Dagens socialförsäkring - ett system för gårdagens samhälle

NR 1:2001 

Dagens socialförsäkring 

– ett system för 

gårdagens samhälle? 

Rapport från forskarseminariet i Umeå 

Januari 2001


– ett system för 


Rapport från forskarseminariet i Umeå 

Januari 2001 

CENTRALFÖRBUNDET 

FÖR 

SOCIALT ARBETE 

RIKSFÖRSÄKRINGS- 

VERKET 

FÖRSÄKRINGSKASSEFÖRBUNDET

© 2001 Försäkringskasseförbundet (FKF) 

Förlag: FKFs förlag, Box 1224, 111 82 Stockholm 

Omslag: RÅDIS AB, Per Jonebrink 

Grafisk produktion: Informationsenheten, FKF 

Foto: Gunnar Johansson, Försäkringskassan Västerbotten 

Tryck: Sjuhäradsbygdens Tryckeri AB 

FKFnr 105-001 01.04 

ISSN 1650-5816 

ISBN 91-7500-297-3 

2 

Forskarseminariet år 2002 

Nästa års seminarium i Umeå äger rum 

den 23-24 januari 2002. Inbjudan sänds ut 

under september månad men kommer också 

att påannonseras i tidningen Social Försäkring 

samt på www.fkf.se. 

Har du synpunkter är du välkommen att kontakta 

Margareta Karlsson, FKF på telefon 

08-723 22 93, fax: 08-723 22 20 eller e-post: 

margareta.karlsson@fkf.sfa.se.

Innehåll 

Förord .................................................................................... 4 

Tio år med forskardagarna i Umeå .......................................... 5 

Birgit Högberg, f.d. direktör Försäkringskassan Västerbotten 

Liberal förnyelse av den socialdemokratiska välfärdsstaten .... 16 

Professor Robert Erikson, huvudsekreterare i Forskningsrådet 

för Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS) 

Fungerar socialförsäkringen?................................................. 20 

Professor Lars Söderström, Nationalekonomiska institutionen, 

Lunds universitet 

Morgondagens utmaning 

– välfärdspolitik i ett åldrande samhälle .............................. 34 

Professor Lena Sommestad, Institutet för Framtidsstudier, 

Stockholm 

Ålderschock eller systemfel? .................................................. 56 

Bostad och babyboom ........................................................... 79 

Universitetslektor Bo Malmberg, Kulturgeografiska 

institutionen, Uppsala universitet 

Sitter invandrarna på bänken? .............................................. 94 

Professor Rolf Ohlsson, Ekonomisk-historiska institutionen, 

Lunds Universitet 

30 års arbetsmiljösatsning – till vad nytta? ........................... 108 

Professor Michael Tåhlin, Institutet för social forskning (SOFI), 

Stockholms universitet 

Det nya arbetslivet .............................................................. 126 

Christina Garsten, föreståndare för Stockholms centrum 

för forskning om offentlig sektor (Score), Handelshögskolan 

i Stockholm, Stockholms Universitet. 

Spelet med socialförsäkringen ............................................. 138 

Professor Eskil Wadensjö, Institutet för social forskning (SOFI), 

Stockholms Universitet 

Vad gör vi med den åldrande arbetskraften ......................... 150 

Biträdande avdelningschef Rolf Myhrman, Social- och 

hälsoministeriet, Helsingfors, Finland 

Framtidens socialförsäkring ................................................. 166 

Generaldiretör Anna Hedborg, Riksförsäkringsverket (RFV) 

FKFs skriftserie ..................................................................... 177 

3

4 

Förord 

Nu har det gått tio är och forskarseminariet i Umeå firade sitt jubileum 

– kanske inte med pompa och ståt – men med ett seminarium 

av mycket hög klass. Denna skrift inleds med en tillbakablick över de 

år som gått. Det är en personlig betraktelse av Birgit Högberg, som 

när seminariet genomfördes redan lämnat sin post som direktör för 

Försäkringskassan Västerbotten. Birgit har varit med sedan starten 

men nu lämnar hon över stafettpinnen till Alf Molin. 

I årets tema restes frågan: Dagens socialförsäkring – ett system för 


Av inläggen framgår att frågan kändes berättigad. Det finns, som 

framgår av denna rapport – en del utmaningar att ta tag i. Generaldirektör 

Anna Hedborgs inlägg om framtidens socialförsäkring gav 

många rubriker i massmedia! I denna skrift kan du läsa det som drygt 

90 förväntansfulla forskare och praktiker ifrån hela landet fick ta del 

av, det vill säga alla spännande föreläsningar. Däremot avstår vi från 

att försöka återge de debatter/inlägg/frågor som följde efter varje föredrag. 

Debattglädje, entusiasm och feststämning måste helt enkelt 

upplevas på plats! 

Och platsen blir densamma nästa år. Peterson-Bergersalen i 

Umeå Folkets Hus. Samma uppläggning som tidigare år, men med 

ett nytt tema. Vilket tema det blir avslöjar vi när inbjudan sänds ut 

i början av hösten. Tidpunkten för nästa Umeåseminarium kan vi 

däremot avslöja redan nu; den 23–24 januari 2002. 

Stockholm i mars 2001 

Jan-Åke Brorsson 

Förbundsdirektör

Tio år med 

forskardagarna i Umeå 

Birgit Högberg, 

f.d. direktör Försäkringskassan Västerbotten 

Mitt arbetsrum är fyllt av senvintersol. Kontoret är tyst och jag går 

igenom dagens post. Tystnaden bryts av en telefonsignal i min sekreterares 

rum och jag upptäcker att jag glömt att koppla om min telefon. 

Jag hinner svara. Hans Svensson, direktör vid FKF (Försäkringskasseförbundet) 

väntar tålmodigt på mitt svar. Hans fråga lyder ”vill 

du och Västerbottenskassan stå som värd för ett forskningsseminarium 

i Umeå kring socialförsäkringsforskning, där forskare och praktiker 

möts”? Mitt svar var enkelt ” ja självklart”! 

Varför berättar jag det här och vad har solljuset i mitt arbetsrum 

med forskardagarna att göra? Den känsla av ljus, glädje och framtidshopp 

som fyllde mig i den stunden har följt mig under alla de tio år 

jag har fått delta i planering och genomförandet av dessa forskardagar 

i Umeå. 

Mitt självklara ja på Hans Svenssons fråga har flera förklaringar. 

Som ny i försäkringskassevärlden 1990 och som direktör i Västerbotten 

hade jag förundrats över det begränsade utrymme som 

5

socialförsäkringsforskningen hade vid våra universitet och högskolor. 

Likaså förundrades jag över att andelen medarbetare i försäkringskassorna 

med akademisk utbildning var låg på vissa håll extremt låg 

och att diskussionerna om socialförsäkringens roll i socialpolitiken, 

legitimiteten hos medborgarna, variationerna i utnyttjandet av att 

olika försäkringsslagen fördes utan särskilt mycket ”vetande”. 

Behovet av ny kunskap var tydligt. I mitt tidigare arbetsliv som 

huvudsakligen gällt funktionshindrades livsvillkor och särskilt utvecklingsstördas 

hade jag relativt lång erfarenhet av samverkan mellan 

forskare, brukarorganisationer och praktiker, exempelvis: Centrum 

för handikappforskning i Uppsala med Lars Kebbon som motor, 

ALA-stiftelsen med Gunnar Kylén som ledare med flera. På nordisk 

nivå hade jag fått möjligheten att bland annat tillsammans med Lars 

Kebbon bilda ett nätverk mellan forskare, brukare och praktiker i 

Norden. 

Det jag såg framför mig i den inledande diskussionen med Hans 

Svensson var alltså ett forum för dialog mellan forskarvärlden och 

kassavärlden, där båda hade stora vinster att hämta enligt dagens 

språkbruk ett ”vinna-vinna-koncept”. 

6 

Initiativet 

Inför skrivandet av den här artikeln har jag fört samtal med några 

personer. Björn von Sydow, vår nuvarande försvarsminister som i slutet 

av åttio- och början av nittiotalet var ordförande vid Centralförbundet 

för Socialt Arbete. Han var 1988-91 politisk planeringchef 

i statsrådsberedningen med ansvar för bland annat Regeringens förslag 

om en ny forskningspolitik. Hans Svensson var direktör vid FKF 

samma tid (sedan statssekreterare vid socialdepartementet och numera 

direktör i Skandia). Jag har också talat med S Åke Lindgren och 

Björn Smedby, tidigare huvudsekreterare i Socialvetenskapliga Forskningsrådet 

SFR. 

Björn von Sydow berättade att CSAs styrelse i slutet av åttiotalet 

i en konferens i Vadstena beslöt om en modernisering av CSAs verksamhet 

som i framtiden skulle riktas mot att i ökad utsträckning 

stödja vetenskaplig verksamhet. För det ändamålet ville CSA skapa 

ett forum för kvalificerad debatt med vetenskapliga inlägg inför ett 

blandat auditorium. Bakgrunden var bland annat forskarvärldens

stön ”ingen lyssnar” och praktikernas/socialarbetarnas suck ”ingen 

frågar”. Den klyftan skulle detta forum för debatt försöka överbrygga 

enligt CSAs intentioner. 

Ingvar Nordin, Hans Svenssons företrädare på direktörsposten i 

FKF och styrelseledamot i CSA, nappade på kroken och ett principbeslut 

om att CSA skulle stödja en konferens om socialförsäkringsforskning 

fattades i slutet av åttiotalet. Hans Svensson tog över uppdraget. 

Även för FKF var syftet – dialog forskare praktiker – angeläget. 

Stockholmkassans engagemang i forskningsfrågor hade också 

den inriktningen. Det låg med andra ord ” i tiden”. 

Varför Umeå? 

Hans Svensson fick under planeringsprocessen rådet av Björn von 

Sydow att kontakta S Åke Lindgren, då chef för Delegationen för 

Social Forskning (DSF) i socialdepartementet. I mitt samtal med 

S Åke Lindgren berättade han att det inom delegationen 1982 hade 

tillkallats en arbetsgrupp för att överväga åtgärder för att stimulera 

forskning om bland annat socialförsäkringarna. Den leddes av K G 

Scherman och i gruppen ingick Staffan Marklund och S Åke Lindgren. 

När arbetet var avrapporterat gällde det att få universiteten 

engagerade. Det var då naturligt att vända sig till Umeå universitet 

med engagemang i socialförsäkrings- och arbetsmarknadsforskning 

med företrädare som Staffan Marklund och Rune Åberg. 

Med hjälp av dessa ordnade delegationen ett seminarium om 

socialförsäkringsforskning i Umeå 85-86 som väckte stort intresse. 

Marken var alltså beredd och det var logiskt för delegationen att stiga 

på tåget med den fortsatta planeringen i en ny konstellation med 

Umeå som utgångspunkt. 

Även Hans Svensson riktade sina blickar mot Umeå, ett ungt 

universitet med engagemang i socialförsäkrings- och arbetsmarknadsforskning 

med företrädare som Staffan Marklund och Rune Åberg. 

Men varför Umeå under tio år? Det är självklart planeringsgruppens 

förtjänst. Till exempel Per-Gunnar Edebalks (Lund, tillhörande 

kärnan i planeringsgruppen) konstaterande ”man kan inte vara i 

Lund i januari” men jag vill inte sticka under stol med min egen fasta 

övertygelse att Umeådagarna skulle bli en tradition/institution. 

Redan vid avslutningen av seminarium nr 1 hälsade jag välkommen 

7

till Umeå det kommande året och det har jag fortsatt med sedan dess. 

Vi har också funnit en utmärkt lokal och kunnat skapa en närhet och 

sammanhållning under arrangemanget som det finns anledning att 

bevara och utveckla. Redan från början och under flera år hade vi 

dessutom en god beskyddare i Västerbottens dåvarande landshövding 

Görel Bohlin som stödde oss på många sätt. 

8 

Formerna 

Hans Goine, då anställd vid FKF, bevistade 89-90 ett seminarium i 

Nordnorge med motsvarande syfte, debatt, dialog mellan forskare 

och praktiker inom socialförsäkringen i Norge. Formen, ca 100 deltagare, 

hälften forskare hälften praktiker, redovisning av forskningsresultat 

med diskussioner forskare-auditorium blev Hans mycket 

förtjust i och lyckades övertala initiativtagarna att köpa konceptet. 

Jag tycker vi förvaltat konceptet väl och utvecklat det under åren. 

PettersonBergersalen i Umeå Folkets Hus är väl anpassad för ett hundratal 

deltagare. Den ger både närhet och rymd. 

Det har kommit många propåer under åren att bland annat på 

grund av den stora efterfrågan öka deltagarantalet och göra parallella 

föreläsningar. Det har varit en frestande tanke men planeringsgruppen 

har envetet kämpat emot dessa förföriskt svällande former 

till förmån för det mindre formatet med en sammanhållande dialog 

och möjlighet till en närmare social samvaro och gemensamma upplevelser. 

Moderatorfunktionen har skapat stabilitet och struktur för både 

föreläsare och efterföljande diskussion. Men den kräver en både 

påläst och tydlig person för att klara uppgiften. Den första föreläsningen 

vid det första seminariet 1992 visade hur svårt det kan vara. 

Staffan Marklunds intressanta resultat och charmerande framställning 

slukade både moderator och auditorium och tidplaneringen 

gick helt över styr. Det var en bra lärdom vid rätt tidpunkt. 

Dokumentationen är en akilleshäl för många konferenser och seminarier. 

Den problematiken har därför haft hög prioritet. Varje 

föredragshållare avkrävs ett skrivet manus i så god tid att det kan läsas 

av moderator och tryckas upp för att delas ut direkt efter föreläsningen. 

Det ger möjlighet till ett avslappnat lyssnande och möjliggör att 

slutrapporten kan ges ut ca två månader efter seminariet. Allt detta

är möjligt tack vare seminariets ansvariga på FKF, Margareta 

Karlsson, och hennes ”älskvärda envishet”. Självklart betalar seminariet 

ersättning till föredragshållarna, men inget manus inga pengar. 

En annan formfråga som är viktig att understryka är deltagandet 

under hela seminariet, det har respekterats under åren med några få 

undantag. Det ställer höga krav på kvalitet och aktualitet att binda 

fast professorer och höga administratörer i två hela dagar utan särskilt 

åtagande! 

Kostnaderna för forskarnas medverkan betalas av SFR och för att 

säkra tillväxten av unga forskare till seminariet har de en särskild hög 

prioriteringsgrad. Det är ett av de tyngst vägande skälen för SFRs 

stora engagemang. Försäkringskassorna, (hälften av kassorna varje 

år), RFV, Socialdepartementet och andra institutioner får dela på den 

övriga hälften av platserna och där finns inga subventioner. Deltagandet 

från kassorna har i huvudsak legat på ledningsnivå, en förutsättning 

för att det faktiskt etableras kontakt mellan försäkringsadministration 

och forskarvärld. Ett visst deltagande från politikerna 

i FKFs styrelse har borgat för stöd och uppbackning av seminariet. 

En försiktig koll vid öppnandet av seminarierna de senaste åren 

har visat att ca en tredjedel av deltagarna är ”förstagångare” varje år. 

Alltså sker en viss omsättning över åren 

Social samvaro är ett av seminariets kännetecken. Syftet med 

seminariet är att öka intresset för forskning inom socialförsäkringsområdet 

genom diskussion och dialog mellan forskare och praktiker. 

Detta förutsätter möjligheter att skapa kontakter och relationer 

mellan människor och mellan professioner. För det krävs mötesplatser. 

Ambitionen har varit att under och i anslutning till seminarierna 

skapa mötesplatser till exempel inbjudan att komma kvällen före 

för att umgås i stället för ”fakirplan” tidig morgon. Gemensamma 

måltider, öppna diskussioner, kvällen med gemensam middag med 

dans och samtal. Ingen möda sparas för att inspirera till möten. Möjligen 

kan seminarieprogrammen i sig ha för höga ambitioner och 

delvis inkräkta på tiden för samvaro/samtal. Det är en utmanande 

balansgång för planeringsgruppen inför varje seminarium. En speciell 

gåva till seminariet från Västerbottenskassan är Renhornen, Umeås 

studentorkester. Deras spelglädje och musikalitet uppskattas måhända 

inte av alla, men av tillräckligt många för att ha en given plats. 

9

Vid 94-års seminarium dekorerades orkestern av bland annat S Åke 

Lindgren med Västerbottenskassans särskilda emblem – en samisk 

supsked i tenn. 

10 

Planering 

Planeringsgruppens sammansättning har varierat över tiden. En liten 

kärna har dock hängt sig kvar alla år. Margareta Karlsson FKF, 

huvudansvarig för seminariet och motorn i planeringsarbetet, PG 

Edebalk professor vid Lunds universitet, Socialhögskolan, Staffan 

Marklund professor Umeå universitet nu Arbetslivsinstitutet och jag 

Birgit Högberg direktör vid försäkringskassan i Västerbotten (numera 

folkpensionär). CSA har växlat, bland andra Ann Boklund, Bengt 

Göransson och nu Margareta Bäck-Wiklund, ordförande i CSA och 

professor vid Göteborgs universitet, Socialhögskolan. Vi har ”slitit ut 

”två huvudsekreterare i SFR, S Åke Lindgren och Björn Smedby och 

nu ingår Robert Eriksson som utnämnts till huvudsekreterare i det 

nya Forskningsrådet för arbetsliv och sociala frågor FAS. Han har 

med stort engagemang tagit vid efter sina företrädare och borgat för 

att samtida välfärdsproblematik givits professionell belysning. Nytillkommen 

är Inger Marklund från RFV som medarrangör från 

1998 samt Rune Åberg professor vid Umeå universitet. Totalt sju 

personer deltog i planeringen inför år 2001. 

Björn Smedby som deltog i planeringsarbetet under fyra år beskriver 

vid samtal med mig gruppen som strategiskt sammansatt utifrån 

praktik/forskning, med realistisk syn på både framförande och 

forskningskvalitet där vikten att kunna sälja ett budskap betonas. 

Kunskap-vetenskap-framförande är ledord för planeringsgruppen. 

S Åke Lindgren understryker värdegemenskapen hos en liten, 

engagerad, påläst och intresserad grupp med sinne för tajming. 

Planeringsgruppens arbete sker under ett intensivt dygn, vanligen 

i mars månad i anslutning till att seminarierapporten är klar för distribution. 

På det sättet blir rapporten både ett avslut och en avstamp 

och möjliggör en kritisk granskning av föregående seminarium. 

Själva planeringsmötena har en speciell struktur. Alla kommer 

laddade med förslag på tema och föreläsare – dock mer eller mindre 

heltäckande förslag och mer eller mindre upplagda för kompromisser. 

Före middag dag 1 är i regel en stomme klar. Sedan vidtar kvälls-

diskussionen som leder till att dag 2 vanligtvis börjar med en rejäl 

omstuvning och nya namn och rubriker. Trots allt är programmet 

och ansvarsuppdelningen klar vid utsatt tid dag 2. Det är intressanta 

och inspirerande möten vars resultat bedöms av seminariedeltagarna 

i januari följande år. 

Seminarierna – innehåll och aktualitet 

Tapio Salonen Socialhögskolan i Lund gjorde vid seminariet 1998 

några reflektioner över de teman forskningsseminarierna haft under 

94-98 och hur de belyser ”förändrade tongångar kring synen på 

aktuella välfärdsfrågor; 

1994 Har vi råd att avvara välfärden? 

1995 I marginalen – att ställa sig utanför. 

1996 Ojämlikhet från vaggan till graven 

– på väg in i två tredjedelssamhället. 

1997 Välfärdsstatens återkomst? 

1998 Välfärden – verkan och samverkan. 

Titlarna förespeglar att botten är nådd och att ljusare tider är på väg. 

Mycket tyder på att vi just nu bevittnar en efterlängtad vändpunkt 

i den svenska samhällsutvecklingen. Efter fem år med extremt hög 

arbetslöshet har den sedan hösten 1997 börjat vända neråt. Den drastiska 

offentliga besparingspolitiken klingar ut under 1998 och vissa 

lättnader sker inom socialförsäkringarna. Kommuner och landsting 

beräknas över lag klara budgetkraven utan ytterligare, i alla fall påtagliga, 

neddragningar. Frågan är vad balanserade offentliga finanser 

och en sänkt öppen arbetslöshet egentligen kommer att betyda för 

den svenska välfärden inför sekelskiftet? Kommer allt att bli som 

under industriepokens korta guldålder? Kan den svenska välfärdsmodellens 

två hörnstenar – full sysselsättning och generell välfärd – 

uppfyllas även i en efterindustriell samhällsövergång”? 

Tapios reflektioner möttes av igenkännande leenden och nickningar 

från auditoriet och hans avslutande frågor återspeglas enligt 

min mening i de följande tre seminariernas teman; 

11

12 

1999 Den gamla socialförsäkringens nya kläder. 

2000 I väntan på framtiden 

2001 Dagens socialförsäkringssystem 

– ett system för gårdagens samhälle. 

Socialdepartementets engagemang ger självklart både status och dagsaktualitet. 

Socialförsäkringsministrarnas närvaro har blivit en självklarhet. 

Ministrarnas anförande om aktuella socialpolitiska frågeställningar 

ger både forskare och praktiker en viktig dagsorientering. 

Seminariet följs också med intresse av socialdepartementets personal 

och sakkunniga och av ministrarna om tiden medger. Vi minns alla 

Maj-Inger Klingvalls meddelande om beslutet om ett välfärdsbokslut 

som skulle presenteras inom ett år där seminariets råd om en dubblering 

av tiden också till slut blev regeringens beslut. Björn von Sydow 

som följt seminariet från starten på nära håll och på avstånd säger att 

han tycker ”seminarierna blev vad jag ville, en dialog och debatt och 

dessutom ett forum där krisen under 90-talet fick en belysning ’inlägg 

i tiden.’ Det är möten som speglar vad som händer i socialpolitiken”. 

Praktikernas syn på forskningsresultat är att de ofta är gamla och 

speglar tillstånd som redan är passerade och därför i stor utsträckning 

saknar aktualitet. Den reaktionen har inte mött mej och de övriga i 

planeringsgruppen när det gäller seminarierna, snarare har omdömena 

just speglat det Björn von Sydow antyder, nämligen dagsaktualitet 

och inlägg i tiden. Själv tror jag att det förklaras av att forskarna verkligen 

uppfyller kravet på att vara pålästa, engagerade och dugliga att 

framföra sina budskap, liksom att koppla resultaten till den aktuella 

samhällsdebatten. Till detta kommer att även auditoriet fyller 

motsvarande krav, det vill säga är engagerade och pålästa. Diskussionerna/samtalen 

under seminarierna speglar detta och borgar för hög 

kvalitet och inspiration till att söka ny kunskap som Björn Smedby 

formulerade det. För att ge lite extra bränsle på diskussionen finns det 

för varje moderator en ”comoderator” – oftast en kassaföreträdare – 

som har till uppgift att förbereda frågor och lägga praktikernas synpunkter 

på innehållet. Uppgiften är att finnas förberedd om diskussionerna 

skulle ha svårt att komma igång eller behöva extra stimulans. 

Det behovet har inte varit särskilt stort under åren. 

Sedan 1995 har varje år en nordisk forskare inbjudits och vidgat 

perspektivet. Norge leder med tre forskare, Danmark och Finland 

har var sin (årets seminarium oräknat).

Hur ser då den geografiska spridningen ut i Sverige? Till och med 

2000 har 68 föreläsningar hållits (utöver de nordiska gästerna). Ett 

tiotal föreläsare har medverkat mer än en gång. Geografiskt ser det 

ut så här: Stockholms och Lunds universitet representeras av 

vardera 16 föreläsare. Därefter kommer Göteborg och Umeå med 

vardera 9, Uppsala 4 och Linköping 3. Dessutom finns Örebro, 

Karlstad, Växjö och Östersund (CSF) representerade liksom Arbetslivsinstitutet, 

LO med flera. En hygglig spridning tycker jag, döm 

själv! Möjligen är Uppsalas placering i ligan ett observandum. 

Hur ser då köns- och institutionsspridningen ut? 29 kvinnor av 

73 med en klar ökning av den kvinnliga representationen under de 

senaste åren. Forskningsinstitutionerna representeras helt naturligt 

flitigast av de sociologiska institutionerna och institutionerna för 

socialt arbete (socialhögskolan) men också rätt många nationalekonomer 

och i ökande grad socialmedicin och folkhälsa. Demograferna 

finns också representerade liksom självklart SOFI och Arbetslivsinstitutet. 

Statsvetenskap och juridik har enstaka företrädare. 

Detta speglar väl två företeelser, dels att forskning kring välfärd 

och socialpolitik intresserar de mest företrädda institutionerna, sociologi, 

socialt arbete och nationalekonomi dels att planeringsgruppens 

kännedom om aktuell forskning och forskarnas förmåga att förmedla 

sina budskap inte rimligtvis kan omfatta allt och alla. 

Alla seminarier har mötts med entusiasm av seminariedeltagarna. De 

synpunkter som vi i planeringsgruppen fått med oss under dagarna 

har vi tagit med inför planeringen av kommande seminarier. För flera 

av oss i planeringsgruppen framstår seminariet 1996 Ojämlikhet från 

vaggan till graven – På väg in i två tredjedelssamhället? i ett särskilt 

ljus. Främsta skälet var inledaren Peter F Hjort professor vid Statens 

Institutt for Folkhelse i Oslo. Hans inledning gick som en röd tråd 

genom hela seminariet och gjorde det till en helgjuten upplevelse. I 

övrigt finns så många briljanta föreläsare och föreläsningar att tänka 

tillbaka på så det är svårt att nämna några särskilda. 

Jag vill ändå nämna två. Det första är 1997 Marianne Sundströms 

(docent demografiska avdelningen vid Stockholms universitet) anförande: 

”Familjepolitik, förvärvsarbete och tid för barn”. Det blev en 

veritabel knockout i första passet dag två, inspirerat kvickt och kunnigt. 

Det andra är Björn Hvinden professor vid Institutt for sosiologi 

og statsvitenskap NTNU Norge, där han 1998 beskriver ”Velferds- 

13

statens håndverkere”. För mig var hans föredrag en utmärkt brygga 

mellan teori och praktik, med hög aktualitet i samband med riksdagens 

uppdrag till bland annat försäkringskassorna att samverka 

kring utsatta grupper. Rapporten från det seminariet har jag spritt till 

många i Västerbotten och övriga landet. 

14 

Resultat 

Har seminarierna uppnått sitt syfte att skapa dialog och debatt 

mellan forskare och praktiker och stimulera till ökad forskning? Har 

praktik och forskning närmat sig varandra? Björn von Sydow tycker 

att syftet är nått. CSAs orientering i slutet av 80-talet har fallit väl ut. 

Björn Smedby (SFR 94-97) anser att SFRs uppgift att finna nya 

forskare förstärkts av seminarierna och att de dessutom varit ett aktivt 

verktyg att sprida forskningsresultat och inspirera till ny kunskap. 

Han har själv inspirerats av Umeådagarna och tillsammans med 

Margareta Bäck-Wiklund, nu ordförande i CSA initierat motsvarande 

seminarium i Göteborg för socialtjänsten – Socialtjänstforum. 

För försäkringskassornas del har Umeådagarna bidragit till ett 

närmande mellan kassorna, universitet och högskolor. Intresset för 

forskardagarna, främst från direktörernas sida visar också att kontakten 

med forskare och inspiration till ny kunskap fyller ett behov. 

Inspirerande är också socialdepartementets intresse för seminarierna 

liksom att RFV nu tydligt deltar i både planering och genomförande. 

Men har seminarierna bidragit till att öka forskningen inom 

socialförsäkringsområdet? Det är omöjligt att svara på enligt min mening, 

däremot är det helt klart att flera forskare ser Umeådagarna som 

en möjlighet att sprida sina forskningsresultat och det är ett gott betyg. 

Framtiden 

Hur ser framtiden för Umeådagarna ut? Jag vill låta Margareta Bäck- 

Wiklund, ordförande i CSA, professor vid socialhögskolan i 

Göteborg teckna den och Margareta Karlsson huvudansvarig för 

seminariet på FKF, formulera sina önskningar. Båda är övertygade 

om att behovet kvarstår och att det finns många områden att belysa. 

Margareta Bäck-Wiklund framhåller särskilt förvaltningsforskning 

och samverkansfrågor, där statskunskap och företagsekonomi kan ges

större utrymme. Hon lyfter fram några problemområden till exempel 

– ”trots goda tider befinner sig fortfarande många utanför arbetsmarknaden 

och vi står inför en brist på arbetskraft. Behovet av arbetskraftsimport 

nämns allt oftare som en framtida lösning. Detta parat 

med en utbredd invandrarfientlighet ställer oss alla inför nya utmaningar”. 

Hon nämner också svårigheter att redovisa forskning på rehabiliteringsområdet, 

där liksom inom behandlingsforskningen gemensamma 

modeller saknas. 

Margareta Karlssons önskningar ser ut att väl kunna samsas med 

Margareta Bäck-Wiklunds. Hon kan efter alla år konstatera att seminarierna 

nu säljer sig själva. Det finns bra kriterier på deltagande och 

klar ansvarsfördelning (hennes egen förtjänst! författarens anmärkning). 

En bra blandning och totalt engagemang i planeringsgruppen 

är en förutsättning också i framtiden. 

Hon vill 

• hålla fast vid det lilla formatet 

• forskare på hög nivå som kan formulera ett budskap 

• mer statskunskap 

• mer rehab- och socialmedicin 

• ibland något ”vid sidan om” 

• de nordiska inslagen bör fortsätta 

Båda Margaretornas önskningar inför framtiden borgar för en lång 

rad spännande seminarier. Det som krävs utöver detta är en huvudansvarig 

som är ”älskvärt envis” och stark nog att hålla planeringsgruppen 

och deltagarna och inte minst seminariets syfte i ett fast grepp. 

Som slutord vill jag tacka för mig och mina tio år med Umeådagarna. 

Seminarierna med planering och genomförande har varit 

lika spännande varje år och givit mig många goda kontakter och 

inspirerande kunskap. Solen finns där fortfarande! 

Tack och lycka till! 

15

16 

Liberal förnyelse av den 

socialdemokratiska 

välfärdsstaten 

Robert Erikson, professor, 

huvudsekreterare i Forskningsrådet för 

Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS) 

Sociologen Gösta Esping-Andersen har föreslagit en typologi av välfärdsstater 

i tre kategorier; liberala, konservativa och socialdemokratiska 

välfärdsstater. Det finns andra närbesläktade typologier och de 

har alla sina problem i det att de för in delvis olika förhållanden 

under samma beteckning, men de ger ändå en god uppfattning om 

de skilda socialpolitiska system som finns i industrivärlden. Av skäl 

som nog torde framgå senare tänkte jag diskutera några aspekter av 

den Esping-Andersenska modellen. Schematiskt kan vi beskriva de 

tre modellerna på följande sätt: 

Den liberala välfärdsstaten utgår från att individen har ansvar för 

att finna sin utkomst på marknaden och ger i princip endast ekonomiskt 

stöd till de individer som av olika skäl inte kan få en rimlig 

försörjning där. Modellen har dock utvidgats med en grundtrygghet

som innebär att ett visst ekonomiskt stöd, i första hand pension, ges 

lika till alla medborgare. Därutöver är dock många bidrag behovsprövade. 

USA utgör det kanske bästa exemplet på en liberal välfärdsstat. 

Den konservativa välfärdsstaten utgår från familjen som försörjningsenheten 

i samhället, varför stöd kanaliseras till familjer, vilka ges 

ansvar för medlemmarnas utkomst. Många socialpolitiska stödformer 

är obligatoriska och knutna till olika yrkesgrupper, vilka genom avgifter 

från anställda och arbetsgivare bygger upp fonder för exempelvis 

pensioner. I den konservativa välfärdsstaten, som är en avläggare 

av de socialpolitiska reformer som Bismack införde i Tyskland på 

1880-talet, har staten på det hela taget inte något ansvar för barntillsyn 

med mera. Tyskland ses som det bästa exemplet på en konservativ 

välfärdsstat. 

I den socialdemokratiska välfärdsstaten antas staten ha ett grundläggande 

ansvar för alla medborgares villkor. Bidrag ges till individer 

och är i princip inte behovsprövade utan ges enligt allmänna kriterier 

till grupper som antas vara i behov av stöd. Därutöver får personer 

med högre inkomster inom vissa gränser större ersättningar enligt 

inkomstbortfallsprincipen. Det gäller till exempel för sjukförsäkringen. 

Sverige ses som det bästa exemplet på en socialdemokratisk 

välfärdsstat. 

Bidrag i en liberal välfärdsstat ges således främst till dem som har 

påtagliga behov av hjälp, vilket gör att bidrag i denna modell blir mer 

omfördelande än i de två andra typerna, det vill säga att en större 

andel av de omfördelade medlen ges till de mest behövande mottagarna. 

Det innebär i sin tur att vi kunde förvänta oss att det socialpolitiska 

systemet har den starkast omfördelande effekten i de liberala 

välfärdsstaterna. Empiriska studier visar emellertid att inkomstomfördelningseffekten 

är störst i de socialdemokratiska välfärdsstaterna, 

vilket bidrar till att skillnaderna i de disponibla inkomsterna är 

relativt små i dessa länder, på det hela taget mindre än i de liberala 

välfärdsstaterna. 

En viktig del av förklaringen till den stora omfördelningseffekten 

i de socialdemokratiska välfärdsstaterna tycks vara att omfånget av det 

socialpolitiska systemet är så mycket större i dessa stater än i de liberala, 

så att totaleffekten, trots de riktade bidragen, blir mindre i dessa. 

När man granskat bidragssystemen närmare har det dock visat sig 

att bostadsbidragen står för en betydande del av den stora inkomst- 

17

omfördelningen i Sverige. Det är naturligtvis rimligt, eftersom 

bostadsbidragen just är riktade inkomstprövade bidrag, men det passar 

ju inte så bra in i den allmänna karakteristiken av den socialdemokratiska 

välfärdsstaten Sverige, där bidragsformerna förväntas 

vara generella. 

Med riktade bidrag följer som bekant vissa problem, främst att de 

ger vissa inlåsningseffekter på grund av marginaleffekter, vilka medför 

att exempelvis en inkomstökning som följd av en övergång från 

arbetslöshet till korttidsarbete inte nödvändigtvis leder till en höjning 

av den disponibla inkomsten. Dessutom brukar den här typen av 

behovsprövade bidrag ofta ha litet stöd i den allmänna opinionen, det 

är vanligt att man tror att bidragsformen missbrukas. Detta kan ha 

bidragit till att regeringen fann det nödvändigt att överväga om 

bostadsbidragen behöver ges en annan utformning. 

Uppdraget gavs till Gabriel Romanus, folkpartist och tidigare 

socialminister. Enligt uppgift kommer utredningen föreslå att det 

behovsprövade bidraget avskaffas och att det i stället införs ett bidrag 

som går till alla mångbarnsföräldrar, alla ensamstående föräldrar samt 

alla studerande föräldrar, oberoende av inkomst. Utfallet är lätt 

paradoxalt. Den socialdemokratiska regeringen ber en liberal utredare 

att granska ett, enligt Esping-Andersen, liberalt inslag i den socialdemokratiska 

välfärdsstaten, varvid denne föreslår en generell 

bidragsform, som passar väl in i en socialdemokratisk modell. Liberalen 

ser till att den svenska välfärdsstaten anpassas bättre till den 

socialdemokratiska modellen. 

Sannolikt minskar förslaget risken att hushåll låses in i ett bidragsberoende. 

I förhållande till idealtypen för den socialdemokratiska 

välfärdsstaten finns dock ett problem med förslaget. Som jag nämnde 

tidigare får även generella bidrag en hög omfördelningseffekt om det 

är relativt stora belopp som hanteras i systemet. Nu är utredningar 

i Sverige emellertid förbjudna att föreslå kostnadsökningar, vilket 

innebär att Romanus måste föreslå att det generella bidraget får 

samma omfattning som det behovsprövade, vilket skall ersättas. Det 

innebär i sin tur att många hushåll med små inkomster kommer att 

förlora sina bidrag eller möjligen få mindre belopp. I sin tur kan det 

eventuellt leda till att större krav kommer att ställas på socialbidragssystemet 

med allt vad det innebär. Ökade socialbidragskostnader får, 

bland annat, som konsekvens ökade kostnader för kommunerna. I 

18

praktiken kan därmed få, den säkerligen inte avsedda men ganska 

problematiska, effekten att kostnader förskjuts från stat till kommun. 

Ytterligare ett problem som behöver hanteras, men som dock 

även föreligger vid den nuvarande bidragsformen, är det som på engelska 

har den något svårtolkade beteckningen ’moral hazard’, vilket 

på svenska kanske skulle kunna kallas ’systemanpassning’. Det innebär 

i enkelhet att människor anpassar sina förhållanden så att de kan 

få ut maximala bidrag. Man kanske kan säga att i stället för att, som 

de som tillskapar en bidragsform rimligtvis tänker sig, vissa problematiska 

förhållanden leder till att hushåll får bidrag betyder systemanpassning 

att vissa bidragsformer leder till att hushåll placerar sig i 

förhållanden som berättigar till bidrag. Antalet barn är kanske inte 

lätt anpassningsbart – och om människor skulle skaffa barn i syfte att 

få högre bidrag, så får vi väl med tanke på barnen stå ut med detta 

– men att vara studerande är inte helt entydigt och att vara ensamstående 

är högst påverkbart. Nu lär man kräva att endast de som har 

utbildningsbidrag kommer att räknas som studerande, vilket nog 

minimerar eventuell systemanpassning i detta avseende. Men särskilt 

för dem som skall administrera systemet, kommer nog frågan om hur 

man fastställer ensamförälderskap att bli intressant. 

Nu får vi vänta och se vad först Romanus faktiskt föreslår, sedan 

vad regeringen i sin tur föreslår till riksdagen och slutligen vilket 

beslut som riksdagen tar. Socialpolitiken kommer att förbli spännande 

att följa. 

Referenser 

Esping-Andersen, G. (1990): The Three Worlds of Welfare Capitalism. Cambridge: 

Polity Press. 

19

20 

Lars Söderström, professor, Nationalekonomiska institutionen, 

Lunds universitet. 

Forskningsområde: Offenlig ekonomi 

En forskare som betytt mycket för min 

egen forskning: F A Hayek 

Fritidsintresse/n: Många 

Senast lästa bok: Adam Hochschild: 

Kung Leopolds vålnad 

Senast sedda film: Tristana av Luis Buñuel 

Adress: S:t Annegatan 4 

223 50 LUND 

E-post: lars.soderstrom@nek.lu.se 

Telefon: 046 - 222 86 69 

Telefax: 046 - 222 46 13

Fungerar socialförsäkringen? 

Lars Söderström, professor 

Nationalekonomiska institutionen 

Lunds universitet 

Inledning 

Vi firar 10-årsjubileum för dessa forskarseminarier i Umeå, och som 

sig bör är temat för årets seminarium framåtblickande: passar arvet 

från Bismarck, Beveridge och Möller i det nya århundradet? Det har 

fallit på min lott att tala om dagens system. Det ämne jag fått är en 

fråga: ”fungerar socialförsäkringen?” – och svaret är förstås att visst 

gör den det. Frågan är bara hur. 

Dagens system har både förtjänster och brister. Det kan vi säkert 

vara överens om, men jag misstänker starkt att vi inte är överens om 

vilka förtjänsterna och bristerna är. På den punkten finns det utrymme 

för personliga värderingar, och sådana är det som bekant gott 

om. Delvis hör värderingarna ihop med vars och ens professionella 

bakgrund. (Detta är ett förhållande som bidrar till att göra dessa 

Umeådagar så spännande, eftersom vi här kommer från många 

olika håll, är väl pålästa, och känner starkt för behovet att få en 

fungerande socialpolitik.) 

Nu, i detta föredrag, skall jag anlägga en nationalekonoms syn på 

frågan om socialförsäkringarnas ändamålsenlighet och samtidigt ge 

några synpunkter på hur systemet skulle kunna förbättras. 

Kooperativ, stat och marknad 

Det har sagts förut – också från denna talarstol – och det förtjänar 

att upprepas, att det sociala grundproblemet – alltsedan 

Hedenhös – är att ingen människa kan leva på eget arbete i livets alla 

skeden. Alla får räkna med perioder då arbetsförmågan sviktar eller 

helt saknas – barndom, ålderdom, sjukdom. Ingen kan heller utesluta 

risken att arbetsförmågan inte kan utnyttjas fullt ut – bristande 

efterfrågan/arbetslöshet – eller ändå ger förhållandevis låg avkastning 

21

– missväxt och dylikt. Till detta kommer att konsumtionen i vissa 

situationer behöver vara exceptionellt stor, till exempel i samband 

med naturkatastrof, brand eller vårdkrävande sjukdom. 

Med hänsyn till dessa trygghetsproblem gäller det att skapa ett system 

som inte bara omfördelar inkomster över individernas livscykel, utan 

också täcker inkomstbortfall, vårdbehov m.m. Detta kan inte åstadkommas 

utan samarbete. Vi har idag ett samarbete – eller skall vi säga 

försök till samarbete – som omfattar kooperativ av olika slag (familjer, 

bygemenskaper, kassor m.fl.), offentliga organ inom stat och kommun 

samt banker, försäkringsbolag och andra aktörer i marknadsekonomin. 

De tre typmodellerna – kooperativet, staten och marknaden – 

utgör var och en på sitt sätt ytterligheter. I praktiken kan de naturligtvis 

kombineras. Kooperativets styrka är flexibiliteten och förmågan 

till anpassning när omständigheterna skiftar. Man klarar sig 

långt med informella arrangemang. Svagheten är litenheten som begränsar 

förmågan att fullgöra en mer krävande försäkringsfunktion. 

Denna svaghet har inte marknaden, men där krävs i gengäld tydliga 

avtal som reglerar parternas inbördes förhållande, och dessa kan 

vara tämligen stereotypa. Till marknadens fördelar hör förmågan att 

hitta individuellt optimala lösningar. Detta garanteras av att marknadsarrangemang 

i princip är frivilliga. Men frivilligheten är samtidigt 

en begränsning för vad man kan åstadkomma. 

Krävs det en bred uppslutning kan tvång vara nödvändigt. Och 

det är på den punkten som staten har sin stora fördel. Tvång behövs 

bl.a. när individer inte inser sitt eget bästa eller försöker åka snålskjuts 

på andras välvilja (”free riding”). Staten har också – kan man hoppas 

– en fördel när det gäller att anlägga ett övergripande perspektiv 

och ta ansvar för helheten. 

22 

MARKNAD 

STAT KOOPERATIV

Utöver de nämnda uppgifterna – att hjälpa individer att omfördela 

inkomster över livscykeln och hantera de risker som sammanhänger 

med sjukdom, arbetslöshet och dylikt – har socialpolitiken 

några andra tydliga uppgifter, nämligen 

• att stimulera (eller man kanske hellre skall säga säkerställa) viss 

konsumtion, framför allt av vård, skola och omsorg, 

• att bekämpa fattigdom samt 

• att på ett eller annat sätt utjämna inkomstfördelningen i samhället. 

Också för sådana ändamål kan man använda en kombination av 

kooperativa, marknadsmässiga och statliga/kommunala arrangemang, 

men det ligger i sakens natur att staten har en central roll inom 

området fördelningspolitik. 

Brist på försäkringsmässighet 

Hur fungerar allt detta i vårt land? Har vi hittat den bästa rollfördelningen 

mellan kooperativen, marknaden och staten? Hur bör 

dessa roller modifieras med tanke på den utveckling som sker vad 

gäller befolkningens sammansättning, den tekniska utvecklingen och 

nya förutsättningar i arbetslivet, globaliseringen av ekonomin o.s.v.? 

Klarar vi av de anpassningar som är befogade, eller har vi byggt ett 

system som successivt kommer alltmer i otakt med tiden? 

Och till alla dessa frågor kommer frågan om vad det kostar. Även 

om det låter paradoxalt, kan man på fullt allvar ställa frågan om vi har 

råd med välfärd. Jag tänker nu inte på något visst belopp, utan på hur 

systemet påverkar vårt beteende. 

I princip är de transfereringar som ingår i trygghetssystemet och 

inkomstomfördelningen nästan gratis i den meningen att den enda 

direkta resursåtgången i systemet är den relativt lilla administration 

som behövs. Men den indirekta kostnaden till följd av att folk ändrar 

sitt beteende på grund av transfereringarna kan vara desto större. 

Kostnaden tar sig här inte främst uttryck i att man förbrukar resurser, 

utan i att man underlåter att skapa resurser. Både kvalitativt och 

kvantitativt arbetar man mindre, sparar mindre, investerar mindre, 

utvecklar mindre o.s.v. Det är detta som dämpar välståndsutvecklingen 

och således är priset för det system vi valt att ha. 

23

Missförstå mig inte. Jag menar självfallet inte att välfärd inte får 

kosta. Vad jag menar är att vi bör vara observanta på kostnaderna och 

planera systemet så att kostnaderna inte blir onödigt stora. De måste 

stå i proportion till nyttan av de olika arrangemang som utgör trygghets- 

och inkomstomfördelningssystemet. Och vi måste vara beredda 

att ompröva inte bara vad vi gör, utan också hur vi gör saker och ting. 

Detta kan inte vara en gång för alla givet. 

De resurser som används inom området vård, skola och omsorg 

är naturligtvis inte gratis, men det är svårt att säga vad nettokostnaden 

är. Till stor del handlar det ju om investeringar i humankapital, 

varför det finns en intäktssida som i varje fall i någon mån uppväger 

kostnaden. Här kan man tala om produktiv konsumtion. 

Jag kan här inte ta upp alla dessa frågor. För att i någon mån 

belysa bristerna i nuvarande system och på så sätt bidra till diskussionen 

under detta seminarium, skall jag utgå från en speciell aspekt, 

nämligen det nuvarande systemets brist på försäkringsmässighet. Detta 

tema är väl egentligen inte särskilt långsökt i ett seminarium som 

handlar om socialförsäkringar, men, men... 

24 

Finansiering i förhållande till risk 

I försäkringsmässigheten ligger att man använder försäkringspremier 

för finansieringen. Detta går inte alltid. En förutsättning är att det 

handlar om ett arrangemang som ger skydd mot en eller annan 

explicit risk, såsom att man lever längre än till en viss ålder, att man 

blir sjuk eller ålderssvag, eller att man blir arbetslös. Risken skall inte 

bara vara identifierbar i största allmänhet, utan för varje individ 

eller grupp av individer. Detta är viktigt, eftersom det från försäkringssynpunkt 

är angeläget att differentiera försäkringspremien med 

avseende på den individuella risken. 

Varför är detta angeläget? – Svaret är att en sådan differentiering 

kan bidra till att minska den samhällsekonomiska kostnaden för systemet. 

En rätt utformad premiedifferentiering stärker incitamenten 

för prevention och är därför i själva verket produktiv. Dess produktivitet 

ligger i att den påverkar folks beteende, så att de undviker 

eller mildrar ifrågavarande risk. Det är ur samhällsekonomisk synvinkel 

poänglöst att använda differentierade premier i situationer där 

detta inte kan påverka risken för skada.

Ett område, där man sannolikt skulle ha stor nytta av en försäkringsmässig 

finansiering är arbetsskadeförsäkringen. Risken för arbetsskada 

varierar med produktionens inriktning, olika arbetsmiljöfaktorer 

(inklusive ”arbetsklimatet”) och den produktionsteknik som 

används. Denna risk är i högsta grad beroende av hur arbetsgivare 

och arbetstagare beter sig. Genom att premien för försäkringen görs 

beroende av risken, får berörda personer - arbetsgivare såväl som 

arbetstagare - incitament att minska riskerna i arbetslivet. Härigenom 

blir det färre och kanske också lindrigare skador. 1 

Försäkringsgivaren, vare sig denne är staten genom Riksförsäkringsverket 

eller privata försäkringsbolag, kan bidra genom att ha en 

alert premiesättning, så att de premier som begärs verkligen speglar 

aktuella risker. I bidraget ingår att kartlägga effekterna av olika preventiva 

insatser. De blir ”riskkonsulter”. Praktiska skäl talar för att en 

separat arbetsskadeförsäkring skall vara en obligatorisk företagsförsäkring, 

och att det således blir upp till i första hand företagsledningen 

att reagera på den information som ligger i premiesättningen. 

Nedanstående figur visar en uppskattning av storleksordningen 

på aktuariska försäkringspremier som hänför sig till ersättningen för 

inkomstbortfall till följd av arbetsolycka (ej arbetssjukdom!). Den 

aktuariska premien motsvarar den förväntade ersättningen. Ersättning 

i form av såväl sjukpenning som livränta har inkluderats. Figuren 

visar resultatet för några branscher. 

Premien för livränta är som synes mycket högre än premien för 

sjukpenning. Runt genomsnittet 1 400 kr för kvinnor och 2 500 kr 

för män varierar premien mellan 270 kr per person för anställda i 

bank- och försäkringsverksamhet och 8 900 kr per person för män 

sysselsatta med brand- och räddningsverksamhet. Trots att bara en 

del av skadan är medräknad – framför allt sjukvård och rehabilitering 

saknas – är detta en rejäl variation. I företag med hög riskexponering 

måste arbetsgivaren fråga sig om det inte finns något sätt att minska 

riskerna och därmed försäkringspremierna. 

25

Diagram: Årspremien för sjukpenning och livränta i en aktuarisk arbetsskadeförsäkring. 

Genomsnittligt löneläge. 1994 års priser. 

Kronor per år, årsinkomst 156 000 

26 

65-67 

74202 

521 

32200 

804 

Medel, 

kvinnor 

Medel, 

män 

15130 

6110 

7525 

90002 

0 

1000 

2000 

3000 

4000 

5000 

6000 

7000 

8000 

Årspremie, livränta Årspremie, sjukpenning 

Förklaring: 90002 Insamling, sortering och omlastning av icke miljöfarligt avfall (män, 

M); 7525 Brand- och räddningsverksamhet (M); 6110 Transport över hav, kustsjöfart 

(M); 15130 Charkuteri- och annan köttvarutillverkning (M); 804 Vuxen-utbildning och 

övrig utbildning (kvinnor, K); 32200 Tillverkning av radio- och TV-sändare, trådtelefoni 

och telegrafapparater (M); 524 Övrig specialiserad butiks-handel med nya varor (K); 

74202 Bygg- och annan teknisk konsultverksamhet (M+K); 65-67 Banker och försäkringsbolag 

(M+K). 

Källa: Söderström, L., Rikner, K. & Turtell, K. ”Om förutsättningarna för en privat 

arbetsskadeförsäkring”, Working Papers in Public Economics, Labor Economics, and 

Human Capital Research 1996:3, Department of Economics, Göteborg University. 

9000 

10000

Samlat ansvar 

Det är inte bara frånvaron av premiedifferentiering som förvånar 

när det gäller arbetsskadeförsäkringen. Det är minst lika anmärkningsvärt 

att vi i Sverige inte har ett samlat ansvar för de kostnader 

som arbetsskadorna medför. Försäkringen täcker inte ens hela 

inkomstbortfallet, utan bara den del som avser livränta. Sjuklönen 

betalas av respektive arbetsgivare och sjukpenningen betalas av sjukpenningförsäkringen. 

Och inkomstbortfallet är långt ifrån den enda 

kostnaden för en arbetsskada. Det tillkommer kostnader för vård och 

rehabilitering samt så kallade ideella kostnader för sveda och värk. 

Vi har med andra ord en försäkring med många huvudmän. Problemet 

är att ingen ser helheten och att man får incitament att övervältra 

kostnader på de andra. Det finns ingen med övergripande 

ansvar. Inte försäkringskassan, och inte landstinget. Försäkringstagare 

riskerar att hamna mellan stolarna. 

Nedanstående tablå visar vilka ersättningar som förekommer vid 

arbetsskada i Sverige samt vem som betalar ersättningen. Avtalsförsäkringarna 

administreras av Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF), 

närmare bestämt Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA). 

Finansiärer av ersättning vid arbetsskada (schematisk uppdelning) 

Finansiär 

Skadetyp 

Inkomstförlust 

Kostnader för 

vård m.m. 

Ideell skada 

Arbetsgivare 

Anm. s = sekundär försäkring 

Socialförsäkring 

Sjuklön Sjukpenning 

Livränta 

Landsting Avtalsförsäkring 

Sjukvård 

Läkemedel 

Rehabilitering 

Resor för vård 

Livränta (s) 

Sjukvård (s) 

Läkemedel (s) 

Rehabilitering (s) 

Resor för vård (s) 

Kläder, glasögon 

etc. 

Sveda och värk 

Lyte och men 

Olägenheter i 

övrigt 

27

En bild av den svenska trafikförsäkringen skulle se ungefär likadan ut. 

Trafikförsäkringen själv täcker i huvudsak bara plåtskadorna. Inkomstbortfallen 

täcks av socialförsäkringen och vårdkostnaderna av 

landstingen. Att premierna i trafikförsäkringen är differentierade med 

avseende på riskerna är bra, men det hade naturligtvis varit bättre om 

premierna täckt mer än en bråkdel av de verkliga kostnaderna för 

trafikskador. Då hade vi kommit ett steg på vägen mot att bilismen 

bär sin egen kostnad. Återigen ser vi ett prov på det ljumma intresset 

att agera försäkringsmässigt i den svenska socialförsäkringen. 

I grannländerna är det annorlunda. Danmark, Finland och Norge 

har en tämligen heltäckande arbetsskadeförsäkring som finansieras 

med premier som är differentierade efter riskerna. Där finns en tydlig 

huvudman med ansvar för helheten samt klara incitament för prevention. 

Att man i våra grannländer valt att ha försäkring i privat regi 

för att uppnå detta kan för en svensk betraktare verka paradoxalt, 

men är vid närmare påseende kanske inte så svårt att förstå. 

Konkurrerande privata försäkringsbolag har starkt intresse av att 

erbjuda kunderna korrekta premier – en för hög premie skrämmer 

bort kunder och en för låg premie ger en förlustaffär – och de har ett 

likaledes starkt intresse av hålla kostnaderna nere i skaderegleringen. 

Kan en rehabilitering minska utgifterna för sjukpenning m.m. så har 

försäkringsbolagen skäl att snabbt genomföra rehabiliteringen. 2 

28 

Incitament 

Arbetslöshetsförsäkringen är en annan del av den svenska socialförsäkringen 

som saknar försäkringsmässig uppbyggnad. Också på detta 

område har vi valt en delning av ansvaret – arbetslöshetskassorna 

svarar för ersättningen till de arbetslösa, medan bl.a. arbetsförmedlingarna 

svarar för att hjälpa de arbetslösa att hitta jobb. I en försäkringsmässig 

lösning hade en instans svarat för bägge uppgifterna på 

ett integrerat sätt. Förebilder saknas inte. Trygghetsrådet för privatanställda 

tjänstemän är det mest kända exemplet, men motsvarande 

organisation finns numera också på andra avtalsområden. Vad jag 

kan förstå är den integrerade modellen klart bättre än dagens svenska 

socialförsäkringsmodell. 

En speciell skönhetsfläck på den svenska arbetslöshetsförsäkringen 

är att A-kassorna kan förmodas ligga lågt i sina ansträngningar att

förmå medlemmar att söka arbete utanför det egna yrkesområdet. 

Lyckas man med detta förlorar kassan en medlem. Och kassans 

finanser blir inte nämnvärt sämre av att man inte lyckas, eftersom ersättningen 

nästan helt och hållet betalas av staten. Detta är en föga 

försäkringsmässig konstruktion. Jag är övertygad om att det skulle 

vara en fördel att lägga över hela ansvaret för de arbetslösas väl och 

ve på fristående organisationer av typ Trygghetsrådet. Det skulle 

rimma bättre med en aktiv arbetsmarknadspolitik. 3 

I detta sammanhang skulle det ha intresse att också ta upp frågan 

om hur man bör organisera rehabiliteringsverksamheten. Hur får vi en 

effektiv samordning av inkomststödet och de rehabiliterande insatserna? 

Här finns inte bara försäkringskassan och landstinget inblandade, 

utan också t.ex. arbetsgivare, arbetsmarknadsmyndigheter 

och kommuner. Eftersom det finns mycket sakkunskap om detta i 

lokalen, skall jag emellertid lämna detta ämne till den efterföljande 

diskussionen. 

Låt mig nu istället peka på ett incitamentsproblem inom ett centralt 

område i den kommunala verksamheten, nämligen äldreomsorgen. 

Ett exempel kan belysa problemet. En av kommunerna i 

stockholmsområdet hade ambitionen att satsa på äldreomsorgen, 

både med fler platser och högre service. Självfallet ville man ha lite 

kredit för detta, så man hemlighöll inte satsningen. Informationen 

nådde grannkommunerna och dessa var inte sena att tipsa gamla i 

vårdkön om att det fanns nya möjligheter. De nya platserna och de 

extra resurserna försvann därmed fortare än kvickt. Resultatet blev att 

den ambitiösa kommunen drog på sig ett finansiellt underskott utan 

att detta nämnvärt gynnade de ursprungliga kommuninvånarna. 

Vän av ordning kanske invänder att detta problem borde klaras 

av inom ramen för den kommunala kostnadsutjämningen. Den invändningen 

duger emellertid inte. Utjämningen gäller genomsnittskostnaden 

för olika kategorier invånare, exempelvis personer i åldern 

75-84 år. Det bidrag som utgår för en genomsnittlig 80-åring är 

definitivt inte tillräckligt för att täcka kommunens faktiska kostnad 

för en 80-åring i särskilt boende. Den kommun som ändå satsar på 

äldreomsorg får räkna med att straffas av systemet. Vill man stärka 

de kommunala finanserna är en bättre strategi att stimulera gamlingar 

att flytta till en annan kommun. Ju längre köer man har, desto lät- 

29

tare är det att lyckas med detta, särskilt i Stockholmsområdet. Jag 

kommer osökt att tänka på Svarte Petter. 4 

Här har vi ännu ett exempel på felriktade incitament i det svenska 

systemet. Och återigen, vill jag hävda, är det bristen på försäkringsmässighet 

som är ligger bakom. Hade vi betraktat äldreomsorgen 

som ett genuint försäkringsproblem hade organisationen sett mycket 

annorlunda ut. Då hade vi insett att kommuner är för små och 

heterogena för att var och en ensam skall kunna klara av möta invånarnas 

behov av äldreomsorg. Detta är en uppgift för en eller flera 

försäkringar på nationell nivå. Från försäkringen skulle enskilda 

kommuner få ersättning i proportion till de faktiska kostnaderna, ett 

slags vårdpeng per vårdtagare. 

En primär uppgift för dem som ansvarar för en äldrevårdsförsäkring 

skulle vara att utveckla instrument för att mäta vårdtyngden hos 

vårdbehövande och kvaliteten på den vård som ges. Att man lyckas 

med detta är en viktig förutsättning för att en försäkring skall fungera 

väl. 

30 

Rättvisa 

Den senaste pensionsreformen har onekligen ökat försäkringsmässigheten 

i det svenska pensionssystemet. Vid fastställandet av pensionsrättigheterna 

beaktas att män och kvinnor lever olika länge; förtida 

och uppskjutna uttag sker på rimligt aktuariska villkor; och vid ändrade 

demografiska och ekonomiska förutsättningar sker det en 

anpassning av pensionsvillkoren med sikte på att säkerställa systemets 

stabilitet. Detta är gott och väl. Jag tycker att grunddragen i det nya 

pensionssystemet är OK. Men jag har lite svårt att förstå varför man 

inte gått längre och utnyttjat försäkringsmässigheten för att uppnå 

fördelningspolitiska poänger. 

Varför skall rättigheterna bara differentieras efter kön? Det finns 

också andra faktorer som påverkar livslängden och därmed pensionsutbetalningarnas 

storlek. Yrke är en sådan faktor. Statistiken visar 

– grovt talat – att tjänstemän lever längre än arbetare och att statliga 

tjänstemän tillhör de mest långlivade. Detta betyder att ett försäkringsmässigt 

pensionssystem har råd att ge arbetare lägre premie 

eller större pension än tjänstemän, och att statstjänstemän är den 

kategori som gynnas mest av att pensionerna inte är differentierade

efter yrke. Motsvarande resonemang kan föras beträffande regionala 

och andra skillnader som påverkar livslängden. 

Frågan är varför vi valt att inte bry oss om sådana skillnader. Som 

jag ser saken, är bristen på försäkringsmässighet i detta avseende en 

flagrant orättvisa. Eftersom det handlar om den tyngsta av alla socialförsäkringar, 

får denna orättvisa kraftigt genomslag på hela inkomstfördelningen. 

Bara för att illustrera, låt mig anta att medellivslängden för arbetare 

är 75 år och för tjänstemän 85 år. Det betyder, allt annat lika, 

att tjänstemän kommer att vara pensionärer dubbelt så lång tid som 

arbetare, 20 istället för 10 år. Följaktligen skulle tjänstemän i ett mer 

försäkringsmässigt system betala en dubbelt så hög pensionspremie 

som arbetare. Och detta från första arbetsdagen redan i 20-årsåldern! 

Att premierna inte differentieras på detta sätt innebär en enorm försvagning 

av svensk fördelningspolitik. 

Detta missade tillfälle att omfördela resurser till personer med 

relativt låg inkomst är desto mer anmärkningsvärt som svenska låginkomsttagare 

numera ligger på en internationellt mycket låg inkomstnivå. 

Den som i Sverige tjänar en halv industriarbetarlön får en 

disponibel inkomst under socialbidragsnormen. Bland OECD-länderna 

är det bara i Grekland och Portugal som lågavlönade hamnar 

absolut sett lägre. 5 

Delvis är detta en effekt av att den svenska fördelningspolitiken 

saknar den precision vi ibland föreställer oss, men framför allt är det 

en effekt av att Sverige inte längre hör hemma bland höginkomstländerna 

inom OECD. Vi har tappat positioner i BNP-ligan. I vad 

mån detta drabbat fattiga mer än rika är en bra fråga, som vi kanske 

kan komma tillbaka till i ett framtida seminarium. 

Avslutning 

Jag har ombetts att ge synpunkter på vårt nuvarande socialförsäkringssystem. 

Jag har valt att påtala socialförsäkringarnas brist på försäkringsmässighet. 

Underlåtenhet att använda differentierade försäkringspremier där 

så är möjligt och lämpligt, exempelvis i arbetsskadeförsäkringen, 

minskar incitamenten för preventiva insatser. Kostnaden för detta i 

form av dödsfall och mer eller mindre allvarliga handikapp vet jag 

31

inte, bara att den är onödig. På denna punkt borde socialförsäkringen 

skärpas. Motsvarande gäller andra delar av socialförsäkringen där 

differentierade premier är möjliga och lämpliga, men inte används. 

Fragmenteringen av systemet och bristen på överblick är ett 

annat problem. Systemet blir vassare om en och samma instans får 

ansvar för alla sorters ersättningar, alltifrån inkomstbortfall till rehabilitering, 

sjukvård och ideella skador. Detta möjliggör samordning 

och minskar risken för att olika aktörer försöker övervältra kostnader 

på varandra. 

Den som får huvudmannaskapet för en viss försäkring, vare sig 

det handlar om en myndighet eller konkurrerande privata försäkringsbolag, 

måste självklart ha incitament att både förebygga skador 

och – när en skada inträffat – att på alla sätt mildra effekterna av 

skadan. På denna punkt kan man hysa tveksamhet mot flera delar av 

den svenska socialförsäkringen. Jag har nämnt arbetslöshetsförsäkringen 

och äldreomsorgen. Med en annan organisation skulle vi 

sannolikt få en aktivare politik. 

Avslutningsvis har jag pekat på möjligheterna att uppnå fördelningspolitiska 

vinster genom att öka försäkringsmässigheten i 

systemet. Pensionsavgifter differentierade efter yrkesgruppernas 

medellivslängd skulle bidra till en jämnare inkomstfördelning. 

Fotnoter 

1 För en diskussion om den optimala arbetsskadeförsäkringen, se t.ex. Diamond, P. A., 

”Insurance theoretic aspects of workers’ compensation”, i Blinder, A. S. & Friedman, 

Ph. (red.), Natural resources, uncertainty and general equilibrium systems (Academic 

Press 1977). 

2 Allt är inte frid och fröjd i grannländernas yrkesskadeförsäkring. Det är framför allt 

arbetssjukdomarna som vållar problem. Riskerna är svåra att identifiera och det är 

svårt att förutse vad en skada kommer att kosta, varför bolagen tvingas gardera sig 

med stora fonder. Möjligheter och problem diskuteras av Nordiska försäkringsförbunden 

i skriften Offentlige Velferdsordninger, Når bør de erstattes av markedsbaserte 

forsikringsløsninger (Frithjof Salvesen, 1996). 

3 Detta har betonats av SNS välfärdspolitiska råd, se Björklund, A., Edebalk, P.G., 

Ohlsson, R. & Söderström, L., Välfärdspolitik i kristid - Håller arbetslinjen? (Stockholm: 

SNS förlag, 1998). 

4 För en närmare diskussion om den kommunala utjämningens tillkortakommanden, 

se Söderström, L., Bergenheim, K., Karlsson, M. & Lundbäck, M., Äldreomsorgens 

finansiering, Varför äldrevårdsförsäkring? (Stockholm: Svenska kommunförbundet/ 

Skattebasberedningen, 2000). Äldreomsorgens organisation och finansiering be- 

32

handlas även i nästa rapport från Välfärdspolitiska rådet, se Söderström, L., Andersson, 

F., Edebalk, P.G. & Kruse, A., Privatiseringens gränser, Perspektiv på välfärdspolitiken 

(Stockholm: SNS förlag, 2001). Där ifrågasätts den modell som lanserats 

av Grip, G. & Örtendahl, C., Lovar och försäkrar, De äldres välfärd i en balanserad 

samhällsekonomi (Stockholm: Sveriges försäkringsförbund). 

5 Uppgifterna är från Karlsson, P., ”En internationell jämförelse av låginkomsttagares 

skattebörda 2000”, Stockholm: SAF Skattefakta 2000-12-12 (www.skattefakta.com 

Svenska arbetsgivarföreningen). 

33

34 

Lena Sommestad, professor vid Institutet för framtidsstudier, 

Stockholm. 

Forskningsområde: Ekonomisk historia 


egen forskning: E.P. Thompson 

Fritidsintresse/n: Musik, samtal, läsning, resor, 

sommaren vid havet, livet med 

familj och vänner. 

Senast lästa bok: Lennart Schön: En modern svensk 

ekonomisk historia 

Senast sedda film: Mulan av Walt Disney 

Adress: Institutet för framtidsstudier 

Box 591 

101 31 STOCKHOLM 

E-post: lena@framtidsstudier.se 

Telefon: 08 - 402 12 26 

Telefax: 08 - 24 50 14

Morgondagens utmaning 

– välfärdspolitik i ett 

åldrande samhälle 

Lena Sommestad, professor 

Institutet för framtidsstudier, Stockholm 

Institutet för Framtidsstudier ska enligt stadgarna bedriva framtidsstudier 

och långsiktig analys ”för att därigenom stimulera till en 

öppen och bred diskussion om framtida hot och möjligheter i samhällsutvecklingen”. 

Vårt uppdrag är alltså att kombinera vetenskapligt 

arbete med diskussioner om det möjliga och önskvärda. 

Många framtidsanalyser tar sin utgångspunkt i aktuella problem 

eller trender. Med hjälp av experter inom olika sakområden formuleras 

prognoser och möjliga scenarier. Min uppfattning är att den här 

typen av samtidsorienterade framtidsanalyser behöver kompletteras 

med mer djuplodande historisk forskning. Historisk analys krävs för 

att vi ska kunna se hur våra dagsaktuella problem hänger ihop med 

långsiktiga förändringsprocesser. 

Demografi och välfärdspolitik 

Det är ett välkänt faktum att Sverige – liksom västvärlden i övrigt – 

är på väg att få en allt äldre befolkning. Denna åldrandeprocess utgör, 

enligt min mening, vår största välfärdspolitiska utmaning. Åldrandeprocessen 

framöver, så som den förutspås av Statistiska Centralbyrån, 

framgår av diagrammet nedan. 

35

Diagram 1. Den svenska befolkningsstrukturen 2000-2050. 

Källa: SCB, Befolkningsprognos, 1998. 

Åldrandet och dess möjliga konsekvenser har blivit föremål för en rad 

utredningar: från OECD:s Maintaining Prosperity in an Ageing Society 

(1998) till SNS-rapporten Från dagis till servicehus (1999), ESOrapporten 

40-talisternas uttåg (2000), och Långtidsutredningens En 

åldrande befolkning – konsekvenser för svensk ekonomi (LU 1999/ 

2000). Det finns en stor enighet om att åldrandet, som i Sverige 

börjar slå igenom på allvar under 2010-talet, kommer att medföra 

stora problem, inte minst för de offentliga finanserna. Enligt beräkningar 

från SNS’ Välfärdspolitiska råd tog åldersgruppen 65+ år 

1997 i anspråk 40 procent av offentlig konsumtion och transfereringar 

i Sverige, vilket motsvarar 2,3 gånger denna åldersgrupps andel av 

befolkningen. 1 

Samtidigt har gruppen äldre en negativ påverkan på den ekonomiska 

tillväxten (diagram 2). Prognoser för den svenska utvecklingen 

2000-2030 visar att den ökande andelen äldre kommer att resultera 

i starkt försämrade tillväxtförutsättningar från cirka 2010. Efter 

2020 kan tillväxten bli negativ. 2 

36 

2 600 000 

2 400 000 

2 200 000 

2 000 000 

1 800 000 

1 600 000 

1 400 000 

1 200 000 

1 000 000 

2000 2010 2020 2030 2040 2050 

0–14 

15-29 

30-49 

45-64 

65+

Diagram 2. Prognos för Sveriges ekonomiska tillväxt 1995-2050. 

8% 

6% 

4% 

2% 

0% 

2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030 2035 2040 2045 2050 

-2% 

-4% 

Källa: Diagram 5.5. och 6.1. i 40-talisternas uttåg (2000). 

Redan tidigt uppmärksammade demografiskt inriktade samhällsforskare 

att demografisk förändring samspelar med ekonomisk, social 

och politisk utveckling. 3 Det är dock först på senare år som effekter 

av förändrad åldersstruktur har börjat studeras mer systematiskt. Det 

har skett dels inom den ekonomiska forskningen, där åldersstrukturens 

betydelse för ekonomisk tillväxt står i fokus, 4 dels inom 

välfärdsstatsforskningen, där intresset för samspelet mellan ekonomi, 

befolkningsutveckling och välfärd nu växer. 5 

Tydligast framträder samspelet mellan demografi och samhällsförändring 

i den ålderstransition, som har präglat utvecklingen i 

såväl Sverige som övriga västvärlden från 1700/ 1800-talen och framåt. 

I en långsam historisk process har industriländernas åldersstruktur 

förskjutits från en dominans av barn och unga till en dominans 

av äldre. Ålderstransitionen utgör utgångspunkten för följande diskussion. 

Därefter riktas ljuset mot de utmaningar, som det åldrande 

samhället ställer oss inför. 

37

38 

Ekonomi och välfärdspolitik 

under ålderstransitionen 

I Sverige har befolkningstillväxt och åldersstrukturförändringar gått 

hand i hand under drygt 200 år. Om vi riktar ljuset mot åldersförändringarna, 

kan vi urskilja fyra tydliga faser i befolkningstillväxten: 

en barnfas, en fas präglad av unga vuxna, en medelålderfas och en 

äldrefas. Dynamiken i befolkningstillväxten förskjuts med andra ord 

i en långsam rörelse, från yngre åldersgrupper till äldre. Processen 

illustreras i diagram 3. 

Diagram 3. Sveriges befolkning 1800-2000, efter åldersgrupp, 

i tusental. 

2500 

2000 

1500 

1000 

500 

0 

1800 1820 1840 1860 1880 1900 1920 1940 1960 1980 2000 

0-19 20-39 40-59 60- 

Källa: Befolkningsutvecklingen under 250 år, SCB, Demografiska rapporter 1999:2, 

tabell 1.2. 

Diagrammet visar hur de fyra faserna överlappar varandra. Barnfasen 

kan observeras från 1800-talets början fram till första världskriget. 

Tillväxten i unga vuxna startar omkring 1840 och varar fram till 

mellankrigstiden. Medelåldersfasen sträcker sig från 1870-talet och 

når en höjdpunkt under 1950- och 1960-talen. Äldrefasen, slutligen, 

inleds i början på 1900-talet och växer sig stark från 1940-talet. Först 

under seklets avslutande år mattas den. 

Ålderstransitionen drivs igång av de gradvisa förskjutningar i 

dödstal och födelsetal, som brukar kallas för den demografiska transitionen. 

Barnfasen uppstår i den demografiska transitionens inledningsskede, 

då fallande spädbarns- och barnadödlighet leder till att 

de yngsta kohorterna blir allt större. När födelsetalen börjar falla, och

tillväxten i barngruppen efter hand upphör, inleds rörelsen mot en 

äldre befolkningssammansättning. Vi får, som diagrammet visar, en 

vågrörelse i befolkningsstrukturen, som bärs upp av de stora kohorter 

som föddes med det initiala fallet i dödlighet. Denna vågrörelse 

ebbar ut först i slutet av seklet. Idag är drygt 17 procent av den svenska 

befolkningen över 65 år, att jämföra med drygt 8 procent 100 år 

tidigare. Andelen barn och ungdomar (0-19 år) är 24 procent idag 

mot 42 procent år 1900. 6 

Så länge ålderstransitionen pågår, präglas ett lands ålderstruktur 

av långsamma och i långa stycken förutsägbara förändringar. När 

transitionen har ebbat ut, så som har skett i Sverige idag, blir åldersstrukturförändringarna 

mer svårförutsägbara. Dagens svenska ålderssammansättning 

bestäms i hög grad av relativt kortvariga uppgångar 

och nedgångar i födelsetal och migration. Kohortstorlekarna varierar 

starkt. Ett centralt inslag i den aktuella demografiska problembilden 

är den stora 40-talistgenerationen, som kan ses som ett slags 

efterdyning till ålderstransitionens långa våg. Det är när denna generation 

går in i pensionsåldern, som samhällets åldrande sätter in på 

allvar. 

Om vi skissartat försöker fånga några huvuddrag i den bild, som 

framträder i en empirisk karläggning ålderstransition och samhällsutveckling, 

kan vi våga oss på följande beskrivning: 7 

Barnfasen, som påverkade det svenska samhället under 1800-tal 

och tidigt 1900-tal och som idag dominerar demografin i de flesta uländer, 

kännetecknas framförallt av fattigdom. Barnrika ekonomier 

har en hög försörjningskvot och låg – ibland till och med negativ – 

ekonomisk tillväxt. Ekonomin präglas av barnarbete och lokal, starkt 

fattigdomsrelaterad resursexploatering. De socialpolitiska insatserna 

är i detta skede i regel begränsade, men försök att rikta insatser mot 

den stora barngruppen framträder ändå som ett karaktäristiskt drag. 

I Sverige gällde några av de första större socialpolitiska åtgärderna just 

barn (1842 års folkskolestadga, 1847 års fattigvårdsförordning och 

1881 års förordning om barnarbete). Kort efter det att antalet barn 

– på 1910-talet – hade nått ett historiskt maximum, infördes en 

samlad lagstiftning på området, 1924 års barnavårdslag. Att förbättra 

barnens välfärd uppfattades av många reformatörer vid denna tid 

som en nyckelfråga; det var något som låg i både ”barnens och nationens 

intresse”. 8 

39

Tillväxt i gruppen unga vuxna. När befolkningstillväxten i det 

andra skedet av ålderstransitionen förskjuts från barn mot unga 

vuxna, inleds en mer dynamisk, men också socialt explosiv, period. 

Med en växande, vuxen arbetsstyrka ökar efterfrågan på infrastruktur 

och bostäder, marknaderna vidgas, produktiviteten ökar och förutsättningar 

skapas för industrialisering. Samtidigt växer miljö- och 

hälsoproblemen i de expanderande städerna. Inkomstskillnaderna 

tenderar att öka, och överflödet av ung arbetskraft driver fram urbanisering 

och emigration. Socialt missnöje och demokratisk mobilisering 

är andra kännetecken. I många länder i världen idag har tillväxten 

bland de unga vuxna varit mycket snabb. Kina under perioden 

1965 till 1995 och Algeriet från 1980-talet är exempel. I Sverige 

hejdades expansionen av unga vuxna efter 1850 tack vare emigrationen. 

Först från 1890-talet fick tillväxten i den unga befolkningen åter 

ett starkt genomslag. Med ett ökat antal människor i unga åldrar kom 

då en rad brännande välfärdspolitiska frågor på den politiska dagordningen: 

bostadsförsörjning, arbetarskydd, smittspridning, familjeförsörjarlön 

och kvinnors ställning. Samtiden talade om ”den sociala 

frågan” och ”arbetarfrågan”. Under 1930-talet, när den unga vuxna 

befolkningen nådde ett maximum, aktualiserades familjebildningens 

problem. Det skedde i debatten om ”befolkningsfrågan”. Trots att 

Sverige på mellankrigstiden hade en stor ung befolkning var antalet 

nyfödda färre än någonsin. Moderskapet blev nu en central socialpolitisk 

fråga. 

Medelåldersfasen. Mer stabila ekonomiska förhållanden ackompanjerar 

tillväxten i den medelålders befolkningen. Det främsta 

kännetecknet för medelåldersfasen är en uthållig och hög ekonomisk 

tillväxt. Med färre barn att försörja, och fortfarande jämförelsevis små 

kohorter av äldre, skapas en unikt gynnsam försörjningssituation. I 

Sverige kan vi se hur tillväxten i medelåldersgruppen under de första 

efterkrigsdecennierna bidrog till ett högt nationellt sparande och 

en snabbt ökande levnadsstandard. Med minskad försörjningsbörda 

skapades utrymme för längre studietider och lägre pensionsålder. 

Samtidigt minskade behovet av att utnyttja barns arbete, såväl inom 

hushållen som på familjejordbruken. Giftermålsfrekvensen ökade 

och födelsetalen sköt i höjden (40-talistboomen). Så småningom 

etablerades en tvåbarnsnorm. En intensiv strukturrationalisering, 

folkomflyttning och arbetskraftsinvandring genomfördes under 

40

påfallande stor acceptans. Först under 1960-talet började rationaliseringspolitiken 

att ifrågasättas. På välfärdspolitikens område var 

detta den ”skördetid” då de stora socialförsäkringsreformerna kunde 

fullbordas. Staten satsade offensivt på familjepolitik, bostadspolitik 

och utbildningspolitik. Denna svenska framgångsperiod har motsvarigheter 

också i andra västländer, liksom – med viss fördröjning – 

i Japan. I hela industrivärlden präglades perioden efter kriget av en 

tillväxt i den medelålders befolkningen, i kombination med en gynnsam 

ekonomisk utveckling, växande socialpolitiska ambitioner och 

politisk stabilitet. 

När det gäller äldrefasen, slutligen, som är ett sent 1900-talsfenomen 

både i Sverige och industrivärlden i övrigt, har diskussionen 

om eventuella demografiska effekter varit mer omfattande. För 

denna period finns också mer statistiska data att tillgå, bland annat 

från OECD. Analys av dessa data visar att åldrande ekonomier karaktäriseras 

av avtagande ekonomisk tillväxt, växande offentliga utgifter 

och budgetunderskott. Om äldregruppen differentieras efter ålder, 

framstår gruppen över 80 år som särskilt kostsam. 9 

I Sverige fick den offentliga konsumtionen under perioden 1975 

till 1990 en allt starkare inriktning mot de äldre. 10 Samtidigt utvecklades 

en intensiv diskussion om den svenska modellens brister. 

Under senare år har en rad systemförändringar skett i den svenska 

välfärdsmodellen. På välfärdstjänsternas område har en omfattande 

decentralisering, avreglering och differentiering ägt rum inom ramen 

för en ökad kommunal handlingsfrihet (1992 års kommunallag). 

Också socialförsäkringssystemen har reformerats, främst genom den 

omfattande pensionsreformen. 

1990-talets ekonomiska kris har inneburit en exceptionell påfrestning 

på välfärdssystemen, med sänkta ersättningsnivåer och skärpta 

villkor i socialförsäkringarna, resursuttunning i skola och barnomsorg, 

osv. Kommittén för Välfärdsbokslut konstaterar i sitt delbokslut 

(januari 2000) att Sverige nu i flera avseenden står inför ett 

välfärdspolitiskt vägskäl. Det finns anledning att diskutera om vi är 

på väg att överge den universella välfärdsmodell, som sedan årtionden 

tillbaka har utgjort grunden för svensk välfärdspolitik. 

41

42 

Att välja välfärdspolitisk modell 

Som ovanstående genomgång visar finns det en rad empiriska observationer 

som indikerar att länder med likartad åldersstruktur också 

möter likartade socialpolitiska problem. Det finns emellertid inte 

något enkelt samband mellan demografisk struktur och socialpolitisk 

utveckling. I den omfattande komparativa välfärdsstatsforskning, 

som idag finns att tillgå, framstår framväxten av socialpolitiska modeller 

tvärtom som komplexa historiska processer. De sinsemellan 

särpräglade västerländska välfärdsstaterna har formats i samhällen 

med skiljaktiga erfarenheter inte bara när det gäller demografisk utveckling 

utan också ifråga om politiska institutioner, klasstruktur, 

religion, med mera. 11 Gøsta Esping-Andersens välbekanta klassificering 

i liberala, korporatistiska och socialdemokratiska välfärdsstater 

anger bredden i de socialpolitiska lösningar som har tagit form inom 

ramen för en – i grunden – gemensam utvecklingslinje. 

I en demografiskt baserad analys av de västerländska välfärdsstaternas 

framväxt, kan vi studera hur demografiska utmaningar 

påverkar nationell politik, men också hur välfärdspolitiska vägval 

strukturerar befolkningsutvecklingen. Jag har i tidigare forskning 

hävdat att arten av de demografiska utmaningar, som en nation utsätts 

för, är av stor betydelse för hur välfärdsstater utformas. Skälet 

till detta är att demografiska förändringar – som ovanstående analys 

har visat – påverkar ekonomins funktionssätt, och därmed enskilda 

människors livsvillkor, på en rad olika sätt. Åldrande befolkningar 

skapar till exempel en ökad försörjningsbörda, medan emigration kan 

orsaka arbetskraftsbrist. Sjunkande nativitet utgör på sikt ett hot mot 

arbetskraftsförsörjningen och – vilket historiskt har varit minst lika 

betydelsefullt – nationens militära slagkraft. 

Demografiska utmaningar som direkt påverkar medborgarnas 

försörjningssituation, främst åldrande, har historiskt tenderat att leda 

till politisk mobilisering. Kampanjerna för ålderspension i USA på 

1930-talet är ett exempel. Mer långsiktigt verkande demografiska 

hot, av typen låg fertilitet, har oftare mötts av en direkt politisk reaktion 

från central politisk nivå. Ett klassiskt exempel är den nationalistiskt 

färgade pro-natalismen i Frankrike, där låga födelsetal under 

1800-talet ansågs undergräva landets militära styrka. Den svenska 

”krisen i befolkningsfrågan”, som aktualiserades av makarna Myrdal 

på 1930-talet, är ett annat exempel. 12

I vissa länder är det snarast avsaknaden av demografiska utmaningar 

som har präglat den socialpolitiska utvecklingen. Detta gäller 

framförallt de stora liberala välfärdsstaterna – USA, Canada och 

Australien – som alla är invandringsländer. I synnerhet i USA dröjde 

det länge innan familjebildningens problem eller åldrandets påfrestningar 

ansågs motivera statlig intervention. Kontrasten är påtaglig 

mot flertalet europeiska välfärdsstater, där moderskapspolitik och 

pensioner tidigt utgjorde viktiga inslag. 13 

Exakt hur en demografisk utmaning kommer att hanteras kan vi 

aldrig veta. Detta bestäms av såväl strukturella villkor som enskilda 

aktörers agerande. Vad vi kan notera är dock att politiska svar på 

demografiska utmaningar alltid bidrar till att strukturera den efterföljande 

utvecklingen – på gott och ont. 

De olika välfärdsstatsmodellerna uttrycker i långa stycken ett samhälles 

dominerande värderingar dels om individens rättigheter och 

skyldigheter, dels om könens relationer. När jag i det följande argumenterar 

för att vi har anledning att bygga vidare på vissa element i 

den klassiska ”svenska modellen”, är detta således till en del ett uttryck 

för mina egna värderingar. Den svenska modellen har visat sig 

vara framgångsrik när det gäller att ge de sämst ställda medborgarna 

rimliga livsvillkor, och den främjar ett jämställt socialt medborgarskap. 

Jag vill emellertid också hävda att de socialpolitiska lösningar 

som präglat den svenska välfärdsstatens har andra, mer instrumentella 

fördelar. Viktigast är att svensk välfärdspolitik i långa stycken har 

varit funktionell ur ett långsiktigt ekonomiskt tillväxtperspektiv. Det 

är detta särdrag i den svenska modellen som vi bör ta till vara, när vi 

nu står inför uppgiften att hantera morgondagens demografiska utmaning: 

ett åldrande samhälle. 

Sverige är ett land som relativt tidigt har reagerat på hotet om en 

åldrande ekonomi. Det nya pensionssystemet, som förstärker den traditionella 

svenska ”arbetslinjen” och anpassar pensionen efter demografisk 

utveckling, är det främsta exemplet. Jag vill dock hävda att vi 

ännu saknar en mer offensiv strategi för hur vi ska hantera ett åldrande 

samhälle. Vad som nu krävs är att vi i högre grad än hittills intresserar 

oss inte bara för ålderspyramidens svällande topp, utan också för 

dess avsmalnande bas, det vill säga barnen och de unga. 

43

44 

Barn och unga i ett åldrande samhälle 

Den kritiska faktorn bakom åldrandet är de låga födelsetalen. I 

Sverige kommer födelsetalen enligt Statistiska centralbyråns uppskattning 

att i framtiden stabiliseras på 1,8 barn per kvinna, det vill 

säga något under vad som behövs för att reproducera befolkningen. 

Den svenska utvecklingen är en del av en global trend. I hela den 

industrialiserade världen har födelsetalen under de senaste årtiondena 

sjunkit under två barn per kvinna, och så är fallet också i Kina och i 

ytterligare några länder i Asien och Karibien. Övriga länder i världen 

förväntas följa efter. Situationen är problematisk i Sverige men än 

mer alarmerande i många andra industriländer, där födelsetalen i 

vissa extrema fall har sjunkit ner till ett barn per kvinna och därunder. 

14 

Min tolkning av situationen är att vi har kommit till en punkt då 

vi måste formulera en välfärdspolitisk strategi som främjar en balanserad 

befolkningsutveckling. De senaste årens forskning om sambandet 

mellan åldersstruktur och ekonomisk tillväxt visar att inriktningen 

på ett lands befolkningspolitik, liksom dess välfärdspolitik, 

kan ha en avgörande betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. 

Samtidigt är det uppenbart att en fortsatt god ekonomisk 

utveckling är en förutsättning för att en ambitiös välfärdspolitik ska 

kunna upprätthållas. 

En mer balanserad befolkningsutveckling kan uppnås både 

genom immigration och högre födelsetal. Jag anser att båda strategierna 

bör utnyttjas, men att vi långsiktigt bör försöka skapa ett 

samhälle där det egna barnafödandet når upp till reproduktionstalet. 

Detta är en linje som, i ljuset av det globala fertilitetsfallet, i ett längre 

tidsperspektiv är det enda hållbara. Praktisk politik under de kommande 

åren bör därför handla om att medvetet balansera åldrandets 

krav mot investeringar i framtiden – det vill säga satsningar på barn 

och unga. 

Kommittén för Välfärdsbokslut konstaterar att det under 

1990-talet skedde en åldersförskjutning i välfärdens fördelning. 

Medan de äldre vuxna förbättrade sin inkomstposition, tappade de 

yngre i inkomstutveckling, och de drabbades i högre grad än äldre av 

stora ekonomiska svårigheter. Barnfamiljernas ekonomi urholkades 

under årtiondet genom sjunkande förvärvsinkomster, nedskärningar

i socialförsäkringar och bidrag samt höjda skatter och boendekostnader. 

Andelen barn (0-6 år) som levde i hushåll med inkomster som 

understiger socialbidragsnormen ökade markant under krisåren, från 

drygt 6 procent 1991 till drygt 18 procent 1996. Födelsetalen sjönk 

dramatiskt, från drygt två barn per kvinna 1990 till 1,5 i slutet av 

decenniet. Samtidigt påverkades barns välfärd negativt bland annat 

genom resursuttunning i skola och barnomsorg. Också ungdomar 

hade på en rad områden sämre välfärdsutveckling än andra grupper. 

Detta gällde särskilt de utrikes födda, som drabbades hårt av arbetslöshet 

och i högre grad än de inrikes födda måste utnyttja socialbidrag. 

15 

Vissa av de ofärdsproblem som drabbade de yngre under 

1990-talet, till exempel det starkt ökade socialbidragsberoendet, kan 

ses som krisfenomen. Det finns emellertid anledning att fråga sig om 

vi också har att göra med mer långsiktigt negativa trender. Kommittén 

konstaterar att växande åldersskillnader i välfärdens fördelning 

kunde observeras redan under 1980-talet. På samma sätt tycks ungdomars 

allt långsammare etablering i vuxenlivet vara en långsiktig 

trend. 

Krisens svåra effekter för de unga reser allvarliga frågor inför framtiden. 

Även om ofärdsproblemen bland de yngre nu minskar, främst 

på grund av att arbetslöshetskrisen är över, måste vi fråga oss varför 

1990-talskrisen slog så som den gjorde. Hur kommer det sig att de 

åtgärder som vidtogs inte skedde på ett sätt som bättre värnade de 

yngres livsvillkor? Vad var det som gjorde att hundratals sinsemellan 

oberoende beslut sammantaget ledde till att just den yngre befolkningen, 

varav en stor grupp utrikes födda, fick bära en så stor del av 

krisbördan? En möjlighet, som vore värd att analysera närmare, är att 

en åldrande ekonomi fungerar på ett sätt som gör det svårt att omfördela 

resurser till förmån för de unga. Jag ska kort diskutera denna 

möjlighet, innan jag avslutningsvis pekar på några särdrag i den 

svenska välfärdsstatsmodellen, som i ljuset av åldrandeproblematiken 

är värda att vidareutveckla. 

45

46 

Att bedriva välfärdspolitik i en 

åldrande ekonomi 

Trots att ett lands befolkningssammansättning sätter en stark prägel 

på ekonomi, politik och kultur, är det sällan som vi reflekterar över 

vad demografin egentligen betyder för vårt sätt att tolka och hantera 

den verklighet vi lever i. Att öka vår medvetenhet om vår egen 

bundenhet till tidsandan kan emellertid vara värdefullt, och jag vill 

därför peka på tre karaktäristiska tendenser i en åldrande ekonomi, 

som kan försvåra en offensiv välfärdspolitik. 

En första tendens, som aktualiseras av Välfärdsbokslutets resultat, 

är att de äldres intressen tenderar att få ett starkt genomslag i den demokratiska 

processen. Flera mekanismer kan bidra till detta. De äldre 

är en politiskt stark medborgargrupp, i synnerhet i jämförelse med 

barn, som inte har rösträtt och därtill små möjligheter att på andra 

sätt utöva politisk påverkan. De äldres behov är också av en karaktär 

som kräver omedelbar respons, och vars allvar upplevs på ett 

mycket konkret sätt av många medborgare, såväl de äldre själva som 

deras anhöriga. Försörjningsstöd, äldreomsorg och sjukvård kan inte 

skjutas på framtiden. Detta kontrasterar mot de ungas mindre iögonfallande 

ofärdsproblem, som till exempel en sen etablering i vuxenlivet, 

avsaknad av egen bostad eller uteblivet barnafödande. 

Ett andra särdrag är att åldrandet, och de ekonomiska påfrestningar 

som det medför, i sig självt kan bidra till att undergräva stödet 

och förtroendet för välfärdsstaten. En sådan utveckling, som vi 

har sett vissa tecken på i Sverige under senare år, slår hårt mot dem 

som är i särskilt behov av resursöverföringar, till exempel unga 

föräldrar. För att stärka välfärdspolitikens legitimitet och möjliggöra 

resursöverföringar till de unga, är det av stor betydelse att särskilja 

vilka problem i svensk ekonomi, och i svensk offentlig sektor, som 

härrör från åldrandets negativa inverkan på ekonomisk tillväxt, 

offentliga utgifter och skatteuttag, och vilka problem som verkligen 

kan hänföras till systembrister, av typen svag incitamentsstruktur eller 

ineffektiva styrformer. 

Slutligen finns det en risk att ett åldrande samhälle, med långsammare 

tillväxt, förlorar det driv och den konstruktiva framtidstro, 

som utgjorde basen för 1900-talets välfärdsstatsprojekt. Vad händer 

när alltfler medborgare tittar bakåt istället för framåt? Och när de väl-

färdspolitiska utmaningarna består i att hantera befolkningsminskning 

och växande grupper av gamla, snarare än att bygga skolor och 

bostäder för en växande befolkning? Jag vill hävda att vi redan idag 

kan ana vissa konturer av en åldrande tidsanda. Ett exempel är att 

pensionsåldern allt oftare, inte minst i marknadsföring, framställs 

som ett centralt livsmål. Ungdomar, som knappt hunnit ut i arbetslivet 

och ännu inte har skaffat familj, uppmanas att pensionsspara. Ja, 

till och med barnen ses som blivande pensionärer: ”När jag blir stor 

ska jag bli pensionär”, förkunnar en liten pojke i en av de många 

pensionsförsäkringsannonserna. Det finns anledning att fundera över 

vad detta växande intresse för pensionsåldern betyder i en situation, 

när vi snarare skulle behöva rikta intresset mot familjebildning. 

Den svenska välfärdsmodellen 

– några särdrag att värna om 

Är det möjligt att i Sverige etablera en välfärdspolitisk modell som 

främjar en balanserad befolkningsutveckling? Min bedömning är att 

förutsättningarna är relativt goda, inte minst av historiska skäl. Den 

svenska välfärdsstatsmodellen rymmer flera viktiga särdrag, som vi 

bör kunna bygga vidare på. Jag ska avslutningsvis diskutera tre av 

dem: den befolkningsekonomiska traditionen, en stark nationell styrning, 

och det jämställda sociala medborgarskapet. 

Den befolkningsekonomiska traditionen 

Den svenska välfärdspolitiken har under det senaste decenniet varit 

starkt influerad av ett marknadsekonomiskt tänkande. Detta marknadstänkande 

bottnar i en liberal ekonomisk teori, enligt vilken välstånd 

i första hand skapas genom konkurrens. I botten på den svenska 

välfärdsstatsmodellenligger emellertid en mycket annorlunda teori 

om välståndets drivkrafter: den myrdalska befolkningsekonomin. 

Med makarna Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” och den därpå 

följande Befolkningskommissionens arbete, införlivades det befolkningsekonomiska 

tänkandet i den svenska välfärdsstatsmodellen. 

Gunnar Myrdals viktigaste insats var att han att visade att en åldrande 

och stagnerande befolkning på längre sikt får svårigheter att upprätthålla 

investeringsefterfrågan, vilket kan leda till att ekonomin ham- 

47

nar i ett deflationsläge. Hans rekommendation var att staten skulle 

stötta barnafödandet genom ekonomiskt stöd till barnfamiljer. 16 

Det är ingen slump att den myrdalska befolkningsekonomin, som 

föregrep den moderna forskningen på området, kom att läggas till 

grund för en välfärdspolitik som inte bara var inriktad på den unga 

befolkningen, utan som också var långsiktig till sin karaktär. Till 

skillnad från det idag inflytelserika liberala konkurrenstänkandet, 

fanns det för befolkningsekonomerna goda skäl till att samhället 

skulle göra humankapitalinvesteringar som gav utdelning först efter 

några decennier. Politikens effektivitet mättes inte med företagsekonomiska 

måttstockar. Det är heller inte förvånande att den myrdalska 

befolkningsekonomin bidrog till att stärka välfärdspolitikens 

legitimitet. Välfärdspolitiken kunde med utgångspunkt från befolkningsteorin 

motiveras inte enbart ur ett behovs- eller rättighetsperspektiv, 

utan också som en nödvändig komponent i en långsiktig tillväxtpolitik. 

Detta kontrasterar starkt mot dagens liberala diskurs, där 

välfärdspolitik och tillväxt ofta anses stå i motsättning till varandra. 17 

Finns det möjligheter att återkoppla till det befolkningsekonomiska 

tänkande, som i så hög grad har präglat den svenska modellen? 

Min uppfattning är att en sådan återkoppling på många sätt ligger 

nära till hands. Vi ser idag ett växande intresse för demografisk forskning, 

och i praktiken fortlever ett befolkningsekonomiskt tänkande 

i den svenska välfärdspolitiken. Så sent som på 1980-talet gjordes stora 

familjepolitiska satsningar, och födelsetalen i Sverige låg då i europeisk 

jämförelse högt. Det kan slutligen noteras att dagens låga födelsetal 

redan har uppmärksammas som ett viktigt politiskt 

problem. Detta står i kontrast till situationen i många andra industriländer, 

där barnafödandet fortfarande uppfattas som en i huvudsak 

privat fråga. 18 

Nationell styrning – ett viktigt redskap 

Vi har en lång tradition av kommunalt självstyre i Sverige, men också 

en lång tradition av statlig kontroll, samordning och styrning. Min 

uppfattning är att framtidens välfärdspolitik kräver ett betydande 

inslag av central styrning, och att detta element i den svenska välfärdsstatens 

tradition därmed bör värnas. 

Ett första skäl till att värna central styrning är att en politik för att 

främja familjebildning och en långsiktigt stabil befolkning är ett 

48

nationellt intresse. Resursomfördelningen mellan individer och 

generationer sker med nationen som bas. Särskilt den unga befolkningen 

är rörlig inom Sveriges gränser, och för enskilda kommuner 

kan det vara viktigare att få ett flyttningsöverskott än att producera 

många barn. 

Ett andra skäl till att nationell styrning är betydelsefull ur ett långsiktigt 

befolkningsperspektiv är att åtgärder till stöd för ett ökat 

barnafödande inte kan upprätthållas enbart på basis av medborgarnas 

upplevda behov. Historiskt har befolkningspolitik initierats och 

motiverats på nationell nivå, och det finns anledning att tro att så 

kommer att vara fallet även framöver. 

Slutligen är en stark central styrning ett verktyg för att säkerställa 

jämlika villkor för familjebildning, skola och barnomsorg över hela 

landet. Att jämlika villkor bör råda är väsentligt; av effektivitets- och 

kvalitetsskäl, men också för att säkerställa barns rättigheter. En nyorientering 

av välfärdspolitiken till förmån för yngre medborgare kan 

inte göras beroende av beslut i över 200 kommuner. Då riskerar vi 

att det inte händer något alls. Inte heller kan barns livsvillkor och 

kvaliteten i offentliga verksamheter som skola och barnomsorg tillåtas 

variera så mycket, att kvaliteten kan sättas ifråga. Då undergrävs 

politikens innehåll. När det slutligen gäller barns rättigheter, finns 

det anledning att beakta att barn som minderåriga medborgare utan 

rösträtt kan behöva starkare garantier för likabehandling än vuxna. 

Med en alltför långtgående decentralisering till familj eller lokala 

gemenskaper, finns risken att barns livschanser blir alltmer ojämlika. 

Vilka är möjligheterna att återigen stärka den centrala nivån i den 

svenska välfärdsstaten? Att så bör ske är en kontroversiell uppfattning, 

men de senaste årens debatt om varierande kvalitet och skilda ekonomiska 

villkor i skola och äldreomsorg har bidragit till att aktualisera 

den för välfärdspolitiken centrala frågan om central kontra lokal 

styrning. Det är min bedömningen att åldrandeproblematiken kan 

bli en av de frågor, som på sikt bidrar till att vända den decentraliseringstrend 

som har präglat svensk välfärdspolitik under senare år. 

Det jämställda sociala medborgarskapet 

Till sist: en avgörande fråga inför framtiden gäller viljan att föda barn. 

I långa stycken är det en öppen fråga hur fertiliteten kommer att 

utvecklas i dagens industriländer. Allt talar för att födelsetalen kom- 

49

mer att fortsätta ligga lågt, men variationerna länder och befolkningsgrupper 

emellan kan bli betydande. Aktuell forskning visar att fertiliteten 

påverkas av en rad faktorer, som ekonomisk konjunktur, barnfamiljernas 

inkomster, de familjepolitiska stöden och tillgången till 

lämplig bostad. Både den ekonomiska utvecklingen och politiska 

beslut om hur välfärdens resurser ska fördelas är alltså av stor betydelse. 

Samtidigt handlar fertilitetsbeslut om grundläggande institutioner 

och värderingar i samhället, främst när det gäller äktenskap, 

barnafödande och könens relationer. Och det är här som vi i Sverige 

har förmånen av att kunna bygga vidare på en lång, positiv välfärdspolitisk 

tradition. 19 

Det tycks som om kvinnor i de flesta industriländer idag har 

anammat en kvinnoroll med utbildning och eget förvärvsarbete som 

centrala komponenter. Samtidigt har de sociala normerna och de 

politiska systemen i många länder inte anpassats efter denna förändring, 

vilket enligt flera forskare är en viktig orsak till den låga fertiliteten 

i länder som Italien, Spanien och Japan. Vissa länder med mer 

jämställda könsrelationer har däremot kunnat hålla tillbaka fertilitetsfallet. 

Medan barnafödande och förvärvsarbete traditionellt har betraktats 

som alternativa livskarriärer för kvinnor, finns det idag ett 

positivt samband mellan kvinnlig förvärvsfrekvens och barnafödande. 

20 

Sveriges fördel är att jämställdheten – eller det könsneutrala medborgarskapet 

– har en mycket lång tradition. Till skillnad från de 

flesta andra industriländer har den svenska välfärdspolitiken aldrig 

givit något starkt stöd åt familjeförsörjarsystemet, det vill säga en 

reproduktionsmodell som föreskriver en klar åtskillnad mellan mäns 

och kvinnors åligganden inom äktenskapet. En utveckling mot en 

familjeförsörjarmodell kunde skönjas från 1940-talet, men i och med 

1960-talets jämställdhetsdebatt befästes definitivt en tvåförsörjarmodell 

som grund för den svenska välfärdspolitiken. Tvåförsörjarmodellen 

har bland annat inneburit att ensamstående mödrar i 

Sverige har haft en jämförelsevis hög förvärvsfrekvens och att andelen 

fattiga ensamföräldrar har varit låg. Det har ur skattesynpunkt 

varit lönsamt för gifta kvinnor att förvärvsarbeta. 21 

Hur stark står den svenska jämställdhetspolitiken? Tveklöst finns 

den som en grund att bygga på, men 1990-talets utveckling är i 

flera avseenden varit oroande. Mest allvarligt är det att ensamstående 

50

föräldrar med barn, varav flertalet är mödrar, enligt Välfärdsbokslutet 

inte bara hade mycket låga inkomster under 1990-talet, utan att de 

också uppvisade den mest negativa inkomsttrenden. Inkomsterna för 

ensamstående med barn minskade i fasta priser med nästan 

10 procent mellan 1993 och 1997. Ingen annan grupp upplevde en 

så stark tillbakagång. Om en ekonomisk kris slår så hårt på gruppen 

ensamstående föräldrar innebär det att barnafödande, i synnerhet för 

kvinnor, är ett stort risktagande. Att säkra barnföräldrar från såväl 

permanent mycket låga inkomster som denna typ av negativa inkomstchocker 

framstår ur ett befolkningspolitiskt – och jämställdhetspolitiskt 

– perspektiv som mycket angeläget. En central fråga i 

detta sammanhang, som särskilt noteras av Kommittén Välfärdsbokslut, 

gäller familjestödens dimensionering och utformning. Idag är 

förmånerna inte utformade så att de, genom indexering, följer den 

allmänna inkomstutvecklingen. Varje höjning är beroende av återkommande 

riksdagsbeslut. 22 

Slutord 

Demografiska utmaningar påverkar samhället på ett genomgripande 

sätt, och de leder också ofta till politisk respons, inte minst inom 

välfärdspolitikens område. Hur ett samhälle svarar på en demografisk 

utmaning påverkas av en rad historiskt specifika förhållanden, 

men valet av strategi bestäms också av hur väl de historiska aktörerna 

lyckas identifiera problemets karaktär och medlen för en önskad lösning. 

En fördel för oss, som på tröskeln till 2000-talet står inför 

uppgiften att utforma en välfärdspolitisk modell för ett åldrande samhälle, 

är att vi idag har en stor historisk erfarenhet och en växande 

vetenskaplig kunskap att bygga på. Hur vi ska utnyttja denna erfarenhet 

och kunskap är dock, till sist, vårt eget val. Min förhoppning 

är att detta bidrag ska ha stimulerat intresset för vårt historiska arv 

och för den kunskap som vi, inför morgondagens utmaningar, kan 

finna också i gårdagens samhälle. 

51

Fotnoter 

1 Från dagis till servicehus (1999), s 18 (tabell 2.3.). 

2 40-talisternas uttåg (2000), s 99-100, 114-115. 

3 Till exempel Myrdal (1938), Hofsten (1983), Livi-Bacci (1997). 

4 För ålderseffekter på ekonomisk tillväxt, se till exempel Bloom och Williamson (1998) 

samt Lindh och Malmberg (1999). Fler referenser finns i 40-talisternas uttåg (2000). 

I forskningen behandlas också en rad andra ekonomisk-demografisk problem, som 

till exempel ålderseffekter på migration och arbetsmarknad. Se till exempel Hatton 

& Williamson (1998); Ohlsson & Broomé (1988); samt Kruse & Ohlsson (1995). 

5 Se Sommestad (1997 & 1998). Även bland annat Olah (1998); Esping-Andersen 

(1999), del I; Från dagis till servicehus (1999); samt Bernhardt & Hoem (2000). 

6 Sifferuppgifter från Historisk statistik för Sverige (1955), tabell A19 samt Edebalk 

(2000), tabell 2, s 84. 

7 Följande bygger på Malmberg & Sommestad (2000a) samt Malmberg & Sommestad 

(2000b). Även Sommestad (1997 & 1998), samt Åmark (2000). 

8 Jfr Kajsa Ohrlanders bok med samma namn (I barnens och nationens intresse, Stockholm, 

1992). 

9 Den statistiska analysen baseras på data i OECD, Statistical Compendium, vol. 97:1, 

Paris, 1997. 

10 Från dagis till servicehus (1999), s 19. 

11 En tidig, men uttömmande, genomgång av de olika förklaringsfaktorer som har diskuterats 

inom den komparativa välfärdsstatsforskningen ges i Skocpol (1992), s. 41- 

62. 

12 Sommestad (1997 & 1998). Även till exempel Bock & Thane (1991); Pampel och 

Williamson (1992); samt Ohlsson (1995). 

13 Sommestad (1998). 

14 Beyond Six Billion (2000), s. 84-87. 

15 Välfärd vid vägskäl (2000), s 47, 218-220, 224-225, 264-267, 270-272. 

16 Population and Democracy (1938) 

17 Analysen av efterkrigstidens socialpolitik bygger på ett pågående avhandlingsarbete 

i ekonomisk historia, Jenny Anderssons En produktiv socialpolitik? Idélinjer i svensk 

socialpolitik 1960-1990 (manus, oktober 2000). 

18 Beyond Six Billion (2000). 

19 Bernhardt & Hoem (2000); Beyond Six Billion (2000), 97-101; Från dagis till servicehus 

(1999), kap. 4. 

20 Beyond Six Billion (2000), s 100-101. 

21 Sommestad (1997); Välfärd vid vägskäl (2000), s 225. 

22 Välfärd vid vägskäl (2000), s 280. 

52

Referenser 

Andersson, Jenny, En produktiv socialpolitik? Idélinjer i svensk socialpolitik 1960-1990 

(2000), pågående avhandlingsarbete, Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala 

universitet. 

Beyond Six Billion. Forecasting the World’s Population (2000). National Research 

Council, Washington D. C. 

Bernhardt, Eva och Hoem, Britta, ”Ha barn? Ja, kanske”, Välfärdsbulletinen 2000, nr 1, 

Statistiska Centralbyrån, Stockholm. 

Bloom, David. E. och Williamson, Jeffory. G. (1998), ”Demographic Transitions and 

Economic Miracles in Emerging Asia”, World Bank Economic Review 12, nr 3. 

Bock, Gisela och Thane, Pat (1991), Maternity and Gender Policies. Women and the 

Rise of European Welfare States 1880s to 1950s, London. 

Edebalk, Per Gunnar (2000), ”Framtidens pensionärer och försäkringslösningar. Om 

äldreomsorg, valfrihet och finansiering”, i I väntan på framtiden. Rapport från forskarseminariet 

i Umeå, januari 2000, Fakta nr 2, Försäkringskassebundet, Stockholm. 

Esping-Andersen, Gøsta (1999), Social Foundations of Postindustrial Economies, 

Oxford University Press, Oxford. 

Från dagis till servicehus. Välfärdspolitik i livets olika skeden (1999). Av Lars Söderström, 

Anders Björklund, Per Gunnar Edebalk och Agneta Kruse. Välfärdspolitiska 

rådets rapport, SNS Förlag, Stockholm. 

Hatton, Timothy J. och Williamson, Jeffrey G. (1998), The Age of Mass Migration : 

Causes and Economic Impact, Oxford University Press, New York. 

Historisk statistik för Sverige (1955), vol I, Stockholm. 

Hofsten, Erland (1983), Flera barn i Sverige? Om befolkningsutvecklingen förr, nu och 

i framtiden, Norstedts, Stockholm. 

Kruse, Agneta och Ohlsson, Rolf (1995), Pensionärernas konsumtionsutrymme och en 

åldrande befolkning, Befolkningsekonomiska stiftelsen, Lund. 

Lindh, Thomas och Malmberg, Bo (1999), ”Age Structure and Growth in the OECD, 

1950-90”, Journal of Population Economics 12, nr 3. 

Livi-Bacci, Massimo. (1997), A Concise History of World Population, Blackwell Cambridge, 

MA. 

Långtidsutredningen 1999/2000. En åldrande befolkning – konsekvenser för svensk 

ekonomi, bilaga 9. Finansdepartementet, Stockholm. 

Malmberg, Bo och Sommestad, Lena (2000a), ”The Hidden Pulse of History. Age Transition 

and Economic Change in Sweden, 1820-2000”, Scandinavian Journal of History 

25, nr 1-2, 2000. 

Malmberg, Bo och Sommestad, Lena (2000b), Tunga trender i den globala utvecklingen. 

Idéunderlag för utveckling av MISTRAs framtidsstrategi, opublicerat arbetspaper, 

Institutet för Framtidsstudier. 

Myrdal, Gunnar (1938), Population and Democracy, Gloucester Cambridge. 

OECD (1998), Maintaining Prosperity in an Ageing Society, Paris. 

OECD (1997), Statistical Compendium, vol. 97:1, Paris. 

Oláh, Livia Sz (1998), Do public policies influence fertility? Evidence from Sweden and 

Hungary from a gender perspective, Demografiska avdelningen, Stockholms universitet. 

53

Ohlsson, Rolf och Broomé, Per (1998), Ålderschocken, SNS Förlag, Stockholm. 

Ohlsson, Rolf (1995), ”Det svenska välfärdssamhällets tillväxt – tacka kvinnorna för 

det”, Socialvetenskaplig tidskrift, nr 1. 

Ohrlander, Kajsa (1992), I barnens och nationens intresse: socialliberal reformpolitik 

1903-1930, Almqvist & Wicknell International, Stockholm. 

Skocpol, Theda (1992), Protecting Soldiers and Mothers. The Political Origins of Social 

Policy in the United States, Cambridge Belknap Press of Harvard University Press, 

1992. 

Pampel, Fred C. och Williamson, John B. (1992), Age, Class, Politics and the Welfare 

State, Cambridge University Press, Cambridge. 

Sommestad, Lena (1997), ”Welfare State Attitudes to the Male Breadwinning System. 

The United States and Sweden in Comparative Perspective”, International Review of 

Social History 42 (supplement). 

Sommestad, Lena (1998), ”Human Reproduction and the Rise of Welfare States: The 

United States and Sweden in Comaparative Perspective”, Scandinavian Economic 

History Review 46, nr 2. 

Välfärd vid vägskäl. Utvecklingen under 1990-talet. Delbetänkande/ Kommittén Välfärdsbokslut, 

SOU 2000:3, Stockholm. 

Åmark, Klas (2000), Familj, försörjning och livslopp under 1900-talet, opublicerat 

paper, Historiska institutionen, Stockholm. 

40-talisternas uttåg – en ESO-rapport om 2000-talets demografiska utmaningar 

(2000). Ds 2000:13, Expertgruppen för Studier i offentlig ekonomi, Stockholm. 

54

56 

Bo Malmberg, universitetslektor, Kulturgeografiska institutionen, 

Uppsala universitet. 

Forskningsområde: Befolkningsgeografi 


egen forskning: Knut Wicksell 

Fritidsintresse/n: Böcker 

Senast lästa bok: The Climax of Rome 

Senast sedda film: Traffic 

Adress: Kulturgeografiska institutionen 

Uppsala Universitet 

Box 513 

751 20 UPPSALA 

E-post: Bo.Malmberg@kultgeog.uu.se 

Telefon: 018 - 471 21 99 

Telefax: 018 - 59 05 03

Ålderschock eller systemfel? 

Bo Malmberg, universitetslektor, 

Kulturgeografiska institutionen, 

Uppsala universitet 

Sveriges ekonomiska utveckling 1970-1999 

Historieskrivning är ett sätt att bedriva politik. Detta har sällan varit 

så tydligt som i Sverige under den senaste tioårsperioden. En centralt 

inslag i den politiska debatten under denna period har nämligen 

varit frågan om hur den välfärdstatens påverkat den svenska ekonomiska 

utvecklingen från 1970 och framåt. I denna artikel ska jag 

presentera en kritisk analys av den mest framträdande linjen i denna 

historieskrivning, nämligen den nyliberala idéoffensiv som under 

1990-talet har utpekat den svenska välfärdsmodellens utformning 

som en avgörande orsak till Sveriges tillväxtproblem. Min kritik utgår 

från en alternativ, befolkningsekonomisk förklaringsmodell, 

Denna modell använder i princip samma ekonomiska teorier som 

den nyliberala analysen, med den skillnaden att en ny faktor – den 

svenska befolkningsutvecklingen – förs in i berättelsen. 

Under efterkrigstiden har den svenska ålderssammansättningen 

utvecklats på ett dramatiskt sätt. Den viktigaste förändringen är att 

den svenska befolkningen successivt har blivit allt äldre. I början av 

1900-talet ungefär en av tolv svenskar över 65 år. Idag är motsvarande 

siffra drygt en av sex. Samtidigt har andelen barn minskat. 1955 

var en svensk av fyra under 15 år. 1987 var motsvarande siffra en av sex. 

Parallellt med åldrandeprocessen har efterkrigstidens åldersstruktur 

påverkats av stora variationer i kohortstorlekar. Mest påtagligt är 

inflytande från den stora fyrtiotalistgenerationen, vars inmarsch på 

arbetsmarknaden ledde till föryngring av den aktiva arbetskraften. 

Runt 1960 präglades den svenska arbetskraften av förgubbning och 

förgumning. Endast 43 procent av befolkningen i åldrarna 20-64 år 

var då under fyrtio. Med fyrtiotalisternas inträde, från 1960-talet, 

kom emellertid den yngre arbetskraften i majoritet. 1980 var 51 procent 

av arbetskraften under fyrtio. 

57

Min huvudtes i den följande analysen är förskjutningarna i den 

svenska åldersstrukturen har haft en avgörande betydelse för svensk 

ekonomisk och politisk utveckling under efterkrigstiden. Befolkningens 

åldersstruktur påverkar förutsättningarna för ekonomisk tillväxt 

och präglar ekonomins inriktning, bland annat genom förskjutningar 

i försörjningskvoten. De ekonomiska svårigheter, som har präglat 

svensk ekonomi sedan 1970-talet, har därför sin viktigaste grund i 

demografiska förhållanden. 

Denna befolkningsekonomiska tolkningsram kontrasterar starkt 

mot den under 1990-talet dominerande nyliberala historieskrivningen. 

Enligt nyliberal historieskrivning är det näringslivet, inte befolkningen, 

som är drivkraften i samhällsutvecklingen. Om staten genom 

låga skatter ger näringslivet bra villkor så kommer ekonomin att 

blomstra. När ekonomin drabbas av problem är det i den ekonomiska 

politiken och i den institutionella strukturen, bland annat välfärdssystemens 

utformning, som orsaken i första hand ska sökas. 

I vad mån vi tolkar de senaste decenniernas ekonomiska utveckling 

i befolkningsekonomiska eller nyliberala termer har stor betydelse 

för val av politiska åtgärder, inte minst inom välfärdspolitikens 

område. Hur vi väljer att analysera utvecklingen är emellertid också 

väsentligt ur demokratisk synvinkel, inte minst med avseende på 

kvinnors ställning. 

Den nyliberala analysen kännetecknas av något man skulle kunna 

kalla för en tydlig manlig bias – en snedvridning av verklighetsbilden 

baserad på ett utpräglat manligt perspektiv. Det är de sektorer 

av samhällslivet som domineras av män som driver utvecklingen 

framåt. Kvinnligt präglade sektorer som omvårdad och barnuppfostran 

ger enligt detta synsätt inte något positivt bidrag till ekonomin. 

Om den kvinnliga sfären blir för stor hotas emellertid växtkraften i 

den manliga sfären. 

I ett befolkningsekonomiskt synsätt finns inte denna manliga 

bias. Bilden av kvinnors arbete som improduktivt är endast möjlig att 

upprätthålla så länge som man ignorerar den roll som befolkningen 

spelar för den ekonomiska utvecklingen. När man inser ekonomins 

beroende av livssfären blir det istället verksamheten inom traditionellt 

kvinnodominerade fält som på sikt avgör om ett samhälle utvecklas 

eller stagnerar. 

58

Befolkning och ekonomisk utveckling i 

Sverige under efterkrigstiden 

The great events of history are often due to secular changes 

in the growth of population and other fundamental 

economic causes, which, escaping by their gradual character 

the notice of contemporary observers, are attributed to 

the follies of statesmen or the fanaticism of atheists. 

John Maynard Keynes, 

The Economic Consequences of the Peace, 1919 

Under de senaste tio åren har det publicerats flera studier som fokuserar 

hur demografin påverkar den makroekonomiska utvecklingen, 1 

en frågeställning som sedan århundranden tillbaka har intresserat 

ekonomer. 

Under 1700-talet ansågs det att en stor befolkning var själva förutsättningen 

en god ekonomisk utveckling. Denna tanke utvecklades 

inom den ekonomiska doktrin, som brukar kallas för merkantilismen. 

Malthus framförde runt år 1800 den motsatta ståndpunkten, 

nämligen att befolkningstillväxt har negativa effekter på ekonomin, 

och han fick de flesta ekonomer under 1800-talet och början på 

1900-talet med sig. Bland annat så var det befolkningsfrågan som 

förde in Knut Wicksell – den kanske mest inflytelserike av alla svenska 

nationalekonomer – på ekonomistudierna. Under mellankrigstiden 

fick emellertid den malthusianska ståndpunkten återigen ge 

vika för en mer positiv syn på befolkningstillväxt, inte minst i Sverige, 

och fortfarande under 1950-talet var demografi en angelägenhet även 

för makroekonomiskt inriktade ekonomer. Från 1960-talet och 

framåt försvinner emellertid de demografiska frågorna alltmer från 

horisonten, åtminstone vad det gäller de ekonomer som intresserade 

sig för ekonomiska fluktuationer. Och i början av 1990-talet var 

det demografiska intresset nästan helt borta inom nationalekonomiämnet.2 

Till exempel så finns det i Klas Eklunds populära lärobok 

”Vår Ekonomi” (första upplagan 1987, åttonde upplagan 1999) ingen 

diskussion av hur demografiska faktorer påverka ekonomins funktionssätt. 

En orsak till bristen på kontinuitet i den ekonomisk-demografiska 

forskningen är att de empiriska resultaten har varit motstridiga 

59

och svårtolkade. Analyser av befolkningstillväxt visar att det finns 

stöd både för den merkantilistiska, ”optimistiska” uppfattningen att 

befolkningstillväxt genererar välstånd, och den malthusianska, ”pessimistiska” 

teorin om ett negativt samband mellan befolkningsökning 

och ekonomisk tillväxt. 1990-talets forskning utgör ett genombrott 

såtillvida att man nu fokuserar på förändringar i åldersstruktur 

snarare än aggregerad befolkningstillväxt. Därmed har resultaten från 

såväl ”befolkningsoptimister” som ”befolkningspessimister” kunnat 

bekräftas. Effekterna av befolkningstillväxt visar sig bero på vilken 

åldersgrupp som växer – barn, vuxna eller gamla. 

1990-talets forskning visat att förskjutningar i åldersstrukturen 

kan ha mycket kraftiga effekter på ekonomin. Detta gäller i första 

hand sparandet, där ett antal studier otvetydigt visat på en korrelation 

med åldersstrukturen. Men även för investeringar, bytesbalans, 

inflation, ekonomisk tillväxt och växelkurser har man kunnat påvisa 

att tydliga ålderseffekter. Ett exempel ges i figur 1 och figur 2. 

Här visas, för det första, de korrelationer man hittar mellan olika 

demografin och olika makro ekonomiska variabler. Och, för det andra, 

hur mycket av svängningarna i dessa variabler som kan föras tillbaka 

på en förändrad demografi. 

Figur 1. Skattande ålderseffekter. 

60 

2,5 

2 

1,5 

1 

0,5 

0 

-0,5 

-1 

-1,5 

-2 

3 

2 

1 

0 

-1 

-2 

-3 

-4 

Nationell sparkvot 

0–14 15-29 30-49 50-64 65-74 75+ 

Investeringskvot 

0–14 15-29 30-49 50-64 65-74 75+

2 

1,5 

1 

0,5 

0 

-0,5 

-1 

-1,5 

-2 

1,5 

1 

0,5 

0 

-0,5 

-1 

-1,5 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

-1 

-2 

-3 

2 

1,5 

1 

0,5 

0 

-0,5 

-1 

-1,5 

-2 

Bytesbalans 

0–14 15-29 30-49 50-64 65-74 75+ 

BNP-tillväxt 

0–14 15-29 30-49 50-64 65-74 75+ 

Inflation 

0–14 15-29 30-49 50-64 65-74 75+ 

Budgetbalans 

0–14 15-29 30-49 50-64 65-74 75+ 

Källa: Lindh, T. and Malmberg, B. (2000) Swedish post-war economic development 

– The role of age structure, paper presented at the seminar "Poulation dyna-mics 

and the Macro Economy", Harvard center for population and development studies, 

September 2000. 

61

Figur 2. Åldersbaserade modeller och observerade data för olika 

makroekonomiska tidserier, 1946-1998. 

62 

30% 

25% 

20% 

15% 

Nationella Sparkvoten 

10% 

1945 1955 1965 1975 1985 1995 

Nationella sparkvoten Åldersmodell Ej i sampel 

30% 

25% 

20% 

15% 

10% 

1945 1955 1965 1975 1985 1995 

6% 

4% 

2% 

0% 

1945 1955 1965 1975 1985 1995 

-2% 

-4% 

-6% 

15% 

10% 

5% 

0% 

1945 1955 1965 1975 1985 1995 

-5% 

Investeringskvoten 

Investeringskvot Åldersmodell Ej i sampel 

Bytesbalansen 

Bytesbalans Åldersmodell Ej i sampel 

BNP-tillväxt 

BNP tillväxt Åldersmodell Ej i sampel

20% 

15% 

10% 

5% 

0% 

1945 1955 1965 1975 1985 1995 

-5% 

-10% 

10% 

5% 

-5% 

-10% 

-15% 

Källa: Se figur 1. 

Inflationstakten 

Inflation Åldersmodell Ej i sampel 

Budgetsaldo 

0% 

1945 1955 1965 1975 1985 1995 

Budgetsaldo Åldersmodell Ej i sampel 

Det som dessa diagram visar är att den svenska ekonomin på ett 

mycket påtagligt sätt påverkats av förskjutningar i åldersstrukturen. 

Och det gäller såväl sparande, tillväxt, investeringar, inflation, bytesbalans 

och budgetunderskott. Det som kan förklaras av demografin 

är emellertid framförallt de trendmässiga förskjutningarna från femårsperiod 

till femårsperiod. De kortsiktiga årliga fluktuationerna 

fångas nästan inte upp alls. Det finns också perioder av betydande 

avvikelser som man ofta på ett naturligt sätt kan koppla samman med 

penningpolitiska och finanspolitiska ingrepp. Demografin förklarar 

alltså inte allt, men när det gäller de mer medelsiktiga förändringarna, 

som är de som den nyliberal historieskrivningen främst har skjutit 

in sig på, tycks demografin vara av avgörande betydelse. 

Vad är det då som ligger bakom dessa kurvor vilken historia berättar 

den om Sverige under den andra hälften av 1900-talet? Ja i 

korthet kan man säga att det ur ekonomisk synpunkt finns en grupp 

– nämligen 50-åringarna – som har en starkt positiv effekt och två 

grupper – 65+ men även barngruppen – som påverkar ekonomin 

negativt. Med många femtioåringar får vi – som figur 1 visar – högt 

sparande, god tillväxt, stora investeringar, låg inflation, överskott i 

63

ytesbalansen och budgetöverskott. När olycksbarnen och olycksåldringarna 

blir fler anhopas emellertid problemen. Sparandet går 

ned liksom tillväxten och så småningom investeringarna. Vi får underskott 

både i bytesbalansen och i statsbudgeten samtidigt som risken 

för inflation ökar. 

Går vi sedan vidare och tolkar tidserierna så finner vi att första 

hälften av 1960-talet var ekonomiskt framgångsrikt av tre skäl: Antalet 

barn var litet, det fanns många medelålders medan antalet äldre 

var begränsat. Det som sedan händer är att Sverige drabbas av en 

ålderschock. De stora kohorter som föddes efter sekelskiftet 1900 

börjar nu gå i pension medan de små kohorterna från mellankrigstiden 

går in i medelåldern. Till viss del kompenseras ökningen av de 

gamla av att det föds relativt få barn. Efter 1985 ändras dock detta 

när barnafödandet åter sätter fart. Krisen slår därför till mot Sverige 

i ett läge då vi befinner oss ett svår demografiskt situation – få femtioåringar, 

många åldringar och ovanligt mycket barn. Givet de samband 

som vi hittat mellan åldersstruktur och makro-ekonomisk utveckling 

är det inte förvånande att ett land med en sådan demografisk 

struktur får ekonomiska problem. Istället för att tolka krisen som 

bevis för att marknadsekonomin satts ur spel bör man kanske se den 

svenska uppbromsningen som en naturlig reaktion på ändrade demografiska 

förutsättningar. Därmed har jag inte sagt att krisen hade 

behövt bli så djup som den blev. Tvärtom visar diagrammet att den 

faktiska tillväxten blev mycket sämre än den demografiskt förväntade. 

Som jag nedan återkommer till, framstår penningpolitiska missgrepp 

som en viktig förklaring till att krisen på detta sätt fördjupades. 

Som vi kan se i figur 2 så har även återhämtningen mot slutet av 

1990-talet en demografisk komponent. Det som händer här är att 

medelåldersgruppen snabbt fylls på när de månghövdade fyrtiotalisterna 

avlöser de fåtaliga 30-talisterna. Samtidigt bromsas ökningen av 

framförallt antalet unga pensionärer. De fallande födelsetalen gör 

också att gruppen 0-14 blir mindre. Och följden blir att inflationen 

bromsas, sparkvot, bytes- och budgetbalans förbättras och till slut 

återhämtar sig också tillväxten. 

Vilken plats har välfärdspolitiken och den ekonomiska politiken 

i denna modell? En viktig iakttagelse är att såväl växande välfärdsutgifter 

som avtagande tillväxt kan sättas i samband med demografiska 

förändringar, främst åldrandet. Möjligheterna att stimulera ekono- 

64

min genom en väl vald social och ekonomisk politik måste sättas i 

relation till de demografiska restriktionerna. 

För att sörja för pensionärernas omvårdnad och konsumtion har 

Sverige sedan 1970-talet byggt upp en omfattande skattefinansierad 

offentlig sektor. Den offentliga sektorns arbetskraftbehov har tillgodosetts 

delvis genom överföringar från industrisektorn och jordbrukssektorn, 

delvis genom en mobilisering av kvinnlig arbetskraft. 

Det ökade kvinnliga förvärvsarbetet har i sin tur underlättats av en 

sjunkande andel barn. Samtidigt har tillväxten i antalet äldre som 

saknar förvärvsinkomst i kombination med höga skatter för att finansiera 

pensioner och omsorg betytt att utrymmet för privat och offentligt 

sparande har minskat. Ett minskat sparande betyder i sin tur 

långsammare utbyggnad av produktionskapaciteten och därför minskade 

möjligheter till reallöneökningar. Minskat sparande kan också 

leda till en press uppåt på priserna och till tendenser för importen att 

öka snabbare än exporten. 

En ogynnsam åldersstruktur i Sverige kan också i stor utsträckning 

förklara att Sverige jämfört med många andra OECD-länder 

haft en långsammare tillväxt mellan 1970 och 1998. Detta kan man 

visa genom att med hjälp av den modell för tillväxten som redovisas 

i figur 1 beräkna den med hänsyn tagen till demografin förväntade 

tillväxten i olika länder. Ser vi här till perioden 1950-1970 hade 

Sverige den mest förmånliga åldersstrukturen av alla OECD-länder. 

Från 1970 till 1998 låg den demografiska potentialen för ekonomisk 

tillväxt däremot klart under medel. Att många OECD-länder under 

denna period kunnat springa om Sverige i välfärdsligan beror därför 

i huvudsak på att den svenska ekonomin haft en tyngre demografisk 

börda att bära. 3 

De kunskaper som vi idag har om hur makroekonomin påverkas 

av demografiska trender baseras, som tidigare nämnts, i huvudsak på 

forskningsresultat från de senaste tio åren. När krisen slog till mot 

den svenska ekonomin i början av 1990-talet saknande man därför 

en klar uppfattning om den roll som 1970- och 1980-talets ålderschock 

spelat för utvecklingen. Den förklaringsmodell som fick det 

största genomslaget var istället – i denna tid dominerad av nyliberalt 

tänkande – iden om systemfel. Sveriges problem berodde på att man 

genom politiska ingrepp hade förstört de marknadsekonomiska 

mekanismerna. 

65

66 

Den nyliberala diskursen 

Budskapet måste hamras in år ut och år in. 

Bo Södersten på DN debatt, den 29 juni 1997. 

Den som mer än någon annan bidragit till att föra ut den nyliberala 

historieskrivningen är Bo Södersten. Mellan 1992 och 2000 publicerade 

han 41 inlägg på DN Debatt varav minst 22 mer eller mindre 

direkt beskriver 1990-talets kris som ett utslag av en för stor offentlig 

sektor. Den första av dessa publicerades den 3 januari 1992 

och den sista som tydligt pekar ut den offentliga utgiftsandelen som 

ett tillväxtproblem kom i slutet av 1998. 

Bo Söderstens skriftställarskap på DN debatt är anmärkningsvärt 

av två skäl. För det första därför att det rymmer ett så stort mått av 

upprepningar. För det andra att Bo Södersten så tydligt utpekar inte 

bara den offentliga sektorn, utan också den improduktiva kvinnliga 

arbetskraften inom denna sektor, som skyldiga till att Sverige förlorat 

sin storhet. 

Enligt Bo Söderstens analys var det på 1970-talet som det började 

gå snett för Sverige. I 20 av de 22 artiklarna finner man sålunda påståenden 

av typen: 

De senaste tjugo åren har präglats av en fullständigt exempellös 

expansion av den offentliga sektorn som ingen annan 

marknadsekonomi kan uppvisa. 

(920517) 

Utvecklingen under det senaste kvartsseklet tyder i stället 

tämligen klart på att överdrivna jämlikhetsambitioner 

kraftigt skadat utvecklingskraften hos vårt ekonomiska 

system. 

(950811) 

Det huvudbudskap som Södersten genom upprepning vill hamra in 

är att krisen är ett straff som drabbar Sverige för att vi förbrutit oss 

mot vissa grundläggande ekonomiska lagar. Eller som han uttrycker 

saken i december 1992. 

En kraftig ökning i skattetrycket har ägt rum som nedsatt 

funktionsförmågan i vår ekonomi. Samtidigt har incitament 

snedvridits och förstörts. Signalsystemet i vår ekono-

mi har försämrats. Dessa faktorer ligger sedan bakom de 

strukturella obalanser, stagnation och tillbakagång, och 

den höga arbetslöshet som i dag präglar svensk ekonomi. 

Det Söderström gör här är egentligen att han lanserar en ny ekonomisk 

teori för hur en arbetslöshetskris kan uppstå, nämligen som en 

följd av ett högt skattetryck. En felaktig ekonomisk politik förklarar 

enligt Södersten både de långsiktiga ekonomiska problemen från 

1970 och den djupa kris, som inleder 1990-talet. Södersten förklarar 

dock inte varför det skulle behövas en ny teori för att förstå just 

den svenska krisen. Det naturliga borde istället vara att se efter om 

någon av de etablerade modellerna från läroböckerna stämmer in på 

förloppet. Först om dessa modeller inte kan ge en bra förklaring är 

det väl dags att snickra ihop en ny teori. 

I den tolkning, som jag har presenterat ovan, ses 1990-talets djupa 

kris som en följd av försämrade demografiska förutsättningar i 

kombination med penningpolitiska missgrepp, som förvärrade krisförloppet. 

Vad penningspolitiken beträffar, är sambandet välkänt. 

Krisen 1992-1993 kan beskrivas som en normal reaktion på en kraftig 

penningpolitisk åtstramning. 

Detta framgår om man använder en av de mest populära indikatorerna 

för penningpolitikens inriktning, nämligen penningmängdens 

utveckling. Som vi ser i figur 3 så ökar denna kraftigt under 

slutet av 1980-talet och bidrar därför till den överhettning som drabbar 

Sverige under denna period. Efter 1990 bromsas emellertid penningmängdsökningen 

upp och från 1992 till 1993 minskar penningmängden 

kraftigt. Motsvarande utveckling i USA är mycket mindre 

dramatisk. Här ökar penningmängden endast långsamt. Även här 

bromsas dock ökningen upp i början av 1990-talet men det uppstår 

aldrig något fall i penningmängden. Förklaringen till denna skillnad 

ges i figur 4 som visar utveckling för de korta räntor som riksbank 

respektive centralbank kan påverka. När penningmängden börjar 

stagnera i USA så genomför Alan Greenspan – som redan då var 

centralbankschef i USA – kraftiga räntesänkningar och lyckas på så 

sätt relativt snart vända utvecklingen. I Sverige däremot – där Bengt 

Dennis styr penningpolitiken – sker det snarast en höjning av räntan 

i början av 90-talet. Följden blir som vi ser en kraftig penningpolitisk 

åtstramning. 

67

Figur 3. Penningmängden 1990 = 100. 

130 

120 

110 

100 

90 

80 

70 

60 

1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 

Källa: OECD Main economic indicators. 

Figur 4. Korta räntan. 

16,00 

14,00 

12,00 

10,00 

Orsaken till att åtstramningen blev så stark vet vi också. Den skedde 

för att man sökte rädda den fasta växelkursen. Men verkningarna 

av en viss penningpolitik bestäms inte av det syfte med vilken den 

utförs. Om man håller räntan uppe i ett läge då penningmängden 

börjat minska får man räkna med att ekonomi, banksystem, företag 

och sysselsättning kommer att drabbas mycket hårt. 

Bo Söderstens analys berör emellertid inte alls denna penningpolitiska 

bakgrund till krisen. Istället skylls krisen på de delar av det 

svenska samhället som på sikt blev krisens stora förlorare. 

Den misogyna, kvinnoföraktande tonen i Söderstens skriftställarskap 

anslås redan i hans första artiklar från 1992 där det kvinnodominerade 

svenska daghemmet utpekas som unikt i sin brist på 

kostnadseffektivitet. Om verksamheten organiserades rationellt skulle 

det inte behövas lågproduktiva anställda som barnskötare och fritidspedagoger. 

”De bör nog snarast kunna dela hovslagarens roll och 

bortrationaliseras”. 

68 

8,00 

6,00 

4,00 

2,00 

M3+ Sverige M3 USA 

0,00 

1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 

Ränta Sverige Ränta USA 

Källa: OECD Main economic indicators.

I december samma år kommer Södersten fram till att hela den 

offentliga sektorn – med en kvinnoandel runt 75 procent – inte bara 

rymmer lågproduktiva anställda utan också att den en tärande del av 

den svenska ekonomin som för sin försörjning är beroende av den 

privat konkurrensutsatta sektorn där en majoritet av män arbetar. 

I augusti 1993 identifierar sedan Södersten nyfeminismen som 

det kanske främsta exemplet på den typ av tänkande som givit 

Sverige 400 000 arbetslösa. Här redovisar han också sin värdering av 

kvinnors intellekt. Kvinnor är oförmögna att formulera verkliga, 

konkreta politiska krav. ”Det krävs ingen som helst tankeförmåga för 

att begripa” kvinnornas paroller. Om kvinnor tillförsäkras en lika representation 

innebär det att ”kompetens ställs åt sidan från början”. 

Det transfereringssystem som Södersten i första hand vill avskaffa 

är helt följdriktigt föräldraförsäkringen som till 90 procent utnyttjas 

av kvinnor och även Söderstens negativa syn på ATP systemet är 

kopplad till att det ”i första hand gynnar kvinnor”. Ett annat missförhållande 

som Södersten pekar ut är också att det fram till 1993 var 

fler män än kvinnor som blev arbetslösa. Han uppmanar därför politikerna 

till att ”göra upp med den politiska korrekthetens hydra” 

och återställa balansen genom att öka på antalet uppsägningarna 

inom den offentliga sektorn (940321). Den svenska modellen för 

jämställdhetspolitik är nämligen ”en kraftig bidragande orsak till att 

vi förts ut i den öken där vi idag befinner oss” (950430). 

Männen drabbas emellertid inte bara av högre arbetslöshet. De 

har dessutom, till förmån för de lågproduktiva eller t o m nästan helt 

improduktiva kvinnorna i offentlig sektor, utsatts för ett rånöverfall 

från en ”plundrarstat”. Om det inte hade varit för denna stöld skulle 

”den svenske arbetaren haft en genomsnittslön om 15 000 kronor i 

månaden efter skatt i stället för de 10 000 som han idag kan kvittera 

ut” (950430). 

Det vore lätt att beteckna Söderstens skriftställarskap som ett 

bisarrt och därför som i grunden ointressant. Om så var fallet skulle 

det enda anmärkningsvärda med dessa artiklar vara att de getts ett 

så stort utrymme i Sveriges mest inflytelserika debattforum. Av två 

skäl kan emellertid Södersten inte avfärdas så lätt. Det första skälet 

som gör Södersten intressant är att hans tänkande bygger på en extremt 

konsekvent tillämpning av den liberala ekonomiska teorin. Det 

andra skälet är att poltiken under 1990-talet, framförallt inom kom- 

69

mun- och landstingssektorn, av olika skäl i stor utsträckning kom att 

bedrivas enligt de linjer som Södersten argumenterat för. Personaltätheten 

inom barnomsorg men också i skolan har skurits ned drastiskt. 

Likaså har vården pressats hårt av stora besparingsbeting. Den 

typ av tänkande som Södersten representerar kan därför sägas ha fått 

ett stort genomslag i den praktiska politiken. 

En huvudutgångspunkt i Söderstens argument är den marknadsekonomiska 

principen att en människa ska avlönas efter sin produktivitet. 

Om ett samhälles belöningssystem, till exempel genom beskattning, 

avviker från denna princip så kommer signalsystemet att störas 

och en kris typ den svenska att bli följden. Problemet med denna 

doktrin är emellertid att den tappat bort en viktig omständighet – 

nämligen att naturen inte av sig själv producerar fullvuxna ekonomiskt 

självständiga individer. Människor kommer till världen med en 

potential för att växa men för att bli en oberoende individ krävs det 

åratal av minutiösa omsorger. Därtill kräver människor kontinuerliga 

omsorgs- och vårdsresurser, genom livet. Att människors hälsa 

upprätthålls är en förutsättning för en fungerande marknadsekonomi. 

Resursbehovet för uppfostran och försörjning av ett samhälles 

barn illustrerar tydligast bristerna i Söderstens produktivitetstänkande. 

Hittills finns det inte exempel på något samhälle där omsorg och 

utbildning av barn har organiserats enligt marknadsprinciper. Teoretiskt 

sett skulle detta kunna förklaras att den som blir föremål för 

dessa omsorger saknar egna inkomster och dessutom är omyndig, det 

vill säga är oförmögen att finansiera sin egen uppfostran genom att 

låna pengar. Lösningen har istället varit att omsorgsarbete av denna 

art har förts till en sfär vid sidan av marknadsekonomin. En klassisk 

liberal modell har varit att denna uppdelning av samhället i två sfärer 

skett efter könslinjer. Männen har verkar i marknadsfären medan 

kvinnorna tagit ansvar för omsorgsarbetet utan att få marknadsmässig 

ersättning. 

Men det är här Söderstens liberala tänkande leder honom fel. 

Eftersom Södersten utgår ifrån att en människas produktivitet avspeglas 

i den ersättning hon får för sitt arbete på marknaden så drar 

han – åtminstone implicit – slutsatsen att oavlönat omsorgsarbete är 

improduktivt. Och härav kan man lätt ledas till att tro att kvinnoarbete 

i allmänhet är improduktivt och att kvinnor som arbetar med 

omsorgsarbete i offentlig sektor är ”tärande”. 

70

Söderstens misstag består alltså i att han upphöjer den ekonomiska 

prisbildningsteorin från en bra beskrivande modell till en övergripande 

norm för hur samhällsekonomin bör organiseras. För en 

värld där människorna har ett evigt liv och där det inte finns några 

stordriftsfördelar skulle detta, enligt ekonomisk teori, kunna vara en 

bra ide. Däremot saknas det bevis för att de hela skulle fungera i vår 

värld där människor är dödliga och där existensen av stordriftsfördelar 

är själva förutsättningen för att vi ska kunna åstadkomma ekonomisk 

tillväxt. Eller annorlunda uttryckt. I den värld där Söderstens 

principer för inkomstbildning skulle ge ett optimalt utfall behövs det 

varken sjukvård eller barnomsorg. Inte undra på att Södersten tycker 

att dessa sektorer av samhället kan bantas hårt och skoningslöst! 

På sätt och vis är det emellertid bra att Södersten så konsekvent 

exponerat de skevheter som följer av att man förväxlar nationalekonomins 

mest förenklade modell med den verklighet som vi lever i. 

Tanken att omsorgsarbete är improduktivt har nämligen en spridning 

som sträcker sig långt utanför Söderstens professorskammare. 

Den döljer sig under uttalanden om att det behövs riktiga jobb istället 

för offentlig sysselsättning. Den ligger bakom tanken att minskad 

produktion av vårdtjänster eller barnomsorg utgör en besparing. Och 

jag är rädd att den har en del i landstingspolitikernas benhårda beslutsamhet 

att inte tillåta någon expansion av svensk sjukvård 

DNs ledarsida 

Södersten är på inget sett ensam om att föra fram den nyliberala historieskrivningen. 

Som ett viktigt komplement till Söderstens artiklar 

kan man till exempel se de analyseras som DNs ledarsida stått för. 

Ett sätt att visa detta är att undersöka i hur många inlägg på ledarsidan 

som innehåller diskuterar hur bland annat skattesystemet 

påverkat incitamentsstrukturen och därmed den ekonomiska tillväxten. 

Sedan 1993 har detta skett ungefär en gång varannan månad 

eller sammanlagt i 54 inlägg, de flesta av dem skrivna av Nils-Eric 

Sandberg och signaturen Sander. Språkligt sett kan detta påstående 

formuleras på olika sätt. Till exempel som en fråga: 

Från 1971 skärptes progressiviteten i skattesystemet kraftigt; 

varje inkomstgrupp fick en allt högre skatt på varje 

71

löneökning. Strax efteråt föll tillväxttakten till betydligt 

under genomsnittet för Europa och OECD. Kan här finnas 

ett samband? 

Eller genom att man vänder på påståendet: 

Om tillväxten vore en funktion av höga skatter och höga 

offentliga utgifter skulle Sverige haft den snabbaste tillväxten 

i världen sedan 1970. Men sedan 1970 har Sverige 

fått lägre BNP per capita än många andra länder” 

(Sander , DN, 940828). 

Och fortfarande 1999 är det samma argument som förs fram på 

DN:s ledarsida. 

De svenska skatternas storlek och konstruktion är ett allvarligt 

problem, ett hinder för den tillväxt Sverige faktiskt 

behöver 

(Ledare, DN, 990506) 

Affärstidningarna 

Vill man hitta andra exempel på den nyliberala förklaringsmodellen 

så kan man gå till affärstidningarna och till olika representanter för 

näringslivet. Kjell Olssons i Veckans affärer var till exempel tidigt ute: 

Sverige kan bli nästa kraschade planekonomi. Utan en 

förstärkning av marknadsekonomin kan Sverige möta 

samma öde som de före detta kommunistländerna i Östeuropa. 

Symptomen på den planekonomiska sjukan finns 

redan. 

(900919) 

Också Dagens Industri var med tidigt: 

72 

Snart är det bara politikerna svenska folkets valda ombud 

som inte inser hur förödande de höga skatterna är för arbetsvilja, 

samhällsansvar och ytterst landets konkurrenskraft. 

(891016)

Liksom Arbetsgivarföreningen: 

Det svenska skattetrycket har blivit alltför högt. Ju mer det 

relativa skattetrycket ökar desto mer har den relativa tillväxten 

fallit tillbaka. Vi måste sänka skatten. 

(SAF ordförande Urban Laurin, TT-Nyhetsbanken 890928) 

Men också det forskningstunga Industrins utredningsinstitut skrev 

ut i grunden nyliberala recept: 

Avskaffa halva offentliga sektorn Industrins recept mot 

90-talets kris: Halvera den offentliga sektorn. … Driv 

igenom en hårdhänt utrensning bland de lagar om skatter, 

anställningsskydd, medbestämmande och andra regler 

som stryper nyföretagandet i Sverige. … Det är några av 

de, politiskt sett, minst sagt långtgående förslag som läggs 

fram av Industriens Utredningsinstitut ( IUI) i en ny rapport 

… som presenterades på torsdagen. 

(Lars Georg Bergqvist, Svenska dagbladet Ekonomi, 930820) 

Lindbeck 

När en förklaringsmodell får ett mycket stort genomslag kan det vara 

svårt att komma fram till vem som var den ursprungliga upphovsmannen. 

Så är det också i detta fall men en möjlig kandidat är professor 

Assar Lindbeck. 

Redan 1988, i en artikel publicerad i tidskriften World Economy, 

presenterar Lindbeck en utförlig analys hur ”den avancerade välfärdstaten” 

påverkas ekonomi och samhälle (citaten översatta): 

I länder där de offentliga utgifterna uppgår till mellan 50 

och 65 procent av BNP är det … knappast möjligt att 

komma tillrätta med problemen … avseende ekonomisk 

effektivitet, ekonomisk framåtskridande, familjens roll i 

samhället, individens valfrihet och förhållandet stat-individ 

utan att sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. 

Denna artikel visar också att Lindbecks skepsis mot välfärdstaten inte 

enbart är baserat på ekonomiska överväganden utan också på att 

välfärdstaten hotar den traditionella könsarbetsdelningen. Till exempel 

så ser han det som ett problem att ”marginalskattesatserna på ar- 

73

etsinkomster ger negativa incitamentseffekter för arbete på den reguljära 

arbetsmarknaden”. 4 Samtidigt beklagar han att ”alla vuxna, 

eller åtminstone mannen och hustrun, måste arbeta på den öppna 

markanden”. 5 

Det är t o m så att ”familjen i den avancerade välfärdsstaten kan 

tvingas handla i strid med dess komparativa fördel avseende utförandet 

av personliga tjänster för hushållets medlemmar” 6 . Men det är 

inte alla typer av hushållsnära tjänster som Assar Lindbeck vill att 

familjen ska utföra. Som ett exempel på välfärdsstatens absurda konsekvenser 

lanserar han nämligen den klassiska observationen att ”läkare 

och tandläkare målar sina hus och sköter sina båtar istället för 

att sköta sina patienter”. 7 

Sammantaget är Lindbecks slutsats att ”de olika störningar i allokeringen 

av resurser som diskuterats ovan leder till en långsammare 

i produktivitetstillväxt (netto)”. 8 Någon empirisk bevisning för 

detta påstående ser han dock knappast som nödvändig: 

…eftersom produktivitetstillväxten i ett land beror på så 

många olika ekonomiska, politiska, tekniska och psykologiska 

faktorer så är det inte möjligt att dra tillförlitliga 

slutsatser om välfärdspolitikens och skatteskalornas effekter 

på produktionen och produktiviteten bara genom att 

jämföra nivån på per capita inkomsten, produktionstillväxten 

eller produktivitetstillväxten mellan länder. 9 

I Ekonomikommissionens rapport från 1993 är Lindbeck något mer 

försiktig i sina formuleringar. Men den underliggande analysen är i 

princip densamma. 

...den ekonomiska krisen visat att Sverige har ett akut behov 

av institutionella förändringar. 

Orsaken är att Sveriges utvecklat: 

74 

…institutioner och strukturer som på grund av sin stelhet 

och inriktning på trygghet och fördelning, med ett minimum 

av hänsyn till ekonomiska incitament och till behovet 

av flexibilitet, nu verkar som ett hinder för fortsatt 

ekonomisk utveckling. s 18

En huvuduppgift i svensk ekonomi är att genom strukturella reformer 

angripa problem som att frikostiga förmånssystem och höga 

marginalskatter 

…lockar den enskilde individen att utnyttja välfärdssystemet 

istället för att söka förbättra sin situation genom 

egna produktiva insatser. s 87 

Slutsatser 

I denna artikel har jag presenterat två alternativa sätt att tolka den 

svenska ekonomiska utvecklingen från 1960 och framåt. I det ena 

betonas den roll som förändrade demografiska förutsättningar spelat. 

I den andra betonas utvecklingen av offentliga utgifter och skatter. 

Vilken av tolkningarna ska man fästa störst tilltro till? 

Två argument talar den demografiska historieskrivningens fördel. 

För det första kan den som vi sett beläggas med hjälp av en statistisk 

analys av tidseriedata. Den nyliberala historieskrivningen, däremot, 

presenteras ofta i form av en verbal analys som aldrig preciseras. 

Nyliberalerna är också vaga när det gäller hur snabbt olika typer av 

systemförändringar får genomslag i den ekonomiska utvecklingen, 

något som är besvärande om man vill argumentera för olika politiska 

reformer. Antag till exempel att vi sänker skattetrycket. Kommer 

det då att ta ett, två eller kanske tio år innan vi i utbyte uppnår en 

högre tillväxt? För de medborgare som ska välja mellan olika politiska 

alternativ är detta en information av central betydelse. 

Det andra argumentet är att den demografiska historieskrivningens 

inte bara fungerar för Sverige. I princip samma mönster i ålderseffekter 

kan påvisas i samtliga OECD-länder. 10 Detsamma kan man 

inte säga om den förklaringsfaktor som nyliberalerna för fram. Visserligen 

har det i olika sammanhang hävdats att det finns ett samband 

mellan skattetrycket eller utgiftstrycket och den ekonomiska tillväxten, 

men en närmare granskning av de ekonometriska resultaten har 

visat att sambandet är långt ifrån klarlagt. 11 

Sammanfattningsvis tycks den nyliberala historieskrivningens 

förmåga att övertyga baseras mer på retorisk utformning än på empirisk 

bevisning. Detta innebär inte att de frågor om ekonomisk 

75

politik och institutionell struktur som behandlas av nyliberalerna är 

ointressanta. Tvärtom kan de, inom ramen för en demografisk ekonomisk 

analys, aktualiseras på ett nytt sätt. 

Om historieskrivning och politik hör nära samman, hur påverkas 

då vårt sätt att tänka kring politiska alternativ av att man släpper den 

nyliberala historieskrivningen och istället tar fasta på en demografisk? 

Ett svar är att den demografiska historieskrivningen innebär att 

samhället sitter ihop. Det är inte så att näringslivet utvecklas i en sfär 

oberoende av det liv som människorna lever. Istället är det ena inflätat 

i det andra. När familjerna får en ökad försörjningsbörda på 

grund av att barn föds eller föräldrar åldras försämras våra möjligheter 

att konkurrera på världsmarknaden. Annorlunda förhåller det sig i ett 

samhälle dominerat av familjer där barnen är vuxna och etablerade 

i arbetslivet medan föräldrarna nått toppen av sin sociala och yrkesmässiga 

karriär. En sådan nation kan vara svår att slå på fingrarna 

oavsett om det gäller produktion av popmusik eller av mobiltelefonistationer. 

Politiken kan av detta skäl inte strikt delas upp i ekonomisk 

politik och socialpolitik eller hälsopolitik. 

En annan och mer kontroversiell punkt är att den demografiska 

historieskrivningen kan ge välfärdspolitiken ett större handlingsutrymme. 

Om tillväxtvariationer i första hand beror på demografiska 

faktorer finns det utrymme att låta den offentliga sektornsstorlek 

styras av människors preferenser när det gäller kollektiva respektive 

individuella lösningar. Vi blir till exempel av tillväxtskäl inte förhindrade 

att välja en offentligt finansierad sjukvård med en högre ambitionsnivå 

än dagens och om vi skattevägen är beredda att betala vad 

det kostar. 

Detta innebär inte att välfärdspolitiken kommer att sakna restriktioner. 

Dessa kommer dock i första hand handla om anpassning av 

politiken efter rådande demografiska förutsättningar. 

76

Fotnoter 

1 Bakshi, G. S. and C. Zhiwu (1994). “Baby boom, population aging and capital 

markets.” Journal of business 67(2): 165-202.; Blomquist, N. S. and H. Wijkander 

(1994). “Fertility Waves, Aggregate Savings and the Rate of Interest.” Journal of 

Population Economics 7(1): 27-48.; Bloom, D. E., D. Canning, et al. (2000). “Demographic 

Change and Economic Growth in Asia.” Population and Development Review.; 

Hebertsson, T. T. and G. Zoega (1999). “Trade Surpluses and Life-Cycle Saving 

Behaviour.” Economics Letters 65(2): 227-37.; Higgins, M. (1998). “ Demography, 

National Savings, and International Capital Flows.” International Economic 

Review 39(2): 343-369.; Kelley, A. C. and R. M. Schmidt (1996). “Saving, Dependency 

and Development.” Journal of Population Economics 9(4): 365-86.; Kögel, T. 

(2000). Age-dependency and technical progress. Population dynamics and the 

macro economy, Harvard.; Lindh, T. (1999). “Age Structure and Economic Policy: 

The Case of Saving and Growth.” Population reseach and policy review 18(3): 261- 

277.; Malmberg, B. and L. Sommestad (2000). “The Hidden Pulse of History: Population 

and Economic Change in Sweden, 1820-2000.” Scandianvian journal of history.; 

McMillan, H. M. and J. B. Baesel (1990). “The Macroeconomic Impact of the 

Baby Boom Generation.” Journal of Macroeconomics 12(2): 167-95.; Miles, D. 

(1999). “Modelling the Impact of Demographic Change upon the Economy.” Economic 

Journal 109(452): 1-36.; Weil, D. N. (1994). “The Saving of the Elderly in 

Micro and Macro Data.” Quarterly Journal of Economics 109(1): 55-81.; Williamson, 

J. G. (1998). “Growth, distribution, and demography. Some lessons from history.” 

Explorations in Economic History 35: 241-271. 

2 Viktiga svenska undantag är till exempel Lennart Bergs analyser av sparandet och 

Agneta Kruses studier av pensionsystemet. Inom ekonomisk-historieämnet finns i 

Sverige också en livaktig demografisk forskning vid Lunds universitet. 

3 Till de länder som sannolikt tack vare en mer gynnsam demografisk struktur passerat 

Sverige i välfärdsligan hör Danmark, Kanada, Japan, Österrike, Belgien, Nederländerna 

och Italien. Andra länders, t ex Norges, bättre utveckling kan inte till fullo 

förklaras av demografiska faktorer. 

4 ”marginal tax rates on labour income create disincentive effects against hours of work 

in the regular labour market” 

5 ”all adult household members, or at least husband and wife, may have to work in 

the open market”. 

6 ”the family in an advanced welfare state may be forced to act against its comparative 

advantage of providing personal services to household members”. 

7 ”Physicians and dentists paint their houses and operate their boats rather than operate 

on patients”. 

8 ”the various distortions in the allocation of resources, discussed above, will result in 

a slow down in the rate of (net) productivity growth”. 

9 …since the rate of productivity growth in a country depends on so many different 

economic, political, technical and psychological factors, it is not possible to draw 

reliable conclusions on the effects of welfare-state policies, or distorted tax structures, 

on output and productivity growth simply by comparing levels of per-capita GNP 

or rates of output or productivity growth across countries 

77

10 Lindh, T. and B. Malmberg (1999). “Age structure effects and growth in the OECD, 

1950-1990.” Journal of Population Economics 12: 431-449; Lindh, T. and B. Malmberg 

(1998). “Age structure and inflation - a Wicksellian interpretation of the OECD 

data.” Journal of Economic Behavior & Organization 36(1): 19-37.; Lindh, T. and 

B. Malmberg (1999). Age structure and the current account. A changing relation? 

Uppsala, Uppsala university, Dept. of Economics. 

11 Growth and the Public Sector: A Reply, Agell,-Jonas; Lindh,-Thomas; Ohlsson,-Henry, 

European-Journal-of-Political-Economy;15(2), June 1999, pages 359-66.. Growth 

and the Public Sector: A Critical Review Essay, Agell,-Jonas; Lindh,-Thomas; Ohlsson,-Henry, 

European-Journal-of-Political-Economy;13(1), February 1997, pages 

33-52. 

78

Bostad och babyboom 

Bostadskostnadernas effekter på 

barnafödandet i Sverige 1810-1996 

Bo Malmberg, universitetslektor, 

Kulturgeografiska institutionen, 

Uppsala Universitet 

Huvudtesen i denna uppsats är att det finns ett intimt samband 

mellan bostadskostnad och barnafödande. Detta samband innebär 

att bostadspolitikens utformning kan vara av central betydelse för den 

framtida befolkningsutvecklingen. Under senare år har emellertid 

den befolkningspolitiska dimensionen i bostadspolitiken nästan helt 

glömts bort. Varken i den senaste bostadspolitiska utredningen eller 

i den forskargranskning av denna utredning som publicerats av forskare 

vid Institutet för bostadsforskning diskuteras befolkningseffekterna 

av bostadspolitiken. 1 De empiriska samband som påvisas i denna 

uppsats har därför en potentiell politisk betydelse. Om dagens låga 

födelsetal till en stor del beror på höga boendekostnader så bör bostadspolitikens 

framtida utformning inte läggas fast innan de långsiktiga 

effekterna på befolkningsutvecklingen av olika alternativ klarlagts. 

Argumentationen i denna uppsats är i huvudsak empirisk. Detta 

betyder inte att det saknas teoretiska argument för att ett samband 

mellan höga boendekostnader och låga födelsetal. Av de ekonomiska 

påfrestningar som barnafödande för med sig är bostadskostnaden, vid 

sidan av förlorad arbetsinkomst, den kanske mest påtagliga. Om 

bostadskostnaderna är höga måste barnfamiljer välja mellan trångboddhet 

och krympande konsumtionsutrymme. Höga bostadskostnader 

gör det också svårare för unga par att ackumulera de sparmedel 

som krävs för inköp av ett småhus. Hur pass viktiga bostadskostnaderna 

är för fertilitetsbeslutet går emellertid bara att fastställa empiriskt. 

Innan man utvecklar en avancerad teoretisk modell kan det 

därför vara bra att ta en titt i facit. Går det att i aggregerade data hitta 

ett samband mellan fertilitet och bostadskostnad? 

79

Svaret på denna fråga är för Sveriges del ett otvetydigt ja. I denna 

uppsats behandlas sex fertilitetscykler. Den första cykel som uppmärksammas 

är 1820-talets babyboom. Den andra fertilitetscykeln 

som analyseras är av regional karaktär. De övriga cyklerna som behandlas 

nådde sin kulmen under åren 1920-21, 1940-49 och 1964- 

65 och 1988-1992. Fertilitetscyklernas genomslag i aggregerade data 

illustreras i figur 1. Den regionala fertilitetscykeln illustreras i figur 2. 

Figur 1. Fertilitetscykler som fokuseras i detta papper. 

160 000 

140 000 

120 000 

100 000 

80 000 

60 000 

40 000 

20 000 

Figur 2. Relativ fertilitet i Norbotten och Västerbotten jämfört med 

riket. 

45,00% 

40,00% 

35,00% 

30,00% 

25,00% 

20,00% 

15,00% 

10,00% 

0,00% 

1750 1800 1850 1900 1950 2000 

Relativ fertilitet beräknas som (barn i åldern 0-9 år)/(vuxna i åldern 15-45 år) för 

länet jämfört med resten av Sverige. 

80 

5,00% 

0 

1750 1800 1850 1900 1950 2000 År

Fertilitetsforskning är ett av de stora forskningsfälten inom samhällsvetenskapen. 

Under uppslagsordet fertility finner man i Population 

Index mer än 11 000 referenser. Bostadsförhållandenas betydelse 

har emellertid bara uppmärksammats i begränsad utsträckning. De 

studier som publicerats visar emellertid ett mönster som liknar det 

man hittar i svenska data. När tillgången till billiga bostäder är begränsad 

minskar fertiliteten. 2 

I tidigare studier av svensk fertilitet saknas emellertid, mig veterligt, 

direkta referenser till bostadskostnadernas betydelse. Istället är 

det framförallt fertilitetseffekten av variationer i mäns och kvinnors 

rela-tivlönerna som fokuserats. 3 I denna uppsats har det inte varit 

möjligt att ställa relativa löner och relativa bostadskostnader mot varandra 

som alternativa förklaringsfaktorer bakom fertilitetsvariationer 

i Sverige. Innan en sådan undersökning kan genomföras bör man 

lämpligen formulera en teoretisk modell som klargör hur en formell 

statistisk prövning bör genomföras. 

1800-talets 20-talist 

– född på ett torp? 

De stora kohorterna som föddes på 1820-talet har ibland jämförts 

med 1900-talets fyrtiotalister. Deras framfart under 1800-talet uppmärksammades 

redan av Gustaf Sundbärg, som bland annat pekade 

på att 1840-talets sociala oro kunde kopplas till 20-talisternas ungdomsperiod. 

I jämförelse med 1900-talets fertilitetscykler så är naturligtvis källläget 

för att bedöma orsakerna till 1820-talets babyboom besvärligt. 

Det som rent teoretiskt talar för att förbättrade förhållanden på bostadsmarknaden 

kan ha drivit på fertilitetsuppgången är att fertiliteten 

i jordbruksamhället i första hand reglerades via upp- och nedgångar 

i äktenskapsfrekvensen. Giftermål, i sin tur, var knappast 

möjliga om inte de nygifta fick tillgång till en egen bostad. 4 

Vid 1800-talets början var det inte fritt fram för bönderna att 

bygga bostäder. Som ett led i att säkra krigsmaktens och näringslivets 

behov av arbetskraft hade statsmakten kraftigt inskränkt böndernas 

möjligeter att upplåta lägenheter åt bostadssökande och även deras 

möjligheter att göra avstyckningar för nya jordbrukande enheter. 5 

Även om dessa förordningar ofta kringgicks så betydde inskränk- 

81

ningarna att det kan ha funnits hinder för giftermål och barnafödande 

och att den uppdämda fertilitet snabbt kunde släppas lös om det 

öppnades nya möjligheter till bosättning. 

En statistisk illustration av denna möjlighet ges av det regionala 

sambandet mellan ökningen av antalet barn och ökningen av antalet 

torp under tiden 1805-1830. Som framgår av figur 3 fanns det 

under denna period ett nära samband mellan torpens antals tillväxt 

och barnhopens tillväxt. 20-talisterna var relativt sett som talrikast i 

de län antalet torpupplåtelser ökat kraftigast, till exempel Älvsborg, 

Värmland och Kristianstad. I län utan torpbildning, till exempel 

Uppsala, Stockholm, Västmanland och Södermanland var emellertid 

1820-talskohorten inte lika anmärkningsvärt stor. 

Figur 3. Barn och torp i Sverige 1805-1830. 

Förändring i i antalet barn 0-14 år 

Vad låg då bakom den kraftiga torpbildningen i framförallt Syd- och 

Väst-Sverige? De undersökningar som gjort pekar på att många av 

torpen tillkom genom pantköp. Pantköp var ett av de sätt som allmogen 

använde för att kringå statsmaktens regler mot jordstyckning. 

Istället för att sälja ett stycke jord till den som ville starta ett eget 

jordbruk lät man överlåtelseersättningen ta formen av ett lån från den 

blivande torparen till bonden. Torpstället avstods sedan som en pant 

till torparen som säkerhet för det givna lånet. Genom att infoga 

stränga bestämmelser för pantens återlösning blev pantköpet ofta en 

form av långsiktig överlåtelse. Köpets status förstärktes också ofta av 

att pantköpskontraktet inskrevs vid häradsrätterna. 6 

82 

25 000 

20 000 

15 000 

10 000 

5 000 

0 

-5 000 

-500 

Östergötland 

Örebro 

Jönköping 

Kopparberg 

Västerbotten 

Stockholm Norrbotten 

Södermanland 

Jämtland 

Gotland 

Uppsala 

Västmanland 

0 

500 

1 000 

Kalmar 

Kronoberg 

Blekinge 

Halland 

Gävleborg 

1 500 

Malmöhus 

Skaraborg 

2 000 

Förändring i antalet torp 1805-1830 

Värmland 

Västernorrland 

2 500 

Älvsborg 

Kristianstad 

Göteborg 

&Bohuslän 

3 000

Förekomsten av pantköp gör att torpbildningen inte nödvändigtvis 

ska ses som ett utslag av ökat arbetskraftsbehov i form av dagsverken. 

Tvärtom så var dagsverksskyldigheten för torpare som pantköpt 

sin stuga ofta obefintlig. Istället gav torpbildningen bonden en omedelbar 

likviditetsförstärkning. Förklaringen till torpbildningen skulle 

därför kunna vara ett ökat behov av likvida medel. 

Ser vi till utvecklingen under 1810-talet finns det två förhållanden 

som kan ha gjort bönderna i Syd- och Väst-Sverige hamnade i 

sådan penningberåd att de valt att stycka ut delar av hemmanet till 

torpare. Den första är demografisk. Efter 1810 inträffade en avsevärd 

nedgång i barnadödligheten. Särskilt i denna del av landet där fertilitetsnivån 

av tradition legat högt betydde färre döda barn på kort sikt 

en ökad försörjningsbörda. Styckning av torp kan därför ha varit ett 

sätt att få ekonomin på fötter under de ekonomiskt ansträngande 

småbarnsåren. 

En annan orsak kan vara 1810-talets inflationistiska spekulationsbubbla. 

I samband med finska kriget 1808-09 tappade riksdagen 

kontrollen över penningmängden. Kriget finansierade via sedelpressarna. 

Denna ökade likviditet i kombination med uppdrivna 

spannmålspriser under Napoleonkrigen skapade under de följande 

åren på sedvanligt sätt en hektisk ekonomisk aktivitet med ambitiösa 

nyodlingsprojekt och spekulativ fastighetshandel. 7 När sedan 

spannmålspriserna började sjunka och penningmängden stramades 

åt var det många bönder som drabbades av akuta likviditetsproblem. 

Kan det vara denna kris för fastighetsägarna som gav unga giftaslystna 

män och kvinnor med ett litet hopsparat kapital chansen att skaffa 

ett eget torpställe? Denna fråga kan inte besvaras utan mer ingående 

undersökningar. Man får nöja sig med att konstatera att 1820-talets 

babyboom på flera sätt kan ha haft en koppling till en lättande bostadsmarknad. 

Egnahemslån och fertilitet 

Även den norrländska fertilitetsboomen som illustreras i figur 2 kan 

relateras till förhållanden på bostadsmarknaden. Den norrländska 

boomens inträffar under en period då bostäder på landet subventionerades 

genom så kallade egnahemslån. 

83

Egnahemslånen innebar att mindre bemedlade män och kvinnor 

i barnafödande åldrar (25-50 år) kunde få lån till en låg garanterad 

ränta för att införskaffa en egen bostad med eller utan tillhörande 

jordbruksmark. Efterfrågan på lånen blev stor vilket visar att lånen 

öppnade en attraktiv finansieringsmöjlighet för unga familjer. 8 

Egnahemslånen innebar alltså en sänkning av bostadsanskaffningskostnaden 

och bör därför ha haft en effekt på fertiliteten. Är detta vad 

man finner i data? 

Genom att undersöka om de som beviljades egnahemslån födde 

fler barn än de som nekades skulle denna fråga kunna besvaras. Inom 

ramen för denna uppsats finns det emellertid inte möjlighet att genomföra 

en studie på hushållsnivå. Istället kan man utnyttja det faktum 

att det fanns en stark regional variation i egnahemslåneaktiviteten. 

En regional fördelning av egnahemslånen finns redovisad i 

1938 års Egnahemsutredning. Figur 4 baseras på dessa siffror och 

visar länsvis antalet utestående egnahemslån i förhållande till medelantalet 

personer i åldrarna 25-49 mellan 1910 och 1930. Figuren 

redovisar alltså grovt sett hur stor del av de som haft möjlighet att 

söka lån som faktiskt gjort det. Som framgår av figuren så är de regionala 

variationerna synnerligen stora. 

Figur 4. Andel egnahemslån. Fortfarande egnahemsbelånade 

fastigheter 1936 relativt medelbefolkningen i åldersklasserna 

25-49 år, 1910-1930. 

84 

0,08 

0,07 

0,06 

0,05 

0,04 

0,03 

0,02 

0,01 

0 

Stockholms län 

Uppsala län 

Södermanlands län 

Östergötlands 

Jönköpings län 

Kronobergs län 

Kalmar län 

Gotlands län 

Blekinge län 

Kristianstads län 

Malmöhus län 

Hallands län 

Göteborgs och Bohuslän 

Älvsborgs län 

Skaraborgs län 

Värmlands län 

Örebro län 

Västmanlands län 

Kopparbergs län 

Gävleborgs län 

Västernorrlands län 

Jämtlands län 

Västerbottens l 

Norrbott

Resultaten är tillfredställande så tillvida att Västerbotten och Norrbotten 

hör till de län där andelen egnahemslån var som störst. Det 

finns emellertid även andra län med en hög andel egnahemslån. Även 

dessa län bör ha upplevt en relativ fertilitetsboom under egnahemsrörelsens 

glansdagar. Stämmer detta med vad vi hittar i data? 

Svaret ges i figur 5-7 som visar den relativa fertiliteten i Gotlands, 

Kristianstad och Jämtlands län. Alla dessa län uppvisar en hög andel 

egnahemslån och alla tre länen upplever en fertilitetsboom under 

egnahemsåren. Den regionala bilden ger alltså ett starkt stöd åt tesen 

att bostadsförsörjningen har en avgörande betydelse för fertiliteten. 

De län där andelen egnahemslån låg som högst uppvisade alla en 

fertilitetsboom just under de år då egnahemspolitiken bedrevs som 

mest intensivt. 

Figur 5. Relativ fertilitet på Gotland jämfört med riket. 

30,00% 

25,00% 

20,00% 

15,00% 

10,00% 

5,00% 

0,00% 

1750 1800 1850 1900 1950 2000 

-5,00% 

-10,00% 

-15,00% 

-20,00% 

Relativ fertilitet beräknas som (barn i åldern 0-9 år)/(vuxna i åldern 15-45 år) för 

länet jämfört med resten av Sverige. 

Figur 6. Relativ fertilitet i Kristianstad län jämfört med riket. 

20 % 

15 % 

10 % 

5 % 

0 % 

1800 1850 1900 1950 2000 

-5 % 

85

Figur 7. Relativ fertilitet i Jämtlands län jämfört med riket. 

20 % 

15 % 

10 % 

86 

5 % 

0 % 

1800 1850 1900 1950 2000 

-5 % 

-10 % 

-15 % 

Mini-boomen 1920-21 

Fertilitetstoppen åren 1920 och 1921 (se figur 8) är särpräglad . Både 

uppgången 1920 och nedgången åren efter är de kraftigaste fertilitetsfallen 

sedan mitten av 1800-talet (på andra plats kommer födelsetalens 

uppgång under 1940-talet och det snabbt fallande födelsetalen 

åren 1995-96). 

Figur 8. Födelsetal 1914-1995. 

150 000 

140 000 

130 000 

120 000 

110 000 

100 000 

90 000 

80 000 

70 000 

60 000 

50 000 

1914 

1918 

1922 

1926 

40 000 

1920 

1930 

1934 

1938 

1942 

1945 

1946 

1950 

1954 

1958 

1962 

1966 

1970 

1974 

1966 

1978 

1982 

1

En hypotes om denna fertilitetsspik är att det kan röra sig om ett 

reflex av den höga dödligheten under spanska sjukan. Huvuddelen 

av spanska sjukans offer registrerades dock under 1918 och miniboomen 

i början av 1920-talet kan därför synas ligga något sent för 

att förklaras som ersättningsfertilitet. 

En närmare analys visar emellertid att det mycket väl kan röra sig 

om en fertilitetsuppgång som avspeglar förhållandena på bostadsmarknaden. 

1917, i slutet av det första världskriget infördes i Sverige 

en hyresstegringslag. Syftet med denna lag var att förhindra att hyrorna 

höjdes i takt med den pågående allmänna prisökningen. Man 

bedömde att denna prisökning var av övergående natur och därför 

skulle hyrorna inte anpassas till det rådande prisläget utan till det 

prisläge man förväntade sig när prisnivån återställdes efter kriget. 9 

Resultatet av denna hyresreglering blev att hyreskostnaderna utvecklades 

långsammare än lönerna under den snabba inflationen 

1917-1920. Hyrorna fortsatte sedan att stiga under deflationen 

1920-1923 då löneökningen först upphörde för att sedan vändas i ett 

lönefall, se figur 9. Konsekvensen blev att hyreskostnaden relativt 

lönen sjönk kraftigt fram till 1920 för att sedan öka kraftigt, se figur 10. 

Figur 9. Lön och hyra 1913-1950. 

10000 

1000 

100 

1913 

1915 

1917 

1919 

1921 

1923 

1925 

1927 

1929 

Årslön Årlig hyra 

1931 

1933 

1935 

1937 

1939 

1941 

1943 

Källa: Tabell 8, sid 48, Lönestatistisk årsbok för Sverige 1929 . Utgiven av Socialstyrelsen, 

Stockholm 1931; Tabell 35, SOS Arbetsmarknad 1950; Sid 66, SOS Priser 

och konsumtion, Konsumentpriser och indexberäkningar – åren 1931-1959. 

87

Figur 10. Hyrans andel av årsinkomsten. 

40% 

35% 

30% 

25% 

20% 

15% 

10% 

5% 

0% 

Fertilitetsreaktionen på denna utveckling följer det mönster som man 

förväntar sig då den relativa bostadskostnaden är central för fertilitetsbesluten. 

Fertilitetstoppen inträffar direkt efter att hyran i förhållande 

till industriarbeterlönen har nått sin lägsta nivå. Fertiliteten 

faller sedan skarpt när den relativa hyresnivån åter börjar stiga. 

88 

1913 

1915 

1917 

1919 

1921 

1923 

1925 

1927 

1929 

1931 

1933 

1935 

1937 

1939 

1941 

1943 

Fyrtiotalisterna 

– en produkt av hyresregleringen? 

Det fertilitetsfall som inleddes i början av 1920-talet fortsatte till 

mitten av 1930-talet, därefter inträdde en långsam vändning. Den 

riktiga återhämtningen inträdde emellertid först några år in på 1940talet 

(se figur 8). Även denna gång ger oss bostadskostnadernas utveckling 

en god förklaring till vad som hände. 

Under 20-talet och början av 30-talet var löneutvecklingen svag 

i förhållande till hyreskostanderna. Lönereduktionerna under 30-talskrisen 

var till och med kraftigare är fallet i hyrorna vilket ledde till att 

hyrornas andel av lönens steg till en rekordnivå. Samtidigt föll fertiliteten 

till en absolut bottennivå. Krisen i befolkningsfrågan var ett 

faktum. 

Efter 1937 ändras bilden. Nu stagnerar hyresutvecklingen medan 

lönerna ökar i allt snabbare takt. Fram till 1941 avspeglade hyresutvecklingen 

i huvudsak läget på bostadsmarknaden. 1942 infördes 

emellertid en hyresreglering. Den dämpade hyresutvecklingen därefter 

måste – med hänsyn tagen till den fortsatt kraftiga lönestegringen 

– till stor del ses som ett resultat av regleringen.

Kombinationen av stagnerande hyror och stigande löner ledde till 

att hyrans andel av lönen sjönk kraftigt. Efter att ha varit uppe i närmare 

35 procent sjönk den i mitten av 1940-talet under 20 procent, 

den lägsta nivån sedan början på 1920-talet. Samtidigt steg barnafödandet 

till en nivå som sedan dess inte överträffats. 

Sextiotalisterna 

Från andra världskrigets slut bryts det enkla samband mellan fertilitet 

och årshyrans andel av industriarbetarlönen som kunnat påvisas från 

1913 och framåt. Som figur 10 visar så fortsatte den hyresandelen att 

sjunka även efter att födelsetalen nått en topp 1945. Innebär inte 

detta att bostadskostnadshypotesen för fertiliteten faller? Jo, men 

endast om förhållandena i övrigt hade varit oförändrade. En konsekvens 

av den hyresreglering som infördes 1942 var emellertid att 

bostadskön började att växa. I tabellen nedan visas utvecklingen i 

Malmö, Stockholm och Göteborg. 

Tabell 1. Antal bostadssökande i Malmö, Stockholm och Göteborg, 

1940-1951. 

År Malmö 

(utan egen 

bostad) 

1940 

1941 

1942 

1943 

1944 

1945 

1946 

1947 

1948 

1949 

1950 

1951 

1960 

1970 

1971 

1972 

58 

129 

138 

205 

247 

288 

221 

418 

1 698 

3 472 

4 803 

6 083 

4 254 

10 660 

11 847 

12 113 

Malmö 

(samtliga) 

301 

390 

323 

539 

2 409 

6 693 

9 939 

11 590 

Stockholm 

(samtliga) 

22 733 

52 763 

Göteborg 

(samtliga) 

5 444 

15 384 

Summa 

(samtliga) 

30 586 

79 737 

Källa: Malmö, Stockholm och Göteborgs bostadsförmedlingar. Refererade av Rydenfelt, 

Sven (1952) De bostadslösa och samhället. Stockholm: Natur och Kultur och Rydenfelt, 

Sven (1973) Vår paradoxala bostadspolitik, Stockholm: Byggförlaget. 

89

Under 1950-talet stabiliseras födelsetalen på en nivå strax över 

100 000 per år för att återigen öka och nå en topp runt 1965. Till en 

del så beror dessa variationer på ålderseffekter men det sker även förändringar 

i den ålderspecifika fruktsamheten. 

På bostadsmarknaden motsvaras fertilitetsutvecklingen av en relativt 

lugn utveckling under 1950-talet. Bostadsköns längd är förhållandevis 

stabil (se figur 11) och på småhusmarknaden (där det 

fortfarande råder marknadsprissättning) är det fortfarande relativt 

lugnt, se figur 12. De lägsta födelsetalen infaller under decenniets 

sista år då bostadsköns längd ökar något och då småhuspriserna börjar 

röra sig uppåt. 

Figur 11. Bostadssökande utan egen lägenhet. 

180 000 

160 000 

140 000 

120 000 

100 000 

80 000 

60 000 

40 000 

20 000 

Figur 12. Reala huspriser i Sverige 1957-1979. 

90 

0 

1952 

1953 

1954 

1955 

1956 

1957 

1958 

1959 

ca 230 kommuner 64 kommuner 78-79 k 

80 kommuner Interpolerade värden 

Källa: Kungliga Bostadsstyrelsen, Bostadsmarknadsläget 1952, 1953, 1954, 1955, 

1956, 1957, 1959, 1960, 1961, och 1962. SOU 1967:1 Kommunal bostadsförmedling, 

bilaga 1, tabell 2, Bostadssökande i början av åren 1964, 1965 och 1966. 

200 

180 

160 

140 

120 

100 

80 

1955 1960 1965 1970 1975 1980 

Källa: Sandelin, B. (1977) Prisutvecklingen på kapitalvinster på bostadsfastigheter. 

Berger, T. (1977) [data file]. 

1960 

1961 

1962 

1963 

1964

Händer det då något på bostadsmarknaden som kan förklara sextiotalistboomen? 

Den förändring man kan iaktta är att bostadskön blir 

kortare i början av 1960-talet trots att den stora 40-talistkullen nu 

börjar söka sig ut på bostadsmarknaden. För unga familjer bör det 

därför relativt sett ha varit lättare att få tag på en bostad än i slutet 

av 1950-talet. Detta bör ha verkat stimulerande på familjebildningen. 

Mot resonemanget kan invändas att huspriserna började stiga redan 

efter 1962. Till en del motverkades denna effekt dock av sjunkande 

räntor. 

Man kan alltså ifrågasätta om den kortvariga fertilitetsuppgången 

runt år 1965 verkligen i sin helhet kan förklaras av bostadseffekter. 

Svårare blir det att förneka en bostadseffekt på den sjunkande fertiliten 

efter 1965. Mellan 1960 och 1979 i det närmaste fördubblades 

de reala huspriserna medan fertiliteten sjönk från 2,3 till 1,6. Detta 

fertilitetsfall inträffade alltså under en period då småhusdrömmen 

blev dubbelt så dyr att realisera för unga familjer jämfört med 1950talet. 

Fertilitetsfallet ackompanjerades också, fram till 1972, av en 

växande bostadskö, se tabell 1. 

1990 års babyboom 

Åren runt 1990 inträffar en ny babyboom i Sverige. Efter att födelsetalen 

har fallit från 1960-talet sker det en drastisk omsvängning i 

mitten av 1980-talet. Födelsetalen ökar år från år och kulminerar 

åren 1990-92. Sedan följer en mycket snabb nedgång. 

Anknytningspunkterna mellan denna babyboom och mini-boomen 

1920-21 är många. I båda fallen kulminerar barnafödandet i 

slutet av en längre inflationsprocess. Inflationens upphörande har 

också i båda fallen tydliga politiska orsaker. 1920 drevs deflationen 

fram av politiker som önskade återställa prisnivån till den som rådde 

före kriget. 1992 var målet att en gång för alla släcka den svenska 

inflationsbrasan. Även när det gäller den politiska utvecklingen 

finns det likheter. Deflationskrisen 1921-23 sammanföll med omläggning 

av bostadspolitiken i liberal riktning. På samma sätt inleds 

1992-93 avvecklingen av den traditionella svenska bostadspolitiken. 

I båda fallen blev konsekvensen en kraftig nedgång i födelsetalen. 

91

Ett sätt att visa sambandet mellan fertilitet och relativ bostadskostnad 

för 1990 års babyboom är att skatta en enkel modell där 

förändringar i fertiliteten relateras till hur bostadskostnaderna utvecklas 

jämfört med den allmänna prisnivån. Tanken med modellen är 

att efterfrågan på barn styrs av de reala kostnader som barnafödandet 

för med sig. Om den allmänna prisnivån sjunker medan bostadskostnaderna 

är oförändrade blir det förhållandevis sett dyrare att sätta 

barn till världen. För att uppnå en given förbättring av bostadsstandard 

måste man ju avstå från fler konsumtionsvaror när priset på de 

senare har sjunkit. Och ju dyrare det är att öka sin bostadskonsumtion 

desto mer kommer man att tveka innan man skaffar barn. 

När en sådan modell skattas på data för perioden 1975 till 1995 

visar den tydligt att ökande relativa bostadskostnader har en negativ 

effekt på fertiliteten. Enligt den skattade modellen leder högre konsumentpriser 

till ökande fertilitet medan ökande bostadskostnader 

leder till sjunkande fertilitet. 

92 

Slutsatser 

De data som jag presenterat i denna uppsats pekar på att bostadskostnaderna 

har en central betydelse för det svenska barnafödandet. 

Detta betyder att bostadspolitikens utformning inte bara har en kortsiktig 

effekt på människors levnadvillkor. Den kommer även att ha 

ett stort inflytande på Sveriges långsiktiga befolkningsutveckling. 

Slutsatsen är att frågan om behovet av ett subventionerat boende inte 

kan avfärdas hur lätt som helst. Det är endast under korta perioder 

av mycket gynnsam ekonomisk utveckling som unga par själva fullt 

ut kunna finansiera det boende som krävs för en lyckosam familjebildning. 

I de flesta fall har man istället fått hjälp med finansieringen 

av föräldrar, släktingar, arbetsgivare eller stat. Mycket talar för att 

även dagens generation av tjugoåringar skulle behöva ett starkare stöd 

för att kunna realisera sina familjedrömmar. 

Fotnoter 

1 SOU 1996:156 Bostadspolitik 2000 – Från produktions- till boendepolitik, Stockholm; 

Turner, B. & Vedung, E. (red) Bostadspolitik för tjugohundratalet – Återtåg och 

nya värden, Gävle.

2 Paydarfar, Ali A. Effects of multi-family housing on marital fertility in Iran: population 

policy implications. Social Biology, Vol. 42, No. 3-4, Fall-Winter 1995. 214- 

25 pp. Port Angeles, Washington. ; Krishnan, Vijaya. Effect of housing tenure on fertility. 

Sociological Spectrum, Vol. 15, No. 2, Apr-Jun 1995. 117-29 pp. London, 

England.; Baccaini, Brigitte. Geographical differences in contraceptive behavior. [Les 

contrastes geographiques des comportements de contraception.] Population, Vol. 50, 

No. 2, Mar-Apr 1995. 291-329 pp. Paris, France.; Anderson, Michael; Morse, 

Donald J. High fertility, high emigration, low nuptiality: adjustment processes in 

Scotland’s demographic experience, 1861-1914, Part II. Population Studies, Vol. 47, 

No. 2, Jul 1993. 319-43 pp. London, England. ; Cheng, Chaoze; Maxim, Paul. Socioeconomic 

determinants of China’s urban fertility. Population and Environment, Vol. 

14, No. 2, Nov 1992. 133-57 pp. New York, New York.; Billy, John O. G.; Moore, 

David E. A multilevel analysis of marital and nonmarital fertility in the U.S. Social 

Forces, Vol. 70, No. 4, Jun 1992. 977-1,011 pp. Chapel Hill, North Carolina.; 

Guest, Avery M. What can we learn about fertility transitions from the New York State 

census of 1865? Journal of Family History, Vol. 15, No. 1, 1990. 49-69 pp. Greenwich, 

Connecticut/London, England ; Morrill, Richard L. Intra metropolitan demographic 

structure: a Seattle example. Annals of Regional Science, Vol. 22, No. 1, 

Mar 1988. 1-16 pp. Bellingham, Washington. 

3 Bernhardt, E. (1971) Trends and Variation in Swedish Fertility, SCB: Stockholm; 

Walker,-James-R. (1995) The Effect of Public Policies on Recent Swedish Fertility 

Behavior, Journal-of-Population-Economics, 8(3), August 1995, pages 223-51; 

Ohlsson,-Rolf (1994) Demographic Aspects on the Labour Market Situation in Sweden 

during the Interwar Period, Scandinavian-Economic-History-Review, 42(2), 

1994, pages 187-99; Hoem,-Jan-M. (1990) Social Policy and Recent Fertility 

Change in Sweden, Population-and-Development-Review, 16(4), December 1990, 

pages 735-48; Heckman,-James-J., Walker,-James-R. (1990) The Relationship between 

Wages and Income and the Timing and Spacing of Births: Evidence from 

Swedish Longitudinal Data, Econometrica, 58(6), November 1990, pages 1411-41; 

Schultz,-T.-Paul (1985) Changing World Prices, Women’s Wages, and the Fertility 

Transition: Sweden 1860-1910, Journal of Political Economy, vol. 93. 

4 Schofield, R. ”Family structure, demographic behaviour, and economic growth”, i 

Walter, J. & Schofield, R. (eds) Famine, disease and social order in early modern 

society, Cambridge University Press, Cambridge. 

5 Wohlin, N. Den svenska jordstyckningspolitiken i de 18:de och 19:de århundradena: 

jämte en öfversikt af jordstyckningens inverkan på bondeklassens besutenhetsförhållanden, 

Stockholm, 1912. 

6 Elgeskog, V. Svensk torpbebyggelse från 1500-talet till laga skiftet: en agrarhistorisk 

studie Stockholm: LT, 1945. 

7 Brisman, S. Realisationsfrågan 1808-1834, I Frågans förhistoria och första framträdande 

1808-1818, Göteborg, 1908. 

8 Germundsson, T. Landsbygdens egnahem: egnahemsrörelsen, småbruket och landskapet 

i sydsvenskt perspektiv, Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution. 

Avhandlingar; 117, Lund University Press, Lund, 1993. 

9 Se sid 25-42 i Statens offentliga utredningar 1945:63, Slutbetänkande avgivet av 

Bostadssociala utredningen, 1: Allmänna riktlinjer för den framtida bostadspolitiken: 

förslag till låne- och bidragsformer, Stockholm, 1946. 

93

94 

Rolf Ohlsson, professor vid Ekonomisk-historiska institutionen, 

Lunds Universitet. 

Forskningsområde: Befolkningsekonomi 


egen forskning: Karl Popper 

Fritidsintresse/n: Musik 

Senast lästa bok: Marcus Olson: Power and 

Prosperity 

Senast sedda film: Vägvisaren av Kurosawa 

Adress: Ekonomisk-historia institutionen 

Box 7083 

220 07 LUND 

E-post: Rolf.Ohlsson@ekh.lu.se 

Telefon: 046 - 222 74 77 

Telefax: 046 - 13 15 85

Sitter invandrarna 

på bänken? 

Rolf Ohlsson, professor 

Ekonomisk-historiska institutionen, 

Lunds Universitet 

Sverige är ur demografisk synvinkel på väg mot en besvärlig situation, 

som många menar kommer att innebära stora ekonomiska påfrestningar 

för den svenska ekonomin. Enligt vissa pessimistiska bedömare 

står vi närmast på randen till en demografisk katastrof. Barnafödandet 

sjunker och kommer att förbli lågt framöver. Detta underminerar 

på sikt möjligheterna att på ett godtagbart sätt försörja en 

åldrande och för samhället alltmer resurskrävande befolkning. Andra, 

mera optimistiska bedömare, pekar på att vi snart kan räkna med en 

uppgång i barnafödandet. De menar vidare att en åldrande befolkning 

inte behöver innebära en kostnadsexplosion för sjukvård och omsorg. 

Såväl pessimister som optimister är dock överens om att den 

demografiska utvecklingen kommer att medföra ekonomiska påfrestningar. 

Det kommer att finnas alltför få i arbetskraften som ska 

försörja alltför många pensionärer. Demografin talar här sitt eget 

ofrånkomliga och entydiga språk. Ekonomin kommer att utsättas för 

stora påfrestningar i samband med det ökade antalet pensioneringar 

från 2002 och framåt. I synnerhet är det under åren 2005-2015 som 

antalet pensionärer ökar kraftigt. Under dessa år ökar antalet personer 

över 65 år med 350 000 personer, det vill säga ungefär 

35 000 per år, vilket nästan uteslutande beror på att det är under 

dessa år som ”40-talisterna” lämnar arbetsstyrkan. 1 Som jämförelse 

kan nämnas att under perioden 1995-2000 minskade antalet personer 

över 65 år med totalt 4 000. Under förutsättning att den ekonomiska 

tillväxten kommer att ligga på en förhållandevis hög nivå framöver 

kommer det vidare att uppstå obalanser i ekonomin som innebär 

att en kraftig arbetskraftsbrist uppkommer inom vissa delar av näringslivet. 

95

96 

Invandring som lösning 

på framtida arbetskraftsbrist 

Mot bakgrund av det demografiska dilemma, som Sverige står inför, 

har på tröskeln till 2000-talet röster hörts som högljutt har argumenterat 

för att gränserna måste öppnas och att man bör återgå till 

den typ av arbetskraftsinvandring, som var vanlig på 50- och 60talen. 

Helst bör de nya invandrarna vara unga, kreativa, begåvade och 

högutbildade och besitta hög kompetens i största allmänhet. De bör 

också snabbt efter ankomsten till Sverige kunna gå direkt in i produktionen. 

Den dynamiska, kulturella och intellektuella mångfald, 

som invandrarnas deltagande i produktionen innebär, behövs, enligt 

denna argumentering, för att möta de utmaningar som den så kallade 

”nya ekonomin” står för. Nya idéer, nya tänkesätt och nytt blod 

behövs för att ta tillvara de nya möjligheterna. För att kunna ta tillvara 

den speciella och annorlunda kompetens som invandrarna besitter 

måste näringslivet lära sig att bejaka mångfald. Man bör 

ändra invanda föreställningar om utländsk arbetskraft, bearbeta 

befintlig främlingsrädsla och eliminera de inslag av diskriminering 

som för närvarande finns på arbetsmarknaden. Detta förändrade 

synsätt ses som en förutsättning för att vi i framtiden ska kunna 

importera arbetskraft. 

Denna argumentering bortser i mångt och mycket ifrån den verklighet 

vi lever i. Den förefaller därför ogenomtänkt och onyanserad. 

Det finns många skäl till att en arbetskraftsinvandring knappast kan 

ses som en realistisk lösning på de problem som den demografiska 

utvecklingen skapar. 

1. I stort sett alla industrialiserade länder har en likartad demografisk 

utveckling som den svenska. Sverige avviker emellertid i ett avseende 

gynnsamt. Så steg barnafödandet under åren 1983-1990 till 

ett av Europas högsta. Trots att det sker en så kraftig avgång från 

arbetsstyrkan kommer antalet i de produktiva åldrarna, 20-64 år, 

som ska försörja de allt fler pensionärerna, att i stort sett vara oförändrat 

i varje fall fram till 2012 . Sverige befinner sig alltså i ett demografiskt 

gynnsamt läge jämfört med övriga industrialiserade länder. 

De riktigt allvarliga ekonomiska problemen, orsakade av den 

demografiska utvecklingen, kommer främst att inträffa efter 2015. 

Det låga antalet födslar från mitten av 1990-talet och framåt

– eftesom det är fråga om 20 till 25 års leveranstid från födsel till 

arbetsmarknad – ger till resultat att antalet som då gör sitt inträde 

på arbetsmarknaden minskar. Den demografiska hotbild som 

målats upp är alltså inte alltför överhängande. 

2. Den demografiska basen för arbetsstyrkan kommer däremot att 

sjunka i flertalet övriga industrialiserade länder, eftersom barnafödandet 

befunnit sig på en låg nivå under hela 1990-talet. Enligt 

en OECD-rapport skulle nettoinvandringen några år in på 2000talet 

behöva vara 5-10 gånger större än för närvarande för att hålla 

de syssel-sattas andel av industriländernas vuxna befolkning på 

en konstant nivå. Exempelvis skulle nettoinvandringen till vardera 

Italien och Storbritannien behöva öka till 7-8 miljoner under en 

10-års-period för att bibehålla denna konstanta nivå. 2 Motsvarande 

tal för USA och Japan är 66 respektive 20 miljoner. Detta innebär 

bland annat att det under överskådlig tid kommer att äga rum en 

knivskarp internationell konkurrens om de potentiella migranterna. 

Den svenska nationen står sig troligen inte särskilt stark i 

denna intensiva konkurrens. 

3. Medan kapitalet i de finansiella nätverkens elektroniska kretsar 

flyter obehindrat mellan olika länder är arbetskraftens rörlighet 

dem emellan starkt begränsad. Trots att alla institutionella hinder 

avskaffats inom EU är rörligheten för arbetskraft mellan medlemsländerna 

marginell. År 1993 var det endast 2 procent av arbetskraften 

som arbetade i ett annat unionsland; en andel som varit oförändrad 

i tio år. Med stor sannolikhet beror detta på att levnadsstandarden 

under senare decennier har utjämnats mellan EU-länderna. 

Därför är språkbarriärerna och de sociala kostnaderna för att 

flytta betydligt större än de förhållandevis marginella ekonomiska 

fördelar som indi-viden tror sig kunna uppnå genom att flytta. 3 

Det mesta talar för att arbetskraftsrörligheten inom EU inte heller 

framöver blir särskilt stor. 

Detta gäller med stor sannolikhet även om vi skulle få en ”östutvidgning” 

av EU. Arbetskraftsinvandringen från Östeuropa 

kommer med stor sannolikhet att bli obetydlig, vilket bland annat 

framgår av en studie där man jämfört med förhållandena när 

Grekland, Spanien och Portugal gick med i EU. 4 Dessa länders inlemmande 

i EU gav inte upphov till någon märkbar ökning i 

97

migrationen. Det finns därför ingen anledning att tro att östutvidgningen 

av EU skulle ge upphov till några stora migrationseffekter. 

Möjligheterna för arbetskraft utanför EU att komma hit är vidare 

starkt begränsade beroende på lagstiftning, institutionella förhållanden 

på arbetsmarknaden, språk, kultur, och främlingsfientlighet. 

Detta senare har tilltagit under senare år, där viktiga faktorer 

bakom den ökade främlingsfientligheten, med Le Pen och Haider 

som flagranta exempel, har varit de ekonomiska och sociala problem 

som den tidigare invandringen skapat. Inget talar för att dessa 

attityder kommer att ändras framöver. 

4. Det finns små nischer för högutbildad och specialiserad arbetskraft, 

där en global arbetsmarknad vuxit fram: forskning, vissa tekniska 

och finansiella yrken och underhållning inklusive sport. 

Dessa nischer är i och för sig växande men de utgör endast en obetydlig 

del av arbetsmarknaden. Trots IT-sektorns starka expansion 

är enligt aktuell AMS-statistik bristen på arbetskraft inom traditionella 

yrkeskategorier som exempelvis vård och omsorg betydligt 

större än inom datasektorn. Så kommer brist på dataspecialister 

först på 12:e plats bland olika yrkeskategorier. 

5. Hittills har vi endast beaktat den kvantitativa aspekten. Men det 

föreligger också kvalitativa problem, exempelvis när det gäller att 

ersätta en äldre erfaren svensk arbetsstyrka som går i pension med 

betydligt yngre och förhållandevis lågproduktiva invandrare. Detta 

senare gäller i varje fall under en övergångsperiod innan nykomlingarna 

lärt sig svenska språket och svenska arbetsförhållanden. 

6. De högljudda kraven på att öppna gränserna för ökad arbetskraftsinvandring 

står i bjärt kontrast till de förhållanden som för närvarande 

råder på den svenska arbetsmarknaden, med lågt arbetskraftsdeltagande, 

hög arbetslöshet och starkt socialbidragsberoende 

för invandrarna. Etnisk och kulturell mångfald har särskilt på 

1990-talet upplevts som ett stort ekonomiskt och socialt problem. 

Problemen att integrera de invandrare som redan finns i landet på 

arbetsmarknaden är sannolikt det viktigaste argumentet emot att 

invandring skulle vara en lösning på framtidens demografiska problem. 

I sammanhanget ska påpekas att den svenska utvecklingen 

i detta sammanhang lider av en paradoxal slagsida: det svenska arbetslivet 

kan ses som en föregångare när det gäller att integrera 

98

kvinnor och funktionshindrade 5 , men som en eftersläntrare när det 

gäller att integrera invandrare i arbetslivet. 

Invandrarnas prekära situation på arbetsmarknaden framgår av 

följande tal. År 1999 var enligt AKU-statistiken 5,6 procent av hela 

arbetsstyrkan arbetslös, medan motsvarande tal för utländska medborgare 

var 15,1 procent och för utrikes födda 12,8 procent. I 

åldrarna 16-25 år var mer än 25 procent av de utländska männen 

arbetslösa. Särskilt hög arbetslöshet kan vidare konstateras för iranier, 

vars arbetslöshet var över 35 procent. 

Invandrarna har också utgjort en mycket stor del av alla arbetslösa 

i landet; i åldersgruppen 35-44 år var mer än var tredje arbetslös 

år 1999 invandrare. I den allmänna debatten diskuteras arbetslöshetsproblem 

och invandrarproblem mestadels som helt separata 

företeelser. Det faktum att invandrarna utgjort en mycket stor andel 

av alla arbetslösa i landet gör att arbetslöshets- och invandrardiskussionerna 

borde integreras och föras utifrån samma utgångspunkter 

betydligt mer än vad som hittills varit fallet. De problem 

som generellt finns på arbetsmarknaden nu och framöver när det 

gäller sysselsättning och en trolig bestående långtidsarbetslöshet, 

kan inte förstås till fullo om man inte tar hänsyn till invandrarnas 

speciella situation. Arbetslöshetssiffrorna visar emellertid inte hela 

den dystra bilden. Många invandrare har aldrig fått tillträde till 

arbetsmarknaden och har därför inte heller kunnat registreras som 

arbetslösa. Sysselsättningsbilden är därför ännu dystrare än arbetslöshetsbilden. 

Medan ungefär tre fjärdedelar av födda i Sverige i 

åldrarna 16-64 år har någon form av sysselsättning är motsvarande 

andel för utländska medborgare ungefär hälften och för utrikes 

födda 56 procent. För iranier är den 35 procent. Om de utrikes 

födda i åldern 16-64 år hade haft samma förvärvsintensitet som 

svenskar, vilket var situationen under 1960-talet, skulle 110 000 

fler utrikes födda vara sysselsatta i arbetslivet än vad som nu är fallet, 

480 000 personer i stället för som nu 370 00. 

Dessutom gäller att arbetslösheten är hög – och sysselsättningen 

låg – för andra generationens invandrare i åldern 16-24 år och med 

utomeuropeiska föräldrar. Antalet som nått arbetsför ålder i denna 

grupp är än så länge förhållandevis begränsat. Men detta antal 

kommer att växa snabbt under de närmaste 20 åren. 6 Till detta ska 

99

läggas att invandrarna har en klart högre frekvens ifråga om förtidspensioneringar 

än svenskar. Vidare går närmare hälften av de 

totala socialbidragskostnaderna till hushåll, där hushållsföreståndaren 

är utländsk medborgare, vilket ska ställas i relation till att andelen 

utländska medborgare i landet är omkring 6 procent. 

Man kan dessutom konstatera att problemen för invandrarna att 

komma in på arbetsmarknaden, och stanna där, inte bara är ett 

konjunkturellt fenomen som sammanhänger med 90-talets krisår 

utan också ett strukturellt fenomen, som går tillbaka till mitten av 

1970-talet. År 1970 hade enligt folkräkningsstatistiken utrikesfödda, 

utländska medborgare och födda i Sverige ungefär lika höga 

förvärvsintensiteter, omkring 85 procent. År 1990, alltså före arbetslöshetskrisen, 

låg förvärvsintensiteten för svenska män kvar på 

ungefär samma nivå. För utländska medborgare och utrikes födda 

hade den emellertid sjunkit med 15 procentenheter eller till ungefär 

70 procent. 7 Denna skillnad har sedan förstärkts av 90-talets 

arbetslöshetskris. 

Under samma period har vidare invandrarnas inkomster sjunkit 

jämfört med svenskarnas. År 1970 hade flera invandrargrupper 

bland männen (tyskar, norrmän, tjecker, amerikaner) högre medelinkomster 

än svenska män. För flertalet andra nationaliteter låg inkomsterna 

marginellt under den svenska nivån. År 1990 fanns 

ingen invandrargrupp som hade högre medelinkomst än svenskar. 

För flertalet nationaliteter låg inkomsterna detta år betydligt under 

den svenska nivån. 8 

Detta utanförskap bland stora invandrargrupper kommer att få 

varaktiga sociala konsekvenser framöver. Redan nu ser vi en ökad 

polarisering med gettobildning, ökad kriminalitet, ökad utslagning 

från den svenska skolan och mer eller mindre våldsamma protestyttringar 

mot majoritetssamhällets grundläggande värderingar 

bland vissa invandrargrupper. 

100 

Retorik och verklighet. 

Sitter invandrarna på bänken? 

De vackra orden om mångfald och mångfaldens välsignelser, att vi 

bör öppna gränserna för fler invandrare och att vi bör utnyttja in-

vandrarnas speciella kompetens för att möta den ”nya ekonomins” 

utmaningar, ter sig i högsta grad retoriska och motsägelsefulla mot 

den mörka bakgrund som beskrivits ovan, med hög arbetslöshet, låg 

sysselsättning, låga inkomster, många förtidspensioneringar och ett 

starkt socialbidragsberoende för de invandrare, som för närvarande 

är bosatta i Sverige. 

Vad som pågått i det svenska näringslivet under de senaste 

25 åren är istället en utveckling, som inneburit en homogenisering 

av den svenska arbetsstyrkan, där svenskheten förstärkts. Något tillspetsat 

kan man påstå att det skett en etnisk rensning, som inneburit 

att stora invandrargrupper över tiden haft allt svårare att komma in 

på arbetsmarknaden samtidigt som andra grupper av invandrare 

mönstrats ut från arbetsstyrkan. 

Den utveckling som resulterat i en homogenisering av den svenska 

arbetsstyrkan har starka inslag av ett Shakespearianskt ödesdrama, 

där konsekvenserna inte gått att undvika, trots att man vidtagit 

flera ekonomisk-politiska åtgärder för att försöka motverka dem. 

Dessa åtgärder har troligtvis bara resulterat i att processen blivit mera 

utdragen och smärtsam än om inga åtgärder hade vidtagits. 

I analysen av hur denna homogenisering gick till är det rimligt att 

ta utgångspunkt i det massproducerande industrisamhällets glansdagar, 

1958-1974. Under denna period karakteriserades den ekonomiska 

utvecklingen i Sverige av en unik produktions- och produktivitetsökning. 

Det var fråga om en utpräglad effektiviseringsfas med 

en intensiv rationalisering som pågick i samband med investeringarna 

inom i stort sett alla industribranscher. De främsta kännetecknen i 

denna specialiserade produktionsprocess, som vanligtvis brukar benämnas 

det fordistiska produktionssättet, var ökad arbetsdelning, 

automatisering, löpande band, arbetstidsmätningar och storskalig 

produktion av standardprodukter. Dessa tekniska och organisatoriska 

förändringar inskränkte sig inte bara till industrin. Det intensiva 

bostadsbyggandet under dessa år, särskilt under det så kallade miljonprogrammet, 

med en betong- och storskalighetsmentalitet som 

grund kännetecknades av en stereotyp massproduktion, storskalig 

teknik, höghusbyggande och en närmast absurd funktionalism. De 

organisatoriska förändringarna vann också mark i den tjänsteproducerande 

sektorn, där som exempel kan nämnas det ökade in- 

101

slaget av självserveringar och rationalisering av diskning och matlagning, 

rondsystemet och stordriftstänkandet inom sjukvården samt 

gigantiska sjukhusbyggen. 

Under sådana förhållanden, där den arbetskraft som i huvudsak 

efterfrågades var tämligen okvalificerad, var det förhållandevis lätt att 

inlemma invandrarna i arbetslivet. Det var bara att hänvisa dem – 

oavsett bakgrund, kunskapsnivå och språk – till det löpande bandet 

inom industrin eller till okvalificerade jobb inom hotell- och restaurantbranschen 

och sjukvården. Denna typ av integration i arbetslivet 

hade emellertid sina avigsidor. Invandrarna fick visserligen 

arbete och tjänade ungefär lika mycket som en svensk, men arbetet 

var monotont och själsdödande och gav inget större utrymme för 

sociala kontakter, idéspridning eller avancemang. Ingen ny kompetens 

injicierades i arbetsprocessen. Å andra sidan verkade den inte 

heller vilja ha några vitaliserande injektioner. Man ansåg sig inte 

behöva nya tankar, bara mer av väl inövade rörelsemönster. 

Efter mitten av 1970-talet och i samband med de externa chocker 

som oljekriserna innebar i form av kraftiga pris- och löneökningar 

förändrades situationen radikalt och den tidigare arbetskraftsinvandringen 

avstannade i stort sett helt. I viss mån kan de förändringar i 

produktionsprocessen som ägde rum efter 1975 ses som en reaktion 

på att det fordistiska massproduktionssättet hade uttömt sin kraft. 

Såväl teknik och maskiner som arbetsorganisation och personal var 

i detta produktionssätt starkt specialiserade och anpassade till en 

produktionsapparat som i hög grad var inflexibel och därmed svår att 

ändra. De chocker som oljeprisförändringarna innebar gav därför 

upphov till något som främst kan betecknas som en strukturell kris, 

där den tidigare fastlåsningen vid en viss given specialiserad och inflexibel 

industristruktur och de problem som detta innebar blev alltmer 

uppenbara. Detta tvingade så småningom fram förändringar i 

och omvandling av produktionssättet. 

Inledningsvis var dock omvandlingen långsam och strukturkrisen 

doldes i viss mån och flyttades fram i tiden genom olika ekonomiskpolitiska 

åtgärder. I motsats till flertalet andra länder i Europa 

kunde man med hjälp av överbryggningspolitiken vid mitten av 

1970-talet, de omfattande devalveringarna 1976-1982 och den 

offentliga sektorns expansion, som var särskilt intensiv 1975-1982, 

102

hålla nere arbetslösheten. Med bibehållen låg arbetslöshet, men till 

priset av en sänkt levnadsstandard gentemot utlandet, behölls samtidigt 

genom dessa ekonomisk-politiska åtgärder en gammal ekonomisk 

struktur alltför länge. Därigenom fördröjdes en nödvändig 

förnyelse. Man kan vidare konstatera att ”den tredje vägens politik” 

under 1980-talet, som hade som syfte att expandera det privata 

näringslivet på bekostnad av den offentliga sektorn, men som bland 

annat blockerades av att kapitalet gick utomlands, inte heller löste de 

strukturella problem som fanns i den svenska ekonomin. 

Internationaliseringen och avregleringarna på kapitalmarknaden 

i kombination med en lågkonjunktur, en finansiell kris, stora budgetunderskott 

och höga räntor tvingade slutligen under 1990-talet 

Sverige att överge en ekonomisk politik som hade haft full sysselsättning 

som främsta mål. Den ”oförlösta strukturkrisen”, med rester av 

en gammal ekonomisk struktur, blev då också synlig och uppenbar 

och var troligen det viktigaste skälet till att arbetslöshets- och sysselsättningskrisen 

under merparten av 1990-talet blev så djup och långvarig, 

som den blev. 

Man kan emellertid redan under 70-talet och särskilt under 

80-talet skönja tendenserna till en omvandling av näringslivet i mer 

flexibel riktning. Informations-, kommunikations- och kunskapsintensiva 

processer blev alltmer dominerande, och datorer kom att 

spela en alltmer framträdande roll. Massproduktionens era ersattes 

gradvis av kundanpassning och behoven av kommunikation, flexibilitet 

och marknadskontakt ökade i företagen. Denna process, med 

den informationsteknologiska utvecklingen som grundval, innebar 

fundamentala organisatoriska förändringar inom arbetslivet och tog 

sig uttryck i att gamla hierarkiska strukturer ersattes med platta 

organisationer, där arbetsdelning och specialisering fick ge vika för 

kompetensbreddning, arbetsrotation och självstyrande arbetslag, som 

själva planerade sin verksamhet. Nära förknippade med dessa förändringsmekanismer 

var att okvalificerade arbetsuppgifter rationaliserades 

bort, att servicearbetet professionaliserades, att kraven på kommunikativ 

kompetens ökade och att rekryteringen individualiserades. 

Dessa förändringar i arbetsorganisationen påbörjades så smått 

under 1970-talet, tog fart under 1980-talet och genomfördes på bred 

front under 1990-talet. Industrin intog rollen som pionjär men den 

privata och offentliga tjänstesektorn följde efter. Särskilt under 

103

90-talets krisår gick omvandlingen mycket snabbt. Efter en lång 

period med svag produktivitetsutveckling tvingade en intensiv internationell 

konkurrens de svenska företagen till omfattande rationaliseringar 

på mycket kort tid, där IT-tekniken och förändringarna i 

arbetsorganisationen, inklusive så kallade ”lean production”, användes 

för att genomföra dessa rationaliseringar och för att höja produktiviteten. 

När några år senare den offentliga sektorn tvingades till 

drastiska besparingar och personalnedskärningar kom man i mycket 

att anamma de organisationsförändringar som införts i det privata 

näringslivet. 

Dessa förändringar i arbetsorganisationen går under flera namn: 

i positiva ordalag ”nya”, ”innovativa”, ”högpresterande” eller ”flexibla” 

arbetsplatser, i negativa ordalag ”magra” eller ”anorektiska” 

organisationer. Förändringarna har ägt rum i hela den industrialiserade 

världen, där man i ökad utsträckning infört arbetslag och arbetsrotation. 

De har emellertid varit mer genomgripande i Sverige än i 

andra länder, i synnerhet när det gäller decentraliserat budgetansvar 

och beslut delegerade till arbetslagen. 9 

Dessa organisationsförändringar har inneburit att kraven på formell 

utbildning, språk, kommunikation och social kompetens hos de 

anställda har ökat. Även kraven på så kallade tyst kunskap har 

skärpts, det vill säga sådan kunskap som inte finns nedskriven och 

inte går att lära i en skolsal eller på en kurs, men som man tillägnar 

sig i arbetsprocessen genom att delta i arbetslag eller lära sig av arbetskamrater. 

Även när det gäller nyanställningar har det i samband med de 

arbetsorganisatoriska förändringarna ställts allt högre krav. För att få 

anställning behöver individen allt mer högre utbildning beroende på 

den tekniska utvecklingen. I anslutning till organisationsförändringarna 

har personliga kvalifikationer, social kompetens, kommunikativ 

förmåga och arbetslivserfarenhet kommit i förgrunden och har relativt 

sett kommit att spela en allt större roll vid nyanställningar. 

Vidare har rekryteringen individualiserats. Man har vid nyanställningar 

blivit allt mer selektiv och har lagt ned resurser för att få tag 

på ”rätt” person. 

Den förnyelse som näringslivet genomgått har gradvis inneburit 

en homogenisering av arbetsstyrkan. Det har varit fråga om en demografisk 

homogenisering på så sätt att allt färre ungdomar fått anställ- 

104

ning samtidigt som de allra äldsta mönstrats ut. Inom många verksamheter 

har det utvecklats en kärna av fast anställda, främst bestående 

av medelålders personer, som utnyttjats mera intensivt än tidigare 

genom övertidsarbete med mera. Vid tillfällig arbetskraftsbrist 

har man dragit till sig temporär arbetskraft genom projektanställningar 

och andra tidsbegränsade anställningsformer. Men homogeniseringen 

har också haft en klart etnisk dimension som inneburit att 

svenskheten förstärkts och det ”udda” stötts bort. Svårigheterna att 

hävda sig på arbetsmarknaden har främst gällt de nya som sökt sig 

hit, men också flera av de invandrare som kommit hit tidigare och 

som hade etablerat sig på arbetsmarknaden har haft problem med att 

hålla sig kvar. En förklaring till detta är just den omsvängning i 

arbetskraftsefterfrågan som ägt rum i och med att näringslivet gått in 

i en förnyelsefas. Nu efterfrågas i större utsträckning arbetare med 

specialkunskaper inom de områden som kan tänkas bära fram en ny 

ekonomisk expansion. Gemensamt för många av dessa arbetsuppgifter 

är att de kräver mycket av kulturspecifik kunskap, där 

språk, kommunikation och kännedom om det svenska samhället 

blivit allt viktigare. Den kompetens som efterfrågas i näringslivet har 

i allt mindre grad kommit att motsvara den kompetens som invandrargrupperna, 

och särskilt de nyanlända, står för. Troligtvis har denna 

homogenisering förstärkts av så kallad statistisk diskriminering, det 

vill säga att en arbetsgivare inte kallar en arbetssökande invandrare till 

en anställningsintervju, därför att man redan i utgångsläget tillskrivit 

den arbetssökande vissa egenskaper, som kännetecknar gruppen 

i sin helhet: behärskar ej svenska tillräckligt, är ej insatt i svenska förhållanden 

etc, trots att det är mycket möjligt att den speciella individ 

som är arbetssökande inte har dessa egenskaper. 

Denna process, med arbetsrotation och arbetslag, decentraliserat 

budgetansvar och beslut delegerade till arbetslagen kan ses som en 

fortsatt demokratisering inom näringslivet. Beroende på att prestationskraven 

och belöningarna alltmer ligger på arbetslagen, att den 

kortsiktiga produktivitetsutvecklingen har prioriterats framför den 

långsiktiga, att kommunikation och språk har blivit allt viktigare, har 

denna demokratiska process också en negativ sida såtillvida att den 

inte tillåtit tillträde för det oprövade, det udda och främmande. I 

denna homogeniseringsprocess, där mångfald och mångfalds- 

105

tänkande i det närmaste helt lyst med sin frånvaro, har invandrarna 

kommit att drabbats särskilt hårt. 

Sammanfattningsvis är det delvis fråga om en motsägelsefull utveckling: 

i en alltmer globaliserad värld har homogeniseringen av den 

svenska arbetskraften förstärkts. Detta är också den svenska verklighet 

i vilken man utan större framgång försökt implementera ett 

mångfaldstänkande hämtat från en helt annorlunda verklighet, den 

amerikanska. Vi menar emellertid att man i en diskussion om mångfaldens 

möjligheter och risker i det svenska arbetslivet måste relatera 

dessa till hur den svenska utvecklingen har sett ut. Annars blir mångfald 

bara fråga om retorik utan något innehåll. 

106

Fotnoter 

1 Det ska poängteras att den genomsnittliga nettoökningen på 35 000 personer per 

år är ett resultat av två bruttoströmmar som går i olika riktning. Under åren 2005- 

2015 är antalet i åldern 65 år, det vill säga de som pensioneras och lämnar arbetskraften, 

genomsnittligt per år för perioden 113 000, medan det genomsnittliga antalet 

som dör i åldrarna över 65 år är 78 000. Motsvarande bruttoströmmar var för 

perioden 1995-2000 genomsnittligt per år 78 500 i åldern 65 år och antalet döda 

över 65 år 79 000. Det är alltså i stort sett uteslutande den årliga ökningen i antalet 

65-åringar som förklarar den kraftiga ökningen i hela åldersgruppen över 65 år 

efter 2005. 

Det mått som här använts på de ekonomiska påfrestningarna som kommer att 

inträffa i samband med de kraftiga pensioneringarna, det vill säga förändringar i 

antalet i åldersgruppen över 65 år, är en grov approximation. Utträdet från arbetskraften 

är emellertid proportionellt till antalet i en viss åldersgrupp. När exakt i tiden 

utträdet från arbetsmarknaden kommer att ske beror på de regler om förtidspensioner, 

avtalspensioner och möjligheter att skjuta upp pensionsåldern som kommer 

att gälla då. För närvarande är den genomsnittliga pensionsåldern under 60 år. 

2 OECD (1997). Se också OECD (1998). 

3 De tidigare omfattande flyttningarna mellan periferin och centrum i Europa, Irland 

- England, Sydeuropa - Västtyskland, Finland - Sverige, vilka primärt var orsakade 

av de stora skillnaderna i levnadsstandard, har nu i stort sett helt avstannat. 

4 Bauer & Zimmermann (1999). Se också Brucker, Trubswetter & Weise (1999). 

5 Det ska dock påpekas att de funktionshindrade drabbades hårt av 90-talskrisen. I 

synnerhet hade de funktionshindrade som blev arbetslösa utomordentligt svårt att 

återigen få arbete, ungefär dubbelt så svårt som invandrare. Se exempelvis Björklund, 

Edebalk, Ohlsson & Söderström (1998). 

6 Ekberg (1997). 

7 Bevelander (2000). 

8 Scott (1998). 

9 New Enterprise Work Practices And Their Labour Market Implications, OECD (1999). 

107

108 

Michael Tåhlin, professor, Institutet för social forskning, 

Stockholms universitet. 

Forskningsområde: Arbetsliv och välfärd 


egen forskning: Många inspiratörer men ingen guru 

Fritidsintresse/n: Familjen, resor, kultur 

Senast lästa bok: T. Lindgren: I brokiga blads vatten 

Senast sedda film: The Insider av Michael Mann 

Adress: Institutet för social forskning (SOFI) 


E-post: michael.tahlin@sofi.su.se 

Telefon: 08 - 16 31 81 

Telefax: 08 - 15 46 70

30 års arbetsmiljösatsning 

– till vad nytta? 

Michael Tåhlin, professor 

Institutet för social forskning, 


Sverige har en stark tradition av såväl reformer som forskning inom 

arbetsmiljöområdet. Fältet definieras bredare än i de flesta andra länder. 

Det omfattar inte bara fysiska, tekniska och kemiska faktorer på 

arbetsplatsen, utan även psykosociala faktorer, arbetsinnehåll och 

arbetsorganisation. Rubriken på mitt föredrag idag kanske antyder att 

jag kommer att försöka svara på frågan om vilka resultat som arbetsmiljösatsningarna 

har givit. Men varken jag eller någon annan har 

hittills gjort någon genomgripande utvärdering. I stället kommer jag 

att ge några utgångspunkter för en diskussion av arbetsmiljösatsningarna, 

och peka på ett antal frågor som jag uppfattar som särskilt 

viktiga att begrunda inför framtiden. 

Ett centralt problem för alla politiska reformer inom arbetsmiljöns 

område är arbetslivets grundläggande svårstyrbarhet, eller 

autonomi kanske man kan säga. Arbetslivet låter sig inte regleras 

politiskt i tillnärmelsevis samma utsträckning som till exempel vård 

eller utbildning. Arbetsmiljöns karaktär sammanhänger först och 

främst med vad det är man gör i arbetet, det vill säga vad det är som 

tillverkas eller vilken typ av service som utförs. Det är i därmed i 

huvudsak ekonomiska och teknologiska faktorer som driver arbetsmiljöns 

utveckling (i samspel med lokala förhållanden av betydelse, 

till exempel förhandlingar mellan företrädare för ledning och anställda). 

Det är viktigt att vara medveten om detta. Förhoppningarna 

om snabba, politiskt drivna förbättringar av arbetsmiljön har ofta 

varit orealistiskt stora. I själva verket förändras arbetsmiljön mycket 

långsammare och i mindre skala än vad många debattörer inom området 

föreställer sig, och den utveckling som sker beror sannolikt till 

ganska liten del på politiska insatser och beslut. Den stora utmaningen 

ligger i att ändå föra en offensiv arbetsmiljöpolitik. Jag tror att för 

liten möda hittills har ägnats åt att förstå hur svårt det faktiskt är att 

109

lyckas med detta. En viktig nyckel till framgångar under de närmaste 

åren är att, på ett mycket noggrannare sätt än hittills, utvärdera de 

insatser som genomförs. 

Arbetsmiljödebattens konjunktursvängningar 

De satsningar som har gjorts i Sverige sedan början av 1970-talet för 

att förbättra arbetsmiljön har haft tre huvudsakliga element: upplysning, 

reglering och deltagande (Frick 1994). Upplysning genom ökade 

anslag till forskning och information; reglering genom lagstiftning 

och tillsyn; och deltagande genom en ökning av antalet skyddsombud 

och skyddskommittéer med vidgade rättigheter. 

Takten i arbetsmiljöreformerna har tenderat att följa den ekonomiska 

konjunkturcykeln. När efterfrågan på arbetskraft är hög blir 

det särskilt viktigt för arbetsgivarna att erbjuda goda jobb för att 

kunna rekrytera och behålla personal. I en sådan situation har löntagarna 

råd att efterfråga inte bara en anställning, utan jobb som är 

fysiskt säkra och mentalt stimulerande. I syfte att hålla uppe utbudet 

av arbetskraft blir staten mer benägen än under andra perioder att 

stödja och bidra till förbättringar av arbetsmiljön. 

Vågen av arbetslivsreformer under 1970-talet följde i kölvattnet 

av den starka ekonomiska tillväxten i mitten och slutet av 

1960-talet. Nästa topp i den ekonomiska tillväxten kom i mitten och 

slutet av 1980-talet, då vi också bevittnade en facklig offensiv om 

”det goda arbetet” och tillsättningen av den omfattande arbetsmiljökommissionen. 

Under den djupa ekonomiska nedgången i början av 

1990-talet blev det mycket tyst om arbetsmiljöfrågorna. Den politiska 

och fackliga diskussionen kom på ett självklart sätt att fokusera 

på arbetslöshetsproblemen. Mot slutet av 1990-talet återvände den 

ekonomiska tillväxten, arbetslöshetsnivån började sjunka, och 

arbetets kvalitet blev på nytt ett framträdande tema i den offentliga 

debatten. Arbetslivsdelegationen tillsattes sommaren 1998 för att ge 

en kunskapsöversikt som blev klar året därpå (SOU 1999:69). I 

januari 2000 tillsattes en regeringskommission som ska undersöka 

kvalitetsfrågor i arbetslivet, med tonvikt på stress och sjukfrånvaro. 

Kommissionen, den så kallade arbetsmiljögruppen i Näringsdepartementet, 

lämnade en första rapport hösten 2000 (Ds 2000:54) och 

kommer att avge sin slutrapport under våren 2001. Vidare har 

110

Nationella folkhälsokommittén, som lämnade sitt slutbetänkande 

(SOU 2000:91) i höstas, föreslagit att ytterligare en arbetslivskommission 

ska tillsättas. 

Vid varje våg av arbetsmiljöreformer har, vid sidan av konjunkturorsaker, 

också mer specifika faktorer varit viktiga. 1970-talsvågen 

byggde på radikala politiska strömningar med jämlikhet och medbestämmande 

som viktiga principer. 1980-talsvågen var till stor del 

föranledd av skenande utgifter för arbetsskadeersättningar. Och den 

senaste vågen, som tog fart för ett par år sedan, har sin bakgrund i 

den kraftigt ökade sjukfrånvaron, särskilt bland kvinnor och i den 

offentliga sektorn. Det finns dock ett underliggande konjunkturmönster 

även för dessa specifika faktorer. Så till exempel är uppgången 

i sjukfrånvaro under de senaste åren uppenbarligen till stor del en 

följd av de hårda besparingar och personalneddragningar som gjordes 

under den ekonomiska krisen i början och mitten av 1990-talet. 

Arbetsmiljösatsningarnas 

institutionella struktur 

Lagstiftning 

I efterdyningarna till de radikala vågrörelserna i slutet av 1960-talet 

tillsattes 1970 en statlig utredning av arbetsmiljön. Utredningens 

förslag presenterades och genomfördes i flera steg som ledde fram till 

den nya Arbetsmiljölagen som trädde i kraft 1978. Arbetsmiljölagen 

är en ramlag som kompletteras med föreskrifter utfärdade av Arbetarskyddsstyrelsen 

(eller Arbetsmiljöverket som det heter sedan årsskiftet). 

Ett av de viktiga nya inslagen i lagen, jämfört med tidigare 

lagstiftning om arbetarskydd, var att psykosociala faktorer i arbetet 

uppmärksammades på allvar. Arbetet skulle anpassas till den som 

utför det i stället för tvärtom, och denna anpassning skulle bygga på 

överväganden om både fysiska och psykosociala inslag i arbetet. 

Arbetet skulle organiseras så att den enskilde arbetstagaren fick inflytande 

över sin egen arbetssituation. För att betona det breda perspektivet 

i den nya lagen ersattes termen ’arbetarskydd’ i den gamla 

lagen från 1949 med den modernare termen ’arbetsmiljö’. 

Det visade sig dock vara svårt att formulera detaljerade föreskrifter 

vad gäller de psykosociala faktorerna i arbetet. Ännu idag har Arbetar- 

111

skyddsstyrelsen inte lyckats med detta. Delvis beror det på att det 

saknas precision i hur man ska mäta psykosociala faktorer och hur 

man ska beräkna de risker som arbetstagarna utsätts för i detta avseende. 

Men delvis är det också en fråga om motstånd från arbetsgivarna, 

som under lång tid kraftfullt har motsatt sig en offentlig reglering 

av psykosociala inslag i arbetet. 

Arbetsmiljölagen skärptes 1991, efter förslag från Arbetsmiljökommissionen 

som hade lagt fram sitt betänkande året innan. I sin 

utvidgade form betonas i lagen att arbetsmiljön är arbetsgivarens 

ansvar. Varje arbetsgivare är ålagd att ha ett tydligt system för löpande 

förbättringar av arbetsmiljön. Ett sådant system kallas internkontroll 

och inkluderar, till exempel, en skriven handlingsplan för hur 

existerande arbetsmiljöproblem på arbetsplatsen ska lösas och hur 

man ska åstadkomma långsiktiga resultat i den lokala arbetsmiljöutvecklingen. 

Dessa handlingsplaner måste förnyas varje år. 

Men miljön på arbetsplatsen är inte bara en fråga om säkerhet och 

arbetsinnehåll i snävare mening. De anställdas delaktighet i beslutsfattandet 

är också en viktig faktor. Regleringen av arbetsmiljön är i 

själva verket nära kopplad till personalens inflytande. Det är givetvis 

mycket lättare att förbättra arbetsmiljön om arbetstagarna deltar i de 

övergripande besluten på arbetsplatsen. Medbestämmandelagen 

(MBL), som trädde i kraft 1977, var därför en viktig reform också 

inom arbetsmiljöns område även om dess effekter har blivit mindre 

än vad många från början hade hoppats. Under 1990-talet har begreppet 

medbestämmande stegvis gett vika för begreppet samverkan. 

Ett exempel är det avtal som 1997 undertecknades i den statliga 

sektorn, ”Samverkan för utveckling”. Det utmärkande draget hos 

detta och liknande avtal är att det markerar en övergång från en förhandlingskultur 

till en samarbetskultur. Denna övergång kan 

komma att få stora konsekvenser för arbetsmiljöfrågorna. 

Organisationer och myndigheter 

Arbetsmiljöverket omfattar de tidigare fristående enheterna Arbetsmiljöinspektionen 

(före detta Yrkesinspektionen) och vad som tidigare 

hette Arbetarskyddsstyrelsen. Verket utfärdar föreskrifter baserade på 

Arbetsmiljölagen, styr Arbetsmiljöinspektionens verksamhet, och är 

beställarmyndighet av arbetsmiljöstatistik. 

112

Arbetsmiljölagen ger arbetstagarna möjlighet att ändra arbetsmiljön 

genom två institutioner, skyddsombud och skyddskommittéer. 

En partsgemensam organisation, Arbetarskyddsnämnden, tillhandahåller 

utbildning och information för skyddsombuden. 

Drygt hälften av alla anställda i landet har tillgång till företagshälsovård. 

Täckningen är särskilt låg bland småföretagen. Statsbidragen 

till företagshälsovården avskaffades 1993, vilket har inneburit att 

täckningsgraden har sjunkit. Som mest omfattades cirka 80 procent 

av alla anställda, i början av 1980-talet. 

Arbetslivsinstitutet är landets centrum för forskning och utveckling 

inom arbetsmiljöområdet. Forskningen var länge fokuserad på den 

fysiska arbetsmiljön, men efter en omorganisation 1995 har forskning 

om arbetsorganisation och psykosociala frågor fått ökat utrymme. 

Institutet har också till uppgift bland annat att samverka i informationsinsatser 

med andra organ inom arbetsmiljöområdet, och att 

utbilda företagshälsovårdens personal. 

Forskning 

På grundval av en stor mängd forskning, som genomförts under 

många år både i Sverige och i andra länder, vet vi en hel del om 

vilka typer av arbete och vilka inslag i arbetsmiljön som har negativa 

och positiva konsekvenser för arbetstagarna (se till exempel Karasek 

och Theorell 1990, Marklund 2000). Men det finns en utbredd 

kritik som går ut på att dessa forskningsresultat inte kommer till tillräckligt 

stor praktisk nytta (Ds 2000:54). Att implementera arbetsmiljöforskningens 

resultat har varit en prioriterad fråga i Sverige alltsedan 

de stora reformerna började genomföras på 1970-talet. Men 

processen har varit betydligt långsammare och mycket svårare än de 

flesta ursprungligen hade föreställt sig. 

Faktum är att arbetsgivarna ofta är ganska ointresserade av att 

använda resultat från forskningen, eller rentav motvilliga. Som ett 

svar på detta problem växte en forskningstradition fram under 

1970-talet som kom att bli känd under namnet aktionsforskning. 

Denna inriktning betonar lokal kunskap i motsats till global eller 

generell kunskap. Huvudidén är den här: i stället för att försöka övertyga 

arbetsgivare och anställda på enskilda arbetsplatser att anpassa 

sina arbetsmiljöer och sin organisation till generella riktlinjer och 

113

ideal, engagerar sig forskarna lokalt för att diskutera specifika 

problem med ledning och personal på specifika arbetsplatser, och 

agerar tillsammans med dem för att förbättra deras förhållanden och 

lösa deras problem. Forskarna tar alltså på sig ett slags konsultroll, 

och mycket riktigt har också flera framträdande aktionsforskare 

varit verksamma inom ledande konsultföretag. 

Även om detta kan låta demokratiskt och trevligt, så har aktionsforskningen 

inte varit särskilt framgångsrik, eller det finns åtminstone 

inte några tydliga belägg för framgång. Aage Sørensen, den danske 

sociologiprofessorn vid Harvarduniversitetet, utvärderade i början av 

1990-talet den norska aktionsforskningen, som har mycket gemensamt 

med den svenska traditionen, och var mycket kritisk (se Sørensen 

1992). 

Aktionsforskningen har haft en stark position inom ramen för de 

svenska reformsatsningarna på arbetsmiljöområdet, men dess position 

har försvagats avsevärt under senare år. Aktionsforskningen har 

avlösts av en delvis ny ansats till lokal handling. Tonvikten ligger nu 

på utvecklingsprojekt utformade som samarbeten mellan lokala 

arbetsgivare och deras anställda, lokala politiker och myndigheter, 

och forskargrupper från små eller medelstora regionala högskolor. 

Det är än så länge för tidigt att bedöma de praktiska resultaten av 

dessa småskaliga samarbetsprojekt. Men på en principiell nivå är jag 

skeptisk. Att upplösa gränsen mellan forskning och praktisk handling 

har inte varit någon produktiv strategi tidigare, och lär knappast bli 

det nu heller. 

Ett annat exempel på en misslyckad form av forskning är Arbetslivscentrums 

verksamhet. ALC bildades 1976 och fick till uppgift att 

utföra forskning och att informera om frågor som handlar om medbestämmande 

och rättigheter i arbetslivet. Problemen med den uppgift 

som Arbetslivscentrum fick var att verksamheten dels skulle vara 

explicit partisk, dels explicit praktisk. Båda dessa egenskaper är i hög 

grad problematiska i relation till traditionella akademiska forskningsprinciper, 

och mycket riktigt fick ALC snabbt stora problem med sin 

legitimitet och med sin forskningskvalitet. Utvärderingar av dess 

verksamhet har också varit mycket negativa. Efter många turer lades 

ALC slutligen ned 1995, och delar av dess verksamhet överfördes till 

det omorganiserade Arbetslivsinstitutet. Detta har säkert inneburit en 

förbättring, men det är ännu för tidigt att bedöma riktigt hur stor 

förbättringen är. 

114

Faktum är att den svenska arbetslivsforskningen har varit föremål 

för kontinuerlig organisatorisk omstöpning under det senaste decenniet. 

Steg för steg har traditionella akademiska forskningsprinciper 

vunnit i inflytande. Det senaste steget var beslutet att lägga ned 

Rådet för arbetslivsforskning (RALF) vid det just gångna årsskiftet, 

och att överföra stora delar av dess ekonomiska medel till det nyligen 

bildade Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) som 

har en betydligt mer akademisk inriktning. Jag tror att detta var ett 

klokt beslut som sannolikt, eller åtminstone förhoppningsvis, 

kommer att vitalisera hela forskningsfältet. De stora satsningarna från 

1970- och 1980-talen på forskning som handling var, enligt min 

mening, ett stort misstag. Det som nu behövs är forskning om handling, 

det vill säga forskning om hur arbetsmiljön kan förändras ute 

på enskilda arbetsplatser. Detta borde kunna åstadkommas betydligt 

effektivare än tidigare med den nya organisation för forskningsfinansiering 

som nu har bildats. 

Arbetsmiljösatsningarnas effektivitet 

Explicita utvärderingar av de svenska arbetsmiljöreformerna har hittills 

varit sällsynta. Det är givetvis svårt att fastställa effekterna av 

specifika politiska reformer, givet den mängd faktorer som påverkar 

arbetsmiljöns utveckling (se Kaufman 1997 för en översikt av effekterna 

av offentlig reglering på den amerikanska arbetsmarknaden). 

Bortsett från metodologiska svårigheter, tror jag att en viktig orsak 

till bristen på genomgripande utvärderingar är det stora, ibland alltför 

stora, självförtroendet hos politiska beslutsfattare och fackliga företrädare. 

Det har alltför ofta tagits för givet att genomförda reformer 

kommer att bli framgångsrika i att uppnå sina syften, i linje med så 

mycket annat inom den så kallade svenska modellen. 

Självfallet har flera betydande resultat nåtts vad gäller specifika, 

välidentifierade arbetsmiljöproblem. Kända och dramatiska exempel 

är undanröjningen under 1970-talet av asbest och vinylklorid som 

riskfaktorer i arbetet. Och det finns förstås fler goda och viktiga 

exempel. Men har detta varit isolerade framgångar, eller har de bara 

varit ovanligt synliga och påtagliga delar av en större, mer genomgripande 

framgång? 

115

Det är fundamentalt att påpeka att Sverige tillhör den grupp av 

länder som sannolikt har världens säkraste arbetsplatser. Antalet svåra 

arbetsolycksfall per arbetstagare är bland de lägsta i världen (se statistik 

från ILO eller Eurostat 2000.) Sjukfrånvaro på grund av arbetsrelaterade 

faktorer ser också ut att vara låg i Sverige jämfört med 

andra länder i Västeuropa (European Agency for Safety and Health 

at Work 2000). Men Sverige hade en internationellt god position 

redan innan de stora arbetsmiljösatsningarna inleddes på 1970-talet. 

Här återstår viktiga utvärderingsstudier att göra. 

En ökad medvetenhet om riskfaktorer i arbetet har säkerligen 

uppkommit till följd av arbetsmiljöreformerna och de stora mängderna 

information som har spritts under en lång följd av år. Denna ökade 

medvetenhet har i sin tur antagligen lett till höjda anspråk bland 

arbetstagarna vad gäller arbetets kvalitet. Om arbetsmarknaden 

fungerar någorlunda väl, bör de höjda anspråksnivåerna ha bidragit 

till faktiska förbättringar av arbetsmiljön. 

Det är dock ytterst vanskligt att bedöma i vilken grad detta har 

skett. Arbetsskadestatistiken ger ingen tillförlitlig bild av faktiska 

förändringar av skaderiskerna. Antalet registrerade arbetsskador är 

alltför nära kopplat till hur försäkringssystemen är utformade för att 

vara en användbar indikator i detta avseende.Då är allvarliga arbetsolycksfall, 

särskilt olyckor med dödlig utgång, en mycket pålitligare 

indikator. Men dödsolyckor är lyckligtvis extrema händelser, och utvecklingen 

av antalet dödsfall över tiden säger ganska litet om hur arbetsmiljön 

i stort förändras, särskilt vad gäller psykosociala och organisatoriska 

faktorer som har blivit allt viktigare under senare år. 

Om kvinnors arbetsmiljö säger antalet dödsolyckor nästan ingenting. 

En annan möjlighet att bedöma den övergripande utvecklingen 

av svensk arbetsmiljö är att använda de intervjuundersökningar som 

genomförts inom ramen för SOFIs levnadsnivåundersökningar 

(LNU) sedan 1968, SCBs undersökningar av levnadsförhållanden 

(ULF) sedan 1975 och SCBs arbetsmiljöundersökningar sedan 1989. 

Som en mycket grov slutsats av dessa undersökningar kan man säga 

att arbetsmiljöns genomsnittliga kvalitet ser ut att ha varit ganska 

stabil under den period som de stora arbetsmiljösatsningarna har 

genomförts. Närmare bestämt är den bild som intervjuundersökningarna 

ger så sammansatt att man varken kan säga att arbetsmiljön 

i stort har förbättrats eller att den har försämrats (se till exempel 

116

Skjöld 1997). Vissa riskfaktorer, till exempel buller, har minskat i 

utbredning. Andra riskfaktorer tycks däremot ha ökat i omfattning. 

Detta gäller till exempel tunga lyft och negativ stress. Och vissa riskfaktorer 

har varit tämligen konstanta över tid, till exempel enformigt 

arbete. Strukturella förändringar, det vill säga förskjutningar i arbetsmarknadens 

yrkes- och branschfördelning, förklarar den helt dominerande 

delen av arbetsmiljöns utveckling över tid (Szulkin och 

Tåhlin 1994). 

Nu kan man säga att denna bild ändå är positiv eftersom arbetstagarnas 

anspråk sannolikt har ökat avsevärt. De svar som arbetstagarna 

ger om sin arbetsmiljö när de medverkar i intervjuundersökningar 

är säkert i viss utsträckning påverkade av deras anspråksnivå, 

så att de ger mer negativa svar ju större deras anspråk på arbetsmiljön 

är. Om detta är riktigt, så skulle kombinationen av höjda 

anspråksnivåer och i stort sett konstanta intervjusvar tyda på att 

arbetsmiljön faktiskt har förbättrats. Men det är viktigt att komma 

ihåg att detta för det första är en tolkning snarare än fakta, och för 

det andra att de förbättringar som (på grundval av denna tolkning) 

tycks ha inträffat är mycket oprecist kvantifierade eftersom vi bara 

känner till hur intervjusvaren har utvecklats, inte hur mycket anspråken 

har förändrats under samma tid. 

Ett stort problem när det gäller att bedöma arbetsmiljösatsningarnas 

effekter genom att studera arbetsmiljöns förändringar över 

tid i Sverige är att man inte känner till arbetsmiljöriskernas inflödessida. 

Det kan mycket väl hända att de satsningar som gjorts har hjälpt 

till att minska befintliga risker, men att de nya risker som i större eller 

mindre omfattning kontinuerligt uppstår medför att den genomsnittliga 

kvaliteten hos arbetsmiljön ändå inte förbättras. 

En möjlighet att åtminstone delvis eliminera detta metodproblem 

är att jämföra arbetsmiljön i Sverige med andra länders förhållanden. 

Nya typer av arbetsmiljörisker uppträder rimligen i snarlik omfattning 

i olika länder med likartad ekonomisk och teknologisk struktur. 

Jag nämnde nyss ett resultat från en studie av arbetsförhållanden i 

EUs medlemsländer, som visade att Sverige tycks ha en relativt låg 

arbetslivsorsakad sjukfrånvaro. Denna intervjustudie, som genomfördes 

kring årsskiftet 1995/96 (av European Foundation for the 

Improvement of Living and Working Conditions, ett EU-organ med 

säte i Dublin) innehåller många frågor om arbetsmiljön. Nyligen har 

117

Inger Eklund, Anders Englund och Anders Wikman (Eklund med 

flera 2000) sammanställt några resultat från studien, och redovisat 

dem i ett kapitel i boken Arbetsliv och Hälsa 2000, utgiven av Arbetarskyddsstyrelsen 

och Arbetslivsinstitutet. De konstaterar där att internationella 

jämförelser är svåra att göra, bland annat på grund av att 

till synes likalydande intervjufrågor kan uppfattas olika av respondenter 

i olika länder. Andra problem är att arbetsmarknadens struktur 

skiljer sig kraftigt åt mellan länder, även inom EU. Till exempel 

är branschsammansättningen mycket olika mellan länderna, vilket 

man måste ta hänsyn till om jämförelser av arbetsmiljön ska bli rättvisande. 

De resultat som framkommer från den europeiska jämförelsen, 

när hänsyn tagits till grova skillnader i branschstruktur mellan länderna, 

är framför allt att arbetsmiljöns kvalitet varierar efter en nordsydlig 

dimension. Arbetsmiljön tenderar i allmänhet att vara bättre 

i norra än i södra Europa. Tydliga skillnader med denna innebörd 

finns, på den fysiska sidan, vad gäller smärtsamma och tröttande 

arbetsställningar och utsatthet för vibrationer, och, på den psykosociala 

sidan, i fråga om möjligheter att påverka det dagliga arbetet 

och att genomgå utbildning på arbetstid. Däremot är stressigt eller 

jäktigt arbete vanligare i norr än i söder (se där en utbredd fördom 

som bekräftas!). Vad gäller utsatthet för buller och enformigt arbete 

är den internationella jämförelsebilden splittrad, utan något klart 

mönster. 

Sveriges position i denna europeiska jämförelse är god, men inte 

bättre än flera andra nordeuropeiska länders som Finland, Danmark, 

Nederländerna och Storbritannien. Detta är anmärkningsvärt eftersom 

arbetsmiljösatsningarna i de andra länderna i denna grupp, till 

exempel i Storbritannien, har varit betydligt mindre än i Sverige. 

Visserligen bygger resultaten på en tvärsnittsstudie, så man kan inte 

jämföra skillnader mellan länderna med avseende på hur arbetsmiljön 

utvecklats över tiden. Men redan det faktum att Sveriges 

arbetsmiljö inte skiljer sig till det bättre från andra nordeuropeiska 

länders i mitten av 1990-talet tyder på att de stora arbetsmiljösatsningarna 

knappast har haft några mer dramatiska positiva effekter. 

Jag säger ”tyder på”, eftersom det är uppenbart att den internationella 

jämförelsen behöver preciseras väsentligt innan mer säkra slutsatser 

kan dras. Och självfallet uppträder det stora problemet med okända 

variationer i anspråksnivå även här. Som en preliminär slutsats sam- 

118

manfaller ändå jämförelsen över tid i Sverige med jämförelsen 

mellan Sverige och andra länder vid en tidpunkt. De omfattande 

satsningarna på att förbättra arbetsmiljön tycks inte ha lett till 

några allmänna och tydliga positiva resultat, även om vissa stora 

enskilda framgångar har uppnåtts. 

Under de senaste åren, sedan den ekonomiska krisen på 

1990-talet börjat avsätta spår i arbetets organisering, har vi bevittnat 

nya stora arbetsmiljöproblem, manifesterade i en dramatisk uppgång 

i sjukfrånvaron. Troligen är en huvudorsak den belastning som personalen 

har utsatts för i snåla och slimmade organisationer. Problemen 

är mest akuta inom vård- och undervisningssektorerna, med en 

hög andel kvinnliga anställda. Under recessionen i början och 

mitten av 1990-talet, när arbetslösheten och budgetunderskottet steg 

till rekordnivåer, så var de storslagna målen om det goda arbetet 

uppenbarligen inte särskilt mycket värda. I synnerhet regleringen av 

psykosociala arbetsvillkor är tydligen utomordentligt svag när den 

konfronteras med mer direkta ekonomiska hänsyn. 

Intressant nog är det inte förrän ganska nyligen som Arbetarskyddsstyrelsen 

har börjat ta psykosociala faktorer på lika stort allvar 

som mer fysiska arbetsmiljöfaktorer. Under en lång tid sågs de 

psykosociala frågorna som ”mjuka” frågor, och det saknades läng 

beteendevetenskaplig kompetens på Arbetarskyddsstyrelsen att behandla 

dem. Dessa frågor har också lidit av att bli betraktade som 

traditionellt kvinnliga, och har därmed tenderat att negligeras av styrelsens 

etablerade manliga kultur som varit fokuserad på tekniska och 

kemiska faktorer. I detta avseende har man släpat ganska långt efter 

utvecklingen inom andra professionella delar av arbetsmiljöfältet. 

Detta håller nu på att förändras rätt snabbt, men det är ännu för 

tidigt att bedöma konsekvenserna. 

Incitament och makt 

Så vad är den mest effektiva politiska strategin för att förbättra arbetsmiljön, 

inklusive dess psykosociala sida som tycks vara särskilt besvärlig 

att reglera? Två strukturella villkor har utan tvekan bidragit till att 

behålla arbetsmiljöfrågorna på dagordningen, nämligen den låga 

arbetslöshetsnivån (fram till början av 1990-talet) och den starka 

arbetarrörelsen och fackliga rörelsen i övrigt. 

119

Nyckelfaktorerna är incitament och makt. Vilka incitament har 

arbetsgivarna för att engagera sig i att förbättra arbetsmiljön? Det 

finns två huvudsakliga typer av incitament. För det första är det 

möjligt att arbetsmiljöns kvalitet och de anställdas produktivitet kan 

vara positivt kopplade till varandra snarare än alternativ i en tradeoff-relation. 

Förbättringar av arbetsmiljön leder i så fall till förbättringar 

av lönsamheten på arbetsplatsen, vilket naturligtvis skulle 

innebära ett kraftfullt incitament för arbetsgivarna att ägna möda åt 

arbetsmiljöförbättringar. Det finns en ganska stor mängd forskning 

om denna fråga, men med ganska oklara resultat. Nya amerikanska 

resultat tyder på att arbetets kvalitet ur arbetsmiljösynvinkel faktiskt 

bidrar signifikant till att höja produktiviteten på arbetsplatsen 

(Appelbaum med flera 2000). Detta är ett metodologiskt komplicerat 

men mycket viktigt forskningsfält. Det kommer att krävas stora 

ytterligare insatser för att fastställa vilka specifika villkor som ska vara 

uppfyllda för att arbetsmiljöns kvalitet ska påverka produkiviteten 

positivt, och, inte minst, vad som krävs för att övertyga arbetsgivarna 

att förbättringar av arbetsmiljön är en mer lönsam strategi än att 

kortsiktigt minska kostnader och spara in på personal. 

Den andra typen av incitament är kopplad till arbetsmarknaden, 

som jag indikerade tidigare. När efterfrågan på arbetskraft är hög, så 

ligger det i arbetsgivarens egenintresse att erbjuda goda jobb för att 

dra till sig och behålla värdefulla anställda. Vid en låg nivå på arbetslösheten 

har löntagarna råd att efterfråga inte bara vilket jobb som 

helst, utan jobb som är fysiskt säkra och som är stimulerande och 

intressanta att utföra. Den relativt sett mycket låga arbetslöshetsnivå 

som rådde i Sverige fram till början av 1990-talet utgjorde ett starkt 

incitament för arbetsgivarna att aktivt bry sig om arbetsmiljöfrågorna. 

Mer direkta incitament har också tagits fram den politiska vägen. 

För att öka pressen på arbetsgivarna att förbättra arbetsmiljön infördes 

ett nytt sjuklönesystem 1992 som flyttade sjuklönebetalningarna från 

staten till arbetsgivaren under de två första veckorna av en sjukskrivning. 

Arbetsmiljölagen reviderades året innan så att arbetsgivaren 

gjordes ansvarig för rehabilitering av anställda med arbetsskador eller 

långvarig sjukdom. I Sjukförsäkringsutredningens slutbetänkande 

(SOU 2000:121), föreslås en kraftig förlängning av arbetsgivarperioden 

i sjukförsäkringen till 60 dagar för att ytterligare förstärka incitamenten 

till arbetsmiljöförbättringar. 

120

Andra typer av incitament har föreslagits vid olika tillfällen, till 

exempel i arbetsmiljökommissionens betänkande från 1990, men har 

visat sig vara svåra att implementera. Dessa förslag omfattar bland 

annat en differentierad arbetsgivaravgift, där nivån på avgiften 

delvis skulle bestämmas av indikatorer på arbetsmiljöns kvalitet på 

det enskilda arbetsstället. Praktiska problem har hittills förhindrat 

denna och liknande idéer från att realiseras i Sverige, men snarlika 

system har införts i några andra länder. Den stora svårigheten ligger 

i att hitta rättvisande indikatorer på arbetsmiljöns kvalitet. Ett vanligt 

förslag är att använda uppgifter om de anställdas sjukfrånvaro 

som en sådan indikator. Detta förslag återkommer till exempel i sjukförsäkringsutredningens 

betänkande i form av att sjukskrivningarnas 

omfattning bland personalen ska bli ett obligatoriskt inslag i arbetsgivarnas 

årsredovisningar (jfr personalekonomiskt bokslut). Problemet 

med den typen av mått är att det kan vara missvisande som en 

indikator på den aktuella arbetsplatsens arbetsmiljö, och i oklar utsträckning 

i stället avspegla tidigare arbetsmiljöers skadliga inverkan 

på de individer som nu är sjuka (eller, självfallet, orsaker till sjukfrånvaro 

som är oberoende av arbetsmiljöfaktorer över huvud taget). En 

annan potentiell negativ konsekvens av differentiella avgifter är att 

hinder för rekrytering av personer med svag hälsa kan uppstå om 

arbetsgivare bestraffas ekonomiskt i relation till personalens sjukskrivningstal. 

Vid sidan av incitament kan tvång användas som styrinstrument 

för att reglera arbetsmiljön, eller piska som alternativ till morot kan 

man säga. Arbetsgivare som inte finner det lönsamt att förbättra 

arbetsmiljön kan ändå tvingas att göra det. Utöver rena säkerhetsföreskrifter 

är dock tvång knappast särskilt fruktbar som metod att 

åstadkomma förbättringar. Det är ju en grundläggande svensk erfarenhet 

att bättre praktiska resultat uppnås med hjälp av samarbete än 

genom konfrontation. Men ett fruktbart samarbete måste vila på en 

balans mellan någorlunda likvärdiga maktresurser hos båda parter, 

arbetsgivare och löntagare. Om löntagarsidan blir för svag kommer 

flertalet arbetsgivare inte att bry sig om att samarbeta, utan kommer 

i stället ensidigt att diktera villkoren. Det är därför väsentligt att fackföreningarna 

spelar en mycket aktiv roll i det lokala miljöarbetet, och 

för att lyckas med det behöver de uppbackning från centralt håll, 

både från sina egna organisationer och från staten. 

121

Ett viktigt problem med att implementera arbetsmiljöreformerna 

har varit den tydliga tendensen för arbetsmiljöorganisationen ute på 

arbetsplatserna att vara frikopplad från den högre arbetsplatsledningen 

och från linjeorganisationen i allmänhet. Om signifikanta förbättringar 

av arbetsmiljön ska åstadkommas behöver arbetsmiljöfrågorna 

kopplas ihop med den övergripande strukturen för beslutsfattande 

på arbetsplatserna. Det är en fråga om såväl incitament som 

samarbete och förhandlingar att få dem dit. 

122 

Framtiden 

Utrymmet för offentlig styrning av landets arbetsmiljöer begränsas av 

att arbetslivets utveckling först och främst drivs av ekonomiska och 

teknologiska faktorer. Arbetsmiljön bestäms i första hand av vad det 

är som ska åstadkommas i arbetet, det vill säga vilken produkt eller 

tjänst som ska framställas, och arbetsmiljööverväganden blir normalt 

underordnade härvidlag. Någon genomgripande utvärdering av de 

svenska arbetsmiljösatsningarna har ännu inte gjorts, och det går 

därför inte att med säkerhet säga vilka resultat som satsningarna har 

givit. De grova och på olika sätt bristfälliga empiriska indikationer 

som finns att tillgå tyder dock på att den generella arbetsmiljön i landet 

har påverkats ganska litet av de politiska insatser som genomförts. 

Den stora politiska och fackliga utmaningen ligger i att förmå 

arbetsgivarna att förbättra arbetsmiljön på grundval av sitt egenintresse. 

Arbetsgivarna måste övertygas om att arbetsmiljöförbättringar 

är lönsamma, antingen för att sådana åtgärder höjer produktiviteten 

eller för att de underlättar rekrytering av arbetskraft och 

minskar personalomsättning och sjukfrånvaro. Arbetsmiljöproblemen 

kan knappast i mer än begränsad omfattning informeras bort, 

eller tvingas bort genom lagstiftning och tillsyn, åtminstone vad gäller 

psykosociala och organisatoriska faktorer som kommer att bli allt 

viktigare framöver. De reformer som inte bygger på en koppling 

mellan ekonomisk lönsamhet och arbetsmiljöförbättringar har små 

utsikter att leda till varaktiga resultat. Det är en god välfärdspolitisk 

princip att i största möjliga utsträckning basera reformer på aktörernas 

egenintresse snarare än deras välvillighet. 

Det mest omedelbart verkningsfulla som kan åstadkommas på 

politisk väg är sannolikt att utveckla arbetsmiljön i den offentliga

sektorn, i första hand genom att öka personaltätheten i vård, omsorg, 

utbildning och andra offentliga verksamheter. De besparingar som 

gjordes under första halvan av 1990-talet genom att skära ned antalet 

anställda i dessa verksamheter har till stor del varit irrationella och 

kontraproduktiva. Kortsiktiga lönsamhetskrav inom alltför snävt 

avgränsade delar av statens, kommunernas och landstingens verksamheter 

ledde till en ökad arbetslöshet och ofta orimliga arbetsvillkor för 

de anställda som blev kvar. Detta ledde i sin tur till ökade offentliga 

kostnader i andra delar av systemet i form av ersättning till arbetslösa, 

förtidspensionärer och sjukskrivna och genom mindre effektiv service 

till verksamheternas klienter. 

Den offentliga sektorns roll som arbetsgivare bör med andra ord 

utnyttjas i arbetsmiljöarbetet. Genom att bidra till att hålla arbetslösheten 

nere och genom att erbjuda goda arbetsvillkor kan offentliga 

arbetsgivare sätta press på arbetsgivare i den privata sektorn via en 

uppdriven konkurrens om arbetskraft. Att de offentliga verksamheternas 

klienter också vinner på detta, genom att den service de erhåller 

förbättras, gör inte strategin sämre. 

Vad gäller mer konkreta arbetsmiljöreformer är det viktigaste 

omedelbara målet att noggrant utvärdera vad som genomförs. Det är 

strängt taget oacceptabelt att fortsätta med en kostsam reformverksamhet 

utan att ta reda på vad i reformarbetet som fungerar bra 

och vad som fungerar mindre bra eller inte alls. De utvärderingar av 

arbetsmarknadspolitiken som genomförts under senare år borde så 

snart som möjligt få en motsvarighet inom arbetsmiljöpolitiken. Det 

finns redan praktiska idéer att utgå ifrån, till exempel förslag till 

utvärdering av Arbetsmiljöinspektionens arbetsmetoder (se Ds 

1998:50). 

Vad gäller forskning inom arbetsmiljöområdet, slutligen, är den 

viktigaste lärdomen av de stora satsningar som genomförts att traditionella 

vetenskapsideal varar längst. Efter flera långa omvägar har nu 

forskningen under de senaste åren styrts allt tydligare i riktning mot 

gamla hederliga ideal som opartiskhet, verifierbarhet och inomvetenskaplig 

granskning. Detta är klokt, men omvägarna har kostat mycket 

tid och pengar. Det är utomordentligt viktigt att nu fortsätta att 

upprätthålla en skarp gräns mellan akademisk forskning och praktisk 

handling, det vill säga att undvika forskning som handling. Utöver utvärderingsstudier 

framstår två nyckelområden inom forskningen som 

123

särskilt viktiga att stödja: (a) hur arbetsmiljöns kvalitet och personalens 

produktivitet är kopplade till varandra, och (b) hur generella 

forskningsresultat bäst implementeras på den lokala nivån (forskning 

om handling). 

124

Fotnoter 

1 Tack till Kaj Frick, Carl le Grand, Sven Ove Hansson, Ryszard Szulkin, Denny Vågerö, 

Anders Wikman och Rune Åberg för synpunkter som varit till hjälp när jag förberett 

föredraget och till deltagarna vid seminariet i Umeå för en stimulerande diskussion. 

Referenser 

Appelbaum, Eileen, Thomas Bailey, Peter Berg och Arne L. Kalleberg. 2000. Manufacturing 

Advantage. Why High-Performance Work Systems Pay Off. Ithaca, NY och 

London: Economic Policy Institute och ILR Press. 

Ds 1998:50. Att se till eller titta på – om tillsynen inom miljöområdet. Expertgruppen 

för studier i offentlig ekonomi (ESO). Stockholm: Allmänna förlaget. 

Ds 2000:54. Ett föränderligt arbetsliv på gott och ont. Utvecklingen av den stressrelaterade 

ohälsan. Delrapport från en arbetsgrupp inom Regeringskansliet med uppgift 

att ta fram en handlingsplan för åtgärder på arbetsmiljömrådet. Stockholm: Allmänna 

förlaget. 

Eklund, Inger, Anders Englund och Anders Wikman. 2000. “Arbetsförhållanden i 

Sverige och Europa”, kap. 3 i Marklund (red.) 

European Agency for Safety and Health at Work. 2000. The State of Occupational 

Safety and Health in the European Union – Pilot Study. Bilbao och Luxembourg: Europeiska 

Unionen. 

Eurostat. 2000. Accidents at Work in the EU 1996. Statistics in Focus, Population and 

Social Conditions, Theme 3,4/2000. Luxembourg: Eurostat. 

Frick, Kaj. 1994. Från sidovagn till integrerat arbetsmiljöarbete. Arbetsmiljöstyrning 

som ett ledningsproblem i svensk industri. Stockholm: Arbetslivscentrum och Föreningen 

för arbetarskydd. 

Karasek, Robert och Töres Theorell. 1990. Healthy Work. Stress, Productivity, and the 

Reconstruction of Working Life. New York: Basic Books. 

Kaufman, Bruce E. (red.). 1997. Government Regulation of the Employment Relationship. 

Ithaca, NY: ILR Press. 

Marklund, Staffan (red.). 2000. Arbetsliv och hälsa 2000. Stockholm: Arbetarskyddsstyrelsen 

och Arbetslivsinstitutet. 

Skjöld, Cecilia. 1997. “Arbetsmiljön 1975-95”, kap. 4 i Välfärd och ojämlikhet i 

20 årsperspektiv 1975-1995. Levnadsförhållanden, Rapport 91. Stockholm: Statistiska 

centralbyrån. 

Szulkin, Ryszard och Michael Tåhlin. 1994. ”Arbetets utveckling”, kap. 4 i Johan Fritzell 

och Olle Lundberg (red.) Vardagens villkor. Levnadsförhållanden i Sverige under 

tre decennier. Stockholm: Brombergs. 

Sørensen, Aage B. 1992. Evaluering av norsk arbeidslivs- og aksjonsforskning. Oslo: 

Norges råd for anvendt samfunnsforskning, NORAS. 

125

126 

Christina Garsten, föreståndare för Stockholms centrum 

för forskning om offentlig sektor (Score), Handelshögskolan 

i Stockholm, Stockholms Universitet. 

Forskningsområde: Organisationsantropologi, 

arbetsmarknad, globalisering 


egen forskning: Inspirationskällorna är många 

Fritidsintresse/n: Fri tid 

Senast lästa bok: Cris Shore: Building Europe 

Senast sedda film: Trolösa 

Adress: Score 



E-post: christina.garsten@score.su.se 

Telefon: 08 - 16 20 00 

Telefax: 08 - 16 49 08

Det nya arbetslivet 

Flexibilitet, lärande och granskning 

Christina Garsten, föreståndare 

för Stockholms centrum för forskning om 

offentlig sektor (Score), Handelshögskolan i Stockholm, 


Kunskap är färskvara 

”Kompetens är numera en färskvara och bör märkas med bäst före”, 

står att läsa i boken Korta jobb – Handbok för flyttfåglar. Boken är 

skriven av Pia Juhlin, som själv jobbat som uthyrd konsult i bemanningsbranschen, 

och som sedan delat med sig av erfarenheter och 

goda råd till andra i branschen. Citatet säger något om utvecklingen 

i arbetslivet i Sverige och i världen runt omkring oss. Det säger också 

något om flyktigheten i våra kunskaper och färdigheter, om behovet 

av att sätta sig själv och andra under lupp, att granska sig själv och 

andra som en strategi för utveckling – men också för kontroll. 

Jag vill här ge några glimtar av den forskning som jag själv 

bedriver på Score (Stockholms centrum för forskning om offentlig 

sektor), som är ett mångvetenskapligt forskningscentrum för studiet 

av offentlig organisation. Centret drivs i samarbete mellan Handelshögskolan 

i Stockholm och Stockholms universitet. På Score är det 

nya arbetslivet, de nya formerna att reglera och styra arbetsmarknaden 

och arbetslivets invävdhet i större, transnationella förändringsprocesser, 

ett forskningsfält som intresserar många forskare från flera 

discipliner. 

Det finns en rad tendenser i samhällsutvecklingen som aktualiserar 

frågor om individens roll som anställd i organisationer, relationen 

mellan individ och organisation, hur vi ska förstå och tänka om den. 

Det har också att göra med frågor om styrbarhet eller reglering och 

granskning. Mike Power vid London School of Economics menar att 

vi nu ser framväxten av ett ’granskningssamhälle’, där granskningen 

både tar sig nya former och intensifieras (Power 1994). Arbets- 

127

marknadens förändring under senare år – den ökande globaliseringen 

av arbetslivet, avregleringen och individens förändrade position på 

arbetsmarknaden – berättar en hel del om hur samhället i stort 

förändras. Arbete och arbetsmarknad har länge haft en särskild social 

och politisk laddning, och det är därför också väldigt spännande att 

studera just förändringarna på detta område. 

På Score har vi sedan några år tillbaka bedrivit forskning om reglering 

och om transnationell reglering och lokal anpassning. Det 

handlar om att försöka förstå de reglerande krafter som verkar över 

gränser och den dynamik som uppstår i mötet mellan globalt och 

lokalt – inte minst som mycket av reglering och granskning av verksamheter 

flyttat ut från staten och övertagits av andra organisationer. 

I mångt och mycket handlar det om att studera vilka föreställningar 

och lämpliga sätt att organisera som sprids och av vilka. 

Poängen är att fånga den inbäddning av den offentliga sektorn i 

större strukturer och skeenden som vi menar är kännetecknande för 

utvecklingen. Den transnationella regleringen kan se ut på många 

olika sätt och reglerarna, liksom granskarna, kan vara av skriftande 

slag. Konsekvenserna för statens styrning och granskning och för 

individerna kan därför variera. 

Bemanningshjälp av transnationell karaktär 

De idéer och regleringar som skapar och strukturerar relationer på 

arbetsmarknaden är i hög grad transnationella. Inom projektet Flexibel 

arbetskraft – transnationell spridning och statlig styrning studerar jag 

framväxten av bemanningsföretag med transnationell spridning och 

den lokala anpassning som sker. Som socialantropolog strävar jag 

efter att beskriva detta på flera nivåer, eller kanske snarare att visa hur 

nivåerna är invävda i varandra, precis om det lokala är invävt i det 

globala. Centralt i projektet är att fånga det diskursiva spänningsfält 

mellan olika aktörer – bemanningsföretag, staten, det mellanstatliga 

samarbetet inom EU, och internationella branschorganisationer 

– inom vilket det nya flexibla arbetslivet och den moderna, flexibla 

människan formas. Särskilt viktigt är här att förstå individernas egna 

erfarenheter av arbete under temporära, flexibla former och ur globaliseringsprocesser 

och statliga regelverk griper in i detta. Vilka krav 

och förväntningar ställs på dem i deras arbete som ”uthyrda konsul- 

128

ter”? Hur förhåller sig de olika krav som ställs från arbetsgivare och 

kundorganisationer till varandra? Hur ser individen själv på sin roll 

som uthyrd konsult? 

Inom projektet har anställda vid ett och samma bemanningsföretag 

i Sverige, England och USA intervjuats. Företaget ifråga är 

Olsten Staffing Services, i England känt som Office Angels. Det är 

ett av världens största bemanningsföretag, med kontor i ett femtontal 

länder världen över. Företaget är amerikanskt, som så många andra 

inom bemanningsbranschen idag, och grundades 1950 på USA:s 

östkust. Trots att det handlar om en relativt liten del av arbetskraften 

som arbetar inom bemanningsbranschen (i Sverige ca 

0,7 procent, England 2,7 procent och i USA 1,5 procent), menar jag 

att bemanningsbranschen reflekterar en förändring i syn på arbete 

och anställning, individens roll på arbetsmarknaden och en ny medborgerlig 

identitet, som i många stycken går utöver denna bransch 

och spiller över på flera områden i samhället (se till exempel Martin 

1995). Jag kan här bara i korthet peka på några aspekt av de frågeställningar 

på detta tema som uppkommer genom projektet – 

nämligen kraven på anpassning, lärande och granskning. 

Arbete formar identitet 

Ett av de grundantaganden forskningsprojektet tar avstamp i är att 

arbetet spelar en central roll i formandet av vår identitet, såväl individuell 

som kollektiv. Det är i arbetet och genom de sociala relationer 

som arbetet ger, som identiteter utformas och förändras. Vi vet 

alla att lönearbetet, det fasta långsiktiga arbetet, har spelat en stor roll 

som ideologiskt verktyg och som norm i vårt samhälle, och som arena 

för skapandet av identiteter. Om förutsättningarna för arbetets utförande 

förändras bör detta också få konsekvenser för hur och vilken 

typ av identitet som skapas och formas inom ramen för arbetslivet 

(Miller & Rose 1995). 

Under senare tid har flexibilitet blivit något av ett mantra inom 

organisations- och arbetsmarknadsområdet. Termen har intagit en 

ledande plats i diskussioner om nya, alternativa sätt att organisera och 

ses som lösning på en mängd problem. Flexibilitet är ingalunda ett 

neutralt begrepp. Det är ideologiskt laddat, normativt och konstituerande 

till sin karaktär. Det är också ett attraktivt begrepp, därför att 

129

dess innebörd inte är klart, utan mångtydigt. Med hjälp av begreppet 

kan nya relationer mellan organisationer och anställda utformas. 

Flexibilitet är ett begrepp med implikationer för handling 

och för identiteters urformning. Det verkar både inkluderande och 

exkluderande (Garsten & Turtinen 2000). 

Intresset för flexibilitet är i sig inget nytt, utan snarare en nygammal 

företeelse, färgad av rådande samhälleliga strukturer och omvandlingsprocesser 

och de ideologiska strömningar som präglar vår 

tid. Flexibilisering som vi nu ser den är till en del ett uttryck för en 

nyliberal syn på individens roll på arbetsmarknaden. Alltmer ansvar 

för skapande av arbete och anställning förs ut till individen, som ska 

ta ansvar för sin egen anställningsbarhet. Vi ser en diskursiv förskjutning 

från rätten till arbete mot eget ansvar för ”anställningsbarhet” 

och ”livslångt lärande”. Budskapet är att om kompetens är en färskvara 

är det numera du och inte staten som har ansvar för att utveckla 

och förvalta den. 

130 

AB Jag 

Individen uppmuntras alltmer att se på sig själv som en företagsform 

– ”the enterprising self”. Vi uppmuntras att tänka på oss själva i termer 

av AB Jag, eller Me Inc, som också är titeln på en bok med självhjälpstips 

för människor i den nya arbetsmarknaden. Vi kan se utvecklingen 

som ett led i en tilltagande individualisering, där flexibilitetsdiskursen 

ger uttryck för risker och osäkerheter som den enskilde 

individen har att hantera (Beck 1992; Giddens 1991). Vi ser 

det också i den mängd kurser som nu erbjuds för individer i konsten 

att starta och driva eget företag, den uppsjö av handböcker i konsten 

att tänka och agera rätt i arbetslivet, som fyller bokhandlarnas hyllor, 

i EU:s satsningar på att föra ut idén om livslångt lärande som grunden 

för en fungerande arbetsmarknad. Vi ser det i platsannonser och 

reklam för företagstjänster. 

Låt mig nu för ett ögonblick växla perspektiv och gå från det allmänna 

diskursiva till en mer erfarenhetsnära verklighet, genom att 

se på hur granskningen som strategi är invävd i arbetet för flexibelt 

anställda. För de anställda inom bemanningsbranschen handlar det 

nya, flexibla arbetslivet om att hantera flexibla kontrakt, kontrakt 

som inte alltid är klart definierade, att kunna röra sig mellan kunder

och uppdrag, att hantera tillfälliga anställningar och att mer allmänt 

anpassa sig till olika miljöer, människor, och kundbehov. Deras 

arbete är, i varierande utsträckning, diskontinuerligt i tid och rum. 

Vi kan leka med tanken att flexibelt anställda befinner sig i ett 

tillstånd av liminalitet – i strukturens fickor eller i gliporna i den 

institutionella, normativa ordningen (Garsten 1999). Den normativa 

ordningen är förstås den etablerade synen på arbete och anställning, 

liksom formerna för denna. Flexibelt anställda är på många sätt 

a-typiska. I ett sådant här liminalt tillstånd föds frön till nya identiteter 

och perspektiv på arbete och anställning. 

En av de centrala aspekter av anställning vid bemanningsföretag 

som kommer till uttryck med hjälp av begreppet liminalitet är uppdragens 

temporära karaktär. Att arbeta för ett bemanningsföretag 

innebär att uppdragen per definition är tillfälliga, ibland även anställningen. 

Så är fallet i England och USA, där bemanningsföretaget inte 

har något arbetsgivaransvar mellan uppdrag. Detta avspeglas också i 

terminologin. Ofta talar man i USA och England om anställda vid 

bemanningsföretag som ”just in time employees”, ”temporary 

employees”, eller ”contingent workers.” I Sverige, däremot, är de 

uthyrda konsulterna oftast tillsvidareanställda, och bemanningsföretaget 

tar numera på sig det fulla arbetsgivaransvaret. Mellan uppdragen 

ges ofta en slags garantilön, motsvarande 80 procent av lönen 

under uppdrag. 

Hoppa runt – maximal flexibilitet 

För de anställda är den rumsliga mobiliteten inbyggd i arbetet (Garsten 

2001). De förflyttar sig ofta från plats till plats, mellan företaget 

och kunderna. Som uthyrd konsult på Olsten arbetar man som 

regel inte på något av företagets kontor, utan ute hos kund, i kundföretagets 

lokaler. Det är vanliga att man får ”hoppa runt” en period 

innan man får de mer attraktiva långa uppdragen. Att ”hoppa runt” 

innebär att man får ta kortare uppdrag hos olika kunder, ofta mindre 

kvalificerade uppdrag med kort varsel. Att ”hoppa runt” är det 

minst önskvärda och det lägst ansedda bland de uthyrda konsulterna, 

men samtidigt den arbetsform som de anser kräver mest av individen. 

För att kunna klara detta på ett framgångsrikt sätt krävs att 

man är villig att anpassa sig till olika företagsmiljöer och människor, 

131

till olika krav och önskemål, en bred uppsättning färdigheter och inte 

minst skinn på näsan. Man ska med andra ord vara ”flexibel”. Mobilitet 

kan upplevas som en stor påfrestning, men något som är inbyggt 

i arbetet och som man måste kunna hantera. 

I många stycken kan det förefalla som dagens rörliga arbetskraft 

är något nytt för vår tid. Men personaluthyrning har likheter inte 

bara med det globala dataföretagets resande kosmopoliter utan också 

med äldre tiders skogsarbetare och kringresande handelsmän. Att 

arbetet innebär rörelse mellan lokaliteter är således inget nytt i sig. 

Bemanningsbranschen är snarast en nutida variant på ett gammalt 

tema, där globaliseringsprocessen och arbetslivets omvandling mot 

mera lösa kontrakt och tillfälliga anställningar ger sina speciella 

avtryck (Garsten 2001). 

En tydlig dimension i relationen individ – organisation är också 

utbytbarheten, detta klassiska tema inom organisationsteorin som 

förstärks inom bemanningsbranschen. Bemanningsföretagen erbjuder 

ofta en slags ”garanti” i samband med ingående av kontrakt, 

som innebär rätt att byta ut den inhyrda konsulten mot en annan, 

om kunden upptäcker att han eller hon inte håller måttet. Skulle det 

visa sig att han eller hon mycket väl motsvarar förväntningarna, är det 

också möjligt att låta det tillfälliga uppdraget övergå i fast anställning. 

En i media- och reklamsammanhang välbekant figur – Nisse från 

Manpower – varnar också de fast anställda för att vara borta för länge 

eller utan legitima skäl från jobbet – då kan de riskera att konkurreras 

ut av honom. Föreställningar om konkurrens och risker på den 

moderna arbetsmarknaden befrämjar således en känsla av konkurrens 

och utbytbarhet bland de uthyrda konsulterna. 

132 

Jobbens för- och nackdelar 

Att betrakta arbete i bemanningsbranschen genom liminalitetsglasögonen 

synliggör också en annan viktig aspekt av denna form av 

arbete. Många av de intervjuade uppger att de ser detta som en slags 

alternativ till fast lönarbete. Det är något man kan ägna sig åt 

innan man ger sig i kast med en karriär, mellan fasta, ”riktiga” arbeten, 

efter att ha blivit arbetslös och innan man hittar något nytt som 

man trivs med. Färgade av den lutherska synen på arbete och arbetsmoral 

som något betungande och ansvarsfullt, ser de flexibla anställ-

ningar som alternativa anställningar, som inte är laddade med samma 

innebörder som det så kallade ”vanliga” lönearbetet. I en av de 

många handböckerna för anställda i branschen kan vi också mycket 

riktigt läsa att ett jobb i branschen är ”a job not”! (Rogers 1996: 40) 

Kännetecknande för uppdrag i bemanningsbranschen är också en 

hög grad av ambivalens. Å ena sidan beskrivs det ibland som en återvändsgränd, 

en väg mot ökad marginalisering på arbetsmarknaden. 

Här poängteras de negativa sidorna av diskontinuiteten; osäkerheten 

om framtida uppdrag, utbytbarheten, bristande insyn i och inflytande 

över processer på arbetsplatsen. De uthyrda konsulter som 

beskriver denna sida uttrycker ofta till att de inte är en del av arbetsplatsens 

gemenskap; de är ”just a temp”, som det engelska uttrycket 

lyder. Å andra sidan kan flexibla anställningar i bemanningsbranschen 

vara en språngbräda mot en ny karriär och en ökad 

konkurrenskraft. Många uthyrda konsulter berättar att deras kunskaper 

ofta är av färskare datum och större bredd än hos sina kollegor 

på kundföretaget; att deras ofta högre tempo och starka uppgiftsorientering 

väcker både irritation och beundran hos kunderna. 

Att arbeta i bemanningsbranschen kan också innebära en slags 

frihet. Många berättar om hur viktig känslan av frihet är för dem; att 

veta att man kan säga nej till ett uppdrag, att man ibland kan välja 

mellan olika uppdrag, att man inte behöver bry sig om skvaller och 

politik på arbetsplatsen, eller att man när som helst kan ge sig iväg 

på en lång resa utan att hindras av lojalitetskänslor. Det visar sig 

emellertid att trots att många beskriver detta som en av de mest 

positiva sidorna med branschen, utnyttjas den mycket sällan. Den 

upplevda friheten är snarare en potentialitet som sällan realiseras 

(Garsten & Turtinen 2000). 

Moderna vagabonder i arbetslivet 

Att se de uthyrda konsulternas arbete som varande i en slags liminalitetszon 

fäster uppmärksamhet på vissa aspekter av arbetet, såsom 

jag i korta ordalag beskrivit dem. Men liminalitet kan också permanentas, 

och vad som är normalt och avvikande i fråga om arbete 

kastas om. Mobiliteten, de tillfälliga uppdragen, utbytbarheten, och 

idén om det alternativa arbetet kan också vara, eller bli, en normalitet 

för många. Vissa antyder en utveckling, där att arbeta tillfälligt 

133

och flexibelt blir allt vanligare och kommer att utgöra en sorts karriär 

i sig. Anställda på Olsten kan beskrivas som ett slags arbetslivets 

moderna vagabonder; ständigt i rörelse mellan platser och positioner. 

Men, menar Bauman (1995: 95), medan tidigare epokers vagabonder 

var relativt få och rörde sig mellan fasta platser befolkade av ett 

större antal stationära människor, är relationen nu den omvända. 

Samhället skräddas om för att härbärgera en allt större skara moderna 

vaga-bonder. Vår tid kännetecknas av att de fasta platserna minskar 

i antal; arbetsmarknaden avregleras och fasta anställningskontrakt 

ersätts med tillfälliga och lösligare kontrakt, fabriker försvinner tillika 

med de arbeten de erbjuder, organisationer omstruktureras och upplöses 

och kunskaper blir till okunskaper i accelererande takt. Om arbetsplatsen 

tidigare ofta var lokalt begränsad och arbetet ofta utfördes 

på plats, är arbetet för anställda på Olsten betydligt mera rörligt 

och diskontinuerligt i både tid och rum. 

För dem som arbetar i branschen innebär detta också att den 

sociala gemenskap och tillhörighet som arbetet ofta ger blir problematiskt. 

Vem är kollega? Vem är konkurrent? Vem delar mina 

intressen? Frågor som dessa har inget givet svar hos de uthyrda 

konsulterna. Kollegan på bemanningsföretaget är ofta mera av en 

främling, eller konkurrent om uppdrag. Kollegan på kundföretaget 

är i egentlig mening faktiskt en kund. Delade intressen är oftast 

oartikulerade, eftersom en stabil och naturlig arena för kollegial 

diskussion och samvaro ofta saknas. Detta kan få långtgående 

konsekvenser för morgondagens arbetsliv, men i vilken riktning vet 

vi ännu inte. 

134 

Ständigt granskande 

Flexibelt anställda är i hög grad utsatta för granskningssamhällets 

lupp. De blir kontinuerligt testade, utvärderade och eventuellt också 

belönade efter kriterier som gäller både färdigheter och personliga 

egenskaper. Att bli granskad och utvärderad är något som de flexibelt 

anställda har vant sig vid, som de tycker ingår i arbetet och som de 

inte funderar särskilt mycket över. Men jag har också träffat några 

som inte längre arbetar i branschen och som upplevde det som påfrestande 

att ha någon över axeln hela tiden, både från kundföretaget 

och bemanningsföretaget. De ser också individen som den som

måste ta ansvar för att utveckla sin kompetens och attraktionskraft 

på arbetsmarknaden, den som måste ordna arbete och anställning. 

Staten gör det inte längre och fackets roll är oklar, anser man. 

Den kontinuerliga granskningen engagerar också de flexibelt 

anställda, som blir inbegripna i processen. Det leder till en ökad 

reflexivitet, där egna brister och förtjänster ständigt problematiseras. 

Individerna blir på så sätt tvingade att så att säga konstituera sig själva 

(jfr Giddens 1991). De blir medproducenter av kategorin flexibelt 

anställda och själva aktiva reglerare och granskare. Vissa färdigheter 

och egenskaper odlas fram, andra tonas ner. Arbetet liknar i den meningen 

andra former av servicearbete där intryckskontroll är 

centralt (se till exempel Hochschild 1983). De flexibelt anställda 

säger själva att det är viktigt att ha en positiv attityd, att vara rätt 

klädd och att vara lyhörd för kundens behov – kort sagt, att vara flexibel. 

”Be a gumpy!” står det i handboken (Hassett 1997: 100). 

Om vi lyfter blicken lite grann ser vi att det nya arbetslivet 

rymmer en mängd utmaningar. Avregleringen av arbetsmarknaden 

(och andra delar av samhället) öppnar upp ett nytt utrymme, inte 

bara för nya former av anställningar och nya typer av arbetsgivare, 

utan också för nya former av reglering och nya reglerare, i det här 

fallet bemanningsföretagen. De flexibelt anställda blir, förutom föremål 

för reglering, också formade till att bli sina egna reglerare. Vi 

ser också att reglering går hand i hand med granskning, i den meningen 

att nya, subtila former för kontroll och granskning växer 

fram. Genom vardagliga sociala praktiker och rutiner på arbetsplatsen 

möter människor det nya arbetslivets krav och förväntningar. En 

stor del av dessa innebär nya krav på uppövad och ökad känslighet 

inför kompetens, utveckling, lärande, och anpassning till olika miljöer. 

För anställda inom bemanningsbranschen innebär det också ett 

delvis annorlunda sätt tänka på sig själv, på relationen till företaget, 

och på sin position på arbetsmarknaden. Här har jag medvetet lyfta 

fram och förstorat kraven på anpassning och lärande i den etablerade 

ordningens glipor för att tydliggöra hur granskning på ett påtagligt 

sätt blir en del av vardagen i det nya arbetslivet. 

135

Referenser 

Bauman, Z. (1995), Life in Fragments. Oxford. Blackwell. 

Beck, Ulrich. 1992. Risk Society. Towards a New Modernity. London: Sage. 

Garsten, C. (1999), ‘Betwixt and Between: Temporary Employees as Liminal Subjects 

in Flexible Organizations’, Organization Studies, Vol 20(4): 601-617. 

Garsten, Christina och Jan Turtinen. 2000. ”’Angels’ and ’chameleons’: The cultural 

construction of the flexible temporary employee in Sweden and the UK.” I Bo Stråth, 

red. After Full Employment. European Discourses on Work and Flexibility. Brussels: 

Peter Lang. 

Garsten, Christina. 2001. Fragment av fält. Bland ’äpplen’ och ’änglar’ i translokala 

organisationer” In Ulf Hannerz, ed. Translokala fält. Stockholm: Carlssons. 

Giddens, Anthony. 1991. Modernity and Self-Identity. Self and Society in the Late 

Modern Age. Stanford: Stanford University Press. 

Hassett, Brian 1997. The Temp Survival Guide: How to Prosper as an Economic Nomad 

of the Nineties. Secausus, N.J.: Citadel Press. 

Hochschild, Arlie Russell. 1983. The Managed Heart. Commercialization of Human 

Feeling. Berkeley: University of California Press. 

Juhlin, Pia. 1995. Korta jobb: Handbok för flyttfåglar. Konsultföretaget i Uppsala AB. 

Martin, Emily. 1995. Flexible Bodies: Tracking Immunity in American Culture-From the 

Days of Polio to the Age of AIDS. BeaconPress. 

Miller, Peter and Nikolas Rose. 1995. “Production, identity, and democracy.” Theory 

and Society, 24: 427 – 467. 

Power, Mike. 1994. The Audit Explosion. London: Demos. 

Rogers, Richard. 1996. Temping, The Insider’s Guide. New York: Macmillan. 

Svensson, Birgitta. 1993. Bortom all ära och redlighet. Nordiska museets handlingar 

114. 

136

137

138 

Eskil Wadensjö, professor, Institutet för social forskning, 

Stockholms Universitet. 

Forskningsområde: Arbetsmarknadsekonomi, 

socialförsäkringsekonomi 


egen forskning: Gary Becker 

Fritidsintresse/n: Klassisk musik, litteratur, konst 

Senast lästa bok: Semezdin Mehmedinovic: 

Sarajevo blues 

Senast sedda film: Bænken av Per Fly 

Adress: Institutet för social forskning 


106 91 STOCHKHOLM 

E-post: Eskil.Wadensjo@sofi.su.se 

Telefon: 08 - 16 34 48 

Telefax: 08 - 15 46 70

Spelet med socialförsäkringen 

Eskil Wadensjö, professor 

Institutet för social forskning (SOFI), 


Det finns starka motiv för stabila socialförsäkringar. Det underlättar 

individers beslut om arbete och sparande och företagens personalplanering. 

Trots detta är socialförsäkringarna ett område med betydande 

politiska konflikter och där större förändringar regelbundet 

förekommer och smärre förändringar är legio. 1 I denna uppsats diskuteras 

något ekonomiska förklaringar till konflikter kring socialförsäkringarna 

och den betydande förändringsbenägenheten. 

Varför socialförsäkringar? 

Försäkringar efterfrågas för att minska ekonomisk osäkerhet. De som 

tecknar en försäkring betalar för att få en större ekonomisk säkerhet. 

Den förväntade ersättningen (sannolikheten för att en händelse ska 

inträffa multiplicerat med ersättningen) är mindre än priset för försäkringen. 

Vi tecknar trots allt försäkringar då vi har riskaversion. Vi 

är beredda att betala för att undvika stora negativa ekonomiska konsekvenser 

vid händelser som brand, inbrott, trafikolyckor med mera. 

När vi tecknar en försäkring så gör vi det givet villkor för att få en 

ersättning och givet regler för ersättningens storlek. I flertalet fall är 

den period för vilken försäkringen tecknas och för vilken villkoren är 

oförändrade kort (ett år), men det finns undantag som till exempel 

livförsäkringar. 

Socialförsäkringarna har delvis samma funktion som privata försäkringar. 

De innebär att de ekonomiska riskerna av olika händelser 

minskar. Ålderspensionsförsäkring försäkrar mot de ekonomiska 

konsekvenserna av ett långt liv (det ska vara möjligt att upprätthålla 

konsumtionsstandarden oavsett livslängd). Sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring 

och förtidspension försäkrar mot de ekonomiska 

konsekvenserna som sjukdom leder till i form av minskade arbetsinkomster. 

Det är inte självklart att försäkring för den typ av risker 

139

som socialförsäkringarna i regel omfattar måste organiseras i form av 

socialförsäkringar. De risker som omfattas av socialförsäkringarna 

skiljer sig åt mellan olika länder och det är dessutom så att det ofta 

finns flera kompletterande försäkringssystem. Den pension som en 

person erhåller i Sverige kommer ofta från tre källor: socialförsäkringssystemet, 

ett avtalspensionssystem och en privat pensionsförsäkring. 

Liknade konstruktioner med ersättning från i varje fall socialoch 

avtalsförsäkringssystem finns på de andra områdena. 2 Att vissa 

risker ofta omfattas av socialförsäkringar kan förklaras med en politisk 

önskan att alla ska täckas och i varje fall ha en viss minimistandard 

vid händelser som till exempel sjukdom, arbetsskada och ålderdom. 

Förekomsten och utformningen av en försäkring kan påverka 

beteendet på olika sätt. 3 Det gäller också socialförsäkringarna. Om 

inte ålderspensionssystemet (och avtalspensionssystemet) hade funnits, 

så hade efterfrågan på privata pensionsförsäkringar och det privata 

sparande blivit större för att individerna på så sätt skulle kunna 

säkerställa försörjningen på äldre dagar. Arbetsutbudets storlek och 

struktur kan också påverkas av regelverket. Om inte sjukförsäkring, 

arbetsskadeförsäkring och förtidspension hade funnits så hade till 

exempel troligen lönekraven i yrken och arbetsplatser med stor risk 

för sjukdom och skador blivit högre. Dessa försäkringar subventionerar 

i viss utsträckning sektorer och arbetsplatser med höga risker 

i dessa avseenden. 

Typiskt för många socialförsäkringar är att händelser som berättigar 

till ersättning beror på beteendet under en lång följd av år och 

att nivån på ersättningen också bestäms av beteendet under en följd 

av år. Risken för yrkessjukdom beror inte bara på arbetet under året 

utan på arbetshistorien under en följd av år och ersättningen vid 

pensionering beror på antal arbetade år och inkomsterna under dessa 

enligt de bestämmelser som finns inom försäkringen. Det är därför 

mycket viktigt för individerna att det finns stabila system som gör att 

det går att fatta rationella beslut vad gäller val av yrke, arbetsplats och 

arbetstid med mera. Samtidigt ser vi att det finns ett stort antal förändringar 

i systemen – förändringar som i praktiken många gånger 

har en retroaktiv verkan (värdet av tidigare arbete och arbetsinkomster 

förändras genom förändringar av socialförsäkringssystemet). Hade 

140

individerna haft kunskap om dessa förändringar så skulle de kanske 

ha fattat andra beslut om arbete, arbetstid etc. 

Varför har vi då denna brist på stabilitet på socialförsäkringarnas 

område? Den är denna fråga som jag i viss mån ska försöka belysa. 

Vad vill politikerna med socialförsäkringarna? 

Ett grundläggande problem vid utformningen av socialförsäkringarna 

är att man med dessa system vill uppnå flera mål. För det första finns 

det en önskan att ge ekonomisk kompensation för förlorad arbetsinkomst 

vid olika inträffade händelser – det vill säga ett renodlat försäkringsmotiv. 

En orsak till att detta görs i socialförsäkringsform är 

att man vill undvika att personer hamnar utanför av olika skäl och 

antingen då får en mycket dålig ställning när de drabbas av sjukdom, 

arbetsskada etc, eller att de får kompensation på annat sätt utan att 

ha betalat för det (fripassagerarproblemet). För det andra finns det en 

önskan att bedriva fördelningspolitik via socialförsäkringarna – att 

vid sjukdom och ålderdom överkompensera dem som har låga arbetsinkomster 

jämfört med dem som har höga arbetsinkomster. 

Socialförsäkringarna kan emellertid vare sig de syftar till omfördelning 

eller inte ha reala effekter genom att i praktiken subventionera 

vissa typer av verksamheter och vissa typer av aktiviteter. 

Socialförsäkringarna påverkar resursallokeringen och en effektiv resursallokering 

är ett ekonomiskt-politiskt mål. 

Det finns inom socialförsäkringarna en spänning mellan fördelningsmålet 

och allokeringsmålet. En generös omfördelning kan leda 

till negativa allokeringseffekter medan ett system som siktar till att 

minimera de negativa allokeringseffekterna (med till exempel låg 

kompensationsgrad, hög självrisk, långa karensperioder) kan ha oönskade 

fördelningseffekter. Mycket av förändringarna inom socialförsäkringssystemet 

kan ses som en strid mellan dessa båda mål och 

som att olika avvägningar görs i olika tider. Att socialförsäkringarna 

dessutom förändras som ett led i konjunkturpolitiken finns det gott 

om exempel på men ska inte behandlas här. 

141

142 

Allokering och omfördelning 

Spänningen mellan inkomstfördelningsmålet och allokeringsmålet 

har funnits under hela socialförsäkringens historia. Jag ska här ta upp 

några händelser i ett par av systemen – ålderspensions- och förtidspensionssystemen. 

Ålderspensionssystemet 

Vid införandet av ålderspensionssystemet 1913 fanns det två delar – 

en avgiftsdel och en del som var prövad mot inkomst och förmögenhet. 

Den första delen var utformad så att den genom att vara fördelningsmässigt 

neutral gav incitament till arbete. Pensionen var avhängig 

tidigare arbetsinkomster. Den andra delen innebar däremot 

genom inkomstprövningen att arbete efter 67 års ålder motverkades 

och genom förmögenhetsprövningen att personligt sparande motverkades. 

Folkpensionssystemet förändrades i flera etapper så att det till slut 

från 1948 blev ett system som gav en fast pension oberoende av 

tidigare arbetsinkomster. Det innebar att incitamenten till arbete 

efter pensioneringen inte påverkades. Däremot fanns det inte någon 

inkomstprövning vid utbetalning av pensionerna och därmed inte en 

lika stark dämpande effekt på arbetsutbudet efter pensionsgränsen 

67 år som i den tidigare inkomstprövade delen. 

Införandet av ATP-systemet innebar att det utöver det rena omfördelningssystemet 

– folkpensionen – tillkom en inkomstrelaterad 

del. Det fanns dock inkomstomfördelande inslag i systemet dels genom 

egenskaper i själva ATP-systemet – 30-årsregeln, 15-årsregeln, 

taket – dels genom att det infördes ett särskilt pensionstillskott och 

ett bostadstillskott för dem med ingen eller låg ATP. Reglerna innebär 

olika egenheter vad gäller incitamenten i ATP-systemet som till 

exempel att det 30:e året med ATP-poäng har ett värde men det 31:a 

året endast om inkomsten det året överstiger det dittills 15:e bästa 

året. Det finns också andra inslag av omfördelning – speciellt en 

betydande omfördelning till de kohorter som inte kunde få fulla 30 

avgiftsår i systemet (de för vilka antalet år från ATP-systemets införande 

tills det år de uppnådde pensionsåldern var färre än 30). Generellt 

innebar systemet att utfallet kom att skilja sig mycket mellan 

olika kohorter så att äldre kohorter kom att få relativt mycket i pension 

jämfört med vad de betalt i avgifter till systemet.

I det nya pensionssystemet har det gjorts en klarare koppling 

mellan avgifter och pension genom att pensionen baseras på livsinkomsten. 

Det finns dock fortfarande omfördelande element i det nya 

systemet. För det första finns det inte någon överensstämmelse mellan 

avgift och pension för inkomster över taket. För det andra, och 

inte minst viktigt finns garantipensionen för dem med låg eller ingen 

inkomstpension och den pensionen är alltså är prövad mot inkomstpensionen. 

För det tredje finns det också en omfördelning för 

att kompensera för kostnader för barn, för värnpliktstjänstgöring och 

för studier. 

Vi ser av denna summariska framställning att det finns en motsättning 

mellan ambitionen att å ena sidan finna en överensstämmelse 

mellan avgifter och pension och därmed ge ökade incitament till 

arbete och å andra sidan en önskan att ge alla i varje fall en miniminivå 

och att utöver detta också omfördela till vissa grupper. Det går 

möjligen att se en vågrörelse i utvecklingen. I starten (1913) är systemet 

huvudsakligen tänkt som ett avgiftsbaserat system men det 

övergår till att bli ett system med lika ersättning till alla oavsett inbetalade 

avgifter. 4 Införandet av ATP-systemet innebar att den samlade 

pensionen från socialförsäkringssystemet efter hand i markant 

ökad utsträckning skulle bli avgiftsbaserat och därmed inkomstrelaterat. 

Denna utveckling motverkades av införandet av pensionstillskott 

och också att allt fler personer uppnådde inkomster över taket 

i ATP-systemet (utan att detta justerades). Det innebar att ATP-systemet 

allt mer tenderade att påminna om ett Beveridgesystem med 

lika pension för alla. Det nya systemet innebär på nytt en förstärkning 

av sambandet mellan avgifter och pension. Frågan är om beslut 

kommer att fattas som gör att detta samband än en gång försvagas. 

Det finns ingen ”rätt” avvägning mellan önskan att ha ett system 

som ger incitament till arbete (allokeringsmålet) och ett system som 

ger en jämnare inkomstfördelning (inkomstfördelningsmålet). ”Rätt” 

avvägning är en fråga om politiska värderingar. Det kan förklara att 

pensionsreformer i Sverige och också i andra länder ofta lett till politiska 

konflikter. Det finns även andra konfliktorsaker som avvägningen 

mellan obligatoriska och frivilliga inslag och formerna för 

fondering. I Sverige kan en regeringsavgång (1936) hänföras till pensionsfrågan, 

liksom att på 1950-talet koalitionsregeringen mellan 

Socialdemokraterna och Bondeförbundet sprack, att en folkomröst- 

143

ning och ett nyval genomfördes (ATP-striden). Även vid andra tillfällen 

har motsättningarna kring pensionssystemet varit starka mellan 

och inom partierna. 

Förtidspensionssystemet 

Förtidspensionssystemet har inte varit omgärdat av samma typ av 

politiska strider som ålderspensionssystemet. Det beror väl delvis på 

att det sedan 1913 varit en integrerad del av ålderspensionssystemet. 

Det går dock ändå att se hur fördelnings- och allokeringsmålen har 

stått mot varandra, kanske än mer tydligt i detta fall. I detta fall har 

det inte så mycket varit reglerna för ersättningens nivå utan mer reglerna 

för att få ersättning och tillämpningen av dessa som varit i fokus 

för debatten. 

Under 1960-talets sista år kom situationen för äldre arbetstagare 

som blivit arbetslösa att leda till krav på att de skulle kunna få ersättning 

och inte behöva flytta för att få arbete. Det genomfördes 

förändringar i ersättningsreglerna vid arbetslöshet (förlängd ersättningsperiod 

inom arbetslöshetsförsäkringen, äldrestödet och KAS) 

men också en liberalisering av reglerna för att få förtidspension. År 

1970 infördes förtidspensionering av kombinerat arbetsmarknadsoch 

medicinska skäl och 1972 av enbart arbetsmarknadsskäl för äldre 

personer i aktiv ålder. Åldersgränserna för vad som skulle räknas som 

äldre sänktes i olika steg och grunderna för vad som kunde berättiga 

till förtidspension vidgades. Fördelningsöverväganden fick större 

roll relativt den medicinska bedömningen. Ett resultat blev att förtidspensionssystemet 

kom att bli mycket använt som en väg ut ur arbetslivet 

före ordinarie pensionsåldern och kom att starkt påverka arbetskraftsdeltagandet 

och sysselsättningsgraden för personer i åldern 

60-65. Till viss del kan det ses som en utveckling mot en flexibel 

pensionsålder utan den reduktion av pensionen som sker vid förtida 

uttag av ålderspension. 

Under 1990-talet genomfördes en åtstramning i två steg. Förtidspensionering 

av arbetsmarknadsskäl togs bort 1991 och förtidspensionering 

av kombinerade arbetsmarknadsoch medicinska skäl år 

1997. Även i andra avseenden gjordes förändringar som syftade till 

att minska möjligheterna att få förtidspension beviljat av annat än 

rent medicinska skäl. Genom att förtidspensioneringen i det nya 

144

systemet blir samordnad med sjukförsäkringen och inte med ålderspensioneringen 

förstärks dess roll av vara en del av en ohälsoförsäkring 

och inte en form av tidig pensionering. Om det faktiskt blir 

resultatet är dock en annan fråga. Vi kan här se en vågrörelse med 

först en liberalisering (betoning av fördelningsmålet) och sedan en 

åtstramning (betoning av allokeringsmålet). 

Om spelet om ålderspensioneringen framför allt varit ett spel på 

riksplanet mellan i första hand de politiska partierna och främst gällt 

utformningen av reglerna så har spelet om förtidspensioneringen 

framför allt varit ett spel mellan central och lokal nivå och till stor del 

en fråga om tillämpningen av reglerna. 5 På lokal nivå har man ofta 

sett förtidspensionering av äldre medarbetare som en sätt lösa olika 

problem medan det på central nivå varit de samhällsekonomiska 

kostnaderna för systemet som varit i centrum. På den lokala nivån så 

har företaget sett det som en möjlighet att minska arbetsstyrkan och 

samtidigt kunna behålla yngre medarbetare, fackföreningen har sett 

det som ett sätt att ge inkomster såväl till de yngre som kan vara kvar 

i företaget som till de äldre som får förtidspension (eventuellt med 

olika tillägg) medan det för kommunen varit en fördel att kunna 

behålla såväl yngre som äldre bosatta i kommunen. Beslut har fattats 

på lokal nivå men de har avsett centrala medel. Kostnaderna blir tydliga 

först på central nivå och om systemet utnyttjas av alla företag och 

kommuner så blir inget företag eller kommun vinnare utan alla får 

dela på kostnaderna – utnyttjas det i vissa men inte i andra företag 

och kommuner så leder det till en oplanerad omfördelning mellan 

olika företag och kommuner. 

Några frågor 

Det är ingen lätt uppgift att utforma stabila socialförsäkringar. Det 

finns inga enkla anvisningar för hur dessa system bör utformas. Jag 

ska här ta upp vissa problem och olika försök att lösa dessa problem. 

De många förändringarna 

Det finns en strävan att förbättra de olika socialförsäkringssystemen 

och att anpassa dem till förändrade förutsättningar. Denna strävan 

leder till en ständig finjustering av systemen. Antalet förändringar blir 

145

mycket stort. De många förändringarna gör att det blir svårt för dem 

som omfattas av försäkringarna att känna till bestämmelserna och att 

kunskap fort blir inaktuell. Det kan leda till att många fattar beslut 

om arbete, sparande med mera grundade på felaktig eller föråldrad 

kunskap. Socialförsäkringarna som bland annat syftar till att ge ökad 

säkerhet leder kanske med de många förändringarna i stället till ökad 

osäkerhet. Personer tar extra försäkringar och vidtar olika åtgärder för 

att gardera sig mot osäkerheten i socialförsäkringssystemen. 

Ett sätt att förbättra denna situation vore kanske att göra förändringar 

av systemen mera sällan och i mer samlad form. Ett andra sätt 

är att informera bättre. De av Riksförsäkringsverket utskickade årliga 

beskeden om förväntad pension är en sådan metod även om det 

borde ske en komplettering med uppgifter om avtalspensioner så att 

individerna kan se den totala pensionen. 

Tidsfaktorn 

Olika utformning av socialförsäkringarna leder till olika beslut från 

individernas sida vad gäller arbete och sparande. Om systemen ändras 

så förändras också underlaget för individernas beslut. Problemet är 

att systemen ändras så att tidigare beteende vad gäller arbete har effekt 

för ersättningsrätt och ersättningsnivåer och att den effekten blir 

en annan än vad personen trodde vid beslutstidpunkten. Personer 

kan inte ändra beslut retroaktivt – de kan inte besluta sig för att arbeta 

mera förra året. 

Betydelsen av dessa problem är ju självklart vad gäller ålderspensioner. 

De som redan är pensionerade kan inte avpassa sitt tidigare 

arbetsutbud om pensionen skulle bli mer beroende av tidigare arbetsinkomster. 

Regelmässigt ändras inte heller villkoren för dem som 

redan börjat uppbära pension (med undantag för bristande inflationsuppräkning 

vid vissa tidpunkter). Problemet finns emellertid för 

dem som ännu inte pensionerats. Om livsinkomsten och inte som 

tidigare de 15 bästa inkomståren (och minst 30 år med minst en viss 

relativt låg inkomst) bestämmer pensionsnivån så kan det leda till 

andra beslut vad gäller till exempel arbetstid. I det nya pensionssystemet 

finns en lång övergångstid, dock inte längre än att pensionen 

för många i betydande utsträckning kommer att bestämmas av inkomster 

(eller frånvaron av inkomster) för år innan beslut om det nya 

ålderspensionssystemet fattades. 

146

Denna typ av effekter finns inte endast vad gäller ålderspensionssystemet 

även om de är tydligast där. Beslut om yrkesval, arbete, arbetstid 

med mera fattas givet kunskap om de olika socialförsäkringssystemen. 

Vi kan kanske tydligast se det när större förändringar (försämringar) 

genomförs av möjligheterna att bli beviljade viss ersättningar. 

I regel finns det en viss övergångs(varnings)tid innan de nya 

reglerna gäller. Vi ser regelmässigt att antalet ansökningar och beviljade 

ersättningar ökar mycket starkt under denna varningstid. Personer 

som till exempel tänkt söka delpension eller förtidspension av 

kombinerat medicinska och arbetsmarknadsskäl skyndar sig att söka 

innan möjligheterna försvinner. Dessa personer hinner göra en anpassning 

om än de gör förändringen i sysselsättningsstatus tidigare än 

planerat. Andra hinner inte på grund av bestämmelsernas utformning. 

De uppnår inte den ålder som krävs för att kunna bli beviljade 

delpension på de tidigare villkoren (år 1994) eller överhuvudtaget 

(år 2000) och de kan ha valt arbete och arbetstid med tanke på 

möjligheten att få en delpension. Det är viktigt att betydande förändringar 

annonseras i mycket god tid också vad gäller socialförsäkringar, 

så att den ökade ekonomiska säkerheten i individers vardag som man 

vill uppnå med denna typ av system verkligen uppnås. 

Arbetsgivarinträde 

Ett sätt att minska kostnader och oönskade allokeringseffekter är att 

utforma systemen så att individer och arbetsgivare vidtar åtgärder 

som minskar risken för sjukdom och arbetsskador. Mycket av förändringarna 

under senare år har gått ut på att påverka individerna. Syftet 

kan dels vara att minska bruk av försäkringarna när inte förutsättningarna 

för att erhålla dem egentligen är för handen, dels att påverka 

individernas beteende så att riskerna minskar. Karensperioder och 

sänkta ersättningsnivåer är exempel på denna typ av åtgärder. Väl så 

intressanta är åtgärder som syftar till påverka arbetsgivarna. De kan 

dels vara utformade så att arbetsgivarens premie beror på tidigare 

resultat vad gäller sjukfrånvaro eller arbetsolycksfall, dels kan det vara 

fråga om arbetsgivarinträde. I Sverige finns arbetsgivarinträde vad 

gäller sjukförsäkringen med en arbetsgivarperiod om två veckor. 

Nederländerna har gått betydligt längre med ett arbetsgivarinträde 

om ett år i sjukförsäkringen och med att arbetsgivaren betalar förtidspensionen 

under de första fem åren. Det som är viktigt när man ut- 

147

formar sådana system är att man observerar att det kan leda till att de 

som av olika skäl har blivit utan arbete och har en ökad risk för frånvaro 

till exempel på grund av någon form av funktionsnedsättning 

kan få stora svårigheter att få ett nytt arbete. I Nederländerna har 

man sökt lösa det genom att undanta vissa grupper (arbetshandikappade, 

gravida kvinnor) från arbetsgivarinträdet och genom att 

förbjuda hälsoundersökningar vid anställningsförfarande. 

Socialförsäkringar, andra försäkringar och andra lösningar 

Vi har hittills talat om försäkringarna som om de vore de enda försäkringarna 

för de olika riskfallen. I själva verket är det så att socialförsäkringarna 

för nästan alla är kombinerade med avtalsförsäkringar. 

(Det kan dessutom tillkomma ersättningar från privata försäkringar). 

Det är den totala ersättningsnivån som är den intressanta för individen 

och som i första påverkar arbetsutbud och sparande – inte den 

partiella socialförsäkringsnivån. 

Avtalsförsäkringarna bestäms ju inte av staten utan av parterna 

efter förhandlingar, där det ofta kan förekomma motsättningar. Avtalsförsäkringarna 

påverkas däremot av socialförsäkringarna och även 

omvändningen gäller – avtalsförsäkringarna påverkar socialförsäkringarnas 

utformning. Så för att kunna belysa hela spelet med socialförsäkringarna 

så måste vi också inkludera avtalsförsäkringarna. Det 

skulle dock föra för långt i detta sammanhang. 

Den framtida utvecklingen 

I denna uppsats har jag berört förekomsten av ett allokeringsmål (att 

utnyttja ekonomins resurser så effektivt som möjligt) och ett fördelningsmål 

(att försöka utjämna individers inkomster – såväl skillnader 

som beror på händelser som sjukdom och arbetsskada och 

skillnader som beror på andra faktorer) leder till motsättningar och 

också till svängningar i utformningen i systemen. I vissa perioder 

betonas det allokeringspolitiska målet – socialförsäkringar ska göras 

så lika privata försäkringar som möjligt. I andra perioder betonas det 

fördelningspolitiska målet och nivåerna höjs och det blir lättare att 

få ersättning. Det är möjligt vi även i fortsättningen får denna typ av 

variationer. Det som skulle kunna motverka detta vore att försöka 

utforma system som kan kombinera relativt höga kompensations- 

148

nivåer med klara incitament till arbete. Det är möjligt att det svenska 

ålderspensionssystemet är ett sådant exempel och att det nederländska 

systemet för ersättning vid sjukdom är ett annat. Det finns 

all anledning att närmare följa dessa och även andra sociala experiment. 

Fotnoter 

1 Se Riksförsäkringsverket (1999) för en sammanställning av förändringarna sedan 

1968. Sammanställningen är på 82 tättryckta sidor. 

2 Se Rein och Wadensjö (1997) för en analys av pensionssystemets olika delar i ett 

antal länder. 

3 För en generell ekonomisk analys av socialförsäkringssystemet se Edebalk, Ståhlberg 

och Wadensjö (1998). 

4 Det innebär inte att dessa överväganden förklarar införandet av folkpensionssystemet. 

Bakom detta beslut fanns andra ekonomiska och politiska överväganden. 

5 Se bland annat. Wadensjö och Sjögren (2000). 

Referenser 

Edebalk, Per Gunnar, Ann-Charlotte Ståhlberg och Eskil Wadensjö (1998), Socialförsäkringarna, 

SNS Förlag, Stockholm. 

Rein, Martin och Eskil Wadensjö (red.) (1997), Enterprise and the Welfare State, Edward 

Elgar, Cheltenham. 

Riksförsäkringsverket (1999), Sammanställning över förändringar i regelsystemet inom 

socialförsäkringsområdet sedan år 1968, 1999-07-01. 

Wadensjö, Eskil och Gabriella Sjögren (2000), Arbetslinjen för äldre i praktiken, En 

studie för Riksdagens revisorer, Institutet för social forskning, Stockholm. 

149

150 

Rolf Myhrman, biträdande avdelningschef vid Socialoch 

hälsoministeriet, Helsingfors, Finland. 

Forskningsområde: Socialpolitiken som tillväxtfaktor 


egen forskning: Assar Lindbäck 

Fritidsintresse/n: Vin och mat 

Senast lästa bok: Odysseia 

Senast sedda film: Cyclomania av Simo Halinen 

Adress: Meritullinkatu 8 

Helsinki FIN00023 Statsråd 

Finland 

E-post: Rolf.myhrman@stm.vn.fi 

Telefon: +358 9 160 38 31 

Telefax: +358 9 38 24

Vad gör vi med den 

åldrande arbetskraften? 

Rolf Myhrman, biträdande avdelningschef 

Social- och hälsoministeriet, 

Helsingfors, Finland 

Den ekonomiska tillväxten är beroende av arbetsmarknaden, kapital 

och teknologisk utveckling. Kapitalet kan indelas i materiellt, mänskligt 

och socialt kapital. Mänskligt kapital är ett nödvändigt villkor för 

den ekonomiska tillväxten, men ensamt är det inte tillräckligt. De 

ekonomiska incitamenten bör stödja arbetet och utvecklingen av det 

mänskliga kapitalet. Incitamenten bestäms främst på basis av samhällets 

sociala kapital. 

Det finländska Åldersprogrammet är en koordinerad insats med 

målsättningen att förbättra ekonomisk prestation och arbetsmarknadernas 

resultat. Åldersprogrammet gjordes upp för åren 1998-2002 

och åtgärder samlades till tre delområden: 1) att utveckla arbetslivet, 

2) att främja att man återvänder till arbetslivet och 3) att skapa 

lösningar i form av pension och annan socialtrygghet för att förbättra 

sysselsättningen. 

Åldersprogrammet betonar mänskligt kapital som en viktig utgångspunkt 

för fortsatt tillväxt. Den baserar sig på olika aspekter om 

livslång inlärning. Omvandlingen av principen om livslång inlärning 

till praktiska lösningar är ett centralt mål inom Åldersprogrammet. 

De centrala målen är a) att främja praktisk inlärning och b) att utveckla 

sambanden mellan hälsa, utbildning och arbetsliv. Hälsan är 

en oersättlig del av det mänskliga kapitalet inom Åldersprogrammet. 

Åldersprogrammet är en integrerad helhet uppbyggt av flera element, 

av funktionärer på olika nivå och delar som tidvis har olika 

effekt. Socialt kapital betonas som en oersättlig källa för social tillväxt. 

Det sociala kapitalet ligger i förhållanden mellan institutioner, 

organisationer och samhällen och är olikt det mänskliga kapitalet 

som finns i individer. 

151

Det huvudsakliga ansvaret för Åldersprogrammet ligger hos social- 

och hälsovårdsministeriet, med arbetsministeriet och undervisningsministeriet 

som andra verkställande krafter. Utöver dessa berör 

programmet också finansministeriet, handels- och industriministeriet, 

centrala arbetsmarknadsorganisationer, Finlands Kommunförbund, 

Folkpensionsanstalten, Institutet för arbetshygien och pensionsförsäkringsbolagen. 

152 

Faktorer bakom Åldersprogrammet 

Bakom Åldersprogrammet finns den grånande befolkningen och den 

låga sysselsättningsnivån bland äldre människor (figur 1). 

Figur 1. Sysselsättning enligt åldersgrupp. 

% 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

% 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

Män 

0 

15 25 35 45 55 65 Ålder 

Kvinnor 

1960 

1970 

1980 

1990 

2000 

0 

15 25 35 45 55 65 Ålder 

1960 

1970 

1980 

1990 

2000

Ur affärslivets synpunkt bör arbetstagarens lön vara minst lika hög 

som arbetstagarens produktivitet. Arbetstagarens produktivitet definieras 

genom hans effektiva mänskliga kapital, eller med andra 

ord, hans arbetsförmåga. Som resultat av inkomstpolitiska förhandlingar 

stiger den personliga lönen parallellt med åldern (figur 2). I 

samband med inkomstpolitiska förhandlingar har man definierat den 

lönenivå som arbetstagarens produktivitet bör uppnå. Ifall arbetstagarens 

resurser inte uppnår den nivå som fordras, börjar den 

process som leder till hans/hennes utslagning ur arbetslivet. 

Figur 2. Arbetstagarlöner enligt åldersgrupp och kön. 

1000 FIM 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

1000 FIM 

160 

140 

120 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

Män 

15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 Ålder 

Kvinnor 

15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 Ålder 

1999 

1970 

1999 

1970 

Många åldrande och äldre verkar befinna sig i en situation där det 

inte är lönsamt att anställa dem på befintlig lönenivå och arbetskraftskostnadsstruktur 

(figur 2). Då det finns många sådana människor 

skapas det tryck för att skapa olika utvägar från arbetslivet, trycket kan 

vara individuellt, affärslivs- eller fackföreningsenligt eller samhälleligt. 

153

Initiativet tas oftast av arbetsgivare: Då det råder en gynnsam 

åldersstruktur äventyras inte den sociala trygghetens ekonomiska 

basis. Det finns fler människor som ersätter dem som lämnar arbetslivet. 

En gynnsam åldersstruktur gör att affärslivet lätt frestas att på 

grund av konkurrens förnya sin arbetskraft alltför snabbt 1 . 

De stora skillnaderna i utbildning mellan generationerna och en 

gynnsam åldersstruktur har lett till att tidiga vägar ur arbetslivet 

uppkommit. Dessa vägar har skapats för att åtgärda en nödsituation 

och står i strid med långsiktiga målsättningar. Det har fört med sig 

attitydproblem inom samhället. Även de som har förmågan att fortsätta 

vill gå i förtida ålderspension. 

154 

En utmaning för samhället 

Samhället befinner sig i en sorts strukturell obalans då den åldrande 

arbetskraftens arbetsförmåga inte längre är tillräcklig för att den ska 

kunna sysselsättas. Att skapa utvägar lyckas då åldersstrukturen är 

gynnsam, det vill säga då det är möjligt att anställa yngre och mera 

utbildade personer för att ersätta dem som lämnar arbetskraften 

– ofta på en lägre lönenivå (figur 2). 

För att kunna upprätthålla social kohesion, underlättas de äldres 

utgång ur arbetslivet genom lagstiftning. Incitament till arbete späds ut 

(figur 3). Här har samhällets sociala kapital nyckelrollen. Det sociala 

kapitalet definieras av ’gemensamma normer, gemensam tro, gemensamma 

värden och nätverk som inom institutioner, organisationer 

och samhällen underlättar samarbete inom eller mellan olika grupper’ 2 . 

Figur 3. Sysselsättning – i fall av rådande obalans. 

Arbetskraft 

↓ 

Mänskligt kapital 

↓ 

[Arbetsförmåga/tillgång < Arbetsförmåga/efterfrågan] 

↓ 

Socialt kapital 

↓ 

Skapandet av förtida utvägar

Tidiga vägar ur arbetslivet är svåra att hindra eftersom arbetstagarna 

har blivit osäkra om deras arbetsförhållande kommer att fortsätta 

fram till pensionsåldern. Det tar sin tid att stärka arbetstagarens tro 

på att hans/hennes egna resurser kommer att räcka till i förhållande 

till arbetslivets utmaningar. Tron rubbas av att både arbetsgivare och 

samhället i många EU-länder köpslagit med målsättningen att 

upprätthålla en livslång arbetsförmåga under 1970-, 1980- och 

1990-talen. Denna tro kommer att stärkas alltefter att arbetstagarna 

upplever att deras mänskliga kapital (mänskliga resurser) når den 

arbetsförmåga som kan garantera sysselsättning också för äldre. Det 

sker inte på en gång. 

Ändringen av systemet kommer att lyckas allteftersom arbetstagarorganisationerna 

övertygas om att arbetstagarnas arbetsförmåga 

är tillräcklig för att räcka ända fram till pensionsåldern. Än en 

gång går inflytandet från det mänskliga kapitalet genom arbetsförmågan 

via det sociala kapitalet till de ekonomiska incitamenten för 

att stanna kvar i arbetslivet. Arbetskraftens livslånga arbetsförmåga 

måste förstärkas. 

Figur 4. En nödvändig förutsättning för hög sysselsättning. 

Arbetskraft 

↓ 

Mänskligt kapital 

↓ 

[Arbetsförmåga/tillgång > Arbetsförmåga/efterfrågan] 

↓ 


↓ 

Förutsättning för en hög sysselsättningsnivå 

Det är också svårt att hindra tidig avgång ur arbetslivet eftersom arbetstagare 

har lärt sig att använda systemet. Grupper har uppkommit 

som gagnas av att bevara det existerande systemet 3 . Moraldilemman 

uppkommer i samhället när ’fel’ grupper börjar söka sig till förtida 

ålderspension. Enligt förfrågningar vill arbetstagare gå i förtida ålderspension 

trots att de har en god arbetsförmåga. Det finns en viktig 

återkoppling från det sociala kapitalet till det mänskliga kapitalet. 

155

Tilltagande röster inom samhället gör villkoren för arbetslöshetsförmåner 

snävare och gör det svårare att lämna arbetslivet tidigt. 

Internationella organisationer såsom OECD och Internationella 

valutafonden med flera är också aktiva. Under de senaste åren har 

arbetsgrupper tillsatts i Finland för att utreda möjligheterna att göra 

arbetslöshetsförmånssystemet mera uppmuntrande till arbete. Samtidigt 

utreder en annan arbetsgrupp möjligheterna att göra den förtida 

ålderspensionen mindre ekonomiskt lönsam än för närvarande 

och att organisera rehabiliterande sysselsättning för marginella grupper. 

Tes 1: Genom att strama åt de ekonomiska incitamenten ökar man 

inte sysselsättningen eftersom arbetsförmågan inte når den 

lönenivå som betalas för arbetet (nominell lönerigiditet). 

”Man kan inte skuffa med ett snöre”. 

Individens resurser (mänskliga kapital) sätts på prov av de krav och 

utmaningar som ställs av arbetets psykiska och fysiska fordringar, 

arbetsomgivningen och arbetsgemenskapen. Individen måste ha den 

rätta sortens mänskligt kapital för att bli anställd. Arbetsförmåga kan 

tolkas som effektivt kapital – som individuella resurser på vilka det 

finns en efterfrågan. 

Det mänskliga kapitalet är en grundläggande förutsättning för 

ekonomisk tillväxt, men den är inte tillräcklig. Ekonomiska incitament 

måste stödja arbetet och utvecklingen av det mänskliga kapitalet. 

Incitamenten bestäms som resultat av samhällets sociala 

kapital. Trots detta är full sysselsättning möjlig om hinder för arbete 

avlägsnas och om politiska reformer etappvis eliminerar incitament 

till tidiga reformer. 

156 

Ram – Åldersprogrammets 

balanserade scorekort 

Utmaningen möts av strategin att arbetsförmåga skapar en grund för 

individens anställbarhet. Samhället ansvarar för lagändringar för att 

främja arbetssäkerhet och hälsa och för att göra arbete lönsamt. 

Utöver detta är det samhällets plikt att erbjuda socialoch hälsovårdstjänster 

som stöd för arbetsförmågan. Olika stöd- och servicesystem, 

arbets- och pensionslagstiftning och rådande värden och attityder

inom samhället kan – till viss del – stödja anställbarheten. Arbetsförmåga 

och anställbarhet kan forma en process som leder till att 

äldre arbetare anställs (figur 5). 

Figur 5: Åldersprogrammets balanserande scorekort. 

Arbetsförmåga 

Främjar tillgång och efterfrågan 

på arbetskraft 

– personliga resurser som 

basis för arbetsförmågan 

– verksamhet för att upprätthålla 

arbetsförmågan 

– Samhällstjänster som upprätthåller 


– inom utbildningsprogram 

– inom forskning 

– Stämningen formas av bl a 

information för att vara positivt 

inställd till de åldrandes 

och äldres arbetsförmåga 

Social effektivitet 

Som strategi, främjar 

– basis för sysselsättningen, arbetsförmågan 

samt anställbarheten 

– att programmets målsättningar tas i 

beaktande i beslutsfattning och social 

diskussion 

Vision: 

sysselsättningsnivån 

hos de åldrande och de 

äldre förblir lika som hos 

de som befinner sig i den 

bästa arbetsåldern 

(35-45 år) 

Sysselsättning 

Främjar arbetsförmågan och 

incitamentens centrala balans 

– en nationell konsensus 

– tväradministrativt samarbete (undervisningsministeriet, 

socialoch hälsovårdsministeriet, 

arbetsministeriet) 

– resultatavtal (socialoch hälsovårdsministeriets, 

arbetsministeriets och 

undervisningsministeriets administrativa 

sektorer) 

Anställbarhet 


– trekvotsförhandlingar 

– arbete är alltid lönsamt fram 

till ålderspensionen 

– lagstiftning (arbetssäkerhet, 

arbetshygien och annan 

lagstiftning) 

Åldersprogrammets strategi innefattar också en nationell informationskampanj. 

Budskapet är att vi ska se de åldrande och de 

äldre som en resurs som vi bör värna om medan de ännu finns på 

arbetsplatsen. Åldersprogrammets slogan är ’Erfarenhet är en nationell 

tillgång’. 

Verksamhet för att främja arbetsförmågan 

Modellen för Verksamhet för att främja arbetsförmågan är uppbyggt 

av fyra bilaterala verksamhetslinjer. Av dessa är två inriktade på 

arbete och två på individen (Figur 6). Åtgärder som är inriktade på 

arbete betonar arbetets innehåll och den fysiska arbetsmiljön samt 

arbetsgemenskapen. 

157

Figur 6: Grundläggande modell för förbättring av arbetsförmågan 

parallellt med åldrandet. 

Åtgärder som inriktas på individen strävar efter att stärka hälsa och 

resurser samt utveckla professionell kunnighet och yrkeskunskap. 

Modellen illustrerar också möjligheter till inflytande. Åtgärder som 

är sammanlänkade och rätt inriktade och uppmätta förbättrar den 

åldrande arbetstagarens arbete och produktivitet samt individens livskvalitet 

och välmående. Enligt forskning kan effekterna på lång sikt 

ses i den så kallade ”tredje åldern” eller med andra ord tiden efter att 

arbetstagaren har gått i pension (Ilmarinen, 1999). 

158 

Arbetsomgivning 

(ergonomi, hygien, 

säkerhet) 

God produktivitet 

och kvalitet i arbetet 

Individen 

(funktionell kapacitet, hälsa 

Främjandet av 


Professionell kompetens 

God arbetsförmåga och hälsa 

God pensionsförmåga, 

Meningsfull, framgångsrik 

och produktiv 

”tredje ålder” 

Organisationsledarskap 

utveckligs-, psykosociala 

och ledningsfrågor 

God livskvalitet 

och välmående

De centrala arbetsmarknadsorganisationerna kom överens om att 

arbetarskyddsavtalet år 1989 skulle innefatta verksamhet för att 

upprätthålla arbetsförmågan och godkände rekommendationen om 

verksamhet för att upprätthålla arbetsförmåga på arbetsplatsen. 

Rekommendationen betonar samarbete i planeringen och verkställandet 

av verksamhet för att upprätthålla arbetsförmågan. Alla 

arbetstagare, oberoende av ålder eller yrke, inkluderas inom ramen 

för verksamhet för att upprätthålla arbetsförmågan. Inom arbetarskyddet 

har det föreskrivits att arbetsplatsen måste delta i verksamhet 

för att upprätthålla arbetsförmågan. En av arbetarskyddsmyndigheternas 

uppgifter är att främja arbetarhälsovården. 

Tes 2: Företagsadministration, personaladministration, arbetsplatsens 

företagshälsovård, arbetarskydd och hälsovårdsmyndigheter 

och personalen har anslutit sig till verksamhetsmodellen för att 

upprätthålla arbetsförmågan. 

Anställbarhet 

Konceptet anställbarhet är knutet till det sociala kapitalet. Sysselsättningslagstiftning, 

pensionslagstiftning med mera utgör den måttstock 

enligt vilken arbetstagarens förmåga och vilja att stanna i arbetslivet 

fram till pensionsåldern definieras. Lagstiftningen formas till stor 

del på basis av trekvotsförhandlingar. Löner bestäms också främst 

genom allmänna kollektiva arbetskraftsavtal, det vill säga utanför 

själva arbetsplatsen. 

Figur 7 visar utformningen av löner bestämda genom trekvotsförhandlingar. 

Arbetstagarorganisationen fastställer lönenivån enligt 

nyttofunktion i förhållande till sysselsättningsbegränsningen S. 

Lönerna L B är som resultat av det högre än lönerna L A som balanserar 

arbetsmarknaden. Fackföreningens nyttofunktion innefattar 

arbetstagarens sociala trygghet: risk för arbetslöshet, förtida ålderspension, 

arbetsoförmåga och så vidare. Då fackföreningen fastställer 

lönenivån tar den hänsyn till hela det sociala trygghetssystemet. 

159

Figur 7: Arbetsmarknadens jämviktsläge med (B) maximering av fackföreningens 

nyttofunktion som är underordnad sysselsättningsbegränsning 

och (A) marknadsclearing. 

LB 

LA 

Arbetsgivarorganisationerna är också aktiva i det sociala trygghets-systemets 

utformning. En central punkt är företagens konkurrenskraft. 

Detta påverkas av bland annat arbetskraftens åldersstruktur och utbildningsnivå. 

Ur företagens synpunkt måste arbetstagarens lön motsvara 

hans produktivitet. Arbetstagarens produktivitet definieras genom 

hans effektiva mänskliga kapital, det vill säga hans arbetsförmåga. 

Vid sidan om lönenivån definieras också den sociala tryggheten 

på basis av förhandlingar mellan regeringen, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. 

Helheten är beroende av arbetskraftens åldersstruktur 

och skillnaderna i formell utbildning mellan generationerna. 

Trekvotsförhandlingar utgör en central del av samhällets socialakapital, 

på basis av vilket samhällets incitamentsystem är uppbyggt. 

Tes 3: Löner som resulterar av trekvotsförhandlingar är beroende av 

hela den sociala tryggheten (figur 7): Effekten av planer för 

förtida ålderspension har lett till en förflyttning bort från 

marknadsclearinglöner. 

160 

L 

B 

SB 

A 

SA 

Fackföreningens 

indifferens kurva 

Hushållens tillgång 

till arbete 

Företagens efterfrågan 

på arbete 

S

Sysselsättning 

Åldersprogrammet strävar efter att balansera kompetens med incitament 

till arbete. Åldersprogrammet har lyckats då de äldres arbetsförmåga 

har justerats så att den möter arbetslivets utmaningar. I planeringen 

av Åldersprogrammet var utgångspunkten: 

• Att först starkt betona allmän information för att kunna forma den 

allmänna opinionen och allmänna inställningar. 

• I den andra fasen startades forsknings- och utvecklingsprojekt 

genom vilka material har skapats för att kunna sörja för programmets 

behov. 

• Den tredje fasen har inneburit att omfattande undervisningsprojekt 

startats. Målsättningen vid programmets slut är att föra in, på detta 

område, god praxis och rekommendationer till åtgärder som erhållits 

i samband med programmet. 

• Den fjärde fasen är att bygga upp en portal för Åldersprogrammet 

och naturligtvis också starta åtgärder för uppföljning av programmet. 

Eftersom det gäller samarbete mellan olika aktörer, betonas de olika 

parternas verksamhet i förhållande till de administrativa sektorernas 

allmänna målsättningar och åtgärder. 

Social- och hälsovårdsministeriet 

Centrala åtgärder hos socialoch hälsovårdsministeriets administrativa 

sektor inriktas på att upprätthålla arbetstagarens arbetsförmåga 

och hälsa och förmåga att orka med sitt arbete. Konkreta verksamhetsformer 

har att göra med: 

• Att förbereda lagstiftning och att främja att lagstiftningen verkställs. 

• Företagshälsovård 

• Arbetarskydd samt andra åtgärder för att upprätthålla arbetsförmågan 

och intensifierandet av dessa genom forsknings- och 

utvecklingsverksamhet. 

• Utbildning och information 

161

Arbetsministeriet 

Arbetsministeriets åtgärder är inriktade på sysselsättning och på att 

se till att frågor som gäller åldrandet beaktas i alla sysselsättningsadministrationens 

ärenden samt på arbetsplatserna då man utvecklar 

arbetsgemenskaper och arbetets innehåll. 

Inom arbetsministeriets administrativa sektor kan åtgärderna för 

att stödja Åldersprogrammet indelas enligt följande: 

• att förbereda lagstiftning och främja dess verkställighet 

• arbetstjänster 

• utvecklingen av arbetslivet. 

Av den lagstiftning som gäller arbetsministeriets förberedelseplikt, 

kan speciellt lagstiftning om arbetstider och arbetsalternering ge stöd 

åt de åldrande arbetstagarnas välmående på arbetsplatsen. Därutöver 

har arbetsministeriet satsat på att göra lagstiftningen om diskriminering 

på arbetsplatsen känd. 

Undervisningsministeriet 

Undervisningsministeriet har, antingen själv eller tillsammans med 

arbetsministeriet och socialoch hälsovårdsministeriet, ansvar för 

områden som huvudsakligen gäller information, utbildning och skolning, 

examen- och examensbetygsystemet samt relationerna mellan 

utbildning och industri. 

Inom undervisningsministeriet bedriver man verksamhet inom 

speciellt följande områden: 

• Ett informationsstrategiprogram och färdigheter vad gäller informationssamhället 

• Utvecklingen av informations- och rådgivningstjänster i samband 

med vuxenutbildning 

• Förtrogenheten med arbetslivet och servicevilja hos personer som 

förmedlar undervisning och skolning 

• Kompetensen hos undervisningspersonal och annan personal 

• Forskning och evaluering som stöd för Åldersprogrammet och god 

praxis 

• Normer för utbildning och skolning samt ekonomiskt stöd för 

vuxna studerande. 

162

Resultat av trekvotsförhandlingarna – incitament 

Arbetsmarknadsorganisationerna och regeringen har kommit överens 

om åtgärder inriktade på att uppmuntra åldrande arbetstagare till 

att stanna i arbetslivet istället för att för tidigt gå i pension. Dessa åtgärder 

verkställdes huvudsakligen från och med början av år 2000. 

Åtgärderna är nödvändiga, men inte tillräckliga. 

Slutsatser 

Vad gör vi med den åldrande arbetskraften? 

Ett positivt beslut om att stanna kvar i arbetslivet kan basera sig på 

att vi besitter ett mänskligt kapital för vilket det finns en efterfrågan 

på arbetsmarknaderna och på att det i samhället finns ett socialt 

kapital som värdesätter arbetet också ekonomiskt. 

I mitt anförande har jag betonat att förmågan att kunna göra det 

arbete som efterfrågas är ett ovillkorligt – men inte tillräckligt – 

förbehåll för att stanna i arbetslivet. Ekonomiska incitament bör uppmuntra 

till att stanna kvar i arbetslivet. Att äldre människor tar del 

av arbetslivet bör främjas genom en förbättring av arbetsförmågan. 

Då arbetsförmågan stiger trimmas de ekonomiska incitamenten för 

att oftare prioritera att människor stannar kvar i arbetslivet. 

Den allt bättre förmågan, hos äldre arbetstagare, att möta arbetslivets 

utmaningar kan bidra till att företagen inte använder uppsägningar 

som en konkurrensmetod i samband med till exempel 

saneringar vid företagsfusioner. Det händer fortfarande att man vid 

företagsfusioner och saneringar, lätt säger upp arbetstagare som då 

går in på den väg som leder till arbetslöshetspension. 

Långtidsarbetslösa, som redan befinner sig i den så kallade 

”arbetslöshetsgången”, kan man fortfarande försöka rehabilitera, men 

hittills har resultatet av detta varit mycket svagt. Endast sju av hundra 

rehabiliterade har erhållit arbete på de fria arbetsmarknaderna. Det 

som konkret har förverkligats är att ju längre arbetstagaren har varit 

utanför arbetslivet, desto svårare har det varit för honom/henne att 

bli sysselsatt på nytt. Individens motivation till att sysselsättas har 

också varit svag eftersom den lön som erbjudits inte skapat tillräckliga 

lockmedel för att han/hon skall återvånda till arbetsmarknaderna. 

Målet med att höja arbetskraftens arbetsförmåga är att de som nu 

befinner sig i arbetslivet ska trivas allt längre i arbetslivet. Man har 

163

uppskattat, att färre unga, i jämförelse med antalet äldre som lämnar 

arbetsmarknaderna, kommer att träda in i arbetsmarknaderna från 

och med år 2004. Speciellt den offentliga sektorns image bör förbättras 

i den arbetsmarknadssituation som blir allt stramare. Till 

exempel 40 procent av den kommunala sektorns arbetskraft kommer 

att försvinna under detta årtionde då de stora åldersklasserna går i 

pension. 

Åldersprogrammet strävar efter att skjuta upp de stora årsklassernas 

avgång ur arbetslivet som kommer att börja vid mitten av årtiondet 

genom att blockera vägarna till förtidspension. Det kommer inte 

att lyckas om inte vi kan öka det sociala kapitalet som skulle gynna 

att man stannar kvar i arbetet. 

En kritisk faktor är utvecklingen av attityder bland företag och 

arbetsmarknadsorganisationer. Åldersprogrammet kommer också att 

försäkra den enskilda medborgaren om att det också ligger i 

hans/hennes intresse att stanna kvar allt längre i arbetslivet. Arbete 

borde övervinna fritidens festelser. 

164

Fotnoter 

1 Helka Hytti, Early exit from the labour market in Finland – an exception from the 

Nordic model? Sixth International Research Seminar on Issues in Social Security. 

2 OECD (2000), The Importance of Human and Social Capital for Economic Growth 

and Sustainable Development. 

3 Olsson 1983. The Rise and Decline of Nations. Economic Growth, Stagnation and 

Social Rigidities. Yeale University Press. New Haven and London. 

4 Ilmarinen1999, Ageing Workers in the European Union – Status and Promotion of 

Work Ability,Employability and employment. Painotalo Miktor Ky, Helsinki. 

165

166 

Anna Hedborg, generaldirektör, Riksförsäkringsverket. 

Framtidens socialförsäkring 

Anna Hedborg, generaldirektör 

Riksförsäkringsverket (RFV) 

Den svenska socialförsäkringen består av tre delar. 

Den första, ersättningar till familjer och handikappade, är i själva 

verket ingen försäkring alls, utan består av skattefinansierade bidrag, 

som syftar till att åstadkomma utjämning mellan barnfamiljer 

och icke barnfamiljer, ensamförsörjare och flerförsörjarfamiljer och 

familjer med handikappade medlemmar och icke handikappade. 

Den andra delen består av ålderspensioner, som till största delen 

är sparande, men till viss del är försäkring ( mot risken att leva länge, 

eller egentligen risken att leva länge fattig). 

Bara den tredje delen kan sägas utgöra egentlig försäkring, nämligen 

försäkring mot ohälsa. Denna del omfattar försäkring mot

inkomstbortfall på grund av ohälsa, på kortare sikt eller varaktigt i 

form av förtidspension, eller i form av arbetsskada. Den omfattar 

också tandvård i viss omfattning och läkemedelskostnader. 

En obligatorisk inkomstersättning med tydlig karaktär av försäkring 

brukar däremot inte räknas in i socialförsäkringen i Sverige, 

nämligen arbetslöshetsförsäkringen. Den kommer inte heller att 

ytterligare beröras här. 

Avsikten med mitt anförande är att försöka förutse vilka eventuella 

förändringar av socialförsäkringen som kommer att aktualiseras 

på halvlång sikt och vilken typ av politisk debatt som kan förväntas. 

Utgångspunkten är att försäkringsbehov – privat eller offentligt 

– uppstår och upplevs på grund av risker. Risker är i det enskilda 

fallet oförutsedda händelser med stora konsekvenser, antingen i form 

av kostnader eller i form av oförmåga att försörja sig själv genom 

förvärvsarbete. 

Vad som i olika tider upplevs som risker som bör försäkras varierar, 

bland annat med hänsyn till vilka förutsättningar som finns att 

göra något åt det som inträffat (jfr läkemedel). Försäkringar syftar 

emellertid alltid till att skapa tryggheten hos den enskilde att veta, att 

om det oförutsedda inträffar så utfaller ersättningar som minskar de 

negativa effekterna på det sätt som finns avtalat i försäkringsvillkoren. 

Den tjänst som köps i form av en försäkring är alltså egentligen 

inte ett förväntat utfall. De flesta är lyckligast om de slipper något 

utfall alls av till exempel brandförsäkring eller sjukförsäkring. Tjänsten 

är i stället just tryggheten att veta att man är garderad för framtida 

risker. Försäkringen skapar denna trygghet genom att många 

poolar sina riskbuffertar. Var och en kan då nöja sig med en betydligt 

mindre riskbuffert. Försäkringen blir därmed ett effektivt sätt att 

hantera risk. 

Försäkringar utjämnar alltid kostnader mellan dem som drabbas 

och dem som inte drabbas i den försäkrade gruppen. Det betyder 

emellertid inte självklart att försäkringar fungerar socialt, klassmässigt 

eller könsmässigt utjämnande. För frivilliga försäkringar gäller 

snarare motsatsen på grund av den naturliga riskdifferentiering som 

följer av frivillighet. De som utgör en lågriskgrupp har all anledning 

att söka sig samman och utestänga andra i högre riskgrupper. För 

vinstdrivande försäkringsbolag är det också naturligt med riskgruppsdifferentiering. 

167

Det som kännetecknar socialförsäkringen är att den är obligatorisk 

och alltså åstadkommer riskgruppsutjämning. Detta kan, men måste 

inte, innebära utjämning socialt och till exempel könsmässigt. 

I praktiken är emellertid sjukförsäkring och arbetslöshetsersättning 

starkt utjämnande eftersom sjukdom och arbetslöshet i mycket 

högre grad drabbar låginkomstgrupperna än höginkomstgrupperna. 

När det gäller pensionerna är däremot sannolikheten att leva länge 

större för höginkomstgrupperna. Det sociala utfallet härvidlag motverkas 

dock starkt av att kvinnor i alla socialgrupper lever genomsnittligt 

längre än männen. 

Jag kommer att pröva framtidens socialförsäkring mot två frågeställningar 

och kombinationen dem emellan enligt figuren nedan. 

Min förutsägelse om vilka frågor som kommer att diskuteras i det 

offentliga samtalet och föranleda politiska ställningstaganden är 

naturligtvis de frågor som i figuren hamnar bland de politiskt heta. 

Min obändiga optimism när det gäller det offentliga samtalets förmåga 

att leda fram till rationella lösningar och beslut gör också att jag 

föreställer mig att socialförsäkringslösningen kommer att användas 

där det är rationellt att välja obligatorium, riskgruppsutjämning och 

rättighetslagstiftning. 

168 

Behov 

socialförsäkring 

Ja 

Nej 

Politisk hetta 

Ja Nej 

Äldres trygghet 

Pensioner. 

När den offentliga folkpensionen infördes rörde det sig om en typisk 

riskförsäkring. Medellivslängden var lägre än pensionsåldern 67 år. 

Man kunde inte förvänta sig ett utfall. Men om man blev äldre än 67 

var det en stor trygghet att pensionen fanns.

I takt med att medellivslängden ökar, allt färre dör tidigt och de 

allra flesta lever 10-20 år efter dagens pensionsålder på 65 år, blir 

emellertid en allt större andel av pensionsutbetalningarna att betrakta 

som ett sparande. 

I det nya pensionssystemet kan konsekvenserna sägas vara dragna 

av detta förhållande. Alla får sina 18.5 procent av livsinkomsten förräntade 

med samhällsekonomins tillväxt resp med kapitalavkastningen 

fördelade på förväntade antal återstående livsår. Utbetalningen är 

beräknad på livslång utbetalning. Risken för långt liv är omhändertagen 

men utgör i själva verket en mindre del av ”försäkringen”. 

Valet av obligatorium kan i och för sig inte sägas ha varit alldeles 

nödvändigt. De flesta skulle ha sparat ändå. Men obligatoriet 

tvingar alla att tänka långsiktigt. Detta gör att det i sin tur blir naturligt 

och överkomligt att med skattemedel garantera en lägsta nivå för 

dem som inte haft några egna förutsättningar att spara. Riskgruppsutjämningen 

gynnar också kvinnor. 

Om detta har också rått stor politisk enighet. Frågan är avförd 

som politisk stridsfråga och kommer sannolikt att spela en mindre 

roll i den politiska verkligheten. 

Behov 


Ja 

Nej 


Ja Nej 

Ålderspension 

Äldreomsorg 

Äldreomsorgen har i den nordiska traditionen inte betraktats som en 

försäkringsfråga. Den har istället setts som en del av kommunernas 

sociala ansvar för medborgarna. Äldreomsorgsbehovet är sammansatt 

och mycket individuellt. Det har därför betraktats som naturligt att 

kommunerna fått en skyldighet att bistå sina medborgare med det 

som varit nödvändigt. Därav följer också att någon rättighet för in- 

169

dividen att få visst bistånd, som till exempel är möjligt att pröva i 

domstol, inte finns. 

Den lokala demokratins dagsform avgör i själva verket utfallet 

förindividen. Kommuner kan både vilja men inte kunna och kunna 

men inte vilja. Och det kan ändra sig över tid. 

Därtill kommer att behoven nu kommer att växa snabbare än 

förutsättningarna. Människor kommer att vilja försäkra sig. Sannolikt 

finns dock ingen försäkring att tillgå, åtminstone ingen som är 

tillgänglig för dem med de största behoven. Erfarenheterna från 

USAs frivilliga försäkringslösningar är dels att ett fåtal efterfrågar 

försäkring, dels att de som har störst behov av försäkring möter det 

minsta utbudet. 

Det finns alltså starka skäl för ett obligatorium på äldreomsorgens 

område. Det är också min bestämda tro att de flesta medborgare 

skulle föredra försäkringens rättighetskaraktär framför det kommunala 

självbestämmandet på detta område. Det har bland annat att 

göra med långsiktigheten i äldreomsorgsåtagandet. Betalningen sker 

med nödvändighet i förskott, något som de flesta sannolikt kan leva 

väl med under förutsättning att den långsiktiga fordran på försäkringen 

erkänns. Därtill kommer behovet av lika rättigheter oberoende av 

var man bor. 

Det finns ingen underbyggd anledning att tro att behovet av äldreomsorg 

är särskilt socialt differentierat. Dock skulle en betydande 

utjämning ändå uppnås om finansieringen av en obligatorisk äldreomsorgsförsäkring 

skedde genom en proportionell avgift på taxerade 

inkomster. Riskgruppsutjämningen tillsammans med proportionell 

finansiering skulle alltså leda till social utjämning. 

Det finns emellertid ett överskuggande skäl till en äldreförsäkring 

inom den närmaste framtiden. 

40-talisterna är nu mellan 50 och 60 år. De är många som så 

småningom kommer att ställa stora krav på omsorg. De har bra ekonomi. 

Deras barn är utflugna. De är etablerade i sitt boende och på 

arbetsmarknaden, som de dock snart lämnar. De kommer att ha bra 

pensioner. 

Dessa punkter är de typiska för medelåldern. I jämförelse med 

tidigare åldrar finns ett betalningsutrymme. Det är också en tid när 

egna föräldrar är mycket gamla och den egna ålderdomen och dödligheten 

blir en realitet. 

170

Det är min övertygelse att det eller de partier som går till val på 

en väl utformad äldreförsäkring, särskilt om den, som i Japan, finansieras 

av de medelålders och äldre, skulle kunna mobilisera mycket 

stöd. En relativt snart genomförd äldreförsäkring skulle inte bara 

kunna åstadkomma att 40-talisterna betalar den största delen av sin 

egen äldreomsorg. Den skulle också kunna utnyttjas för att lösa ut de 

i dag horribla avgiftsfrågorna i äldreomsorgen. 

Det är inte lätt att förutspå de politiska stridslinjerna i frågan. En 

traditionell stridslinje skulle kunna vara för eller emot obligatoriska 

lösningar. Men minst lika sannolikt är kanske att kommunföreträdare 

i alla partier blockerar en statlig försäkringslösning. 

Det finns emellertid även starka kommundemografiska skäl för 

ett statligt övertagande av finansieringen av äldreomsorgen. Den 

utflyttning som sker gäller nästan enbart ungdomar med en kraftigt 

åldrande befolkning som följd i de mest drabbade kommunerna. 

Med finansiering utifrån kan omsorgen om de gamla bli en försörjningsmöjlighet 

istället for en belastning för kommunen. 

Det är också rimligt att kommunen får ett tillhandahållandeansvar. 

Tillhandahållandeansvar är inte detsamma som producentansvar, 

men kan i högre eller lägre grad innefatta också produktion i 

egen regi. 

Äldreomsorg är ett gott exempel på områden där den enskilde har 

stora problem att själv gå ut och shoppa på marknaden. Det behövs 

ett ansvarstagande för åtminstone att det finns omsorg att få. Hur 

stor den enskildes rätt att själv köpa direkt ska vara är en fråga som 

måhända lämpar sig väl för den politiska debatten och kanske också 

för olika lösningar i tätort och landsbygd. 

Behov 


Ja 

Nej 

Ja Nej 

Äldreomsorg 


171

172 

Ohälsa 

Inkomsttrygghet 

Inkomsttryggheten vid sjukdom är en genuin försäkringsfråga som 

kommer att finnas i debatten för lång tid framåt. 

Den korta sjukfrånvaron. För egen del ogillar jag karensdagar och 

jag är övertygad om att karensdagen bidrar till just den typ av utmattningsfrånvaro 

som vi nu upplever. Men det finns inget politiskt 

intresse av att avskaffa eller lindra effekterna av karensdagen. Frågan 

kommer sannolikt inte att aktualiseras. 

Den långa sjukfrånvaron. Synnerligen aktuell fråga som sannolikt 

också kommer att förbli aktuell, eftersom själva sjukdomsbegreppet, 

som är vitalt för att kunna definiera rätten till inkomstersättning vid 

frånvaro från arbetet, är både sammansatt och föränderligt. 

Den för närvarande väsentligaste komplikationen av sjukdomsbegreppet 

har att göra med sambandet mellan arbete, arbetsmiljö och 

sjukdom. Och det är också i arbetslivet som utvecklingen av sjukfrånvaro 

och förtidspensioners utveckling kommer att avgöras. Heta 

politiska frågor kan bli graden av arbetsgivarmedverkan i finansieringen 

av sjukförsäkringen och arbetslivets anpassning till en allt äldre 

arbetskraft. 

Sannolikheten är stor, att förtidspensionsfrekvensen kommer att 

minska, på det ena eller andra sättet. En positiv utvecklingsvariant är 

att arbetslivet reformeras så att de äldre i arbetskraften vill och kan 

stanna i arbete längre än idag. I detta fall kommer förtidspensionssystemet 

att kunna förbli generöst gentemot dem som ändå måste 

eller bör gå i tidig pension av medicinska skäl. Med hänsyn till de 

förväntningar som har etablerats om möjligheter att gå i tidig pension 

krävs rejäla insatser för att locka de äldre att frivilligt arbeta längre. 

Möjligen kommer den tilltagande bristen på arbetskraft att bidra 

till såväl en positivt upplevd ny uppskattning av de äldre, som praktiska 

anpassningar av arbetsuppgifter till äldres förutsättningar och 

behov. 

Alternativet är en betydligt mindre positiv utveckling. Risken är 

att en omfattande förtidspensionering leder till lägre ersättningsnivåer. 

Därmed kommer de som har möjligheter, om än mot egen 

vilja och lust, att känna sig tvingade att fortsätta arbeta längre. Drab-

ade av de sämre pensionerna blir då framför allt de sjukaste, som 

inte har något alternativ. 

Den långa sjukfrånvaron är hur som helst en socialförsäkringens 

kärnfråga, som också kommer att befinna sig i politikens centrum. 

Behov 


Ja 

Nej 

Ja Nej 

Lång 

sjukfrånvaro 


Karensdag 

Arbetsskadeförsäkringen 

Av historiska skäl särbehandlas arbetsskadeförsäkringen inom den 

allmänna och lika försäkringen. Samtidigt finns ovanligt starka 

preventiva skäl för att låta kostnaden för eventuella överkostnader 

drabba den enskilda arbetsgivaren. Det vore rimligt med en lösning 

liknande trafikförsäkringen, det vill säga att den allmänna försäkringen 

står för vanlig sjukersättning eller förtidspension, medan den 

enskilda arbetsgivaren obligatoriskt själv måste teckna tilläggsförsäkring 

enligt minst lagstadgade regler. 

Behov 


Ja 

Nej 

Ja Nej 

Arbetsskadeförsäkring 


173

Eftersom varken arbetstagar- eller arbetsgivarorganisationer är intresserade 

av att ta över försäkringen, samtidigt som den är politiskt 

aktuell, är det osannolikt att den flyttas ur socialförsäkringen inom 

överskådlig tid, även om det till och med finns rätt starka motiv för 

att inte utnyttja socialförsäkringens viktigaste egenskap riskgruppsutjämning. 

Tandvård. Högkostnadsskydd saknas i praktiken idag. Visar på 

behovet av försäkringslösning. Kommer att aktualiseras i politiken 

och väcker då administrativa, men politiskt heta frågor som etableringskontroll, 

taxereglering med mera. 

Läkemedel. Försenad och kanske för sen överföring till landstingen. 

Landstingen hukar för kostnadsansvaret och överföringen från rättighet 

till skyldighet ligger inte i tiden. 

Sjukvård. Finns ett släktskap med äldreomsorgsfrågan och en viss 

logik i försäkringslösning. Huruvida det blir en riktigt het politisk 

fråga torde sammanhänga med om landstingen kan upprätthålla förtroendet 

hos medborgare och sina anställda. 

Landstingen har genom sin storlek större förutsättningar än kommunerna 

att upprätthålla en likvärdig vård. En fråga är emellertid om 

dessa förutsättningar är tillräckligt stora. (Jfr Norge, som nu på allvar 

diskuterar att förstatliga akut- och specialistsjukvården). 

Frågan om en sjukvårdsförsäkring är politiskt aktualiserad. Försäkringslösningen 

har kopplats till en privatisering av sjukvårdsproduktionen. 

Naturligare vore emellertid också här att upprätthålla skillnaden 

mellan ett tillhandahållandeansvar och produktionsansvaret. 

Frågan om ett varken för stort eller för litet utbud av sjukvårdstjänster 

är, inte minst i ett glest befolkat land som Sverige, en mycket 

respektabel problematik. Fri etableringsrätt – och frihet att låta bli att 

etablera sig – innebär i ett system där producenter och konsumenter 

är skilda från betalaren och efterfrågan inte är given en både dyr och 

otillräcklig lösning på en gång. Någon måste åtminstone ha ett 

sistahandsansvar för att vård finns att tillgå. Det kan vara landsting 

eller kanske staten för specialistvård och kommunerna för öppenvård. 

För att motverka överkostnader bör därtill sannolikt någon instans 

kunna utöva etableringskontroll och/eller certifiering. Med ett tydligt 

utformat tillhandahållandeansvar blir sedan produktionsansvaret 

mindre laddat. 

174

Behov 


Ja 

Nej 

Sammanfattning 

Diskussionen om socialförsäkringarnas utformning kommer med 

stor sannolikhet att förbli i politikens centrum. Det finns till och med 

områden där det kan vara logiskt att etablera helt nya försäkringslösningar, 

därför att socialförsäkringens egenskaper att kunna hantera 

risker och åstadkomma obligatorium, rättigheter och riskgruppsutjämning 

upplevs som något eftersträvansvärt av en majoritet. 

(Skulle kunna gälla äldreomsorg och sjukvård). 

Behov 


Ja 

Nej 


Ja Nej 

Sjukvård 

Tandvård 

Läkemedel 

Ja Nej 

Äldreomsorg 

Sjukvård 

Tandvård 

Läkemedel 

Arbetsskadeförsäkring 

Ålderspension 

Karensdagar 

Glasögon 

Änkepension 

Regain 

Det finns också områden där socialförsäkringslösningen kan ifrågasättas, 

som arbetsskadeförsäkringens ersättning utöver generell sjukersättning. 

Min prognos är dock att det inte är aktuellt för närvarande 

att flytta ut arbetsskadeförsäkringen ur socialförsäkringssektorn. 

175

Pensioner och karensdagar kommer sannolikt inte att diskuteras 

så mycket framöver. I det första fallet för att frågan är avförd från 

stridsfältet genom en bred politisk uppgörelse, i det senare för att 

inget politiskt parti vill föra in den. 

Några områden kan också nämnas som – idag – varken betrak- 

tas som politiskt intressanta eller som områden Politisk hetta där socialförsäkrings- 

lösningen är särskilt lämplig om man nu skulle vilja försäkra sig. 

Glasögon är ett sådant exempel. De kan, som i Tyskland, ingå i 

sjukförsäkringen men gör det inte i Sverige. Änkepension är ett 

annat exempel, som i Sverige med individuella pensionsrättigheter åt 

alla har blivit en privatfråga. Regain, medel mot håravfall, har lyfts 

ur läkemedelsförsäkringen, vilket knappast väckt stor debatt. 

Det är tydligt att det inte är en självklarhet, utan betingat av 

sociala behov och föreställningar i varje tid, vad som betraktas som 

en så viktig risk att samhället bör vara inblandat i lösningen. 

176

FKFs skriftserier 

Exempel på vad som getts ut under senare år 

FKF Fakta 

• Livet, arbetet och lusten. Referat från 1996 års Framåtskap 

(FKF 102-13 97.01) 

• Välfärdsstatens återkomst. Rapport från ett forskarseminarium, 

januari 1997. Fakta 1:1997 (FKF 102–14 97.02) 

• Välfärden – verkan och samverkan. Rapport från ett forskarseminarium, 


• Den gamla socialförsäkringens nya kläder. Rapport från ett forskarseminarium, 


• Effektmätning inom rehabiliteringsområdet – EMIR-projektet. 

Fakta 1:2000 (FKF 102–17 00.02) 

• I väntan på framtiden. Rapport från ett forskarseminarium, 

januari 2000. Fakta 2:2000 (FKF 102-18 00.03) 

FKF Debatt 

• Investera i kunskap och kompetens – ett förslag från Idégrupen 

(FKF 103-20 95.05) 

• Lokalt självstyre och nationella rättigheter. Kurt-Inge Persson 

(FKF 103–21 96.08) 

• Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven? Lars Englund. 

(FKF 103-22 97.03) 

• FINSAM Västmanland – ett samhällsexperiment 

(FKF 103-23 97.03) 

• Utveckla genom utvärdering. Debatt 1:1998 (FKF 103-24 98.01) 

• Modell för att utvärdera samverkan. Debatt 2:1998 

(FKF 103-25 98.06) 

• Försäkringsmedicinsk utredning, bedömning och dokumentation 

Debatt 3:1998 (FKF 103-26 98.12) 

• Det behövs en ny politik för rehabilitering. Debatt 1:1999 

(FKF 103–27 99.10) 

• Eskilstunamodellen. Debatt 1:2000 (FKF 103–28 00.10) 

Skrifterna kan beställas från 

FKF-förlag, Box 1224, 111 82 STOCKHOLM 

Tfn: 08-723 22 00 Fax: 08-723 22 29 www.fkf.se 

177


– ett system för gårdagens samhälle? 

Forskarseminariet i Umeå syftar till att forskare och 

verksamma inom socialförsäkringsområdet ska mötas 

och byta erfarenheter. 

Flera av årets deltagare tar upp den demografiska 

utvecklingen i Sverige, något som bekymrar ansvariga 

politiker. Befolkningen åldras och barn föds. Hur ska vi 

då ha råd med våra socialförsäkringar i framtiden? I 

denna skrift finns samtliga föreläsningar återgivna. 

Forskarseminariet år 2001 var det tionde i ordningen. 

För arrangemanget stod Centralförbundet för Socialt 

arbete (CSA), Försäkringskasseförbundet (FKF), 

Riksförsäkringsverket (RFV) och Forskningsrådet för 

Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS) i samverkan med 

Västerbottens läns allmänna försäkringskassa samt 

Umeå Universitet. 

I serien FKF Debatt & Fakta redovisas och diskuteras 

fakta om socialförsäkringen och allmän socialpolitik. 

Försäkringskasseförbundet 

Box 1224 

111 82 Stockholm 

www.fkf.se 

Tfn: 08-723 22 00 

Fax: 08-723 22 29 

ISSN 1650-5816 

ISBN 91-7500-297-3 

FKF 105-001 01.04

Dagens socialförsäkring - ett system för gårdagens samhälle

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?