du tänka dig Ronny att några socialdemokratiska politruker 

kom till tryckeriet och bad att få köpa varenda tidning kontant ... De 

la upp över en miljon utöver försäljningspriset ... och uppträdde


anonymt förstås ... men jag har kollat dom ... via mina kanaler på 

Säpo. 

-Då är dom verkligen rädda för sanningen ... och ryssarna då? 

-Jag har inte hört så mycket om GRU ... men KGB-folket är ursinniga. 

Sovjetunionen spricker ... Satellitstaterna och Baltikum är inte 

så rädda för Ondskans imperium längre. Ryssarna är på defensiven 

... allt enligt kanalerna på SÄPO ... och i Sverige är det fullt krig 

inom poliskåren ... Vi får se vilken sida som vinner ... 

Lennart log segervisst. 

-Hur många tidningar kan jag få? 

-Tre ex. kan du få, men inte mer ... jag har bara tio kvar själv ... 

Men du får låna kopieringsapparaten och dra kopior på artikeln ... 

hur mycket som helst. 

-Det räcker! Du vet att hovrättsförhandlingarna mot Christer Pettersson 

börjar idag? 

-Oh ja ... glöm inte att ringa till advokat Liljeros ... Jag törs inte 

agera själv ... jag vågar inte heller skriva någon mer artikel ... Det är 

för farligt ... Har blivit varnad av kompisarna på SÄPO. 

-Ok jag förstår ... men du vill att jag ska våga agera ...? 

-Du har lättare att vara rörlig ... att gå under jord. 

-På parkbänk och bland buskar menar du? 

-Du måste göra det Ronny! Faran för Sverige är inte över ännu ... 

Bara för en månad sedan varnade nye ÖB för en sovjetisk blixtinvasion 

... Jag har mina kanaler inom försvaret också som du vet. 

Ronny reste på sig och sträckte fram handen: 

-Tack för kaffet. 

-Kom igen nu ... hör av dig så ofta som möjligt ... vi räknar med 

dig. 

De log mot varandra. Ingen av dem fattade riktigt vilken livsfara de 

svävade i. 

4 

Ronny gick till biblioteket och lånade en skrivmaskin. Papper 

hämtade han på arbetsförmedlingen som han fick helt gratis när han 

sa att han skulle söka arbete ... Man kan säga att han fixade kontor 

och kontorsmaskiner på nolltid utan en krona på fickan. 

Till Svea Hovrätt 

Mål nr.B 739-1989 

Angående rättegången åklagarmyndigheten mot Christer Petters-

336 

son för mord på statsminister Olof Palme. 

Med anledning av bifogade tidningsartikel som beskriver tillvägagångssättet 

och motivet för mordet hemställer jag att få höras som 

vittne. Jag vet att Christer Pettersson är helt oskyldig till det påstådda 

brottet och jag vet också namnet på den rätte gärningsmannen. 

Jag vet också att vissa poliser är inblandade i mordet vilket 

innebär att jag med fara för eget liv inte kan vända mig till polisen i 

Stockholm med mitt vittnesmål. 

Stockholm 

12 September 1989 

Ronny Andersson 

5 

Tre dagar senare ringde han Liljeros advokatbyrå och när han förklarade 

för sekreteraren vad saken gällde så kopplades han in direkt 

till advokaten. 

-Liljeros. 

-Ja hej det här är Ronny Andersson. Jag har tidigare jobbat som jurist 

i Stockholm. 

-Ja hej vad hade du på hjärtat då? 

-Det gällde tidningen Helgbladet och en artikel där jag är intervjuad 

och uttalar mig om Palme-mordet ... och kräver att skandalrättegången 

ska stoppas ... 

-Det där har jag hört talas om! 

-Jag har skickat artikeln till hovrätten och kräver att jag ska höras 

som vittne eftersom jag är personligen bekant med den rätte mördaren 

och att denne har erkänt mordet och det är ju organiserat med 

hjälp av svenska poliser ... men det ruskiga är att Sovjetunionen har 

anstiftat och betalat för mordet ... så det går nog inte att ta fram 

sanningen med hänsyn till rikets säkerhet ... du borde väl ha fått kopia 

på artikeln ... från hovrätten ... men ska jag skicka upp en kopia 

till ditt kontor? 

-Ja ... gör det och ge mig en kopia på din skrivelse till hovrätten är 

du snäll ... och stort tack för att du ringde ... vi kanske måste hålla 

kontakten ... vi får se hur det utvecklar sig. Hej så länge, sa Liljeros. 

-Hej, hej. 

En stund senare lämnade han över handlingarna till advokatsekreteraren 

som mötte honom i dörren. Han ringde också Lennart Lindström 

direkt efter besöket på advokatkontoret.


-Lindström! 

-Ja det är Ronny. Jag har varit uppe hos advokat Liljeros med kopia 

på artikeln. Jag har skickat ett brev till hovrätten inklusive artikeln 

och begärt att få höras som vittne ... men min skrivelse har inte 

skickats över till advokaten för yttrande som reglerna i rättegångsbalken 

föreskriver ... 

-Det kan du nog inte räkna med heller ... när det gäller rikets säkerhet 

struntar dom i gällande lag, vad händer nu? 

-Jag kommer att skicka min skrivelse plus artikeln till hovrätten var 

tredje dag så länge förhandlingarna pågår ... 

-Passa dig så att du inte blir skjuten ... he, he. Lennart skämtade 

bort varningssignalerna som han fick från sina kompisar på SÄPO 

och i Försvarsstaben. 

-Har du möjlighet att skänka mig några kronor till uppehället? Jag 

är helt pank. 

-Ja det har jag lovat dig men som sagt så stora marginaler har jag 

inte i tidningsutgivningen ... men kom upp du så får du ta en tusenlapp! 

Det tog inte lång tid för Ronny att ta sig till Helgbladet och mot 

kvitto fick han den välbehövliga påfyllningen i kassan. Man kan 

inte tjäna både Gud och Mammon ... men för att tjäna Gud behöver 

man verkligen den jordiska pengen ... ”Hmm, nu förstod han ... den 

jordiska pengen skulle användas i Guds och kärlekens tjänst annars 

blev livet meningslöst ... men då måste man sträva efter att förtjäna 

pengar ... och sedan måste man ha lite roligt också ... och älska sig 

själv ... hur skulle man kunna älska någon annan om man inte älskade 

eller förlät sig själv?” Han kände plötsligt en våg av sorg och 

skuldkänslor strömma från sitt inre. 

6 

Han gick inte direkt till spritbutiken för att inhandla det röda vinet 

som han älskade. Först gick han till biblioteket och sökte i de lokala 

dagstidningarna från Bollnäs för att se om han var efterlyst eller 

dylikt. Huvudbladet för Bollnäsområdet var tidningen Ljusnan. Han 

hittade inget om sig själv och drog en lättnadens suck. I tidningens 

mittuppslag fanns en artikel om en fyrtiofemårig kvinna Gunilla 

Nilsson som var spåtant. Sommaren 1985 hade hon i en syn fått se 

statsminister Olof Palme ligga blödande på en trottoar i Stockholm. 

Han var skjuten till döds. Spåtanten berättade i artikeln att hon hade

338 

ringt polisen i Stockholm och varnat för att Palme kommer att bli 

skjuten. Hos polisen hade man skrattat åt henne och bett henne att 

gå till sjukhuset för att få lugnande tabletter. 

Sommaren 1985 hade hon fått synen och det betydde c:a åtta månader 

före mordet. Det måste ha varit i samma stund som Sovjetunionen 

fick avslag på sin offert på kanoner till den Indiska krigsmakten. 

Det var då Olof Palme fick löfte om att svenska Bofors 

skulle få sälja kanoner. Palme gynnade verkligen det svenska näringslivet 

och det svenska folkets välstånd ... med hjälp av vapenleveranser 

visserligen ... men det var en sådan värld man levde i. 

”Det måste innebära att Gunilla Nilsson och Ronny Andersson hade 

något gemensamt”, tänkte Ronny. Han hade ju hört den där inre 

rösten c:a fjorton dagar före mordet som sa: ”Du skall inte ta livet 

av dig du kommer att få höra fruktansvärda saker om statsministern”, 

och det var faktisk samma röst som hade sagt till honom vid 

ett annat tillfälle: ”Du skall bli ledare för hela världen”, och vid det 

sista tillfället hade rösten sagt: ”Du skall få en baby”, och det fick 

han när Johannes föddes elva månader senare. 

Alltså ... Gunilla och Ronny hade båda fått varningen att något 

skulle hända Olof Palme och de hade fått det på ett övernaturligt 

sätt. Då måste han kontakta henne och få reda på om han skulle bli 

ledare för hela världen ... och han skulle fråga henne rent ut om han 

var Jesus ... tecknen tydde ju på det. Han hade frågat sitt inre om 

han var Jesus men då möttes han av tystnad som han tolkade som 

ett nekande svar. Han fick inte det hela att gå ihop eftersom när han 

frågade sitt inre om han skulle bli ledare för hela världen då fick 

han ett jakande svar. 

Spåtanten Gunilla Nilsson bodde i Söderhamn nästan fyra mil öster 

om Bollnäs. Han gick till televerket på Kungsgatan och fick 

numret och han slog det direkt. Det var upptaget. Han slog det igen 

... och det var upptaget. Han tittade på klockan. 15.30. 

-Ske din vilja, muttrade han och slog numret tio gånger i följd. Till 

slut gick signalerna fram: 

-Gunilla Nilsson. 

-Ja hej jag heter Ronny. Jag såg en artikel i tidningen Ljusnan om 

att man kan få spå sig hos dig. 

-Ja det går bra. 

-Vad kostar det? 

-200 kronor för en timma.


-Det blir bra. Nu ringer jag från Stockholm men finns det någon tid 

i morgon eftermiddag? 

-Jag har ett återbud klockan två på eftermiddagen. 

-Perfekt då kommer jag då. Är det något du behöver veta dessförinnan? 

-Nej. Kom som du är, som Jesus sa, sa Gunilla och skrattade gott. 

-Ja då ses vi då. 

Han gick till Centralstationen och köpte en tågbiljett tur och retur 

Söderhamn. Han vågade inte ringa Marta och inte heller visa sig i 

Bollnäs. Men han tog en hundralapp och postade den till henne. 

Han kände sig som en stor skit med tanke på ekonomin men vad 

skulle han göra? Han måste gå vidare till varje pris och han måste 

överleva ... han hade ett mål ... men han visste inte hur det såg ut ... 

Ledare för hela världen? Bah ... det trodde han inte ett dugg på ... 

det måste vara fantasier. 

Han köpte en flaska rött vin och gick in på apoteket bredvid spritbutiken 

och tog en pappersmugg. Så gick han ut i naturen på Kungliga 

Djurgården. Detta parkområde var utmärkt för meditation. Han 

gick och gick. Det gällde att vara fysiskt trött inför nattsömnen på 

vindskontoret. Ibland satte han sig på parkbänken och drack några 

muggar vin. Han levde verkligen som en A-lagare. 

Nästa dag spik klockan två ringde han på dörrklockan hos Gunilla 

Nilsson. 

Hon var lång smal och blond med högt uppspända bröst bakom en 

något för liten vit blus. 

Hon verkade mystisk men också lite nervig och det berodde på 

alla konstiga upplevelser som drabbade henne ... lät hon Ronny få 

veta. De satte igång genast och Ronny fick dra ett kort. 

-Hjärter Tio ... det verkar bra ... Nu ska vi se... 

Hon la ut korten i någon form av stjärna och sa: 

-Det finns ett kontrakt här som du ska skriva på ... Det betyder 

mycket för dig rent ekonomiskt ... jag ser här att du lever mycket 

farligt ... och får göra så en längre tid men du kommer att klara dig 

och få det bättre och bättre. Du kan komma att få problem i 

hjärttrakten men det är övergående ... Är du religiös? Präst? 

-Nej jurist ... 

-Konstigt jag får fram här att du skall hjälpa människor ... men det 

är inte inom juridiken och inte inom kyrkan ... men det är helt klart 

... du skall hjälpa människor på något sätt ... kanske som helbräg-

340 

dagörare ... med handpåläggning ... du kommer att träffa en blond 

kvinna ... och här finns mycket pengar ... Du ska akta dig för spriten 

... du kommer att supa till ordentligt vid något tillfälle och sedan 

lägger du av helt med alkohol. 

Gunilla fortsatte med familj- och släktrelationer och sa att på det 

hela taget såg det bra ut. Ronny funderade ett tag och sen sa han: 

-Kan man få ställa direkta frågor? 

-Ja det går bra ... men då gör vi på ett annat sätt? 

-Hur då? 

-Jag skriver här med pennan på ett papper och då får jag svar från 

andevärlden. 

-Ok. Då blir min första fråga. Är jag Jesus? 

-Ha, ha, hmm det är många som tror att de är Jesus, ibland tror jag 

det själv fast jag är kvinna. Hon log klurigt. -Nu ska vi se. Jag skriver 

”Är Ronny Jesus? 

Hon stirrade rakt ut genom fönstret och väntade och sedan började 

handen röra sig på henne och det kom ett ryckigt svar: ”I Jesu ritual”. 

-I Jesu ritual, sa hon. 

-Vad betyder det? 

-Jag vet inte ... och nu får du bara ställa en fråga till ... Du förstår att 

det här tar så mycket på mina krafter att jag måste lägga mig och 

vila en stund. Det går åt så mycket energi förstår du ... på något underligt 

sätt. 

-Jag förstår. Då måste frågan bli: Vad ska jag jobba med i framtiden? 

Då skrev hon: Vad ska Ronny jobba med i framtiden? 

Efter fem minuters väntan kom svaret: 

Hon skrev ryckigt: ”Han kan rädda Världen.” 

-Du kan rädda Världen svarar dom, sa hon. 

-Det var inte dåligt ... och jag är alltså inte Jesus ... jag begriper ingenting 

... Gör du ? 

-Nej ... inte mycket ... du får försöka forska i ordet ritual ... eller 

hur? 

-Jo kanske det ... men jag har en stilla bön ... jag har fått sådana signaler 

från Gotlands Militärkommando som säger att jag kanske ska 

jobba för militären i uniform alltså som underrättelseofficer ... det 

är naturligtvis superhemligt ... men jag tänkte att om jag bara kunde 

få reda på vem som blir min chef ... så kommer hela bilden att klar-


na, sa han och log vädjande mot henne. 

-En sista fråga då ... men sedan måste jag vila mig. 

-Ja det blir bra ... för jag har tåget till Stockholm att passa om en 

timme... 

-Då skriver jag ... vad blir din fråga? 

-Vem blir min chef i framtiden? 

Gunilla Nilsson skrev: Vem blir Ronnys chef i framtiden? 

Svaret kom direkt utan att hon behövde lyfta pennan och hon skrev: 

Lydnad på Ljuset. 

Gunilla Nilsson följde Ronny till dörren. 

-Du hinner. Det tar en kvart att gå till stationen. 

-Hmm ... ja ... jag får väl gå runt lite...kanske hinner jag gå in på 

biblioteket på vägen ... vill kolla vad ritual ... betyder. Det var en 

omtumlande upplevelse. 

-Det är alltid så ... kan vara bäst att inget veta ... 

-Jo jag måste få veta ... saker och ting måste få sin förklaring, annars 

blir jag tokig. Han log mot henne. 

-Du ler, sa hon ... -Det är sällsynt nu för tiden vid möten mellan 

människor att de ler mot varandra. 

-Kärleken ska kallna och laglösheten tillta ... 

-Du citerar Bibeln ... Det är några saker jag vill att du ska veta. För 

det första finns det ett rykte om att Gud ska ge sin utvalde son Messias 

en boning i Sverige vid den yttersta tiden ... Men han ska drivas 

bort av makthavarna. De gillar inte sanningens tveeggade svärd 

som kommer från hans mun. 

-Varifrån kommer det här ryktet, sa Ronny: 

-En kvinna inom pingströrelsen fick en uppenbarelse för 30-40 år 

sedan. 

-Vad hände sedan fick hon veta något? 

-Hon påstod att sjufaldiga plågor skulle drabba Sverige. 

-När då och på vilket sätt? ... bara så att man hinner lämna landet 

med familj släkt och vänner? Han såg på henne allvarligt och prövande. 

-Det framkommer inte av uppenbarelsen ... men det finns andra 

ledtrådar ... I början på det här seklet fick en synsk kvinna ett meddelande 

om framtiden. Hon såg nämligen Järvsö Kyrka som ligger 

på en liten kobbe eller halvö ... det blir här i Hälsingland alltså ... 

mitt under julottan ... när kyrkan är fullsatt av folk som sjunger 

”När Juldagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå” ... då sjunker

342 

hela kyrkan med folket ner i vattnet och försvinner. 

-Så katastrofen börjar på Juldagen? sa Ronny. 

-Ja ... på Jesu födelsedag ... Det är tydligen ingen lek längre ... och 

sedan finns det en annan berättelse från helt nyligen ... 

-Måste jag höra på den? ... Jag vill inte höra mer ..., sa Ronny 

mycket bestämt. Det fick vara nog nu. 

-Det måste du nog ... det är så jag känner det i alla fall ... Vad hjälper 

det om militärer sitter där med sina kartor och kalkyler och 

strategier när allt är bestämt i en annan dimension? 

-Jag måste gå nu, sa Ronny och tittade bestämt på armbandsuret. 

-Lyssna på det här först, bad hon och såg Ronny rakt in i ögonen ... 

och han kunde inte motstå hennes budskap trots att han inte ville 

veta ... -För några månader sedan gick en flicka i tjugofemårsåldern 

till en spåtant uppe i Sundsvall. Och flickan sa: -Jag förstår ingenting 

jag har fått inre order att lämna Sverige . Jag bor två mil söder 

om Sundsvall ... men varje natt kommer en röst som ropar: ”Lämna 

Sverige!!! Fly till Finland och bosätt dig där”. Jag har mina rötter i 

Finland men jag trivs i Sverige ... så jag tänkte att jag kan väl flytta 

till Finland ett tag men sedan flytta tillbaka till min ort två mil söder 

om Sundsvall. Då svarade spåtanten som fick en direktkontakt med 

Framtiden: Nej du kan inte flytta tillbaka dit. Den orten finns inte 

kvar när du vill komma tillbaka. Den existerar inte längre. 

-Ruskigt, sa Ronny. 

-Ja visst är det ... Det här med Gud är ingen lek tyvärr ..., sa hon 

vemodigt. 

-Det är många som tror att Gud inte finns, sa han. 

-Nog finns Gud, sa hon. -Men att Gud är en blandning mellan man 

och kvinna är ett påstående från min sida. Hon log. 

-Jag måste skynda mig så att jag hinner förbi biblioteket. Han vädjade 

till henne. 

-Vaia con dios ... Gå med Gud! ... Hennes ögon fylldes med tårar ... 

Han rusade nerför trapporna. 

Ronny skulle hinna om han skyndade sig ... Han skulle hinna till 

biblioteket ... Han rusade in bland uppslagsböckerna ... Ritual ... 

fastställd ordning ... kyrkliga förrättningar ... ordning ... ordningsföljd 

... 

-Det måste innebära, tänkte han ... -Den person som kommer efter 

Jesus ... men det kunde inte vara Ronny ... han måste snabbt kolla i 

Bibeln ... vem var han?


Tåget skulle gå snart. Han måste sticka ... vem skulle komma i tur 

efter Jesus? Han måste få veta ... Hade Jesus sagt någonting om den 

saken i skrifterna? Han måste bara få veta ... 

7 

När han kom tillbaka till Stockholm gick han runt i stan och 

plockade burkar i papperskorgarna. Ronny hade visserligen lite 

pengar kvar men han behövde promenera för att han inte skulle bli 

tokig. ”Jag kan rädda världen”, tänkte han. Om han först hade 

tänkt den tanken själv eller gått omkring och sagt det till andra ... ja 

då skulle han naturligtvis klassas som tokig med storhetsvansinne. 

Men nu kom uttalandet från någon annan ... ett medium och en 

spåtant som hade fått varning om Palmes död långt före att det inträffade. 

I Jesu ritual eller ordningsföljd betydde att Jesus inte 

skulle återkomma men det hade han väl lovat sina lärjungar? Då 

skall en människa eller människoson komma, hade Jesus sagt. Religionsforskarna 

var övertygade om att denne Jesus vid sin återkomst 

inte skulle uppträda under sitt eget namn ... Jesus, utan heta något 

helt annat ... 

8 

Nästa dag gick han till biblioteket och lånade en skrivarbetsbänk 

och så gjorde han i ordning en ny sändning handlingar till hovrätten 

om att få bli hörd som vittne. Han ringde Lennart Lindström så fort 

han postat brevet till domstolen. 

-Ja Lennart här. 

-Och Ronny här! 

-Ha, ha du lever än? sa Lennart. 

-Och du med tydligen. 

-Jo men det är något på gång. Min bostadstelefon är avlyssnad ... 

jag har fått direkt bekräftelse från mina SÄPO-kontakter och de påstår 

att det finns en privat avlyssningscentral en mil nordväst om 

Stockholms city, sa Lennart. 

-Det kan inte vara FRA? Försvarets radioanstalt? sa Ronny. 

-Nä, nä ... dom är på våran sida ... militären vill ha fram sanningen 

om att ryssarna ligger bakom ... det ökar försvarsviljan ... och det 

blir mer pengar till försvaret ... men alla tjänstemän har ålagts tystnadsplikt 

... med hänsyn till rikets säkerhet ... Politikerna har bollen 

..., sa Lennart.

344 

-Usch för politiker. 

-Kan man säga ... har du skickat något mer till hovrätten? 

-Ja precis idag ... och jag har skrivit att min adress är till tidningen 

Helgbladet av säkerhetsskäl ... är det okay? 

-Jaddå ... jag kan ändå inte fly någonstans ... och ska inte behöva 

göra det heller. 

-Vi hörs, sa Ronny. 

9 

Några veckor senare beslutade hovrätten om syn på brottsplatsen 

... alltså där Olof Palme dog badande i sitt blod. 

Det var ett spel för galleriet ansåg Ronny eftersom chefen för hovrätten 

var politiskt tillsatt och politikernas spratteldocka och naturligtvis 

kände till sanningen om mordet. Från hovrättens sida la man 

upp det så att alla ledamöterna samlades sent på kvällen när det var 

ungefär lika mörkt som vid mordtillfället. Då skulle man kunna få 

en uppfattning om vilka detaljer Lisbet Palme möjligen skulle kunna 

se när det gällde mördarens identitet. 

Klockan var väl mellan 22 och 23.00 ... när hovrätten samlades 

och Ronny gick dit. Ett femtiotal uniformerade poliser hade spärrat 

av området. Utanför avspärrningarna samlades åtskilliga journalister 

och fotografer. Ronny kände igen en av dom från Sveriges Radio. 

Han hette Jan Mosander och talade med finlandssvensk brytning. 

Mosander borde ha halva hjärtat i Finland som helt nyligen 

undsluppit att uppslukas av ”Ondskans Imperium”. Ronny gick 

fram till honom och sa: 

-Jan Mosander hur kan du spela med i det här spektaklet och dölja 

sanningen för människorna. Är det inte din plikt som finne att slåss 

mot Sovjetunionen och för sanningen? Du har läst Helgbladet eller 

hur? Ska du inte passa på och intervjua mig nu när du har chansen? 

Jan Mosander teg och sänkte blicken. Då gick Ronny fram till avspärrningen 

och ropade bakom ryggen på poliserna och han riktade 

sitt dånande meddelande till domstolsledamöterna 100 meter därifrån 

som stod i ring runt punkten där blodpölen varit: 

-Ryssarna bakom mordet, ryssarna bakom mordet, ryssarna bakom 

mordet. 

Polismännen sa inget utan stod lugnt på sina poster och lät orden 

sjunka in och domstolsledamöterna kunde knappast undgå att höra 

vad han ropade. Då ropade han en sista gång:


-Ryssarna bakom mordet och ... svenska poliser hjälpte till. 

Ett uniformerat polisbefäl rusade fram till Ronny och väste: 

-Stick härifrån gosse annars syr jag in dej! 

-Jag förstår ... då går jag genast, sa Ronny. 

Ett flertal fotografer från Öststatsambassaderna tog bilder på honom 

... men vad gjorde väl det ... hans öde låg i Guds händer ... hoppades 

han. 


346 


Kapitel 57 

2:a November 1989 Stockholm. Christer Pettersson friges 

Klockan 12.15. 

Extra nyhetssändning från TT. 

”Den för mordet på Statsminister Olof Palme åtalade Christer 

Pettersson har frigivits av Svea Hovrätt som anser att åklagarens 

bevisning inte räcker. Hovrätten anför vidare att mordet med stor 

sannolikhet utförts i organiserad form”. 

-Bra! ropade Ronny. 

Den förste han ringde var örlogskapten Valter Pero. 

-Gotlands Miltär kommando. Vem söks? 

-Valter Pero! 

-Ett ögonblick! ... Han har gått på lunch. Kan jag lämna ett meddelande? 

-Ja. Hälsa från Ronny Andersson och säg att Svea hovrätt har släppt 

Christer Pettersson ur häktet. 

-Från Ronny Andersson ... Ja det ska jag hälsa honom. Ska han 

ringa något nummer? 

-Det blir svårt ... jag får återkomma. 

-Ja ... tack då. 

Ronny ringde hem till Valter. 

-Pero speaking. 

-Tjenare det är Ronny ... Christer Pettersson är släppt. Dom sa det 

på radion i en extra sändning. 

-Underbart ... Tack för god hjälp ... jag vet hur du har kämpat. 

-Ja ... nu kan vi gå ut i strid mot ryssarna med flaggan i topp. Vi har 

visat att vi inte är rädda för dom. 

-Just det ... blir det konfrontation så går vi ut med flaggan i topp ... 

och den kommer att hissas redan nu i mitt hjärta. Varmt tack 

Ronny. 

-Vi hörs! 

-Ja verkligen. 

Klick. 

På Helgbladet var det tårta och champagne när Ronny kom upp till


kontoret. Han lät sig väl smaka. 

-Gud så skönt, sa Lennart. 

-Ja nu spricker Sovjetunionen hoppas jag, sa Ronny. 

-Det gör den säkert ... vi har visat att vi inte är rädda för ”Ondskans 

Imperium”. 

-Borde vi vara det? sa Ronny och log. 

-Usch ja ... det dom kan sätta in i form av vapenkraft det räcker för 

att ta NATO tre gånger om ... vad ska då lilla Sverige sätta emot? 

Det är något hos de sovjetiska beslutsfattarna som har gjort att dom 

är skakade trots sin militära styrka. 

-Vet du vad det är? 

-Nej men det måste ligga på det psykologiska planet ... och nu är 

det en gång så att om en diktatur retirerar ... ja då går tyrannen mot 

sitt nederlag, sa Lennart segervisst. 

-Ja då är väl det hela över ... Jag återvänder nog till Hälsingland för 

att leva med barn och blomma. 

-Gör du det. Vi får hålla kontakten, sa Lennart och reste sig upp och 

sträckte fram handen. 

-Tror du inte att mörkläggarna inom svenska etablissemanget 

kommer att försöka undanröja oss båda? sa Ronny allvarligt. 

-Nej det tror jag inte ... det som har hänt är ju bra för Sverige och 

svensk attityd mot Sovjet. 

-Då så. Hej. 

-Hej. 

2 

Gryning eller skymning? Svårt att säga. Ronny sprang nästan så fort 

han kunde. Bredvid sig hade han en mörkhårig man som också 

sprang. De tävlade om att komma i mål. Ronny ökade takten ännu 

mer och han verkade vara den starkare men plötsligt ropade han ... 

Nej vi gör så här ... att vi går i mål samtidigt ... ingen vinner eller ... 

vi vinner båda. 

Ronny saktade av så att de kom jämsides. Den mörke mannen 

nickade instämmande men slängde ut högerbenet och gjorde krokben 

så att Ronny föll huvudstupa. Den mörkhårige mannen rusade 

ensam fram mot mål. 

Men Ronny reste sig upp och med uppbådande av alla sina krafter 

sprang han ifatt honom och ropade ”Nu får du skylla dig själv”! 

och kom först i mål. Det var övernaturliga krafter som gavs till ho-

348 

nom efter krokbenet. Det var kraft från en annan dimension ... från 

Himlen. 

I mål stod två personer och väntade på honom ... segraren. 

Den ene var den bibliske och historiske Abraham, patriarken och israelernas 

stamfader och där fanns också en kvinna som assisterade 

denne på något sätt. 

Ett dån hördes från Himlen och en röst ropade: Ronny är den utvalde! 

Den sköna kvinnan som var Abrahams sällskap bar en lila schal 

som täckte det rödbruna långa håret. Hennes bruna ögon var som 

djupa brunnar när hon betraktade Ronny. Hon tog honom i handen 

och förde fram honom till ett ljusgrönt stenaltare som påminde om 

marmor. 

Abraham kom fram till altaret och med en rakbladsvass liten kniv 

skar han i förhuden på Ronnys penis så att det röda blodet droppade 

fram. Han var nu omskuren enligt den judiska traditionen och betraktade 

förvånat blodflödet från penisen. 

Han vaknade tvärt upp från drömmen och reste sig upp i mörkret. 

Han frös inte ... han var genomblöt av svett. Var befann han sig? 

”Oh min Gud”, Han hade övernattat fullt påklädd på källargolvet i 

tvättstugan i Bill Blomquists bostadskvarter dit han hade nyckel. 

Han tände lyset och vred på kallvattenkranen och böjde ner huvudet 

och drack flera djupa klunkar. Kroppen ropade efter vätska. Han 

hade firat och supit sig riktigt präktigt full och gått och lagt sig som 

en luffare på toalettgolvet. Han kupade händerna under det rinnande 

vattnet och skvätte vatten i ansiktet. Han såg för bedrövlig ut. Orakad 

med brungula tänder av rödvin och matrester. Han luktade svett 

och källare. Nu var han verkligen i det sociala bottenskiktet. Frågan 

var om han kunde komma längre ner. Han utforskade uppgivet sina 

ögon och ansikte ... 

Plötsligt fortsatte mysteriet. När han betraktade sig i spegeln så 

började han glöda av ett himmelskt gult ljussken runt hela kroppen 

och det susade ett ljud som av en klar ton i öronen. Han blev lättare 

och lättare ... och lättare och var på väg att lyfta från golvet. En röst 

dånade från hans inre ”Du är kött och blod men likväl är du det 

inte” 

Hela han var plötsligt en ljuskropp och han utbrast: 

-Ja ... ja ... Fader ... kom ... jag har längtat så! 

Han fick inget svar och fenomenet började avta. Ljusskenet runt


kroppen började avta och efter en halvtimma var det helt borta. Han 

kände sig både besviken och lättad. Han behövde det kärleksfulla 

ljuset ... men om han hade det permanent runt kroppen då skulle 

han inte kunna visa sig för andra människor. Han skulle bli betraktad 

som en utomjording. 

En hastig titt på armbandsuret. 03.00 ... och han la sig utmattad ner 

igen och somnade om och fortsatte drömma ... på det halvskitiga 

toalettgolvet ... som kudde hade han foten på toalettstolen. 

I drömmen talade en röst till honom: 

”Dina elektroner genomgår nu sakta en förändring så att du ska 

kunna erhålla styrka för att klara av ditt uppdrag.” 

När han vaknade kände han sig lugn och stark och tog cykeln ner 

till södra delen av Stockholm. Utanför spritbutiken ställde han sig 

och tiggde. Han hade ju lärt sig tricket med pengar till en kopp kaffe. 

Han visade två kronor i handflatan och sa: 

-Har du några spänn till en kopp kaffe ... det fattas lite. 

Tiggandet gick halvhyfsat och så kom där en man som han kände 

igen från Stockholms Universitet. De hade pluggat samtidigt, men 

Ronny trodde inte att han skulle bli igenkänd. 

-Har du några spänn till en kopp kaffe? sa Ronny och visade vänstra 

handflatan och pekade på den med två fingrar, höger pekfinger 

och långfinger. 

Mannen svarade inte utan gick förbi tiggaren två steg och stannade 

sedan tvärt och vände sig om ... det var som en osynlig hand hade 

hejdat honom. Han sa förvånad: 

-Konstigt ... jag brukar aldrig ge till tiggare ... men nu ska jag tydligen 

ge ... 

Han tog fem kronor och gav Ronny pengarna något förbryllad. 

För Ronny var det ett tecken från Himlen och han log för sig själv 

... när han förstod ... han var inte ensam. Han fick ihop till en vinare 

... och en enkel tågbiljett till Norrköping ... och en vinare till ... det 

röda tjurblodet Egri ... och den andra flaskan drack han på tåget. 

Plötsligt mådde han toppen. Drömmen från i går var som bortblåst. 

Vinruset var det enda som gällde. 

Genom en bekant i Norrköping, en gammal skolkamrat fick han 

låna ett rum och en madrass på golvet. Mat hämtade han alldeles 

gratis i containrar utanför livsmedelaffärerna. Det var datumstämplade 

grejor som bara var en dag över förbrukningsdatumet och fullt 

ätbart. Efter att ha fräschat till sig ett par dagar gick han till stads-

350 

biblioteket, fick ett lånekort och började läsa böcker om och av 

mystiker som berättade om inre resor. Han hittade böcker av den 

amerikanska skådespelerskan Shirley Mac Laine om reinkarnation 

och om kontakter med andra världar. 

Så småningom fick han även tag i en författares böcker om resor 

till Egypten, Indien och Tibet. Författaren beskrev ljusfenomen ... 

som hade visat sig för honom när denne övernattade ensam i becksvarta 

mörkret i Kungens kammare i en av de stora pyramiderna. Det 

var ett ljusblått övernaturligt sken som kom ifrån ingenstans och 

stannade i rummet en längre tid och det märkliga var att där fanns 

ingen möjlig ljuskälla utan ljuset måste ha kommit från en annan 

dimension ... en annan värld. Författaren påstod i en av sina böcker 

att man kunde få kontakt med Överjaget som i sin tur hade kontakt 

med det universella kosmiska medvetandet. Man skulle meditera på 

ett visst sätt ... och Ronny satte igång och mediterade en timma 

varje morgon i badrummet som var utan fönster och där det var 

mörkt och tyst och han kunde låsa om sig. 

Författaren påstod att man skulle gå den ”smala vägen” En tunn 

ljuskanal skulle finnas i hjärttrakten och man skulle i sin fantasi försöka 

få upp dörren till Överjagets rum där man skulle mötas av ett 

rosa ljussken som utstrålade kärlek. Det var faktiskt ett liknande 

sken som hade täckt Ronnys hjärna och talat till honom ... och sagt 

att han fick önska sig välgång för en enda människa ... efter det där 

mordförsöket från poliserna Tell och Pilz ... när de försökte sparka 

ihjäl honom. Ronny hoppades också få en förklaring på det himmelska 

övernaturliga ljussken som hade gått in i honom när han låg 

och tryckte i källaren på hotell Sheraton i Köpenhamn. Det var då 

han hade haft en svans av Warszawapaktsagenter efter sig. 

3 

Ronny var åtminstone nykter när han mediterade. Han undvek 

rödvinet och sov gott om nätterna. Inget särskilt hände under meditationen 

... det fungerade inte ... visserligen hade han fantasier om 

att han lämnade kroppen ... men det kunde han fantisera om även 

vid vanligt tillstånd så att säga. Ja på bussen eller i tunnelbanan alltså. 

I en av böckerna hittade han ett intressant stycke om Jesus Kristus. 

Där fanns en man som fått en övernaturlig syn och sett denne Jesus 

som hade talat med mannen och sagt:


”Jag har aldrig lämnat Jorden ... Jag finns kvar här ... och det är 

en sak du ska veta ... att när jag hade blivit korsfäst ... givit upp andan 

och således dött den fysiska döden ... och stod där inför överjaget 

för att gå igenom upplevelserna på jorden ... såsom varje människa 

gör ... så sa jag till detta Överjag: Jag vill inte tillbaka till det 

fysiska jordelivet ... aldrig mer ... det fysiska jordelivet ... där finns 

så mycket ondska ... och den kan människorna behålla för sig själva 

... jag vill inte ha med dom att göra ... människorna ... aldrig mer ... 

Då svarade överjaget: -Jag förstår dig men du har faktiskt lovat 

människorna där ute i det fysiska ... att du skulle ... återuppstå ... 

från döden ... på tredje dagen ... du kan inte svika dem nu ... och det 

är bara för en kort tid du skall vistas där ... 

-Jag får väl göra det då, svarade jag och plockade ihop mina atomer 

till den fysiska kroppen och klättrade in i den igen och steg in i 

det fysiska och visade mig för Maria Magdalena.” 

Ronny gillade historien. Den gjorde Jesus så mänsklig och svag på 

något sätt .Han kände medlidande med denne Jesus ... om nu historien 

var sann. 

Och så en natt när han låg där på golvet på madrassen och sov ... 

det kan ha varit nära gryningen ... hände något speciellt. Egentligen 

hade han på känn att något skulle hända för han märkte hur böckerna 

som kom i hans väg gav honom svar på många frågor. Det var 

som om en osynlig medhjälpare givit honom böckerna i handen. Ja 

det som hände förändrade hans liv ... till det bättre? Nej inte lugnare 

... inte bekvämare ... och inte lyckligare ... för det gjorde honom bara 

mer ensam i tillvaron. Ingen skulle ändå förstå honom och när 

han berättade för andra så blev han förlöjligad och skulle han ta upp 

det med Marta ... så skulle hon förmodligen fräsa åt honom som en 

hotad tigrinna som skyddar ungen ... eller också hålla för öronen då 

hon inte orkade höra mer i den riktningen ... Nej, händelsen gjorde 

honom mer ensam ... men han blev inte mer förtvivlad ... snarare 

tryggare i sig själv. Han hade börjat nysta upp sanningen om sig 

själv och han fick hjälp från ”ovan”. 

Det började som en dröm men upplevelsen övergick och fortsatte i 

en halvdvala där han svävade mellan dröm och vakenhet. Detta är 

vad som hände: 

Ronny gick i en park en högsommardag. Det måste ha varit strax 

före midsommar för fåglarna kvittrade bedövande ljuvligt. Där stod 

nu ett fordon som likande en vit husbil men det var inget vanligt

352 

fordon för camping. Den var mystisk på något sätt. Tillslutna fönsterluckor 

och en massa knepiga antenner på taket. En man i fyrtiofemårsåldern, 

mörkhårig av medellängd, smärt och med en väl ansad 

mustasch framträdde genom att kliva ur förarhytten på vänster 

sida och går fram till Ronny som hade förväntat sig en kikare i 

mannens händer, en fågelskådare. Men mannen hade ingen kikare i 

händerna och säger med ett leende på läpparna: 

-Du söker mig förstår jag ... eller hur Ronny? 

-Nja ... det vet jag inte, sa Ronny. -Vad är det för bil? Ingen vanlig 

campingbil väl? 

-Nej det är en forskarbil ... ett laboratorium. Härinne finns alla 

elektroniska instrument du kan tänka dig. Här finns alla svar inom 

elektronikens område. 

-Jaså, sa Ronny ... och höll på att säga ... vad har jag med det att göra? 

Men han sa det aldrig. 

-Javisst så är det. Har du några frågor? 

-Ja möjligen ... jag har en amulett här runt halsen. Det är en bild 

som föreställer jungfru Maria och Jesusbarnet ... kan du undersöka 

elektronerna ... ja kanske hela atomerna i den ...? 

-Javisst ... kom med in här bara ... 

De steg in i husbilen som var full av elektroniska instrument. På 

något som liknade en mikrovågsugn ... öppnade mannen försiktigt 

luckan och la in amuletten och stängde luckan och mannen frågade: 

-Vem ska vi börja med? Jesus eller Maria? 

-Vi tar Maria först, sa Ronny och det var då han vaknade till och 

övergick från dröm till ett tillstånd mellan dröm och vakenhet. Han 

var hela tiden medveten om att det var ett meddelande från Universum, 

det som hände. 

-Maria först! OK, sa mannen och slog in några siffror på instrumentbrädan 

bredvid luckan. 

En scen visades: En nätt kvinna med mörkt, lite krulligt hår som 

vilade på axlarna kom inspringande från ett annat rum. Hon bar en 

mörkröd klänning som var vid nedtill och sträckte sig nedanför 

knäna till halva underbenen. Hon hade svarta högklackade skor 

med ganska bred klack. Hon bar inga smycken och var diskret målad. 

Hon öppnade dörren till oss och undrade vad vi ville när hon 

sa: 

-Jaa? Hon stod stilla i dörröppningen och såg på oss med frågande 

min. -Vad ville ni? sa hon uppfordrande.


-Inget särskilt, sa mannen och såg leende på Ronny. -Vi bara kollar 

instrumenten lite. Och du får gärna återgå nu ... 

-Jaha tack då! sa hon förvånad och stängde dörren och försvann. 

Hon verkade vara upptagen med annat. 

”Johanna ... Det där var Johanna ... min förra fästmö .. .det är alltså 

hon som varit Maria i tidigare liv”, tänkte Ronny småleende för 

sig själv. 

-Ska vi nu ta den andra figuren i amuletten ... ”Jesusbarnet?” sa 

mannen allvarligt. 

-Javisst, varför inte? sa Ronny neutralt utan en aning om vad som 

komma skulle. 

Mannen knappade in några siffror på en kod och då visades följande 

film: Det var i Palestina. En ung välväxt, smärt och något 

muskulös man, medellängd, gråblå ögon uppenbarade sig ensam. 

Den unge mannen utstrålade vitalitet och energi ... ja ungdomlig 

fräschhet och framåtanda. Det var som om ingenting på jorden kunde 

stoppa honom. Han rörde sig hastigt nedför en liten trappa och 

kom ut från ett mindre vitt envåningshus med enkel mörkbrun 

trädörr. På huvudet hade han en vit beduinschal som räckte till axlarna. 

Ett brett kamelhårsfärgat band höll schalen på plats och huvudbonaden 

användes som skydd mot solen. Han vände sig om och 

schalen fladdrade till av den hastiga rörelsen. Plötsligt ställde hans 

sig där utanför huset och vände ansiktet mot betraktaren Ronny. Jesus 

tog av sig schalen och lät håret och skägget växa vilt. Han fick 

en glänsande blick som om han var berusad av rödvin och som om 

han hade blicken fäst i fjärran. Han blev på något sätt transmedial ... 

som en länk mellan Himmel och Jord. Ronny fick se Jesus ansikte i 

några sekunder och sedan förvandlades ansiktet i ultrarapid ungefär 

som om ansiktsmasker i gummi sakta byttes ut. Först en gång och 

sedan direkt en gång till. 

Ronny fick en känsla av att de två maskerna som föreställde två 

liv som Jesus-själen hade direkt efter korsfästelsen tillhörde Romarrikets 

epok och de liknade inte på något sätt Jesus-ansiktet. Sedan 

fick Ronny se en lång båge på tidsaxeln och den slutade ungefär vid 

andra världskrigets utbrott 1939. En ny man uppenbarade sig och 

Jesus-ansiktet var tillbaka i modern tid och var nu klädd i en sådan 

där typisk mörkgrå, trettiotalshatt med uppböjda kanter på brättet 

och ett brett svart band runt hatthuvudet. 

Mannen gick med käpp och kunde vara i 65-årsåldern. Det var Je-

354 

sus i en ny kropp och nu hade han exakt samma transmediala utseende 

och samma långa hår under hatten och samma skägg som han 

hade i Palestina. Jesus gick tydligen och besökte människor och 

tröstade dem och byggnaden som han kom ifrån påminde om dem 

som finns som bostäder i Englands arbetarkvarter eller hos medelklassen. 

Orten var förmodligen London. Jesus stirrade med blicken 

som i fjärran ... in mot framtiden och mot Ronny och den senare utropade 

förvånat med hög röst: 

-Men det där är ju jag ...! 

Sedan strömmade total kärlek genom hela Ronnys väsen och en röst 

ropade från fjärran: 

-Javisst är det du. 

Då blev Ronny klarvaken och slog upp ögonen, drog en djup suck 

och viskade för sig själv nu fullt medveten om sanningen: 

-Oh ... fy helvete ... Jag har varit Jesus ... Hur ska det här gå? Det 

här klarar jag aldrig ... 

4 

Omskakad ... lämnade han några dagar senare Norrköping och for 

till Stockholm och utan minsta tvekan knackade han på dörren i bostaden 

hos Stefan Svedbom. Ronny hade inget dåligt samvete eftersom 

han aldrig haft för avsikt att sätta dit Stefan för mordet på Olof 

Palme. Han ville inte vara någon ”tjallare” som skulle sätta dit Stefan 

i bunkern på fängelset i Kumla. Ronny hade medverkat till tidningsartikeln 

i Helgbladet bara för att han inte kunde acceptera ett 

justitiemord inför sina ögon. Han ansåg sig också vara tillräckligt 

klarsynt i storpolitiska sammanhang för att förstå att nationen Sverige 

skulle förlora sin själ om man indirekt lät Sovjetunionen döma 

oskyldiga i Sverige. 

-Kom in Ronny, sa Stefan. -Slå dig ner. Kan jag bjuda dig på något? 

Stefan gick i kalsongerna med uppknäppt skjorta. Han var svettig 

på bröstet och i pannan och det berodde på ölblasket han drack i 

kopiösa mängder. Njurarna orkade inte med. Han var inne i en fylleperiod, 

där han försökte klättra ur supandet genom att trappa ner 

med folköl. Stefan gick från vodka till vin och sedan starköl och 

mot slutet folköl. Sist gick han över till vatten men han behövde 

lugnande tabletter för att klara av den övergången när kroppen ropade 

efter alkohol. Han stack aldrig under stol med att han blivit pe-


riodare. 

Nu skakade Stefan på händerna så att han inte kunde föra ölburken 

till munnen och Ronny höll i burken åt honom så att han fick i sig 

några klunkar. 

-Kan jag hjälpa dig med något? sa Ronny. 

-Ja. Jag väntar på läkaren faktiskt. Han skulle komma hit igår men 

han ringde och sa att han ... fick jobba akut på några ställen ... Han 

kommer så fort han kan ... Det kan ta några dagar faktiskt ... han 

bor i Uppsala. 

-Vad gör du medan du väntar på honom? 

-Försöker trappa ner, men det går inte. Det värsta är nätterna ... att 

inte kunna sova utan bara ligga där klarvaken när det maler och 

maler i huvet ... till ingen nytta. Ölblasket tar inte på mig längre ... 

Jag klarar inte en natt till ... Du får hjälpa mig och gå och handla ... 

Du ser ju hur jag ser ut ... bena bär mig inte många meter. Jag kan 

inte visa mig ute ... Sjukhuset tar inte emot mig heller ... 

-Det är starkspriten som är farligast ... Det är bättre med vin, sa 

Ronny och log prövande. 

-Jo jag vet ... men ibland måste jag bara försvinna från den här 

världen ... snabbt in i dimman ... när samvetskvalen dyker upp ... 

Det skär som knivar i hjärtat. 

-Mat? Har du någon mat? Du måste äta också. 

-Jag kan inte äta. Det går inte ... Jag har hela frysen full med nötkött 

... 

-OK. Jag går och handlar då! 

-Bra ... ta en tusenlapp på bordet ... skynda dig ... nu! 

Ronny gick och köpte en helflaska vodka, fyra flaskor rödvin och 

sex starköl. Han passerade apoteket och köpte Valeriana, milt rogivande 

tabletter till natten och några burkar vitaminer. 

När Ronny kom tillbaka fick han hjälpa Stefan med tre stora supar 

och några klunkar öl. Efter fem minuter slutade denne att skaka och 

kunde dricka själv. 

-Du måste hjälpa mig med mera ren sprit ... jag får ha vinflaskorna 

till nedtrappningen ... Det är inte så farligt ... att ta några sömntabletter 

och en flaska vin ... när väl läkaren har varit här ... Ta fem 

hundra kronor till av den där penninghögen på soffbordet och köp 

tre stora flaskor vodka till ... ifall ... läkaren dröjer. 

-Du får inte supa ihjäl dig Stefan ... Det tänker jag inte medverka 

till ... Jag har räddat livet på dig och då kan det inte vara meningen

356 

att du ska dö av alkohol. Jag är på väg till Hälsingland nu och behöver 

hjälp till en tågbiljett ... Kan jag ta dina tomburkar och tomflaskor 

och sälja och behålla pengarna? 

-Ha, ha ... Javisst ta allihop ... det är bara bra om jag blir av med ... 

dom ... 

-Har du någon som kan hjälpa dig? 

-Nä ... släkt och vänner har jag förbrukat ... dom har tröttnat men 

det finns ett privat sjukhem där kändisarna ... skådisar och sånt ... 

nyktrar till ... en ”kändistork” alltså ... men det kostar mig trettiotusen 

... och det gör väl inget ... men jag vill klättra ur själv ... det är 

mera en principsak. Tidigare har Bill skjutsat mig till psyket ... men 

dom tar inte emot mig längre ... överläkaren säger att jag måste 

glömma mordet ... det är överspelat nu. 

-Hmm, ja ... får väl gå och handla då ... hur många flaskor vodka? 

-Tre helst och några öl till. 

När Ronny kom tillbaka med spriten då sov Stefan och därför gick 

han och köpte två pizzor i kartong och la dom på soffbordet. Sedan 

pantade han alla burkar och flaskor och köpte sig en flaska rödvin 

till maten och ändå fick han pengar över till tågbiljetten. 

Stefan vaknade och gick direkt till vodkaflaskan och efter tre stora 

supar och en skvätt starköl var han ånyo i balans. 

-Kan du förlåta mig för tidningsartikeln i Helgbladet Stefan? sa 

Ronny. 

-Behövs inte ... Du gjorde rätt!! 

-Gjorde jag rätt? 

-Javisst, sa Stefan. -Jag insåg det inte då ... men det gör jag nu ... 

Jag hade aldrig orkat med att en oskyldig sitter i fängelse ... Och jag 

har ju erkänt för mordutredarna ... vad mer kan jag göra ... Dom vill 

inte ha fram sanningen ... och det borde väl du veta efter äventyret i 

Malmö och Köpenhamn? 

-Jo jag har förstått det ... och det var därför jag gick ut med sanningen 

i Helgbladet ... du kommer aldrig att åtalas och får leva med 

ditt samvete ... hur reagerade de andra? Bill och poliserna ... Tell 

och Pilz .... och dom? 

-De är vansinniga ... de förstår inte ... dom hatar dig och den där 

Lindström ... och är rädda för bunkern ... dom förstår inte ... Palmemordet 

har åtta bottnar ... åtta bottnar. 

-Hmm, ja ... kanske det ... jag får väl ta och dra till Hälsingland ... 

då? ... Jag ringer dig om några dagar ... och kollar läget ... blir det


bra? 

-Det blir bra nu klarar jag mig några dygn till. 

-Jo du ska veta ... att jag aldrig har varit ute efter belöningen ... de 

femtio millionerna, sa Ronny. 

-Har aldrig trott det heller Ronny ... det har jag aldrig trott. 

-Ja för min del är det hela över nu ... hej då. 

-Hej då Ronny. Hej då och tack än en gång. 

5 

Outgrundliga är Herrens vägar. På gatan stötte han ihop med Lennart 

Lindström som kom i sin maffiga BMW och var på väg till 

kontoret i närheten. 

Lennart sänkte vindrutan elektriskt och flinade: 

-Tjenare juristen! 

-Men hej direktörn. Hur är läget? 

-Hoppa in så får jag tala med dig ... kan jag skjutsa dig någonstans 

... medan vi pratar?. 

-Javisst järnvägsstationen tack! 

-Ska bli ... kommer du från Stefan? Mördaren? 

-Mördare och mördare ... Han är nog den som är minst skyldig fast 

han höll i vapnet. Situationen påminner om Oswald och Kennedy ... 

men Oswald var verkligen helt oskyldig ... det är min uppfattning. 

-Min också ... men nu har det hänt en allvarlig grej ... min pappa är 

död, sa Lennart sammanbitet. 

-Aj då ... det var tråkigt att höra. Var det en olycka eller sjukdom? 

-Självmord ... eller mord ... han var visserligen lite deprimerad så 

här på ålderns höst och var lite krasslig ... men han var definitivt 

inte någon självmordskandidat ... vi hade en nära kontakt och hade 

mycket kul på gång som vi skulle göra innan han blev ett kolli. Affärerna 

med TV-kanalen Nordic Chanel har tagit mycket av min tid 

... men så fort det blivit lite lugnare skulle vi resa lite han och jag. 

-Vad är det som har hänt? 

-Jag ringde honom under hela dagen och han svarade inte så jag 

åkte förbi hans bostad ... jag har ju nyckel ... och han bor inte på 

något pensionärshem ... han är vital för sina 74 år, sa Lennart sammanbitet. 

-Jaa? sa Ronny. 

-Han hängde i taket från lampkroken ... han hängde i slipsen ... och 

var stendöd och blå i ansiktet.

358 

-Hade han hängt sig alltså? sa Ronny sorgset. 

-Inte så säkert ... Det stod en pall under hans fötter men det fattades 

en meter mellan pallen och fötterna ... Han måste ha hoppat en meter 

rakt upp mot taket och prickat rätt med slipsen på takkroken 

men så vital var han inte och så pricksäker är inte ens en cirkusartist 

... det är en omöjlighet ... han måste ha fått hjälp. 

-Någon måste ha hjälpt honom ... 

-Och sedan ställt dit pallen men glömt bort avståndet mellan pallen 

och fötterna, sa Lennart. 

-Det påminner om ett rykte jag har hört om förre ÖB ... Han fick 

hjälp att gå hädan ... Det var mord ... politiskt mord ... Han visste 

för mycket. 

-Det är ett otäckt land att leva i ... lilla Sverige. 

-Usch ... tur att man far norrut ... här kan du stanna bilen. 

-Var rädd om dig Ronny. 

-Ja verkligen ... och du med Lennart. 

-Ska försöka ... men jag har mycket på gång ... en riktigt stor grej. 

-Vi hörs, sa Ronny och lämnade bilen och gick mot tågperrongen. 

6 

Det blev relativt lugnt slut på året 1989 i Sverige ... 

Julfirandet i Hälsingland blev fattigt men hjärtligt och Ronny fick 

jobb som varmkorvförsäljare på torget i Bollnäs. Han ringde till 

Stefan då och då och denne hade kommit in i normala gängor och 

återgått till sitt arbete som handgravör av guld- och silverarbeten 

och Stefan verkade ha förlikat sig med sitt öde som en statsministermördare 

som inte fick åtalas och dömas eftersom allför många 

höjdares huvud skulle rulla då. 

I början av januari 1990 ringde Bill och var riktigt len i munnen: 

-Ja hej det är Bill! 

-Tjenare, sa Ronny. 

-Så du blir kvar i Hälsingland? 

-Verkar så! 

-Blir det att återgå till juridiken däruppe? 

-Nä, nä ... rättvisan har haft sin gång ... så att säga ... vill inte ha 

med rättsväsendet att göra längre. Det får bli något annat ... präst 

kanske. 

-Präst? 

-Ja eller varmkorvförsäljare ... det är nog samma sak ... men i det


senare fallet slipper jag begravningarna. 

-Hmmm ... så du bor däruppe nu? För gott? 

-Jag har fått nog av Stockholm, sa Ronny. 

-Är ni gifta nu? 

-Ja vi är gifta nu ... och du Bill ... är det här någon form av polisförhör? 

Vill du veta var bödlarna i polisuniform kan få tag på mig? 

-Ha, ha, ha ... man kan aldrig veta ... ring mig när du kommer till 

Stockholm. 

-Det lär nog dröja. 

-Vi hörs, sa Bill. 

Klick. 


360 


Kapitel 58 

Februari månad 1990. Sverige 

Det fanns krafter i det svenska samhället som var skakade över 

Christer Peterssons frikännande. Till och med flertalet av de införstådda 

poliserna i Palmegruppen blev knäckta av sitt misslyckande 

och fick söka psykiatrisk och psykologisk hjälp. De fick gå i terapi 

på statens bekostnad, sa man på TV-nyheterna. 

”Ur led är tiden”, tänkte Ronny och inte blev det bättre av att 

Svenska polisförbundet alltså polisernas egen fackförening krävde 

kraftigt höjda löner för sina tjänstemän. Polisledningen hade tummen 

i ögat på de folkvalda politikerna och regeringen. ”Ge oss högre 

löner överlag om vi skall hålla god min i elakt spel”, var budskapet 

till politikerna. 

En kväll på TV-nyheterna intervjuades en uniformerad polis av en 

reporter som sa: 

-Så ni kräver högre lön ... är det inte ett lite väl kraftigt lönelyft ni 

vill ha? 

-Närå! Det är väl NU vi ska kräva mer betalt, sa polismannen. 

-Varför just nu? sa reportern. 

-Inga kommentarer, sa polismannen och hånflinade. 

2 

Den tionde februari ringde Lennart Lindström till Ronny uppe i 

Bollnäs: 

-Faan Ronny ... Nu är jag illa ute. Jag är hotad och förföljd ... Vad 

gör jag? 

-Hur många bilar har du efter dig? 

-I genomsnitt 3-4 stycken ... 

-Du får vända dig till kompisarna på SÄPO. 

-Jag har gjort det ... och dom säger att dom inte har resurser ... 

-Dom vill inte riskera avsked menar du? 

-Något liknande kanske ... men vi har ju ställt upp för Sverige ... 

och nu ska dom väl ställa upp för oss eller hur? 

-Man kan tycka det ... men det är polischeferna ... skojaren ... 

Tommy Lindström på rikskrim och den där förre tullaren Björn


Eriksson ... den senare är rikspolischef ... och en maktens rövslickare 

... säpo-chefen har ingen makt ... polischeferna har stöttat det 

falska åtalet mot Christer Pettersson ... så när det gäller ditt liv kan 

du nog inte räkna med polisens beskydd ... eller hur? 

-Ja, ja du kanske har rätt, men jag är inte så orolig ... som regel åker 

jag ifrån dom ... De har inte en chans mot min BMW och det gäller 

bara att vara vaksam ... jag har hittat en grej som är mycket större 

än Palme-mordet, sa Lennart. 

-Större än Palme-mordet? Vad kan vara större än det i lilla Sverige? 

-Jag kan inget säga ... men jag har fått upp ett spår genom försvarsstaben 

som makthavarna vill tysta ner och dölja för svenska folket 

... och det är stort som faan. 

-Jag är nyfiken, sa Ronny. 

-Du får veta allt sen ... vi hörs. 

-Ja, ja. 

Klick. 

Ronny hade på tungan att säga till Lennart ”större än ett statsministermord 

och det måste vara mord på kungen och drottningen,” 

men han höll tillbaka. 

Han kände på sig att KGB och brunskjortorna i Kreml inte hade 

givit upp planerna på Sverige. Kanske var det miniubåtar med sovjetiska 

attackdykare i vattnen runt Drottningholm ... alltså vid 

kungafamiljens bostad. Ronny funderade på att ta en titt på kartan 

vid tillfälle. 

Det fanns säkerhetsexperter inom försvarsmakten som antytt att 

kungafamiljen var ett eftertraktat byte för en invasionsmakt som 

Sovjetunionen ... Först tog man statsministern och likviderade honom 

... och sedan kungafamiljen som gisslan ... och plötsligt hade 

man klippt av huvudet på samhällskroppen ... och sedan skulle man 

sätta dit sitt eget sovjetiska huvud typ den Östtyska Honecker eller 

en Fidel Castro. 

Två dagar senare ringde Lennart Lindström igen: 

-Tjenare Ronny ... Förföljarna ökar trycket. ”Oscar” är skakad och 

livrädd och ”mitt” SÄPO-gäng tycker att jag ska beväpna mig ... vet 

du hur man får tag på ett vapen? Du har ju haft en hel del skumma 

klienter i din verksamhet som jurist. 

-Jahhh ... det vet väl vem som helst i Stockholms innerstad ... att det 

är bara att gå ner till Sergels torg ... till ”Plattan” och fråga ... Du får 

en revolver för femtusen ...

362 

-Det kan det väl vara värt, sa Lennart tack för tipset. Jag återkommer 

... Jo du förresten ... kan du hjälpa mig i så fall ... så jag inte 

blir lurad? 

-Jadå ... Jag kan söka upp Popov ... bulgaren ... ingen lurar honom 

... inte ens polisen vågar lura honom ... 

-Det låter bra ... 

Klick. 

”Hmm,” tänkte Ronny. ”Vad var det för mening? Det hela var ju 

över.” Lennart skulle aldrig mer skriva en tidningsartikel om Palme-mordet. 

Vem förföljde Lennart? Det måste vara ett våldsamt 

tryck från KGB på bödlarna i Smålandsgänget. Lennart hade kommit 

något verkligt stort på spåren. Det måste vara kungafamiljen ... 

och Oscar som var sambandskillen inom SÄPO hade ringt upp 

Ronny i maj månad förra året före artikeln i Helgbladet ... Ronny 

gick igenom sina anteckningar och läste om samtalet och det var 

Oscar som ringde upp: 

-Hej ... jag vill inte säga vad jag heter men du kan kalla mig Oscar, 

sa mannen. 

-Jaha. Hej Oscar. 

-Jag är alltså sambandstjänsteman mellan Försvarsstaben och Säkerhetspolisen. 

-Jaha ... och vad förskaffar mig den äran? 

-Du har ju löst Palme-mordet ... och lever farligt ... Det är alltså 

fullt krig mellan Sverige och Sovjet men det sker på tjänstemannanivå 

... Jag har sjutton kollegor runt omkring mig som har likviderats 

av KGB och de kommer både från Försvarsstaben och SÄPO ... 

De är döda helt enkelt ... 

-Vad gör man åt sådant då, sa Ronny mera som ett påstående än en 

fråga. 

-Ingen som vet ... Låt oss säga att det fattas ledarskap inom landet 

... det finns faktiskt folk som betraktar dig som en potentiell ledare 

för det här landet ... Du verkar ha det rätta civilkuraget ... Du är nog 

den ende som vågar spotta ryssarna i ansiktet ... och överleva ... 

dessutom. 

-Varför ringer du mig? sa Ronny. 

-För att meddela att vi är många som hoppas att du kämpar på ... 

och önska dig lycka till ... jag vet vad som hände nere i Köpenhamn 

när du satte ryssarna på plats. 

-Tack skall du ha.


Nu var alltså Oscar skakad och skärrad igen ... Det var något ruskigt 

på gång tydligen ... Styrde inte Gorbatjov längre? Var fanns Glasnost 

och Perestrojka ... Etcetera? 

Söndagen den 18 februari ringde Lennart igen: 

-”Oscar” är direkt hotad till livet. Han är så skakad att han tvingas 

gå under jord ... om nu det hjälper. Nu ökar dom trycket mot mig 

också ... mina minuter är räknade ... Vad gör jag? Jag har aldrig varit 

med om något sådant här ... Jag trodde inte att det kunde förekomma 

i en västerländsk demokrati. 

-Ja men Lennart ... Jag kommer ner och hjälper dig och fixar ett vapen. 

Du får betala resa och uppehälle. 

-Ingen fara ... du får betalt. Jag ska bara fotografera några saker 

först ... jag har köpt prylar så att jag kan fotografera och ta kort på 

natten ... dyra grejor från utlandet. 

-Ring mig sen ... så kommer jag ner och hjälper dig. 

-Jag ringer nu på onsdag den 21:e. 

-Bra, sa Ronny. 

Klick. 

3 

Tisdag kväll den 20:e klockan åtta på kvällen rullar en polisbil 

fram till radhuset hos Marta och Ronny som sitter i pyjamasen vid 

köksbordet. Två uniformerade poliser klättrar ur och ringer på dörrklockan. 

Ronny reser sig och öppnar. 

Den ene polisen säger: 

-Ronny Andersson? 

-Ja ... Det är jag? 

-Du ska följa med här ... klä på dig! 

-Vad gäller saken? 

-Våld mot tjänsteman samt olaga hot ... Vi har fått telex från Stockholms 

tingsrätt. Du ska åtalas i morgon bitti och får sova i arresten. 

Det blir bevakad transport till Stockholm i morgon, sa polisen den 

långe som verkade föra befälet. 

Ronny lugnade Marta med orden: 

-Måste vara ett missförstånd. 

Han klädde på sig och följde med. 

Ronny fick verkligen sova i arresten den natten och det kanske var 

tur ... skulle det visa sig. Innan han somnade kom polismannen som 

han kände sedan tidigare, förbi och vinkade glatt i fönstergluggen.

364 

De log mot varandra. Det var den kristne Sune, som blåste trumpet i 

kyrkan och som hjälpt honom tidigare när han stod och ropade efter 

Jesus vid kyrkan. Vid det tillfället var han också verkligt illa ute. 

Han kände sig trygg över att ha Sune i polishuset och somnade vid 

22.00. 

4 

Lennart Lindström 

-Monica! Jag går och lägger mig tidigt, ropade Lennart till sin fru. 

Hon satt i vardagsrummet och såg TV:n ... och han stod i trappan 

upp till sängkammaren på övervåningen. Klockan i köket visade på 

22.00, där han just druckit ett stort glas mjölk och släckt lyset. 

-Ja, ja ... Jag sitter ett tag till ... jag ser färdigt filmen först, ropade 

Monica tillbaka. 

-God natt, sa Lennart. 

Monica svarade inte. Hon var inne i filmen och hjälten skulle precis 

kyssa den vackra oskyldiga kvinnan. Romantiken låg tät i TV-rutan. 

Lennart tog inte av sig underkläderna som han brukade. Han gömde 

sidenpyjamasen under kudden så att Monica inte skulle fatta 

några misstankar och satte klockradion på väckning 02.00 med 

mycket svag volym. Han ville inte väcka henne och bekymra henne 

i onödan ... Hon skulle försöka stoppa honom det visste han. 

22.30 kröp Monica ner i sängen bredvid sin man med ett leende på 

läpparna. Hjälten hade fått sin hjältinna eller var det tvärtom? Det 

var inte så noga ... huvudsaken var att romantiken blommade. Hon 

älskade romantik. 

02.00 hördes ett svagt brummande från klockradion och Lennart 

slog genast upp ögonlocken. Han var redo. Det var inte många som 

visste om vad han skulle göra. Han hade fått informationen från 

Försvarsstabens säkerhetskillar. De ville ha bilder på misstänkta 

miniubåtar i farleden upp mot Drottningholm. Socialistiska regeringen 

hade satt stopp för offentliggörande av informationen från 

Försvarsstaben om Sovjetunionens planer på utrotande av Kungahuset. 

Det fanns krafter i det socialistiska svenska lägret som hatade 

monarkin och ville införa republik. En socialistisk rådsrepublik. 

Vad Lennart inte visste var att Smålandsgänget inom polisen hade 

fått order från högsta politiska ledningen att han och Ronny Andersson 

måste försvinna enär de förberedde nya avslöjande artiklar i 

tidningen Helgbladet. Detta var nu inte sant, men det trodde Små-


landsgänget att det var. I själva verket var det så att det hade läckt 

till sovjetiska spioner i den Svenska säkerhetstjänsten att Lennart 

skulle fotografera sovjetiska kommandogrupper i vattnen fram till 

Drottningholm. De sovjetiska soldaterna och miniubåtarna togs in i 

Mälaren via sovjetiska handelsfartyg genom Södertälje kanal. 

Lennart smög sig ur sängen och tog kläderna med sig ner till köket. 

Han tog fram den dyra utrustningen som han gömt bakom några 

burkar i översta köksskåpet. 

Dessvärre var han fumlig så att en burk åkte i golvet och väckte 

Monica. Fem minuter senare stod hon yrvaken i morgonrock och 

undrade vad det var frågan om. 

-Lennart vad gör du uppe mitt i natten? 

-Jag ska ut på ett viktigt uppdrag ... och ville inte väcka dig ... inte 

oroa dig ... 

-Gå och lägg dig genast Lennart ... 

-Nej ... lyssna på mig nu ... Bilderna måste tas på natten det är allt 

jag kan säga ... Det är bäst att du inget vet så att du inte kommer till 

skada ... lita på mig Monica. 

-Det är mörkt redan klockan sju på kvällen Lennart ... om det är 

mörkerbilder du behöver? 

-Du vet att jag har mördargänget inom polisen efter mig mellan sju 

och tjugofyra på dygnet. 

Jag måste passa på nu ... Någon gång måste dom sova också ... så 

jag passar på nu ... och det här är verkligen viktigt ... det måste göras 

... Det är större än Palme-mordet ... det tar bara en timma ... gå 

och lägg dig nu. 

-En timma då! 

-Javisst ... och om en vecka lämnar vi landet för en månad. Vi 

sticker ner till Genève. Jag publicerar bilderna utomlands i ett Natoland. 

Jag kan nog få ihop så det räcker till flera minkpälsar åt dig 

min kära, sa Lennart. 

Det sista tog skruv och Lennart släpptes iväg med en björnkram i 

dörröppningen på villan. 

Lennart tog den lilla svarta hyrda BMW:n och körde ner mot 

vattnen i Vårberg. Han parkerade och tog på sig den svarta skinnjackan 

och en mörkblå baseballkeps och smög fram till bergsknallen 

där han la ut en bit av en presenning och la sig på den och väntade 

och riktade kameran mot vattnet. Det dröjde inte länge förrän 

han såg periskopen bryta vattenytan. De var flera och kom med fem

366 

minuters mellanrum. Det stämde alltså. Han tog tre bilder i sekunden 

och bytte snabbt rulle och började knäppa igen och maskinen 

från kameran blockerade hörseln så att han inte hörde polisbilen 

som stannade tio meter bakom honom med släckta lyktor. Han hörde 

inte heller stegen från polismännen från Smålandsgänget ... Tell 

den korte och Pilz ... den långe. Det var Pilz som utdelade batongslaget 

över vänster tinning och det var Tell den korte som tog 

av Lennart skinnjackan och tog fram en spruta med vanlig luft och 

sköt in den i armvecket på Lennart. Döden inträffade omedelbart. 

Kanske var det så att hjärtat brast. För säkerhets skull tog Pilz pulsen 

medan Tell lyste med en liten ficklampa i pupillerna. 

-Han är död, sa Pilz. 

-Bra, sa Tell. Ta tag här då ... Han behöver bada. 

-De skulle slänga Lennarts kropp nerför berget men han var för 

tung. De orkade inte kasta honom utan fick fösa honom över berget 

så att kroppen skrapade hela högersidan mot bergskanten. 

Tell tog fram en karta med lugnande sobriltabletter som han fått av 

Bill Blomquist för detta syfte. Det var nio tabletter kvar. Han slängde 

den fullt synligt bredvid skinnjackan så att andra poliser på morgonen 

skulle misstänka självmord. I polisrapporten skulle det stå att 

han hade valt att ta livet av sig på grund av svåra ekonomiska problem. 

Det skulle finnas ett avskedsbrev där han bad om förlåtelse 

till sin fru för sitt självmord skulle det stå i polisrapporten. Att det 

inte fanns något sådant avskedsbrev i verkligheten var det ingen 

tjänstgörande polisman som brydde sig om. Det kom order från 

mycket ”högt upp” på utrikesdepartementet. Klockan 14.00 samma 

dag kom polisen med Lennarts tillhörigheter till den förkrossade 

och rödgråtna änkan Monica. 

En timma senare kom en hög officer från Försvarsstaben hem till 

Monica och hämtade de två filmrullarna som Lennart hade använt 

på natten. 

5 

Ronny Andersson 

Han väcktes i cellen 05.30. Hyfsad frukost och en dusch med egen 

tandborste. Det var hög klass på fångvården i den biten. 07.00 kom 

två civilklädda fångvårdare och kvitterade ut honom. Han slapp 

handbojor men blev inlåst i baksätet på den mörkblå Volvon, en 

stationsvagn modell 245. Ett hundnät av stålvajer förhindrade flykt


bakåt. Sidodörrarna vid baksätet gick inte att öppna inifrån. Framför 

sig hade han de två herrarna i 55-60 årsåldern. Gråsprängda i håret 

och bleka i hyn. De hade avancerat från vanliga fångvaktare där de 

således varit inlåsta tillsammans med fångarna i åtta timmar per 

dygn i 30-35 år. Det blir en hel del tid i fängelset och det var nog 

därför de var gulbleka i hyn. 

Nu hade de alltså avancerat och blivit fångvaktare på hjul och de 

betraktade Ronny som ett paket som skulle transporteras och levereras 

mot kvitto. 

Vakterna pratade om sina vardagsproblem och Ronny kände på sig 

att han icke fick konversera med dom om han ville undvika att få 

blåmärken ... utan vittnen. 

Efter tre och en halv timmas bilfärd utan rast körde de ner i källaren 

på Stockholmspolisens högkvarter i stadsdelen Kungsholmen. 

Det var den så kallade häktesnedfarten vid Fridhemsplan. 

Klockan 13.00 började förhandlingarna och han fick sitta i arresten 

några timmar till dess att den okände ... av rätten utsedde advokaten 

kom och hälsade på och denne sa med ett överseende leende: 

-Vi har fem minuter på oss ... är det något särskilt du vill säga till 

ditt försvar? 

-Jag är oskyldig, sa Ronny. 

-Det säger alla ... ha, ha, ha. 

-Jag är oskyldig ..., vidhöll Ronny. 

-Ja, ja ... det blir nog bra ... det finns fyra vittnen i protokollet ... 

som väger tungt, sa advokaten irriterat. 

-Det är falska uppgifter i förhörsprotokollen ..., sa Ronny med blodigt 

allvar ... han hade ju rätt. 

-Sånt har vi inte tid med. De två polisinspektörerna Tell och Pilz 

har du hotat till livet ... och två väktare har du använt våld mot ... 

”våld mot tjänsteman” ... det är allvarliga brott ... och dessa fyra 

vittnen är starka ... det här bör räcka till fängelse i två år ... men du 

har tur ... det finns ett yrkande från åklagaren ... om §7 undersökning 

... liten sinnesundersökning ... 

-Vad innebär det? sa Ronny fast han visste. 

-Gamla Strafflagen 5:5. 

-Vila upp sig på psykets slutna alltså? sa Ronny nedstämt. 

–Javisst! Sidsjöns fasta paviljong. Lugnt och fint. Du får inget straff 

... kanske prata med en läkare ... ibland, sa advokaten. 

-En gång per år? sa Ronny och log.

368 

-Det är bara att erkänna ... det är mycket våld i fängelserna bland 

internerna ... bättre på psyket ... 

-Jag är oskyldig ... Det är en komplott, sa Ronny. 

-Nu går vi in och erkänner. Det är dags ... 

Advokaten reste sig och det var bara att följa med för den sorgsne 

Ronny. 

Jourdomstolen bestod av en 60-årig domare. En mager bokmal 

med spetsig näsa och elaka ögon. Till sin hjälp hade han fyra politiskt 

tillsatta nämndemän och en tingsnotarie. 

Ronny borde ha undrat varför en jourdomstol skulle handlägga 

målet. En sådan domstol var avsedd att användas vid brådskande 

häktningsförhandlingar på helgerna när ordinarie domstol var 

stängd. Ronny anade inget ont. Han hade i de här sekunderna dessvärre 

fortfarande ett visst förtroende för rättsväsendet. 

Domaren slog klubban i bordet och sa: 

-Då börjar förhandlingarna i mål nr B 359/89 mellan åklagaren och 

den tilltalade Ronny Andersson. Är ni född den 10 januari 1942 och 

bor på den här adressen i Bollnäs där ni hämtades? 


-Då så ... varsågod åklagaren, sa domaren. 

Åklagaren var en av dessa grå personer som inget begrep eller 

kanske rättare ... inget ville veta om vad som pågick bakom kulisserna. 

Hon var i samma ålder som Ronny och han kände igen henne 

från universitetet. De hade pluggat juridik samtidigt. Hon var 

mörkhårig, liten och nätt och kallade sig kammaråklagare. Med rätt 

socialistiska partibok skulle hon naturligtvis bli chefsåklagare. Hon 

kysste makten där bak och med en likgiltig uppsyn filade hon samtidigt 

sina röda naglar. 

Nu sa kammaråklagaren milt överseende: 

-Ronny Andersson misshandlade en tjänsteman på Farsta tunnelbanestation. 

Väl intagen på polisstationen i området hotade han polisinspektörerna 

Tell och Pilz till livet. Innan domstolen bestämmer 

straffet yrkar jag att Ronny sinnesundersökes enligt §7 då han enligt 

polisinspektörerna Tell och Pilz verkade förvirrad. Vidare yrkar jag 

att Ronny häktas då han kan förmodas hålla sig undan lagföring, 

avslutade åklagaren. 

Domaren sa: 

-Tack då ... var så god advokaten ... 

-Jag föredrar att min klient själv får yttra sig över åtalet, sa advo-


katen. 

-Jaha, sa domaren ... -Och vad säger den tilltalade? 

Ronny förstod inte riktigt hur illa ute han var ... inte ännu ... utan 

svarade naivt ... han visste ju vad som hänt och varför ... han hade 

blivit utsatt för ett mordförsök av Tell och Pilz med Bill Blomquists 

goda minne ... förstod han nu. De hade försökt sparka sönder hans 

njurar, lever och mjälte. 

-Jag har inte gjort något olagligt ... det var Tell och Pilz som misshandlade 

mig ... De försökte sparka ihjäl mig faktiskt ..., sa Ronny 

sanningsenligt med en uppsyn som ett oförstående litet barn som 

inte i sin vildaste fantasi kunde tro att världen var så ond som den 

var. 

-Påstår ni att polisen misshandlade er? sa domaren. 

-Javisst så gick det till, sa Ronny. 

-Jamen det är väl ingenting att komma med ... det säger ju alla ... till 

sitt försvar ... som grips av polisen, sa domaren. 

-Säger alla det? sa Ronny. 

-Ja de skyller på polisen, sa domaren. 

-Då förstår ni väl att det måste vara något fel på polisen? sa Ronny. 

-Hörrnu Andersson ... erkänner ni eller inte? sa domaren. 

Nu ... i de här sekunderna förstod Ronny hur illa han var ute ... hur 

risigt han verkligen låg till när det gällde att hamna på psykets slutna 

avdelning. Det gick kalla kårar efter ryggen på honom. 

Att få rätt mot misshandlande, brutala, skurkaktiga poliser som var 

slaktare i skydd av uniform ... det var som att köra ner handflatorna 

i en hink full med vatten ... att krama vattnet med händerna ... att 

fånga vattnet genom att knyta näven ... det gick inte ... vattnet rann 

mellan fingrarna. 

Outgrundliga är Herrens vägar ... det förstod han nu ... men inte då 

... när han slagit sönder rutorna på pendeltåget i Västerhaninge och 

då han varit så där obeskrivligt förtvivlad. Då hade han sagt till poliserna 

som verkade vara så kallade ”bra killar” och som ryckte ut 

för att förhöra honom ... att han flydde för sitt liv för att han visste 

för mycket om Palme-mordet och de uniformerade poliserna hade 

givit honom en klapp på axeln men att de ursäktade sig när dom 

inget ville veta om själva statsministermordet ... eftersom det där 

inte var deras sak. 

Hur som helst ... när han kastat stenarna mot pendeltåget och krossat 

rutorna ... ja två stycken då hade han frågat Gud Fader i Himlen

370 

hur denne kunde tillåta honom att kasta sten på detta pendeltåg ... 

helt utan anledning? Den destruktiva handlingen var meningslös. 

Pendeltåget hade inte gjort honom något ont eller hur? Gud Fader i 

Himlen ... hur kunde du tillåta att jag gjorde detta? ropade han då. 

Skadegörelsen på tåget förbättrade ju inte hans situation precis. 

Men Gud visste vad han gjorde ... 

Således var det bekant för Ronny från sin tid som jurist, att om en 

åtalad har flera gärningar på sitt samvete så skall alla dessa behandlas 

vid ett enda rättegångstillfälle utan avbrott så att domstolen 

kunde utdöma ett gemensamt straff för samtliga gärningar så han sa 

nu till domaren: 

-För det första har jag flera gärningar eller åtal som väntar mig vid 

olika tingsrätter. Ett åtal ligger vid Handens tingsrätt och gäller 

skadegörelse på ett pendeltåg. Ett annat åtal ligger vid Visby tingsrätt 

på Gotland och gäller också skadegörelse ... några bilrutor. Nu 

är det så att samtliga åtal skall ... enligt gällande lag ... handläggas 

samtidigt för bestämmande av gemensam straffpåföljd. 

Därför vill jag att det här målet flyttas till ett annat tillfälle så att 

den advokat som jag har konsulterat i de andra målen också kan 

hjälpa mig i det här målet ... den advokat som sitter här bredvid mig 

har jag aldrig träffat tidigare och har inte haft tillfälle att förbereda 

egen bevisning med. 

När det gäller min rätt som åtalad att tillsammans med min försvarare 

förbereda mitt eget försvar och påkalla egen bevisning så är 

jourdomstolens agerande idag ett skolexempel på brott mot rättegångsbalkens 

regler i delen om den misstänkte och hans försvar. 

För det andra har jag arbete och försörjning som försäljare i Bollnäs. 

Jag är gift och har fru och barn där på orten och har fast bostad, 

där också polisen kunde finna och hämta mig ... så någon flyktfara 

föreligger inte. 

För det tredje är jag inte förvirrad ... för då skulle jag inte så tydligt 

och klart kunna undervisa er om gällande rättsregler. Jag har 

kanske varit okontrollerad vid vissa tillfällen men då för att jag flytt 

för mitt liv ... därför att jag vet för mycket om mördargänget bakom 

Palme-mordet ... där bland andra polisinspektörerna Tell och Pilz 

ingår. De som således önskar min död är vissa poliser, vissa folkvalda 

politiker och ett antal ryssar från KGB. 

Domaren gapade av förvåning men sa: 

-Sånt där lyssnar jag inte på.


-Hörrnu bäste rådman ... Det är nog bäst att ni följer rättegångsbalkens 

regler ... annars gör ni er skyldig till tjänstefel av så allvarlig 

beskaffenhet att jag måste vända mig till er chef ... lagmannen Carl- 

Anton Spak ... som jag är personligen bekant med, sa Ronny. 

-Hmm. Jasså ... Hm ... Vad heter er advokat som ni har i de andra 

målen då? sa domaren. 

-Advokat Bengt H. Nilsson här i Stockholm. 

Domaren antecknade namnet och såg på nämndemännen som visade 

allvarliga anletsdrag. Domaren slog klubban i bordet och sa: 

-Rätten tar 30 minuters paus för att kontrollera Anderssons uppgifter. 

Det var trettio minuters nervös väntan och när de samlades igen, sa 

domaren: 

-Vi har talat med advokat Bengt H. Nilsson och han uppger att Andersson 

ringt vid något tillfälle ... 

”Vid något tillfälle”? Tänkte Ronny förbryllad. Han och advokat 

Nilsson hade träffats minst tre gånger på hans kontor och samtalat i 

över fyra timmar och talats vid per telefon minst tio gånger och de 

kände varandra sedan lång tid till baka. Varför ljög Nilsson? Varför 

stack han huvudet i sanden som en panikslagen struts? Var läget så 

allvarligt? 

-Emellertid anser alla jourdomstolens ledamöter att Andersson inte 

beretts tillfälle att förbereda sitt försvar ... varför dagens förhandling 

inställes och målet flyttas till ett senare tillfälle ... som ni kommer 

att få kallelse till ... Förhandlingen är slut ... Advokaten ombedes 

inkomma med kostnadsräkning ... 

”Pang”!! Ekade domarklubban. 

Ronny drog en suck av lättnad och hade räddats av nämndemännen 

... de politiskt valda ... och av Gud Fader själv ... som låtit honom 

slå sönder lite glasrutor här och där ... 

6 

Han gick ut i det fria och smög på smågatorna upp till Östermalm 

... nära Försvarshögskolan ... och han skulle fly in där och kontakta 

Valter Pero vid verkligt krisläge ... Han stod i en portgång och 

tryckte tills det blev mörkt. Då drog han sig till södra delen av 

Stockholm och kontaktade socialjouren. Han sa som det var ... att 

polisen hämtat honom i bostaden i Bollnäs i går kväll och att han nu 

släppts av domstolen och inte hade en krona på fickan.

372 

Han fick en biljettrekvisition och fyrtio kronor i kontanter och 

gick till fots för att köpa sin tågbiljett. När det var klart hade han tre 

timmar att spendera före tågets avgång. Det vore skönt att bara 

ströva omkring i skydd av mörkret. Som av en magnet drogs han 

Drottninggatan uppåt mot Stefans bostad. Skulle han gå in till Stefan 

och tigga om nåd? Han visste ju att Stefan skulle kontakta sina 

kompisar i mördargänget och be dom låta Ronny vara ifred ... Men 

... nej ... han skulle inte tigga om nåd ... det var det sista han skulle 

göra ... och för övrigt hade utvecklingen vuxit ifrån Stefan ... det 

hela var utanför dennes kontroll ... numera ... men det var tydligt att 

Bill fortfarande fick order från polishuset ... och Ronny undrade 

plötsligt hur det hade gått för Lennart Lindström ... denne skulle ju 

hört av sig i dag ... nåja han fick väl ringa honom från Bollnäs ... 

han tvekade att ringa från Stockholm ... han kände på sig att det var 

farligt att kontakta Lennart. 

Han fortsatte backen uppåt Drottninggatan ... och därifrån skulle 

han kunna gå till biblioteket och bläddra i några tidningar. På 

vänster sida i backen, när man kommer nerifrån, finns en butik som 

heter Vattumannen. Ronny stannade där och betraktade några böcker 

i skyltfönstret. De handlade om astrologi, Egyptologi, olika indiankulturer, 

New Age och ... hoppsan ... reinkarnation. 

Han gick in i affären och bläddrade i böckerna och önskade att han 

varit ”stadd i kassa”. En bunt gratistidningar låg på golvet. Det var 

bara att ta ett exemplar ... Tidningen heter Energivågen och behandlar 

New Age ... den nya tidsåldern ... och i den var också annonser 

från olika firmor och personer som sysslade med healing, 

kristaller, massage och spåkonst. En annons fångade hans intresse. 

Det var en kvinna i Norge som heter Torild ”Sibylla” Rödland och 

så här skrev hon i annonsen: 

Skicka mig ditt foto så skall jag tala om för dig vem du har varit 

i ditt tidigare liv och vad som skall hända dig i framtiden. 

”Spännande”, tänkte han. Då skulle han äntligen av utomstående få 

veta om han verkligen varit Jesus i tidigare liv som hans inre påstod 

... och han skulle äntligen få klarhet om de där grillerna som hans 

inre sagt: att han skulle bli ledare för hela världen ... 

Ronny återvände till Centralstationen och hämtade några förbrukade 

kopior i papperskorgen vid kopieringsapparaten. I Pressbyrån 

köpte han en kuvert och växlade så att han fick mynt till fotomaskinen 

en trappa ner under vänthallen. Han tog ett foto och skrev några


rader och att det var brådskande. Svaret från norska mediet Sibylla 

Rödland skulle kvitteras ut mot postförskott. Tvåhundrafemtio kronor 

skulle kalaset kosta. 

Hokus Pokus eller inte ... det var värt ett försök ... han måste få 

visshet och tog alla chanser. Var han Messias eller inte? 

7 

Han fick några kronor över och började bli smått förbannad på Bill 

och Smålandsgänget ... inte på Stefan ... som inte var lika ond som 

de andra ... trots att han hållit i vapnet. Han slog numret till Bill i 

Möbelkällaren vid S:t Eriksplan och denne svarade: 

-Bill ... Nya Antika AB. 

-Det är Ronny! 

-Ja men tjenare ... var är du någonstans? 

-På väg till Bollnäs ... Jag är i Uppsala för tågbyte ..., ljög Ronny 

och fortsatte: -Hör du ... Jag blev släppt av domstolen ... låg du 

bakom att jag hämtades ... Bill? 

-Ja! Jag var tvungen ... kniven på strupen ... 

-Du kan dra åt helvete Bill! ropade Ronny och nu var han ursinnig. 

-Vad bråkar du om ... Det är väl skönt att få vila sig några år ... Du 

har väl inget annat för dig? sa Bill honungslent. 

-Dåre! skrek Ronny och slängde luren i örat på Bill Blomquist. 

Kokande av ilska tog han en rask promenad Drottninggatan upp 

igen och styrde stegen mot Stadsbiblioteket. Han behövde verkligen 

gå av sig vreden. Vid en telefonkiosk på gatan utanför biblioteket 

stannade han upp och ringde till Lennart Lindström ... kontoret, bostaden 

... och mobiltelefonen ... Inget svar någonstans ... Han öppnade 

dörren och gick ut ur telefonkiosken och vände sig om och det 

var då han såg affischen på anslagstavlan: 

PROTESTMARSCH 

LÖS MORDET PÅ STATSMINISTER 

OLOF PALME. 

ÄR POLISEN INBLANDAD? 

UTRED POLISSPÅRET. 

ÄGNAR SIG POLITIKERNA ÅT MÖRKLÄGGNING? 

VI SAMLAS MORDDAGEN DEN 28 FEBRUARI KLOCKAN 

19.00 VID NORRA BANTORGET OCH MARSCHERAR

374 

TILL SERGELS TORG DÄR ETT KORT ANFÖRANDE 

HÅLLES AV ARRANGÖREN OCH PRIVATSPANAREN 

FRITS G. PETTERSSON. TEL. 08 ........... 

Ronny Andersson rev ner affischen. Han skulle kontakta privatspanaren 

Frits G. Pettersson och berätta sanningen. Det var dags att 

anlägga moteld. Det fick vara nog nu ... 




Kapitel 59 

24 februari 1990. Stockholm 

Telefonen ringer hos privatspanaren Fritz G. Pettersson: 

-Hejsan. Jag heter Ronny Andersson och ringer från Bollnäs angående 

Palme-mordet ... Du hade en affisch uppsatt vid stadsbiblioteket 

i Stockholm ... om en protestmarsch. 

-Just det en protest mot mörkläggningen. Poliskommissarie Gösta 

Söderström, det polisbefäl som kom först till mordplatsen, kommer 

att gå med i protestmarschen nu på morddagen den 28:e. 

-Hmm ... Det är så att jag lämnat vissa uppgifter till en tidning om 

Palme-mordet. Ett mord som egentligen är löst. Polis, åklagare ... ja 

majoriteten i rättsväsendet känner till sanningen ... men ingen vågar 

dra fram den tydligen. 

-Vad är det för tidning? 

-Helgbladet, sa Ronny. 

-Det där har jag hört talas om. 

-Du kan väl ringa till ägaren av tidningen och få alla uppgifter? 

-Vad heter ägaren? 

-Lennart Lindström! 

-Lindström? Jaha ... Jag kan ju alltid kolla om du är fågel eller fisk 

så att säga ... ha , ha, ha. 

-Det tycker jag att du ska göra för Lennart Lindström har kontrollerat 

mina uppgifter med tjänstemän både hos säkerhetspolisen och 

Försvarsstabens militära underrättelseavdelning ... Det är nu så att 

Sovjetunionen ligger bakom mordet., sa Ronny. 

-Jaså? Jaha? Det låter osannolikt ... men jag skall kolla tidningen 

och tala med Lindström. 

Ronny gav honom de tre telefonnumren till Lindström. Det var till 

tidningsredaktionen, bostaden och mobiltelefon. Pettersson lovade 

att återkomma ... 

2 

Morddagen den 28 febr. 1990, således 4 år efter mordet, sände nyheterna 

på radio intervjuer med Fritz G. Pettersson fyra gånger och 

i TV:s nyhetsprogram aktuellt två gånger nämligen klockan 18.00 

0ch 21.00. Pettersson sa rent ut att han misstänkte att polisen var

376 

inblandad i mordet. Dessutom tilläts poliskommissarie Gösta Söderström, 

som kom först till den döende Olof Palme på mordplatsen, 

att uttala sig om de så kallade Palmeutredarna hos polisen och 

Söderström ansåg att kollegorna sysslade med lögner och mörkläggning. 

Det var förvånande att de privata kritikerna fick så stort utrymme i 

massmedia. Det gällde ju faktiskt en folklig protest mot högsta polisledningens 

sätt att sköta mordutredningen angående landets 

statsminister och den socialistiska regeringen hade en mycket 

sträng kontroll på massmedia på ett eller annat sätt. I folkets protest 

låg i själva verket fröet till ett inbördeskrig men en sådan utveckling 

ville varken socialister eller kapitalister vara med om. Det var bättre 

att lura folket och begränsa yttrandefriheten. Fritz G. Petterson och 

andra privata kritiker skulle naturligtvis motarbetas, men någon 

gång måste man låta dem pysa ut lite missnöje ... för att ge sken av 

att demokratin fungerade, när nu socialister och kapitalister gick in i 

symbios. Det här tramset med sanningen ... det fick folket eller den 

dumma massan syssla med. 

3 

7 mars 1990 Bollnäs 

Telefonen ringer hos Ronny Andersson. 

-Hallå? sa Ronny. Han började alltmer bli ovillig att svara med sitt 

namn och ville inte prata med vissa personer. 

-Det här är Fritz Pettersson från Stockholm. Är det Ronny Andersson 

jag talar med? 

-Javisst ... hejsan ... jag såg dig på TV-nyheterna och hörde dig i 

Dagens eko på radion. 

-Ja ... hmm ... nu är man kanske en kändis ... ha, ha ... men ... tyvärr 

... jag har dåliga nyheter ... redaktören och tidningsägaren Lennart 

Lindström är död, sa Fritz något dämpad. 

Ronnys hjärta flög upp i halsgropen. Han skulle ju ha hjälpt Lennart 

att skaffa ett vapen, en pistol så att denne kunde försvara sig mot 

förföljarna. Det var för sent. 

-Va? Är det möjligt? ... Har dom tagit Lennart också? ... Det är för 

djävligt rent ut sagt. 

Är det verkligen sant? 

Ronny blev bestört och hade rest sig upp från fåtöljen och trampade 

nervöst på golvet. Han hade svårt att stå stilla. Hjärtat bultade våld-


samt och han andades häftigt. 

-Jag har precis talat med hans fru Monica och hon påstår att han 

drunknade i sjön Mälaren utanför Vårberg mitt i natten. Hon påstår 

att han var ute på ett uppdrag, sa Fritz bistert. 

-Vilken dag inträffade det här? 

-Vid tretiden natten till onsdagen den 21 februari. 

-Hm ... då är han mördad antingen av ryssarna eller också av Smålandsgänget 

inom polisen. 

-Nu vill jag att vi träffas Ronny. Jag har talat med poliskommissarie 

Gösta Söderström om artikeln i Helgbladet ... och han finner den 

vara intressant ... och att det kan vara sanningen. 

-Javisst är det sanningen, sa Ronny. 

-Det återstår att se ... men till din fördel måste jag säga att Lennarts 

fru Monica berättade att både hon och han ansåg att du var en trovärdig 

person och att dina uppgifter var tillförlitliga annars hade 

Helgbladet aldrig låtit införa artikeln ... så nu vill jag träffa dig ... så 

att jag får lite kött på benen. Sanningen måste få komma fram 

Ronny! sa Fritz vädjande. 

Denne var i 55-årsåldern. Lång, kraftig men smärt. Han hade 

mörkbrunt hår och en mustasch som han vårdade med ett leende på 

läpparna. Fritz var en stadgad karl med fru och vuxna framgångsrika 

barn. Där fanns villa, sommarställe och bil. Fritz glödde för sanningen 

som princip men höll sig ändå kvar i samhällets övre skikt. 

Det var skickligt gjort att behålla sin heder i ett samhällsklimat där 

folk visade mer av stjärten ju högre upp de kom på samhällsstegen. 

-Visst ska vi träffas men just nu vill jag undvika Stockholm ... av 

säkerhetsskäl som du förstår. 

-Det kan jag nog förstå ... men samtidigt vill jag träffa dig medan 

du lever så att säga ... ha, ha. 

Ronny skrattade med i det tragikomiska: 

-Visst kan man skratta åt eländet ... men jag vill kolla några saker 

först innan jag beslutar mig för att åka ner till dig. Man bör vara 

försiktig. 

-Ring mig då så fort du kommer ner är du bussig, sa Fritz. 

-Ja det gör jag. Hej så länge. 

Klick. 

4 

Ronny tog cykeln ner till biblioteket och där gick han igenom

378 

dagstidningarna från Stockholm. Han letade bland dödsannonserna 

och mycket riktigt ... i Svenska Dagbladet fanns Lennarts dödsruna: 

Min älskade 

Lennart Lindström 

saknad 

begravningen har ägt rum 

-Detta är för djävligt. Vi skulle ha hörts av per telefon samma dag 

som han dog, muttrade Ronny. 

Det var den natten klockan 03.00 som Ronny låg inlåst på polishuset 

i Bollnäs. Det var tydligen så att de ”mörka makterna” skulle ta 

hand om både Ronny och Lennart på samma dygn. Det var fråga 

om att städa bort sanningssägare från den lögnaktiga samhällskroppen. 

Lennart slogs ihjäl i lönndom och Ronny skulle häktas och köras 

upp till Sidsjöns slutna psykiatriska avdelning och där skulle 

han få en spruta och försvinna in i evigheten tillsammans med Lennart. 

Obduktionsprotokollet från Lennarts kvarlevor skulle förmodligen 

slarvas bort. Det är nu sånt som händer skulle man säga. Vid obduktionen 

av Ronny skulle man naturligtvis konstatera att han dött 

av hjärtinfarkt. Det var ett otäckt samhällsklimat. Det var skrämmande. 

Omedelbart gick han till telefonautomaten på biblioteket och slog 

numret till Bill Blomquist i Möbelkällaren. 

-Hallå det är Bill ... på Nya Antika! 

-Det är Ronny ... din gamle polare ... hur kunde det bli så här Bill? 

-Det har blivit för stort Ronny ... mörkläggningen av mordet handlar 

om säkerhetspolitik ... Ronald Reagan varnade för kärnvapenkrig 

innan han avgick och nu har vi Sovjet på knä ..., sa Bill. 

-Var det nödvändigt att ta livet av Lennart Lindström? 

-Tydligen. 

-Var det Tell och Pilz som gjorde det? 

-Ja, sa Bill hårt, kort och militäriskt. 

-Men varför Bill? Varför? 

Ronny vädjade förtvivlat om en förklaring. 

-För att visa sin makt, sa Bill och att denne med råd och dåd medverkat 

till mordet visste nu inte Ronny. 

-Sin makt? ropade Ronny. 

-Ja de ville visa att de är ”Herrar på täppan”.


-Vi får väl se vem som har makten och vem som är ”Herre på täppan” 

... men du ska veta en sak Bill att det här accepterar jag inte ... 

jag accepterar inte ... att ni tog livet av Lennart bara för att demonstrera 

eran makt. Ni har gått över gränsen för människans värdighet 

... 

-Stora ord, sa Bill. 

-Stora ord? Har ni då ingen respekt för livet? Oss emellan har du 

väl ett finger med i spelet? Du var ju hjärnan bakom Palme-mordet 

och Tell och Pilz är ju inga begåvningar precis ... dom är slaktare 

eller som du brukar säga romerska knektar ... Jag tror nog att våra 

vägar skiljs här Bill. Vi kommer att tillhöra olika läger och kanske 

bekämpa varandra, sa Ronny. 

-Förmodligen, sa Bill. 

Klick. 

Ronny la några mynt i telefonautomaten och slog numret till Valter 

Pero på Gotlands militärkommando. 

-Örlogskapten Pero? 

-Ronny från Bollnäs. 

-Tjenare lever du än? 

-Med nöd och näppe ... men Lennart Lindström, Helgbladet är tyvärr 

död. Jag har precis läst dödsannonsen i Svenska dagbladet. 

Han blev förstås mördad av Smålandsgänget. Jag har fått det bekräftat 

av Bill Blomquist i Möbelkällaren på S:t Eriksplan. Dom 

ville visa sin makt ... Polisinspektörerna Tell och Pilz ville visa sin 

makt ... men Bill är hjärnan bakom det mordet också ... 

-Vad säger du? Är det möjligt? 

-Ja. 

-Aj, aj, aj ... det där är inte bra ... Hm ... inte bra ... oj, oj, oj ... det 

där är en mycket farlig väg för det svenska samhället ... inte bra ..., 

sa Valter sorgset. 

-Tyckte att du borde veta? 

-Bra att du ringde. Varmt tack Ronny. 

-Vi hörs, sa Ronny. 

-Ja verkligen var nu riktigt rädd om dej ... 

-Du med! 

-Ja just det ... Jag med ... tydligen. 

Klick. 

5

380 

När vårsolen kittlade trädtopparna kom brevet från det norska mediet 

Thorild Sibylla Rödland. 

Det var med bultande hjärta som Ronny betalade postförskottet på 

250 kronor. Det var mitt på dagen och han hade precis avslutat 

städjobbet och cyklat hem och kollat posten. Solen var riktigt värmande 

och han tyckte att det bådade gott. Egentligen var han dödsförskräckt 

över innehållet i brevet. Det skulle berätta om vem han 

varit i tidigare liv men också vad som skulle hända i framtiden. Hade 

han ingen egen vilja? Var han en marionett som styrdes från 

Himlen? 

Eller ... tänk om han inte hade varit något märkvärdigt i tidigare 

liv ... utan bara en vanlig knäppgök ... och att han nu gick omkring 

och inbillade sig saker ... att han hade en livlig fantasi och han 

verkligen var en byfåne som det viskades om i Bollnäs. En byfåne 

som sprang till kyrkan och rabblade böner i sin ensamhet? Tänk om 

han levde som byfåne i liv efter liv. Tänk om man bara levde ett 

enda liv som ett grässtrå som skjuter upp och sedan vissnar. Vad sa 

Bibeln? Man lever ett liv och sedan ska man uppväckas av Jesus på 

den yttersta dagen. Under tiden vilade man i den eviga sömnen. 

Han såg på sina händer och kände plötsligt hur maskarna väntade 

på festen när han dog. Meningslöst ... totalt meningslöst ... om inte 

... 

Ronny var egentligen mer rädd för brevet från Sibyllan än han var 

för slaktarna i Smålandsgänget. Han cyklade ut till skogen och satte 

sig vid fältet nära björken där han brukade be till Gud. Han slet upp 

kuvertet och hjärtat började pumpa våldsamt. Hade han varit Jesus 

eller inte? ... Han måste få veta ... Hjärtat pumpade så våldsamt att 

han hade svårt att fästa blicken ... det här gick inte ... han tog inte 

fram brevet ... han orkade inte ... utan stoppade det öppnade kuvertet 

i innerfickan på jackan och cyklade ner till torget och ortens enda 

spritbutik. Han köpte två flaskor rödvin och cyklade tillbaka till 

björken vid fältet. Nu var klockan runt 15.00 och solen värmde fortfarande 

men med viss tvekan. Kylan var på väg. Han halsade rödvinet 

och fick i sig en halv flaska ... tog ett djupt andetag och veklade 

ut det maskinskrivna brevet och läste med hög puls: 

”Porsgrunn 23.3.90. 

Kära Ronny Andersson. 

Tack för ditt brev. 

Jag har nu sett för dig och berättar om de bilder och visioner


jag såg och de är som följer; 

Vi börjar med ditt ursprung. 

Det visade sig bilder från många andra solsystem. Du har levat 

i de olika solsystemen och du har c:a 50 inkarnationer i ett gediget 

och mycket stort och omfattande solsystem i den andra 

bortre änden av Universum. I dessa inkarnationer hade du ofta 

tekniska yrken och uppgifter men också förvaltning och utbildning 

av rättvisa, lag och rätt. 

Efter detta hade du en del inkarnationer i ett solsystem som 

var utsatt för undergång och förstörelse på grund av nedsmutsning, 

förgiftning och nedslag av meteorer från världsrymden. 

Du hade cirka 10 inkarnationer där, som både man 

och kvinna. Uppgifterna du ofta hade då var knutna till teknik 

men du var även en sorts hjälpare. Du var till hjälp och stöd för 

dina medmänniskor när det gällde sorgarbete och att försona 

sig med sitt öde när nu dessa meteorer angrep det dåvarande 

solsystemet. Du lärde också människor att förstå livets mening i 

detta solsystem som gick under. 

Så kom du då till detta solsystem och vår jord i galaxen Vintergatan. 

Jag har svårt att se årtalet. 

Allt visar sig inte på en gång och jag får bara se det som är 

viktigt för dig just nu. Vissa inkarnationer får jag inte tillgång 

till och det är ofta så att människan ifråga anses inte vara mogen 

att få veta allt och att vissa saker mår hon bättre av att ta 

reda på själv. 

Ronny vek ihop brevet trots att det var ytterligare fyra sidor att läsa. 

Det blev för mycket just nu kände han. Om nu innehållet i brevet 

var sant, vilket han kände att det var, så fick han lust att bara 

lägga allt åt sidan och ta fram passet så att han kunde vandra fritt i 

alla länder på jordklotet. Bara gå omkring och betrakta och prata 

med människor och låta Gud stå för kostnaderna. Det var nu inte så 

enkelt. I många länder krävdes det inrikesvisum och for han bakom 

järnridån som fortfarande existerade om än bräckligt så skulle han 

aldrig komma därifrån. Men det var en spännande tanke att bara 

vandra och ständigt träffa nya människor. Skulle han ha något budskap 

till andra människor? Naturligtvis inte. Vad skulle han kunna 

ge människorna som de inte kunde ge sig själva? 

Han satte sig på cykeln och sneglade på björken där han brukade 

be. Han tänkte på Gud Fader i Himlen och muttrade för sig själv:

382 

-Hur ska det här sluta!? 

Framme vid radhuset gick han till det fristående förrådet och 

gömde vinflaskan som var kvar. Var han alkoholist? Han trodde 

inte det eftersom han älskade nykterheten lika mycket som vinruset, 

men han var i riskzonen. Han visste också i sitt innersta att hans 

uppdrag på jorden bara hade börjat men han visste inte vad det var. 

I solsystemet som gick under hade han varit en hjälpare ... och det 

var intressant eftersom spåtanten Gunilla Nilsson också hade sagt 

till honom att han skulle hjälpa människor och att han kunde rädda 

världen. 

För honom låg det nära till hands att tro att det här solsystemet 

skulle gå under men det fanns också tecken på att han kunde rädda 

världen från undergång ... men det skulle krävas övernaturliga 

krafter eller ”hjälp från ovan” ... det var kaos i hans inre de här sekunderna 

och han beslöt sig för att hålla sig på jorden. 

6 

Han lyfte telefonluren och ringde till Lennart Lindströms änka Monica 

och fick kontakt med henne: 

-Monica Lindström. 

-Det här är Ronny Andersson kommer du ihåg mig? 

-Oh ja ..., sa Monica. 

-Jag har läst dödsannonsen och får framföra mitt djupa deltagande i 

sorgen, sa Ronny. 

-Tack ... 

-Jag skulle gärna gå till graven och hedra Lennarts minne ... men 

jag vet ju inte var han är begravd ... har du lust att följa med kanske? 

-Inte just nu ... det känns väldigt jobbigt allting. 

-Det kan jag förstå. 

-Men lite senare kanske ..., sa hon. 

-Vi får säga så. 

-Hej då, sa Monica. 

-Hej ... 

Klick. 

En månad senare tog han sig till Stockholm och träffade sanningskämpen 

Fritz G. Pettersson. De gick igenom polisprotokollen 

över Lennart Lindströms död. 

-Det står självmord, sa Fritz.


-Det finns inget slutgiltigt obduktionsprotokoll bland handlingarna 

... men det kan vara för farligt att peta i det just nu, sa Ronny. 

-Självmordsteorin bygger på att det skulle finnas ett avskedsbrev i 

bostaden ... i köksskåpet. Det står att Monica hittat ett sådant. Det är 

vad polisen påstår. 

-Finns det ett sådant brev? 

-Jag sökte upp polisassistent Sjödin som skötte utredningen och 

frågade efter brevet men han sa att han inte hade något ... 

-Hade han sett det då? 

-Den gratischansen tänkte jag inte ge honom ... utan jag frågade honom 

rent ut om det var maskinskrivet eller handskrivet ... 

-Nåå? Vad svarade han? 

-Han erkände att han inte sett något brev och att han inte visste om 

det var maskinskrivet eller inte ...? 

-Då har vi åtminstone kommit så långt. Nu gäller det att fråga Monica 

om det fanns ett brev som han lämnade efter sig. 

-Hon har inte lust att prata med någon om Lennarts död ... 

-Hon är ordentligt ledsen och skrämd, sa Ronny. 

-Vad gör vi då? 

-Det går inte att ringa till henne för då säger hon bara ”jag orkar 

inte och vill inte prata om det där nu”. 

-Har du något förslag? sa Fritz. 

-Jag överraskar henne och bara ringer på och vädjar till henne med 

en endaste fråga, sa Ronny. 

-Vilken fråga? 

-Finns det något självmordsbrev? 

-Och finns det inget brev så är det mord och polisen är inblandad? 

-Mordspåret kanske går ända upp till utrikesdepartementet. 

-Vem där? 

-Sten Andersson ... tyvärr ..., sa Ronny. 

Han gick förbi Kungstensgatan 57 och ringde på dörrklockan. En 

man öppnade och Ronny sa: 

-Jag söker Monica Lindström. 

-Ett ögonblick ska jag hämta henne, sa mannen. 

Hon kom till dörröppningen och det syntes att sorgen satt djupa 

spår i hennes ansikte. 

-Ja hej. Vem? Vad? sa hon något oförstående. 

-Jag heter Ronny Andersson och det var mig Lennart skrev en artikel 

om i Helgbladet ... Palme-mordet du vet?

384 

-Jaha? 

-Du lovade mig att jag skulle få gå till graven ... minns du? 

-Ja men ... nu vill jag inte längre ... jag vill inte prata om det där. 

-Bara en sista fråga då ... du behöver inte svara om du inte vill ... 

-Jaha ... säg det då! 

-Lämnade han något brev efter sig ... där han berättar att han skulle 

ta livet efter sig? 

-Jag förstår inte vad du pratar om, sa Monica besvärad. 

-Ett brev där han berättar att han skulle ta livet av sig. Ett självmordsbrev? 

-Neej verkligen inte. Det fanns inget sådant brev, sa hon nu mycket 

upprörd. 

-Polisen påstår det. 

-Jaha ... det får väl stå för dom då ... jag förstår inte vad dom håller 

på med ... det fanns inget brev ... och nu vill jag inte prata mer om 

det här. 

Det ryckte i underläppen på henne och hon fick tårar i ögonen. 

-Nu går jag, sa Ronny och vände sig om. 

Hon nickade tyst och stängde dörren medan tårarna rann utefter 

kinderna på henne. Hon var skärrad och ledsen, och Ronny var skakad. 

Han förstod nu att det var fråga om mord ... utan minsta tvekan 

och att polisen och politikerna låg bakom mordet. 

Senare kontaktade han ånyo Fritz G. Pettersson per telefon. 

-Jag har polisanmält polisutredningen angående Lennart Lindströms 

död. Men bara efter tre dagar avskrevs min anmälan, sa Fritz. -Men 

jag ger mig inte. De kommer att få en ny polisanmälan då ju änkan 

säger att han skulle ut på ett uppdrag och polisutredarna aldrig har 

sett något självmordsbrev. 

-Det här kan vara skållhett att röra i, sa Ronny. -Kanske bäst att 

kyla ner situationen. Ytterst handlar det om säkerhetspolitik och 

eventuellt kärnvapenkrig. 

-Det verkar osannolikt. Det påminner mera om fascistiska metoder 

hos vissa poliser. Änkan Monica vidhåller att Lennart var ute på ett 

uppdrag, sa Fritz. 

-Vi får se, sa Ronny. 

7 

Efter att ha samlat kraft och mod och levt Svensson-liv några 

veckor, återupptog Ronny studiet av brevet från det norska mediet


Sibylla Rödland. 

”Du kom till vår jord för kanske 12.000 år sedan. Jag ser ett 

namn och det är PÅSKÖN i Stilla Havet utan för Chiles och 

Perus västra kust. Det visade sig bilder av stora skulpturer, stora 

huvuden och ”gående” skulpturer och det visade sig bilder 

av en man (du), som hade ett indianskt utseende och ankom i en 

liten båt till dessa öar. Mannen var en religiös ceremonimästare. 

Därefter visade det sig bilder av rymdskepp (UFO) som landade 

på Påskön och så började man hugga ut skulpturerna ur 

klipporna. Dessa skulpturer var ett slags kommunikationssystem 

för orientering i världsrymden och till hjälp för andra civilisationer 

i rymden men de restes också till ära för dessa andra 

civilisationer i Universum. 

Du var med på att tillverka och sätta upp och använda dessa 

skulpturer och du hade väldigt mycket med psykisk och andlig 

kraft. 

”Påskön och rymdskepp, det var inte dåligt. Kan det verkligen vara 

sant? Då hade kanske forskaren och författaren von Dänicken rätt 

när han påstår att Jorden koloniserades av folk från världsrymden”, 

tänkte Ronny och fortsatte läsandet. Det hela verkade alltför fantastiskt 

för att vara sant och nu gick det inte att hejda hans nyfikenhet 

han vände bladet och fortsatte att läsa: 

Därefter hade du en inkarnation i bergskedjan ANDERNA i 

PERU. Här ser jag att du bär en stilig huvudbonad, ungefär 

som Påven i Rom använder vid högtidliga ceremonier. Årtalet 

var 1240 före Kristi födelse. Det visade sig bilder av flera tempel 

och pyramider. Det var en stor och mäktig kultur som du 

var representant för och du verkade som överstepräst. 

”Det här blev intressantare och intressantare”, kände han. Det fanns 

mycket mystiska saker i Anderna och runt Titicacasjön. Kanske 

skulle Ronny medverka till att templen i Anderna skulle få sin förklaring? 

Det här var ju en kultur långt före Inka-indianerna. 

Han fortsatte läsa: 

Du skrev att du känner att du har levat som Jesus. Du har nog 

fått ta del av samma kärleksenergi som han hade. Därom råder 

ingen tvekan, men du har nog inte varit han direkt, tror jag, 

men jag vet inte. Vissa saker får jag inte veta som jag nämnde 

tidigare. Det är möjligt att du har haft en inkarnation där du

386 

var vän och stöd till Jesus Kristus. Du var då en förstående 

kvinna som hjälpte och stöttade honom. Det är vad jag tror, 

men jag vet inte. 

”Jaha då fick man inget klart besked på den punkten”, tänkte han. 

Det var den viktigaste pusselbiten som han letat efter för att kunna 

förstå alla mystiska saker som inträffat. Han fick inget klart besked 

om Jesus. Hur skulle han personligen få till gång till sin själs hemligheter? 

Det var den stora frågan. Kanske skulle han finna svaret i 

förutsägelserna om framtiden. Han hade haft tre inkarnationer till 

på jorden förutom den omkring år noll där Sibyllan trodde att han 

möjligen levat som kvinna och personlig vän till Jesus. 

I nästa inkarnation såg jag dig som konstnär, målare och 

hemlandet var Italien. Du målade landskap, städer och porträtt. 

Du var känd och älskad på din tid och levde omkring 

1789 efter Kristi födelse. Du var tidvis förmögen och var kunglig 

hovmålare i en viss period. Du var gift men blev tidigt änkeman. 

Du hade två söner som bägge blev konstnärer. 

”Mycket intressant. Det kan förklara mitt intresse för att måla tavlor 

i olja”, tänkte han. 

Då var det två inkarnationer kvar. Han hade ju trott att han levat två 

liv i Romarriket men det var tydligen inte så. Eller hade Sibyllan 

tagit miste. Enligt den uppenbarelse han hade haft i en halvdvala så 

hade han tydligt och klart sett sig själv som Jesus och han var då 

definitivt inte någon kvinna. Han måste i första hand lita på de budskap 

som kom från hans inre annars skulle han bli tokig och springa 

omkring hos alla medier på jorden och leta efter svar. Kunde han få 

reda på vad han hette som konstnär? Det borde finnas något självporträtt. 

Han vände bladet och fortsatte att läsa: 

I nästa liv såg jag dig som man och du läste och skrev och föreläste. 

Du var tysk filosof och författare. Du levde omkring år 

1860 efter Kristus. 

”Filosof också. Hur skulle det här sluta. Det borde finnas ett foto på 

de tyska filosofer som levde vid den här tiden”. Han måste gå till 

biblioteket och kolla på filosofihyllan. 

I det sista livet du hade före det nuvarande så såg jag att du 

gick i skog och mark. Efter detta visade sig bilder av dig där du 

mätte upp ett stycke mark och därefter målade du på ett rött 

hus och du hade också en örtaträdgård där. Jag ser att du levde 

under 1930-talet.


”Kunde man ha varit lantmätare?” Nåväl att han skulle ha odlat örter 

verkade intressant. Det intresset hade han nu också. Var det allt 

således? Det var inte så tokigt. Nu skulle han vända bladet och betrakta 

vad som skulle hända honom i framtiden. Kunde man tro på 

detta? Kanske ... kanske inte ... men det skulle visa sig ... han skulle 

få reda på sanningen om sig själv. 

8 

Framtiden 

Du frågade om din framtid. Jag såg först bilder av dig där du 

skrev mycket. Du har författarbegåvning, men jag såg också 

hur du la händerna på människor och botade sjukdomar genom 

handpåläggning, så du har helbrägdagörande kraft som du 

använde. 

Därefter visade sig bilder av dig där du sa att du skulle ut på 

en lång resa. Denna resan går till länder där du har levat i tidigare 

inkarnationer. 

Efter detta visade sig bilder där du sysslade med FRED och du 

hade ett fredsengagement. Det visade sig bilder av dig där du 

deltog i en fredsmarsch eller fredsmanifestation. 

Så visade det sig bilder där du målade tavlor och det är tydligt 

att du skall ta upp det intresset igen. 

Därefter kom ett direkt besked: 

”Du kommer att hjälpa andra människor, Ronny!” 

Därefter visade sig bilder av dig där du höll en kvinnas hand 

och talade med henne. Det fanns en hjärtesorg i förbindelse 

med den här kvinnan, men detta var icke utan mening. Alla 

människor behöver lära sig kärlekens väsen och alla dess former. 

Det är inte alla förhållanden som är varaktiga mellan man 

och kvinna, men de kan ändå älska varandra och så är det i den 

här relationen. Ni älskar varandra men går skilda vägar. 

Efter detta såg jag bilder av eld och flammor som är en symbolisk 

bild, som betyder förändringar med lidelse och kärlek. 

Det visade sig bilder av en Anna kvinna än den jag såg förut 

och hon hade mycket förståelse för dig och mycket att ge av 

kärlek och tillit. 

Det kom ett direkt besked om detta: 

”Det blir ett varaktigt förhållande Ronny!” 

Nu visade sig bilder av en STJÄRNA och av levande ljus.

388 

Det är symboliska bilder och betyder att det finns anledning för 

dig att känna optimism när det gäller kärleksförhållanden och 

andra förhållanden till dina medmänniskor. 

Så kom nu ytterligare ett direkt besked: 

”Allt går bra Ronny!” 

Därefter visade sig bilder av dig där du gick mycket och det 

blev sagt att du var en FREDSPILGRIM. 

Så kom det bilder av dig där du besökte indianerna i USA. Du 

kommer att bo hos dem i en period. 

Nu kom du fram väldigt starkt i bild och du frågade vad du 

kunde göra för dina medmänniskor. 

Din innersta själ innehåller en oändlig mängd kärlek, som söker 

sig ut till dina medmänniskor och allt levande och hela skapelsen. 

Den kärleken är i pakt med livet självt. 

Den här kärleksenergin söker alltid att göra det bästa, för 

medmänniskorna och allt levande skapat. Den är allomfattande 

och universell. 

För dig gäller det att finna kanaler och möjligheter för denna 

oerhörda kärlek som du har i dig, så att den kan verka till det 

bästa för dina medmänniskor. 

Genom meditation och bön och genom kärleksfull tillit och tro 

på dig själv, kommer du att kunna se vägar för din kärlek till 

andra. 

Ånyo visade sig bilder där du levde i mycket bra förhållande 

till den här kvinnan. 

Slutligen visade det sig bilder av dig där du genomförde flera 

resor som hade ett grundläggande FREDSBUDSKAP. 

Du kommer att uttrycka dig skriftligt i böcker och tidningar 

om detta budskap. 

Kära Ronny. 

Det här var de bilder och visioner jag såg om dig den här gången. 

Jag sänder dig de bästa hälsningar med ljus och värme 

Torild Rödland 

Sibylla 




Kapitel 60 

Bollnäs 

-Jag tänker pröva på att sälja varmkorv nere i Uppsala, sa Ronny till 

Marta. 

-Gör du det ... Där finns väl ett större kundunderlag. 

-Javisst och sedan kan jag jobba kvällar och nätter också ... det är 

inte tillåtet i Bollnäs. 

-Går det att få bostad därnere då? 

Han höll på att säga att det får Gud ”fixa”, men hejdade sig och sa i 

stället: 

-Jag tar med mig tältet ... vi går mot varmare tider ... är man bara på 

plats ... så går det lättare. 

-Jag vill nog skiljas, sa Marta. 

-Skiljas? Vi har nyss gift oss, sa Ronny nervöst. 

-Det är ekonomiska skäl. Du har en otrygg tillvaro och kan mördas 

när som helst eller så måste du vara på flykt och vi vet inte hur 

länge det pågår ... 

-Tänker du göra pojken faderslös? 

-Om vi separerar får jag bidragsförskott från försäkringskassan. Jag 

klarar inte ekonomin ensam det måste du förstå ... 

-Ska vi inte ge det här äktenskapet en chans? sa Ronny. 

-Vi kan alltid gifta om oss, sa Marta och sänkte blicken. Hon hade 

fattat sitt beslut. 

2 

Han lämnade korvvagnen på tågstationen för transport till Uppsala. 

”Lyckan står den djärve bi”, tänkte han och satte sig på tåget söderut. 

Han slog upp tältet i utkanten av Uppsala och två veckor senare 

sålde han varm korv på kvällar och nätter utanför dansrestauranten 

Baldakinen. Han arbetade ett dagskift och ett nattskift på samma 

dygn och sov tre timmar på kvällen och fem timmar på tidiga morgonen 

och vilade ut hos familjen söndag och måndag. 

En onsdagskväll vid elvatiden kom dom. De var två och köpte var 

sin varmkorv och började snacka. Den ene smale och yngre antydde 

att han var revisor på uppdrag av skattemyndigheten. Den tjocke 

och korte log ett varmt leende och sa inte så mycket i början ... 

-Hur är det med bokföringen då? sa den smale.

390 

Ronny vädrade faran. Han såg de ljusblå uniformsskjortorna under 

deras uppknäppta midjejackor. De hade även mörkblå livbälten med 

blankt spänne. De påminde om folk från rikskriminalen med inslag 

av militär anknytning ... De var utskickade statstjänstemän. 

-Jag har ordnad bokföring, sa Ronny och han hade verkligen ordentligt 

på fötterna. 

-Kan man få se bokföringen, sa den smale och den tjocke log roat 

med tindrande ögon. Den senare hade ett gott hjärta och verkade 

vara chef. 

-Jag har inte kontoret på fickan, sa Ronny och log. 

-Var finns den då? sa den smale attackerande. 

-Enligt registreringsbeviset som vem som helst kan beställa hos 

Länsstyrelsens firmaregister så har bolaget sitt säte i Bollnäs och 

där finns också kontor och bokföring i bostaden. 

-Vad är det för bolag? sa den smale som spelade elak. 

-Ronnys Kiosk HB. Ett handelsbolag med ordnad bokföring på data. 

Det går bra att kontakta min fru Marta som är revisor. Det finns 

en telefonautomat därborta ... Ni kan ringa nu ... hon är nog vaken 

... för övrigt ... har herrarna lust att visa någon form av legitimation 

om nu detta är ett tjänsteärende. 

Det var nu den tjockes tur att visa korten och han sa: 

-Jahhh ... det är så här ... vi fick order i Luleå ... att genast och omedelbart 

flyga till Malmö ... och kolla vissa saker ... om dig ... det 

gäller Palme-mordet ... 

-Om ni har kollat med polisen i Malmö då vet ni allt redan. 

-Ja men vi vill höra din version, sa den tjocke med mjuk men allvarlig 

stämma. 

Ronny sa: 

-Det är mycket enkelt ... Jag stal passet från Stefan. Han skulle 

skjutas som en spion i Sovjetunionen ... i Estland. Jag ville hindra 

att han kom iväg. UD samarbetade med Sovjet i den delen. Stefan 

blev lurad att skjuta Palme ... och därför ansåg jag att det var orättvist 

att skjuta honom som en råtta utan rättegång och jag har heller 

aldrig krävt någonting av belöningen på femtio millioner ... 

-Det var en ädel handling ... och för din del handlar det om fem 

millioner, sa den tjocke. Ronny noterade att den tjocke sa fem millioner 

... men kunde han lita på dom? 

-Jag hade inget val. Trycket från min själ drev mig att handla som 

jag gjorde, sa han sammanbitet.


-Har du en själ? sa den smale. 

-Det har vi alla, sa Ronny och fortsatte: -Men vad vill ni egentligen? 

Ni vet allt och Stefan har erkänt mordet. 

-Vi trodde honom inte då, sa den smale. 

-Men nu tror ni? 

-Ja, sa båda samtidigt och log. 

-Vad vet du egentligen Ronny? sa den smale. 

-Ingenting ... och vill inget veta ... och ni vet allt, sa Ronny och log. 

Den tjocke sa: 

-Du kan få ett hemligt telefonnummer här och där finns en telefonsvarare 

... slå en signal där ... så kontaktar vi dig, när du vill berätta 

... vi vet att du vet en massa ... inte bara om Palme-mordet ... utan 

också om rikets säkerhet. 

-Hmm kanske det. Men kom ni hit mitt i natten för att säga det? 

-Nej, sa den tjocke. 

-Vad vill ni då? 

-Vi är här för att erbjuda dig ett jobb, sa den tjocke. 

-Jaha, sa Ronny. Skulle han få social upprättelse? Hjärtat bultade i 

bröstet. 

-Du får ett jobb och fem millioner som belöning för att du löste 

mordet, sa den tjocke. 

Ronny tänkte: 

”Fem millioner för min tystnad ... De folkvalda politikerna ... skulle 

lura folket ... men politikerna hade en chef och ... det var just folket. 

De skulle lura folket och Ronny skulle medverka ... ville dom ... 

och han sa: 

-Vad är det för jobb? 

-Du blir säkerhetschef för Riksdagen och dess ledamöter, sa den 

tjocke. 

-Inte dåligt, sa Ronny och böjde sig ner under korvbyttorna ... för 

att dämpa gasolvärmen så att inte den kokta korven skulle spricka 

samtidigt som han tänkte: ”Vakta marionetterna och sprattelgubbarna 

som inte hade någon egentlig makt. Besluten fattades över 

deras huvuden. Det var förnedrande att skydda dessa låtsaspolitiker 

åt de verkligt styrandes lilla klick som vill dölja sanningen för 

sin chef det svenska Folket.” 

-Nej jag kan inte, sa han. 

-Varför det? Du får hög lön och fem skattefria millioner på konto 

utomlands om du vill, sa den smale.

392 

-Nej jag kan inte. 

-Kan du ge oss ett skäl, sa den tjocke och det var en order. 

-Jag kan inte vakta dessa nickedockor som inte förmår hävda sig 

mot den styrande eliten. Det känns förnedrande ... då säljer jag hellre 

varmkorv. 

-Vad vill du då? sa den smale. 

-Ge mig ett jobb ute i Europa ... Jag lämnar Sverige och måste till 

fronten ... 

-Vilken front? sa den tjocke. 

-Det Kalla kriget går mot sitt slut ... det är riktigt ... men det kommer 

en ny front ... och dit ska jag. 

-Och göra vad då? sa den tjocke. 

-Jag vet inte! 

-Så det måste bli Europa, sa den tjocke resignerat. 

-Ja ... jag måste ut på den världspolitiska arenan. 

-Vad tycker du om EU ... den europeiska unionen? sa den smale. 

-Guds plan för mänskligheten ... det går inte att stoppa ..., sa Ronny. 

-Hmm ... så du är varken för eller emot, sa den smale. 

-Nej det går inte att stoppa ... 

-Vad läser du för tidningar, sa den tjocke. 

-De stora svenska dagstidningarna och ofta någon engelskspråkig ... 

US Today bl.a. En del tyska veckotidningar som Stern och även Die 

Zeit. 

-Inga juridiska facktidningar, sa den tjocke? 

-Nej, jag har lämnat juridiken. 

-Är du jurist? sa den smale förvånad och vände sig mot kollegan 

och den senare nickade och sa: 

-Jo han är det. 

-Det var som tusan. Det visste jag inte, sa den smale häpet. 

-En sista fråga, sa den tjocke. -Gör du vad som helst för pengar? 

-Nej verkligen inte. Jag kan inte köpas. 

Han höll på att säga ”Jag har ingen egen vilja”, men han sa det inte. 

De skulle ändå inte förstå och i de här sekunderna önskade Ronny 

verkligen ett spännande jobb ute i Europa. Men så småningom 

skulle han inse att han inte kunde arbeta för någon politiker i den 

här världen ... som enligt skrifterna var överlämnad i Satans händer. 

Den här världen är redan dömd hade Jesus sagt. 

-Vi går nu, sa den tjocke och la högra knutna näven på sitt hjärta 

och höjde rösten: -Du kommer att gå mycket långt Ronny. Det


känns här inne i mitt hjärta, sa han och bultade tre gånger på sin 

bröstkorg. 

De vände sig om och gick mot hotellet tre kvarter längre bort. 

Nästa dag vid elvatiden ringde Ronny till Valter Pero. Han förstod 

att denne hade ett finger med i spelet. 

-Hallå Pero här? 

-Ronny från Uppsala. 

-Men tjenare hur går det med korvförsäljningen? 

-Jodå. Jag och kunderna blir fetare och fetare ... och törstigare och 

törstigare ... som tur är står jag utanför spritbutiken och säljer på 

dagarna. 

-Ha, ha ... vad hade du på hjärtat? 

-Jag blev erbjuden ett jobb. 

-Ja! sa Valter kort och militäriskt som för att understryka att han 

visste. 

-Jag tackade NEJ. Jag måste ut i Europa ... Vi har haft rätt så kul du 

och jag ... i den säkerhetspolitiska smeten. 

-Visst har vi det, sa Valter. 

-Jag vill nog fortsätta i den banan ... gärna i samarbete med dig ... 

men ute i Europa ... Jag kommer att känna mig som en fånge om jag 

blir säkerhetschef för Riksdagen. 

-Hmm. Det är noterat. 

-Hej, så länge. 

-Vi hörs, sa Valter. 

3 

Han gav Marta lite pengar och tog ledigt en vecka. 

Han måste fundera över sin framtid. Vad ville han egentligen? Sekunderna 

tickade på och livet rann mellan fingrarna på honom. 

Åren försvann i en rasande fart. Hans utmätta tid på jorden måste få 

en mening. Det politiska etablissemanget ville ge honom ett jobb 

för att tysta och kontrollera honom. Det kunde han aldrig acceptera. 

I lokaltidningen för Söderhamn fick han se en annons under diverse. 

”Jag spår din framtid”. 

Var det inte en farlig väg att gå? Att springa till spåtanter och spågubbar 

resten av sitt liv medan livet väntade på att levas? 

Gick inte livet ut på att tjäna pengar? Så mycket som möjligt och 

sedan roa sig? Han hade provat det livet men det räckte inte ...

394 

Han ringde spåtanten men hon var nerlusad och fullbokad av nya 

kunder i en månad framåt tack vare två annonser i lokaltidningen. 

Men han fick numret till hennes kollega Raili som höll en låg profil 

och var billig. 

-Jag heter Ronny Andersson och vill spå mig. 

-Om vad då? Vad vill du veta? 

-Om jag får ett jobb som anställd eller om jag ska fortsätta att sälja 

varmkorv. 

-Kom i morgon förmiddag klockan tio. 


Nästa dag gick han dit. 

-Vad kostar det här? 

-Fyrtio kronor. 

-Det var billigt. 

Han gav henne pengarna. 

-Jag vill att alla ska ha råd att spå sig. 

Hon var liten och rund i sextioårsåldern och utstrålade lugn, säkerhet 

och kärlek. 

-Dra ett kort, sa hon. 

-Klöver kung, sa han. 

-Hm. Jaha ... nu ska vi se ... Du måste stå på dig. Hävda din rätt och 

din personlighet. Många försöker leva ditt liv åt dig. Följ ditt inre. 

Du har svårt för att ta för dig. 

-Det stämmer, sa Ronny. 

Hon la ut en stjärna och fortsatte: 

-Du kommer att få ett jobb ... kanske som anställd ... men någon 

form av uppdrag är det ... jag ser ett kontrakt här ... akta dig så att 

du inte blir lurad ... men det hela tar tid ... allt lägger sig inte på 

plats med en gång ... och din väg verkar vara kantad med svårigheter 

... och faror ... ja livsfaror. 

-Det stämmer också. 

-Så småningom hittar du din nisch ... du växer in i din kostym ... 

men tyvärr det tar tid. 

-Vad gör jag under tiden? 

-Det kanske är meningen att du ska lära dig tålamod ... och njuta av 

Nuet. Livet är nuet, sa hon. 

-Jag har upplevt konstiga ljusfenomen, sa Ronny och berättade om 

ljusstrålen eller ljusmolnet som gick in i honom i källaren på Sheraton 

Hotell i Köpenhamn.


-Välkommen till klubben, sa spåtanten. -Ibland vaknar jag om nätterna 

när hela sovrummet badar i ett övernaturligt sken. Det kommer 

inte utifrån och det finns ingen ljuskälla. Det verkar komma 

från en annan dimension ... men nu ska vi prata om dig. Jag ser en 

allvarlig olyckshändelse här. Det behöver inte vara du. Det kan vara 

en vän, släkting eller närstående. Men det är mycket allvarligt. Det 

handlar om liv eller död. Jag ser också att myndigheter är inblandade 

... det innebär polis och ambulans ... Inte bra. Kan innebära dödsfall. 

Hon fortsatte koncentrerat: 

-Nu ska vi se ... du kommer att träffa en kvinna så småningom och 

först kommer du att pröva dig fram ... men hon finns där ... längre 

fram ... Oj så mycket kärlek ... en mycket bra och bestående relation 

... När det gäller pengar och ekonomi så ser det illa ut ... lång tid 

framöver ... och du blir så förtvivlad att du stångar huvudet blodigt i 

väggen bildligt talat men du kommer att få låna pengar av en god 

vän. Så småningom ... oj ... så mycket pengar. Det var inte dåligt ... 

längre fram kommer du att bada i pengar ... men som sagt ... det 

dröjer. Hmm ... alltså det ser bra ut på sikt och du kommer att hux 

flux få ett erbjudande om en längre resa till utlandet ... se till att ha 

pengar till resande ... och vad du än gör så åk!! Det finns en ljusning 

där och ett erbjudande som leder till något större. Hmm, ja ... 

det var det hela, sa hon. 

4 

Han lämnade spåtanten något bedrövad. På lång sikt skulle allt bli 

bra men nu hade han ett mindre helvete som väntade på honom. 

Framför sig hade han fattigdom och en svår olycka för närstående. 

Kunde det vara så att han själv skulle råka ut för den allvarliga 

olyckan men att spåtanten var finkänslig? Man säger väl inte till en 

sökande spåkund att ”Du dör i en olycka ganska så snart”. 

I brevlådan hemma vid radhuset låg ett brev och väntade. Postat 

vid Klara Strand i Stockholm. Hans namn och adress var textat i 

stora bokstäver med svart tuschpenna. Det var så jämt och prydligt 

skrivet att han förstod vikten av innehållet. Avsändaren måste ha 

använt en mall vid textandet. 

Han slet upp kuvertet från sidan och ville undvika en explosion i 

ansiktet. Det kunde vara en brevbomb. Nu fick han i sin hand ... inte 

en bomb som small men en psykologisk bomb som piggade upp

396 

honom. Innehållet bestod av två axelklaffar från sovjetiska Röda 

armén och de var tillverkade av hård röd filt med bokstäverna CA i 

gul färg. Han läste följebrevet: 

BÄSTE RONNY! 

MAN HAR FÖRSUMMAT DIG. 

DU MED DIN INTELLIGENS BORDE BEFINNA DIG HÖGT 

UPP PÅ SAMHÄLLSSTEGEN. 

VARFÖR SÄLJA KORV NÄR MAN KAN SÄLJA SIG DYRT? 

HÄLSNINGAR. 

G. 

”GRU. Den Sovjetiska militära underrättelsetjänsten som låg bakom 

mordet på Olof Palme,” tänkte Ronny och kände sig smickrad. 

Han sände dom en känsla av tacksamhet. De ville ha honom levande 

och han kände på sig att de följt honom på avstånd. Han hade 

klarat provet och överlevt. Det var nu examensdags. Självklart 

skulle han ringa Valter Pero på Militärkommandot och höra hans 

reaktion och få hans råd. 

-Tjenare Valter det är Ronny. Jag ringer från Bollnäs. 

-Lever du än? 

-Är det pådrag nu igen? sa Ronny. 

-Vi har läget under kontroll ... men den andra biten ... som jag inte 

har någon direkt pejl på ... den som lyder under vanlig kriminell 

verksamhet ... där bör du nog se upp. 

-Smålandsgänget alltså? 

-Hmmm ... 

Längre tystnad. 

-Det är en sak jag vill tala med dig om, sa Ronny. 

-Det brukar det alltid vara när du ringer ... du kallpratar inte precis 

... ha, ha, ha ... kom igen du! 

-Jag har fått brev från våra vänner på andra sidan Östersjön. 

-Alltid roligt att få brev ... när det börjar bli långtråkigt. 

Ronny läste upp brevet och avslutade med: ...” -när man kan sälja 

sig dyrt” och sedan har jag fått axelklaffar till Röda Armén. Det är 

rött filttyg med de gula bokstäverna CA. 

-Grattis! 

-Jag är värld mer levande än död tydligen. 

-För GRU ... det tror jag nog. Det man inte kan döda det får man 

köpa och då menar jag i kriget om Sverige ... men KGB är ett djävla


pack som saknar motstycke i världshistorien och där måste du fortfarande 

se upp. 

-Vad tror du om brevet? Vill du ha kopia? 

-Tar gärna emot en kopia, sa Valter som inte ville verka alltför ivrig. 

Han visste att ryssarna avlyssnade honom överallt, nyckelperson 

som han var. 

-Ingen annan kommentar, sa Ronny. 

-Jahhh ... man har kastat en sten ... i en lagun med lugnt och fint 

vatten och då uppstår en vågrörelse som sprider sig som ringar på 

vattnet och har man kastat i rätt vattenområde så kommer vissa 

träbitar som flyter i vattnet att guppa upp och ner medan vissa andra 

vattenytor med träbitar ligger helt stilla. Det är en välkänd metod att 

pejla läget. 

-Vi är fortfarande med i smeten tillsammans, sa Ronny. 

-Ha, ha ... Det är tydligt, småskrattade Valter. 

5 

Han for ner till Uppsala och jobbade så mycket han orkade. I lokaltidningen 

såg han annonsen om källarlokalen som var ledig för 

uthyrning. Han kontaktade ägaren och fick ta en titt på lokalen i utkanten 

av Uppsala mitt i ett villaområde. 

Där fanns både elektricitet och vatten med toalett, men han fick 

inte ner korvvagnen så den skulle han tvingas lämna ute på gården 

på nätterna. 

En ny tid började för Ronny. Han slapp ligga i tältet och kunde 

ställa in en säng och bädda med riktiga lakan. Han köpte kyl och 

frys till livsmedlen och en gammal TV med bordsantenn till sig 

själv och nu kunde han ordentligt diska de rostfria korvbyttorna i 

varmvatten utan större besvär. 

En dag stötte han ihop med ”Professorn”. Ernest var pensionerad 

professor och hade undervisat och forskat i matematik, fysik och 

astronomi. Denne var en sökare med varma klarblå ögon och vithårig 

kalufs. Han var smärt och spänstig med ett upphöjt lugn. Han 

talade med ett förstående leende på läpparna men var inte på något 

sätt överlägsen. Han var ödmjuk. De la bort titlarna och Ronny sa: 

-Jag ser att du har ett plåtskjul på tomten. Har du bilen där eller kan 

man få hyra utrymmet till korvvagnen? 

-Där finns ingen bil utan mest gammalt bråte. Du får låna det utan 

ersättning och kanske är det så att skjulet har väntat på dig Ronny.

398 

Ernest log sitt kluriga leende. 

De stod mitt ute i den vildvuxna trädgården som var en oas för insekter 

och ett paradis för fåglar. Ronny sa: 

-Jag funderar på att läsa till präst här i Uppsala. 

-Tycker jag inte att du ska göra. 

-Inte? Det är väl förnämligt att predika Guds ord i en vacker kyrka. 

-Om prästerna höll sig till sanningen så vore det inte så tokigt ... 

men de står och ljuger ... 

-Ljuger prästerna? Ganska kraftig beskyllning, sa Ronny och prövade 

med ett leende men Ernest var allvarlig. 

-Ja de ljuger. Människan är nämligen tredimensionell där kroppen 

kan liknas vid en klädnad. Kostym för mannen och klänning för 

kvinnan. 

-Jag förstår ingenting. På vilket sätt ljuger prästerna? 

-De flesta ljuger ... inte medvetet utan av slarv och av lydnad för 

överheten och dogmerna. Den störste boven är Påven och Vatikanen 

som gömmer urkunder i källaren. Det är berättelser om reinkarnationstankar 

från urkristendomen. 

-Jag står här nu framför dig Ernest. Du ser en människa av kött och 

blod. Finns det således något mer än det vi ser i spegeln? 

Ronny visste själv en hel del om mystiken men ville grundligt känna 

professorn på pulsen. 

-Kött och blod kan inte komma till Himlen som Jesus sa. Men när 

jag talar om tredimensionell så menar jag inte längd, höjd och bredd 

utan tre andliga dimensioner och de tre är personligheten, själen och 

överjaget som även kallas Anden. 

-Vad är då helig Ande? Passade Ronny på att säga eftersom han hade 

grunnat på uttrycket under flera år. 

-Gudsnärvaro. Det som fanns i arken hos Judarna och som fanns i 

den brinnande busken som Mose såg i öknen. Den fanns även i paradiset 

hos Adam och Eva. Slutligen fanns Gudsnärvaron i och omkring 

Jesus. ”Jag finns i Fadern och Fadern finns i mig,” sa Jesus. 

-Hur var det nu med spegeln? sa Ronny. 

-Det du ser i spegeln är personligheten som består av två kroppar. 

Dels den fysiska och synliga och dels den tunna astralkroppen som 

är osynlig och där således elektronerna rör sig snabbare än ljuset. 

För att uppleva astralvärlden måste du lägga av dig kroppen eller dö 

den fysiska döden. Vissa mästare hänger av sig kroppen som en 

kostym när de far till andra dimensioner eller världar. Jesus var en


av dom. 

-Guds son? sa Ronny. 

-Guds utvalde son ... men han kan också vara Guds förste son ... en 

uråldrig själ således. 

Jesus citerar psaltaren när han säger till översteprästerna inför stora 

rådet: ”Ni är alla Gudar men måste dö som människor.” 

-En uråldrig själ? Det kan stämma ... Han säger själv att han var före 

Adam. 

-Just det ... men han säger också att ”jag kommer uppifrån och ni 

nedifrån” till vissa lärjungar och han menar då att han tidigare varit 

verksam i andra solsystem, sa Ernest. 

-En utomjording? sa en småleende Ronny. 

-Ha, ha, ... ha, ha, ha ... Det kan man nog säga, sa Ernest på gränsen 

till gapskratt. 

-Kommer han tillbaka? 

-Det måste han nog ... för att reda upp allt vad han har ställt till med 

... men han återkommer inte som samma individ utan med en ny 

kropp och en ny personlighet. Låt vara att den är lik den första. 

-Ställt till med? sa Ronny skakad. 

-Ja inte så kategoriskt, sa Ernest. En hel del lyckades han med. I 

själv verket initierade han den utveckling vi har haft i tvåtusen år 

men en del uttalanden var tvetydiga och det har gjort att det världsliga 

prästerskapet har hakat på en del sidospår som det tolkningsvis 

fanns utrymme för. 

-Som till exempel? sa Ronny vars puls ökade dramatiskt. Om han 

nu själv varit Jesus i tidigare liv så visste han i djupet av sin själ att 

han gjort så gott han kunde. 

Då sa Ernest mycket bestämt: 

”Människosonen måste lida mycket och ge sitt liv till lösen för 

många.” Enligt min uppfattning menades, att han skulle visa att vi 

aldrig dör och att vi inte behöver frukta döden som är Satans 

främsta vapen ... dödsskräcken alltså. Men uttrycket kan feltolkas 

och det har dogmatikerna gjort ... när de säger att han tagit på sig 

människosläktets synder ... Det är helt fel ... eftersom han säger: 

”Det du sår, får du skörda”. Karmalagen helt enkelt. ”Den som dödar 

med svärd skall själv bli dödad med svärd” osv. 

-Vad ville han då? 

-Han sa själv att han var ett vittne för sanningen och då menade han 

Guds väsen, människans väsen och icke att förglömma Satans vä-

400 

sen, sa Ernest. 

-Hur kommer tre dimensioner in i vittnesmålet då? sa Ronny och 

kände sig klurig. 

Ernest fru Maria öppnade nu köksfönstret och ropade att middagen 

var serverad ... 

-Jag ska tala med min fru ... du kanske har lust att äta middag med 

oss vid något tillfälle? 

-Ja gärna ... Inget svar på sista frågan? sa Ronny. 

-Jesus sa: ”Är Gud inte Abrahams Gud? Mose och Jakobs Gud? Jovisst 

är han det ty för honom leva alla”, vilket måste förstås så att 

de tre patriarkerna har lämnat det fysiska och fortfarande lever men 

i en annan dimension. 

-Så de vilar inte i mullen då? sa Ronny ivrigt. 

-Nej verkligen inte ... ha, ha, ha, ... verkligen inte ... ha, ha, ha. Vi 

får fortsätta vid ett annat tillfälle ... ha, ha, ha. 

6 

Han fick hyra skjulet helt gratis och nu hade han det praktiska under 

kontroll. Inombords var det kaos med frågor som fick svar men 

som väckte nya frågor. 

När han återvände till Hälsingland låg ett brev och väntade på honom 

från polisens Palmeutredning i Stockholm. Han slet febrilt upp 

kuvertet och läste: 

Ang. Mordet på Statsminister Olof Palme 

Du har lämnat vissa uppgifter till tidningen Helgbladet. Med anledning 

härav önskar vi hålla ett förhör med dig i bostaden. Var 

vänlig kontakta undertecknad för bestämmande av datum och 

klockslag. 

debäck 

Stockholm som ovan Ingvar Hej- 

Krim. Insp. 

Det var söndag när han fick brevet. Han sa inget till Marta. Direkt 

måndag morgon ringde han och fick en tid om fyra veckor. Han 

fick en månad på sig att minnas eller var det så att Smålandsgänget 

fick en månad på sig att slå ihjäl honom? Bra tio minuter senare 

ringde telefonen och han svarade: 

-Ronny Andersson?


-Idiot, sa mansrösten i luren och sedan la denne på och bröt linjen. 

Det var en hotfull ton och budskapet var kristallklart. 

”Smålandsgänget”, tänkte Ronny. 

Han var avlyssnad och det var mördargänget som höll honom under 

uppsikt. Valter Pero hade rätt. Skulle han ringa denne eller skriva? 

Han beslöt sig för att avvakta ... vid tvekan var det alltid bäst att avvakta. 

Ronny kände på sig att hörandet om mordet hade med jobbet ute i 

Europa att göra. Etablissemanget måste rent formellt höra honom 

om artikeln i Helgbladet. Städa bort honom helt enkelt. Polisen 

skulle banda förhöret och sedan skriva ut protokoll och hemligstämpla. 

”Förundersökningssekretess”, kallades fenomenet. 

Om den private undersökaren Fritz G. Pettersson ville se vad som 

sades i förhöret skulle han få till svar: 

-Tyvärr. Hemligstämplat. 

I nästa stund kunde polisens Palmegrupp säga: ”Vi är nu till 100% 

på det klara med att det är en ensam galning, nämligen Christer 

Pettersson, som har utfört mordet, trots att denne har fått 250.000 

kronor för att ha varit oskyldigt åtalad och häktad och blivit helt 

frikänd i brist på bevis. 

Om Fritz G. Pettersson vände sig till Palmegruppen och bad om 

att få se förhöret med Ronny om GRU-spåret och även obduktionsprotokollet 

på Olof Palme så sa man: 

”Tyvärr förundersökningssekretess, även om man menade sekretess 

med hänsyn till rikets säkerhet.” Det hade ingen betydelse att man 

sagt att en ensam galning utfört mordet. Man bollade hit och dit 

som det passade och folket blev mer och mer villrådigt, vilket var 

meningen. Det var en mycket effektiv taktik för att förvilla folket 

och sanningssökarna. 

Hur som helst. Gärningsmannen Stefan behövde aldrig bekymra 

sig om åtal och att denne hade sjuhelvetes samvetskval brydde man 

sig inte om. Stefan var en förbrukad pjäs tyckte etablissemanget ... 

men de hade fel. 

7 

Sovjetunionen 

-Anna Pavlova ligger fortfarande i koma, sa Jurij Ahromejev till sin 

far Alexander.

402 

De satt med var sitt glas fin konjak i biblioteket framför brasan. Så 

här satt de också sommaren 1985 således för fem år sedan och det 

var då Anna Pavlova fick uppdraget att ta bort Olof Palme från den 

politiska arenan. 

-Vi är skyldig att göra allt som står i vår makt, sa Alexander. 

-Men vad ska vi göra? sa Jurij. -Vi är inte läkare. 

-När inte makt, vapen, pengar, vodka eller kvinnor hjälper ... då 

måste man vända sig till högre makter. 

-Hur kommer man i kontakt med dom? sa Jurij. 

-Läs Bergspredikan i Nya testamentet, sa Alexander. 

-Vad du menar är Ronny Andersson i Sverige? 

-Ja, sa Alexander drömmande. 

Det var skymning och lugnt i Finska viken. Vågorna visade harmoni 

och tillförsikt i en jämn och långsam puls. Alexander smuttade 

på den fina konjaken och hans själ gottade sig åt de vackra lågorna i 

brasan. 

-Men vi står bakom mordet på Palme. Vi kan inte be Ronny att bota 

dödsängeln Anna Pavlova, sa Jurij med bekymrade veck i pannan. 

Han hade mycket stor respekt för sin far men det berodde inte på 

uppfostran utan på insikten om faderns vishet. 

-Vi måste vända oss till Ronny även om vi ska stå där med mössan i 

handen och be om förlåtelse, sa Alexander. 

-Men hur pappa? Hur närmar vi oss Ronny? Han vänder oss säkert 

ryggen. 

-Jag är inte så säker på det. 

-Hur går vi tillväga? 

-Jag har redan postat ett brev till honom och han har talat med Valter 

Pero om brevet så ... det rullar på ... 

-Du ligger ett steg före? 

-Javisst och när jag inte gör det längre ... får du ta över. 

De log mot varandra och höjde konjakskuporna i en skål. 

Dörren öppnades och Anton kom in. 

-Kan man få en drink, sa Anton. 

-Går det bra med vodka? Gammal KGB:are som du är, sa Alexander 

leende. Han var fortfarande rädd om sin dyra konjak. 

-Nä, nä ... till och med Gorbatjov föredrar konjak numera, sa Anton. 

-Fick du besked? sa Alexander och slog upp en konjak till Anton. 

-Tack, sa denne ... -Jo jag fick besked om två saker. För det första: 

Gorbatjov ... Brunskjortorna genomför en kupp mot honom ... Det


är alltid svårt med exakta tider för spåfolket ... sånt där med tider 

hör Gud till ... men majoriteten av mystikerna nämner siffran tolv 

alltså tolv dagar eller tolv veckor eller tolv månader och de flesta 

går på det senare alltså ett år framåt och det blir augusti 1991. 

-Och Anna?, sa Alexander. 

-Ser mörkt ut hos samtliga utom en mystiker som skådade i en skål 

med vatten. Han såg sjuksängen och bredvid den kom en klart lysande 

stjärna och två män i uniform. Två officerare från den Sovjetiska 

krigsmakten. 

-Vad betyder det här? sa Jurij. 

-Stjärnan betyder ett övernaturligt ingripande men vad officerarna 

gjorde där visste han inte ... men han sa att deras närvaro var nödvändig, 

sa Anton. 

-Hokus Pokus, sa Jurij. 

-Inte nödvändigtvis. Det förekommer siare och mystiker i Pentagon 

och Vita Huset, sa Anton. 

-Hmm, sa Alexander och lyfte luren och knappade in några siffror 

och gav en order. Han sa bara ett ord och det var: -Kör!!! 

Sedan la han på luren och fyllde på en skvätt konjak till sig själv. 

Han var mycket allvarlig och trots att Anton och Jurij satt med 

tomma glas vågade de inte störa honom. 

Till slut ... efter två minuter och det är lång tid i sådana sammanhang 

... kunde inte Jurij hålla sig tyst längre: 

-Törs man ställa en fråga? sa han försiktigt och han talade i kraft av 

arvtagare till GRU-imperiet. 

-Ja. ... hmm ... nu får Ronny Andersson officersgraderna ... vare sig 

han vill det eller inte. 

-Vad händer nu? sa Anton. 

-Vi går in till damerna och dricker kaffe med gräddtårta ... Du Jurij 

återvänder till Stockholm i övermorgon och kontaktar Valter Pero. 

Ta in på hotellet i Visby. Du får instruktioner från ambassaden i 

Stockholm. 

Anton höll fram konjakskupan mot Alexander och denne väste med 

ett återhållet leende: 

-Utsugare. 

Anton och Jurij fick en skvätt till av den dyra konjaken. 

Bollnäs 

8

404 

Ronny fick ytterligare ett brev från GRU och den här gången erhöll 

han två svarta axelklaffar som tillhörde sovjetiska flottan. 

Han begrep ingenting så han skickade över axelklaffarna till Valter 

Pero och två dagar senare ringde han honom. 

-Ja det är Valter. 

-Har du fått materialet? 

-Jo det är sovjetiska flottans axelklaffar. 

-Så nu är man flottist också? 

-Javisst det är väl inte så tokigt. Först Röda armén och nu flottan. 

-Vilken grad i flottan då? 

-Det är nog bara manskap tyvärr. 

-Örlogskapten hade suttit bra, sa Ronny besviket. 

-Ja just det ha, ha, ha ... just det ... men det kommer nog mer. Du 

kanske blir kommendör? Ha, ha, ha. 

-Man kan alltid hoppas, sa Ronny och skrattade med. 

Två dagar senare fick han det tredje och sista kuvertet och därmed 

höll han officersgraderna i sin hand. Ronny var nu kapten i GRU, 

den Sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Han ringde Valter på 

direkten. 

-Nu har dom kommit. 

-Vilka dom? 

-Officersgraderna! 

-Va ... är det sant? 

-Ja kapten i GRU. 

-Grattis ... inte så tokigt ... Har den äran ... ha, ha, ha. Man får se det 

som en merit eller hur? sa Valter. 

-Ja, så blev jag officer till slut ... det står några siffror på baksidan 

av klaffarna och det är väl för identifieringen ... kan jag tro. 

-Det är beteckningen i officersrullan.. 

-Jag drar en fotostatskopia av klaffarnas baksida så har du numret ... 

-Tack det blir värdefullt för underrättelsetjänsten i Sverige. 

-Kan man ge sig in i getingboet och ha ena foten utanför? 

-Det blir nog svårt. Tar dom dig ... så tar dom hela dig. 

Ronny kände faran och varningen i Valters ord. 

9 

Det flöt på som vanligt nere i Uppsala. En dag vid lunchtiden kom 

en flicka i 20-årsålderna fram till honom. 

-Har du något extrajobb åt mig? sa hon.


-Visst det vore bra om du kan passa försäljningen när jag är och 

handlar varor för påfyllning. 

Tjejen fick jobba några timmar varje dag. Hon var präktigheten 

själv och något mullig, liten och brunhårig. Från Värmland. Du 

pluggar förstår jag, sa Ronny. 

-Jag läser till präst. 

-Inte dåligt. Då har vi gemensamma intressen. Jag har en fråga till 

dig. Är du redo? 

-Jag är redo. 

-Vilket föredrar du? En präst som är nykter och står och ljuger i 

kyrkan eller en präst som är berusad och talar sanning? 

-Det var en svår fråga. Jag läser bara kyrkohistoria än så länge. 


Professorn Ernest kom fram till Ronny en förmiddag när han hämtade 

ut korvvagnen ur plåtskjulet. 

-När blev Jesus den smorde? frågade Ronny. 

-Duvan sänkte sig ner över honom och då gick Schekina in och 

uppfyllde hela hans väsen och det blev uppenbarat för vittnena om 

händelsen. 

-Vad är Schekina? 

-Inom Judendomen är det benämningen på Gudsnärvaro i templet, 

församlingen eller hos den enskilda människan. Enligt profeten Joel 

skall Gudsnärvaron bli mycket kraftfull och beständig i den yttersta 

tiden. 

Och det skall ske därefter att jag ska utgjuta min Ande över allt 

kött, 

och era söner och döttrar ska profetera, 

era gamla män skall ha drömmar, 

era ynglingar ska se syner, 

också över de som är tjänare och tjänarinnor, 

ska jag i de dagarna utgjuta min Ande. 

Och jag ska låta tecken synas 

på himmelen och på jorden, 

blod eld och rökstoder, 

Solen ska vändas i mörker 

och månen i blod, 

förrän Herrens dag kommer, 

den stora och fruktansvärda.

406 

Men det ska ske att var och en som åkallar Herrens namn, 

han ska bli räddad. 

-Är Schekina och Helig Ande samma sak? 

-Jag menar det ... men det finns andra tolkningar. 

-Hur blir det när Jesus kommer tillbaka? 

-Han kommer som en tjuv om natten dvs. ingen märker något. Han 

kommer som en vanlig människa av kött och blod men på samma 

sätt som Jesus fick Schekina genom duvan fullt öppet så får han nu 

Schekina i det fördolda. Det blir inga vittnen. 

-Vilket yrke kommer han att ha? Snickare? 

-Nä ... någon form av juridisk kompetens lär han nog besitta ... eftersom 

han ska kämpa för sanningen. Därutöver kommer han nog 

att ha kunskaper om örter och örtmedicin. De kunskaperna använder 

han sig av när han slår hårt mot läkemedelsindustrin som suger 

ut mänskligheten 

-Varför det? 

-Han kommer att uppträda som sanningens Ande och som hjälparen 

och tröstaren. Jag tror att det blir som talesman för sanningen varhelst 

den behövs och han kommer nog att ha en helbrägdagörande 

förmåga. På grekiska kallas han för Paraklêtos eller Parakleten som 

betyder ”en som kallas in som hjälp”. 

-Hur vet man att det är Jesus? Vad kommer han att heta? 

-Vad som helst ... något vanligt namn, men inte Jesus eftersom 

många i den yttersta tiden skall på order av Satan söka förvilla 

människorna och kalla sig Jesus och denne säger själv i Johannesevangeliet 

”Jag måste gå bort och om jag inte ginge bort så kan inte 

hjälparen komma och han ska stanna hos er för evigt”. 

Det innebar att personligheten Jesus upplöstes och sedan när tiden 

är inne då går Jesussjälen ner i en ny kropp. En ny och sista inkarnation. 

-Vad är då uppståndelsen? sa Ronny. 

-Det är när Jesussjälen visar sig för hela mänskligheten och då är 

det kört för syndarna. Det är domens dag eller Herrens dag. De som 

håller måttet förvandlas på ett ögonblick till varelser med höga vibrationer 

och blir osynliga som änglarna och de får alla helig ande 

alltså Schekina eller Gudsnärvaro i hela sitt väsen ... Det kallas också 

bröd från Himlen eller vatten som släcker törsten för evigt. 

-Det var mycket på en gång, sa Ronny. -Det är svårt att genast förstå 

allt detta.


-Du kan få låna lite böcker om du vill? 

-Gärna nästa vecka då jag kommer från Hälsingland, sa Ronny. 

En man med slaviskt utseende, möjligen en tjeck fotograferade 

Ronny när han stod och sålde korv. Det var en sådan där liten silverfärgad 

spionkamera. Mannen riktade kameran trettio meter på 

sidan om Ronny, eftersom den verkliga linsen var placerad på kanten 

och kortsidan av kameran. Det var meningen att man skulle tro 

att han fotograferade någon annan. 


408 


Kapitel 61 

Visby 

-Då måste jag nog tala med mina chefer först, sa Valter. 

-Javisst, men snabbt. Det kan vara bråttom, sa Jurij Ahromejev. 

De två yrkesmilitärerna åt lunch med sill och nubbe på den ledande 

och förnämsta hotellrestauranten nära militärkommandot. 

-Då är det bäst att vi tar den här snapsen genast och att jag går över 

till staben och får klartecken från ÖB och kanske försvarsministern. 

Jag vill ha ryggen fri så att jag inte blir misstänkt för att vara spion. 

Du kan väl ta några drinkar så länge. Sveriges krigsmakt får betala. 

Det är lugnast så! 

-Du låter dig inte köpas, sa Jurij och log. 

-Du vet att jag flydde från Estland och Röda armén, som liten 

grabb. 

-Kan Ronny köpas då? 

-Jag känner till officersgraderna som ni har skickat ... Det finns nog 

ingen på jorden som kan köpa honom. 

-Det där håller Alexander i, sa Jurij. 

-Ja ... hmm ... han vet säkert vad han gör. Jag är tillbaka på en timme. 

Valter gick ut till receptionen och ringde Svante på SÄPO. 

-Tjenare Valter ... Lite sent att äta lunch nu, sa Svante. 

-Då får vi ta det i morgon. Kan du genst ta fram Ronny Anderssons 

rutiner. Var han är vid ett visst tillfälle osv. Vi vill prata ostört med 

honom i en timma. 

-Du menar att du genast vill veta var han finns vid ett visst klockslag 

om det är möjligt? 

-Just det. Ring lokala SÄPO i Uppsala och ta fram allt vad du kan. 

Kom ner till staben och dra det muntligt för mig och chefen om senast 

50 minuter. 

Örlogskapten Valter Pero fick klartecken från ÖB och protokoll 

upprättades härom. När Svante kom hade Valter redan kvitterat ut 

två minibandspelare inte större än en tändsticksask och två ljudkanoner 

som såg ut som kulspetspennor. 

-Har du fått fram något? sa Valter. 

-Den sista månaden har Ronny åkt in till Stockholm direkt från


Bollnäs varje måndag kväll vid 18.00 och gått in till baren på Hotell 

Reisen där han tar en öl och ser på folk. Han träffar ingen utan bara 

sitter där och han tar bara en öl. Sen åker han till Uppsala men börjar 

inte jobba förrän på tisdagen. 

-Hmm ... det är inte likt Ronny att han har rutiner ... han börjar bli 

oförsiktig ... 

-Äktenskapsproblem? sa Svante. 

-Jo jag vet ... men vi får satsa på måndagen då ... måndag alltså ... 

Du ska med. Du är utlånad till militärkommandot. 

Valter räckte över den tekniska utrustningen. 

2 

Bollnäs 

Ronny var förtvivlad. Han måste få kontakt med framtiden. Vem 

var han och vad skulle hända honom. Att han skulle vara den utvalde 

Kristus i ny skepnad, det var så osannolikt och så stort att det var 

skrattretande. Det var inte bara för stort för honom utan också för 

stort för hela mänskligheten. Ingen skulle tro honom men å andra 

sidan begärde han inte att bli trodd utan ville egentligen bli lämnad 

ifred och leva som en Svensson och ta hand om sin lille son och ösa 

kärlek över honom när han nu hade missat de andra barnens uppväxt. 

Han visste att det här med siare inte var bra ... och det stod också i 

Bibeln att man varnade för siare ... men i vissa bitar trodde han inte 

på Bibeln. Vad skulle han göra när hans inre sa att han var Kristus 

men att han varken kunde gå på vatten eller bota sjuka eller väcka 

upp döda. Tecken ... dessa tecken som han hade fått från Gud eller 

vem det nu var ... han kunde inte tro på dom ... det var alldeles för 

osannolikt ... ja för hans själ var det katastrof ... men ändå ... djupt i 

sitt innersta visste han att det var sant ... omöjligt men sant ... vad 

begärde Gud av honom? ... 

Fick han bara uppväcka någon från de döda ... ja då skulle saken 

vara klar ... men då måste läkarvetskapen först stå maktlös ... annars 

skulle etablissemanget ... bortförklara det hela. 

Genom bekantas bekanta fick han nu kontakt med en ny siare i 

Hälsingland. Skulle han gå som en idiot resten av livet och försöka 

få bekräftat att han var Kristus? Skulle inte Gud berätta en sak åtminstone 

för honom i så fall? Jovisst skulle Gud göra det, men det 

gjorde han inte. Visserligen kom det sådana signaler från hans inre,

410 

men var det Gud som talade? Var det inte bara fantasier eller var 

han neurotisk eller psykotisk eller vad det nu hette? 

Den nye siaren eller spåmannen var skomakare i Söderala. Sent på 

söndagseftermiddagen gick han till honom och bad att få bli spådd. 

-Helmer, sa Skomakaren 

-Ronny ... vad kostar det här? 

-Det får bli som det passar ... var så god och sitt. Han måste dricka 

en kopp kaffe. Kokkaffe förstås ... sen ska vi titta i koppen, sa Helmer. 

-Ska vi titta i koppen? 

-Så småningom. Jag ser bilder där. 

-I en kaffekopp? 

-Vi tar korten först. 

-Jaha, sa Ronny foglig som en baby väntande på modersbröstet. 

Skomakaren la en stjärna som de flesta siare gjorde: 

-Jag ser en svår olycka här. 

-Jaså kan det vara närstående, släkting eller vän? 

-Det är du, sa skomakarn. 

-Är det jag? Kommer jag att dö? 

-Mycket möjligt ... ja faktiskt ... jag påstår att du dör ... korten visar 

det ... 

-Hur lång tid har jag på mig då? 

-En vecka! 

-Är du inte klok ... ska jag dö om en vecka ... är du alldeles från 

vettet? 

-Korten ljuger aldrig för mig, sa Helmer. 

-Men brukar inte siarna ljuga för kunderna om dödsfall? sa Ronny. 

-Jo det är brukligt att man döljer sanningen i dessa fall ... men i ditt 

fall får jag inte ljuga, sa skomakare Helmer. 

-Vem säger det? 

-Andarna! 

-Säger dom något mer? 

-Vi skall se i koppen. Drick ur och vänd koppen upp och ner på fatet. 

Nu väntar vi några minuter till dess att kaffedropparna har runnit 

ut på fatet. 

-Vad händer sedan? 

-Vi väntar lite får du se ... vackert väder idag. 

-Vackert väder. Mycket vackert väder, sa Ronny. 

-Och bättre ska det bli, sa skomakarn.


-Ja, jag har hört talas om det ... det ska bli bättre ... men sen kanske 

det blir sämre? 

-Man kan aldrig så noga veta, sa skomakarn. Ibland blir det bättre 

och ibland sämre ... det brukar vara så. 

-Javisst brukar det vara så. 

Skomakarn tog Ronnys kopp och höll den riktigt med öppningen 

uppåt. Han fattade koppen med båda händerna, mellan tummarna 

och pekfingrarna. Sedan vred han koppen i händerna under tystnad 

tio gånger medsols och sa slutligen: 

-Nu börjar bilderna framträda. 

-Bilder? 

-Ja du får anteckna om du vill ... här kommer det ... jag ser en front, 

en stridszon, ett krig, ett världskrig ... du ska till fronten ... över dig 

lyser ett starkt ljussken ... en komet ... det står tre ord där ... utsänd 

av ljuset. Nu ser jag något som ser ut som ett kuvert, eller ett brev 

och flikarna öppnas på kuvertet ... och då inträder ett lugn över hela 

jorden ... något nytt börjar. En frid råder på jorden. 

-Och jag skapar friden? sa Ronny. 

-Det verkar så ... med hjälp av övernaturliga krafter. 

-Är jag då Fridsfursten? 

-Tecknen tyder på det. Något helt nytt börjar. Allt blir stilla. 

-Men jag ska dö om en vecka? sa Ronny och log. 

-Jag förstår ingenting, sa skomakaren sammanbitet. 

-Vad kostar det här? 

-Ingenting! Andevärlden förbjuder mig att ta betalt. 

-Tack då, sa Ronny. 

-Ingen orsak, välkommen tillbaka. 

-Nästa vecka? Samma tid? 

-Det går bra. 

3 

Han vaknade mitt i natten och förstod inte varför. Han hade lagt 

sig tidigt och kastade en blick på väckarklockans självlysande siffror. 

Tio i ett. Det var samma tid han föddes. En röst talade till honom 

och den kom från hjärttrakten: 

”Den religion du har inom dig kommer från Titicacasjön i Peru. 

Du har UFO-tekniken i din själ.” 

Han fattade inte riktigt vidden av det hela men tände lyset och skrev 

ner budskapet på en bit papper och sedan somnade han om.

412 

På måndagseftermiddagen tog han som vanligt tåget till Stockholm. 

Väl där tog han en promenad till baren på Hotell Reisen. Han 

kände sig anonym där och pratade med ingen. Han bara satt där och 

filosoferade. Han skulle dö snart. På en vecka sa skomakarn. Vad 

gjorde väl det? Han var färdig med livet. Marta hade gått till advokat 

men han vägrade skriva på papperen. ”Det får bli en huvudförhandling 

i tingsrätten. En dag vill jag visa vår son att det inte var 

jag som ville skiljas.” 

I Martas konfirmationsbibel stod det ett bibelcitat för färden ut i livet: 

”Och se ... jag ska vara med er till tidens ände” ... och nog 

skulle han vara med henne och Johannes i evigheters evighet ... det 

kände han ... vare sig han var Kristus eller inte. 

4 

-Hej Ronny. 

Rösten kom bakifrån och han kände igen den. Valter Pero. Han 

vände sig om. Det var flera år sedan han hade träffat honom personligen. 

De hade i stort sett bara umgåtts per telefon. Valter hade 

förändrats. Från att ha varit en gladlynt officer, som klarade jobbet 

med elegans och tog supen med ett leende, var han nu en allvarstyngd 

man som utstrålade visdom och ansvar. 

-Valter Pero förstår jag? sa Ronny. 

-Jag är här i tjänsten och kan inte vara social. Jag behöver din hjälp. 

-Får jag betalt? 

-Nej ... men jag kanske kan göra dig en tjänst i framtiden. 

-Du kan göra mig en tjänst nu, sa Ronny. 

-Låt höra. 

-Palmemördaren Stefan har blivit kontaktad av KGB. De möter honom 

på flygplatsen i Tallin, Estland med bil och privatchaufför och 

sedan körs han till Moskva där han ska skjuta den sovjetiska reformivraren 

Boris Jeltsin. Stefan åker nu på onsdag, i övermorgon. 

-Hur vet du det här? 

-Jag gick förbi bostaden förra veckan och då berättade han själv 

alltihop ... men ... 

-Men vad då? 

-Jag tror han blir lurad. Han får skjuta Jeltsin men sen tvingas han 

under tortyr erkänna att han fick ett betalt uppdrag av CIA att skjuta 

både Palme och Jeltsin. 

-Ruskigt scenario ... jag ska se vad jag kan göra, men jag kan inte


skicka in svensk militär och polis i Sovjetblocket, sa Valter. 

-Inte ännu ... men om några år kanske. -Nåå du har väl andra kanaler? 

-Ja dom är här nu och vill tala med dig om religion. 

-GRU? Jag är ingen präst. 

-Hmm ... du vet vad det gäller ... Vi är två man som bevakar och 

avlyssnar ert samtal så att varken du eller vi blir beskyllda för att 

syssla med något skumt. 

-Vem är han? 

-Sovjetiska militärattachén i Sverige, överste Jurij Ahromejev. 

-Kör igång då, sa Ronny. 

-Ring mig hem onsdag kväll, sa Valter. 

-OK. 

Överste Jurij Ahromejev var civilklädd. Mörkgrå dubbelknäppt 

kostym med ljusblå skjorta och diskret slips. Han var inte särskilt 

lång och utstrålade försiktighet. 

-Går det bra om vi talar engelska, sa Jurij. 

-Låt oss försöka. 

-Det gäller en kvinna, en GRU-kapten ... 

-En kollega till mig, sa Ronny. 

-Ha, ha ... där blev jag schack matt ... 

-Vi spelar en gång till, sa Ronny. 

-Hon var den kvinna som kontaktade Bill för att få bort Olof Palme, 

sa Jurij. 

-Frid över hans minne, sa Ronny. 

-Vet du hennes identitet? 

-Nej, bara att Bill nämnde att en kvinna var inblandad ... .som utgav 

sig för att vara CIA-agent och hon sa att Palme jobbade för Sovjetunionen. 

-Hon ljög naturligtvis, sa Jurij. 

-Ja. 

-Hon flyttade sedermera till USA och gifte sig där ... och hennes 

man är medlem i Mormonkyrkan. 

-Jag har stor respekt för mormonerna. 

-Jag också faktiskt och nu har mormonerna bett till GUD och Jesus 

om förlåtelse för den här kvinnan Anna Pavlova. 

-Då så! 

-Men hon blev nyligen skjuten i ryggen av KGB och ligger i koma. 

-Vem sköt?

414 

-En CIA-agent som är i klorna på KGB. Denne fick välja mellan att 

skjuta Anna eller få sin sjuåriga dotter lemlästad. 

-Stackars KGB! sa Ronny. 

-Är det synd om dom? sa Jurij förvånad. 

-Ja, det blir en dom och ett straff. 

-Jag har kommit för att be om hjälp med kvinnan som ligger i koma. 

Anna Pavlova. 

-Varför kommer du till mig? 

-Är du inte Jesus? 

-Nej. 

-Vem är du då? 

-Ronny, sa han och log på gränsen till skratt. 

-Men du har varit Jesus? 

-Javisst. 

-Nå då så ... då är du den smorde. 

-Hmm ... vad begär du av mig? 

-Rädda Anna Pavlova, gör henne frisk. Hon bad till Gud för att han 

skulle stoppa mordet på Palme. 

-Vad fick hon i belöning för sin medverkan till mordet? 

-Enkel biljett till friheten i USA plus ett startkapital. 

-Har hon barn? 

-Ja, två små ... tvillingar. 

-Har du bett för henne Jurij? 

-Nej ... det skulle inte imponera på GUD. Jag har blod på mina händer. 

-Vem gav henne uppdraget? 

-Min far GRU-chefen. 

-Har han bett för henne då? 

-Nej ... det tror jag inte. Varken pappa eller jag anser oss vara värdiga 

att be för henne. 

-Och mormonerna har bett men inget händer? 

-De har gjort allt och säger att det är Guds vilja om hon dör. 

-Du vet att det är sagt: ”Om en liten fågel ramlar ner från himlen 

och dör ... så vet er himmelske fader detta”. 

-Jo det har jag läst. 

-På samma sätt vet vår himmelska fader att mormonerna som ber 

för henne ... inte har förlåtit henne i sitt hjärta. 

-Då måste du hjälpa oss. Du har förlåtit henne ... det märker jag på 

dig. Min far och jag står på knä framför dig med mössan i handen


och tigger ... 

-Du vet Jurij ... vad som är skrivet om det första tecknet som Jesus 

gjorde. 

-Han förvandlade vatten till vin på bröllopsfesten i Kaanan. 

-Vad sa han till sin mor på festen dessförinnan? sa Ronny. 

-Det minns jag inte. 

-Han sa till sin mor Maria när hon gnällde över att vinet var slut och 

hon ville att han skulle göra ett tecken: ”Tig kvinna ... min stund är 

ännu inte kommen.” 

-Men han gjorde det ändå? 

-Ja hon tjatade så förskräckligt ... 

-Nu är det jag som tjatar, sa Jurij. 

-Ha, ha, ha ... där blev jag schack, skrattade Ronny. 

-Hjälp oss Ronny eller vad jag nu ska kalla dig. 

-Du kan kalla mig Parakletos eller Parakleten som kommer från 

grekiskan och betyder: 

”En som kallas in för att hjälpa”. 

-Står det här i Nya testamentet? 

-Javisst ... Johannesevangeliet ... ursprungstexten Lyder: ”Jag går 

till Fadern nu ... och dit jag går kan ni inte komma. Fadern ska sända 

er en hjälpare och om jag inte ginge bort så kan inte hjälparen 

komma och han ska stanna hos er för evigt. 

-Är Jesus och Parakletos samma själ? 

-Ja tyvärr ... 

-Men varför tyvärr? sa Jurij. 

-Vi går in i vedergällningens tid ... hämndens tid ... Hämnden är 

min säger Herren. Två människor står på torget. Det kan hagla på 

den ena men inte på den andra ... såvida inte ... 

-Jaa? ... sa Jurij och man kunde se att hoppet tändes i ögonen. 

-Såvida inte jag går bort och återkommer längre fram i ett annat liv. 

”Stunden och timman för vedergällningen känner Fadern allena.” 

-Man får ta en dag i taget, sa Jurij. 

-Jo morgondagen bär sin egen börda som du minns. 

Ronny höll på att säga Bartolomeus till Jurij men hejdade sig ... det 

kom från hans inre ... Bartolomeus var en av de tolv. 

-Snälla Ronny hjälp oss med Anna Pavlova. 

-Nej jag kan inte ... Jag får inte ... de krafter jag hade då, är blockerade 

av änglarna på order av Fadern 

-Vad ska vi göra?

416 

-Hon ligger i respirator väl? 

-Javisst. 

-Stäng av maskinen! 

-Då dör hon och hennes man Joe Billings slår ihjäl oss. 

-Vilka oss? 

-Mig och min far Alexander. 

-Så du har förstått att ni två måste söka upp henne? 

-Ja men jag förstår inte varför? sa Jurij. 

-Minns du inte vad som är skrivet? ”Om två eller flera ber Fadern i 

mitt namn så står jag mitt ibland dom”. 

-Men du sitter ju här och dricker pilsner? ... Jurij log ett befriande 

leende. 

-Namnet Jesus har en mäktig klang hos Fadern och hos änglarna. 

Det är förknippat med händelserna i Palestina. 

-Du kräver av mig att jag ska stänga av respiratorn. Det är mord. 

-Nej jag ser det inte så. ... För Gud lever alla även sedan de lämnat 

kroppen genom den fysiska döden ... men i nuvarande tillstånd är 

Anna Pavlova fast i en värkande kropp och hon kommer varken ut 

eller in. Ni måste släppa ut henne och kalla henne tillbaka I Jesu 

namn. 

-Det här kräver en tro som är så stark ... att tron besegrar döden, sa 

Jurij. 

-Du lär dig snabbt. 

-Jag känner mig ordentligt schack matt den här gången ... Det finns 

ingen väg ut ur detta inferno ... men hur skulle min far Alexander 

och jag agera rent praktiskt menar du? 

-Stäng av respiratorn och ställ er på varsin sida om hennes huvud. 

Lägg era händer på Annas hjässa och ropa samtidigt: I Jesu namn 

befaller vi dig Anna Pavlova ... kom tillbaka ... 

-Hur länge ska vi ropa? 

-Tills hon återvänder, sa Ronny. 

-Är det allt? 

-Nej en sak till ... ni måste säga till läkarna om ni får tillåtelse att 

stänga av respiratorn att tillvägagångssättet absolut inte får tillämpas 

generellt på patienterna. Det gäller bara vid detta enstaka och 

unika tillfälle, sa Ronny. 

-Och om hon dör? 

-Vi dör aldrig ... men om ni förlorar henne ... då har ni...din far och 

du ... fått erat straff eller hur?


-Du är grym Ronny. 

-Vi får se ... Jurij, sa Ronny och viskade Bartolomeus ... men då hade 

Jurij redan rest sig och var på väg till utrikesflyget på Arlanda. 

Valter och Svante reste sig, nickade mot Ronny och följde efter den 

sovjetiske militärattachén. 

5 

Ronny la sig tidigt i källaren och såg lite TV från sängen, men 

ville inte ha fler intryck från världen. Egentligen skulle han ha supit 

sig full ... men hade inte råd. Det var inte pengar som fattades ... 

utan tid. Han kände på sig att det var bråttom. Han måste vara drogfri 

så att han fick den underbara REM-sömnen och tillgång till de 

djupare skikten av sin själ. 

Innan han somnade viskade han: ”Gode Gud, nu får du hjälpa mig 

... Hjälp mig Gode Gud ... Hjälp mig ... Hur kunde du låta mig säga 

att jag varit Jesus ... och att jag nu var Hjälparen Parakletos? Jag 

blir utskrattad. Jag har inga bevis att ge dom. Tänk om Anna Pavlova 

dör när de stänger av respiratorn? Då kommer Jurij hit och skjuter 

mig. Kanske lika bra det ... jag kan inte ha varit Jesus ... det 

måste vara fantasier. Det kan inte ha varit jag som talade med Jurij 

... det måste vara någon annan som styrde mina ord och tankar ... är 

jag sinnessjuk? God Gud hjälp mig ... Fader ske din vilja ... i Himlen 

och på ... jorden. 

Ronny somnade gott och vaknade 04.00 i Vargtimmen. Tog det så 

lång tid för Gud att få hans böner? Sex timmar? Eller var det så att 

Gud behövde sex timmar på sig för att formulera svaret? Naturligtvis 

inte. Den kärleksfulla Guden lät honom sova ut först och när 

han var utvilad, då fick han kontakten. Rösten kom ifrån hjärtat och 

sa: 

”Du behöver inte bekymra dig om något. Du är en Kungason och 

din färg är röd.” 

Kungason? Gud måste mena själen ... men vad betydde den röda 

färgen? Han behövde inte anteckna. De orden skulle han aldrig 

glömma. 

Han somnade om med ett leende på läpparna. Vem skulle inte göra 

det? 

Han hade nu fått riktigt bra rutiner och sålde varmkorv utanför 

systembolaget under dagtid och utanför dansrestauranten Baldakinen 

nattetid.

418 

På torsdagseftermiddagen dök professorn Ernest upp. Han hade 

hämtat sin post i boxen på postkontoret alldeles bredvid systembolaget. 

-Hur har vi det med den mystiska världsutvecklingen? sa Ronny 

-Vi kan räkna med en kraftig ökning av antalet jordbävningar per år 

och dessutom ett flertal vulkanutbrott. Det är också så att Jorden 

kan komma att träffas av en komet, så att jordaxeln tippar och isen 

vid polerna smälter. Det står om utvecklingen i Nya testamentet. 

-Gör det? 

-Ja vid den yttersta tiden skall Himmelens makter skakas och stjärnorna 

falla från sina fästen. Det är vad som synes ske då jordaxeln 

flyttar sig. Man tror då att stjärnorna faller. 

-Du vet en hel del, sa Ronny. 

-Nä då! Det vill jag inte påstå. Men jag forskar mycket om det som 

inte får tryckas eftersom det rubbar förtroendet för auktoriteterna. 

Jag studerar även geometrin. En urgammal och ädel gren inom matematiken 

som ligger mystiken nära. 

-Har du hört talas om Titicacasjön? 

-Javisst ... uråldriga mystiska signaler kommer därifrån. 

-Kommer det några gamla religioner därifrån? 

-Soldyrkan tror jag nog ... men även en gren av Esséerna ... de som 

fanns i Qumran vid Döda havet kan ha funnits där. Det är möjligt 

att Jesus och Johannes Döparen har på verkats av Esséerna. 

-Kan det vara så att Jesus påverkades av en religion som fanns 

bland Esséerna vid Döda havet men också fanns i Anderna i Peru? 

-Och Egypten, sa Ernest. 

-Där också? 

-Ja Templet i Sakkara. Det är en mysteriekunskap som ursprungligen 

kommer från det sjunkna Atlantis. 

-Har urkristendomen sina rötter i Atlantis? 

-Förmodligen. I Anderna och vid Titicacasjön finns en del viktiga 

Mysterieskolor. Det finns ett hemligt kloster i Anderna. De sju 

strålarnas mötesplats och dit kan bara de invigda komma. Här 

gömmer man den stora solskivan från Mu eller Lemurien. Det var 

en kultur i stilla havet som gick under nästan samtidigt med Atlantis 

... 

-Jag tar ett tidigt tåg i morgon bitti till Hälsingland, sa Ronny. 

-Något särskilt? 

-Jag ska höras av Polisens Palmeutredare om artikeln i Helgbladet.


-Lycka till! 

-Tack det kan behövas, sa Ronny. 

6 

De var två och kom prick 13.00. Kriminalinspektören Heidebäck 

hade en kollega med sig och denne var enbart bihang. 

-En patrull om två är den minsta enheten som skickas ut, sa Heidebäck 

och placerade en batteridriven bandspelare på soffbordet. 

Ronny berättade vad han visste och Heidebäck antecknade knappast 

något. Efter tre timmar tog de en kaffepaus och Heidebäck satte in 

andra sidan på bandet. Taltiden var tre timmar på en sida. Poliskollegan 

gäspade med jämna mellanrum och var på gränsen till att 

somna. 

”De vet redan allt”, tänkte Ronny. 

Förhöret var mera en formsak. Polisen var en myndighet och ville 

ha ryggen fri och kunde alltid säga: ”Nu har vi hört Ronny Andersson 

och vi tror honom inte” och sedan skulle förhöret skrivas ut i 

offentliga förhörsprotokoll men hemligstämplas och om någon frågade 

efter att få läsa ett förhörsprotokoll ”som ni ändå inte tror på” 

och ”därför inte kan tillföra utredningen något” ... ja då skulle polismyndigheten 

svara att ”det är hemligstämplat”. 

Om någon journalist frågade varför polisen hemligstämplade material 

som de insåg inte hade någon som helst betydelse i mordutredningen 

så fick journalisten svaret att: ”Det är vi inte skyldiga att 

svara på”. 

7 

När polispartrullen hade gått tog Ronny en cykeltur och han hade 

dåliga vibrationer. Poliserna hade verkat vänliga och kanske seriösa 

... men han kände en fara i luften. En varningssignal som inte ville 

släppa. Ondskan var kraftigt närvarande. 

På natten drömde han: Ronny kallades till akuten på sjukhuset ... 

eller var det kanske intensivvårdsavdelningen? 

Det var fråga om liv eller död och mitt i natten. Han stod i väntrummet. 

Då kommer hjärnkirurgen ut och säger forcerat: 

-All right. Pojken har en allvarlig hjärnskada. Jag ska rädda livet på 

honom den här gången. Men han får inte åka på den cykeln en gång 

till ... Inte en gång till på den cykeln.

420 

-Vilken pojke? 

Ronny var oförstående. 

-Inte en gång till på den cykeln, sa kirurgen och höjde ett varnande 

finger. Därefter gick denne in i operationssalen och räddade livet på 

”någon pojke”. 

Så upphörde drömmen. 

8 

Söndag eftermiddag tog han en cykeltur på landsbygden. Han såg 

en fyradörrars Volvo framför sig och bakom sig hade han en vit 

SAAB. De två bilarna körde ovanligt sakta och höll avståndet till 

honom. 

Det måste var inbillning. Han kunde inte vara förföljd. 

”Nu var det trettio mil till mördargänget inom polisen ... Smålandsgänget”. 

Han kände ondskan och svängde in på en liten skogsväg. En timma 

senare drack han ur en flaska hemgjort vin i bostaden. Han var skakad. 

I skymningen cyklade han ut igen. Nu skulle han till skomakarn 

och få domen. Han hade inget lyse på cykeln och han ville inte 

bli sedd. Ondskan låg i luften ... det var en atmosfär av något genomelakt 

... Djävlas, djävlas, djävlas viskades runt honom. 

Han litade på Gud och det kanske var ett misstag. 

Utmed vägen fanns en liten träbänk och han satte sig på den. Han 

var så skärrad att han tagit med sig en flaska av det hemgjorda röda 

vinet och han tog nu några klunkar. 

”Något är på gång”, tänkte han. 

Han såg två bilar köra förbi i rasande fart. Han betraktade lugnt den 

vita SAAB:en men den andra bilen brydde han sig inte om. Himmelen 

var intressantare. Stjärnorna hade precis vaknat. De utstrålade 

förhoppning och Ronny hoppades när han viskade: 

-Hjälp mig nu himmelske Fader. 

Han cyklade nu raksträckan på landsvägen som uppvaktades av bugande 

granar på båda sidorna. Plötsligt fladdrade någon gråvit figur 

framför honom vid höger skogskant 25 meter längre fram. Det var 

nu ordentligt mörkt. 

Ronny korsade genast vägen och cyklade på fel sida av vägbanan. 

Han vek av till vänster på nästa grusväg och tog en omväg till skomakaren.


9 

-Jaså du lever än, sa Helmer. 

-Tydligt ... men känner oro ... och har druckit hemgjort rödvin ... 

stör det skomakarn att jag är påverkad? sa Ronny. 

-Inte alls ... själv dricker jag inte men har alltid brännvin hemma till 

rengöring av läder och metall förstås. 

-Jo de förstås ... vi behöver inte lägga ut korten i kväll. Det är så 

pass mörkt ute och jag ska inte bli länge. Räcker det om vi tittar i 

koppen? 

-Som det passar min herre. I koppen finns mycket symboler och 

han kan få dricka två koppar, så blir det fler bilder. Vi får ta en paus 

emellan. 

Efter lite hälsosamt byskvaller vände Helmer på Ronnys kaffekopp 

och lät dropparna rinna ut på fatet. Då bildades ett mönster i 

koppen och när Helmer sedan vred densamma mellan tummar och 

pekfingrar så framträdde bilderna: 

-Jag ser en kulle i naturen och det står bokstäver här ... det är något 

som finns i kullen ... ATOMBOMB ... så har vi bokstäverna YXXL 

... en bok ... massa verktyg ... kängor ... uniformer ... en man ligger 

på marken ... en cykel bredvid ... en grön militärväska med dragkedja 

... en konstig ... bokstav ... ja det var allt. 

-Hur ser bokstaven ut? Visa här på mitt anteckningsblock. 

Skomakarn ritade något som såg ut som ett ”d” med en flagga på 

toppen. 

-Hm, sa Ronny. -Kan vara ryska, alltså kyrilliska alfabetet. Det var 

mycket. Jag har antecknat allt. 

-Nu tar vi fram en ny kopp och så häller jag upp en kopp kaffe till, 

sa Helmer. 

De satt i köket och drack under tystnad.. En väggpendyl tickade 

långsamt och ödesmättat. Tick ... tack ... tick ... tack. Skomakarn sa: 

-Har du druckit ur så vänd på koppen så att du får teskeden emellan 

koppen och fatet. 

Efter några minuter började äventyret igen. 

-Jag ser en man som ligger på marken. Han har en lång klänning på 

sig och har långt hår och skägg. Han ligger över ett stort vitt kors. 

Nu ser jag en man med biskopsmössa ... Det visar sig flygande Tefat 

... eller UFO ... och pyramider ... Ett stort ljusfenomen på himmelen 

... och så ser jag ... en öde ö ... långt ute i havet. Du står på 

den här öde ön ... och det är för långt att simma till fastlandet ...

422 

men du måste ifrån ön annars svälter du ihjäl ... och du får ingen 

hjälp från någon ... men du kommer därifrån. 

-Hur då? sa Ronny. 

-På ett sätt som du har kunnat tidigare, sa skomakarn och log. 

-Jag går på vattnet, sa Ronny. 

-Just det. 

Ronny blev fundersam. 

-Vad betyder allt det här ? 

-Vet inte, sa Helmer. 

-Hm, sa Ronny. 

De småpratade lite och beslöt att vänta med nästa möte ... om det nu 

skulle bli något nästa. 

När han cyklade fram till huvudleden stod en vit Saab parkerad där. 

Ingen människa fanns i bilen. Ronny beslöt att ta småvägarna hem. 

10 

Han cyklade samma småvägar tillbaka och det kanske var ett 

misstag. Nu kom han tjugo minuter senare tillbaka till grusvägen 

som gick upp på huvudleden. Han steg av cykeln och gick backen 

upp. Inte en människa eller bil syntes till. 

Nästan uppe på krönet såg han till vänster och där fanns ingen trafik. 

Han betraktade det mörkgula ljuset på lyktstolpen femtio meter 

längre bort till vänster, som lyste upp vägkorsningen därborta. För 

övrigt var det mörkt. Han kände aldrig slaget. Det kom från vänster 

snett bakifrån. Det var riktat mot tinningen och spräckte skallen på 

honom. 

Polisinspektören Leif Tell stoppade tillbaka batongen på ryggen 

mellan livremmen och de mörkblå uniformsbyxorna. 

-Vänd på honom, sa kollegan Tomas Pilz. 

Ronny hade fallit framstupa och knäckt några revben. 

-Han stöp som en oxe, sa Tell och hånflinade. 

De la honom på rygg. 

Tomas Pilz knäppte upp jackan och skjortan på offret och blottade 

det bara livlösa bröstet. Andningen hade upphört. 

Pilz satte på sig stetoskopet i öronen och väste till kollegan: 

-Lys här! 

Pilz lyssnade på Ronnys hjärta och sa: 

-Ingenting. Han är stendöd. Ta fram spegeln du. 

Tell höll ficklampan i vänsterhanden och lyste på Ronnys ansikte


och med högerhanden höll han fickspegeln framför Ronnys halvöppna 

mun. 

-Inte en suck. Han har gått till de sälla jaktmarkerna, sa Tell. 

-Äntligen, sa Tomas Pilz den långe med de gorillaliknande armarna. 

-Ta tag i benen så lyfter vi ner han en bit på grusvägen. Där finns 

ingen trafik. Kan vara bra med lite försprång. 

De två polisinspektörerna slängde ner kroppen i ett dike tjugo meter 

längre ner i slänten. 

De satte sig i den vita SAAB:en och log mot varandra. De kände sig 

som segrare. 

Ronny Andersson var död. Den man som trodde sig vara Guds utvalde 

son. Messias, var död. 

11 

Washington. 

De var fyra. 

Chefen för Hjärnkirurgen professor Alan Rosenberg och överste 

Joe Billings på ena sidan och Alexander och Jurij Ahromejev på 

andra sidan bordet. De två senare var klädda i uniform. De var på 

officiellt besök och Joe Billings hade ordnat med formaliteterna. 

De befann sig i professorns arbetsrum och denne hade hängt upp ett 

tiotal plåtar över Anna Pavlovas skalle och hjärna. 

Professor Rosenberg öppnade mötet med orden: 

-På nuvarande vetenskapliga nivå ser jag ingen lösning eller ljusning. 

Å andra sidan ... vi vet inte vad forskningen har åt oss runt 

hörnet. 

Vi kan hålla henne vid liv ... tio eller tjugo framåt. 

Joe Billings var mycket beslutsam när han sa: 

-Professor Rosenberg! Hur stor chans att klara sig har hon om vi 

stänger av respiratorn? 

-Noll procent ... Historien talar visserligen om mirakel ... men sådant 

är icke att kalkylera med. Att stänga av ... är att ta farväl ... 

varken mer eller mindre. 

-Vad säger du Alexander? Det var du som gav henne uppdraget, sa 

Joe. 

-Alltid bäst att sova på saken ... Om det är så att vi lever i den yttersta 

tiden ... och Kristus har återkommit så skall ynglingar se syner 

och de gamle få drömmar enligt profeten Joel ... Jag föreslår att 

vi alla ber till Gud enskilt var och en på sitt håll i sin ensamma

424 

kammare så att säga och att vi kräver att få vägledning från Himlen 

... och att svaret åtminstone kommer i drömmen. 

Alexander såg frågande på Jurij och denne nickade fundersamt till 

bifall över förslaget. 

De två officerarna sov över på sovjetiska ambassaden. De hade varsitt 

sovrum och Jurij sa innan han gick in till sig: 

-Pappa Alexander ... som du vet har jag under halvhypnos gått ner i 

själen ... gjort en resa ner till tidigare liv? 

-Jo jag vet ... Du hamnade i Palestina. 

-Vet du? Hur kan du veta det? Har du också varit nere? 

-Nej jag väntar till efter pensioneringen. Först måste Sovjetunionen 

upplösas. 

-Vet du vem jag har varit? 

-En av de tolv. En lärjunge till Jesus, sa Alexander. 

-Ja ... Bartolomeus ... borde inte Ronny ha känt igen mig? 

-Han kanske gjorde det ... men tiden är inte mogen, sa Alexander. 

-God natt pappa. 

-God natt min son. 

Nästa morgon träffades alla fyra för att rösta om Annas öde. 

Professorn tog till orda: 

-Hur många röstar för att vi ska stänga av respiratorn? Håll upp armen 

högt. 

Den ende som höll upp armen var Joe Billings och han sa: 

-Jag vill att vi stänger av. Jag har beslutat mig för att utan återvändo 

förlita mig på Gud. 

-Jaha ... för formens skull då ... frågar jag, vem vill att respiratorn 

skall vara på, till dess att vetenskapen har kommit längre? 

Jurij, Alexander och professorn räckte upp armen. 

-Du är överröstad Joe men bestämmer själv över Annas öde, sa professor 

Rosenberg. 

Joe reste sig nu upp i sin fulla längd och knäppte händerna när han 

sa: 

-Jag har haft en dröm i natt. En ängel visade sig och sa att vi skall 

stänga av respiratorn om vi älskar Anna. 

Alla blev tyst i en minut. 

-Låt oss be en natt till, sa Alexander. 

Nästa dag träffades de igen och Joe berättade att ängeln kommit 

tillbaka i drömmen och sagt samma sak. 

De fyra fattade beslutet att stänga av respiratorn.


Alexander och Jurij ställde sig på var sin sida om Annas hjässa och 

la sina händer där. 

Professorn sa: 

-Ni får tre minuter på er ... respiratorn får vara avstängd i tre minuter 

... sen slår du på respiratorn igen ... Joe Billings ... och jag ger 

hjärtat elchocker med elektroderna här ... 

-Är ni redo? Jag räknar till sju och på sju slår jag av respiratorn, sa 

Joe. 

-Vi är redo, sa de tre i kör. 

-Ett, två, tre, fyra, fem, sex, ... sju. 

”Slooock”. 

Anna dog. 

Hennes hjärta stannade. 

Varningssignalen från hjärtlungmaskinen tjöt sitt skärande ljud ut i 

rymden. 

Hur kunde fyra vuxna män låta Anna Pavlova dö? 

Obegripligt. 


426 


Kapitel 62 

Washington 

Anna Pavlova kom tillbaka från mörkret. 

Där hon nyss varit fanns ingenting. Bara det totala mörkret. 

Inte en endaste tanke kunde hon tänka där. 

Men nu hade hon återvänt till ljuset och kunde tänka kristallklart. 

Hon svävade i taket två meter ovanför sjuksängen och såg ner på 

sin kropp. 

De hade stängt av respiratorn och Joe stod där likblek med kallsvetten 

i pannan. 

Läkaren stod beredd med elektroderna för att ge hennes hjärta en 

elektrisk stöt. 

Alexander och Jurij ropade nu med hög röst: 

-I Jesu namn befaller vi dig Anna Pavlova. Kom tillbaka. 

Anna svarade: 

”Klart att jag kommer tillbaka!” 

Anna vände sig till sin man Joe: 

”Säg till dom att lugna sig. Det är klart att jag kommer tillbaka.” 

Men Joe kunde inte höra henne. Svetten rann i pannan på honom 

och nu grät han öppet när han såg att Anna Pavlovas hjärta hade 

stannat. 

-I Jesu namn befaller vi dig Anna Pavlova. Kom tillbaka, ropade 

Jurij och Alexander. 

Anna förstod att hon var död och hade lämnat kroppen. Hon ropade 

allt vad hon orkade: 

”Lugna er ... jag kommer tillbaka och det är en sak jag måste göra 

först ... Tror ni verkligen att jag lämnar min älskade familj?” 

Hon sögs uppåt genom taket av en osynlig kraft och runt henne 

ekade orden: 

-Anna Pavlova ... I Jesu namn befaller vi dig. Kom tillbaka. 

Anna drogs uppåt mot en liten ljusfläck. Det var ett gulvitt sken. 

Ljuset blev större och större och plötsligt blev hon omsluten av ljuset 

och hon badade i en obeskrivlig kärlek. 

Det var i de här sekunderna hon tvekade. Anna ville stanna i det 

gränslösa kärleksljuset ... men ändå kunde hon inte lämna sin fa-


milj. 

Ljuset talade till henne med en kärleksfull värme och sa: 

”Vill du se?” 

Hon nickade med ett leende och svarade: 

”Sedan måste jag tillbaka ... mina barn ... ” 

Ljuset svarade lugnande: 

”Jag vet.” 

I ett brinnande NU spelades hela hennes jordiska liv upp som på 

en filmduk. Varenda tanke och känsla hon haft, fick hon ånyo uppleva, 

på mindre än en sekund. 

”Hade jag något val?” sa Anna till ljuset. 

”Nej,” sa den milda rösten. 

”Får jag komma tillbaka till Jorden?” vädjade Anna. 

”Om du vill,” svarade ljuset. 

”Blir jag helt återställd?” 

”Nästan ... något nedsatt effekt på höger lunga får du räkna med i 

uppfostrande syfte,” sa ljuset. 

Anna kunde förnimma att det kärleksfulla ljuset log lite retsamt. 

Här var hon totalt älskad ... vad hon än hade gjort på jorden så var 

hon älskad och välkommen tillbaka ... till det gudomliga ljuset ... 

eller ljusvarelsen ... där hon egentligen hörde hemma. 

Nu hörde hon ännu en gång ropet från Jorden: 


Ljusvarelsen sa till henne med mild och kärleksfull stämma: 

-Skynda dig nu ... och hälsa på dina föräldrar. 

Anna sprang vidare över ett fält i en vacker och intensivt grön färg 

som inte liknade någon jordisk färg. Plötsligt uppträdde en dimma 

och Anna drogs in i den och gick igenom den och där ... utanför 

dimman såg hon ett stängsel som hon visste var Gränsen. Hon fick 

inte gå över stängslet. Då skulle hon tillhöra den andra sidan och 

det fick inte ske när hon nu skulle återvända till jorden. 

På andra sidan stängslet, som inte var högre än en halv meter, stod 

hennes mamma och pappa och väntade. De vinkade till henne och 

hon drogs mot dem. 

I samma ögonblick hörde hon ropen från Jurij och Alexander. 


Anna stannade upp en bit från stängslet och ropade till sina föräldrar: 

-Jag måste tillbaka!

428 

-Vi vet, vi vet, svarade de och vinkade och vände sig om. De gick 

tillbaka in i en stad som hade guldgula byggnader. 

Anna sögs hastigt tillbaka till jorden och sjukhuset av en osynlig 

kraft. Med fötterna före drogs hon in i huvudet på sin kropp och 

uppfyllde den med hela sitt väsen och då blev det mörkt för henne. 


Anna slog upp ögonen och log och sa: 

-Jag är tillbaka nu. Kyss mig Joe. 

2 

Sverige 

”Vi är de stora vita broderskapet ... vita broderskapet ... vita broderskapet 

... vita broderskapet. 

Ronny Andersson uppfattade suddigt ... suddigt ... suddigt ... vita 

ljusfigurer ... vita skepnader. 

De stod i en ring runt omkring honom där han låg i diket. 

Han kände att de hade stor makt och auktoritet. De var inte jordiska 

... men fanns på jorden i vita ljusa kroppar ... De hade makt både på 

jorden och i Himlen. De var ljusfigurer ... ”vita” hade inte med ras 

eller hudfärg att göra ... De var redskap åt det stora vita Gudomliga 

ljuset. De var sändebud eller änglar. 

Broderskapet sa ingenting till Ronny ... de bara sa vem de var ... 

och Ronny försvann in i mörkret igen. 

Han var kvar i kroppen och kände att hjärtat gjorde en ”kullerbytta” 

och började slå häftigt. 

Sex timmar senare kände han en frän lukt i näsan och kvicknade 

till av ambulanspersonalens upplivningsförsök och de uniformerade 

poliserna omringade honom. Poliskommissarien ropade: 

-Vad är det som har hänt? Vad är det som har hänt? Berätta för oss. 

Ronny hade blod i munnen från såret i huvudet. Han kunde inte se 

på vänster öga och han viskade: 

-Ring Valter Pero på Gotlands militärkommando. Örlogskapten 

Pero på Gotlands Militärkommando ... Valter Pero på Gotland. 

Ronny förlorade medvetandet och försvann in i mörkret när ambulansmännen 

lyfte upp honom på båren. I några sekunder återfick 

han medvetandet och hörde ambulanssirenerna och märkte att han 

fick syrgas i ambulansen. 

På intensivvårdsavdelningen fick han respirator men när han vaknade 

till liv och log mot läkaren ... ja ... då togs den bort.


-Vi ska inte skämma bort hjärta och lungor, sa den unga kvinnliga 

läkaren. 

De tog honom på bår till skallröntgen och det var som att komma 

in i rymdåldern. Han slussades in i en stor tub med sladdar över 

hela huvudet. De kunde inte hitta något fel på honom. Läkarna letade 

febrilt men fann bara en liten spricka i skallbenet strax under 

vänster öga ... som skulle självläka. Det var allt och inte livshotande. 

De tog kroppstemperaturen under armhålan på honom och en 

massa blodprover. Hela tiden vaktades han av en söt undersköterska. 

Hennes leende var som honung i hans blod. 

-Är detta paradiset? sa han till henne. 

Han var på Söderhamns sjukhus och de skötte om honom som en 

baby. 

3 

Visby 

Via ÖB fick Valter fullmakt att kräva all information från lokala 

SÄPO-avdelningen i Söderhamn. Valter hade agerat direkt när han 

fick telefonsamtalet från polisen. Det hade varit mycket hög aktivitet 

bland säkerhetsfolket uppe i Söderhamn. En flygflottilj var placerad 

där och var ytterst viktig för hela Mellansveriges försvar. Det 

totala värdet för stridsflygplanen Viggen på flottiljen var inte småpotatis 

... I det här läget var de oersättliga. 

Valter fick tag i flygvapnets underrättelse- och säkerhetschef däruppe, 

majoren Ove Persson: 

-Tjenare Ove ... tack för senast, sa Valter. 

De två säkerhetscheferna hade varit på kurs tillsammans i Pentagon 

i USA för bara sex månader sedan och fått ta del av flyg- och spaningsfoton 

från det amerikanska flygvapnet. Det var omfattande 

material som gällde den sovjetiska militära aktiviteten i Murmansk. 

-Förstod att du skulle ringa din gamle räv ... Jo då ... Ronny Andersson 

ringde till oss sex timmar innan han blev nedklubbad. Han 

varnade oss och sa att: ”Ettusen Sovjetiska kommandosoldater var 

på väg till mellansvenska hamnar för att slå ut flygflottiljerna i området. 

De kommer civilklädda och är placerade i lastrummen på 

sovjetiska handelsfartyg. 

Han räknade upp hamnstäderna Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, 

Härnösand och Örnsköldsvik ... således utmed hela mellansvenska 

kusten.

430 

-Hmmm, ... det kan stämma, sa Valter. 

-Senare på kvällen ringde han från någon skomakare här i trakterna 

och sa att faran var över. Vad tror du? sa Ove. 

-Jag rekommenderar övningar i området ... Det skadar inte att flytta 

ut flygplanen även om vi måste kalla in hemvärnet. Den mystiske 

Ronny Andersson måste vi ta på allvar tyvärr. Han har fått rätt alltför 

många gånger ... och som du vet pågår en maktkamp inom Röda 

armén. Den ena handen vet inte vad den andra gör, sa Valter. 

Några dagar senare fick han brevet från Ronny. Det var hans fru 

som ringde och sa att posten hade kommit. Valter och Ronny hade 

överenskommelsen att breven skulle gå till bostaden så att de slapp 

insyn från staben. De slapp också diarieföring. Det var helt privat 

korrespondens. 

-Jag kommer hem på lunch, sa Valter. 

-Du är så välkommen så ..., kvittrade hans fru Viola. 

Han slet upp kuvertet och tog inte ens av sig uniformsmössan. Han 

glömde till och med att kyssa sin fru när hon mötte honom i dörren. 

”Bäste Valter! 

Gud godkänner allt innan det sker. Så var det när Pilatus fick klartecken 

från Himmelen att korsfästa Jesus. Därför har attentatet mot 

mig en större och vidare betydelse ... tror jag ... och därför måste 

platsen där jag blev nedslagen var ytterst viktig. Det är något jag 

måste upptäcka där. Jag kommer att undersöka området så fort jag 

blir utskriven från sjukhuset. 

Oss emellan tror jag att jag dog men väcktes till liv av något som 

kallas det vita broderskapet ... var det änglar? 

Allt väl 

Ronny” 

4 

Ronny flyttades från intensivvårdsavdelningen till allmän sal. Han 

bedömdes vara utom fara men fick stanna för observation och hade 

en kraftig blåfärgad svullnad och kunde knappt se med vänster öga. 

Nästan samtliga revben var knäckta men åtgärdades inte. Det skulle 

självläka. Han hade svårt att skratta men där fanns inte mycket att 

skratta åt. Det var en observationsavdelning och några åldriga patienter 

var illa däran. 

En äldre övergiven kvinna satt vid gemensamma matbordet och


gungade fram och tillbaka. Hon hade spillt ut saftglaset och saliven 

rann ur mungiporna. Gumman var mager och skinntorr och håret 

var grått, stripigt och ovårdat. 

Ingen brydde sig om henne. 

Personalen hade inte tid eller något sådant. 

Hon viskade halvhögt några ord om och om igen ... medan hon 

gungade sakta och försiktigt på stolen ... fram och tillbaka ... fram 

och tillbaka och det hon sa var: 

-Kan ingen hjälpa mig? ... Snälla Jesus hjälp mig ... snälla Jesus. 

När hon ropat Jesus i fem minuter gick han fram till henne och la 

handen på hennes hjässa och sa: 

-Gode Gud. Hjälp den här människan. Du ser ju allt. Hjälp henne. 

Därefter gick han bort till personalen och bad om hjälp. Två sköterskor 

följde med honom och hjälpte gumman till sängen så att hon 

fick vila. 

”Kanske var det därför jag kom hit ... för att se det här lidandet ... 

och den här hjälplösheten. 

Människor i hög ålder med ofattbar smärta både i kropp och själ ... 

och de ropade på Jesus ... men han fanns inte där,” tänkte Ronny. 

5 

Utskriven från sjukhuset gick han till sjukhusförrådet för att hämta 

ut cykeln. Han fick kontakt med ambulanspersonalen och frågade 

var de hittat honom. 

-Du låg tjugo meter från huvudleden nere i slänten i början av 

backen på grusvägen. 

-Men jag var en halv meter från huvudleden när det blev svart, sa 

Ronny. 

-Jo men du låg nere i slänten. En man från lokalbefolkningen var 

ute och gick med hunden och hittade dig där. 

-Har ni sett någon skärmmössa? Grön? 

-Nej det var polisen som körde hit din cykel men ingen mössa var 

med. 

-Nähä ... och tack för hjälpen då ... och då menar jag all hjälp. 

-Ingen orsak. 

Ambulansmännen flinade lite. 

Han kunde inte vänta. I fullt dagsljus cyklade han till olycksplatsen 

och letade efter spår. Han hittade mössan inslängd en bra bit inne i 

skogen nere vid slänten. Gärningsmännen, om de nu var flera,

432 

måste ha burit honom dit. 

Han gick upp till krönet och kollade i buskarna till höger. De 

måste ha stått där i skydd av buskarna. Han undersökte marken och 

fann några färska fimpar i buskarna och en trettiofemcentiliters 

urdrucken vodkaflaska av märket Explorer. I plastpåsen lite längre 

in bland buskarna fann han kvittot. Vodkan var inköpt på fredagen 

... alltså två dagar före attentatet ... trettio mil därifrån ... i Stockholm. 

”De bryr sig inte ens om att sopa igen spåren. De anser sig vara fredade 

från alla anklagelser”, tänkte Ronny och sa högt när han 

knäppte händerna: 

-Gode Gud. Förklara för mig hur du kunde låta detta ske. Vad är 

meningen? 

Hans blickar drogs mot andra sidan vägen. En hög kulle med stora 

klippblock och träd fångade hans intresse. 

”Aha”, tänkte han. 

Skomakarn hade sett en kulle i koppen och han såg också ordet 

Atombomb. 

När han betraktade kullen så blev han medveten om att han rakt i 

ryggen hade inflygningssträckan för flottiljens stridsflygplan ... rakt 

bakåt fanns landnings- och startbanorna för Viggen-planen. 

”Flottilj plus Atombomb. Naturligtvis. Det hängde ihop. I morgon 

tar jag med en spade.” 

Visserligen var han sjukskriven men tänk om det var bråttom? 

Han ryste vid tanken på ett kärnvapen som utplånade små barn i 

hela området ... inklusive flygflottiljen ... så djävliga är dom ... i 

Sovjetunionen. 

6 

I gryningen nästa dag band han fast spaden på cykeln. En termos 

kaffe och några smörgåsar åkte ner i ryggsäcken tillsammans med 

anteckningsboken. 

I sex timmar letade han utan resultat. Han hittade inget och kände 

sig lurad. Han fick åtminstone en stund i skogen där kaffet smakar 

som bäst och utomstående som såg honom skulle kanske fråga om 

han letade efter svamp och hade han då svarat att han letade efter en 

atombomb så skulle de ha ringt efter ambulans och så hade han blivit 

körd till psyket. 

”Man borde haft en metalldetektor och geigermätare för att mäta


strålningen”, tänkte han där han cyklade hem sent på eftermiddagen. 

Runt midnatt klädde han av sig naken för att gå och lägga sig men 

fick ett infall och tände ett stearinljus bredvid stora spegeln. Den 

var två meter hög och en meter bred. Den började vid golvet. Man 

såg sig själv i helfigur. 

Han ställde sig helt naken på knä och såg in i sina egna ögon. Han 

bad en bön. 

-Gode Gud! Vad jag än har gjort för fel i det här livet eller i det föregående 

... så förlåt mig. Förlåt mig ... jag ber dig ... förlåt mig. 

Han satte sig naken på sängkanten och då tyckte han ...”jag flyttas 

upp i en annan dimension ... och nu går jag ett steg till ... och flyttas 

högre upp till nästa dimension ... och nu ser jag mänskligheten liknande 

ett fisknät ... där knutarna är individer som är sammankopplade 

med varandra genom trådarna.” 

Upplevelsen ... eller kanske mera den övernaturliga synen ... varade 

bara i någon sekund och en sund och frisk människa skulle naturligtvis 

kalla fenomenet för hallucinationer. 

Han la sig på sängen för att sova ... och det borde väl inte vara något 

problem eftersom han var ordentligt trött ... Han la sig helt enkelt 

rakt upp och ner för att få sova. 

Det surrade i huvudet av olika tankar. Kanske att han var i total 

upplösning över att ha blivit utsatt för ett nytt mordförsök. Kanske 

att han hade tappat fästet i tillvaron ... 

Han hade inte en människa på jorden att ty sig till. 

Plötsligt greps han bokstavligen av en gränslös kärleksfull kraft. 

Han svävade i ett hav av kärlek och var helt omsluten av en kärleksbädd. 

Han svävade omkring en meter ovanför sängen i ett kärlekshav 

som var så intensivt att det inte går att beskriva med jordiska 

ord. Det var en Himmelsk upplevelse och han viskade halvhögt: 

-Nu behöver jag ingenting mer här på jorden ... 

Då sänktes han sakta ner mot sängen ungefär som man sänker ner 

kistan med den avlidne vid en jordfästning eller för kremering. 

Kärlekskraften lämnade honom sakta. Den avtog för att helt upphöra. 

Kanske var det ett smakprov på en total Gudsnärvaro. Det skulle 

bli svårt att beskriva upplevelsen för någon annan. 

7 

Han borde ha somnat trygg efter upplevelsen men i stället tog han

434 

fram en batteridriven stark ficklampa och begav sig ut i mörkret och 

tog cykeln och for iväg till kullen och fortsatte att leta. Han gick nu 

helt på instinkten. Vid kanten av ett stort klippblock, tre meter högt 

och fyra meter långt och två meter brett, skrapade han undan mossan 

och då blänkte det till i lampskenet. Han hade hittat något och 

blev rädd, men han kunde inte låta bli att lyfta på duken och då såg 

han verktyg och uniformer. En bok från biblioteket i Sundsvall låg 

där och han lyste på den för att se titeln. Markförhållanden i mellersta 

Sverige. Han lyste på dragkedjan på de gröna uniformsbyxorna. 

Där stod YXXL och det var de bokstäverna som skomakaren 

sett i koppen bredvid ordet atombomb. 

Han lyste nu på någon grön väska som låg där längre in under stenen. 

Det var en grön persedelväska som användes av armén. Väskans 

dragkedja hade ett litet märke och det var den ryska eller kyrilliska 

bokstaven för B som också skomakaren sett i kaffekoppen. 

Av instinkt tog han upp boken han nyss sett ... den måste vara 

stulen från biblioteket ... men när han förde den närmare ansiktet så 

hettade det till som av en värmevåg. Det kom strålning från boken. 

Det kunde vara radioaktivitet ... 

Han avbröt sökandet för den här gången. 

8 

Visby 

Valter fick ett nytt brev från Ronny: 

Jag har nu funnit något mystiskt i området där jag blev nerklubbad. 

Det är c:a två centimeter tjockt stanniolliknande överdrag som 

skydd och under detsamma ligger väskor och uniformer och verktyg. 

Det ligger på kullen rakt över vägen, vid ett stort stenblock. Jag 

bifogar en skiss över området. Kan du kolla om där finns radioaktiv 

strålning eller ej? Ska jag fortsätta kollen eller vill du och dina 

mannar ta över? 

Ronny. 

Valter avtalade lunch med sin kompis Svante på Säpo. 

-Vad har du för något den här gången då? sa Svante. 

-Ronny Andersson har varit hos en spågubbe ... en skomakare uppe 

i Hälsingland, en sån där som spår i kaffekoppen ... och denne har 

hittat en atombomb i kaffekoppen. 

-Det måste vara en liten bomb om den fick plats i kaffekoppen, sa


Svante leende. 

-Bråka inte ... det är otäckt allvarligt ... Ronny har funnit verktyg 

och uniformer och skickat ner en skiss över platsen ... ska vi dra på 

med undersökning eller inte? 

-Bryter du inte mot huvudregeln då? 

-Aldrig avslöja hur mycket man vet menar du? sa Valter och då svarade 

Svante ivrigt: 

-Javisst ... men vi kan å andra sidan inte låta Ronny rota ostört i 

marken och kanske komma åt någon mekanism så att kärnvapnet 

detonerar ... eller hur? 

-Du läser mina tankar Svante ... och du har väl ditt helikoptercertifikat 

uppdaterat? 

-Jo då ... det är bara att blåsa på. 

-Hälsinglands skogar väntar på oss, sa Valter. 

Några dagar senare kretsade Valter och Svante i en civil helikopter 

och låtsades vara reklamfotografer. Valter hade en Geigermätare 

mellan benen. Fem meter ovanför klippblocket stod helikoptern 

stilla i luften och Valter slog på mätaren som skulle mäta radioaktiviteten: 

-R;R;R;R;R;R, lät det från mätaren. Den gav utslag för höga värden 

på gränsen till livsfara. 

-Lämna genast området ... vi har fått napp, ropade Valter lätt hysteriskt. 

9 

Uppsala 

-Jaså du är tillbaka och har målat ansiktet under den veckan du har 

varit borta? sa professor Ernest. 

-Du menar att jag är gul och blå i halva ansiktet? sa Ronny. 

-Något i den stilen, sa Ernest och log prövande. 

Ronny grinade lite illa över smärtan framför allt i bröstkorgen när 

han sa: 

-Jag tror jag blev ihjälslagen ... bokstavligen ... efter det att jag hördes 

av Palme-utredarna. Om jag säger ”Det Stora vita Broderskapet” 

till dig. Vad tänker du då på? 

-Titicacasjön! sa Ernest. 

-Varför det? 

-Det lär finnas ett kloster där med ett antal mästare som kan lämna 

kroppen och fara till andra världar och även vistas på jorden i en

436 

annan dimension ... som änglar alltså. De uppträder också som vanliga 

människor. De har sin bas i Den dolda dalen i Peru och där 

finns den största UFO-aktiviteten på jorden. 

-Jag tror jag dog ... och väcktes till liv av Broderskapet? sa Ronny 

frågande. 

-Mycket möjligt ... och då måste du vara en viktig person ... det påstås 

att Broderskapet består av Ärkeängeln Micael med flera. Det 

står om dom i Uppenbarelseboken i Bibeln. 

-Jag upplevde dom runtomkring mig när jag låg på marken och var 

nerslagen i Hälsingland. 

-Det låter intressant. 

-Jag får väl fara till Titicacsjön. 

-Gör det och hälsa från mig, sa Ernest klurigt. 

10 

Söndag förmiddag tog han som vanligt tåget till Bollnäs. 

För varje dag som gick, kände han mer och mer, att livet och händelserna 

styrdes av högre makter. 

När han kom in i tågets enda cafévagn, så fanns det en enda plats 

ledig, alldeles bredvid en ung kvinna i 25-årsåldern. Hon var av 

medellängd, smal och hennes mörka hår var kortklippt. Mörkblå 

ögon. 

”Nu ska vi se vad ödet har i sina händer den här gången” tänkte han 

och slog sig ner. 

Det dröjde inte länge förrän Ronny och kvinnan var inne i en livlig 

diskussion om ödets makter. Hon läste filosofi vid Uppsala Universitet 

och hade ett brinnande intresse för livets stora frågor och gåtor. 

Ronny sa: 

-Jag har varit i kontakt med spåfolk och siare ... tror du på sånt? 

-Oh ja ..., sa hon och slog ner ögonlocken och rodnade lätt. 

-Då är frågan om man överhuvud ska gå ur sängen på morgonen ... 

nu när man inte har någon egen vilja ... ödet bestämmer allt eller 

hur? sa Ronny. 

-Man får vara ödmjuk och acceptera att man finns till ... Det finns 

säkert ett högre syfte med allt. 

-Men ... enligt filosofen Arthur Schopenhauer så är livet ett enda lidande 

styrt av Världsviljan? 

-Med Världsviljan menade han nog Gud Fader ... den kristne Gudomen 

... men så pessimistisk var inte Schopenhauer ... Konsten ger


människorna lindring ... och ... humorn ... och kärleken, sa hon och 

rodnade lätt. 

-Vad kan man göra ... Vilket råd har du till mig som är en törstig 

sökare? 

Hon drack lite te ... och så sa hon: 

-För att förstå nuet ... eller din nuvarande situation ... kan du gå över 

historien. 

-Ska jag börja läsa svensk historia eller världshistoria ... är det vad 

du menar, sa Ronny och log överseende. 

-Nej jag menar din egen personliga historia. 

-Jag har gjort det ... Jag har fått en skriftlig berättelse om mina tidigare 

liv från ett norskt medium ... men jag känner att det fattas pusselbitar. 

-Då har jag bara ett råd att ge dig ... och göra som jag gjorde. 

-Och vad gjorde du då? 

-Jag sökte upp ett medium som försatte mig i halvhypnos och förde 

mig ner till tidigare liv i min själ, sa hon och log förläget. 

-Vad säger du? Är det möjligt? 

-Ja det fungerar ... jag har gjort det tre gånger och många av mina 

studentkamrater i filosofikursen har gjort detsamma ... 

-I Sverige? sa Ronny. 

-Javisst här i Roslagen 6 mil nordost om Stockholm. 

-Kan jag få adressen? sa Ronny och nu med bultande hjärta. 

-Jaadåå ... jag har också telefonnumret här i adressboken ... Mediet 

kallas för Dana och bor på landet i ett litet samhälle som heter Wira 

... och där ligger Wira Bruk, en gammal vapensmedja. Det är några 

kilometer väster om Roslagskulla kyrka ... på vägen mot Riala, sa 

hon nu mycket allvarlig. 

-Aha!! sa han och antecknade febrilt. 

-Men du måste ringa henne först. Här är telefonnumret. 

Hon gav honom numret och han läste upp det högt för att kontrollera 

siffrorna. Inget fick gå fel nu. 

Ronny insåg att han var på väg mot målet och det var sanningen 

om sig själv. Vem ... och varför? Vem var han och varför levde han 

på jorden just nu? Kunde han få svar på de frågorna skulle han äntligen 

få frid. 

-Det är bestämt av ödet att jag skulle träffa dig här och nu för att få 

den här adressen till mediet Dana eller hur? sa Ronny. 

-Förmodligen, sa hon och log hjärtligt.

438 

11 

Han ringde till Dana. 

-Hallå Dana? 

-Jag heter Ronny och har fått ditt telefonnummer av en studentska 

som läser filosofi vid Uppsala Universitet. Ingela heter hon. 

-Jaa? 

-Kan jag få reda på vem jag har varit i tidigare liv? 

-Naturligtvis ... men vad skulle det gagna dig? 

-Men det är väl min sak att avgöra? sa Ronny något förbryllad. 

-Du förstår inte ... vad jag menar ... vad hjälper det dig om jag talar 

om etthundra namn på personer som du har varit i tidigare liv, sa 

Dana. 

-Det kan vara intressant för mig. Det handlar om mig. Jag är nyfiken 

... precis som alla människor är om sådana saker. 

-Jaha, sa hon. -Men jag sysslar inte med sånt. 

-Då har jag blivit felinformerad, sa Ronny besviken. 

Dana hörde hans besvikelse och skyndade sig att säga: 

-Men jag kan hjälpa dig att gå ner i tidigare liv där du har själsliga 

sår som kallas trauman, och där är ofta sorg inblandat ... Jag kan 

hjälpa dig att ånyo uppleva sorgen och besvikelsen så att du får 

gråta ut ordentligt. 

Ronny kände instinktivt att han hade stor sorg i sin själ och att han 

måste få frid ... till varje pris. 

-Innebär det att jag går ner eller in i själen ... till de personligheter 

där jag har dessa trauman eller själsliga sår? sa Ronny med förhoppning. 

-Javisst! sa hon med mjuk röst. 

Ronny svalde betet och dinglade nu på kroken och han sa: 

-Då vill jag genast komma. Hur lång tid tar det? 

-Mellan två och tre timmar, sa Dana. 

-Kan jag få en tid så fort som möjligt? 

-I övermorgon onsdag? Vi skall se här vilken buss du skall ta för att 

kunna vara här efter lunch. 

Dana beskrev vägen och vilka bussar han skulle ta. 

Två dagar senare reste han med bultande hjärta och handsvett. Han 

ville veta om han varit Jesus ... men det skulle han inte säga till 

henne. 

Han ringde på hennes dörr och hon öppnade.


12 

Visby 

Säpo-anställde Svante Larsson besökte Valter Pero på militärkommandot. 

De skulle gå igenom ett nytt brev från Ronny Andersson. 

-Bäst vi lämnar den här byggnaden. Vi tar din bil ut till mitt lantställe. 

Viola har våran bil och jag har gångavstånd till jobbet som 

du vet. 

-Vad är det som har hänt? sa Svante. 

-Jag förklarar i bilen, sa Valter. 

Fem minuter senare hade de lämnat Visby bakom sig och for på 

landsvägen i den mörkblå Volvon. 

-Nåå? sa Svante som körde. 

-Vi väntar ett tag. Jag vet inte vad som finns för avlyssningsapparatur 

i den här bilen, sa Valter och log retsamt. 

De körde in genom grindarna på Valters Datja som han kallade den 

och Valter drog en djup, suck av lättnad över att vara i naturen. 

-Det vete faan om jag klarar av det här längre, sa Valter. 

-Berätta då för helvete, sa Svante med spelad vrede. 

-Jahh. Vi byter om och tar på oss lite lättare kläder. Jag är så förbannat 

trött på uniformen. Du får låna en träningsoverall av mig. 

De klädde om under tystnad. Valter gick ner i källaren och tog fram 

en flaska rysk vodka. Han höll flaskan i handen och tvekade. Han 

ropade upp till Svante som stod i köket och bredde smörgåsar. 

-Svante kom ner ett tag! 

-Ja jag kommer. 

Svante gick försiktigt trätrappan ner i den svaga belysningen. Det 

var verkligen svalt i källaren. Berget var helt öppet där nere och en 

lätt fuktighet var märkbar. Var där inte lite vattendroppar på klipporna? 

Man fick en känsla av att källaren var uthuggen för hand. På 

ena långväggen låg vinflaskorna uppradade. På den andra långväggen 

hängde ett draperi som Valter drog undan. 

-Vad i helvete har du där? sa Svante. 

-Ett hundratal flaskor rysk vodka. Jag kan supa ihjäl mig om jag 

vill. 

-Har du smugglat? 

-Nej för faan ... värre än så ... mutor från sovjetiske militärattachén 

Jurij Ahromejev, sa Valter sammanbitet. 

-Mutor? Är du inte klok?

440 

-Ja ... lugna dig lite ... rent juridiskt tekniskt ... är det mutor men avsikten 

med gåvan är mera ett plåster på såren för att jag som liten 

grabb tvingades lämna Estland. 

-Finns där ingen hake? 

-Jo ... familjen Ahromejev och jag jobbar mot samma mål. Sovjetunionens 

upplösning. Vill du ha en flaska? 

-Blir jag inte medbrottsling då? 

-Nej Svante. Vi cyklar ner till stranden och där blir det sill och nubbe. 

Vägrar du ta snapsen för att den kommer från GRU:s händer? 

-Jag tar gärna snapsen och blundar. 

-Då så! ... Och för övrigt skiter jag i politikerna. Skulle jag låta politikerna 

vara min domare? Detta patrask? Nä, nä ... GUD är min 

domare. Vi går upp, sa Valter och räckte Svante en flaska rysk vodka 

till dennes barskåp. 

-Gud är också min domare, sa Svante när han tog emot flaskan. 

Båda gapskrattade när de gick uppför källartrappan. Valter gick 

sedan in i arbetsrummet och hämtade två små bägare i silver och en 

silverplunta som rymde en hel liter vodka. Han öppnade vodkaflaskan 

och fyllde silverpluntan. 

-Kommer silvret från Ahromejev också? sa Svante förläget. 

-Javisst men det här är ingen muta ... rent silver 1700-tal från ... 

Ryssland ... signerat ... det är för värdefullt för att vara muta, sa 

Valter och slog upp var sin snaps i de småsilverbägarna. 

-Om det inte är muta ... då måste du ha köpt det? sa Svante fundersamt. 

-Nej det är en gåva. 

-Från vem då? 

-GRU-chefen general Alexander Ahromejev ... nu tar vi snapsen. 

Skål. 

-Skål, sa Svante som i den stunden inte begrep skillnaden mellan 

muta och gåva, men vad gjorde väl det med hänsyn till det som 

Valter skulle berätta. 

Nere vid havet bredde de ut en duk på marken och la småstenar på 

dess kanter. Det blåste hårt och dånet från havet dränkte deras röster 

för omvärlden. De slog sig ner på var sin sittdyna. 

-Berätta nu vad som tynger dig, sa Svante och tog en bit ost. 

-Det är stort som faan men jag ska försöka, sa Valter och sedan berättade 

han historien om Ronny och skomakaren och allt det andra 

och avslutade med orden: -Nu har Ronny hittat ett svenskt medium


som för ned honom i själen till tidigare liv ... Han bör vara där nu ... 

och får reda på om han varit Jesus eller inte ... 

-Är det bra för oss ... eller inte? sa Svante: 

-I Sverige är det nog politikerna och poliserna som mörklägger 

Palme-mordet och åtalar oskyldiga som ligger risigt till ... det man 

sår får man skörda ... 

-Ja socialisterna har ju avskaffat GUD ... och det får man förstå. 

Denne GUD eller hans son har inte visat sig på något sätt, sa Svante. 

-Nä ... men nu kommer domen ... utan förvarning ... precis som Jesus 

sa: ”När ni minst anar det kommer slutet ”... och så har vi 

Harmagedon ... 

-Det sista stora slaget? sa Svante. 

-Ja ... tyvärr. 

De satt tysta en stund och betraktade måsarna som obekymrat 

svepte över havet på låg höjd. 

13 

Wira 

-Vill du ha en kopp te? 

-Jag tar gärna en kopp te, sa Ronny. 

De drack te och kallpratade. Hon var lika lång som han och tio år 

yngre. De hade ungefär samma hårfärg. Ja de liknade varandra. 

-Sen måste du lägga dig på den här madrassen på golvet och slappna 

av, sa hon. 

Dana uppträdde med auktoritet och professionellt. Madrassen var 

lila och sängkläderna var lila. 

-Lägg dig här nu på sängen, sa hon plötsligt. 

-Vad händer nu? sa han oroligt. 

-Slappna av, slappna av, hela din kropp är nu avslappnad. Hela din 

själ är nu avslappnad. Varje kroppsdel hos dig är avslappnad ... 

Så där höll hon på i tio minuter och fick honom djupt avspänd. Sedan 

började resan neråt. 

-Nu är du pojke och du är tolv år ... Kan du minnas dig själv? Berätta 

vad du ser. 

-Jag spelar kula ... 

-Va bra ... du verkar vara redo ... kämpa inte emot nu ... det är inte 

farligt ... du har andliga medhjälpare bredvid dig som vaktar dig så 

att du bara får uppleva det som du klarar av den här gången ... Då

442 

fortsätter vi ... Nu är du sju år och har precis börjat skolan ... kan du 

se dig själv? 

–Ja, jag känner mig förundrad ... och är stolt över att äntligen få 

börja skolan. 

-Nu är du tre år. Vad ser du? Kan du känna att du är tre år? 

-Ja, jag och min syster leker med en balja fullt med vatten. Det är 

sommar ... 

-Nu är du ett år ... kan du uppleva dig själv ... som så liten. 

-Jag hänger vid mammas axel och skriker ... Hon smeker mig över 

ryggen så att jag blir lugn. 

-Va fint ... nu är du i din mammas mage. Vad känner du? 

-Värme och mjukhet ... men jag har bråttom ut. Jag har mycket att 

uträtta därute i världen och det vet jag redan som foster. 

-Intressant ... och nu ska du bara ge efter och inte vara rädd för vad 

du känner och tänker ... vill du fortsätta ... vi kan avbryta om du 

vill? 

-Nej jag vill fortsätta ... 

-Va bra ... du sitter nu ... på ett moln uppe i himmelen innan du har 

gått ner i din mammas mage. Vad känner du? 

-Jag är stor och mäktig ... och kräver stor rymd. Jag är en mycket 

stor Ande och väldigt gammal ... 

-Nu ser du en regnbåge till höger om dig. Kan du se den? 

-Jag ser den. 

-Vill du stiga upp på regnbågen? 

-Ja det vill jag ... 

-Då går du sakta och försiktigt upp på regnbågen ... och går hela 

vägen upp och ner till andra sidan ... den andra änden ... vill du stiga 

ner från regnbågen? 

-Ja det vill jag. 

-Gör så och se på dina fötter ... 

-Jag ser på mina fötter nu. 

-Är det samma fötter som du har idag? 

-Ja det är samma ... det är mina fötter. 

-Kan du beskriva marken du står på? 

-Jag är barfota och det är sand blandad med torrt gräs. 

-Var är du någonstans? 

-Palestina. 

-Hur är du klädd? 

-Någon form av grov klänning ... ett enkelt enfärgat tyg ... sandfär-


gat ... kanske. 

-Är du man eller kvinna? 

-Jag är man. 

-Vad heter du? 

Han började gråta. 

Nu kom den uppdämda sorgen ... och han grät hejdlöst. En gråt 

som han hållit tillbaka i nästan tvåtusen år. 

Tårarna forsade utmed kinderna och han flämtade och spände 

mellangärdet och andades häftigt. 

Ronny kunde inte hålla tillbaka gråten. 

Sorgen forsade ut ur hans själ när han sa namnet: 

-Je ... Je ... Je ... sus ... Jesus. 

Nu grät Ronny riktigt ordentligt i flera minuter. 

-Jaa ... berätta nu varför du är ledsen. 

-Dom förstår mig inte ... människorna ... dom förstår mig inte ... Det 

gör mig så ledsen att dom inte förstår mig ... -Jag vill säga dom ... 

att det jag har tillgång till ... Gudsnärvaron ... det har också dom 

tillgång till ... och möjlighet att få ... men det förstår dom inte ... det 

är därför jag är så ledsen ... dom vill inte ha kunskapen ... dom vill 

bara ha Guds ... son ... och dyrka honom. 

-Nu börjar du utforska ... Palestina ... Vad ser du? 

-Jag ser ... en människoskara på vänster sida ... de är flera hundra ... 

och de har schalar över huvudet och försöker nästan dölja ansiktet 

... 


-Människorna viskar ... och vänder sig halvt bort ... de är nyfikna 

men förskräckta. De visar vördnad och förskräckelse ... 

-Vad viskar dom? 

-Guds Son ... Guds Son ... Guds .... Son. 


-Jag går med bestämda steg mot sjön ... och då ser jag ett slags sken 

över vattnet ... och det är samma sken som täcker mitt hjärta ... skenet 

påminner om en blandning av solsken och silver ... Det är samma 

sken som omsluter mitt hjärta i bröstet. 

Skenet är i mig och utanför mig ... jag går nu ut på skenet ... ett 

sken som vilar på vattenytan ... och så går jag ut i sjön ... men jag 

går på skenet ... Människorna bakom mig ropar förskräckt att jag 

går på vattnet ... men det är inte sant ... jag går på skenet ... som 

täcker vattenytan just nu ...

444 

... 

Tystnaden som följde varade i en minut ... kanske ... tystnaden var 

lång. Ronny fortsatte: 

-Skenet är Gudsnärvaron som är i mig och utanför mig ... 

-Vad händer nu? sa Dana. 

-Jag sitter på en stenbänk ... en marmorbänk ute i det fria mitt i 

natten ... det är väldigt mörkt ... och jag samtalar med en man, sa 

Ronny. 

-Vad säger du till den här mannen? 

-Du skall få se ... att jag får rätt ... säger jag till honom. 

-Kan du beskriva den känslomässiga atmosfären? 

-Det är en vänlig atmosfär ... det finns inget ont mellan oss. 

-Den här mannen som du talar med ... känner du igen honom från 

ditt nuvarande liv? 

-Ja. Det är Bill Blomquist mannen som organiserade Palme-mordet. 

-Hmm! sa Dana och blev tyst. 

Ronny suckade djupt och sa: 

-Nu står jag framför den här mannen. Jag har bakbundna händer 

och ... jag är svettig ... och blodig på ryggen ... Plötsligt ... spottar 

jag honom i ansiktet ... i vrede och förakt för honom. 

-Vad heter mannen du spottar i ansiktet? 

-Pontius Pilatus. 

-Anser du att den man som organiserade Palme-mordet och den 

man som lät korsfästa Jesus är samma själ? 

-Ja ... Bill Blomquist och Pontius Pilatus är samma själ. 

Det blev tyst igen och Ronny försökte kväva gråten som trängde 

fram. 

-Jag orkar inte längre ..., sa han. 

-Hmm ... ja ... ska vi lämna Palestina och gå till ett annat liv längre 

tillbaka? 

-Jaa ... 

-Då går vi ... till vänster och fram till en annan dörr ... ser du den? 

-Jaa ... 

-Vilken färg har den dörren? 

-Brun 

-Vill du öppna den? 

-Hmm ... 

-Då gör du det ... vad ser du?


-Pyramider ... berg ... en sjö ... och regnskog eller djungel. 


-Sydamerika, Anderna ... Titicacasjön. 

-Kan du se dig själv? 

-Jadå ... jag har en vit klänning av fint tyg ... silke med bårder av 

bladguld ... och på huvudet något som liknar en biskopsmössa. 

-Vem är du? 

-Jag heter Schi ... caca ... tror jag ... och är överstepräst och ledare 

för en indiankultur som dyrkar solen ... men nu vill jag inte mer ... 

Ronny började gråta igen. 

-Ska vi lämna Sydamerika? 

-Ja det vill jag ... jag orkar inte ... 

Då gör vi det och går till vänster. Vad ser du? 

-En blå port ... en ljusblå. 

-Vill du öppna den? -Vart leder den vägen om du öppnar porten? 

-Hem ... 

-Rör inte porten då dör du, sa Dana plötsligt. 

-Jag rör inte porten, sa Ronny. 

-Nu kallar vi på dina skyddsandar som står bredvid dig vid den 

ljusblå porten. Du har en på varje sida eller hur? 

-Jag ser dom, sa Ronny. 

-Hälsa på den vänstra. Vad heter skyddsanden? 

-Aida ... en kvinna. 

-Och den högra? 

-Enok ... en man. 

-Hälsa på honom också. 

-Jag hälsar på honom. 

... 

... 

-Då för jag dig tillbaka till ditt nuvarande liv ... jag räknar från tio 

till ett och när jag säger ett så slår du upp ögonen. Tio. Nio, åtta, 

sju, sex, fem, fyra, tre, två ... ett. 

Ronny slog upp ögonen förundrad. Han var tillbaka och hade fått 

bekräftat det han misstänkt. Han hade varit Jesus ... men att Bill hade 

varit Pilatus … det kom som en chock. 

... 

De småpratade lite. 

-Såå det är alltså du som varit Jesus ... som världen väntar på ... Jag 

trodde att det var Indiern Sai Baba ... som varit Jesus ... men det är

446 

alltså du ..., sa Dana. 

-Jag misstänkte det, sa Ronny. -Det är skönt att få det bekräftat ... 

inte för att jag blivit klokare ... men nu är det lönlöst att kämpa 

emot ... Det finns inget jag kan göra ... bara resignera ... inför ödet 

... Kan du spå också Dana? Sia om framtiden? Min framtid? 

-Du kan väl spå dig själv? sa Dana och log. 

14 

En månad senare tog han en promenad i Stockholm efter att ha tagit 

en öl i baren på Reisen Hotel. 

I väntan på tåget till Uppsala gick han Drottninggatan upp. Kanske 

skulle han hälsa på Stefan. Han visste inte utan lät ödet avgöra. 

Ronny kom till en butik på Drottninggatan 102. 

Isis Kammare. I skyltfönstret fanns ett plakat och där stod: 

Isis är en gammal gudinna från Egypten. Hon lär ha sagt: 

”Jag besegrar ödet. Mig lyder ödet”. 

”Det vore inte så tokigt att komma ifrån sitt öde”, tänkte Ronny. På 

en annan skylt stod det: 

”Här kan du spå dig med Tarotkort. Lär känna framtiden”. 

”Hmmm. Det är nog bara Gud Fader i Himlen som vet allt om 

Ronnys framtid”, tänkte han och skulle precis gå vidare ... då ett anslag 

på butiksdörren fångade hans intresse: 

Själsterapi. Res i ditt inre bortom tid och rum för att med insikt 

hela ditt känsloliv. Regressionsterapi. Gå ner i själen tillbaka till 

tidigare liv och hela dina sår. Lyft ut sorgen och smärtan. Karin 

Möller. Utbildad i USA. 

Han ringde nästa dag och beställde tid. 

En vecka senare träffade han Karin Möller, en kvinna i fyrtioårsåldern 

som utstrålade värme och livsvisdom. Hon hade en säkerhet 

och insikt om livets stora gåtor. Med förtröstan och tillit överlämnade 

han sin själ i hennes händer. 

-Vad kan jag göra för dig Ronny? sa hon. 

Han ville inte ge henne detaljer om sitt förflutna utan sa bara: 

-Jag har stor sorg inombords och vill gå ner i min själ och få hjälp. 

-Det skall väl gå bra ... och det innebär även kristallhealing, sa hon. 

-Jag känner till det där med bergskristaller ... men hur menar du ... 

healing? 

-Jag lägger ut ett visst mönster av kristaller i olika färger allt efter 

de anvisningar jag får från mina inre vägvisare.


-Det blir säkert bra, sa Ronny. 

Han ville kontrollera om upplevelsen hos Dana bara hade varit en 

fantasiresa. 

Den moderna vetenskapen skulle naturligtvis avfärda själsresor som 

sjukliga fantasier och självsuggestion. 

Ronny hade själv börjat tveka och tvivla. 

Att han själv skulle ha varit Jesus i ett tidigare liv ... var alldeles för 

stort och fantastiskt för honom. Det kunde bara inte vara sant. Han 

måste vara sjuk. Han måste vara sinnessjuk och inbillade sig saker. 

Det fick inte vara sant ... Det fick bara inte vara sant ... Han kunde 

ta vad som helst ... en utmaning på liv och död med kniv ... det 

kunde han ta ... men han kunde inte ta påståendet att han skulle ha 

varit Jesus i tidigare liv ... nej det fick bara inte vara sant ... det 

kunde han inte ta ... allt annat men inte ... det. 

Karin gav honom en klar bergskristall att skåda in i på själva spetsen. 

Den påminde om en spegel. 

-Jag vill att du minns den här kristallen, sa hon. 

-OK, sa Ronny och såg in i en spegel tyckte han. 

-Nu tar du av dig skorna och lägger dig på den här britsen så skall 

jag börja. 

När han lagt sig bekvämt till rätta på britsen ... la hon ett färgat lakan 

över honom ... från halsen och nedåt. 

Karin slog på musik som härstammade från aboriginerna i Australien. 

De blåste i långa trärör ... och han visste inte vad de hette ... 

men mystisk var upplevelsen ... han tyckte att han fördes upp i ... 

den mörka stjärnhimlen ... och han ville stanna där ... för evigt. 

Karin förde ner honom i ett halvhypnotiskt tillstånd precis som Dana 

gjorde. Han kom ihåg att han precis läst i medicinska uppslagsböcker 

att hypnos egentligen innebar förhöjt medvetande ... inte något 

sömngångaraktigt tänkande precis. 

Ronny sjönk djupare och djupare ... och djupare ... och djupare ner i 

själen. Hon stängde av musiken och frågade honom: 


-Palestina 

-Vem är du? 

Då kom gråten igen. 

Han kämpade emot tappert ... Försökte kväva gråten och skämdes 

för att han grät. Han kämpade i flera minuter och skämdes för att tårarna 

forsade över hans ansikte ...

448 

Han ville inte säga ordet ... nej han skämdes ... han tyckte det verkade 

vansinnigt ... nej ... det fick inte vara sant ... han skulle inte säga 

namnet Jesus ... nej han tänkte inte göra det och ändå ... till slut 

tänkte han ”det får gå som det vill”, så han sa det: 

-Jesus 

-Varför är du så ledsen? 

-Meningslöst ... Det är meningslöst ... att predika att Guds Rike är 

nära ... för att sedan bli korfäst ... Meningslösheten är bottenlös. 

Tystnad ... 

... 

... -Var är du nu? 

-Jag hjälper min far ”timmermannen” att hugga ut stockar till byggnader 

... vi måste göra någon form av rektangulärt hål i varje stock 

... för att stockarna ska passa in i byggnadsverket. Min far har astma 

... och det hade han även i det nuvarande livet ... jag har läst någonstans 

att astma framkallas av en hjärtesorg ... en stor ... och djup 

sorg ... lungorna gråter ... inte tårar men ... slem ... det är lungornas 

sätt att gråta. ... min far hade sorg redan då ... stackars far ... 

Tystnad ... 

... 

... 

-Vad händer nu, sa Karin och det var egentligen inte en fråga utan 

det var en uppmaning att berätta mer om Palestina. Karin var verkligen 

nyfiken. 

-Min far hugger sig själv i handen ... under arbetet ... han hugger sig 

själv i vänster hand ... det är ett blodigt och köttsligt sår ... det var 

en olycka ... det ... blöder. 

... 

... 

Tystnad 

... 

... 

-Vad händer? sa Karin. 

... 

... 

-Jag ... botar genast hans hand ... hans sår ... genom att lägga min 

hand på hans vänstra skadade hand ... som genast läkes ... som genom 

ett under ... jag vet vad jag gör ... och det gör mig inte glad ... 

snarare ledsen ... det bevisar bara ... att det jag misstänker är rätt ...


det stämmer att jag är .... Guds son ... som jag inte vill vara ... jag 

vill bara vara ... vanlig människa ... jag är livrädd för framtiden ... 

och när jag gör sådana under drabbas jag av ångest och förtvivlan ... 

jag vill inte korsfästas ... jag vill bara vara vanlig ... som de andra 

människorna ... På nätterna ber jag till Gud att få vara vanlig ... jag 

vill inte dö på korset ... jag vill vara en vanlig människa ... 

-Hur gammal är du? 

-19 år och jag vet redan nu att jag ska predika om Guds Rike och 

sedan korsfästas ... det är meningslöst ... jag ser ingen öppning i 

min tillvaro ... jag går mot ett mörker ... men ljuset lyser i mörkret 

... det är allt jag vet ... 

Tystnad ... 

... 

... 

-Vad ser du nu? sa Karin. 

-Jag ser min mor stå i dörröppningen till vårt lilla vita hus ... en liten 

brun trädörr ... vi gör så gott vi kan ... vi är fattiga ... hon har lila 

schal över huvudet ... men jag får inte se hennes ansikte. 

Tystnad ... 

... 

... 

-Jag vill lämna Palestina ... det gör ont ... för ont ... jag orkar inte ... 

Gud har gett mig ett uppdrag ... men ... kanske inte ... 

... 

-Vad menar du? 

-Jag ... kanske inte orkar .... att utföra Guds vilja ... det gör ... ont ... 

smärtan och ... sorgen. 

-Vill du lämna Palestina? 

- ... Jag orkar inte ... måste ... lämna ... 

-Du kan alltid komma tillbaka, sa Karin. 

-Neeej ... nej ... neeej ... jag vill inte tillbaka ... orkar inte ... förlåt 

mig ... orkar inte ... nu hänger jag på korset ... jag sitter fast ... och 

försöker komma loss men det går inte ... jag känner mig lurad ... nu 

kommer en behaglig värme från fötterna som sprider sig uppåt benen 

... jag vill inte mer ... jag dör ... 

-Ok ... då lämnar vi Palestina ... vi går tillbaka ytterligare ett liv ... 

var är du nu? 

-I Peru!

450 

-I Sydamerika ... intressant ... vad ser du och vem är du? 

-Jag är överstepräst ... och ser framför mig ... en stor skara av infödingar 

... de vaggar i sidled ... Jag står på en upphöjd plattform av 

slipad sten ... och håller mina händer mot solen ... Det finns en kraft 

... ett levande psyke ... en själslig kraft ... som omsluter Solen och 

ligger fullt synligt för mig ... runt hela solskivan ... Denna andliga 

kropp är fullt synlig för mig men inte synlig för de andra ... infödingarna 

... jag är en främling i deras kultur ... Jag förmedlar den 

andliga kraften i solskivan och infödingarna vaggar i extas eller så 

... Jag är ljushyad och blond ... men de är mörkhåriga, mörkhyade ... 

och långhåriga till axlarna ... blåsvart hår ... har dom ... och de är 

barbröstade med någon form av skynken ... runt höfterna. 

... 

... 

Tystnad. 

... 

... 

Ronny gråter ... igen ... 

... 

-Varför är du ledsen? säger Karin. 

-Jag hör inte hemma här ... Jag vill hem ... Jag är så förtvivlat ledsen 

... Jag har så stor sorg att jag ... dör av sorgen ... Jag vill hem ... 

hjälp mig ... jag har lämnat fru och fyra barn ... för det här uppdraget 

... jag måste få fara hem ... till mitt solsystem ... jag vill inte mer 

... Gode Gud ... låt mig få komma hem 

... 

tystnad 

... 

Snyftande 

... 

... 

-Vill du gå ytterligare ett liv tillbaka? 

-Ja det är lika bra ... 

-Då gör vi det ... Var är du nu? sa Karin. 

... 

... 

Tystnad. 

... 

...


-Påskön. 

... 

-Vad ser du? sa Karin. 

-Två rymdskepp ... står där och väntar på mig ... 

Tystnad. 

Nu grät Ronny av full kraft. 

-Vem finns i rymdskeppen? 

-Mina vänner ... jag kommer därifrån. 

-Vilket år är det? 

-Tiotusen före Kristus. 

-Hur kom du till jorden? Blev du infödd eller? 

-Nej jag kom med UFO. 

-När då? 

-Tolvtusen år sedan ... 

-Varför kom du till jorden? 

-För att rädda den ... tror jag ... 

Han grät hejdlöst. 

... 

... 


-Jag går in i ett av rymdskeppen ... och hälsar på mina vänner ... 

-Kan du beskriva rymdskeppen? 

-Ja ... de är nästan osynliga men de är synliga ... de är nästan som 

man får se på bio ... men de är mindre ... de är inte så stora ... som 

en ordinär husvagn ... men underdelen påminner om en djuptallrik 

och överdelen påminner om en flat skål ... men det är något underligt 

med dem ... 

-Vad är det som är så underligt? sa Karin. 

-De vibrerar ... en vibration som påminner om ett neonljus ... de 

vibrerar på gränsen till ... genomskinlighet ... de är genomskinliga 

... 

... 

... 

Tystnad 

... 

-Vad händer nu? sa Karin. 

-Jag går in i ett av rymdskeppen ... där står två människor ... ... och 

det märkliga är att de ... två människorna vibrerar i samma hastighet 

som ... rymdskeppen ... de har samma höga vibration ... de känner

452 

igen mig ... och är vänliga ... de är nästan genomskinliga ... men jag 

är som en vanlig jordisk människa ... de är glada att se mig ... jag 

hälsar på den ene ... det är min bror i ... i ... evigheten ... de båda är 

mina eviga släktingar. De kan föra mig hem ... men jag får inte fara 

hem förrän mitt uppdrag är slutfört ... jag gråter förtvivlat. 

Jag har kommit till jorden för att utföra ett uppdrag ... jag är utvald 

... men jag orkar inte ... men jag måste orka ... 

-Känner du igen någon från rymdskeppet? Någon som finns på jorden 

idag? 

-Ja ... den ene som vibrerar så att han blir genomskinlig ... det är 

Ernest ... professorn ... i ... Uppsala ... han ... är min bror ... han tillhör 

... mina ... eviga släktingar. 

-Hur känns det? sa Karin. 

-Inte bra ... jag vill lämna jorden ...jag trodde inte saknaden skulle 

bli så stor ... jag vill hem ... 

-Vad händer på Påskön ... 

-Jag dör ganska snart ... av sorg ... hjärtat ... stannar. 

-Var det samma sak som hände i Anderna ... i Sydamerika? ... Sorgen? 

-Jaa ... jag dog av sorg där också ... jag måste få komma hem ... Jag 

klarar inte det här längre ... jag har gjort mitt ... Låt mig få åka hem 

till mitt Solsystem. 

... 

Karin svarade nu mjukt till honom: 

-Då för jag dig tillbaka till nuet och jag räknar långsamt baklänges 

från tio till ett och sedan vill jag att du ligger stilla i ett par minuter 

med öppna ögon. Förstår du Ronny? 

-Ja, ja! 

... 

När de var klara såg han på henne och sa: 

-Tror du på det här? 

-Javisst. Självklart. Men jag tycker också att kristendomen kom 

tvåtusen år för tidigt. Människorna var inte mogna för den kunskapen. 

Han log mot henne och sa: 

-Var du själv med nere i Palestina? 

Hon dröjde med svaret och slog ner ögonlocken men sedan tog hon 

mod till sig:


-Jag var en av de tolv apostlarna. En av Jesu lärjungar. 

-Vilken av dom? 

-Det får du själv finna ut, sa Karin. 

”Andreas!” tänkte han, men sa inget den här gången. 

De höll om varandra. 

S L U T

454 

Slutord. 

Den 25:e december 1991 skrev generalsekreterare Michail Gorbatjov 

under handlingarna om att Sovjetunionen var upplöst. Att 

”Ondskans imperium” nu inte längre existerade. 

Den 25:e december ... ja ... den firas i Västvärlden ... som Jesu födelsedag. 


Final Countdown © 1998 Ronny Amberts. 2.a Boken. Jesu återkomst. 455

FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på ... - Bakom kulisserna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?