Mäns våld mot kvinnor i nära relationer - Pedagogiska institutionen ...

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer 

Polisens hantering av en brottslig handling 

Katarina Weinehall 

Pedagogiska rapporter från Pedagogiska institutionen 

Umeå universitet 2011, Nr 85

Katarina Weinehall 

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer - 

Polisens hantering av en brottslig handling 

ISBN 978-91-7459-260-3 

ISSN 1403-6169

Innehållsförteckning 

Introduktion 2 

Syfte 2 

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer 3 

Förklaringsmodeller 4 

Våldets utveckling och konsekvenser 4 

Varför går hon inte? 6 

Brottets karaktär och omfattning 7 

Metod 9 

Datainsamling och bearbetning 9 

Urval 10 

Arbetsuppgifter och ansvarsområden 10 

Intresse och engagemang i arbetet 13 

Ärendets gång 14 

Kvinnan vill inte medverka 17 

Uppfattningar om brottet och de inblandade 18 

Anmälningar 18 

Kvinnan 18 

Mannen 19 

Relationen 20 

Orsaken till våldet 20 

Alkohol 21 

Vad är ett lyckat ärende? 22 

Framgångsfaktorer för ett lyckat ärende 23 

Problem som kan leda till ett misslyckat ärende 24 

Fler anmälningar 27 

Kritik angående brister i utredningar 28 

Den misstänkte blir aldrig hörd 28 

Polisens engagemang 29 

Att utse målsägandebiträde 30 

Polisen godtar mannens ursäkter 30 

Polisens kontakter med målsägande 31 

Riktat stöd från chefsnivå 32 

Mer personal och på rätt plats 32 

Åklagares tillgänglighet 32 

Förlängd praktiktid 33 

Krav på mer kunnande 34 

Fortbildning 35 

Status 35 

Rekrytering 37 

Önskvärda resurser 37 

Hur ledande poliser kan bidra 38 

Diskussion 39 

Slutsats 41 

Referenser 42 

1

Introduktion 

Nordic Safety and Security (NSS) är en centrumbildning för utveckling av kompetens och 

innovationsförmåga inom säkerhetsområdet, finansierat av Tillväxtverket för åren 2008- 

2011 och involverar ett 50-tal personer, framför allt forskare. Målet med centrumbildningen 

är att genom forskning och kompetensutbyggnad kunna skapa produkter och hjälpmedel 

som är relaterade till frågor om samhällets säkerhet. 

Arbetet inom NSS utförs i samarbete mellan Umeå Universitet och Luleå tekniska universitet. 

Dessutom medverkar Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) i Umeå, länsstyrelser och 

landsting, kommuner, Vägverket, Banverket, andra myndigheter samt små och stora företag. 

Målet för denna samverkan är att bli identifierade som ett europeiskt nätverkscentrum för 

utbildning, forskning, innovationer, övning och testning inom området Säkerhet och 

Sårbarhet. 

De involverade forskarna från Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet riktar sitt 

intresse mot Polisens verksamhetsområde. Mer konkret riktas fokus mot ”Ledarskapet – 

medarbetarna – tekniken”. Föreliggande rapport är baserad på min studie inom NSSprojektet 

med rubriken ”Mäns våld mot kvinnor i nära relationer som polisärende. Riktat 

stöd från chefsnivå till utredande poliser”. Anledningen till att jag valde detta fokus för 

studien är att det riktats kritik mot polisens hantering av den här typen av brott under en 

längre tid. Min tidigare forskning har haft mäns våld mot kvinnor och barn i fokus och i mitt 

empiriska material förekommer kritik mot såväl polis som andra myndigheter. Mitt mål med 

studien var att kunna definiera det problematiska, men även de framgångsfaktorer, som 

finns inbyggda i polisens hantering och utredning av denna brottskategori. Jag ville utreda 

frågan för att bemöta alternativt bekräfta den kritik som framförts mot polisen och för att 

identifiera utvecklingsmöjligheter. 

Syfte 

Syftet med arbetet var att, utifrån polisers och åklagares utsagor, ringa in området – 

hantering och utredning av brott inom kategorin mäns våld mot kvinnor i nära relationer – 

för att identifiera vilka problem, framgångsfaktorer, resursbehov och utvecklingsmöjligheter 

som kan kopplas till ledare, medarbetare och teknik inom polisen. De frågor jag ställde mig 

när det gäller polisens praktiska utredningsarbete var: 

• Vilka förutsättningar har polisen att utreda brott i kategorin mäns våld mot kvinnor i 

nära relationer? 

• Skulle utredningsarbetet kunna utföras med högre kvalitet i det professionella 

polisarbetet? 

• Hur kan ledande inom polismyndigheten stödja utredande poliser i hanteringen av 

dessa brott? 

Andra områden jag vill höra polisers och åklagares uppfattningar om är problemet med att 

kvinnan inte vill medverka. Jag vill även höra polisers kommentarer till kritik som framförts 

mot utredningar av brott som gäller mäns våld mot kvinnor. 

2

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer 

Mäns våld mot kvinnor är ett globalt problem. Det klargörs i FN.s dokument” Deklarationen 

om avskaffande av våld mot kvinnor” från 1993. Det är ett stort samhällsproblem där många 

individer berörs – inte enbart våldsoffren utan även släktingar, grannar, kollegor, folk på 

orten och yrkesutövare som hanterar fallen. I grunden är detta ett demokratiproblem som 

kommer ur bristande jämställdhet, det är en maktfråga. Den direkta beräkningsbara 

kostnaden för staten och offret är hög, humankostnaden likaså, vilket gör detta till ett 

samhällsekonomiskt problem. Mäns våld mot kvinnor får vittgående psykiska följdverkningar 

(astma, eksem, huvudvärk, depressioner, ångest, självdestruktivitet, aggressivitet, 

självmordsbenägenhet, PTSD) och fysiska följdverkningar (skador, missfall, fibromyalgi, 

kronisk värk) och visar på ett stort folkhälsoproblem. Det är också ett straffrättsligt problem. 

Straffrätten ska visa vad som är fel. Genom straffrätten stärker man samhällets 

moralsystem. Det är betydelsefullt för attityder och idéer om mäns våld mot kvinnor och 

barn. 

Inget tyder på att familjer där våld förekommer tillhör någon särskild etnisk eller social 

grupp. Våld förekommer oavsett social klass eller etnisk tillhörighet, yrkesutövning och 

utbildningsnivå. 1 

Våld är en term som omfattar många olika former av handlingar och uttryck. Där kan ingå 

lättare fysiskt våld (örfil, knuff, lättare slag med flat hand), grovt fysiskt våld (sparkar, 

knytnävsslag, strypgrepp, tillhyggen, vapen), psykiskt våld (psykningar, tråkningar, kränkande 

tilltal, mobbning), sexuella trakasserier (tafsande, oönskade närmanden, sexuella 

antydningar), sexuellt våld (kränkningar av den sexuella integriteten), materiellt våld (slå 

sönder prylar, stjäla eller förskingra egendom), ekonomiskt våld (beröva, lura, undanhålla, 

utnyttja, neka, stjäla pengar) och latent våld (hotfulla uttryck, ilska, gester och aggressiva 

tecken som antyder kommande våld). 

Våldet utövas i olika former, direkt eller indirekt, och i olika grad beroende på vad förövaren 

anser att situationen kräver. Ofta förekommer flera olika former av våld (psykiskt, materiellt, 

ekonomiskt, fysiskt och sexuellt) samtidigt och vid upprepade tillfällen. Ibland behövs endast 

en faktisk våldshändelse för att statuera exempel. Det är inte handlingarna i sig som är det 

viktiga, utan deras funktion, det vill säga kontrollen. 2 

Det finns grund för att prioritera och fokusera på just mäns våld mot kvinnor/barn. Om vi ser 

till statistiken så är män/unga pojkar utsatta för våld i högre omfattning. Vad som skiljer 

dessa brottsoffer åt är mönstret för våldshändelsen och möjligheten till ingripande och 

skydd. Kvinnor/barn är utsatta för våld inomhus, i det privata och det saknas ofta vittnen. 

Män/unga pojkar är oftast utsatta för våld utomhus, på offentlig plats med tillgång till 

åskådare och vittnen. Kvinnor/barn utsätts av en känd gärningsman, vanligen en man i en 

nära relation. Män/unga pojkar är vanligen utsatta av en för dem okänd person, inte sin 

bästa kompis. För kvinnor/barn gäller att handlingen är av upprepad karaktär, vilket innebär 

att de riskerar att utsättas fler gånger av samma person. För män/unga pojkar är det som 

1 Lundgren m fl (2001) 

2 Weinehall (1997) s 15 

3

sker en engångshändelse. I kategorin ”familjenära brott” är anmälningsbenägenheten låg så 

få av brotten mot kvinnor/barn kommer till polisens kännedom. Vid en offentlig 

våldshändelse som rör män/unga pojkar kallas polisen ofta till platsen. Det blir en anmälan 

och inte sällan även en motanmälan. Man kan räkna med en överrapportering i dessa fall 

medan en underrapportering är att räkna med för våld mot kvinnor/barn. 

Mönstret i de olika formerna av våld mot person skiljer sig åt, men den stora skillnaden 

ligger i vad som sker efter våldshändelsen. Män och pojkar kan undvika att hamna i sådana 

situationer genom att hålla sig ifrån riskfyllda platser, exempelvis utanför krogen eller i 

taxikön på helger sen kvällstid. Om kvinnor och barn ska vara skyddade mot våld krävs 

antingen att de lämnar sin bostad eller att mannen lämnar den, oftast med polisens hjälp. 

Det krävs alltså en större insats från samhällets sida för att skydda kvinnor och barn från 

våld. Hur insatser ska utformas och vilka samhällsresurser som ska knytas till detta är frågor 

för debatt. Då måste fokus riktas mot det brottet – mäns våld mot kvinnor och barn i nära 

relationer. 

Förklaringsmodeller 

Det finns många förklaringsmodeller för våld i nära relationer. Alla utgår ifrån den aktuella 

forskarens perspektiv (exempelvis: biologiskt, medicinskt, socialt, kulturellt, ekonomiskt) och 

även på vilken nivå förklaringsmodellen ligger (samhällsnivå, grupp/organisation, enskild 

individ). 

För individmodellen räknas egenskaper, faktorer och kännetecken som är att hänföra till en 

enskild individ/person, exempelvis barndomsupplevelser, hälsofaktorer, intellektuella 

faktorer, ”sociala” individfaktorer/anpassning och missbruk. Situationsmodellen beskriver att 

någonting i själva situationen utlöser våldet, en livssituation som kännetecknas av svår 

stress, exempelvis sociala/ekonomiska problem, sjukdom, skilsmässa, dödsfall och livskriser. 

Strukturmodellen lyfter fram frågor om samhällets grundläggande värdepremisser. Attityder 

och människosyn inverkar på det uttryck våldet tar sig i konkreta situationer, exempelvis 

attityder till våld, politiskt klimat, makt och kön. 

En förklaring som lyfter fram aspekter av makt och kön, en könsmaktsförståelse, betonar 

samhällets traditionella kvinnosyn och maktfördelningen mellan könen, vilket inneburit en 

social begränsning av kvinnans livsutrymme. 3 Övergrepp mot kvinnor förklaras som en 

destruktiv konsekvens av den patriarkala samhällsstrukturen, där makten är ojämnt fördelad 

mellan kvinnor och män. 4 Fördelningen av makt och kön i samhället är en ständig fråga för 

jämställdhetsarbetet. Mäns våld mot kvinnor kan beskrivas som det yttersta uttrycket för 

bristande jämställdhet. 

Våldets utveckling och konsekvenser 

Våld handlar om makt, primärt de mäktigas verktyg och självpåtagna rätt, och utövas 

vanligen av dem som har mer makt mot dem som har mindre makt. 5 Våldet har en hierarkisk 

struktur och karaktäriseras av att det går uppifrån och ner. Våld är intelligent på så sätt att i 

våldet finns en rad avvägningar, det finns ett mål och val av metoder för att uppnå det 

3 SOU 2004:121 

4 Yllö & Bograd (1988) 

5 Isdal (2001) 

4

målet. Där ingår en emotionell del (motiverande kraft) och en förnuftsdel (inriktad på att 

styra beteendet mot målet). Våld är kopplat till person, tid, plats, utförande och odds. Våld 

är också effektivt. Det är ändamålsenligt genom att man uppnår det man vill. Våld är en 

verksam metod för att få sin vilja igenom, få andra att göra det du vill, få tjänster gjorda, få 

pengar eller makt. Våld är i detta avseende effektivt och tidsbesparande. 6 

Våld i en nära relation startar sällan i fysiska handlingar av brottslig natur. 7 Våldet kommer 

smygande och gradvis och utvecklas över tid. Normalisering är benämningen på en process 

där både han och hon (och barnen) förändras. 8 Handlingarna är inte så tydliga och medvetna 

i början. Han begränsar hennes livsrum genom isolering, kontroll och växling mellan våld och 

värme. Hans beteende kommer smygande, gradvis och är svårt att upptäcka. Hon anpassar 

sig och låter sig begränsas. I backspegeln, men svårligen medan det pågår, kan både hon och 

han beskriva normaliseringen. 

Utifrån våldsutsatta kvinnors berättelser kan de inblandades beteendemönster beskrivas. 

Han säger ”bara vi två” och kontrollerar allt hon gör. Han visar sitt ogillande av hennes 

vänner och familj. Han talar nedvärderande om henne/åt henne inför andra. Han ger henne 

värme/uppskattning bara när hon gör som han vill. Han tar för sig sexuellt utan att ge 

värme/närhet tillbaka. Han ger henne skulden för något och tar det som en ursäkt för att 

kunna slå. Han slår och ser till att han är den ende som kan trösta henne efteråt. Hon värnar 

om relationen, hon förklarar våldet som en olyckshändelse, hon hoppas på en förändring. 

Hon känner sig ansvarig för det som sker och bär på skuldkänslor. 

Att utsättas för mannens våld får konsekvenser för offret/kvinnan. Hon förändras både 

psykiskt och beteendemässigt, när hon tvingas anpassa sig till våldet och mannens 

humörsvängningar för att minska konsekvenserna; hon begränsas. Hos brottsoffer generellt 

kan iakttas både temporära och bestående konsekvenser. Det kan röra sig om ekonomiska 

förluster, fysiska skador, psykiska reaktioner, sociala konsekvenser och praktiska problem. 

Gemensamt för brottsoffer utsatta för våld är att de beskriver det psykiska våldet som mest 

svårhanterbart. Som ungdomar som levt med en våldsam far uttrycker det: Det psykiska är 

värre! Ett benbrott läker ju, men det psykiska går aldrig över. 9 De psykiska konsekvenserna 

är mindre synliga och därmed svårare för omgivningen att ha förståelse för. 

Viktimisering är en konsekvens av att vara utsatt för ett brott. Mönstret beskrivs generellt, 

men var och en kan utifrån sin livssituation och i olika omfattning uppleva psykologisk stress, 

depression, ilska, hjälplöshet, maktlöshet, hopplöshet, sömnsvårigheter, skam, skuld, 

koncentrationssvårigheter, fobier och flashbacks. Självuppfattningen kan förändras och 

individen upplever sig inte längre osårbar, kan känna sig hjälplös inför mäktiga krafter. En del 

ser sig som offer, många är sårbara och rädda att det ska hända igen. Brottsoffer kan 

uttrycka en känsla av att det inträffade har gjort att de inte längre är den person de var förr. 

De känner sig annorlunda. Det är viktigt att de får bekräftelse på att detta är normala 

reaktioner på en onormal händelse. 

6 Isdal (2001) 

7 Hearn (1998) 

8 Lundgren (2004) 

9 Weinehall (1997) 

5

Varför går hon inte? 

Den frågan kommer ofta upp när fokus ligger på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. I 

frågan ligger underförstått att det är kvinnans ansvar att sätta stopp för hans våldsbeteende. 

Vilket ansvar den våldsutövande mannen själv har för att sluta slå problematiseras inte. Ett 

svar på frågan kan vara att kvinnan inte ännu har identifierat sig som en våldsutsatt kvinna. 

Hon stannar kanske av rädsla för vad han ska ta sig till om hon går, exempelvis förföljer 

henne och hotar med våld som ska drabba henne (och barnen) om hon går. Han kan hota 

med att ta sitt eget liv, och han kanske är barnens far. 10 Hon känner en rädsla för att våldet 

ska bli värre. Samtidigt kan det vara bättre att veta var han är och vad han gör, att försöka ha 

kontroll. Om hon stannar vet hon var han finns och vad han har för sig, det är trots allt 

tryggare. Utöver hans hotelser så känner kvinnan oro inför omgivningens reaktioner, hon är 

rädd att ingen ska tro på hennes berättelse. Vanligt är också att hon känner sig delaktig i det 

som hänt, hon känner skam och skuld. 

Inledningsvis vill kvinnan inte se sig själv som en misshandlad kvinna, men med ökad 

förståelse och klarhet i sin situation utvecklas också ett motstånd. 11 Där börjar hennes kamp 

att komma bort från våldet, vilket oftast betyder att ta sig ur relationen. 

Rädslan fungerar som både en kvarhållande och en frigörande process. 12 De starka 

emotionella banden till mannen håller henne kvar, men när rädslan blir ännu starkare än de 

emotionella banden startar en process om gör det möjligt för henne att bryta upp. Det är 

inte ovanligt att kvinnan har gjort flera försök att bryta upp tidigare. Det slutgiltiga fysiska 

uppbrottet sker ofta tack vare externt stöd eller att kvinnan inser situationens farlighet; det 

handlar om att leva eller att dö. Det mentala/emotionella uppbrottet från mannen kan 

därefter ta lång tid att bearbeta. 

En kvinna som utsatts för våld och kränkningar av sin partner och lämnar honom kan inte 

räkna med att få leva i fred. Tvärtom, kan detta vara en mycket farlig situation och hennes liv 

kan hotas. 13 En svensk undersökning visar att våldet blir intensivare och starkare när kvinnan 

tar initiativet till separation. 14 

Det överhängande hotet finns kvar, mannen fortsätter att förfölja, hota och trakassera. 15 Var 

tredje kvinna har blivit hotad av den tidigare maken/sambon, och var tionde kvinna har 

utsatts för fysiskt eller sexuellt våld efter uppbrottet. 16 

Även om de fysiska skadorna är läkta och kvinnans sociala och ekonomiska villkor efteråt är 

adekvata eller till och med gynnsamma, uppstår ofta psykiska besvär som kommer från 

erfarenheterna av hot och psykisk misshandel. I en nationell studie uppger ungefär en 

tredjedel av kvinnorna att de inte upplevt några konsekvenser av våldet. 17 

10 

Weinehall m fl (2006) s 31 

11 

Åkerström & Sahlin (2001) 

12 

Holmberg & Enander (2004) 

13 

Ellis & Dekeseredy (1997) 

14 

Ekbrand (2006) 

15 

Weinehall m fl (2007) 

16 

Lundgren m fl (2001) s 33 

17 

Lundgren m fl (2001) 

6

Separation/skilsmässa utgör ingen garanti för våldsutsatta kvinnor. Många våldsamma män 

vägrar helt att släppa den kvinna som försöker undkomma våldet och fortsätter att förfölja 

och hota henne under lång tid, många år i vissa fall. Företeelsen att förfölja, hota och 

trakassera en person har i Sverige fått benämningen stalkning. Enligt en svensk 

omfångsstudie har cirka nio procent av våra invånare varit upprepat trakasserade någon 

gång under livet. 18 Det vanligaste är att offret är bekant med gärningsmannen och ju 

närmare relation desto mer utsatt är offret. Två tredjedelar av dem med en ”nära relation” 

till gärningspersonen har blivit hotade och drygt hälften har utsatts för våld. Vanligaste 

motivet var för gärningspersonen att återuppta eller inleda förhållanden. 19 

Den känslomässiga skadan, en social isolering men även stigmatisering kan verka som en 

andra påfrestning för den våldsutsatta kvinnan. Offret har inte bara att hantera de primära 

skadorna efter brottet utan också tvingas kämpa med följdeffekterna, vilket ytterligare 

förvärrar traumat efter händelsen och kan leda till långdragna krisreaktioner. När detta 

inträffar benämns det sekundär viktimisering. Det uppstår när offret inte får adekvat hjälp 

och stöd, blir illa behandlad eller dåligt/oprofessionellt bemött. 

Myndighetspersoner som poliser, advokater, åklagare, domare, socialtjänstemän, media, 

kyrkan, psykiatrin men även andra (kollegor, närstående) kan bidra till denna sekundära 

viktimisering. Det sker oftast på grund av att det saknas kunskap om brottsoffers situation, 

om effekterna av primär viktimisering. Som bidragande faktor räknas också omgivningens 

brist på empati. Den påverkar offret starkt precis som den seglivade attityden att ”offret får 

skylla sig själv” för det inträffade. 

Brottets karaktär och omfattning 

Det finns ingen statistik som anger den exakta omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära 

relationer i Sverige. En nationell svensk omfångsstudie visar att 46 procent av kvinnorna, 

efter sin 15 årsdag, blivit utsatta för våld och/eller trakasserats sexuellt av en man. 20 Endast 

15 procent av kvinnorna polisanmälde den senaste våldshändelsen. 21 Antalet polisanmälda 

fall kan utläsas ur statistik. År 2010 polisanmäldes 27 320 misshandelsbrott mot kvinna 18 år 

eller äldre. 22 Mörkertalet i den här brottskategorin är stort, uppskattningsvis blir bara en 

femtedel av fallen polisanmälda. 23 Anmälningarna har ökat med 34 procent de senaste tio 

åren. Möjligen kan ökningen tillskrivas en högre anmälningsbenägenhet. Samtidigt finns det 

mycket som tyder på att det faktiska våldet mot kvinnor ökat. 24 Varje år avlider i genomsnitt 

30 kvinnor på grund av dödligt våld. Av dessa kvinnor dödas omkring 17 kvinnor av en man 

som de har eller har haft en nära relation till. 25 Antalet fall av grov kvinnofridskränkning, det 

vill säga ett upprepat våld, upprepade straffbara gärningar (BrB 4:4a§ st. 2) uppgick år 2010 

till 2 501. 26 

18 

BRÅ rapport 2006:3 

19 

A.a. s 35 

20 

Lundgren m fl (2001) s 10 

21 

A.a. s 48 

22 

BRÅ statistik 

23 

BRÅ 2002:14; BRÅ 2008:25 

24 

Skr 2007/08:39, s 10 

25 A.a. s 11 

26 BRÅ statistik 

7

Från flera håll framförs en vision om att fler av de inträffade fallen skulle polisanmälas. 27 

Polisens egen kampanj Kom till oss under hösten 2009 syftade just till att få fler att anmäla 

brott i nära relationer, både de som själva varit utsatta och de som varit vittnen. 28 

Kampanjen utarbetades tillsammans med psykologer och kvinnojourer och bestod av 

annonser i tidningar, månadsmagasin, dagspress och kollektivtrafik. 

Polisen vill också, via åklagare, driva fler utredningar till åtal. Endast 20-25 procent av de 

polisanmälda fallen leder till åtal. Orsak: brott kan inte styrkas. Av de anmälda brotten som 

går till åtal leder få till en fällande dom. Idag konstateras om utredningarna att bevisningen 

inte håller och/eller att målsägande väljer att inte medverka. Enligt en studie av Diesen och 

Diesen ledde bara 21,4 procent av de fall som anmäldes i Stockholms län år 2006 till åtal. I 

studien konstateras att 

… bevisläget i många fall framstår som gott, men att åtalsmöjligheterna begränsas av 

den stora andelen ärenden med bristande medverkan från kvinnan och avsaknad av 

erkännande från mannen. 29 

Angående brister i utredningar konstaterar forskarna utifrån sitt material att den 

överskuggande bristen är att utredningens fortlevnad beror i alltför hög grad på kvinnans 

motivation att fullfölja. 30 Även andra brister i utredningar lyfts fram, exempelvis att ärenden 

läggs ner utan att den misstänkte blir hörd, att kvinnans återtagande leder till nedläggning 

beroende av hur engagerade de utredande poliserna och åklagarna är, att man är för 

restriktiv och för långsam att utse målsägandebiträde för kvinnan, en tendens att mannens 

ursäkter godtas som förmildrande och att kommunikationen med målsäganden ofta är 

bristfällig. 

En problematik som återkommer vid handläggningen av de fall som anmäls är att kvinnan 

”tar tillbaka sin anmälan”. Sedan 1982 ligger dessa brott under Allmänt åtal, vilket innebär 

att polisen har en skyldighet att utreda dem även utan kvinnans/målsägandes medverkan. 

Enligt BRÅ:s studie (rapport 2008:25) är det fyra faktorer som påverkar sannolikheten för om 

ett ärende personuppklaras eller inte: 

• Det finns ett vittne som på något sätt styrker kvinnans berättelse 

• Det finns en målsägande som deltar i utredningen 

• Det finns en dokumenterad skada 

• Den misstänkte medger brottet åtminstone till viss del 

Andelen ärenden per myndighet som leder till personuppklaring hänger tydligt samman med 

hur ofta man inom de olika myndigheterna utför de grundläggande utredningsinsatserna. 31 

Idag är det vanligt att det finns vittnen men att dessa inte hörs. Studien visar att ju fler 

vittnen som hörts per myndighet desto oftare har man fått fram stödbevisning från vittnen. 

Andelen medgivanden per myndighet samvarierar med andelen förhörda misstänkta. 

27 

BRÅ 2008:25 

28 

www.polisen.se 

29 

Diesen & Diesen (2009) s 281 

30 

A.a. s 282 

31 

BRÅ rapport 2008:25 s 7 

8

I fråga om ”återtagande” skiljer sig myndighet med familjevåldsenhet från de myndigheter 

som inte har familjevåldsenhet i ett avseende: de som har familjevåldsenhet har en större 

andel målsägande som väljer att delta i utredningen. 

Det tyder på att de är bra på att bemöta kvinnan och därmed få henne att vilja 

samarbeta med polisen. 32 

BRÅ konstaterar i sin rapport att ”sammantaget kan bedömningen göras mot bakgrund av de 

krav som åklagarna ställer att mellan 40 och 50 procent av ärendena som rör relationsvåld 

mot kvinnor har förutsättningar att personuppklaras”. 33 Polisen lyckades övertala en 

tredjedel av kvinnorna att medverka och vikten av att övertalningen sker ”på rätt sätt” 

påtalas. 

BRÅ tar i sin studie också upp frågan om varför kvinnor anmäler och konstaterar tre skäl. 

Dels anmäler kvinnan för att markera för gärningspersonen att misshandel är oacceptabelt, 

dels för att få våldet att upphöra och dessutom för att mannen ska få ett straff. 

Metod 

För att få mina frågor besvarade krävdes samtal med poliser och åklagare som är verksamma 

i hanteringen av brott inom kategorin mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Nedan 

beskrivs hur/med vilka kontakter togs, hur data har samlats in och hur utsagorna har 

bearbetats. 

Datainsamling och bearbetning 

Efter en förfrågan till länspolismästarna, och klartecken från dem, har empirin samlats in 

med hjälp av intervjuer med poliser anställda vid polismyndigheterna i Norr- och 

Västerbotten. Där kartlades polisens erfarenheter i fråga om hanteringen av brott i 

ärendekategorin mäns våld mot kvinnor i nära relationer. För den kategorin av brott gäller 

att förundersökningen leds av en åklagare. Därför intervjuades även åklagare från Norr- och 

Västerbotten om deras erfarenheter i frågan och för att få deras perspektiv på polisens 

hantering av dessa brott. Kontakt med åklagare togs via telefon och de fick själva avgöra om 

tid och möjlighet fanns för en personlig intervju. 

Intervjuerna genomfördes nästan uteslutande vid personliga möten i Umeå, Skellefteå, Luleå 

och Piteå. Varje intervju, som tog ungefär en timme i anspråk, spelades in och 

transkriberades. Innehållet har genomgått en klassisk innehållsanalys; utsagorna har efter 

många genomläsningar kodats och kategoriserats. I resultatet redovisas teman som 

arbetsuppgifter och ansvarsområden, ärendets gång, om kritik angående brister i 

utredningar och riktat stöd från chefsnivå. De utsagor som redovisas i citaten är till för att 

visa på åsikter, främst sådana som många har uttalat men även sådana som några få ger 

uttryck för. Det anges från vilken personalkategori utsagan kommer: chefsnivån, personal 

eller åklagare. 

32 BRÅ rapport 2008:25 s 8 

33 BRÅ rapport 2008:25 s 9 

9

Urval 

I studien intervjuades 28 informanter. I materialet ingår 24 poliser. Av dem är 13 

informanter verksamma inom den operativa nivån (2 chefer och 11 ordningspoliser) och 11 

informanter verksamma inom utredningsenheten (4 chefer och 7 utredare). Till chefsnivån 

räknar jag de 6 av informanterna som har en chefsbefattning och till verksamhetens 

genomförande nivå räknar jag de 18 av informanter som är utryckande eller utredande 

poliser. De 4 åklagare som ingår i studien är verksamma inom åklagarkammaren (varav 2 är 

specialiserade på relationsvåld). Könsfördelningen visar att materialet samlats in från 16 

manliga informanter och 12 kvinnliga (se tabell 1). 

Tabell 1: Tabellen visar fördelningen av informanter utifrån vilken enhet de tillhör, den befattning de har och 

könstillhörighet. 

Befattning Man Kvinna 

Operativ nivå: utryckningen/ordningen = 13 informanter 

Vakthavande befäl, chef 1 

Polisiär förundersökningsledare, chef 1 

Kriminalinspektör 2 

Yttre befäl 2 1 

Närpolis 2 

Utryckningspolis 1 

Polisassistent/polisinspektör 3 

Utredningen = 11 informanter 

Chef för utredningsavdelning 4 

Utredare 1 6 

Åklagarkammaren = 4 informanter 

Åklagare med relationsvåldskompetens 2 

Åklagare 2 

16 12 

I resultatredovisningen som följer nedan har jag använt en struktur där jag börjar med ett 

avsnitt om hur informanterna beskriver sitt arbete under huvudrubriken Arbetsuppgifter och 

ansvarsområden. Därefter kommer ett avsnitt som belyser informanternas Uppfattningar av 

brottet och de inblandade. I det tredje avsnittet finns utsagor som rör Kritik angående brister 

i utredningar. Slutligen redovisas informanternas utsagor om Riktat stöd från chefsnivå. 

Arbetsuppgifter och ansvarsområden 

Sex av informanterna uttalar om sina arbetsuppgifter att de är chefer och arbetsledare, två 

inom den operativa delen som polisiära förundersökningsledare och fyra inom den 

utredande delen som utredningschefer. Alla sex, som ansvarar för ärenden som rör våld i 

nära relationer, har sökt sina tjänster och trivs med sina arbeten. För att nå en position där 

10

man har en chefsroll i att leda arbetet på den operativa eller den utredande sidan finns vissa 

krav och förutsättningar. 

Dels ska man väl ha en viss form av utredningsvana. Och sen har jag ju lång polisiär 

erfarenhet från både utryckningssidan och krimsidan. (Operativ chef) 

Ärendena som utreds är mer renodlade än tidigare. Familjevåld är ett vardagsbrott. 

Det krävs förmåga att hantera både mötet med individer och den juridik som gäller. 

Det är det optimala. (Utredningschef) 

Den operativa personalen är de som först skickas ut till den adress som uppges vid 

kontakten med polisen. Elva informanter tillhör den operativa personalen. Några av dem har 

till viss del arbetsledande funktioner, exempelvis som yttre befäl, medan de flesta inte har 

det. 

Jag är yttre befäl. Det betyder att jag är arbetsledare på passen. Jag leder och fördelar 

arbetet helt enkelt. 

Jag är polisinspektör och jobbar på jourenheten. Jag håller på med vardagsbrottslighet, 

får fara och ta upp anmälan, hålla förhör med målsägare, vittnen även misstänkta. 

Göra dörrknackningar, husrannsakan, hämta folk. Lite av varje kan man säga. 

När den operativa personalen har utfört sina uppgifter går ärendet över till 

utredningsavdelningen. Där fördelar utredningschefen ärendena på sina utredare. Sju av 

informanterna arbetar som utredare. De beskriver sitt arbete med att utreda ärenden med 

våld i nära relationer som tungt och att utredningarna som mycket omfattande, 

tidskrävande och svårarbetade. 

Jag är utredare och sitter på utredningsenheten. Vi har väl 20-30 ärenden var och en 

som vi ska vara inne i. Jag skulle vilja ha fem-sex ärenden att jobba med. Då någon 

ringer kan jag nästan inte prata, för jag kommer inte ihåg det exakta fallet. Det går inte 

att komma ihåg olika ärenden för de är så snarlika. 

Jag är som längst ner i nivån, gör själva hantverket som man brukar säga. Det är bara 

kvinnor just nu som utreder familjevåld. Vi har en enorm arbetsbelastning. 

Utredningsenheten har ett rykte inom myndigheten. Att det är sista anhalten innan 

döden. Folk vill inte komma hit. 

Det är olika, men det är inte ovanligt att du har ärendet levandes i ett år. Då jobbar du 

inte bara med det ärendet hela tiden förstås, men du lägger ner mycket timmar på det, 

absolut. Det är väldigt jobbigt för det är en stor mängd information. Det är mycket 

logistik, många personer du ska leta fram. 

Åklagarnas roll i ärenden med våld i nära relationer är tydligt definierad; de ska leda 

förundersökningen. Kontakt med åklagaren tas av första patrull på plats och upprätthålls 

därefter av utredningschef och utredare. Åklagarens uppgift innebär att ge direktiv, att 

11

värdera insamlat material och att fatta beslut om eventuellt åtal. Fyra åklagare deltar som 

informanter i studien. Även bland åklagarna påtalas en hög arbetsbelastning. 

Jag är åklagare och har en tjänst som relationsvåldspecialist. Det finns en sån tjänst på 

varje åklagarkammare i princip i landet, dom tjänsterna är ganska nyinrättade. 

När det gäller våld i nära relation så är det en brottsundersökning som ska vara 

åklagarledd. Polisen åker på ett sådant ärende. Ganska snabbt innebär det en 

åklagarkontakt. Jag är kammaråklagare och en del i mitt arbete är att leda 

förundersökningar i brott med våld i nära relationer. 

Jag tycker nog att vi har lite för mycket att göra. Men vi har ju en viss prioritering på 

ärendena. Problemet är väl att allting snart är prioriterat, till och med mängdbrott. 

Men vi brukar prioritera sådana här brott i nära relationer, det gör vi. 

När informanterna uttalar sig om brottet benämner de det olika. De äldre poliserna 

använder termen familjevåld och korrigerar sig sedan med att säga … eller våld i nära 

relationer, vilket är den beteckning som används idag. Kritiken mot beteckningen familjevåld 

är att det syftar fel, det handlar inte om en våldsam familj där alla använder våld. Ibland, 

men mer sällan, används beteckningen kvinnovåld som också den syftar fel. Bland åklagare 

och utredare används termen våld i nära relationer. 

Brottet som sådant är tungarbetat med mängder av information som ska samlas. Det är en 

ständig kamp mot klockan. Samtidigt är det ett brott som väcker känslor, det handlar om 

relationer mellan ett par vuxna som kanske har barn. Då är också barnen drabbade. 

Förhören i dessa ärenden ställer stora krav på förhörsledare. Det är en unik utredningsform, 

säger cheferna, som saknar vilostunder för sin personal. Det finns en risk för utbrändhet. 

Våra ärenden ställer högre krav på förhörsledare för att du måste gå igenom så mycket 

för att få en bra bild, för att få en bra utredning. Man måste få en historik, man måste 

ge målsägaren tid. Det kommer in känslor på ett annat sätt. Det blir mer inom sig med 

de ärendena medan narkotikabrott inte är något som man behöver tänka eller grubbla 

på efter dagens slut. (Utredande chef) 

Det konstateras att arbetsbelastningen för utredarna är hög. Var och en borde inte ha mer 

än tjugo ärenden samtidigt, men kan i perioder ligga på fyrtio. Även åklagarna beskriver att 

de har för mycket att göra, de har ungefär trettio ärenden samtidigt. Ett ärende kan ta år att 

utreda. Att samtidigt ha många ärenden på gång är inte effektivt, man tappar greppet. Det 

är svårt att hålla isär ärendena då de är snarlika till händelseförlopp och inblandade parter. 

Vi har en ohållbar arbetsbelastning och det är en sån otrolig stress så att vi inte mår bra 

på jobbet. För vi är så få som ska jobba med utredningar. Vi är underbemannade och i 

behov av fler utredare. (Utredande personal) 

Man skulle ha färre ärenden man ska bolla samtidigt. Man får påminnelse från 

åklagarna titt som tätt om att nu är det bäst att du gör det här. Dom har den pressen 

12

samtidigt. Det blir stressande om du har flera sådana påminnelser plus att du ska hinna 

med allt annat akut som kommer in. (Utredande personal) 

Det är för få utredare och när det rekryteras nya så har de inte den kompetens och 

erfarenhet som krävs. Att de nya poliserna behöver mer erfarenhet av krim, mer praktik eller 

aspiranttid, för att lära sig utredningsprocessen och vikten av skrivande och dokumentation 

är en utsaga som återkommer. 

Om de nya poliserna får vara på krim en längre tid så ser dom, då får dom utredningen 

själva. Och efter ett tag lär de sig; det här är inte gjort, det här är inte gjort, varför har 

ni inte gjort det? Det blir en aha upplevelse. Det lär man sig av. (Operativ chef) 

Det är inte enbart de ärenden som allmänheten vill ha polisens insatser för som bidrar till 

arbetsbelastningen. Det gör även andra myndigheter. 

Fredag klockan 17 då kommer allt till polisen, vi är kuratorer för psykvården och för allt 

i hela samhället. Dom går hem och stänger, man ser så tydliga exempel. Psykvården har 

patienter de har behandlat under veckan men inte tagit något beslut om tvångsåtgärd. 

Strax innan 17 så börjar faxen att rulla och då kommer det begäran om handräckning, 

vi ska hämta patienten för vårdintygsbedömning. Socialtjänsten gör likadant med LVUlagen. 

De ärendena stjälper många över till jourverksamheten och då är det ju i första 

hand polisen som får ta över ärendet på helgerna. Samhället fungerar så i dagens läge. 

Mycket är det ju pengar man räknar på: kan vi överföra den här kostnaden på en annan 

myndighet så gör vi det. Det är fredagar och speciellt framför storhelger som jul och 

påsk. Då är det ju halvdag oftast dagen före afton. Det är då faxen rasslar mellan 10.30 

– 12.00 och sen går de hem. Då får vi många ärenden här som är akuta enligt andra 

myndigheter. (Operativ chef) 

Intresse och engagemang i arbetet 

Informanterna är överens om att våld i nära relationer är tunga ärenden att arbeta med. Det 

handlar om känslor och om att vara så mycket mer än polis, man ska var medmänniska och 

kunna ge stöd, nästan fungera som psykolog. Men samtidigt är de rörande överens om att 

dessa ärenden ger något tillbaka. Det finns ärenden som får ett bra slut och informanterna 

talar om glädjen att kunna hjälpa till. Det ger en enorm tillfredsställelse när en kvinna kan ta 

sig ur situationen och få ett liv utan våld. Ingen av informanterna skulle välja bort ärenden i 

kategorin våld i nära relationer. 

De här ärendena är ju intressanta på sitt sätt. Normala, vanliga familjer, där det har 

gått så illa. Man har ju empati och jobbar verkligen för att hjälpa till. Jag skulle inte 

välja bort ärenden med våld i nära. (Operativ chef) 

Jag tror att det är väldigt få brott som är så … väldigt hemska. Jag kan tycka de är 

jättejobbiga att ha ibland. Men det finns få brott som ger sådan tillfredsställelse som 

när det faktiskt går bra, kvinnan lämnar mannen och han slutar förfölja henne. Det är 

en otrolig tillfredställelse måste jag säga. (Åklagare) 

13

Det är tunga ärenden. Det är en historik i familjesituationen och den här personens liv 

är ju egentligen totalförstört. Kvinnan är ju som fången, så visst är det tunga ärenden. 

Samtidigt ser jag det som ett oerhört viktigt arbete. Ärendena är så pass viktiga så det 

är ju ingenting som jag försöker undvika. (Operativ personal) 

Det finns ju faktiskt dom gånger det går bra också även om det är väldigt sällan. Här 

kan man spela en roll, göra skillnad om man lyckas. Och då blir det faktiskt något 

väldigt bra av allting. (Operativ personal) 

Jag skulle inte välja bort helt och hållet. Men jag tror att jag under en tid skulle välja 

bort det för att hämta andan, för att sen ta mig an det igen. Att utreda det här är 

väldigt påfrestande, det är det. De här kvinnorna suger energi ur en. Det är inte bara 

det att man ska vara polis utan man ska vara en medmänniska, en psykolog. Så man 

ska spela så många roller. (Utredande personal) 

Ärendets gång 

Polisen får kontakt med ärenden som rör våld i nära relationer via en anmälan hos Polisens 

callcenter (PKC) som kopplar direkt till vakthavande befäl på länets kommunikationscentral 

(LKC). Det kan också hända att någon kommer in till polisstationen och gör en anmälan. Det 

varierar vem som gör anmälan. Många gånger är det kvinnan själv men det kan även vara 

grannar som hör oljud, det kan vara barn som ringer och är det ute på allmän plats så kan 

det vara någon annan iakttagare som ringer. 

Ett typfall av våld i nära relation skulle jag kunna tänka mig är en man och en kvinna i 

50 årsåldern. Det kanske finns ett alkoholmissbruk och det kanske finns nåt groll 

mellan parterna som funnits en längre tid. Med alkoholen poppar det upp till ytan. Det 

blir bråk. Han drämmer till henne. Kanske det blir så högljutt att en granne ringer in om 

att de slåss inne i lägenheten. (Utredande chef) 

Ärendena är ju ganska normalt vanliga en helgnatt eller kväll och då vet jag till nästan 

100 % att alkohol är med i bilden. Kvinnan eller någon annan tar kontakt med polisen. 

Vi måste vara objektiva när vi utreder, för det finns ju kvinnor som anmäler män utan 

att det är befogat också. (Operativ chef) 

Någon har ringt, LKC berättar vad dom har fått in och vi får åka till den adressen. Man 

försöker förbereda vad man kan möta, frågar efter historik på adressen. Det är oftast 

återkommande adresser i de här ärendena. (Operativ personal) 

Den patrull som kommer till platsen vidtar förstahandsåtgärder. Ärenden i den här 

brottskategorin ska ledas av åklagare, så patrullen tar den kontakten. Åklagarna tycker att de 

ibland ringer för tidigt. Patrullen har inte hunnit samla den information som behövs. Då blir 

det svårt för åklagaren att ge dem direktiv. Att våld i nära relation sker i hemmet, att 

mannen slår kvinnan och att det är alkohol inblandat är alla överens om. Det gäller att agera 

snabbt, snabbhetsfaktorn är ofta avgörande i dessa fall. Att säkra bevis och att få kvinnan att 

berätta ses som en svårighet. Många är överens om att de rutiner som tagits fram för dessa 

ärenden är bra. 

14

Det typiska är han och hon hemma, han slår henne. Ser du gripandeskäl då griper du 

mannen, åker in med honom på station. Sen får man se om det finns anhållningsskäl 

och häktningsskäl, det är ju som i en kedja. Du griper ingen om det inte finns följdskäl. 

Åklagaren har ingenting med gripandet att göra, det är jag enväldigt, det får en polis 

med mer än två års tjänst besluta. Sen prövas det av annan; rätt eller fel att gripa. Man 

ringer åklagaren för information och direktiv. (Operativ personal) 

Ett häktningsgrundande brott, som i de här fallen, då det finns kollusionsfara eller 

recidivfara, skulle jag säga att det finns gripandeskäl. Du behöver inte ringa åklagaren 

innan du griper. Om jag tycker det är felaktigt, kommer jag att släppa ut honom. Värre 

än så är det inte. Man ringer åklagaren lite för tidigt ibland, när man vet för lite. 

(Åklagare) 

Det svåraste är ju egentligen att få kvinnan att berätta och att stärka upp hennes 

berättelse. Det är ett mycket noggrant polisiärt arbete. Det ska ju göras direkt vi 

kommer till platsen. Då är det lättare att få en bra naturlig berättelse som sen kan leda 

till fällande dom, det är ju det som är meningen. (Operativ personal) 

Vi ska höra henne, åka med henne till läkaren, skaffa rättsintyg och hela den där biten. 

Det kan ju vara fem-sex-sju olika misshandlar. Det lägger man sig inte i i det läget. Vi 

hör bara för aktuell misshandel och sen är det upp till åklagaren att göra en samlad 

bedömning. Vi gör ett 24:8 förhör, ett delgivningsförhör, när åklagaren beslutat att vi 

ska höra honom och delge honom misstanke. (Operativ personal) 

De nya rutinerna är så bra, det här 5 + 5. Alltså dels ska du filma ett förhör på cirka fem 

minuter, och sen ska du filma eventuella skador i fem minuter. Det är jättebra för du 

måste fånga upp kvinnorna omgående. (Utredande personal) 

När en ordningspatrull har varit och tagit upp en anmälan dokumenterar de om kvinnan har 

skador och att de ser skadorna. Eller negationer, att de inte kan se några skador. Det är ju 

också bra att komma ihåg när man skriver en anmälan. Sen har de frågat kvinnan om hon 

godkänner att polisen skriver ut ett rättsintyg på hennes skador och om hon har varit på 

lasarettet tidigare. Poliserna kan ha skrivit ett PM om hur det såg ut på platsen, om de har 

haft kontakt med sociala om det finns barn inblandade. Det kan finnas bilder som poliserna 

har tagit själva, det kan finnas ett inledande videoförhör, fem plus fem, där kvinnan fått 

beskriva de skador hon har och där hon beskriver vad som har hänt i korta drag. Patrullen 

dokumenterar vad som är gjort i ärendet. Det kan vara minst ett par PM att skriva. Ett PM 

ska innehålla polisens uppfattning av situationen; när de kom till platsen, en beskrivning av 

hur polisen uppfattar stämningen, en kommentar om kvinnans beteende och situation, 

känslan för hur saker och ting har gått till och vad som har hänt. Den operativa personalen 

klagar på skrivarbetet, det tar för mycket tid i anspråk och de har dåligt fungerande system 

för det administrativa. 

Väldigt mycket tid går åt till att skriva. Man jobbar med nya system, PUST och vad det 

nu heter MOPS, som man kan jobba på fältet mer med och göra slagningar. PUST går ju 

ut på att man ska kunna avrapportera via handdatorer, tror jag. Gamla RAR är ju kvar 

än och det är ju från 80-talet. Man måste skriva ett detaljerat PM. Alla skriver var sitt 

15

PM för alla ser olika saker och uppfattar olika saker. Det ska inte vara egna värderingar 

utan bara vad du har sett. PM ska skrivas direkt när du kommer in på station, annars 

har du glömt en massa, även om du har anteckningar. PM ingår ju i utredningen, det är 

ju ett åklagarmaterial sen. (Operativ personal) 

Inom polisen finns det mycket att önska vad gäller effektiv avrapportering. Mycket tid 

går åt till att avrapportera och ibland kan det ju ta tre-fyra timmar. Man blir ju mer 

rationell när man jobbar, är man flera som jobbar så delar vi upp det; vem som skriver 

blad, vem som skriver anmälan och vem som skriver förhören. Då går det snabbt och 

smidigt så vi kan åka ut och jobba igen. (Operativ personal) 

När det gäller ärenden som våld i nära relation är avrapportering kanske det viktigaste. 

När du har löst det på plats så är det när du sätter dig bakom datorn och faktiskt 

presterar det som i slutändan kanske avgör om den här mannen blir fälld eller inte. 

Medvetenheten om att mitt PM kan vara det som avgör, gör ju att man kanske tror sig 

att sitta och skriva även om man hellre vill vara ute och rycka och slita. (Operativ 

personal) 

Det jobbigaste är när man åker därifrån. För ibland åker man faktiskt därifrån med 

känslan att det här var inte bra … vad kommer att hända med henne nu? Att det ligger i 

luften på något sätt. Att det eskalerar för att vi har varit där. (Operativ personal) 

Allt det som patrullen dokumenterat samlas i en akt som går till utredningsavdelningen. 

Utredande chef lottar ärendet på någon utredare. Det är vad som ligger i akten som 

utredaren har att börja arbeta med. Utredaren har kontakt med åklagaren som beslutar om 

åtgärder, exempelvis kompletterande förhör, bevissäkring, söka upp vittnen (dörrknackning), 

telefontömning eller att begära prover för teknisk bevisning. Det vanligaste är att det saknas 

vittnen till sådana här händelser. 

Jag ska leda och fördela så alla ärenden som kommer in. Jag går igenom, prioriterar och 

lägger ut på handläggare. Jag tar beslut i ärenden om det ska vara tvångsåtgärder; 

husrannsakningar, hämtningar till förhör och fastställer beslag. Jag skriver direktiv om 

vad som ska göras. (Utredningschef) 

Närståendevåldet kan ju ibland vara svårt att bevisa. Att man inte kan styrka att den 

berättelse man har fått. Bara för att ett brott inte går att styrka så är det ju inte sagt att 

man inte tror på den som har gjort anmälan. Det har säkert skett ett brott ändå. 

(Utredande chef) 

I förhöret krävs det ju att man frågar upp lite mer. Han slog mig, det räcker ju liksom 

inte. Hon måste ju förklara lite mer hur det gick till. Man ska stanna och så tar man 

detaljer. Och så ska man älta det här fram och tillbaks, fram och tillbaks, tills man har 

fått en komplett historia med detaljer, helst mycket detaljrika saker. I de här brotten 

handlar det ju om tillförlitligheten, det hon säger kontra det han säger. Oftast har man 

inte något annat att gå på, för det finns sällan några vittnen. (Utredande personal) 

16

Kvinnan vill inte medverka 

Med ärendet mäns våld mot kvinnor på enskild plats, krävs noggrannhet på ett annat sätt än 

vid andra utredningar, för att ha framgång i ärendet, just för att kvinnan tar tillbaka det hon 

sagt och vägrar att medverka fortsättningsvis. Informanterna beskriver att stor möda läggs 

ner på att få kvinnan att stå fast vid sin anmälan. Om hon inte gör det så drivs ärendet vidare 

ändå, om förstahandsåtgärderna är ordentligt genomförda. 

Informanterna beskriver en scen där polis har varit på platsen, mannen har gripits, förhör 

har hållits med kvinnan och mannen kanske sitter häktad. Då brukar kvinnan ångra sig, det är 

vanligt. De beskriver också att om det finns ett stöd i bakgrunden så är det mindre risk att 

hon ångrar sig. Att hon ångrar sig eller inte vill medverka i ärendet beror på att hon har fått 

tid att fundera. 

Jag tror inte att det är första gången. Jag tror att det har hänt förut när man gör en 

polisanmälan. Och så blir det lite för stort, det ska bli rättegångar. Då börjar hon 

fundera; vad ska barnen tänka om pappa får sitta i fängelset. Nej, jag orkar inte med 

det här, jag vill inte medverka. (Utredande personal) 

Det är vanligt att kvinnan inte vill medverka. Vi försöker övertala henne att vara med i 

utredningen på begäran av åklagaren, försök igen, försök igen. Sen får man väl inse att 

det inte går. Men vi upplyser om att utredningen finns kvar, den läggs ner men den kan 

återupptas om det blir flera händelser. Det finns ju dokumenterat. (Operativ chef) 

Man måste inte lägga ner ärendet för att hon inte vill medverka. Det beror på hur bra 

åtgärder man gjort från första början. Det är det som avgör helt enkelt. Har poliserna 

slarvat, inte dokumenterat så mycket, struntat i att hålla förhör, då är det svårare 

såklart. (Operativ personal) 

Det är en helt unik utredningsform vill jag påstå som kräver extra mycket energi av den 

som utreder. Oftast slutar det med att kvinnan inte vill vara med. Linan löps fullt ut 

även om hon inte vill medverka. Har man bevisning initialt och skador dokumenterade 

och utlåtande från läkare som då är bra, då går det till åtal. (Utredande chef) 

När det förekommer våld även utan alkohol står kvinnan fast vid sin anmälan oftare. 

För just den här tanken dagen efter, är nog vanligare när alkohol har varit inblandat. 

(Åklagare) 

Det spelar ingen roll om hon inte vill, vi kan inte tvinga henne men vi kör ändå. 

(Utredande personal) 

Åklagaren tar beslut om ärendet måste avskrivas på grund av att bevis saknas eller om det 

ska gå till åtal. I så fall går ärendet till domstol. Där för åklagaren brottsoffrets/målsägandes 

talan. Eventuellt har kvinnan även stöd av målsägandebiträde. 

Man måste vara professionell. Jag värderar det jag har på bordet och sen fattar jag mitt 

beslut om det håller för åtal. Den erfarenheten får man genom att man driver ärenden 

17

i rätten, ser vad som håller och vad som inte håller i rätten. Det ska vara utom rimligt 

tvivel. (Åklagare) 

Vi har sällan tid till att ge målsägande information om varför vi skriver av ärendet. Det 

är inte för att jag tror att hon ljuger. Det är inte därför jag skriver av ärendet. Det är 

bara det att hennes uppgifter inte ensidigt räcker som bevis. (Åklagare) 

Uppfattningar om brottet och de inblandade 

När det gäller själva ärendet så är det några faktorer som kommer fram i samtliga 

informanters utsagor. Det gäller hur anmälningarna kommer till, det gäller både mannens 

och kvinnans beteenden, deras känslor och den relation de ingår i. Orsaken till våldet är det 

färre som kan sätta fingret på medan alkohol ses som en bidragande faktor som triggar igång 

händelsen. Det vanligaste är att kvinnan anmäler, antingen när det har gått för långt eller när 

det drabbar någon annan än hon själv. 

Anmälningar 

Det vanligaste är att mannen utövar våld mot kvinnan i ärenden med våld i nära relationer. 

Att kvinnan ringer själv är det vanligaste. Mindre vanligt, men det förekommer, är 

okynnesanmälningar. 

Ofta gör kvinnorna anmälan för en annans skull, inte för sig själva. Det kan vara en katt, 

en hund eller barn. En del kvinnor har jag faktiskt upplevt att när mannen gått på 

djuren, då jävlar. (Operativ personal) 

Alltså det är ju vanliga kvinnor så att säga. Jag kan inte säga direkt att vi har socialgrupp 

ett som många ärenden. Det förekommer där också, men det är väl kanske där du har 

mörkertalet, att du har en skam att anmäla. (Utredande chef) 

Det är småsaker som startar det, vilka bagateller som helst. Svartsjuka som är 

fullständigt ologisk och ogrundad. Det finns en viss mängd okynnesanmälningar som 

man använder som påtryckningar och hot mot varandra. Om det är falsk tillvitelse, att 

du gjort en felaktig anmälan, och sen säger att du bara hittar på, då ska du få böter, då 

ska det kosta dig några tusen spänn. Då sätter man en press att det inte blir 

okynnesanmälan. (Utredande chef) 

Kvinnan 

De missbrukande kvinnorna är en grupp, men i övrigt går det inte att säga att en våldsutsatt 

kvinna är på något speciellt sätt. Anmälningarna är få från högre socialgrupper men det 

betyder inte att det inte händer där också, de har bara större möjligheter att själva göra 

något åt situationen. Många av informanterna tycker sig se att kvinnor som lyckats bryta sig 

ur en relation träffar en ny man som utövar våld. Några tror att det är spänningen kvinnorna 

söker. De flesta beskriver att kvinnan vill att mannen ska få hjälp, att hon har förhoppningen 

om att allt ska kunna bli bra för dem igen. 

18

Om man bortser från missbrukarklientelet så kan jag inte säga att det är någon speciell 

sorts kvinnor utan det är alla överlag. Jag kan inte säga att det är ”såna” kvinnor som 

blir misshandlade, nej. (Operativ chef) 

De här kvinnorna söker sig till män som, ja de ska nästan som hjälpa dom här karlarna 

på något sätt. Hon har ju bara haft sådana karlar, likadana missbrukare och blivit 

slagen. Kvinnorna hamnar med samma slags män hela tiden. Antingen är det att det 

ska vara lite spännande eller att kvinnorna ska liksom hjälpa de här karlarna, hjälpa 

honom att bli en bättre man. Kvinnorna vill omvandla de här männen till något bättre. 

(Operativ personal) 

Kvinnan vill inte att den här personen ska straffas eller sitta inlåst. Hon vill bara få hjälp 

med att få ett slut på våldet och att han ska få hjälp, att hennes partner ska få hjälp. 

Det är inte att kvinnorna är hämndlystna och vill sätta dit någon, oftast är det ju inte 

det. Utan de vill bara få stopp på det ... och så ska allt bli bra. (Utredande personal) 

Kvinnans tillstånd är annorlunda när det är det klassiska våldet jämfört med 

berusningsgrälet. Det här klassiska kvinnofridsbrottet där självkänslan har blivit kränkt 

upprepade gånger. Det klart att det blir ett annat tillstånd på kvinnan än vid den 

urartade festen där mannen slår kvinnan och det kanske inte har hänt tidigare. Det är 

klart att det är skillnad. (Åklagare) 

Mannen 

Att mannen inte klarar av en diskussion utan tar till nävarna är en beskrivning som 

återkommer. Likaså att han skyller ifrån sig och säger att hon har provocerat fram 

händelsen. Mannen har dålig impulskontroll, om han hade bättre impulskontroll skulle han 

kunna välja att inte slå. Samtidigt har mannen ett kontrollbehov, han vill kunna styra kvinnan 

totalt. Om det blir en brytning med kvinnan hittar han ganska snart en ny kvinna att 

kontrollera och utöva våld emot. 

Han vet mycket väl vad han gör, men han kan bli så förbannad så han inte kan tygla sig. 

Det är någonting med impulskontrollen. Jag tror inte ett dugg på att han inte minns. 

Han är mycket väl medveten om det, men han vill inte tänka på det. Han har ett val att 

inte slå, men ändå slår han. Men det är mer komplext än så, tror jag. (Åklagare) 

Mannen har ju lyckats få den här kvinnan dit han vill, han har nån att härska över. För 

det är väl egentligen det det handlar om. Att kunna styra så hon ska göra som han 

säger. Det är nåt som dom männen trivs med kanske. Det är nån enstaka man som 

söker hjälp. Dom riktiga kvinnofridskränkarna, som inskränker kvinnans liv, dom har 

det inte i sig att söka hjälp. (Operativ personal) 

Han kan erkänna till viss del. Åtminstone omständigheterna, att det har varit livat och 

att det har varit bråk och att han har knuffat ifrån sig och allt sånt. Oftast så vill han 

sätta skulden på någon annan; jag blev provocerad. (Utredningschef) 

Vi har en man som återkommer hela tiden. Antingen så misshandlar han samma kvinna 

några gånger, sitter i fängelse, kommer ut och misshandlar samma kvinna. Eller så har 

19

han hittat sig en ny kvinna och börjar misshandla henne. Han verkar inte sluta. Han är 

mycket trevlig då han är nykter och även då han är här. Men då han är onykter, då 

tappar han alldeles huvudet. Kvinnorna fortsätter ändå att vara med honom. Nu sitter 

han inne och avtjänar ett straff. Då får kvinnan vila ett tag. (Utredande personal) 

Relationen 

Trots alla våldshändelser så fortsätter paret att leva tillsammans. Några informanter tror att 

det beror på rädslan för att vara ensamma. Några tror att det är lättare att gå tillbaka och 

leva i det invanda och trygga, även med våldsinslagen. Några tror att båda har någon form av 

problem som inte är relationsproblem. De flest informanter säger att det inte handlar om 

kärlek, några tror att det handlar om ett beroende eller om särskilda behov, några att det rör 

sig om en djup samhörighet eller en osund passion. En handfull informanter säger att det är 

en form av kärlek, framför allt från kvinnans sida, mannen är centrum i hennes liv. 

Jag skulle nog hellre säga att det är någon, eller bägge parterna, som har ett problem 

hellre än att det är ett relationsproblem. Det är ju väldigt många som har blivit dömda 

ett antal gånger. Till och med till fängelse, och direkt när han kommer ut så flyttar de 

ihop igen, eller att han flyttar in till henne. Även om vi lägger på ett besöksförbud vilket 

jag ofta gör. Men det hjälper ju inte. (Åklagare) 

Det blir ju enkelt att gå tillbaka till en vardag som man känner, till det som är invant 

och tryggt även om det blir inslag av våld. Jag är helt övertygad om att det är väldigt 

passionerade förhållanden. Men det är inte ett sunt passionerat förhållande. (Operativ 

personal) 

Jag tror inte det är kärlek. Jag tror att det är vissa behov; ekonomiska, sociala behov, 

bosättningsbehov och kanske ibland bara behov av närhet, kontakt och sociala behov. I 

de fall där det blir ett slag, första gången kanske det finns kärlek fortfarande, men sen 

tror jag inte det. Ett beroende är det helt klart men sedan är det så svårt att veta. 

(Åklagare) 

Dom fortsätter vara tillsammans av rädslan att hamna på glasberget, att bli övergiven, 

att vara ensam. Och sen är det just att man har lån, hus, barn, gemensamma vänner, 

skilsmässa krånglar till det. Men det är inte kärlek. Dom som har en bra kärlek dom slår 

inte varandra. (Utredningschef) 

Han avgränsar henne ifrån allt och alla, han trycker ned henne, får henne att känna sig 

värdelös i alla andras ögon och bara älskad av honom. Det kan vara jättefrustrerande 

som polis. Man vill hjälpa och man ser hur illa dom far, men det är som att det inte går. 

Kvinnorna är så psykiskt nedbrutna och så manipulerade. Dom har noll tro på sig själva, 

allt kretsar bara kring mannen. Han kontrollerar allt. Det blir ju en form av kärlek i och 

med att han är ju kvinnans punkt i livet, hennes allt på något vis. (Operativ personal) 

Orsaken till våldet 

Att orsaken till våldet finns i det sociala arvet är vad många informanter uttalar. Det har med 

uppväxten att göra anser de. Några tror att mannens kontrollbehov kom till under 

uppväxten och utvecklats till något extremt som vuxen. Några tror att mannen saknar 

20

förmåga att hantera ilska. Även det är något som har med uppväxten att göra, han har aldrig 

fått lära sig hantera aggressioner. Ett fåtal tror att våldet beror på att mannen har någon 

form av psykisk störning. 

Mannen klarar inte av en diskussion, till slut kommer det till nävarna. Han bevisar att 

han har rätt genom att slå istället och det kan ju vara en uppfostransfråga. Han har sett 

det hemifrån, så här gick det till hemma, han har fortsatt med det under skoltiden. Det 

ser man bland dom misstänkta. (Operativ chef) 

Vissa av dom här tjejerna, vi har också mött mammorna. Det sociala arvet är ju mycket 

starkare än vi anar. De har vuxit upp med en mamma som tolererar mycket och nästan 

ser det här som det är såhär det ska gå till. Pappan spöade mamman och dottern 

lyckades ju bara hitta karlar som hon blev spöad av. Pojkar som ser sin pappa slå 

mamma kommer att göra precis på samma sätt. Det är ”the neverending story”. 

(Utredningschef) 

Sociala arvet - jag vet inte om jag vill säga att om pappa har slagit så slår sonen, att det 

alltid måst bli så. Det finns undantag. Men du skulle bara veta hur hans mamma har 

haft det gentemot pappan, det har man ju hört fler än en gång. Det finns nog en del 

män också som kan säga det, att pappa slog mamma och att dom har svårt att hantera, 

dom har inte lärt sig hur man hanterar situationer. (Åklagare) 

Det är ett starkt kontrollbehov som präglar det här. Man undrar var det kommer ifrån. 

Om det är någonting dom har fått med sig sedan uppväxten, någonting från 

barndomen som tar sig uttryck när dom blir äldre i ett extremt kontrollbehov. 


Det är väl egentligen hur man hanterar ilska. Vissa kan ju inte hantera ilska. Man har ju 

en spärr som säger vad som är rätt och fel. Saknas den spärren kommer ju 

aggressionen ut i nävarna. Dom saknar den här spärren. (Operativ personal) 

Män som sysslar med det här, oavsett utbildning, jag tror det är någonting som är fel 

på mannen. Det borde vara så att han fick hjälp av en riktigt bra psykolog, prata 

igenom sin problematik. Det är någon form utav psykisk störning, skulle jag vilja kalla 

det. (Operativ personal) 

Alkohol 

Att alkohol har en stark koppling till den här typen av våld är alla överens om. De ärenden 

informanterna har mött har nästan uteslutande haft inslag av alkohol. Nästan alltid har båda 

varit alkoholpåverkade. Så var det inte riktigt förr, säger de som varit med länge. Förr var 

inte kvinnorna lika berusade som de är idag. Det är välkända adresser för polisen, de har 

kallats dit många gånger. 

I de här ärendena finns det en klar koppling till alkohol. Däremot tror jag att det är 

sällsynt med narkotikamissbruk. Våldsbrott och alkohol, det går ju lite som hand i 

handsken. I de flesta fall så är båda påverkade. Det mest vanliga är nog att båda har 

någon form av problematik. (Utredande chef) 

21

Jag tycker att jag ser en skillnad de senaste tjugo åren. Många av dom målsägande vi 

har är väldigt berusade när dom tar kontakt med polisen. Och där tycker jag att det 

skett en förändring. Ofta när vi har jourerna, när poliserna ringer, så går målsägande 

inte att höra, hon är alldeles för full. Det går inte få nåt vettigt ur henne. Där tycker jag 

det är en stor skillnad. (Åklagare) 

I stort sett alla ärenden du har när du jobbar helg, är det sprit med i bilden. Om han är 

gripen så går han inte att höra. Man får anstånd att höra honom när han har nyktrat 

till. (Operativ personal) 

Det är mycket missbruk med i bilden. Man har ju varit där, det är kända adresser. Man 

har ju faktiskt varit med om, ganska många gånger, att det är kvinnan som är ganska 

rabiat. Och mannen vill bara ha bort henne. Han kanske skickar henne åt sidan och så 

får hon nån smäll och så ringer hon och säger att hon har blivit misshandlad. Det är 

oftast när dom är påverkade av alkohol som det här tjafset har börjat. (Operativ 

personal) 

Vad är ett lyckat ärende? 

Vad som gör att informanterna känner tillfredsställelse och anser att ett ärende har varit 

lyckat uttrycks på lite olika sätt men har en gemensam ton. De flesta anser att det är när 

man fått en rättvis bedömning av ärendet, en korrekt dom eller en korrekt juridisk 

bedömning. För några är en fällande dom mindre viktig än att man lyckas bryta relationen så 

att kvinnan får ett bättre liv. Många betonar att det handlar om att få kvinnan att medverka 

och känna sig väl bemött av polisen. Flera av utredarna säger att det blir lyckat när 

ingångsuppgifterna är bra för då finns möjligheten att få fram vad som verkligen har hänt. 

Ett lyckat ärende är att vi får en rättvis bedömning. För det kan också innebära att vi 

sågat sönder en falsk anmälan. Och det är en lyckad utredning det också, att vi inte fick 

någon falskt dömd så att säga. En lyckad utredning är när det leder till en korrekt dom 

eller en korrekt juridisk bedömning. Polisens rutiner är utmärkta. Följer vi dem så är 

möjligheten stor att lyckas. (Utredningschef) 

Ett lyckat ärende är om man ska vara rent krass att i slutändan få en fällande dom och 

att kvinnan tar sig ur det här, för ofta så ser vi att samma kvinnor återkommer. Och 

ofta är det samma karlar också. Så om kvinnan kan få ett bättre liv så är det ju för vår 

del väldigt lyckat. (Operativ personal) 

För mig så är det mindre viktigt att få en fällande dom än att få bort kvinnan ur 

situationen. Självklart att om mannen har begått ett brott mot kvinnan då ska han 

lagföras, det är polisens mål. Det viktigaste för mig personligen är att bryta den där 

relationen, för jag tror aldrig man kan laga en relation i det läget, alltså att få mannen 

att sluta dominera kvinnan. (Operativ personal) 

Att ingångsuppgifterna är bra. Det kanske finns teknisk bevisning och DNA, en 

målsägare som vill medverka hela vägen ut och som har ett ordförråd så att hon kan 

beskriva vad det är som har hänt. En gärningsman som har en berättelse. I stället för 

22

att säga jag har en minneslucka. Ett lyckat ärende känns för mig när jag fått fram 

sanningen. Ett lyckat ärende är då man får fram vad det är som har hänt. (Utredande 

personal) 

Framgångsfaktorer för ett lyckat ärende 

Vad som bidrar till att de lyckas med ett ärende varierar beroende på vem som uttalar sig. 

Från åklagarsidan handlar det om duktig och intresserad utredande personal. Utredande 

personal å sin sida talar om att första patrull gör ett väldigt bra jobb. Den operativa 

personalen framhåller det goda samarbetet. Cheferna anser att det beror på den nya 

utredningsrutinen, den kontinuerliga utbildningen och den nya digitala tekniken. Men två 

faktorer är genomgående för samtliga, de betonar att vittnen är viktiga och att framgången i 

stort beror av att mannen sitter i förvar så att det blir arbetsro och att han inte försvårar 

utredningen. 

Styrkan hos oss är samarbetet mellan inre och yttre personal och mellan utredare och 

de som jobbar i yttre tjänst. (Operativ personal) 

Vi har en väldigt bra rutin för dessa ärenden. De leds alltid av en åklagare som ger 

direktiv vad som ska hända vidare i ärendet. Vi kartlägger det som kan styrka upp att 

det hela har hänt. Finns några skador, någonting som tyder på att det har skett med 

våld. Det enskilt viktiga det är faktiskt att det finns vittnen som kan intyga. (Chef 

utredningen) 

Man ser viljan hos patrullerna att kvalitetssäkra och se till att det faktiskt blir gjort dom 

här förstahandsåtgärderna. Viljan att göra ett bra jobb är väldigt hög, man vill lämna 

ifrån sig en bra produkt. Ibland har vi ju mindre tid, och då hinner vi inte lika mycket, 

men ambitionen finns där. (Operativ personal) 

Jag skulle säga att första patrull på plats gör ett jättebra jobb. Dom är väldigt bra 

utbildade och förberedda på det här. Det är ju den yngsta generationen poliser. Dom 

har färsk utbildning och oftast en bra attityd. De gör oftast ett väldigt bra jobb på plats. 

(Utredande personal) 

I dagens läge är det den digitala tekniken med bandspelare, videokamera, 

digitalkamera som gäller. Och det har vi redan, jag tycker den biten är jättebra. 

(Operativ chef) 

Framgångsfaktorer i såna här ärenden är att mannen blir anhållen, häktad direkt och 

att vi får arbetsro. Det är domstolen via åklagaren som anhåller honom. Du har tre 

dygn på dig att gå till häktning, fjärde dygnet ska han häktas. Om det finns risk för 

antingen kollusion eller recidiv ska åklagaren lämna in en häktningsframställan till 

domstolen. Det blir en häktningsförhandling. Finns kollusions- eller recidivfara så fattar 

domaren beslut om häktning och då blir han oftast häktad på fjorton dar innan 

rättegång ska ske. Då har vi 14 dar på oss att slutföra utredningen. (Utredande chef) 

23

Problem som kan leda till ett misslyckat ärende 

Utsagorna om vad som orsakar att ett ärende känns misslyckat visar att ingen av 

informanterna lägger någon som helst skuld på de inblandade parterna; mannen, kvinnan 

eller eventuella vittnen. De söker svaret på misslyckandet hos sig själva. Dels kan 

misslyckandet bottna i att polisen har betett sig illa. Dels kan det vara att entusiasmen 

saknas, att polisen har tappat sugen och inte gjort tillräckligt eller glömt bort vissa delar. Det 

kan också handla om slarv, exempelvis att polisen inte skriver sina PM. Misslyckandet känns 

nästan förutspått när polisen struntar i att skriva PM eller att de skriver dåliga PM. Det är ett 

misslyckande när kvinnan tar tillbaka det hon sagt och dokumentationen inte är tillräcklig. En 

återupprepning av våldet ses även det som ett misslyckande. 

Misslyckade ärenden, ja det finns många. Det händer att kvinnan inte får hjälp eller att 

vi har varit otillräckliga, inte gjort tillräckligt mycket fast vi hade kunnat göra det. Det är 

naturligtvis ett misslyckande om vi glömmer någonting, som sen kanske skulle vara den 

pusselbiten som fattas för att få den här fällande domen. Likaså om dom inte känner 

sig, alltså blir bemötta med respekt. Det är kanske det värsta egentligen, att vi beter 

oss illa, vilket jag hoppas inte sker. (Operativ personal) 

När kvinnan tar tillbaka allt hon har sagt och vi inte har lyckats dokumentera så pass 

mycket så att vi kan driva ärendet ändå. (Operativ personal) 

Det blir ett misslyckande varje gång det blir en återupprepning kan man säga. Så i så 

fall är det ju ganska ofta. (Utredande personal) 

När poliserna inte skrivit PM så frågar åklagaren om det, och de får skriva det i 

efterhand, det blir inte lika bra. Poliserna ska skriva PM, det är ett måste, men en del 

gör det ändå inte. Jag tror vissa kan vara trötta på det. Det är vårat jobb och är man ny 

har man nog lite mer entusiasm än dom äldre kan man uppleva. (Operativ personal) 

Hur arbetet är organiserat är också en faktor att räkna med för att nå fram till ett lyckat 

ärende. Främst handlar det om att det är svårt för patrullen att få tag i åklagaren. Och att 

det byts åklagare ganska många gånger under ärendets gång. Det handlar om försämrade 

resurser och extra arbete med arrestantbevakning. Det handlar om videokameror som det 

saknas kunnande om för att använda och dialogförhör som de har lärt sig men som inte går 

att använda. 

Om polisen inte får tag på en åklagare på fyra timmar, då blir dom ju sittande. Men 

ofta upplever jag att då dom tar kontakt med åklagare när dom befinner sig på platsen, 

då har dom mentalt avslutat ärendet. På nåt sätt att man är på väg. Och då vet jag inte 

om dom redan fått order att så fort ni kommer in med den här killen så ska ni iväg på 

nästa jobb. För det är ju inte så många bilar igång på en helg heller. Och det är ju stora 

avstånd här i Norrland. (Åklagare) 

Ibland kan det bytas åklagare tre gånger på ett ärende. Det kan vara någon i Stockholm 

som har haft det först på telefon som jobbade natt, sen blir det någon här på 

morgonen och sen efter ett par dagar blir det en ny här. Det är kanske inte alltid så bra. 

Det vore ganska bra att ha samma hela vägen. (Utredande personal) 

24

På kurserna har dom sagt att vi ska hålla dialogförhör med målsägarna, videofilma 

dialogförhör. Men ingen åklagare vill ha det för det är så jobbigt att läsa. Efter kursen 

så körde jag stenhårt med dialogförhör och dom bara suckar, dom vill inte ha det. Dom 

vill att man ska skriva ett sammanfattande förhör. Jag tycker att det rätta är 

dialogförhör, men det finns inget rättsväsen som orkar med det. (Utredande personal) 

Vi fick ju videokameror till varenda bil. Vi kan inte skylla på utrustningen. Men man kan 

skylla på sin egen kunskap, att man inte är så bra på att använda dom. Jag vet att det 

finns många som inte kan. (Operativ personal) 

Som det är nu så, så får vi försämrade resurser hela tiden. Vi gör ju mer och mer 

administrativt själva, man har inte råd att ha kvar dom administrativa. Vi har inte fått 

några tillskott på utredningen. Och sen sitter vi i arrestantvakt fyra dagar i veckan från 

brottsutredningssidan nu. Arrestantbevakning, nu får vi också ta den delen. Mindre och 

mindre tid läggs på utredningsarbete. (Utredande personal) 

Vad polisen behöver förändra i sin hantering av ärendena beskrivs utifrån den position den 

som uttalar sig kan överblicka. Det framkommer problematik på specifika områden, inte mot 

någon enskild polis utan mer övergripande invändningar. Kritik mot undervisningen av 

poliser förekommer även om de flesta utsagorna riktas till dem själva, vad poliser borde 

utveckla och göra bättre. 

Det framgår att åklagarna har mer att önska av polisen för att kunna genomföra ärendet 

med gott resultat. Deras utsagor om att det blir fel att sikta på grov kvinnofridskränkning 

inledningsvis delas av både operativa och utredande chefer. Många informanter bland den 

utredande personalen instämmer i kritiken. Det handlar framför allt om en bedömning av 

ärendet. 

På polisutbildningen har polisstudenterna blivit så itutade den nya lagstiftningen om 

grov kvinnofridskränkning. Det är en brottsrubricering som har farit lite fel. Det har 

blivit en tävling i grova brott. Misshandelfallen har minskat till förmån för grov 

kvinnofridskränkning. Man försöker greppa för mycket och så blir det dåligt av alltihop. 

Sen står man där med halvdiffusa uppgifter, som inte är konkreta på något sätt, och då 

kan åklagaren inte driva ens den misshandel som var där på kvällen. Ambitionen är att 

göra långtgående förstahandsåtgärder, det är så man säger. Långtgående, ja det har 

blivit att de blir lite för tunna istället. (Utredande chef) 

De ska skilja på grov kvinnofridskränkning och misshandel och ofredande och så vidare. 

Grov kvinnofridskränkning ska aldrig en polis skriva en anmälan om. För att det 

innefattar så många brott. Så är det misshandel, ofredande, så får dom skriva det. Även 

fast det har kanske hänt 10 gånger. (Operativ chef) 

När polispatrullen kommer ut och ska försöka samla de här förstahandsåtgärderna och 

hon säger att det är ju inte första gången han har slagit. Då blir det att de siktar på grov 

kvinnofridskränkning redan direkt. Och jag ställer mig lite frågande till om man kan 

gripa för en grov kvinnofridskränkning, man vet ju så väldigt lite om de här andra 

25

tillfällena. Man siktar högt. Och jag vet inte varför. Där borde kanske vi som åklagare 

vara mer tuffa när de ringer och säger jag ska anmäla en grov kvinnofridskränkning. 

(Åklagare) 

Ett annat problem är vad som beskrivs handla om ung och oerfaren personal. Den unga 

personalen är osäker i sin framställning av ärendet. De är ovilliga att skriva och förstår inte 

behovet av att dokumentera och rapportera ärendet med nödvändig precisering. 

Vi har ung och oerfaren personal och jag tror inte det finns någon på ordningen idag 

som har mer än två års tjänst. Och dom är för fega, dom vågar inte ta besluten och då 

blir det att då ringer man samtalet till åklagaren. På polisskolan, där kommer 

akademiker och talar om för polisen hur dom ska göra, och dom är väldigt måna om att 

poängtera att det är åklagaren som leder utredningen. Poliserna är lite 

handlingsförlamade och har blivit itutade att här har ni ingenting att göra för det är 

åklagaren som bestämmer. (Utredande chef) 

Det brister ibland i polisens arbete. Mycket för att de inte riktigt vet när de ska ringa 

oss så de ringer för tidigt. Dom tar kontakt med mig och säger att nu har vi fått höra att 

det har varit brott mot en kvinna. Nu står vi utanför. Då kan åklagaren inte göra något. 

Vi vet ju inte hur situationen är. Ibland så står de även inne i lägenheten och man hör 

skrik från både kvinnan och mannen så står de där i mitten ungefär och så pratar de 

med oss samtidigt. Det är inte heller en riktigt bra situation. Vad vi vill är egentligen att 

de ska ha fått lite utredning om situationen innan de ringer. (Åklagare) 

Sen ser vi också att det är ofta som de inte har filmat, fortfarande. Man frågar, har ni 

gjort videofilmning. Nä, kameran har slut på batterier eller vi fick inte med oss kameran 

eller vi hittade inte kameran. Det måste vara någon annan polis som har tagit med sig 

den. Ibland kanske den förra patrullen har haft ett liknande ärende och tagit med sig 

kameran och så åker nästa patrull ut och då finns inte kameran kvar. (Åklagare) 

Okej att det tar längre tid att bli polis nu, men vi gjorde ju våran tid på krim vi istället. 

Dom här som kommer ut nu dom är bara åtta veckor på krim. Och det märks. Det gör 

ju en inverkan på krimarbetet, det blir så mycket mer jobb, som dom borde ha gjort på 

fältet. Det kan bestå i att dom inte tar med rekvisiten och dom kan inte bedöma 

brottet. (Operativ chef) 

Det är även ett problem att de unga nyutbildade poliserna inte vill följa de rutiner som 

fastställts, exempelvis vad gäller skrivrutinerna. Att inte dokumentera och föredra ärendet 

tydligt inverkar i sin tur på åklagarens möjligheter att utföra sitt arbete. 

Våld i nära relationer är ett överlämnadeärende. På en jourhelg så är det en åklagare 

på fredagsnatt, en på lördag dag, en på lördagsnatt, en på söndag dag och en på 

söndag natt, så du har minst fem åklagare under en helg. Det är överlämningar av 

ärenden mellan dem. Det är dessutom poliser som lämnar över också. Så ärendet 

handläggs av flera olika, kanske till och med många olika personer över en helg. Som 

åklagare kan du sitta på 30 ärenden, du minns inte alla detaljer. Så jag måste få en 

vettig föredragning av polisen för annars funkar det inte. (Åklagare) 

26

Exempel på misstag som skulle kunna uppstå är att polisen inte säkrar bevisningen, 

vilket är målsägandens berättelse och skador. Ett ordentligt PM där man beskriver vad 

det är för uppgifter som lämnas, hur det lämnas, skador, vad man ser och vad 

målsäganden säger om det och så vidare. Man måste säkra bevisningen initialt, säkra 

målsägandens berättelse och dokumentera skador. Att inte göra detta, eller att göra 

det fel eller slarvigt, är förödande. Polisen ska skriva PM men det är inte alla som gör 

det. (Åklagare) 

Vem ska ta utredningarna? Ingen vill, det är ju bara en massa jobb. Särskilt skrivjobb, 

som de unga inte gillar. Vi upptäcker att dom delar ju på skrivjobbet. Då har man som 

inte förstått hela paketet. Och det kan jag konstatera, att ibland så är avrapporteringen 

väldigt virrig för att dom delar på skrivjobbet. (Utredande chef) 

Det är emellertid inte bara kritik mot den unga personalen som framkommer. Den unga 

personalen själva har en del kritik mot ärendehanteringen att komma med. I den kritiken 

instämmer flera av de mer etablerade poliserna. 

Dom här telefontömningarna där man tar med allting, minneskortet och det som finns 

lagrat i telefonen. Jag fått alltihop på en cd-skiva och det resulterar i den här luntan 

med papper. Det är kring tusen blad. Telefonminnena blir ju större och större. Om två 

år kommer vi att drunkna i det här. Telefonerna är ju som en dator snart. Och nu då – 

iphone. Man blir trött bara man ser det. (Utredande personal) 

Poliser lär sig på skolan att man går in i RAR, och så den här fuken om att man ska 

informera och man ska fråga om dom vill ha brottsofferstöd och ta del av den fortsatta 

utredningen. Då kryssar man i alla dom där rutorna. Det har man alltid gjort. Men ingen 

har vetat om att det egentligen är vansinnigt att göra det. Man ska bara fylla i den 

första rutan. Och sånt får man inte veta. Och blanketten som ska gå ut, den finns inte. 

Så det skickas inte ut någon blankett fast man har kryssat i den rutan. Men har man 

upplyst dom att det ska det skickas ut skriftlig information, då tänker man att då 

skickas det väl. Men det har aldrig skickats ut på flera år. Jag tycker det är dåligt. 


Fler anmälningar 

Under år 2009 hade polisen en kampanj som syftade till att fler skulle anmäla brott av 

kategorin våld mot kvinnor i nära relationer. Kampanjen var initierad av Rikspolisstyrelsen. 

Om det blev fler anmälningar och polisen fick fler ärenden att arbeta med, skulle de klara av 

den situationen, var en fråga jag ställde. Det första svaret från samtliga var ett nej. Men efter 

en stunds fundering så svarade de att de skulle klara det om de lät andra ärenden bli 

liggande eller inte gjordes alls, exempelvis trafikövervakning och spaning. 

Om vi fick fler ärenden med närståendevåld … det är ju tidskrävande jobb, men nog 

känns det som att det skulle funka. Det tror jag nog. Men då blir det mindre 

trafikövervakning. (Operativ personal) 

27

Om det var fler som anmälde. Det skulle polisen inte klara, inte med den bemanning vi 

har idag. Att åka på ett sånt här jobb tar en hel patrull i anspråk i 4-5 timmar. Och sen 

ska det utredas. Redan idag ligger det ärenden ur balans. Så det skulle vi inte klara. Vi 

har resurser men inte personal. (Operativ personal) 

Det skulle vi inte klara av. Inte som det ser ut idag. Då måste man omorganisera på 

något sätt. Eftersom våld i nära är ett prioriterat brott skulle ett icke prioriterat brott 

kunna bli liggande i balansen ... till slut preskriberas och avskrivas. Det skulle kunna bli 

så. För alla brott där du har frihetsberövade är ju prioriterade och dom går ju först. 

Men polisiärt är det ju en organisationsfråga. (Operativ chef) 

Det blir ju andra ärenden som blir lidande. Då får man prioritera, för det är ju prio ett 

på dom där ärendena. Mer resurser skulle vi ju inte få. Men däremot så får vi 

omfördela resurserna. Vi har ju grupper av poliser som har andra uppdrag, som vi 

skulle kunna ta in där. Ärenden blir ju liggande då, men det är först och främst 

spaningsärenden. (Operativ chef) 

Att fler anmäler skulle gå ut över något annat. Det skulle ju ta dom resurser vi har. 

Andra typer av brott skulle ju få stå åt sidan. (Utredande chef) 

Kritik angående brister i utredningar 

När det gäller kritik som riktats mot utredningar av brott i kategorin våld i nära relationer 

finns det vissa delar som poliserna kan hålla med om. Men det som de framför allt 

poängterar är att om man ska granska utredningar så måste man börja med att gå till 

åklagare. Man måste ta reda på vad åklagarna tycker om utredningarna i brottet våld i nära 

relationer. Man måste veta hur det fungerar i länet, om det är något som brister och i så fall 

vad. Utredningarna görs på direktiv av åklagare så i den änden måste man börja. Om det 

från åklagarens sida framkommer kritik eller ändringsförslag ska man, med utgångspunkt 

från det, från ledningens sida bestämma vilka åtgärder som ska vidtas för att få det bättre. 

Nedan följer deras utsagor angående kritik som framförts, exempelvis mot att den 

misstänkte aldrig blir hörd när ärendet läggs ner, att det finns brister i polisens engagemang, 

att det inte utses målsägandebiträde alls eller inte tillräckligt snabbt, att polisen alltför lätt 

godtar mannens ursäkter och att polisen inte har tillräcklig kontakt med målsägare. 

Den misstänkte blir aldrig hörd 

Att den misstänkte inte skulle vara hörd om kvinnan inte vill medverka är inget 

informanterna känner igen. Det är kritik som inte kan bekräftas. Nästan enhetligt uttalar 

informanterna att så fungerar det inte på vår enhet. En enstaka förklarar att i något specifikt 

fall skulle det kunna hända, men det skulle vara sällsynt. Av utsagorna att döma ligger det 

inte något i den kritiken när det gäller Norr- och Västerbotten i alla fall. 

Det gäller inte oss det. Jag vet inte att jag har lämnat ifrån mig något ärende då inte 

han är hörd. Inte så jag då kan påminna mig i alla fall. Är dom uppsatta som misstänkta 

då hör vi dom, det är vår regel. (Utredande personal) 

28

I många fall blir det nedlagt när kvinnan inte vill vara med. Om han sitter här så har 

man hunnit höra honom. Så fort de sitter här så måste man förhöra dom. Det hinner 

man alltid göra. (Utredande personal) 

Att den misstänkte inte är hörd, det känner jag inte igen. Det känns inte 

överensstämmande med hur vi har det. Det ska vara om det står klart att efter förhör 

och annat att brott inte har inträffat. Att man inte kan säga att mannen har slagit 

henne, men det är ytterst sällan skulle jag vilja säga att man landar i det läget. Jag 

skulle nog påstå att det, även där bevisningen är väldigt klen, hålls ett förhör med den 

misstänkte innan åklagaren lägger ner ett sådant ärende. (Operativ chef) 

Nej det måste jag säga det känner jag inte igen. Vi har ju fått direktiv sen många år 

tillbaka att alla närståendevåld är högsta prioritet. Det är åklagaren som ska styra det 

hela. Vi får inte rapporteftergift. Allting ska gå hela vägen och det finns inga undantag. 

Jag känner inte alls igen den delen och att dom inte blir hörda. (Operativ personal) 

Nej, så är det inte. Det är i sällsynta fall som jag lägger ned det utan att den misstänkte 

gärningsmannen är hörd. Man måste ju höra, om vad målsäganden säger har hänt, och 

ger han nån möjlig förklaring till varför eller så, ja då går det ju inte att driva ärendet, 

men han är hörd i alla fall. Det ligger ju på ens tjänsteansvar. Ser du fram emot 

sannolika skäl att få en fällande dom då är du skyldig att driva utredningen och det är 

så jag gör också. (Åklagare) 

Polisens engagemang 

Från operativa chefer och utredande chefer kommer utsagor som motsäger kritiken om 

polisens bristande engagemang. De anser att polisen agerar korrekt oavsett om det är tionde 

gången ärendet gäller på samma adress. Vi följer våra rutiner och gör allt vi ska göra. Den 

operativa och den utredande personalen håller i stort med. Det är i särskilda situationer som 

engagemanget avtar, framför allt när ärendet aktualiseras precis när deras arbetspass är 

slut. I fråga om engagemang så återkommer en utsaga många gånger, de yngre är mer 

engagerade än de äldre och att detta faktum nog är ganska naturligt. 

Det finns kanske en tio anmälningar på den här adressen under ett år. Vi lär känna de 

där familjerna. Du måste ta det här professionellt, du måste agera oavsett om det är 

samma igen fast jag vet att det här det blir ingenting. Polisen måste i varje ärende ta de 

här uppgifterna, titta specifikt just på det här fallet och göra allt som man skall göra 

enligt rutinerna för våld i nära relation. (Operativ chef) 

De här ständigt återkommande ... där kanske inte engagemanget är lika stort, som i de 

här som kommer första gången. Är det dom nu igen, ja nu vet man hur det blir med det 

här. Ändå gör patrullerna jättemycket i dom här ständigt återkommande, varje gång. 

Och allra helst dom poliser, som är lite yngre som kommer ut på fältet, dom är väldigt 

engagerade, och ska göra rätt givetvis. (Operativ chef) 

Man är inte alltid engagerad. Alltså, man har ju bra och dåliga dagar. Och det kan 

hända 15.55 när man ska gå hem och man ska hämta barnen från dagis. Då är man inte 

jätteengagerad, eller jag, jag ska väl prata för mig själv. Jag försöker att alltid vara 

29

engagerad på mitt jobb, det är ju min målsättning. Men alltså, man är ju människa. 

Men jag tror inte att någon väljer att inte vara engagerad. (Operativ personal) 

Jag engagerar mig i mitt jobb. Man kan inte gå omkring och fundera och irritera mig på 

att man är i en lägenhet för tredje gången. Det går inte. Det kanske är det dom 

upplever de här äldre kollegorna, de som inte skriver PM. Dom liksom har gett upp. De 

kanske har varit i lägenheten för tionde gången. (Operativ personal) 

Att utse målsägandebiträde 

Kritiken gäller att målsägande inte utses alls eller inte utses tillräckligt snabbt. Här råder en 

överensstämmelse mellan utsagorna, samtliga säger att om målsägande begär ett 

målsägandebiträde så får hon det och det går väldigt fort att ordna. Enda undantaget kan 

vara, som åklagaren påpekar, om det gäller ett frifotsärende, det tar lite längre tid. Som 

längst får kvinnan vänta om våldshändelsen sker en fredag. Då kan hon få vänta till måndag. 

I övrigt går det snabbt, så den här kritiken gäller inte för oss, säger informanterna unisont. 

Målsägandebiträde får kvinnan när hon begär det. Det upplyser vi henne om. Det går i 

princip lika fort som en misstänkt får en advokat, för det är ju en advokat som är ett 

målsägandebiträde också. (Operativ chef) 

I närståendevåldet ansöker vi alltid om målsägandebiträde. Det går fort att ordna. 

Åklagaren, eftersom han är förundersökningsledare, skriver en ansökan till domstolen 

och det kan gå över en dag så har du beslutet. Det går väldigt fort. (Utredande chef) 

Vi brukar ordna ett målsägandebiträde så fort som möjligt, en som kan hjälpa och 

stötta dem. Vi hinner inte med mer än själva utredningen. Det andra måste ett 

målsägandebiträde sköta om. (Utredande personal) 

Om målsäganden begär ett målsägandebiträde så är vi snabba att gå in till tingsrätten, 

och de är snabba att förordna också. Det handlar om några dagar. Sen är det en annan 

sak när det är ett frifotsärende, att han är inte anhållen. Då går utredningen rent 

generellt lite långsammare och det innebär att det kan ta ett tag. Men det är viktigt att 

hon får ett målsägandebiträde om hon säger att hon vill ha det. (Åklagare) 

Oftast är det bland det första vi gör, att se till att kvinnan får ett målsägandebiträde. Vi 

informerar kvinnorna om möjligheten, och jag är oftast noga med att säga det att det 

är helt kostnadsfritt för dig. Förklara vad det innebär, vad ett målsägandebiträde gör. 

Om man känner att målsäganden eventuellt skulle vilja medverka men hon ger 

signalen att hon vill inte. Då känns det rätt bra att vi är två som kan jobba med henne. 

Att det inte bara blir jag. (Utredande personal) 

Polisen godtar mannens ursäkter 

Att betrakta mannen med respekt och lyssna på honom betyder inte att man godtar hans 

ursäkter, säger de flesta informanterna. Mannen har många ursäkter och han försöker 

komma undan. Att motbevisa det mannen säger är i stället den uppgift polisen har, uttalar 

många informanter. Då måste polisen först lyssna till honom och höra hans berättelse. Att 

30

öppet bemöta hans argument kan betyda att hamna i konflikt. Det vinner inte ärendet något 

på. Men godtar hans ursäkter är det ingen av informanterna som säger sig göra. 

Vi ska göra en objektiv utredning, vi ska lyssna på den misstänkte, betrakta vad han 

säger och framförallt måste vi motbevisa det han säger. En del män skyller på 

berusning, att jag var så full så jag kom inte ihåg, då vill man varken säga bu eller bä. 

Innan han blev berusad, och efter det kommer han ihåg, men inte just dom timmarna. 

Det är väl oftast så han försöker krypa undan. (Utredande chef) 

Hans ursäkter är väl de här klassiska. Han skyller på henne, att hon provocerar, det är 

nästan alltid är kvinnans fel. Hans argument är ofta svåra att bemöta utan att hamna i 

konflikt. Jag tror inte att någon godtar de argument som han har. Men de är ganska 

svåra att bemöta. (Operativ personal) 

Det kan finnas många olika varianter av ursäkter. Förneka ja det är kanske det mest 

vanliga, han förnekar helt och hållet att han har gjort det där. Men får försöka bygga 

upp bevisningen så långt det är möjligt. Det går ju inte alltid. (Utredande personal) 

Polisens kontakter med målsägande 

Från den operativa sidan består kontakten med målsägande i att de meddelar henne om 

mannen blir släppt. Från den utredande sidan sker kontakten under utredningens gång och 

det läggs vikt vid att kvinnan ska känna sig sedd, känna att hon har ett stöd och att hon har 

tillgång till kontakt med personalen. Samtidigt ordnar de kontakter med andra instanser i 

samhället, brottsofferjour och kvinnojour. Det är inte polisens uppgift att vara den 

omvårdande resursen. Det är en stor del av informanterna tydliga med. 

Kontakten med målsäganden den sker då av handläggaren i ärendet, hela tiden under 

hela utredningens gång. I en del ärenden har man väldigt ofta kontakt och en del 

kanske inte är intresserade av att ha kontakt. Och får de ett målsägandebiträde så sker 

ju kontakten mellan målsägandebiträdet och kvinnan då vad gäller en del praktiska 

frågor och såna saker. Det finns ju en del samhälleliga resurser att ta hjälp av, utöver 

målsägandebiträde finns det kvinnojourer, brottsofferjourer och sociala myndigheter. 


Man försöker förmå dom att stå kvar vid sin anmälan: att dom inte känner obehag, att 

dom får stöd av ett nätverk runtomkring. Och kvinno- och brottsofferjouren, att dom 

får kontakt. Vi är brottsutredande vi är inte den här omvårdande myndigheten. 


Vi kontaktar kvinnan om mannen blir släppt, det är ju det första primära. Hon ska 

känna sig trygg. Sen är det ju kvinnojouren naturligtvis som vi har möjlighet att ta 

kontakt med. Försöka få släktingar och vänner som hjälper henne på olika sätt. Ge lite 

tips på saker som de kan åtgärda själva. Sen har vi ju inte så mycket fortsatt kontakt 

från vår avdelning. (Operativ personal) 

31

Riktat stöd från chefsnivå 

Informanterna fick frågan om hur de ledande inom polismyndigheten skulle kunna bidra för 

att utredningarna ska bli bättre. Vad skulle ett riktat stöd från chefsnivå till utredande poliser 

kunna bestå i? 

Informanternas utsagor tar upp frågor om mer personal, om bättre tillgång till åklagare, om 

förlängd praktiktid för poliser, om att kunnande saknas så fortbildning behövs, om skillnader 

i status mellan olika brottskategorier, om brister vid rekryteringen till polisyrket och 

konstaterar slutligen att ledande poliser möjligen kan bidra med kurser och tekniska resurser 

men inte mer. Ledningen saknar kunnande i de här ärendena är en återkommande utsaga. 

Mer personal och på rätt plats 

Ett genomgående tema för utsagorna är att det saknas personal, arbetsbelastningen är för 

hög och ärenden blir liggande för länge. Det ges exempel på varför arbetsbelastningen har 

ökat, neddragning av personal, uppsägning av administrativ personal och att byta ut 

arrestvakterna och sätta in polis där i stället. I de här ärendena är personalbrist av ondo så 

skyndsamheten är avgörande för en bra hantering och ett bra utfall. 

Jag måste få mer personal till det här. Det chefstödet ska jag ha uppifrån. Uppifrån ska 

dom se att jag redan har fullt upp, att jag inte hinner med mer. De måste sätta till mer 

resurser på det här. Det stödet ska jag ha från cheferna inom polisen. (Operativ chef) 

Jag skulle tro att vi är i behov av en eller två personer till. Kraven på oss har ökat och 

det gäller främst skyndsamheten. Sen är det också så att administration kring ärenden 

har blivit mer genom åren för den enskilda handläggaren. Det administrativa kraft vi 

haft har minskat och är på väg bort kan man skönja. Det är väl någonting som jag inte 

tycker är bra. (Utredande chef) 

Vi behöver en mer lyhörd chef, som är öppen för det vi säger och tar till sig vad vi 

säger. Och ger oss mer stöd och mer personal när vi inte hinner med. Istället för att 

bara trycka på med mer ärenden. Det sätts in resurser på andra avdelningar när det 

behövs. Men här blir det inte så. (Utredande personal) 

Det är för hög arbetsbelastning så vi ska ha fler poliser. Vi är för få poliser. Vi är för lite 

folk på alla avdelningar. Vi har för många ärenden som ligger. Det är finanskris i världen 

och det är väldigt mycket finanskris inom polisen. Krisen ska drabba rättvist. Det är 

ledningens sak att ordna det. (Operativ personal) 

Nu har länsledningen beslutat att kontorstid och kvällar, när det finns polismän i tjänst, 

då ska polisen sitta arrestvakt. Det är ju horribelt att man sätter duktiga utredare att 

sitta arrestvakt. Men det är ett beslut som länsmyndigheten har tagit. Det ska sparas 

pengar. (Operativ chef) 

Åklagares tillgänglighet 

Att det finns få åklagare och de som är i tjänst är svåra att nå är tydligt utifrån samtligas 

utsagor. Väntan på kontakt med åklagare gör att viktig tid går till spillo, det är resursslöseri. 

32

Många av informanterna säger att det här problemet har tagits upp åtskilliga gånger men 

inte fått gehör högre upp. Avståndet till åklagare tas upp av dem som inte har åklagare på 

orten. 

Åklagaren är svår att nå. Det är brist på åklagare. Det är ju så att det är oftast bara en. 

Och det kan vara upptaget i timmar. Vi har tagit upp det där. Vi vill ju ha minst två 

jouråklagare på helgerna. För det är ett problem när det är storhelger. Det är en fråga 

jag tycker att våra överordnade ska lösa. (Operativ chef) 

Synd att vi inte har åklagare här. Det fattades ett beslut, jag vet inte, det är ganska 

många år sedan, våra åklagare flyttades till Umeå. Det är beslut som fattats ovanför 

våra huvuden och det är väl en trend kring centralisering. Det finns sysselsättning för i 

varje fall tre åklagare här i stan. Frågan borde tas upp igen av ledningen. (Utredande 

chef) 

Det som är vårt dilemma är att få kontakt med åklagare på helger och nätter. 

Vi har påtalat det flera gånger, både till åklagarmyndigheten och till den egna 

myndigheten, men det är en kostnadsfråga. Det är ju den som håller i börsen 

naturligtvis som bestämmer, det är departementet. Det är fruktansvärt jobbigt att sitta 

i denna telefon och vänta. Framförallt tar det ju resurser från annat. Det är 

frustrerande. (Utredande chef) 

Åklagarna tar emot alla ärenden och det är ett stort upptagningsområde. Det är 

problem helger, helgaftnar eller helglördag. Vi ringer ett 08-nummer och det kan vara 

upptaget hur länge som helst. Det är kö från tolv och framåt. Det går timmar till spilltid 

och du kan ingenting göra, åklagaren ska fatta beslut. Det där är påtalat mer än en 

gång till åklagarmyndigheten. Beslutet ligger nog högt upp på åklageriet. (Operativ 

personal) 

Förlängd praktiktid 

Från chefsnivå kommer utsagor om förlängd praktiktid för polisstudenter. De anger två skäl 

för detta. Dels att polisstudenterna ska bli bättre i bemötandefrågor och dels att de måste 

göra mer praktik på krim för att lära sig hur utredande av brott ska gå till. Utsagan om att 

åtta veckor på krim är för lite är det många som delar, även de som inte är chefer. 

Vi ska i möjligaste mån försöka förlänga praktiktiden på krim för de nya poliserna. Det 

kan man besluta lokalt. Det är konstigt att inte polisutbildningen har tittat på det här. 

Dom har fyra terminer idag, men dom grottar ju, det är universitetsstudier, det är 

mycket som sker på internet och dom ska grotta och söka efter grejer och göra 

specialarbeten. Men dom har väldigt lite praktik i hur man ska uppträda. Jag tror att 

många har väldigt svårt för att prata med folk. Det är lagboken som gäller. Men 

bemötandefrågor då? Du kan ju slippa ett våldsamt motstånd om du pratar med folk. 

(Operativ chef) 

Idag gör de bara åtta veckor på krim. De får ingen känsla av vad som är viktigt att 

tänka, på hur en utredning ska vara, utredningsprocessen, vad som är viktigt att täcka 

upp för att det ska räcka till för att väcka åtal och så vidare. Att man ser ärendet som 

33

sin helhet. Man behöver ett halvår på krim för att få växa in med ärenden och lära sig 

jobba med dem. Där krävs en ändring. (Utredande chef) 

Krav på mer kunnande 

Från cheferna kommer i utsagorna ett krav på att förundersökningsledare ska ha FUledarutbildning. 

Många av utredarna instämmer i att yttre befäl behöver mer kunskap om 

utredning. Det ska satsas utbildning på dem som finns i organisationen redan. Samtidigt 

framförs kritik att det från ledningshåll inte ställs större krav på kunnande hos dem som gått 

olika utbildningar. Åklagarna föreslår i sina utsagor att polisen ska inhämta mer kunskap om 

bevisvärdering. Ett flertal informanter uttalar att när ledningen nu sett till att det finns teknik 

så måste de också se till att personalen kan använda tekniken. I annat fall var det en onödig 

satsning på alla dessa videokameror. Kunnande finns också på annat håll, ett samarbete 

borde organiseras tycker en handfull av informanterna. 

Jag har varit kritisk till ledarna i organisationen, att man inte tillräckligt uppifrån tryckt 

ned ansvar till dem som har hand om de här brotten initialt. Vi har jourhavande FUledare 

där vi rekryterar dem som saknar FU-ledarutbildning och har nästan ingen 

erfarenhet av utredningsarbete. I min värld är det inte ens trovärdigt. (Utredande chef) 

Yttre befälen har för lite kunskap om utredningar, hur processen är och varför det är 

viktigt. Det är de som ska kvalitetsförsäkra ute på plats. Och ändå har man inte brytt sig 

så mycket om det här med utredningsvana när man har tillsatt tjänsterna. Nu pratar 

dom om att förlänga polisernas utbildning. Men jag tycker att man skulle ha satsat på 

en annan grupp istället. Dom som har jobbat ett tag, ge dem utbildningen. (Utredande 

personal) 

Ledningen sänder signaler varje dag vad som är viktigt och vad som är prioriterat. Ställ 

större krav på förstahandsåtgärderna! Utryckningspatrullen kan inte med kameran, 

batterierna är slut, det finns ingen film i kameran. Plötsligt så blev det ingenting av de 

beslutade förstahandsåtgärderna. Ska man nöja sig med det? Nej! Kan man inte med 

kameran så ska ledningen se till att vi får en utbildning på det. Och funkar inte 

batterierna då får ledningen skapa ett system så de där djävla kamerorna funkar. 


Poliser, för att de ska förstå sin uppgift i såna här fall, borde dom sitta med på 

rättegångar. Poliser måste ha ett hum om bevisvärdering, polisiära 

förundersökningsledare i synnerhet. Den som bestämmer bevisvärderingen i 

slutändan, det är ju domstolen. Många är ambitiösa som sitter med på rättegången, 

framförallt de som sitter på utredningsenheterna. Det här borde ingå i utbildningen till 

polis. (Åklagare) 

För oss är det till en väldigt stor vinning om man kan skala bort det som inte tillhör 

utredningen. Det finns ju personer från andra myndigheter som kan dessa delar bättre 

än vi, exempelvis sociala myndigheten. Jag tror att det samarbetet borde fördjupas. 

Om man fanns i närheten av varandra skulle man kunna jobba parallellt utan att det 

skulle innebära någon fara för utredningen. Men det är en fråga för polisens ledning att 

ta tag i. (Utredande chef) 

34

Fortbildning 

Av utsagorna att döma behöver polisen mer kunskap. Många av informanterna säger att det 

har varit stopp för utbildning på grund av ekonomin. Och samtliga påtalar behovet. Åklagare 

efterlyser en kurs som skulle ge kunskap för att underlätta polisens föredragningar. 

Vi har haft utbildningskampanjer här sen 2005 och vi har inte tagit ett steg framåt, det 

är ett oerhört magert resultat. Vi har fortfarande problem med de banala sakerna, som 

att tekniken ska funka. Det är egentligen det som är det stora problemet. Det borde 

ledningen rikta in nästa utbildningssatsning på. (Utredande chef) 

Att komma upp på utredningsenheten och bli tillslängd en bunt med grova 

kvinnofridsärenden på sitt bord, utan utbildning. Det är klart att man lär sig av sina 

misstag, men jag tror att det hade varit annorlunda om vi som är nya hade fått en 

utbildning i det här. (Utredande personal) 

Nu verkar det som att det inte finns pengar och då får de nya inga kurser. Jag skulle 

vilja att de nya skulle få fara på en utbildning i förhörsledning. Inga poliser har ju 

förhörsledarutbildningar från polisskolan. Det är ju ingen som kan hålla förhör och 

förhörsledarutbildningen är jättebra. (Utredande personal) 

Vad jag tycker polisledningen borde skapa är en kurs eller fortbildning i ”polisens 

föredragning för åklagaren”. Man ska tänka efter innan man ringer. Vad har jag för 

information att förmedla i det här ärendet? Behöver jag skaffa mer information innan 

jag ringer eller inte? Vad vill jag med samtalet? Vad förväntar jag mig för åtgärder från 

åklagaren när jag ringer? Då har man tänkt igenom det hela. Vad är det här ärendet? 

Vad kräver det här ärendet? Det är egentligen det jag tycker att man ska fundera på 

innan man ringer. För det blir så mycket lättare att resonera kring det ärendet då. 

(Åklagare) 

Status 

Vissa ärendekategorier har högre status än andra. Att arbeta med brott som har hög status 

(narkotika, ekobrott, spaning) ger arbetsfördelar och högre lön jämfört med brott som våld 

mot kvinnor. En förändring är önskvärd. Men samtidigt tror informanterna inte att något 

kommer att förändras. Deras beskrivning av det rådande läget tyder på det. De som 

bestämmer om resurserna blir inte utsatta för våld. Enligt deras beskrivning beror skillnaden 

i status mellan olika brottstyper på något nästan orubbligt. 

Polisens primära uppgift är att hålla Sverige lugnt, både utanför krogen och att regeringen 

får jobba i fred, att vi inte har ett kaos och att vi kan hålla EU-toppmöte utan störningar. För 

att få lugn och ro för makthavarna måste polisen satsa på de brott som drabbar 

makthavarna: störningar, upplopp, ekonomisk brottslighet och inbrott i villor. Brott mot 

kvinnor eller barn drabbar inte makthavarna. De utsatta är en tyst skara som inte gör så 

mycket väsen av sig, och brotten påverkar inte samhällsstrukturen. Alltså behöver man inte 

sätta mer resurser på det. Skulle man inte sätta tillräckliga resurser på grov organiserad 

brottslighet, skulle till exempel knarkkarteller få fritt spelrum och det skulle hota samhället 

på ett helt annat sätt. Det är den primära orsaken till att det satsas betydligt mindre resurser 

35

på våldsbrotten mot kvinnor än de så kallade högstatusbrotten, menar flera av 

informanterna. 

Våld i nära är inga heta brott. Cheferna i en sådan här manlig hierarkisk kultur som 

polisen är, de uppskattar mer rån, grov organiserad brottslighet, narkotikabrott. Ja lite 

flashigare saker, det är hetare. Det är sånt som grabbarna sysslar med. Grov 

kvinnofridskränkning är ett lågstatusbrott som är lågt värderat. Politiskt sett säger man 

att brott i nära relationer är viktigt. Men om man ser lite högre upp i hierarkin tycker 

man att jaja, det drabbar bara nån enskild kvinna och det är inte samhällsekonomiskt 

så stor skada. (Utredande personal) 

Utsagorna om låg status och dåligt löneläge kommer främst från utredande chefer och 

utredande personal, personalgrupper som ägnar sig åt dessa brott med låg status. De känner 

av det i kontakter med annan personal. 

Idag är dom duktigaste utredarna kvinnor. Men jag är helt övertygad om att om 

löneläget hade varit ett annat, om det varit en tydligare prioritering från 

polisledningen, då skulle vi ha fler män som sökte. Män söker sig gärna dit där lönen är 

bäst. Narkotika står ”beyond everything” alltså det är så är det är, mer grabbigt. Men 

det är en ganska besvärlig typ av ärenden vi arbetar med på den här enheten. 


Tekniker, ekobrottsutredare, narkotikabrottsutredare … dom klassiska länsenheterna 

har varit lite finare än att vara på lokal enhet. Det är gammal historik som följer med. 

Inom narkotika och eko blir det lite mer status, lite mer självstyrande och högre lön. 


Ett grovt narkotikabrott och en våldtäkt har samma minimistraff. En våldtäkt, om den 

är i en nära relation, då hamnar den på utredningsavdelningen. En överfallsvåldtäkt, då 

hamnar det genast på grova. Då hamnar det på en annan avdelning och inte på 

utredning. Och dom har ju ingen vana att förhöra kvinnor som har varit utsatta. Men 

varför inte ta in nån utav oss som gör sånt dagligdags. Vi är experter på det här. Det är 

så märkligt för alla säger att det här är så viktigt. På vilket sätt visar ledningen att det är 

viktigt? (Utredande personal) 

Jag skulle önska mer för poliserna. Jag skulle vilja höja statusen på den här typen av 

tjänster. Mord har ju väldigt högt anseende. Det räknas som riktigt polisarbete. Men 

där har man ju en kropp, där vet man faktiskt, att här har det begåtts ett brott. 

Relationsbrotten sker ju oftast i sovrummen och likadant med sexbrotten och dom är 

så mycket svårare att utreda. Jag tycker faktiskt att det måste till en attitydförändring, 

för det här är kvalificerat utredningsarbete. Man ska höja statusen och även 

lönemässigt eller påslag för att visa det. Man ska göra riktade tjänster helt enkelt. Det 

har man gjort inom åklagarväsendet genom att tillsätta relationsspecialister och 

våldsspecialister. Här har man satsat på det. Det borde även polisväsendet göra. 

(Åklagare) 

36

Det vore inte dumt om ledningen höjde upp kvinnofridsbrotten till just ett grovt brott. 

Det behöver inte vara någon som har dött innan man slår på stora trumman. Våld i 

nära relationer är inte så häftigt och coolt ämne. Det är häftigare med rån och knark. 

Det syns i lönekuvertet och det syns på könsfördelningen bland personalen. (Operativ 

personal) 

Rekrytering 

Från utredande chefer finns en irritation över att rekryteringen av personal inte stämmer 

överens med kraven på kunnande som finns. Poliser måste kunna dokumentera, de måste 

kunna skriva och de måste kunna använda den teknik polisen använder sig av. Men det tycks 

ledningen ha glömt bort vid rekryteringen säger utredande chefer. 

Är du krimare då ska du älska att intervjua folk, du ska älska att få fram information, du 

ska älska att skriva. Det som har sagts och gjorts måste du dokumentera på något sätt. 

För det som inte är skrivet det finns inte. Nu rekryterar vi många som gillar att vara ute 

och röra sig, och det är inte det skrivälskande släktet. Så ledningen måste tänka om vid 

rekryteringen. (Utredande chef) 

Man måste gilla att dokumentera. Polis är ett dokumenterande jobb. Tyvärr är det 

nånting som man glömmer bort att tala om vid rekryteringen till polisen. Det är ett 

dokumenterande jobb, i alla former oavsett var du sitter, det är skriva, skriva, skriva 

som gäller. Ordningspolisen skriver jättemycket. Du måste dokumentera det du sett. 


I det här yrket använder vi oss av väldigt mycket teknik. Men en del människor skyr 

teknik som pesten. Det är väl också nånting man glömmer bort när man rekryterar som 

polis. (Utredande chef) 

Önskvärda resurser 

De resurser som anses nödvändiga, förutom det önskemål om mer personal och på rätt plats 

som tidigare redovisats, handlar främst om teknik och teknikanvändning. Polisen i Norr- och 

Västerbotten har utrustats med videokameror i bilarna. Men det fungerar inte, kameran 

finns ofta inte i bilen och när den gör det så är batteriet urladdat. Den utsagan är 

återkommande. De utredande cheferna anser att man måste ha personliga kameror då 

systemet inte fungerar som det är. Åklagarna instämmer och påpekar att bilderna inte är av 

särskilt hög kvalitet. 

För att få brotten våld i nära relation bättre utredda skulle jag önska att varje polisman 

fick en personlig smidig kamera. För har du gemensamma grejer då brakar det. Plötsligt 

när du ska filma så är batteriet urladdat. Det är löjligt men så är det. Kamerorna ska 

vara så smidiga att man alltid har dom på sig, så man inte behöver gå och hämta den. 

Om det gäller teknik så är det det jag önskar. Resten är nog mer en inställningsfråga. 

Att man förstår hur viktigt det är att filma. Några filmar och några gör det aldrig. 


Varje polisbil är utrustad med en kamera numera, eller ska vara i vart fall. Då står det 

rätt ofta i PM:et att kameran satt inte i bilen när vi kom fram, batteriet var urladdat, 

37

osv. Och det där är väl nånting man måste ha organisation för hos polisen. Den som då 

skickar i väg patrullen, om det är vakthavande befäl eller LKC, ska då påminna. Kolla att 

ni har kameran i bilen innan ni åker iväg. Jag tror inte att patrullen medvetet ljuger om 

att kameran inte fanns där, det tror jag inte. (Åklagare) 

Alla yngre personer fotograferar kopiöst mycket i andra sammanhang. Men de bilder 

som tas här är inte särskilt bra. I ett ärendet hade blixten slagit så målsägande blev 

alldeles vit i ansiktet. Men man skulle ju kunna bränna av ett antal bilder, och någon 

blir bra. Nu vet ju inte jag hur många som är tagna. Men kvalitén är inte bra på 

bilderna. (Åklagare) 

Hur ledande poliser kan bidra 

Det låter ytterst pessimistiskt i informanternas utsagor om ledande polisers möjlighet att 

bidra till att utredningar i våld i nära ska bli bättre. Om utredningar av brott i den här 

kategorin kan ledande poliser i det närmaste ingenting, säger en stor del av informanterna. 

Ledningen har ingen förankring i det praktiska polisarbetet. Och många av dem är inte 

poliser. Ekonomi är det enda som styr är en återkommande utsaga bland hälften av 

informanterna. Ett önskemål är en större medvetenhet om maktstrukturer, vilket uttrycks 

återkommande i utsagorna. Det som ledningen skulle kunna bidra med är tekniska resurser, 

exempelvis förbättringar av rapporteringssystemet, därom är den operativa personalen enig. 

Vad poliser i ledande ställning kan göra för att stötta poliser på fältet i sådana här 

ärenden? Ja, jag vet inte. Kan dom själva det här? Jag tror inte det. Ledningen kan inte 

utredning av våld i nära själva. Jag tror inte dom har varit på sådana här ärenden själv. 

Dom som kan det här, det är utredningspersonal och dom som är ute på fältet. 

Ledande chefer kan bidra med mera videokameror till personalen, den typen av stöd. 

Men alltså kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt, då är det nog närmast noll. 


Man behöver nog bara upp på länspolismästarnivå för att man ska tappa förankringen 

till det praktiska arbetet som faktiskt sker. Så cheferna har nog inte så mycket att bidra 

med, faktiskt. Det säger en del om vår organisation. Fler och fler inom polisen, på 

stabsnivå, är ju inte poliser. Det är HR-konsulter … och vi har utredningschefer som inte 

är poliser. Det är klart att du tappar förtroende. (Operativ personal) 

Det vore bra om de i toppen kunde fixa en förenklad avrapportering, en mer effektiv 

avrapportering, för det tar för lång tid idag. Om man ska vara lite kritisk när man pratar 

om avrapporteringsrutiner, men även utrustningsfrågor, så frågar de från ledningen 

aldrig de som jobbar på gatan. De tar i stället någon som sitter på RPS, som ska ha ett 

projekt på ett år. (Operativ personal) 

Det är för långt mellan topp och personal. Ekonomi är det enda som faktiskt betyder 

något när man kommer upp på en viss chefsnivå. Ekonomin styr allt. Vi har 

belastningsskador och vi har ont överallt ibland, men ändå är det många som har 

benhölster. Det är kostnaden som är problemet för länspolismästaren, inte det faktum 

att folk har ont i ryggen och är snedbelastade. Förståelsen finns inte. (Operativ 

personal) 

38

Man kan undra över ledningens olika beslut. Nu har vi ju fått lösa det här med 

arrestantbevakningen. Vi ska göra det själva och det är ju pengar det handlar om. Och 

det är ju inte därför som man blev polis. (Operativ personal) 

Det är olika myndigheter, polismyndigheten ligger under åklagarmyndigheten, och av 

tradition kritiserar man inte åklagarens beslut. Jag tror att om cheferna inom åklagarna 

och polismyndigheten skulle släppa lite av den här väldigt prestigefyllda, hierarkiska 

organisationen så skulle man få bättre utredningar. (Utredande personal) 

Det krävs en större medvetenhet från cheferna, polischeferna. Dom ser inte de här 

maktstrukturerna, de skulle egentligen ha en bättre förståelse för makt och genus. Det 

är det det handlar om i det här brottet. Cheferna har inte förstått det ännu. Jag skulle 

önska en större medvetenhet och kunskap. Det är inte bara att ha ett käckt litet 

projekt, det sitter djupare än så. Det sitter inte på första patrull på plats-nivå, det sitter 

mycket högre upp i organisationen. (Utredande personal) 

Diskussion 

Det var tre frågeställningar jag syftade till att få besvarade genom intervjuerna: Vilka 

förutsättningar har polisen att utreda brott i kategorin mäns våld mot kvinnor i nära 

relationer? Skulle utredningsarbetet kunna utföras med högre kvalitet i det professionella 

polisarbetet? Hur kan ledande inom polismyndigheten stödja utredande poliser i 

hanteringen av dessa brott? De 28 informanterna har besvarat frågeställningarna med stor 

tydlighet och vid summeringen av materialet konstaterar jag att: 

Det anmäldes ungefär 30 000 fall av kvinnomisshandel och grov kvinnofridskränkning i 

Sverige 2010. Ärenden i dessa brottskategorier är tidskrävande, svårutredda och innebär en 

stor arbetsbörda för polisen. Att skapa förutsättningar för att driva dessa ärenden kan vara 

kostsamt. Från högsta instans påtalas att brottet, mäns våld mot kvinnor, är ett prioriterat 

ärende. Detta faktum ifrågasätts av utredande poliser som tycker att det är tomma ord. De 

har inte fått de förutsättningar som krävs, framför allt inte personella resurser. De har fått 

digital teknik och en halvdagskurs i våld i nära relationer, men det hjälper inte då tekniken 

inte används på grund av bristande kunskaper. Den interaktiva kurs som gavs var riktad till 

samtliga poliser. Utredande poliser anser sig behöva mer specifik utbildning för detta brott, 

men utbildningsstopp gäller på grund av rådande ekonomiska läge. Av utsagorna att döma 

finns inte de nödvändiga förutsättningarna för att utreda brottet våld i nära relationer. 

De invändningar som framkom om utredningarnas kvalitet handlar om tid, teknik och 

personal. Utredningarna görs under tidspress, stor skyndsamhet krävs för att få ärendet 

igenom och i slutändan gå till åtal, vilket är ett mål från högsta ort. Den ekvationen går inte 

ihop då mängden ärenden per utredare är för stor. Den utbildning i förstahandsåtgärder som 

genomförts har fått positiv genomslagskraft på de flesta håll, men inte överallt i 

organisationen. Kameran finns inte med vid utryckningen, batterierna är urladdade och 

dokumenterandet har brister. Att poliser får ägna värdefull tid åt att vänta på kontakt med 

åklagare är både slöseri med personalresurser och inverkar menligt på utredningens kvalitet. 

39

Om man följer ärendets gång genom hela kedjan kan konstateras att det finns stora 

möjligheter att med specifika insatser höja utredningarnas kvalitet. 

Förändring och utveckling av arbetets struktur och metoder måste vara förankrat från 

högsta ledningen för att få genomslag. När utredande poliser definierar sina behov så är de 

tydliga och utvecklar ofta sina tankar med konkreta exempel, vilket skulle kunna båda gott 

med tanke på att detta vanligen är vad högre ledare efterfrågar, de vill ha input från 

verksamheten. Men av utsagorna att döma är så inte fallet inom polismyndigheten, då 

ledningen i stället skapar ett projekt vid Rikspolisstyrelsen som inte har förankring bland 

verksamma poliser. Av utsagorna att döma sker detta av två skäl. Det ena är att det ska 

synas utåt att ett utvecklingsarbete är på gång. Det andra är att ledarna själva inte alltid är 

poliser i grunden, många av dem har aldrig varit verksamma i utredningsarbete och har 

därför varken kunskap eller förståelse för det arbete som utförs ”på verkstadsgolvet”. När 

informanterna ska definiera det stöd ledande poliser kan bidra med handlar det nästan 

uteslutande om resurser i form av materiella bidrag (personal, kurser, rekryteringsprinciper, 

teknik). Förtroendet för att ledningen skulle kunna bidra med något annat, exempelvis 

utvecklingsmöjligheter, kunskap och förståelse är lågt. 

Det problematiska i dessa utredningar beskrivs ofta vara att kvinnan inte vill medverka i 

utredningen. När det händer uppstår ett dilemma för polisen. Det finns många olika 

förklaringar till att kvinnan inte vill medverka. En förklaring är att hon i första hand inte är 

ute efter att sätta sin make/partner i fängelse eller ens bli bestraffad för sina gärningar. 

Hennes primära mål är att komma ur våldet. 34 Ofta blir ärendet inte känt hos polisen förrän 

våldet har nått upp till nivån – överleva eller inte. 35 En annan förklaring, som framkommer 

vid samtal med våldsutsatta kvinnor, är att de uppfattar sig illa bemötta av polisen, att de 

inte blivit trodda när de berättat. 36 Det kan finnas en bristande tillit hos våldsutsatta kvinnor 

till att polisen ska hantera deras ärende på ett professionellt sätt, vilket är olyckligt, uttrycker 

några informanter. Det första mötet med polisen är i många fall avgörande för om kvinnan 

ska orka fullfölja genom hela rättskedjan. De förklaringar till att kvinnan inte vill medverka 

som finns beskrivna i forskningen ges också uttryck för i utsagorna. En förklaring som nästan 

samtliga informanter betonar, att kvinnan backar på grund av sociala och ekonomiska skäl, 

förekommer men är inte lika frekvent i forskningen. 

Kan en utredning genomföras på ett sätt som inte kränker målsägande men ändå fyller sitt 

syfte och håller god kvalitet? Ja, enligt informanterna kan de genomföra utredningen även 

om kvinnan inte vill medverka. Ibland är kvinnan till och med tacksam över att polisen tar 

beslutet att driva ärendet vidare, det avlastar henne ansvaret och kanske även en del 

repressalier från mannen. Givetvis är det en fördel om kvinnan medverkar, anser 

informanterna, men utredningens kvalitet påverkas mer av andra faktorer än att hon ”tar 

tillbaka” sina uppgifter. 

Vad gäller den kritik som framförts mot utredningar av detta brott kunde jag inte utgå ifrån 

att informanterna var insatta i den. Därför framförde jag de olika kritikpunkterna som mina 

frågor till dem att besvara. Av utsagorna att döma kan kritiken avvisas på fyra av de fem 

34 Weinehall m fl (2007) 

35 Scheffer Lindgren (2009) 

36 Weinehall m fl (2006) 

40

punkterna. I Norr- och Västerbotten blir mannen förhörd även om kvinnan inte vill 

medverka. Poliserna är engagerade och genomför sina uppgifter och skulle inte välja bort 

den här ärendekategorin. Det går fort att ordna med ett målsägandebiträde. Mannens 

ursäkter godtas inte, men han får ge sin beskrivning och han bemöts på ett respektfullt sätt. 

Den femte punkten handlar om att polisen har för få kontakter med målsägare och där håller 

informanterna med till viss del. De håller de för utredningen nödvändiga kontakterna. Vad 

gäller övriga kontakter, den omvårdande funktionen, överlåter de åt kvinnojourer och 

brottsofferjourer som är experter på området. 

En fråga som många poliser tar upp är den om att mäta verksamhet i organisationen. 

Polismyndigheten, precis som många andra organisationer, statliga verk och myndigheter 

har produktionskrav. Man ska ge kvartalsrapporter och man ska mäta effektiviteten. Det är 

antal åtal, antal förhör, det är antal utandningsprov och så vidare. Länspolismästaren i varje 

län har ett åtagande gentemot rikspolischefen att visa att just deras län är duktigt och 

producerar. I denna mätningsvärld är brott i nära relation väldigt oekonomiska brott. Det blir 

få åtal men det blir många arbetstimmar, mycket krut och lite produkt. Det sätt på vilket 

man mäter polisverksamheten länsvis har inget mätinstrument som är anpassat för det här 

brottet, vilket är olyckligt. Exempelvis har man på en ort haft ett fall där en kvinna har gjort 

många anmälningar. Det har aldrig funnits någonting att ta på, polisen har inte kunnat bevisa 

någonting så ärendena har inte gått vidare. Då sjunker antalet uppklarade brott eller antal 

brott som går till åtal. Det här är en fråga som poliserna, cheferna och personalen, tycker blir 

missvisande för deras insatser. Kan det på något sätt hänga ihop med den låga status 

ärendekategorin har, undrar de. Att utredningar av brott i ärendekategorin mäns våld mot 

kvinnor är för lågt värderade är alla överens om. 

Slutsats 

Det verkar finnas en hel del att ta tag i för ledande poliser för att stödja utredande poliser i 

deras arbete. Till att börja med måste nödvändiga förutsättningar tillgodoses, mer personal 

och mer kunskaper om våld i nära relationer. Det skulle bidra till att höja utredningarnas 

kvalitet, men för det måste fler insatser till, exempelvis att korta väntetiden för kontakt med 

åklagare och att möjliggöra ett bättre teknikanvändande (digitalkameror och 

avrapportering). Ledningen kan också stödja genom att konkretisera vad som menas med att 

våld i nära relation är ett prioriterat ärende, ta tag i frågor om ärendets värde, 

ärendekategorins status och ett rättvisare mätinstrument på effektiviteten. Att genomföra 

några av dessa punkter skulle förmodligen höja utredande polisers förtroende för sin 

ledning. 

41

Referenser 

BRÅ rapport 2008:25. Brottsförebyggande rådet (2008) Polisens utredningar av våld mot 

kvinnor i nära relationer. 

BRÅ rapport 2006:3. Stalkning i Sverige. 

BRÅ rapport 2002:14. Brottsförebyggande rådet (2002) Våld mot kvinnor i nära relationer - 

En kartläggning. 

Diesen, C. & Diesen, E. (2009) Övergrepp mot kvinnor och barn – den rättsliga hanteringen. 

Stockholm: Nordstedts Juridik. 

Ekbrand, H. (2006) Separationer och mäns våld mot kvinnor. Göteborg: Göteborgs 

universitet. Göteborg Studies in Sociology No 28. Avhandling. 

Ellis, D. & Dekeseredy, W. (1997) Rethinking estrangement, interventions, and intimate 

femicide. Violence against Women, 3, s 590-609. 

Hearn, J. (1998) The Violences of Men. London: Sage Publications. 

Holmberg, C. & Enander, V. (2004) Varför går hon? Om misshandlade kvinnors 

uppbrottsprocess, Kabusa böcker, Ystad. 

Isdal, P. (2001) Meningen med våld. Stockholm: Förlagshuset Gothia. 

Lundgren, E. (2004) Våldets normaliseringsprocess. Stockholm: ROKS 

Lundgren, E., Heimer, G., Westerstrand, J. & Kalliokoski, A.-M. (2001) Slagen Dam: Mäns våld 

mot kvinnor i jämställda Sverige. Umeå: Brottsoffermyndigheten och Uppsala 

Universitet. 

Skr. 2007/08:39. Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor m.m. Regeringen: 

Integrations- och jämställdhetsdepartementet. 

Scheffer Lindgren, M. (2009) Från himlen rakt ner i helvetet. Från uppbrott till rättsprocess 

vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Akademisk avhandling. Karlstads universitet: 

Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper, Folkhälsovetenskap, nr 2009:23. 

Statens offentliga utredningar (2004). Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld 

och makt. SOU 2004:121. Stockholm: Fritzes. 

Weinehall K., Jonsson M-L, Eliasson, M. & Olausson, M. (2007) G(l)ömda – en studie om 

kvinnor och barn med skyddade personuppgifter. Umeå universitet: Juridiska 

institutionen. 

Weinehall, K., Änggård, A., Blom, K., Ekelund, B. & Finndahl, K. (2006) Räkna med kostnader 

– en fallstudie om mäns våld mot kvinnor. Umeå universitet: Juridiska institutionen. 

Weinehall, K (1997) Att växa upp i våldets närhet. Ungdomars berättelser om våld i hemmet. 

Akademisk avhandling. Umeå universitet: Pedagogiska institutionen. 

Yllö, K. & Bograd, M., Eds. (1988) Feminist Perspectives on Wife Abuse. Newbury Park: Sage 

Publications. 

Åkerström, M. & Sahlin, I. red. (2001) Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur. 

42

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer - Pedagogiska institutionen ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?