Resa med livet som insats - Digitalboken

RESA MED LIVET SOM INSATS 

1

Skrivareförlaget 

Spångatan 1B, 211 44 Malmö 

Telefon 040- 30 53 33. 

Fax 040- 170 760 

E-post: skrivareforlaget@telia.com 

Resa med livet som insats 

Copyright © 2005 Boris Anevski 

Redaktör/omslag: Gudrun Rhodén 

Tryckeri: Författares Bokmaskin 

ISBN 91-86794-56-6 

2

Resa med livet 

som insats 

Boris Anevski 

SKRIVAREFÖRLAGET 

3

J ag är född i byn Radobor utanför Bitola i Makedonien i före detta 

Jugoslavien. 

Lågstadiet gick jag i min födelseby. Ganska tidigt blev jag intresserad 

av att studera vidare. Efter fyra år i lågstadiet fortsatte jag på mellanstadiet 

i en annan by. Denna ligger fem kilometer från vår by. 

Jag gick varje dag till fots både fram och tillbaka, såväl vinter som 

vår och höst. Vägarna var ofta leriga och det blev ganska halt, när det 

regnade. Det fanns varken buss eller bil att åka med. Ibland fick jag 

skjuts i hästvagn, när någon i min by hade ett ärende till grannbyn. 

På mellanstadiet gick jag fyra år. Under de kalla vintermånaderna 

januari och februari fick jag sova över hos en familj som vi var släkt 

med i byn Dobrusevo. Mellan våra byar fanns en annan by med turkisk 

befolkning. Där hade alla hushållen stora ilskna hundar som 

skrämde livet ur en. 

Efter mellanstadiet fick jag gå i Bitola och läsa på jordbruksskolan. 

Min pappa ville att jag skulle bli akademiker, agronom eller ingenjör. 

Hela min familj fick kämpa och offra mycket under min skoltid. Ingen 

i familjen hade något avlönat jobb som kunde bidra ekonomiskt till 

familjens kassa. Vi var helt beroende av jordbruket. 

Efter fyra års studier på jordbruksskolan kunde jag börja på högskolan 

på samma linje. Det var år 1964. På sommaren 1965 träffade 

mina kompisar och jag en ung man som kom från Sverige. Han hette 

Spase och var nästan lika gammal som vi. Han kom till Bitola med 

sina föräldrar som jobbade på gummifabriken i Trelleborg. De kom i 

bil, en ny Volvo Amazon. 

Spase imponerade väldigt mycket på oss och han berättade för oss, 

att i Sverige fanns gott om jobb. Man kunde tjäna så mycket pengar, 

5

att man kunde köpa en ny bil. Då bestämde vi oss för att åka utomlands. 

Vi tänkte att vi kunde göra uppehåll i studierna under ett år och 

tjäna lite pengar för att sedan komma tillbaka och fortsätta våra studier. 

Vi var fem kompisar som gick till passpolisen och ansökte om pass. 

Detta var i juli och i slutet av månaden fick vi våra pass. Sedan gällde 

det att ordna pengar för resan. 

Min bror Vidan och Vasil skulle resa till Tyskland. Vi andra, Peco, 

Trajce och jag, skulle resa till Sverige – till min kusin Ratka som bodde 

i Malmö. Vi gjorde en överenskommelse, att de som först skaffade 

jobb och bostad skulle hjälpa de andra. 

Jag hade minst pengar av alla. Men Trajce hade en bekant i sin 

födelsestad Veles som han kontaktade. Av honom fick jag låna 50.000 

dinarer till resan. Jag kände inte alls Trajces bekant som var villig att 

låna ut pengar till mig, en okänd människa. 

En eftermiddag tog vi tåget från Bitola och gav oss i väg. Trajce 

hade kommit överens med sin bekant att träffas på en järnvägsstation 

före Veles. Tåget stannade bara 5 minuter där för att släppa fram ett 

annat tåg från Grekland. 

På järnvägsstationen denna kväll fanns som vanligt mycket folk. 

Det skulle inte bli lätt att hitta Trajces bekant. Jag var tacksam för att 

vi snabbt kunde se honom, där han hade ställt sig under en belysningsstolpe. 

Trajce och jag hoppade kvickt av tåget och gick fram till hans bekant. 

Jag skakade hand med den okände mannen, som stoppade pengarna 

i min hand och önskade lycka till. Jag tackade och vände tillbaka 

till tåget som börjat rulla framåt. Vi hade inte hunnit säga många ord 

till varandra. 

Resan till Sverige kostade mycket mer än dessa 50.000 dinarer. Men 

vi bestämde att vi skulle smuggla oss fram på tåget. När vi kom till 

Belgrad, gick vi till den svenska respektive tyska ambassaden för att 

ordna visum. 

Vi som skulle resa till Sverige behövde inte något garantibrev men 

6

Vasil och Vidan, som skulle till Tyskland, behövde däremot ett intyg 

från någon firma i Tyskland. Det hade de inte och kunde därför inte 

resa dit. 

Alla vi fem kamrater åkte tillsammans till centralstationen i Belgrad 

och där skildes vi åt. Trajce, Peco och jag tog tåget till Berlin, de 

andra reste tillbaka till Bitola. 

Vi for mot ett okänt mål med mycket stor ovisshet. Jag visste att 

Ratka och hennes man Jordan väntade på oss. Vi hade kommit överens 

om att de skulle möta oss på centralstationen i Malmö. 

Efter en spännande resa och några sömnlösa nätter kom vi äntligen 

via Trelleborg till Malmö. 

* * * 

Vi kom alltså till Sverige 1965, på ”den gyllene tiden” då det fanns 

gott om jobb. Ingen frågade mig, om jag kunde språket eller om jag 

hade någonstans att bo, än mindre om jag hade mat för dagen. Det 

enda som gällde var att man arbetade och tjänade pengar. 

I början var det svårt, därför att vi hela tiden var beroende av folk 

som kunde språket. Vi behövde dem att tolka åt oss. 

Även på den tiden var det svårt att få arbete. Jag och mina två 

kompisar gick ”från skorsten till skorsten” och frågade, om det fanns 

något arbete eller “travaj“. För vi kunde lite franska på den tiden. 

Kunde man inte svenska, var man såld. Vaktmästarna på fabrikerna 

var snälla och skrattade hela tiden, men vi fick inte komma in 

till personalchefen. Hur skulle vi kunna få det, när vi inte kunde prata 

svenska? Inte heller många svenskar på den tiden kunde tala franska. 

Så småningom åkte vi till Volvofabriken i Olofström men fick inte 

heller där något jobb. Mannen som skulle tolka åt oss hos personalchefen 

var borta från jobbet i en vecka utan att meddela någon. Vi 

förstod med en gång, att det inte skulle bli något där. Personalchefen 

trodde nämligen, att vi var kompisar med tolken och att vi var likadana 

som han. 

Från Olofström reste vi till Bromölla och IFÖ-fabriken. Resultatet 

blev detsamma. 

7

Där fanns många greker som inte arbetade på fabriken men som 

bodde hos sina landsmän i barackerna. Vi träffade några makedonier 

och fick bo i deras barack – men bara för natten. Nästa dag kom 

vaktmästaren och sparkade ut alla som inte var anställda på fabriken. 

Vår sista hundralapp betalade vi till en man från Grekland, som 

hade bil och var villig att köra oss till Malmö. Här sökte vi upp min 

kusin Ratka igen. Hon och hennes man hade då en enrumslägenhet 

på andra våningen vid Claesgatan. I den bodde vi fem personer under 

en vecka. Efteråt var vi tvungna att dela på oss. 

En kompis åkte till Trelleborg för att jobba på båten. Den andre 

hamnade i Höganäs för att jobba i keramikfabriken. Jag själv stannade 

kvar i hopp om att hitta jobb i Malmö. Men det var inte lätt. 

Dagarna gick och jag började så smått fundera på att resa tillbaka 

till Makedonien. 

En eftermiddag gick jag och promenerade på gatan, när jag träffade 

några makedonier som jobbade på Eternitfabriken i Lomma. 

”Har du hittat något jobb än,” frågade de mig. 

”Nej,” svarade jag och berättade att jag tänkte resa tillbaka. 

De föreslog att jag istället skulle följa med dem till Lomma nästa 

dag och det gjorde jag. Där blev jag anställd på Eternit med hjälp av 

tolken Veljo, en man från Kroatien. 

Många jugoslaver hade redan fått jobb på fabriken. Nästan alla 

hade en kvast i handen och sopade golvet. Den svenska personalen 

trodde förmodligen inte, att vi kunde hantera maskinerna. 

Senare ordnades ett test för att avgöra, om vi dög för något mer än 

kvasten. Efter testet blev nästan alla utplacerade vid maskinerna. 

Svenskarna trodde nog inte sina ögon, när de först såg oss hantera 

trumman, klippen, pressen och kollergången eller köra truck och annat. 

Jag trivdes på jobbet och började söka lägenhet i Malmö. Språket 

var dock ett stort problem. En jugoslavisk rumän som kunde svenska 

anställdes och han undervisade oss i svenska efter arbetstid. 

Av den första lönen jag fick var jag tvungen att betala min skuld till 

8

den okände mannen som lånat ut 50.000 dinarer till mig. Jag skickade 

det dubbla, 100.000 dinarer, till honom och tackade jättemycket för 

lånet. Han var inte intresserad av att åka utomlands och vi tappade 

kontakten med varandra. 

Det starkaste minnet jag har från den här tiden är följande händelse. 

En dag skulle min kusin Ratka tillaga vita bönor med grisknorr till 

middag. Hon och hennes man Jordan gick sedan över till en bekant, 

som bodde på Hagagatan inte långt därifrån. Jag skulle bevaka grytan 

och tillsätta vatten, om det behövdes. 

Nu ville jag vara snäll och städa lite grann också. Sedan tog jag 

soppåsen och gick ut på gården för att kasta den. När jag gått ut, 

stängdes dörren av vinddraget. Jag hade glömt ta med mig nyckeln 

och blev alltså utelåst. Nu måste jag vänta utomhus på min kusin. 

Jag blev nervösare för varje minut som gick. Det kändes som en 

hel evighet. Vattnet i kastrullen började avdunsta och det ångade ut 

genom det öppna fönstret. Det dröjde inte heller länge, förrän rök 

började välla ut genom fönstret och det luktade bränt kött. 

Jag kunde inte tillräckligt med svenska för att larma brandkåren – 

det enda jag kunde göra var att vänta. Som tur var upptäckte grannarna 

röken och larmade brandkåren. 

Just när brandmännen reste stegen mot väggen, kom Ratka och 

Jordan hem. Chockade såg de på medan männen klättrade upp på 

stegen och in i deras lägenhet. 

Som tur var orsakade mitt misstag inte så stora skador. Men efteråt 

skämdes jag för det jag hade gjort. 

Naturligtvis blev det inga bönor med grisknorr till middag. 

* * * 

Livet gick vidare. Jag trivdes på Eternitfabriken och på hösten 1965 

kom min bror Vidan och skolkompisen Vasil till Malmö. Båda två 

fick arbete på Eternit i Lomma. 

Vi flyttade in i vår första lägenhet på Björkgatan 13 i Sofielund. 

9

Det var en omodern etta på bottenvåningen med kollektivt utedass 

på gården. Ettan var kall och fuktig. 

I lägenheten fanns en kubikmeter jord, när vi först kom dit. 

Fotogenkaminen gav ingen värme. När det blev rimfrost på fönstret, 

behövde man inte ha några gardiner. Sedan kom vintern, en vinter 

som vi aldrig upplevt tidigare. Vi frös som sparvarna därute på grenarna. 

Längtan till södern var stor. Vi jobbade och funderade på att 

resa tillbaka till Makedonien. 

Ju längre vi stannade här i Sverige, desto större blev vår längtan till 

Jugoslavien. Vi drömde och planerade hela tiden för att återvända till 

våra födelsetrakter, för att återigen träffa våra skolkamrater, föräldrar 

och lärare. 

Denna längtan hos oss var lika stor som den varit hos Konstantin 

Miladinov, en poet från Makedonien, när han studerade i Ryssland på 

1800-talet. Han skriver i sin dikt “Taga za jug” om sin längtan till 

södern. Han ville sitta vid sjön i solnedgången, spelande på sin flöjt. 

Både här och där i Ryssland var allt fruset under vintern, med dis 

och dimma. 

Vi ville ännu en gång se solnedgången bakom berget. Vi ville se 

månen med alla stjärnorna som blinkade på natten. 

* * * 

Ingen av oss hade körkort. Vidan hade börjat övningsköra sommaren 

1966 och strax efter honom började jag också. Det gick trögt 

och var besvärligt. Vi hade ingen som helst trafikkultur eller trafikkunskap. 

Det var svårt att följa med på lektionerna med hjälp av tolk. 

Från början var vi optimister, men ju längre övningskörningen varade, 

desto svårare blev det. Vi beslöt därför att hoppa av och köpa bil 

för att sedan åka till Makedonien och där ta körkort. 

Sagt och gjort. Vi köpte en Opel Kapitän av 1962 års modell. 

Alla jugoslaver pratade om resan söderut. Det fanns många sådana 

här och vi var några av dem. Alla tänkte med hjärtat, inte med hjärnan. 

När vi köpt vår Opel på avbetalning, engagerade vi Vice Artukovic, 

10

en kroat som kommit från Tyskland till Sverige och fått anställning på 

Eternit. Han hade körkort och skulle hjälpa oss genom att köra bilen 

till färjan i Trelleborg och sedan åka tillbaka med tåget. För här i Sverige 

fick man inte köra bil utan körkort. Men ute i Europa, vem skulle 

fråga oss, om vi hade körkort eller inte? 

Vi tre – min bror Vidan, kompisen Vasil och jag – packade det 

nödvändigaste och hoppade in i bilen. Vi tänkte inte på att det i Sverige 

fortfarande var vänstertrafik – i övriga Europa var det högertrafik. 

Bara detta skulle vara ett stort problem. Men vi var fast beslutna att 

köra till Jugoslavien. 

Vi kom till Trelleborg. Det visade sig där att vi inte hade bilens 

papper i ordning. Passpolisen stoppade oss och vi var tvungna att åka 

tillbaka till Malmö. 

Det var nog tur det. Tack, Vice! Vem vet vad som kunde ha hänt 

med oss, om vi fått åka vidare till kontinenten med start i Östtyskland. 

Det fick vi erfara året efter. 

V idan klarade sitt körkort och började köra med Opeln överallt 

för att skaffa sig rutin. Han körde oss till jobbet varje morgon 

och för var dag som gick kände han sig allt säkrare. 

Vi arbetade på Eternitfabriken och smidde hela tiden planer om 

resan som väntade oss. Alla pratade och förberedde sig för den. Jag 

menar alla jugoslaver, för vi var många med samma planer. Bara på 

Eternit var vi 154 personer. På Kockums varv fanns det dubbelt så 

många, på Plåtmanufakturen och Strumpfabriken i Malmö, på gummifabriken 

i Trelleborg. 

Alla längtade och tänkte precis som vi bara med hjärtat, inte alls 

med hjärnan, och denna längtan var stor hos oss stolta jugoslaver. 

Ju närmare sommaren 1967 kom, desto större och starkare blev 

vår längtan till hemlandet. Alla var bara fysiskt närvarande i Sverige – 

mentalt var vi redan i Jugoslavien, hos våra nära och kära. 

Alla sökte extra semesterdagar hos sina arbetsledare, för vi tyckte 

11

inte att de fyra veckorna skulle räcka till. Vi bad därför om sex lediga 

veckor hos vår arbetsledare Göte Pålsson på Eternit. 

Vem visste något om gröna kortet och bilkartan som skulle visa sig 

nödvändiga? Alla hade vi läst geografi i skolan och “kände” vägen till 

Jugoslavien. 

Så kom den efterlängtade dagen för att åka på semester. Alla gav 

sig iväg till Trelleborgs hamn och båten till Sassnitz. Jag tror att den 

dagen fanns det på båten nästan bara jugoslaver, som var på väg till 

Jugoslavien till sina släktingar och vänner. 

Det var roligt och spännande - men samtidigt skrämmande - att 

lyssna på alla diskussioner och på de andras stolta berättelser om sina 

biltyper: Ford Taunus M17, Mercedes, Opel Rekord, Mazda, Plymouth, 

Valiant, BMW med flera. Alla berättade med stolthet för sina kompisar 

om hur duktiga de var, vilken väg de skulle ta, hur fort de skulle 

köra och så vidare. 

Eftersom vi kom från Makedonien, ett icke industrialiserat land i 

Jugoslavien, hade vi inte samma mod och kunskaper som våra medresenärer. 

Vi satt vid ett bord i ett hörn och såg ut som skrämda 

kaniner. 

Vi hade för första gången hört talas om Neubrandenburg, Prenzlau, 

Pirna, Wilach, Graz och andra städer i Europa. Vi visste bara att från 

Sassnitz skulle man köra till Berlin, Dresden, Prag, Budapest, Belgrad 

och Bitola. 

Och så anlände färjan till Sassnitz. Det var en upplevelse som jag 

aldrig glömmer. 

Passpolisen tog in bil efter bil och kontrollerade alla mycket noga. 

Först tog de passen som lämnades i en liten lucka med svarta gardiner, 

så att man inte kunde se vem som satt bakom dem. Sedan körde 

polisen en spegel under bilen för att försäkra sig om att det inte fanns 

någon östtysk medborgare fastklamrad under bilen. Vidare stoppades 

metalltrådar ner i bensintanken. 

Efter kontroll av passpolisen togs passet från den ena luckan och 

lämnades i den andra, till tullen. Där blev det återigen undersökning 

12

och det kontrollerades, om man hade telefon eller vapen. Efter denna 

förnedrande undersökning fick vi köra vidare. 

I Tyskland körde man alltså på höger sida, medan Sverige fortfarande 

hade vänstertrafik. Bara detta var en besvärlig omställning. 

Så började kapplöpningen om vem som skulle komma först fram. 

Somliga kom fram, somliga inte – livet är tyvärr orättvist. För vissa 

är lycka att komma fram och hälsa på mor, far, mormor, morfar, farmor, 

farfar och andra släktingar. Tragiskt nog var det många som 

aldrig kom fram. De fick inte se sina nära och kära igen. En del återvände 

till Sverige med livet i behåll, andra inte. 

Bilar kan man alltid köpa men inte livet. 

Inte för att jag var klokare än min kompis eller min bror, men jag 

fick nu en idé. När vi nådde Sassnitz, skulle vi stanna på första bästa 

parkeringsplats och vänta, tills alla dessa brorduktiga bröder kört iväg. 

Så beslöt vi göra och det visade sig vara ett riktigt beslut. 

Efter en halvtimmes tid, när alla stolta ”juggar” kört iväg, fortsatte 

även vi resan med vår Opel. Det regnade hela tiden och vi kunde inte 

köra fort. 

Ganska snart började vi upptäcka bilar i dikena på både vänstra 

och högra sidan av den smala vägen. Röken omkring de nedkörda 

bilarna stod tät. Bilisterna var förbannade och viftade med sina armar. 

De skrek och svor över allt som de trodde var orsak till deras 

avåkning. 

Jag fick beröm av min kompis Vasil i baksätet för förslaget att låta 

alla stolta och “duktiga” bilister köra iväg före oss. 

Vår glädje blev inte långvarig, för plötsligt tappade Vidan kontrollen 

över bilen. Denna började glida till höger ut från vägen och ner i 

diket, där den fick ett abrupt stopp i en avkapad trädstam. Vi blev 

tvungna att kliva ur och putta tillbaks bilen upp på vägen. Eftersom 

bara Vidan hade körkort, satt han bakom ratten och vi fick skjuta på. 

Väl uppe på vägen kunde vi konstatera, att bilen fått en skada på 

höger axel, vilket gjorde den svår att styra. 

Vi körde mot närmaste by och framme i Neugraz knackade vi på 

13

första bästa dörr. Den öppnades och där stod det en dam. Det enda vi 

kunde säga på blandtyska var: ”Bilen is kapputt”. Hon följde med oss 

till någonting som skulle vara en verkstad. 

Det visade sig att detta var en smedja. Alla gubbar som fanns där 

samlades kring bilen och tittade nyfiket på den. En av dem lade ett 

järn i den heta glöden för att värma upp det. Sedan satte han det 

upphettade järnet mot den skadade delen av bilen och började därpå 

optimistiskt slå med en slägga för att rätta till axeln. Lite grann rättades 

den till. Vi tackade för oss och gav oss iväg mot Berlin. Men vi 

kunde inte köra särskilt fort. 

Nästa stora stad var Neubrandenburg och när vi passerat den, fick 

vi hål på avgasröret. Då såg vi på åkern massor av gamla lantbruksmaskiner 

och körde dit. Ännu en gång använde vi vår “kunskap” i 

tyska språket: ”Auto is kapputt”. 

Vi körde upp bilen över en grop och en kille svetsade ihop avgasröret, 

så att vi kunde köra vidare. Vi gav männen cigaretter som vi 

hade med oss. Via Prenzlau kom vi in på motorvägen mot Berlin. 

Vilken väg! Den var byggd under Hitlers tid, med betongblock 

sammansatta och anpassade för stridsvagnar, inte bilar. Men hur som 

helst, så småningom kom vi till Berlin. Det enda som vi inte visste 

var, att det fanns någonting som hette Ring Berlin, dit man inte kunde 

köra utan ett speciellt visum. 

För första gången mötte vi en massa ryska soldater med kulsprutor 

riktade mot oss. När de såg våra pass, upptäckte de, att det inte 

fanns några visa utfärdade för Berlin. Vi hade då inget annat val än att 

köra ”zurück”, tillbaka. Vi vände bilen och körde iväg utan att veta 

vart. 

Det fanns inga vägvisare man kunde läsa, så vi körde runt i olika 

samhällen. Bilen var inte bra att köra. Jag beundrade min bror som 

körde den. Jag tror att det var viljan och längtan till hemlandet, som 

gjorde att han orkade med. 

Plötsligt fick jag syn på jordbruksmaskiner på en gård; skördetröskor, 

traktorer och andra maskiner. Vi körde in på gården och fram 

14

kom några män som började prata tyska med oss. De undrade nog 

vad det var vi ville. 

Åter igen kom den lilla kunskapen i tyska som vi behärskade: ”Bilen 

is kapputt”. Då kallade de på ett par mekaniker, som kom fram till 

oss och visade vägen till en lyft på gården. Där hissade de upp bilen 

och såg skadan i axeln på högra hjulet. De tog av hjulet, satte på några 

brickor och rätade till axelhållaren, så att man kunde vara nöjd och 

köra vidare. 

Jag vill poängtera att de vara snälla och hjälpsamma. 

Vi visade för dem att vi var på väg till Dresden. Den ene mekanikern 

försökte förklara för oss, vilken väg vi skulle ta för att komma ut till 

motorvägen. Efter en stund förstod han, att vi inte alls kunde förstå 

honom. Då startade han en Trabant och körde före oss. 

Vid en påfart till motorvägen stannade han sin bil och kom fram 

till oss. Med händerna visade han oss vägen: 

”Nix hier, nix hier, gradeaus!” 

Vi skulle alltså inte köra till vänster eller höger utan rakt fram. 

Därefter tackade vi så vänligt och fortsatte mot Dresden. 

Vägen dit var ojämn. Bilen bara skakade och vi var missnöjda och 

förbannade. Men känslan av att komma hem för första gången i sitt 

liv med bil, den slog allt. Då glömmer man alla strapatser och otrevliga 

händelser på vägen. 

Vi hade inte tur med vädret, eftersom det regnade hela tiden. Men 

nu närmade vi oss Dresden, som förresten blev ett kapitel för sig 

själv. 

Vi kom in i staden på kvällen och det var mörkt och dystert. Vi 

letade efter skyltar som visade vägen till Prag. 

Gatorna var breda med fullt av trafik och många spårvagnar. Överallt 

där vi körde träffade vi på spårvagnar som signalerade till oss. Vi 

förstod snart att vi körde i fel riktning, så vi vände med en gång och 

stoppade trafiken. Det var tur att vi inte kolliderade med några bilar. 

Flera gånger stannade vi på busshållplatser och frågade folk efter 

vägen mot Prag. Antingen visste de det inte eller så förstod vi dem 

15

inte. Till sist kom en ung grabb och satte sig framtill i bilen, till höger 

om mig. 

Vidan körde sedan en hel timme runt i Dresden och stannade då 

och då på uppmaning av den unge mannen. Denne gick in i mörka 

lokaler och pratade med folk, kom tillbaka igen och pekade, att vi 

skulle köra i motsatt riktning. Det började bli mystiskt och kusligt. 

Då såg jag plötsligt en skylt som visade Prag till höger, men pojken 

sa till oss att köra rakt fram. Jag skrek till Vidan, att han skulle svänga 

till höger. Det gjorde han och mycket riktigt, det visade sig att vi var 

på rätt väg. Snart såg vi en lastbil från Bulgarien. Den var säkert på 

väg till Prag, trodde vi. 

Vi körde en bit utanför Dresden och stannade bilen för att släppa 

av den unge mannen. Han ville att vi skulle köra honom tillbaka till 

platsen, där han hade hoppat in. Nej, tyckte vi. Vi ville inte köra in i 

Dresden igen. 

Jag tog fram en sedel om fem svenska kronor och gav till pojken. 

Samtidigt sa jag till Vidan, att han skulle stanna någonstans, för jag 

tänkte knuffa ut pojken ur bilen. Så gjorde vi. 

När Vidan stannade, öppnade jag dörren och knuffade ut pojken 

på gräsmattan vid vägkanten. Han var naturligtvis arg och skrek åt 

oss, medan vi körde iväg. Det viktigaste var att han inte blev skadad. 

Vi var trötta och utmattade efter körningen i Dresden men körde 

vidare några kilometer och stannade i en dal längs en flod. Det regnade 

fortfarande. Vi sov i bilen ganska länge. 

På morgonen vaknade vi och körde iväg mot gränsen till Tjeckoslovakien. 

Efter den behandling vi fick av de östtyska gränspoliserna 

kändes det, som om vi var ett gäng kriminella. 

Passpolisen tvingade oss att köra in bilen i en rundel omgiven av 

ett staket av träpinnar. Deras bilar hade förtur. Vi fick snällt vänta på 

vår tur. Men vi var inte ensamma – det fanns många bilar där som fick 

vänta ganska länge. 

Efter en stunds sömn i bilen körde vi mot passkontrollen. Det 

blev samma procedur där som i Sassnitz och poliserna var inte speci- 

16

ellt vänliga mot oss. När de undersökt allt i och under bilen, fick vi 

fortsätta till den tjeckiska passkontrollen. Där gjordes samma undersökning 

igen. Efter en timmes tid fick vi våra pass och kunde köra 

iväg. Men vilken väg! 

Det var vid den tiden då Tjeckoslovakien började anlägga den nya 

vägen som den är idag. På flera platser fanns skyltar med “obzicka”, 

omväg hit, omväg dit. 

På många ställen var det vanliga betongblock lagda på marken och 

på dem fick man köra. Vi tyckte synd om bilarna. Men vi skulle fram 

till Ungern och sedan mot Jugoslavien. 

V ägen till Prag tog hela förmiddagen. Det var så besvärligt, att vi 

många gånger tänkte på de svenska vägarna och längtade dit. 

Men när vi kom på att vi var på semester och skulle till våra föräldrar, 

kompisar, släkt och vänner, glömde vi de dåliga vägarna. 

Vi körde genom Prag utan större besvär, om man inte räknar 

trafikkontrollerna, där vi blev stoppade av poliser. Men vi lärde oss 

att muta dem med cigaretter, så att vi slapp betala böter. 

Antingen körde vi för sakta eller våra landsmän för fort. Det var 

inte många svenskregistrerade bilar vi såg på vägen. Bara några av 

semesterfirarna hade fått problem med sina bilar och måste stanna 

för att reparera dem, precis som vi gjorde. 

Så småningom, via alla dessa “zaobzicka” - omvägar - kom vi fram 

till Brno, näst största staden i Tjeckoslovakien. 

Plötsligt såg vi en bil som vi kände igen. Det var en gul Ford Taunus 

- Rajos bil. 

Rajo var en arbetskamrat till oss på Eternit som tagit semester en 

vecka före oss. Han körde i ett sällskap om tre bilar. Det var Rajo med 

sin Ford Taunus, Butso i en Volkswagen och Srbo med sin Chevrolet 

Impala av 1960 års modell. De var lika duktiga som vi, när det gällde 

kännedom om vägen. 

Rajo körde först i raden, Srbo efter honom och Butso var sist i 

17

kön. Jag upptäckte att Srbo körde väldigt långt ut på höger sida av 

vägen, nästan i diket, och Butso pressade honom hela tiden bakifrån 

genom att låtsas köra om. Det var stor risk att Srbo skulle åka av 

vägen. 

Vi körde om och stannade för att hälsa på dem. De hade kört via 

Polen för att göra affärer, fick vi veta, och hade haft det väldigt besvärligt 

med polackerna – och med Srbo. 

Srbo, som saknade körkort, hade med sig en man från Örebro vid 

namn Milan. Denne hade tagit körkort, när han gjorde sin militärtjänst 

i Jugoslavien. Meningen var att Milan skulle köra bilen till Nis i 

Serbien och där skulle Srbo köra upp för körkort. 

Men på vägen höll Milan på att välta bilen och Srbo, som kände 

ansvar för sina passagerare, ville inte låta honom fortsätta. Srbo ville 

själv köra. När vi stoppade dem, gick de alla ut ur bilarna och börja 

anklaga varandra både för det ena och det andra. 

Jag tyckte synd om Srbo, en snäll liten serb, och när han frågade 

oss, om vi kunde köra tillsammans med dem, sa vi okej. Men då skulle 

vi köra först och Srbo strax bakom oss. Den som körde om Srbo 

skulle bli bötfälld med 50 kr. 

Alla var överens och Srbo var jätteglad. Vi bad honom att låta Milan 

köra bilen och det gick han motvilligt med på. Milan var nöjd och 

stolt att få sätta sig bakom ratten igen. 

Nu körde vi mot Brno, en betongstad med väldigt släta gatstenar. 

Det regnade fortfarande. Plötsligt skulle Vidan köra om en tjeckisk 

Skoda. Även Milan bakom oss var beredd att köra om. Men i samma 

ögonblick som han skulle göra det, körde Butso fram för att passera 

både Srbos bil och Skodan. Det blev panik i Chevroleten. 

Srbo var rädd och ville bromsa bilen från sin position på högra 

sidan, så han tog ratten från Milan som inte ville släppa den. Bilen 

började glida och dansa på den hala vägbanan. Plötsligt hamnade den 

med bakdelen först i diket. En bit av ljuddämparen gick av och ett 

däck blev punkterat. 

Alla stannade och försökte dra upp Chevroleten på vägen igen. 

18

Då såg vi att det fanns åtta personer i bilen, både stora och små. 

Som tur var kom en traktor körande och vi bad traktorföraren att 

hjälpa till. Han hämtade en lina och drog upp bilen på vägen. I närheten 

låg en päronodling och där körde Srbo in med sin Chevrolet. Han 

var förkrossad och grön i ansiktet av ilska. 

De andra började packa ut för att försöka vila en stund. Men vi 

skulle köra vidare till Bratislava, för vi hade ingen mat med oss. Vi 

frågade Srbo, om han ville följa med oss. 

”Nej”, sa han, ”jag åker ingenstans förrän jag vilat mig ordentligt.” 

Vi ville köra snabbt till Bratislava, eftersom vi var hungriga. Där 

tänkte vi också övernatta på något hotell. 

Efter några timmar kom vi fram och hittade ett hotell, där vi bokade 

rum och åt lunch. Sedan tänkte vi tanka bilen, för på morgonen 

skulle det vara stängt på bensinstationen. 

På vägen till bensinpumpen träffade vi Srbo i Chevroleten. Den 

flöt på den regniga vägen precis som en båt på havet. Vi stoppade den 

och frågade, om de ville göra oss sällskap på hotellet. 

”Nej, vi är för många,” sa Srbo. ”Det blir för dyrt.” 

Han frågade om vi istället ville göra honom sällskap. Vi tyckte synd 

om Srbo och bad honom vänta, tills vi hämtat våra pass. Efter att vi 

gjort detta, körde vi iväg. 

I utkanten av Bratislava fanns – och finns fortfarande – en gräsbevuxen 

fotbollsplan. Vi var alla trötta efter strapatserna och ville stanna 

och vila. Därför kom vi överens om att köra ut på fotbollsplanen som 

låg skyddad av höga träd runt om. Det regnade fortfarande, när vi 

parkerade bilarna och försökte sova. 

På morgonen eller snarare i gryningen tänkte vi, att nu var det dags 

att köra vidare mot Ungern och Budapest. Jag väckte Srbo. 

Eftersom det regnat hela natten och vi andats i bilarna, hade det 

bildats mycket imma på glasrutorna. När vi torkat av dem, startade 

Vidan vår bil och körde upp på vägen utanför planen. Srbo startade 

också sin bil men kunde inte ta sig från platsen. 

Det visade sig att bilen med sin last var för tung och hade sjunkit 

19

ner i marken. Så vi gick ut och puttade tillsammans med de andra upp 

bilen på vägen. 

Nu efter mer än 37 år – och särskilt varje gång när vi kör förbi den 

här fotbollsplanen utanför Bratislava – tänker jag fortfarande på Srbo 

och hans följe och på den regniga sommaren 1967. 

H ela tiden efter Bratislava körde Srbo mycket sakta efter oss. Det 

var ingen trafik på vägen. Han måste tidigare ha blivit ordentligt 

skrämd och vågade inte köra mer än 60 km/tim. Efter att ha passerat 

tjeckisk-ungerska gränsen kom vi överens med Srbo om att köra var 

för sig. Sedan fortsatte vi in i Ungern. 

Efter Budapest träffade vi ett ungt makedonskt par med ett litet 

barn på en parkeringsplats. Deras bil krånglade och gick inte så bra. 

De frågade om vi ville göra sällskap med dem. OK, tyckte vi, snart är 

vi ju i Jugoslavien. Efter några mil fungerade deras bil inte längre. Vi 

var tvungna att stanna för att dra den till en verkstad. 

Detta var Ungern 1967 med allt vad det kunde innebära. På verkstan 

fick bara bilens ägare vara med, så vi andra satte oss under ett par 

träd. Efter några timmar var bilen reparerad och vi kunde fortsätta. 

Äntligen kom vi fram till Horgos vid jugoslaviska gränsen. Oj, vad 

vi var glada och stolta! Men där stod många bilar och vi fick vänta, 

tills vi blev framkallade av beväpnade gränsvakter. Vi väntade hela 

sex timmar! 

Efter en stund kom Srbo med sin Chevrolet. Han berättade att på 

vägen hade han träffat både Rajo och Butso. Rajo hade stannat för att 

hjälpa Butso som voltat med sin bil. 

Efter långa procedurer både på den ungerska och den jugoslaviska 

sidan om gränsen – med förnedrande kommentarer från tullmän och 

passpoliser, därför att vi hade lämnat hemlandet och jobbade för 

kapitalismen – blev vi insläppta i Jugoslavien. 

Vi körde mot Novi Sad och Belgrad. Det mörknade och började 

åter igen regna. Vägarna var smala och krokiga och hade dålig väg- 

20

visning. Byborna behövde inga vägskyltar, för de bodde ju här och 

kunde vägen utantill. De kunde ta sig hem utan att fråga någon. 

Det var vid åttatiden på kvällen och vi närmade oss Belgrad. När vi 

kom i en brant uppförsbacke vid infarten till staden, öste regnet ner. 

Det kändes som om floden Dunav kom emot oss för att spola bort 

oss från vägen. Vi och andra bilister var tvungna att stanna flera gånger, 

för man kunde inte se var man körde. 

Många bilar körde av eller bokstavligen spolades bort från vägen. 

Det var inte tal om att man skulle stanna och hjälpa någon. Risken var 

för stor att man själv skulle halka av. 

Bara vi kom till Belgrad, så skulle det ordna sig på något sätt, trodde 

vi som kom dit för andra gången. Första gången var 1965, när vi reste 

till Sverige. Då kom vi med tåg från Makedonien och då regnade det 

inte heller som det gjorde nu. 

Jag önskade i den stunden att vi hade tagit tåget till Makedonien. 

Men det kunde vi ju inte göra nu. Vi kunde bara inte lämna bilen här 

och stiga på tåget. 

Tänk, vad skulle våra bekanta och vänner i Makedonien säga till 

oss då? Vi måste visa dem bilen och därmed bevisa, att vi lyckats köra 

genom Europa. Vi skulle också vara stolta över detta. 

Så kom vi in i Belgrad. 

Vilken känsla! Vi körde i Belgrad med vår egen bil! En svenskregistrerad 

bil, en utländsk bil, en tysk bil! Vi trodde att alla bara tittade 

på oss. Vi var trötta alla tre, men fram skulle vi. 

Efter Belgrad var vi tvungna att stanna någonstans för att vila. Det 

fanns då inga motell utmed vägen. Även om sådana funnits, skulle vi 

inte ha stannat för att övernatta. Vi ville inte ligga och sova en hel 

natt. Vi ville komma fram till Makedonien. Därför stannade vi bara 

på en parkeringsplats och vilade några timmar. 

På eftermiddagen var vi framme vid gränsen till Makedonien. Våra 

hjärtan bankade hårt. 

Vilken skön känsla vi hade, när vi pratade med en äldre polis på 

makedonska! Han hälsade oss välkomna hem och uppmanade oss att 

21

köra sakta för vägarna var dåliga. Vi tackade för informationen och 

körde iväg mot Skopje. 

Från Skopje till nästa stad som heter Prilep är det cirka 20 mil. Det 

tog oss väldigt lång tid på de dåliga vägarna. 

När vi kom till Prilep var det kväll. Där skulle vi övernatta på ett 

hotell, bestämde vi, trots att vi bara hade 4 mil kvar till hemstaden 

Bitola. 

Det regnade fortfarande och vindrutetorkarna på bilen slutade att 

fungera. Men det gjorde ingenting, för snart var vi hemma. Vi hoppades 

att det dagen efter skulle vara klart väder. 

På morgonen nästa dag körde vi efter frukost till Bitola, där vi 

lämnade av min kompis Vasil. Sedan körde vi, Vidan och jag, till våra 

föräldrar i Radobor, 1,5 mil från Bitola. 

Det slutade regna och det var inte längre kallt men mulet. Vi lämnade 

asfaltsvägen och körde in i Mogila, en stor by före Radobor. Där 

kom vi in på en så dålig väg med stora stenar, att vi inte kunde köra 

mer än 5–10 km/tim. 

Medan jag bodde i Makedonien, hade jag aldrig upplevt att vägen 

var så dålig. Inte konstigt, för då åkte man antingen traktor eller lastbil 

eller cyklade på vägrenen. 

R ykten sprids väldigt fort. Innan vi kom fram till Radobor, visste 

våra anhöriga att vi var på väg. Vi kunde inte meddela dem, eftersom 

de inte hade telefon, men de fick via någon sorts telepatisk känsla 

veta att vi närmade oss. 

När vi kom till Radobor, fick både vår svägerska Petkana och vår 

lillasyster Violeta syn på oss på långt håll – båda två är nu bosatta i 

Sverige. De sprang barfota genom den lilla floden för att komma över 

till oss. De visste nämligen att vi inte kunde köra den vanliga vägen 

hem till våra föräldrar. 

Regnet hade gjort den vägen så lerig, att vi var tvungna att lämna 

bilen utanför byn. Men vi hoppades att det skulle börja blåsa lite och 

22

torka upp under dagen. Mycket riktigt dröjde det inte länge, förrän 

solen kom fram och vägen började bli lite torrare. 

Till fots gick vi så tillsammans med Petkana och Violeta hem till 

våra föräldrar. Det blev naturligtvis pusskalas och många glädjetårar. 

Samtidigt ställdes alla frågor om hur vi mådde, hur resan hade varit 

och hur lång tid det tagit till Makedonien. 

Det dröjde inte heller länge, förrän våra grannar och vår gudfader 

kom över till oss. Alla var nyfikna på hur vi hade haft det i Sverige. 

”Hur länge stannar ni i Makedonien?” 

”Ska du, Boris, fortsätta studera nu och söka jobb här hemma?” 

Pappa var naturligtvis extra glad och kom fram med det bästa 

plommonbrännvinet han gjort och bjöd gästerna. 

Kvällen närmade sig och vi vågade inte lämna kvar bilen utanför 

byn. Innan det blev mörkt, gick vi därför tillsammans med grannen 

och vår syster till bilen, och efter en hel del besvär fick vi hem den till 

gården - gården som vi hade så många minnen från som barn. 

Nästa dag var det dags att köra till stan. Bitola är en gammal stad 

från turkarnas tid med massor av moskéer. Gatorna var inte gjorda 

för bilar utan för hästvagnar. 

Vi letade efter en bilverkstad för att be någon ställa in ventilerna, 

fixa vindrutetorkarna och smörja hela bilen. Gamla bilar hade speciella 

ställen, där man smörjde in dem med fett. Vår Opel var en sådan. 

Vi hittade en bilmekaniker som lovade att ordna allt detta. Sedan körde 

han bilen till en backe på en äng för att kunna ligga under den och 

smörja den. 

Efter reparationen gick vi till centrum, där nästan hela stadens befolkning 

samlats. Där var det ”korzo”, ett gammalt sätt att motionera. 

Folk promenerade fram och tillbaka på huvudgatan Marskal Broz 

Tito. På det sättet träffade man många människor från Bitola. ”Korzo” 

förekom varje kväll men mest på lördagar och söndagar. Där träffades 

pojkar och flickor. Affärsträffar ordnades på ”korzo” och på restauranger. 

Varje kväll var det på något sätt fest i hela stan. 

På den tiden hade inte många TV hemma och ”korzo” var ett sätt 

23

att träffas och umgås med varandra. Man skulle klä sig fint och gå till 

”korzo” som varade till småtimmarna på natten. Det var hur roligt 

som helst. Många gick på bio eller teater. Efter föreställningen berättade 

de om den för dem som inte varit på bion eller teatern. 

Det hade nu klarnat upp och himlen var full med stjärnor. Det 

lovade gott för morgondagen. 

Jag träffade en del gamla skolkamrater och några av lärarna som 

hade undervisat mig i skolan. Sent på kvällen gick vi slutligen hem till 

Vasils och sov där. 

Nästa dag var en tisdag och torgdag i Bitola. Det är så i Makedonien. 

Varje stad har två torgdagar i veckan, då bönder kommer dit och säljer 

sina produkter. Vi gick därför till torget för att träffa folk från 

landet, eftersom vi också var födda utanför stan. Självklart träffade vi 

många bekanta. Men när man har roligt, går tiden fort. 

Sent på eftermiddagen körde Vidan med bilen genom ett kvarter, 

där det bodde många romer. På gatan sprang en massa barn omkring 

och en pojke på 5–6 år rusade direkt mot bilen. Pojken skadades inte 

men blev ordentligt skrämd. 

En stor mängd folk samlades och alla började kommentera händelsen. 

Sedan anlände en polis för att undersöka saken. 

Många personer vittnade om situationen, alla på sitt sätt. Så kom 

en yngling fram till polisen och berättade, att pojken sprungit rakt 

mot bilen. Vidan hade inte haft en chans att undvika honom. 

Pojken kördes till sjukhuset för undersökning. Polisen tog Vidans 

pass och sa till honom att gå till polisstationen och berätta vad som 

hänt. Ynglingen erbjöd sig själv att följa med dit och vittna till Vidans 

fördel. 

På polisstationen berättade sedan Vidan vad som hänt och ynglingen 

gav sitt vittnesmål. Detta stämde inte alls med det han berättat 

för polismannen på platsen. 

Den andre polisen upptäckte med en gång, att ynglingen inte var 

trovärdig. 

”Har du druckit sprit,” frågade han honom. 

24

Då började ynglingen förolämpa polisen som i sin tur blev förbannad. 

Han reste sig från stolen och grep sin batong. 

”Lämna genast rummet medan du är hel,” skrek han till den unge 

mannen, som blev rädd och sprang ut. 

Vidan och jag blev också rädda, för vi hade stor respekt för poliser. 

Sedan talade polismannen om att det inte var så farligt med den 

lille pojken. Men att vi måste följa med till sjukhuset och se efter hur 

han mådde. 

Vi var lite nervösa, för på sjukhuset skulle vi ju träffa nästan hela 

pojkens släkt. Där fanns så mycket folk, att sjukhuspersonalen inte 

kunde komma förbi dem. 

En gammal man kom fram till min bror och frågade: 

”Är det du som har kört på mitt barnbarn?” 

”Ja, det var jag”, erkände min bror. 

”Tack för att du räddade mitt barnbarn,” sa då den gamle mannen. 

”Du är en pärla. Hade det varit någon av våra chaufförer, så skulle 

pojken inte ha levt nu.” 

Tillsammans med polismannen gick vi in till pojken som skrattade 

glatt med sina släktingar. Vidan gav honom 100 kr och då blev han 

och släktingarna ännu gladare. 

Polisen pratade med en läkare som konstaterade, att det inte var 

någon fara med pojken, utan han fick åka hem med sina släktingar. 

Trötta och lite oroliga och med en stor klump i magen, åkte vi hem 

till våra föräldrar. 

I bilen funderade vi över vad som skulle ha hänt om pojken dött. 

Hade vi kunnat återvända till Sverige, eller inte? Det är möjligt att 

Vidan varit tvungen att stanna i Makedonien och blivit fängslad. Så 

tänkte vi på Malmö, Lomma Eternit, arbetskamraterna, förmannen 

Göte Pålsson och mycket annat. 

Vi bestämde att redan nästa dag gå till polisen, där jag skulle ansöka 

om att få köra upp för körkort. Vi tänkte, att kunde Srbo som 

var gammal, så kunde vi andra det också. 

Vasil och jag gjorde teoriprovet i en motorklubb, motsvarande 

25

svenska Motormännens. Några dagar senare körde vi med Opeln till 

en samlingsplats och väntade på vår tur att köra upp. 

Jag minns att en instruktör satte sig i bilen och sa till mig att köra 

uppför en backe och stanna där. Sedan skulle jag köra igång med handbromsen 

i utan att bilen rullade bakåt. Efter detta körde jag i stan, där 

många människor var på ”korzo”. Jag hade inga problem att köra och 

klarade provet. 

Efter en vecka fick jag min första körkort. 

Vi hade tagit sex veckors semester och tillbringade hela tiden i 

Makedonien. Flera gånger körde vi till den vackra sjön Ohrid, där vi 

badade och träffade kompisar. 

S emestern gick mot sitt slut och det var dags att återvända till Sverige. 

Nu kom den svåraste stunden för oss, nämligen att skiljas från 

våra föräldrar. Pappa och mamma bjöd hem släkten från byn på fest. 

En eftermiddag efter lunch lämnade vi sakta byn Radobor. Vi kunde 

då inte tänka oss, att vi skulle komma tillbaka igen så snart som vi 

gjorde och hälsa på våra föräldrar. De första milen satt vi alla tre tysta 

i våra tankar, Vasil, Vidan och jag. 

Färden genom Serbien blev katastrofal. Vägen var dålig med många 

hål i vägbanan. Trafiken var också tät. Alla Europas ”invandrare” skulle 

köra tillbaka till sina arbetsplatser. Alla ville köra så fort som möjligt 

med sina dåliga bilar. Dessutom hade vi inte den nödvändiga trafikkulturen. 

Polisen hade massor med jobb. Det var många bilister som blev 

bötfällda för trafikbrott. Samtidigt var det många som hade krockat 

och lämnat sina bilar vid vägen. Idag, 2004, finns där från den tiden 

fortfarande kvar rostade bilvrak, som vittnar om den vilda kapplöpningen 

om vem som skulle komma först. 

Polisens arbete bestod mest i att hjälpa folk komma ut från krockade 

bilar och ordna transport för dem till närmaste järnvägsstation. Det 

var rena guldgruvan för alla som kunde någonting om bilar, för det 

26

var många bilar som stannade på vägen och behövde reparation. Allt 

betalades med D-mark. 

Jag måste säga, att vi hade en jädrans tur som kom igenom helskinnade. 

Ändå blev resan tillbaka lite lättare, för vi var tre förare med 

körkort som kunde avlösa varandra. 

När vi kom till Horgos, vid jugoslavisk-ungerska gränsen, väntade 

samma procedur igen med otrevliga kommentarer. På den ungerska 

sidan stod massor av grönklädda poliser och militärer, beväpnade upp 

till tänderna. Efter noggrann visitering kom vi in på ungersk mark. 

Vi körde mot Budapest på en nylagd men smal väg. Kom man lite 

grann för långt ut på vägrenen, var risken stor att man hamnade i 

diket. Därför gick det sakta framåt. 

På vägen fanns massor av traktorer och andra jordbruksmaskiner, 

som hade kommit ut från åkrarna. På hjulen satt det kvar mycket lera. 

När de körde fort, fortare än på åkern, spottades leran från hjulen 

upp på bilarna. 

De flesta bilarna var Trabant, Warburg eller Moskwitch. De hade 

väldigt dålig bränsleförbränning. Det kändes hela tiden som om man 

befann sig vid ett kolkraftverk. Konstigt nog såg vi inte många polisbilar 

på vägarna, inte lika många som i Jugoslavien. 

Efter en dags körning kom vi fram till Tjeckoslovakien och gränspasset 

Rójka. Där blev det samma procedur som i Östtyskland på 

nerresan. Vi fick lämna passen till passpolisen, gå ut från bilen och 

vänta, tills både ungersk passpolis och tullman och tjeckisk passpolis 

och tullman kommit och godkänt oss. Sedan fick vi köra in i Tjeckoslovakien. 

Vi hade inte sett många ungerska poliser på vägarna, men nu stod 

det desto fler tjeckiska i nästan varje korsning och de letade hela tiden 

efter fel för att bötfälla bilisterna. Tur för oss, att de var lätta att muta. 

Hela tiden kunde man klara sig undan med en ask cigaretter eller ett 

kassettband. 

Så småningom kom vi till Östtyskland. Nu började vi bli bekanta 

med passpolisens metoder och tullens. 

27

Vägen genom Östtyskland hade inte alls blivit bättre sedan förra 

gången. Det enda som var bättre var körningen genom Dresden. Vi 

kom ganska lätt igenom staden och körde ut på motorvägen mot 

Prenzlau och Neubrandenburg. Men den grå bilden av Dresden sitter 

fortfarande kvar i minnet. 

Äntligen var vi framme i Sassnitz. Båtarna till Trelleborg gick var 

fjärde timme. Efter kontrollen av passpolis och tull hade vi tid att 

sova i bilen. På båten träffade vi många landsmän som var och en 

hade sin egen berättelse om resan att förmedla. Det blev en dyrbar 

upplevelse. 

När vi kom till Trelleborg, hamnade vi hos den svenska passpolisen 

och tullen. Vi fick inte ha med oss mer sprit än en flaska per person. 

Eftersom vi inte hade någonting annat att deklarera, tilläts vi köra ut 

på de svenska vägarna mot Malmö. 

Om man jämförde asfalten på svenska vägar med de tyska vägarnas, 

kändes det som om de svenska hade mycket mjukare asfalt. Men 

så var det inte, asfalt som asfalt. De svenska vägarna var jämnare och 

därför kändes de också mjukare. 

Jag träffade Srbo många gånger efteråt i Sverige. Han återkom välbehållen 

med klarat körkort. Nästa gång han skulle resa till Jugoslavien, 

behövde han inte anlita någon som kunde köra åt honom. 

När jag frågade honom, om vi skulle köra på semester tillsammans 

igen, svarade han: 

”Aldrig med dem där i alla fall!” 

Han menade med Rajo och Butso. 

Vi började jobba igen på fabriken i Lomma och kände oss en erfarenhet 

rikare, en dyr sådan. 

Det var inte många som planerade någon resa till Jugoslavien året 

därpå. Alla ville vänta och se hur det blev med pengar och med friheten 

på vägarna ute i Europa. 

I den vevan kom också min äldste bror Antonio hit med sin familj. 

Eftersom vi inte kunde ordna jobb till honom i Sverige, reste han till 

Norge för att arbeta där. 

28

F örst 1970 planerade vi att göra en resa till Jugoslavien igen. Vi 

hade lärt oss någonting, trodde vi. Vi köpte bättre bilar, men de 

var inte nya, och vi skulle köra i grupp. Ifall någon behövde hjälp, så 

kunde de andra ställa upp och hjälpa till. 

Jag hade köpt en amerikansk Dodge Dart och min kompis Vasil 

hade en Triumf Spitfire cabriolet. Vi bestämde att köra genom 

Västtyskland och tog båten från Limhamn till Dragör i Danmark. 

Det var hur lätt som helst. 

Så småningom kom vi till Västtyskland. Redan vid gränspasset 

märkte vi, att det var en annan karaktär och uppförande hos västtyska 

passpoliser, om man jämförde dem med de östtyska. 

Vi körde på motorvägen till Hamburg, då det började regna. Vasil 

åkte tillsammans med en annan kompis, Petko “Dracula”. På grund 

av den höga farten gick fästet av på suffletten på Vasils bil. På en 

parkeringsplats gav vi dem en filt, så att de i alla fall kunde skydda sig 

lite mot regnet. 

Petko höll filten upptill mot glasrutan och Vasil körde. Filten fladdrade 

över hela bilen. Det var rena rama cirkusen. Konstigt nog fanns 

det inga poliser på vägen som ville avlägsna Vasil från trafiken. 

På nästa parkeringsplats sydde vi ihop presenningen någorlunda, 

så att Vasil och Petko kunde köra vidare i sin Triumf. Samtidigt gav 

jag min skinnjacka till Vasil, så att han inte skulle frysa. 

Vi körde tillsammans i fem bilar. I Västtyskland kunde man köra 

mycket fortare än i Östtyskland – vägarna var bättre men samtidigt 

var det mycket mer trafik. Ofta när vi stannade på parkeringsplatserna 

för att vila och äta och tittade på bilarna som for förbi på vägen, 

frågade vi oss om vi körde lika fort som de. 

Västtyskland är långt och den snabba körningen tröttade ut oss 

ganska fort. Vi var fortfarande inte vana vid så intensiv trafik. Efter 

München var vi tvungna att stanna och övernatta i bilarna. 

På morgonen körde vi iväg mot Österrike. Där var vägarna inte 

lika bra som i Västtyskland. Vi körde på smala vägar, genom dalar och 

över berg. 

29

När vi kom in en stor dal med parkeringsplats, stannade vi för att 

“räkna ihop” oss. Då upptäckte vi att Vasil och Petko inte var med. Vi 

väntade en stund och sedan beslöt vi köra tillbaka med en bil och se 

vad som hade hänt med dem. 

Antonio körde och jag satt fram och tittade på vägen med både 

fruktan och förhoppningen, att vi skulle få syn på Vasil och Petko. Vi 

körde ganska långt tillbaka utan att se en skymt av dem. Efter en 

stund beslöt vi att vända och fortsätta färden mot Jugoslavien. Våra 

kompisar som stannat vid bilarna var lika oroliga som vi. 

Eftersom Vasil både var min skolkamrat och vän, var jag mest bekymrad. 

Jag ville inte tänka tanken, att de hade råkat illa ut någonstans. 

Jag var orolig, för hur skulle jag kunna förklara för Vasils föräldrar, 

att vi kommit ifrån varandra på vägen? Vad skulle de tro om 

mig? Vilken vän var jag, som kunde överge Vasil? 

Det var en obehaglig tanke som fastnat i huvudet på mig. Jag målade 

upp det värsta scenariot. Jag var ledsen och tårarna kom fram, 

när jag tänkte på alla dagar jag tillbringat i skolan tillsammans med 

Vasil och alla våra minnen under hela åtta år. 

Vi körde mot Slovenien, en av republikerna i Jugoslavien. Passpolisen 

och tullmännen var mer civiliserade här än de i Horgos. Det 

gick snabbare med alla procedurer. Vi hade ingenting att förtulla, så vi 

hamnade ganska fort på vägen genom Slovenien. 

Hela tiden tänkte jag på Vasil och Petko och hoppades få se dem 

någonstans på vägen. Kanske hade de tagit en annan väg. Vem visste? 

Slovenien är en liten republik och det gick ganska fort att köra till 

Kroatien. När vi kom dit och till staden Zagreb, kändes det att vi 

nästan var hemma. Vi förstår bättre kroatiska än slovenska. Alla hade 

vi i skolan läst serbokroatiska, som var det officiella språket i Jugoslavien. 

Efter Zagreb körde vi mot Belgrad, huvudstaden i Jugoslavien. 

Vägen däremellan är ca 45 mil och byggdes under 1950- och 60-talen 

av hela Jugoslaviens ungdom. Den kallades Väg för broderskap och 

enighet. 

30

De bästa eleverna i landet prioriterades till bygget. Under byggtiden 

deltog ungdomarna i många kurser. De lärde sig språk och andra 

yrken på fritiden. Framför allt fick de umgås med andra ungdomar 

från hela Jugoslavien. På det sättet svetsades nationen samman - alla 

var först och främst jugoslaver. 

Vägen var rak men den var inte jämn. Den var mycket skadad av 

regn, frost och dåligt underhåll, men vi trivdes med att köra på denna 

väg, eftersom vi körde på “vår” väg. 

Vi körde våra fyra bilar i konvoj mot Belgrad, alla med dåligt samvete. 

Två av oss saknades. Ingen visste vad som hade hänt med Vasil 

och Petko. På vägen fanns många cyklister som både cyklade längs 

vägen och korsade den. Vägen vi körde var dålig men inte som den 

mellan Belgrad och Skopje. 

Efter Belgrad kom även semesterfirande turkar och greker som 

körde åt samma håll. Vi blandades också med bilister som anlände via 

Östtyskland. Alla ville fram på det snabbaste sättet utan att ta hänsyn 

till andra. 

Polisen hade fullt upp att göra. Många bilar krockade med varandra 

på den smala vägen, som inte hade kapacitet att ta emot så många. 

Idag finns det säkert fortfarande rester av krockade bilar på åkrarna i 

hela Serbien. 

Efter mycket besvär och många trafikböter på grund av otillåten 

omkörning eller fortkörning kom vi äntligen till Makedonien. Där 

skildes vi från de turkar och greker som körde söderut längs floden 

Vardar. Vägen mellan Mogila och Radobor var ännu sämre, men vi 

kom trots allt fram till vår födelseby. 

Jag tänkte hela tiden på Vasil och Petko. Vad hade egentligen hänt 

med dem? Jag hoppades att de skulle komma hem i alla fall. Det fanns 

på den tiden varken telefon eller biltelefon, så att man kunde ringa till 

varandra. 

Våra föräldrar var naturligtvis glada att se oss alla livs levande - och 

att få träffa sina tre barnbarn. Antonio hade nämligen med sig sina 

två pojkar Dragi och Saso och Vidan sin dotter Vesna. 

31

Barnen lekte sedan på gården i sanden som far hade hämtat hem 

speciellt för dem att leka i. 

Nästa dag skulle vi till Bitola. Jag gick motvilligt in i bilen, för jag 

visste inte vad jag skulle säga till Vasils föräldrar. 

Torget i Bitola var en mötesplats, där man träffade mycket folk 

både från stan och från landet. Jag gick naturligtvis också dit. Där såg 

jag på avstånd Vasils farbror som hade en syateljé vid torget. 

Först var jag väldigt betänksam men gick ändå fram mot honom. 

När han fick syn på mig, lämnade han sin kund och kom fram och 

hälsade mig välkommen. Sedan talade han om, att han kvällen innan 

hade varit hos Vasils föräldrar och där också träffat Vasil. 

Det var som om en stor sten fallit från mitt hjärta. Det betydde att 

min kompis var välbehållen. Jag ville inte stå i vägen för kunderna, när 

jag nu hade fått höra det jag ville höra, så jag gick tillbaka till bilen och 

körde direkt hem till Vasil. 

Vi hade från början kommit överens om att köra tillsammans hela 

vägen och hjälpa varandra vid behov. Men det är väldigt komplicerat 

att hålla ihop fem bilar. I regel kör alltid jag först, så jag vet, hur svårt 

det är att se alla bakom sig i backspegeln. Speciellt svårt är det vid 

omkörning. 

Oftast måste man planera, att man ska köra om en bil, och då är 

det lämpligt att alla i konvojen gör det. Det är väldigt påfrestande och 

irriterande att vänta på att alla åter igen skall vara i följd efter varandra. 

Men i annat fall är risken stor att man tappar bort någon. 

Vasil och jag berättade nu för varandra om det som inträffat på 

vägen. Vi hade kommit ifrån varandra vid en korsning i Österrike. Jag 

fick veta att Vasil och Petko kommit snabbare till Makedonien, för de 

hade ju inte någon att vänta på, inte någon efter sig. Då är det lättare 

att köra på vägarna. 

Vi var båda två jätteglada att träffa varandra livs levande igen, utan 

att någon av oss råkat ut för olyckor på vägen. Vi talade förstås inte 

om för varandra, hur många gånger vi blev stoppade av polis och 

bötfällda för olaglig omkörning. 

32

Sedan bestämde vi att åka till Ohrid för en vecka och bada i sjön. 

Där träffade vi då gamla skolkamrater som hade stannat kvar i 

Makedonien och fått jobb. 

Semester i Sverige hade man alltid på sommaren. Vi från södern 

brukade ta ut vår semester i juli. Så gjorde vi även detta år och juli 

månad betydde sol och värme. 

I juli inträffar en stor helg – den 12 juli är det Sant Petar. I vår by 

Radobor är detta en stor högtid. Då kommer mycket folk dit från när 

och fjärran. 

Det här året kom det så mycket folk till oss, att det inte fanns plats 

för alla att övernatta inomhus. Många sov ute på gården med en filt 

omkring sig. Så gjorde vi också, Vasil och jag. 

Vi klättrade upp i en hästvagn, lastad med hö som far hade hämtat 

från ängen till gästernas hästar. I höet var det mjukt och fint och det 

torra gräset doftade gott. Vi sov ordentligt hela natten. 

Tidigt på morgonen kom en släkting med sin häst som han band 

fast vid vagnen. När Vasil och jag vaknade och började röra på oss, 

skrämde vi hästen som i sin tur välte omkull vagnen. Vi hamnade 

under den men blev inte skadade. 

Efter den gemensamma frukosten gick vi alla till kyrkan. Sedan var 

det tradition att gå runt och besöka sina släktingar och vänner i byn. 

Dit kom också många musikanter som spelade folkmusik. Alla dansade 

nästan hela dagen och hade roligt. 

L ediga dagar går alltid väldigt fort. Så var det även denna gång med 

vår semester. Tiden närmade sig då vi måste återvända till Sverige 

och våra arbetsplatser. 

Avresedagen var en av de svåraste känslomässigt sett. Vi lämnade 

våra föräldrar kvar i byn och lovade att komma tillbaka nästa år. Vem 

kunde veta vad som skulle inträffa före nästa gång? Framför oss hade 

vi en lång och osäker väg till Sverige. 

På den tiden när våra föräldrar levde, började vi för deras skull vår 

33

esa på en eftermiddag efter att ha ätit lunch tillsammans. Alltid var 

känslorna som störst och tårarna kom fram. Så fort vi satt oss i bilarna, 

var vi redan trötta av sorg. Det gick ganska många kilometer, 

innan vi började prata med varandra i bilen. 

Det enda som underlättade den här gången var, att vi bara körde i 

tre bilar. Vasil skulle stanna en vecka till i Bitola. 

Vägen genom Serbien var lika dålig som förut och det var mycket 

trafik på vägen. De flesta var semesterfirare som återvände till sina 

arbetsplatser i väst. 

Före Nis, den näst största staden i Serbien, hände en olycka. Precis 

vid infarten till Nis och intill ett pensionat körde min bror Antonio på 

en bil bakifrån. Den var ingen stor smäll, men ägaren ville att polisen 

skulle komma till platsen. 

Så blev det också. Polisen kom och tog Antonios pass och gjorde 

anteckningar. 

Detta hände på eftermiddagen och alla tjänsteman hade slutat för 

dagen. Min bror blev därför tvungen att nästa dag infinna sig på polisstationen 

och hos en domare som skulle skriva protokoll över händelsen. 

Eftersom vi var i sällskap, stannade vi alla i Serbien under natten. 

Vi övernattade på ett motell inte långt från Nis. Nästa dag körde vi in 

till Nis och kom tidigt till polisstationen. Som tur var träffade vi också 

domaren som enligt lagen skrev protokollet och lämnade tillbaka passet 

till Antonio. Sedan körde vi iväg väldigt lättade efter det inträffade. 

Fram till Belgrad var det väldigt jobbigt att köra. Alla ville komma 

igenom Serbien så fort som möjligt. De flesta hade lastat sina bilar 

ordentligt och på taken låg en massa prylar från hemlandet. 

Bland trafikanterna fanns också många turkar, muslimer som inte 

ville stanna till i Serbien, därför att man där äter griskött. Många körde 

i ett sträck och åt i sina bilar. Enda gången de stannade var, när de 

skulle uträtta sina behov, ofta på någon parkeringsplats. 

Där var det väldigt smutsigt med skit, papper och burkar. Man 

måste vara mycket försiktig och se efter var man satte ner fötterna. 

34

Risken var nämligen stor att om man trampade fel, skulle det sedan 

lukta väldigt illa i bilen. 

Före Belgrad började bromsarna till min bil krångla. Då körde vi in 

på en verkstad vid en bensinstation. Där bytte man bromsbeläggen 

på bilen. Under tiden mekanikern jobbade med detta, berättade andra 

som fanns i verkstaden för oss om en sådant som hade hänt på vägarna. 

Vid en poliskontroll hittade polisen en gång en sten i bilen. Föraren 

använde den att lägga på gaspedalen, så att han kunde vila benet 

under tiden han körde. Bilen hade automatisk växellåda. Prata om 

livsfarlig trafik. 

Efter Belgrad körde hälften av trafikanterna vidare mot Zagreb 

och Österrike. Den vägen var för dem den kortaste till Västtyskland. 

Vi andra körde mot Ungern, Tjeckoslovakien och Östtyskland. För 

oss var den vägen kortare och trafiken mindre. 

I Ungern var det alltid besvärligt att köra på vägarna. Där kom en 

massa jordbruksmaskiner upp direkt från åkrarna. Många hästdragna 

vagnar hindrade oss också att köra eller köra om. 

Budapest ligger halvvägs in i Ungern på väg till Tjeckoslovakien. 

Det är en stor gammal stad som ligger på båda sidor av floden Donau. 

Infarten till staden var alltid besvärlig, innan man kom upp på 

bron över Donau. 

Varje gång jag körde till Budapest, kände jag mig osäker och rädd. 

Där var alltid mycket trafik av gamla bilar och lastbilar med osäkra 

och odisciplinerade förare. Det var rena rama turen, att vi inte råkade 

ut för någon trafikolycka i Budapest. Det skulle också ha blivit väldigt 

besvärligt, eftersom ingen av oss behärskade det ungerska språket. 

Det var därför alltid en lättnad när vi lämnade Budapest, på väg 

mot Tatabanja och Györ. 

När vi kom till Rojka, gränsövergången till Tjeckoslovakien, blev 

vi visiterade igen på samma sätt som vid infarten till Ungern. Efter en 

timmes tid med visum och stämplar i passen släpptes vi in i Tjeckoslovakien. 

35

Jag vet inte vad som är mest tröttsamt: att köra bil eller att bli 

visiterad och förnedrad. 

Efter Bratislava stannade vi vid en restaurang för att äta. Efter lunchen 

kom vi igång igen och körde mot Brno och Prag. Vägarna var 

fortfarande dåliga, med mängder av cementblock lagda direkt på marken. 

Vi kände igen dessa “zaobzickor”, omvägar. Efter mycket besvär 

kom vi till Zunval, på gränsen mellan Tjeckoslovakien och Östtyskland. 

På vägarna i Östtyskland blev det lite bättre – framför allt var bilisterna 

mer civiliserade. På motorvägen träffade vi på många trabanter 

och det var inte så svårt att köra om dem, för de körde inte särskilt 

fort. 

Fortfarande tänkte vi ta den kortaste vägen mot Sassnitz. Därför 

körde vi mot Prenzlau och Neubrandenburg. När vi kom fram till 

Sassnitz, hade vi missat båten med en halvtimme. Vi var tvungna att 

stanna efter passkontrollen och vilade i bilarna till nästa avgång. Man 

fick inte komma tillbaka in i landet igen efter att ha passerat både tull 

och passkontroll. Vi måste snällt vänta på nästa båt. 

Efter fyra timmars väntetid såg vi äntligen båten komma i hamn 

och vi körde närmare kajen, närmare porten till båten. När vi kommit 

upp på den, dröjde det ytterligare fyra timmar, innan vi var i Trelleborg. 

Där väntade den svenska tullen och passpolisen på oss. 

Hela tiden var vi rädda att hamna hos någon nitisk tullare, för på 

den tiden fick man inte ta in mer i Sverige än en flaska sprit per person. 

Det värsta var när tullarna tvingade oss att köra in bilen i ett 

garage för att bli grundligt undersökt. Det spelade ingen roll att vi sa 

till tullmannen, att vi inte hade mer än den tillåtna mängden sprit. De 

trodde inte på oss, för vi var alltid en sorts smugglare i deras ögon. 

V i stod fortfarande bara med ena benet i Sverige. Eller kroppen 

var i Sverige, medan själen var i Jugoslavien. Där kunde vi språket 

och där hade vi våra föräldrar. 

36

År 1971 förberedde sig de övriga i vårt gäng inför semesterresan 

söderut, men jag tänkte inte åka ner detta år. Jag hade då bara en 

gammal volkswagenbubbla att köra med till jobbet i Lomma. Men ju 

närmare sommaren och de varma dagarna kom, desto mer längtade 

jag ner till kontinenten. 

Då beslöt jag åka med till Jugoslavien – jag skulle vara extrachaufför 

och avlösa de andra i bilarna. Vi blev ett gäng med fyra bilar, däribland 

min kusin Pande i en Mercedes diesel. Han hade med sig sin 

son och sin dominanta fru Draga. 

Vi begav oss som vanligt via Östtyskland mot Jugoslavien. Jag avlöste 

några av mina medresenärer i deras bilar och på en parkeringsplats 

i Östtyskland skulle jag byta plats med Pande i hans Mercedes. 

Han var väldigt stolt över sin bil. 

Jag satt först på passagerarplatsen fram och Pande körde bilen för 

att visa mig hur bra den gick. Draga satt i baksätet och dirigerade hela 

tiden, när Pande skulle köra fort eller köra om eller sakta farten. Jag 

märkte att Pande var irriterad och besvärad av hennes dirigering, men 

han vågade inte säga ifrån. 

Efter några kilometer och före Dresden tog jag över ratten och 

började köra. Pande slappnade av och somnade ganska fort. 

Jag körde den tunga och långsamma bilen, och efter en stund började 

Draga dirigera mig på samma sätt som hon gjort hela tiden förut. 

Då hittade jag en parkeringsplats och svängde in där. Hon blev förvånad 

över detta och frågade mig, varför jag gjorde så. Men jag stannade 

bilen, vände mig mot henne och frågade: 

”Vem kör bilen, du eller jag?” 

Pande vaknade och förstod. Han fick så att säga vatten på sin kvarn. 

Sedan skällde han på Draga och berömde mig för min manöver. Han 

började klaga på henne, att hon plågat honom hela tiden han körde. 

Draga var naturligtvis både ledsen och arg på sig själv. Efteråt satte 

hon sig till rätta i bilen och var tyst. 

Så småningom kom vi till Tjeckoslovakien och efter Teplice stannade 

vi vid en nyskördad åker och lade oss att sova på våra filtar. Men 

37

efter en stund upptäckte vi, att vi valt en olämplig plats. Vi hade stannat 

inte alls långt ifrån en grisfarm och det luktade väldigt mycket och 

illa, så efter en timmes tid var vi tvungna att köra vidare. 

Efter Tjeckoslovakien kom vi till Ungern. Där skulle vi åter igen 

träffa på många traktorer och andra jordbruksmaskiner samt cyklister 

på vägarna. Detta visste vi och var försiktiga. 

De cyklister som körde längs vägen var inte farliga. Men det var 

många som svängde av kors och tvärs. Hela tiden var man tvungen att 

titta efter extra noga, var man hade dessa cyklister för att inte köra på 

någon. 

Så småningom kom vi till den jugoslaviska gränsen. Där fick vi 

snällt vänta igen på vår tur att bli insläppta i landet. Sedan följde samma 

procedur som alltid. Vi som kom från väst var inte populära hos vare 

sig passpoliser eller tullmän. Vi blev behandlade som svikare, eftersom 

vi lämnat landet. 

Efter det ovänliga mottagandet kom vi ut på de jugoslaviska vägarna 

mellan små och stora byar. Vägarna var smala och fulla med dåliga 

lastbilar och chaufförer som inte tog hänsyn i trafiken. De körde lokalt, 

kunde vägen utantill och trodde, att de kunde göra som de ville. 

Det var traktorer med halm eller hö, högt lastat på släpvagnarna. Förarna 

kunde inte se något i backspeglarna utan körde på måfå. Det var 

rena rama turen, att det inte hände fler olyckor på dessa vägar. 

När vi kom till Subotica, körde vi till ett ställe som heter Palic. Där 

stannade vi och åt lunch i trädgårdsrestaurangen. Barnen lekte med 

varandra och vi vuxna diskuterade våra upplevelser på vägen fram till 

Jugoslavien. 

Nu hade vi en hel dag kvar att köra till Makedonien. 

Solen sken och det var mycket varmt. Ingen av våra bilar hade 

någon klimatanläggning. Alla körde med öppna fönster för att släppa 

in lite frisk luft i bilen. Förarna hade en handduk runt halsen för att 

kunna torka svetten ur pannan emellanåt. 

Efter Belgrad körde vi söderut mot Nis. Därefter kom vi till en ort 

som heter Predejane. Här stannade vi och eftersom det var kväll, inkvarterade 

vi oss på motellet intill vägen för att sova över natt. 

38

Från Predejane till den makedonska gränsen är det inte mer än 6 

eller 7 mil. Vi kom därför till Makedonien tidigt på morgonen och vid 

lunchtid var vi hemma hos våra föräldrar. 

Efter så lång väg genom Europa och på så ojämna, dåliga vägar var 

det egentligen konstigt, att det inte fattades mer på våra bilar, när vi 

kom fram. Nästan alla var vi tvungna att leta rätt på någon bilmekaniker, 

som sedan fick bra betalt för att åtgärda felen. 

Pande hade nu fått problem med vattenpumpen och var tvungen 

att skicka någon som hade visum till Grekland för att köpa en sådan 

där. Vi som inte hade grekiskt visum kunde ju inte åka dit för att köpa 

reservdelar. 

Allt detta kostade väldigt mycket i både tid och nerver. Vi kom ju 

på semester och inte bara för att sitta hem och gå på ”korzo” i Bitola. 

Tiden gick fort och efter par utflykter till Ohrid och besök hos 

släkt och vänner var det dags att resa tillbaka till det kalla Sverige. 

Vid den tiden hade den jugoslaviska regeringen tagit beslut, som 

var vänliga mot oss som lämnat landet, och skapat en ”återvändarpolitik”. 

Den planerade att vi alla en vacker dag skulle återvända och 

bygga upp ett modernt samhälle. 

Äntligen förstod regeringen, att landet hade nytta av oss ”utvandrare”. 

Dels lämnade vi kvar mycket västvaluta i landet, dels kom vi 

tillbaka med en mängd kunskap. 

Den nya politiken hade en stor effekt på alla ”juggar” som jobbade 

i väst. De flesta planerade att bygga hus eller köpa lägenhet för att 

kunna vara i närheten av sina gamla föräldrar åtminstone en gång om 

året. 

Det diskuterades väldigt livligt, att Jugoslavien via AMS (Auto Motor 

Service) skulle skicka ut en patrull på vägarna i Europa under semestertiden 

för att hjälpa dessa jugoslaviska medborgare med deras bilproblem. 

Den aktiviteten startade aldrig. Förmodligen var det för svårt att 

genomföra den. Vi blev även i fortsättningen utlämnade till oss själva 

med vår kunskap att klara oss bäst vi kunde. 

39

D e flesta av oss grabbar var unga och ogifta, när vi kom till 

Sverige. Det var inte många av oss som då hade planer på att 

utbilda sig eller ens lära sig språket i det land där man jobbade. 

Vi var nöjda med det arbete vi fick och tänkte ändå inte stanna så 

länge utomlands. Våra drömmar var att återvända till våra nära och 

kära i Jugoslavien. Bland annat på grund av språksvårigheter gifte vi 

oss med landsmaninnor. 

År 1972 gifte jag mig med Magda. Som nygifta hade vi inte mycket 

pengar till vare sig bil eller semester. Jag hade köpt en Ford Taunus 

1963 års modell som var gammal men gick bra. Med den körde jag till 

jobbet i Lomma varje dag. 

Våren 1973 började alla mina landsmän diskutera semester. Min 

fru och jag hade inga sådana planer från början. Men ju längre tiden 

gick mot juli månad, desto mer längtade vi till Jugoslavien och 

Makedonien, till våra nära och kära. 

På den tiden umgicks vi väldigt mycket med varandra i släkten. 

Alla mina släktingar började övertala mig att tänka om och åka på 

semester. Eftersom bilen var gammal, var jag osäker på om den kunde 

klara en resa till Makedonien och tillbaka. 

Jag ville testa bilen först, innan jag bestämde mig. I april körde jag 

därför till bilprovningen på Scheelegatan. Jag sa till besiktningsmannen 

att titta noga på bilen, för jag skulle köra långt på kontinenten. Han 

undersökte den och var nöjd med vad han såg. 

Jag minns att han sa till mig: 

”Inga problem, kör du bara, Ford Taunus är tacksamma bilar.” 

Jag trodde på honom och vi började planera för resan. 

I år skulle vi köra genom Västtyskland, för vi hade tröttnat på de 

dåliga vägarna i öst. Vi brukade alltid börja semestern första eller andra 

veckan i juli. Så blev det också detta år. 

Vi körde till Limhamn och färjan till Dragör, där vi samlades med 

många bilar i sällskapet. Bland oss fanns flera barn. När vi runt klockan 

10 på förmiddagen kom upp på båten, rusade alla till restaurangen för 

att hitta bra sittplatser. Vi tog några bord vid fönstren. 

40

Alla var glada och skrattade, särskilt barnen som ville visade de 

andra vad de kunde och hur mycket de visste om allting. Så hände 

plötsligt en olycka. 

Saso, min bror Antonios pojke, hade klättrat upp på bordet vid ett 

halvöppet fönster, när båten satte igång och det blåste in en kall vind. 

Någon skrek att vi skulle stänga fönstret. Min syster Violeta försökte 

stänga det, medan Saso var kvar på bordet. 

Fönstret var tungt och min syster kunde inte hålla fast det, utan det 

öppnades igen och träffade Saso i ena ögonbrynet. Han trillade ner 

och blodet forsade fram. 

Då uppstod panik bland oss. Med en gång samlades en massa folk 

omkring Saso och alla ville hjälpa till på något sätt. Bland resenärerna 

fanns en sjuksköterska som hade förband i sin väska. Hon försökte 

stoppa blodet med kompress och bomull. 

Kaptenen ringde efter ambulans i Danmark och när vi kom till 

Dragör, väntade den på oss. Vi körde ut på kajen och ambulanspersonal 

kom fram till Saso. De konstaterade att hans sår måste sys ihop på 

sjukhuset i Köpenhamn. Vi kom överens om att Antonio och jag skulle 

följa med i ambulansen. De andra stannade vid bilarna och väntade 

oroligt på oss. 

På sjukhuset undersökte en läkare Saso och sydde ihop såret med 

nio styng. Sedan sa han att det inte var så farligt. Vi kunde fortsätta på 

vår semester. Efter tio dagar skulle vi gå till sjukhus i Makedonien för 

att ta bort styngen. 

Två polismän dök upp och frågade efter oss. Sjuksköterskan berättade 

för dem, att hon ringt efter en taxi som skulle köra oss till hamnen. 

Då sa poliserna till henne att avbeställa taxin, för de skulle köra 

oss tillbaka. Medan den ene polisen körde bilen, skrev den andre rapporten 

om händelsen på båten. 

När vi kom tillbaka till våra bilar, väntade alla med stor spänning 

på oss. Vi tackade poliserna och de önskade oss lycka till på vägarna. 

Nu uppstod ett dilemma bland oss om hur vi skulle göra. Skulle vi 

köra vidare eller vända tillbaka? Skulle Antonio med familj följa med 

41

oss eller inte? Efter en längre diskussion valde vi att fortsätta. Önskan 

att komma till hemlandet och träffa våra nära och kära var för stark. 

Samtidigt skulle det kännas som ett misslyckande att redan åka tillbaka. 

Efter två timmar kom vi fram till Rödby och båten till Puttgarden. 

Ombord på båten bestämde vi, att Antonio och jag skulle köra tillsammans. 

Ifall Saso behövde hjälp eller om han blev sämre, skulle vi 

två vända tillbaka till Sverige. De andra kunde fortsätta sin resa. Min 

fru och jag hade inga barn ännu och det var då lättare att fatta ett 

sådant beslut. 

När vi kommit till Puttgarden och alla kontroller gjorts, körde vi 

iväg genom Västtyskland. Efter Lübeck tog vi motorvägen mot Hamburg. 

Det var första gången jag körde min Ford Taunus så fort och visaren 

på termometern började stiga för högt. Jag var tvungen att stanna 

för att se, om det fanns vatten i kylaren. På närmaste parkeringsplats 

stannade jag och öppnade motorhuven. Samtidigt kom Antonio ut 

till mig med Saso i famnen. Pojken var blek och livlös. 

Det var på eftermiddagen och mycket folk satt på bänkarna och 

tittade på trafiken. Jag gick fram till några av dem och visade med 

händerna, att vi hade en sjuk pojke. Då kom en man fram och tittade 

på Saso som var medvetslös. Sedan ringde han från en telefon som 

fanns på parkeringsplatsen. 

Vi var både imponerade och förvånade över att det inte gick mer 

än en kvart, förrän en ambulans kom farande tillsammans med polis 

från motsatt håll på motorvägen. Polisen stoppade trafiken och ambulansen 

körde över till oss. 

Ambulanspersonalen kom fram till Saso och en läkare undersökte 

honom. Han bedömde att det inte var så illa ställt med pojken. Vi 

svalkade Saso med kallt vatten och han kvicknade snart till. Då tackade 

vi sjukvårdspersonalen och mannen som ringt efter ambulansen. 

Men vi tyckte då – och tycker än idag – det var konstigt, att vi inte 

behövde betala någonting för utryckningen. 

42

När vi haft en vilopaus på en timme, började vädret bli lite svalare. 

Jag fyllde på mer vatten i kylaren och vi fortsatte att köra mot Hannover. 

Efter några timmars körning stannade vi på en bensinmack för att 

se hur Saso mådde. Det var glädjande att han verkade frisk igen, och 

vi var glada och tacksamma över hjälpen från både mannen, som ringt 

efter ambulans, och ambulanspersonalen. 

Min bil var inte bra – jag kunde inte köra fortare än 100 km/tim. 

Hade jag gjort det, så skulle motorn börjat koka och spruta vatten. 

På parkeringen träffade jag Pero, en makedonier, som också var på 

väg till hemlandet. Han såg att jag pillade under motorhuven och frågade, 

vad det var för fel på bilen. Han var nyfiken och skruvade av 

locket på kylaren. Motorn var varm och trycket i kylaren gjorde, att 

det sprutade ut smutsigt vatten på en dam som stod vid sin parkerade 

bil strax intill. Hon blev naturligtvis arg och skällde på oss. Men vad 

gjorde det, vi förstod ju inte tyska! 

Efter en stund var vi tvungna att åka vidare, för under natten när 

luften var lite svalare kunde jag köra lite fortare. Efter två timmars 

körning var vi trötta och sömniga, så vi stannade på en parkeringsplats 

för att vila lite grann. 

Där blev vi trevligt överraskade av att se alla våra kompisar, som vi 

börjat resan från Sverige med. Somliga var vakna, andra vaknade när 

vi kom. Vi berättade om våra upplevelser, de berättade om sina. På 

det sättet hade vi en trevlig stund tillsammans igen. 

Efter en kort diskussion var vi tvungna att dra oss tillbaka till våra 

bilar. På parkeringsplatsen fanns ju andra trafikanter som vilade i sina 

bilar, så vi kunde inte stå och prata högljutt och väcka alla. 

På morgonen fortsatte vi mot Österrike. 

Jag körde först i raden, därför att min bil inte kunde gå fortare än 

100–110 km/tim. I Österrike kunde vi inte heller köra så fort, eftersom 

vägarna var sämre än i Västtyskland. 

På den tiden byggdes där också många tunnlar, men vägen genom 

Österrike var kort. Vi körde igenom på 3–4 timmar. 

43

Efter Österrike kommer Jugoslavien och Slovenien. Vid gränspasset 

Shentil blev vi behandlade som västerlänningar och ordentligt visiterade, 

så att vi inte skulle föra in någonting olagligt med bilen. På den 

tiden kom väldigt många bilar från väst till Slovenien. 

Efter visiteringen körde vi till första bästa restaurang och gick in 

för att äta en bit mat. När vi hade ätit och vilat lite grann, körde vi 

mot Zagreb, huvudstaden i Kroatien. Då började det regna. 

Vägen var smal och hal. Det var flera bilar som kört för fort och 

hamnat i trädgårdarna hos folk som bodde längs vägen. På flera ställen 

fick vi stanna för att släppa fram räddningsbilar till olycksplatserna. 

Många bilar, som kolliderat med varandra eller bara åkt av den hala 

körbanan, hade fastnat i träden som stod nedanför vägbanken. Man 

kunde tro att det växte bilar på träd. 

När vi kom till Zagreb, slutade det regna. Då började vi lätta på 

kläderna. Vi slängde av oss de varma plaggen och satte på oss lite 

tunnare och svalare. Efter ytterligare några timmars körning kom vi 

till en stad som heter Osijek. Där stannade vi åter igen på en restaurang 

och åt mat. 

Nu kändes livet skönare. Vi var på väg till Makedonien, till våra 

föräldrar. Men än var det långt kvar – det skulle ta en hel dag att köra 

till Makedonien. Vi kunde inte köra non-stop utan måste stanna och 

vila emellanåt. Mellan Belgrad och Nis övernattade vi igen. 

På morgonen kom vi fram till Makedonien. 

Solen sken och det var väldigt varmt. Vi körde nästan hela tiden 

med ett öppet fönster. Det var i juli månad, då vädret alltid brukar 

vara varmt. Gräset längs vägarna var torrt. Man kunde höra syrsor 

som sjöng i det torra gräset längs vägen. 

Någon gång på eftermiddagen, kanske vid två-tretiden, var vi i 

Radobor. Vägen mellan Mogila och Radobor var fortfarande dålig. 

Avståndet mellan de två byarna är bara 5 km. Men det tog nästan en 

timme att köra mellan dem. 

Å andra sidan, vem brydde sig om vägen, när vi snart var hemma 

hos våra föräldrar och farföräldrar. 

44

N är vi äntligen kommit hem och kört in alla fyra bilarna på gården, 

var det en imponerande syn. Vi lämnade dem olåsta, för i 

byn fanns inga tjuvar. Vi var inte rädda att någon skulle stjäla våra 

bilar eller ta någonting från dem. 

Gladast av alla var vår far. Medan kvinnorna pratade sitt kvinnospråk, 

gick vi män tillsammans med far omkring på gården. I hans 

stora plommonodling och i trädgården doftade det gott. 

Alla blev vi jätteglada, när även vår yngste bror Goce kommit från 

jobbet. Glädjen var enorm och pappa bjöd på plommonbrännvin. Jag 

satt med de andra i trädgården, men mina tankar var hos bilen med 

den dåliga kylaren. Det hade inte hjälpt att jag tog av termostaten - 

vattnet kokte ändå. 

Nästa dag beslöt min fru och jag att köra och hälsa på hennes 

föräldrar. De bodde i en by som heter Nebregovo och ligger cirka 4 

mil från Radobor. Vägen dit var mycket dålig. 

Man kunde komma till Nebregovo från två håll. Den ena vägen var 

mycket längre och passerade tre byar. Den var oasfalterad och full 

med stora hål. Den andra var kortare och gick genom ett stenbrott, 

uppe i bergen. Vi valde att ta den kortare vägen över bergen. 

När vi passerade stenbrottet, körde jag på en sten. Denna slog i 

röret, som sitter under bensintanken och går till bensinpumpen vid 

motorn. Just då märkte jag inte vad som hände. 

Sedan vi kommit hem till min frus föräldrar och parkerat bilen på 

gården, kände jag bensinlukt underifrån. Jag tittade efter och såg, att 

det droppade bensin vid röret. Då satte vi en kastrull under bilen, för 

att inte bensinen skulle rinna iväg. 

Mina svärföräldrar var naturligtvis jätteglada att se oss. Min fru 

Magda sprang iväg till källan, där hon förr hämtade vatten. Där träffade 

hon sina kamrater och släktingar. 

Nästa dag körde vi till Bitola för att fixa bilen. Där gick jag till en 

bekant som kände en hel del folk i Bitola. En av hans bekanta jobbade 

som mekaniker i en stor motorverkstad och han gav oss någon 

sorts klister att täta röret med. Först skulle man torka av ordentligt, 

45

innan man använde klistret. Jag beslöt att vänta med att göra något, 

tills vi kommit hem igen till mina föräldrar. Där tömde jag sedan hela 

tanken på bensin och monterade ner den. Därpå torkade jag av röret 

och satte fast klistermassan, som fick det att hålla tätt ett tag. 

Det andra bekymret var kylaren. I Bitola gick jag till en plåtslagare 

som lovade att göra ren kylaren, så att den blev som ny. Han monterade 

ner den och började rensade med en stång av stål. Eftersom 

kylaren var gammal och nästan utbränd, sprack den på flera sidor. 

Därefter konstaterade han: 

”Den här kylaren är kass!” 

”Det har jag också sett,” sa jag till honom. 

Plåtslagaren föreslog, att jag skulle byta till en annan kylare, som 

han kunde ordna för en billig peng. Jag kunde inte göra annat än gå 

med på det. 

Han gick sin väg och kom tillbaka efter en timme med en kylare på 

sin cykel. Den var ett par centimeter smalare än min gamla kylare, 

men jag hade inget val. Han monterade fast den på bilen och fyllde 

den vatten. Förvånansvärt nog höll den vattnet. 

Efter tio dagar var det dags att ta bort Sasos styng. Antonio och jag 

körde Saso till sjukhuset i Bitola. 

På trappan vid ingången till sjukhuset satt en uniformerad vakt på 

en stol. Under stolen hade han en låda med öl. Alla besökare som ville 

träffa sina anhöriga var tvungna att fylla på lådan med öl, annars blev 

de inte insläppta. 

Vi berättade för vakten varför vi behövde hjälp. Han visade med 

stor nonchalans på ett anslag som hängde på dörren bakom honom. 

Där stod att läsa om en man som just avlidit. 

“Det var han som brukade plocka bort styng”, sa vakten. ”Men 

han är död nu. Han blev påkörd av tåget igår. Nu finns det ingen här 

som ersätter honom.” 

Sedan ville han inte prata mer med oss. Vi blev tvungna att leta 

reda på någon bekant som hade kontakter på sjukhuset. 

Vi kontaktade Eli, sjukhusets sekreterare, och nu gick allt lättare. 

46

När vi kom till sjukhuset nästa dag, släppte vakten in oss med en gång 

– utan att peka på sin öllåda. Hade han stoppat oss, så skulle han ha 

riskerat att bli uppsagd från arbetet. 

Efter sjukhusbesöket körde vi tillbaka till våra föräldrar i Radobor. 

Saso mådde utmärkt och vi planerade att ta en veckas semester vid 

Prespasjön. 

Vi bestämde oss för att semestra i Otesevo, ett turistställe vid sjön. 

Där träffade jag en av mina gamla skolkamrater, Persa. Vi tillbringade 

både dagarna och kvällarna tillsammans med henne och hennes man 

Jane. Vi hade mycket att berätta om vår skoltid och om våra lärare. 

En kväll satt vi ute på terrassen till restaurangen och hade roligt 

tillsammans. Min fru trivdes med sällskapet och då är det alltid lättare. 

Jag satt med ryggen vänd mot de andra borden. Plötsligt hörde jag 

någon klappa i händerna och sjunga en barnvisa: 

”Tapsini, tapsini, ta-na-na, svarila baba tarana.” 

Jag kände igen rösten, så utan att vända mig om frågade jag Persa: 

”Är det inte Mico, en skolkamrat till oss?” 

Då skrek hon: 

”Mico, är det du?” 

Jag hade inte hört hans röst på mycket länge. Vi hade levt på skilda 

håll hela tiden efter skolan på 60-talet. 

Senare kom han fram till oss och blev bekant med de övriga vid 

bordet. Han var en trevlig man som ingen människa kunde tycka illa 

om. Denna kväll satt vi ganska länge ute och hade trevligt tillsammans. 

Mico berättade för oss vad folk i Bitola tyckte om oss “utlänningar”: 

”De som kommer från Västtyskland är tuffa människor och de 

tror att de har rätt till allting. De som kommer från Australien är ofta 

överviktiga och klädda i kostymer mitt i sommaren, oavsett om temperaturen 

är över 40 grader mitt på dagen. De från USA är finklädda 

och har mycket pengar med sig, så de tror att de kan köpa sig allt för 

pengar. Ni från Sverige sitter i en hörna av restaurangen och är stilla 

som livrädda kaniner.” 

47

Den kvällen bestämde vi att träffas igen följande år för att ha roligt 

ihop. Vi diskuterade även att samla alla kamrater från avgångsklassen, 

men de flesta var nu utspridda överallt i den vida världen, så det blev 

aldrig av. Mico däremot har jag träffat många gånger sedan dess. 

S emesterdagarna började ta slut och vi var tvungna att planera för 

resan tillbaka till Sverige. Åter igen blev det en känsloladdad måltid 

med familjen. På avresedagen var pappa tyst och ville inte prata 

med någon. Han tog sin jacka och gick ut i trädgården för att sitta för 

sig själv under något träd i skuggan. 

Efter lunchen tog vi känsloladdat farväl, satte oss i våra bilar och 

körde sakta iväg. Framför oss hade vi en väg med mycket ovisshet 

och många hotande faror. Samma sak hände nu liksom tidigare. Alla 

satt vi i våra bilar med ögonen fulla av tårar av sorg, därför att vi 

måste skiljas från våra nära och kära. Barnbarnen lämnade sina älskade 

far- och morföräldrar. 

När vi kommit fram till Serbien, orkade vi inte köra längre, dels på 

grund av trötthet, dels på grund av sorg. Vi stannade vid motellet i 

Predejane och där sov vi första natten. 

Tidigt nästa morgon körde vi iväg igen. Dessförinnan hade vi bestämt 

att köra tillbaka samma väg, via Västtyskland. Där fanns bra 

verkstäder, ifall att vi behövde stanna för att reparera våra gamla bilar. 

Jag var mest orolig för att få läckage på bensintanken. Det var livsfarligt 

att köra på detta sätt. Tänk, om tanken fattade eld på grund av 

alla dessa gnistor från hoppande stenar på vägen! 

Men det var inte bara bensintanken som oroade mig. Kylaren var 

också ett problem. Den var smalare än min gamla och den hade mindre 

vattenvolym. Nu var det samma sak igen. Jag kunde inte köra fort 

och därför lät de andra mig köra först i kön. Det var alltså jag som 

bestämde, hur fort vi skulle köra. 

Efter Nis kunde vi köra på den nybyggda motorvägen. Men det 

var besvärligt i alla fall. Jag var tvungen att stanna flera gånger för att 

48

fylla på vatten i kylaren. När jag körde fortare än 120 km/tim, kom 

vatten ut runtom motorhuven. 

På några ställen såg jag samma slags bilar som min Ford Taunus, 

krockade och övergivna på åkrarna. Men vem vågade gå ut och plocka 

kylaren från någon av dessa bilar? Ingen visste om den skulle vara hel 

och bättre än min. Jag kunde inte göra mycket mer än köra och hoppas, 

att bilen höll hela vägen. Jag hade inte heller så mycket pengar 

med mig, att jag kunde köpa en ny kylare. 

När vi kom till Kroatien och Slovenien, började vädret bli svalare 

och min bil mådde bättre. I Västtyskland kom vi snart till München 

och därefter körde vi mot Hannover. Vi såg också här en massa 

krockade bilar vid vägen. 

Före Hannover hade en trafikolycka hänt på vägen, där det var 

många bilar inblandade. Polisen fanns på plats med sina blå varningsljus. 

Alla trafikanter var tvungna att köra sakta i den ena filen. 

När vi kom fram till olycksplatsen, såg jag flera människor som låg 

blodiga på marken. På det här sättet fick vi en varning, att man skall 

köra extra försiktigt. 

Det dröjde inte länge förrän vi därefter hittade en parkeringsplats, 

där vi stannade för att kommentera det inträffade. Vi tyckte mycket 

synd om de drabbade. Det var säkert folk på väg hem från sina semestrar. 

En del av dem skulle aldrig komma fram, varken hem eller 

till sina arbetsplatser. Tragiskt för alla inblandade, både för dem som 

skadades och deras anhöriga. 

Vi lade oss att vila i våra bilar och bestämde att hädanefter köra 

extra noga och vara särskilt försiktiga i omkörningarna. Under natten 

hade alla mardrömmar. Nästa dag sänkte vi farten 15–20 km/tim 

under den vanliga. Men vi var bara människor, så när vi kom till Danmark, 

hade vi glömt alla strapatser vi varit med om på vår långa resa. 

Så småningom anlände vi till Dragör och färjan till Limhamn. Det 

fanns inte många återvändande turister på båten, så tullmännen kunde 

visitera oss alla grundligt. Men det gjorde ingenting. Vi var helskinnade 

hemma och det var det viktigaste av allt. 

49

N är vi började jobba så sakta igen, var allt som hänt på vägarna 

genom Europa glömt. Jag gick på skroten och köpte en hel bensintank 

till min Ford Taunus. Sedan körde jag bilen fram till nyår, då 

jag sålde den och köpte en volkswagenbubbla igen. 

Följande år, 1974, skulle vi inte köra på semester till Jugoslavien. 

Då föddes nämligen vår son David i augusti. 

Jag fick jobb som både arbetsledare och tolk på fabriken. 

En dag kom en delegation från Skopje i Makedonien, där man planerade 

att öppna en fabrik för att göra eternitplattor. Senare anlände 

tio man från Skopje för att lära sig tillverkningen. Jag som kunde språket 

var med dem hela tiden för att lära dem processen. Under vintern 

flög jag sedan flera gånger till Skopje för att hjälpa dem med fabriken. 

På våren 1975 började Magda och jag planera för den traditionella 

resan till Jugoslavien. Jag köpte en Opel Coupé, en gul med svart 

vinyltak. På fabriken planerade ledningen att skicka mig till Skopje för 

att jobba och hjälpa till under några månader. 

Min fru och jag packade våra saker i april månad och gav oss tillsammans 

med David iväg till Skopje. 

Det var en underbar känsla att åka genom Europa så här tidigt på 

året. Man möter verkligen våren. Ju längre söderut vi körde, desto 

varmare blev det. 

Jag minns det som igår, när vi stannade på de nyanlagda parkeringsplatserna 

vid motorvägen i Tjeckoslovakien för att laga potatismos 

till David och steka wienerkorv åt oss på vår gaslampa. 

En förmiddag kom vi fram till den ungerska gränsen, på bron till 

floden Donau, och vi var de enda just då vid gränspasset. Under tiden 

passpolisen och tullmannen stämplade våra pass, gick jag och växlade 

till mig ungerska florinter. 

Eftersom det var varmt, stod jag ute och väntade på passen med 

solluckan öppen på bilen. Jag höll David i min famn, medan Magda 

satt kvar i bilen. När tullmannen kom och lämnade passen till mig, 

lade jag dem på biltaket och lämnade över David till Magda genom 

solluckan. 

50

Jag planerade att vi skulle köra till en restaurang, som var täckt 

med vass, på vägen mot Budapest. Där skulle vi stanna och äta lunch. 

Tänkte jag alltså. 

Jag satte mig snabbt i bilen och nästan rivstartade iväg från bron. 

Efter en sträcka om tio kilometer kom jag på att fråga Magda: 

”Var stoppade du passen?” 

Men hon såg bara häpet på mig: 

”Jag fick inga pass.” 

Då uppstod panik. Jag kom på att jag lagt passen på biltaket, när 

jag fått dem av tullmannen. 

Jag stannade bilen direkt för att se, om de fortfarande låg på taket. 

Naturligtvis gjorde de inte det. Hur kunde jag tro, att de skulle ligga 

kvar på vinyltaket? Detta var både slätt och halt. Men i en sådan paniksituation 

tror man allt. 

Jag var tvungen att vända bilen mot Komarno, gränsövergången. 

Hela tiden tittade både jag och min fru mot andra sidan av vägen och 

hoppades få syn på våra pass. 

När vi kom fram till övergången, möttes vi av samme tullman som 

lämnat passen till oss. Han lyfte pekfingern mot oss och skrattade, 

samtidigt som han höll fram våra pass och gav dem till oss. 

Oj, så glada vi blev! Av tacksamhet gav jag honom en limpa 

cigaretter. Sedan körde vi tillbaka mot Györ och till den lilla restaurangen 

för att äta och vila. 

Vi hade lärt oss en läxa. Man skall inte ha för bråttom. 

Tänk, om vi kommit till Horgos, på gränsen till Jugoslavien, utan 

pass! Hur skulle vi förklara för ungrarna vad som hade hänt. Vi kunde 

ju inte deras språk. Det enda som i så fall återstod var att köra tillbaka 

till Tjeckoslovakiens gräns och hela tiden se om våra pass låg någonstans 

på vägen. 

När vi kom till vår favoritrestaurang, var klockan 14.30. Vi beställde 

mat och kopplade av ordentligt. Efter maten fortsatte vi mot 

Budapest och därefter körde vi till Szeged, en stad nära gränsen mot 

Jugoslavien. Där tog vi in på ett hotell och övernattade. 

51

Nästa dag hade vi en lång sträcka att köra. Från gränsen till våra 

föräldrars hem var det 80 mil. Eftersom vi kom till dem för första 

gången med vår son, kändes vägen inte så besvärlig. 

Vi stannade en gång till i Serbien, på motellet i Predejane. Där åt vi 

igen och sedan körde vi mot Makedonien. 

Solen sken och det var varmt. På vägarna fanns inte så mycket 

trafik, eftersom det var tidigt på våren. Semestrarna i väst hade inte 

börjat än. Vi kom hem någon gång på eftermiddagen. 

Våra föräldrar var naturligtvis extra glada att se sitt nya barnbarn. 

Nästa dag lämnade jag min fru och David hos mina föräldrar, för jag 

var tvungen att köra till Skopje och jobba i cementfabriken, där 

plattillverkningen var placerad. 

Mina tre bröder Antonio, Vidan och Donco kom ner med sina 

bilar och familjer i juli månad. De hade haft vissa problem på vägen. 

Vidan hade fått besvär med vattenpumpen, som måste bytas ut i 

Tjeckoslovakien. 

Donco hade råkat illa ut på vägen i Makedonien, då han kört bakom 

en lastbil lastad med järnrör. Lasten hängde långt utanför flaket. När 

han skulle köra om lastbilen, ramlade rören ner från flaket och slog i 

högra framskärmen på Doncos bil. Man måste själv vara försiktig, 

hade den tillkallade polisen sagt. Så Donco kom hem ledsen med sin 

familj utan att ha kunnat göra någonting. 

På den tiden fanns fortfarande inga reservdelar för våra bilar i 

Makedonien. Man var tvungen att själv reparera alla skador bäst man 

kunde. Så var det med Doncos bil också. Han gick till en plåtslagare i 

Bitola som riktade skärmen någorlunda, så att de senare kunde köra 

tillbaka till Sverige. 

J ag tog ut min semester mellan 15 juli och 15 augusti. Det var en bra 

tid, eftersom semestern för samtliga gästarbetare i väst i regel slutar 

första veckan i augusti. När vi skulle köra tillbaka, var det därför 

mindre trafik, så jag körde nästan ensam på vägen. 

52

Allt gick bra, för jag hade dessutom bättre bil denna gång och mer 

erfarenhet. 

I Ungern hade man öppnat McDonaldsställen längs vägarna. Där 

stannade vi och köpte korv och kaffe. Vi övernattade på ett motell 

nästan på gränsen till Tjeckoslovakien. 

Bensinen var fortfarande billigare i Ungern än i övriga Europa och 

vid motellet fanns en bensinpump, så vi tankade fullt och körde tidigt 

på morgonen mot Tjeckoslovakien. 

Vid den tiden på dygnet fanns det inte så många bilar vid gränsen 

och kontrollen gick ganska snabbt. Vi slapp vänta den obligatoriska 

timmen. Det gick sedan ganska fort att köra genom Tjeckoslovakien 

och vi kom snabbt upp på motorvägen till Berlin. 

Efter Berlin – på vägen mot Rostock – hände en trafikolycka nästan 

mitt framför våra ögon. Det var en BMW som körde på andra 

sidan av vägen mot Berlin. Plötsligt svängde den och slog i mitträcket, 

kom över på vår sida och kolliderade med en lastbil. Motorn flög 

tillsammans med växellådan i luften och trillade på marken mitt mellan 

körbanorna. Bilens kupé delades på mitten. 

Jag vet inte hur det gick med föraren, men han kunde knappast ha 

överlevt en sådan smäll. Han måste ha somnat vid ratten, eftersom 

bilen kunde köra över på andra sidan vägen på en så rak sträcka. 

Det samlades en massa folk omkring bilvraket och alla hade sina 

varningsljus på. Jag gick inte ut ur bilen, dels därför att jag hade min 

lille son i den, dels därför att det var farligt att stanna på vägen. Risken 

att bli påkörd var stor. 

Hela vägen fram till Sassnitz tänkte vi på trafikolyckan som vi sett 

i Tyskland. Det var en kuslig situation. Jag tror att alla de bilister som 

hade sett olyckan körde extra försiktigt efteråt. 

Vi kom hem välbehållna till Sverige och Eternitfabriken i Lomma 

– med några trafikböter för fortkörning på vägen genom Jugoslavien. 

Jag rapporterade för mina chefer om mina insatser på fabriken i 

Skopje. Jag berättade också om olyckan som inträffat på fabriken på 

grund av att man inte respekterade vår rekommendation. 

53

Rengöringen var en viktig del av plattillverkningen. Men man hade 

inte gjort rent på spåret till en press, där en vagn skulle gå in. En av 

fabrikens arbetsledare ville avlägsna något från spåret, medan maskinen 

var i drift. Vagnen träffade honom och slog sedan hårt mot pressen. 

Mannen dog på sjukhuset. 

Det var tragiskt men så kan det gå, när man nonchalerar arbetslagarna. 

S amma år flög jag flera gånger till Skopje och hjälpte mina landsmän 

i fabriken. Det var en mycket intressant period. 

På Eternit hade jag en arbetsledare som hette Gustav och var skånsk 

mästare i brottning. Han ville nu följa med mig till Skopje för att visa 

vad han kunde om plattillverkning. Ledningen i fabriken beviljade en 

resa för honom, så på vintern 1977 flög Gustav och jag dit ner. 

På den tiden hade jag en skolkamrat från Makedonien som jobbade 

på det jugoslaviska konsulatet i Malmö. Han hade skickat med 

oss en päls som jag skulle ge till hans fru. 

Gustav och jag arbetade hela första veckan på cementfabriken. Vi 

bodde på ett hotell som hette Panorama och låg högt uppe i bergen 

ovanför Skopje. 

På lördagen beslöt jag gå till min kamrats fru Marica för att överlämna 

pälsen. Hon bodde tillsammans med sina föräldrar i ett litet 

hus i bergen. Gustav ville följa med. 

Vi gick till fots, för uppe i bergen fanns varken körvägar eller taxi. 

Marica och hennes föräldrar blev jätteglada och bjöd oss på hembränd 

sprit. 

Gustav drack mer än han tålde. Efter en timmes tid började han bli 

besvärlig och ville kyssa Marica. 

”Men, Gustav, så gör man inte här, särskilt inte framför hennes 

föräldrar,” förklarade jag för honom. 

Men Gustav ville till varje pris kyssa henne. 

Då var det bäst att gå. Familjen ville förstås att vi skulle stanna till 

54

middag, men jag tackade för oss och tog Gustav med mig ut. Han var 

nu rejält spritpåverkad. 

”Vi tar en taxi,” föreslog han. 

”Här finns ju ingen taxi, det vet du,” sa jag. 

”Men hur ska vi då komma till hotellet,” undrade Gustav. 

”Vi får gå.” 

På vägen till hotellet gick vi genom ett kvarter med fina hus. Där 

bodde höga tjänstemän och politiker. På flera ställen fanns uniformerade 

poliser som vaktade husen. 

Gustav ville hälsa på dem, så han gick fram till en polis och sa glatt: 

”Swedish! Köpenhamn!”. 

Jag förklarade för polisen, att Gustav var svensk och att han inte 

förstod makedonska. Sedan bad jag också om ursäkt å hans vägnar. 

Men polismannen visade förståelse och protesterade inte ens, när Gustav 

tog av hans mössa och satte den på sitt eget huvud. 

Plötsligt fick vi syn på en Volvo Amazon som stod parkerad på en 

gård. När Gustav såg bilen, hoppade han av glädje, precis som om 

han hade sett sin egen bror. Vi gick fram till bilen och Gustav klappade 

den. 

Då kom en man ut ur huset och frågade, vilka vi var och vad vi 

ville. Jag förklarade för honom, att vi var på väg till Panorama och 

frågade, om han skulle vilja köra oss till hotellet. 

Människor är mycket gästvänliga här, så han bjöd in oss i huset. 

Det var nämligen för kallt att vänta utomhus, medan han klädde på 

sig. När vi kom in i huset, träffade vi på några små barn som lekte där 

och de blev skrämda av vår närvaro. Gustav ville vara snäll och gav 

barnen lite svenska pengar. 

Frun i huset ville bjuda oss på kaffe, men jag tackade nej med att vi 

hade bråttom. Det var tur att Gustav inte förstod vad hon sa. 

Mannen körde oss sedan till Panorama, där jag tackade för oss, och 

vi gick in på hotellet. Gustav var trött och ville lägga sig för att vila en 

stund. Därför tog jag en taxi och åkte till centrum för att träffa några 

bekanta. 

55

När jag på kvällen kom hem till hotellet, såg jag en folksamling 

framför receptionen. I mitten stod en person och skrek och viftade 

med armarna. Det var Gustav – som upprört pratade ett språk de 

andra inte alls kunde förstå. 

Han fick syn på mig och blev så glad att han grät av glädje. 

”Åh, Boris, min räddare! Någon låste in mig och ville mörda mig! 

Alla är ju kommunister här!” 

När jag berättade för den församlade skaran vad han trodde, började 

alla skratta. 

Det visade sig att då Gustav låst upp dörren och gått in i sitt rum, 

hade han glömt kvar nyckeln på utsidan. Städerskan, som såg den 

utanför dörren, låste och lämnade in nyckeln i receptionen. När Gustav 

senare vaknade och fann sig inlåst, bultade han på dörren, tills 

hotellgästen i rummet intill uppmärksammade honom. Sedan fick han 

hjälp att ta sig ut via de sammanbyggda balkongerna. 

Nästa dag efter frukost bestämde Gustav och jag, att vi skulle åka 

in till centrum tillsammans. Vi gick på restaurang och beställde in öl. 

Gustav beställde två stycken. Han drack den ena och ville dela den 

andra med övriga gäster i restaurangen. De kunde inte alls förstå vad 

han menade med detta. 

Folket på Balkan är stolt av sig och Gustavs välvilja uppfattade de 

som en förolämpning. 

På eftermiddagen for vi hem till hotellet och åt lunch. Senare på 

kvällen anlände vår driftledare från Sverige, Nils Erik Nilsson. Han 

skulle vara med oss en vecka i Skopje. 

Efter den veckan reste han och Gustav tillbaka till Sverige, medan 

jag stannade en vecka till på fabriken. 

När jag kom tillbaka till Sverige och jobbet på Eternit, gick jag 

först till Nils Erik Nilsson för att lämna rapport om fabriken i Skopje. 

Så snart jag började redovisa för honom, stoppade han mig och meddelade, 

att han hade sagt upp sig. 

Han berättade att fabriken skulle läggas ner på grund av asbesten. 

Då fick jag nästan en chock och hade svårt att förstå vad som skulle 

56

ske. Det dröjde sedan inte mer än ett år, förrän Eternit lade ner all 

verksamhet. 

Eftersom jag under det här året inte hade mycket jobb på fabriken, 

åkte jag ner till Skopje några gånger och hjälpte mina landsmän i produktionen. 

Under denna tid fick jag många bekanta där som jag senare 

hade nytta av. 

A lla jugoslaviska medborgare, som var bosatta i Sverige, 

motiverades av den på den tiden ”vänliga” politiken i Jugoslavien. 

Man erbjöds fina förmåner, om man ville bygga någonting eller 

köpa hus eller lägenhet. Många satte igång att bygga hus. Även mina 

bröder och jag började tänka i de banorna. 

Våra familjer växte mer och mer. I vårt gamla hus i byn fanns inte 

plats åt oss alla. Vi var tvungna att bygga ett litet hus att bo i under vår 

semester där. 

Våra föräldrar var fortfarande i livet och varken de eller vi ville, att 

de skulle flytta till oss i väst. Vi ville inte heller att deras livsverk skulle 

förstöras. Dessutom var vi väldigt starkt knutna till vår födelseby. 

År 1977 bestämde vi oss för att bygga våra sommarhus. Men på 

den tiden byggde nästan alla något där och det var mycket svårt att få 

tag på byggnadsmaterial. Cement var ett av de viktigaste, men i hela 

Bitola fanns inte ens cement, kan man säga, som läkemedel. Eftersom 

jag hade bekanta på cementfabriken i Skopje, var det naturligt att 

jag ordnade detta. 

Vi beställde en last om 22 ton cement. Medan lastbilen rullade mot 

Bitola, var det många intresserade som körde efter den. De hoppades 

kunna köpa några säckar cement, när lastbilen stannade någonstans. 

De följde efter ända fram till Radobor i förhoppning om att deras 

önskan skulle uppfyllas. 

När lastbilen kom fram till oss på gården, var det inte plats i porten 

för den att komma in. Vi vara tvungna att kapa av några grenar från 

träden som växte vid porten. 

57

Vi hade skaffat ritningar från Sverige och presenterade dem för 

byggmästarna, för vi ville ha svensk standard på husen. Sommaren 

1977 lades grunden till våra sommarhus i vår födelseby. 

Under byggåret fanns väldigt mycket byggnadsmaterial på gården 

och våra barn roade sig med att bygga kojor av det och leka med 

varandra. Vår son Pepi var då ett år. 

Det var en intressant tid och alla trivdes väldigt bra tillsammans. 

På den tiden stod många familjer med ena benet i Sverige och med 

det andra i Jugoslavien. En del föräldrar hade lämnat sina barn hos 

far- eller morföräldrarna, för att de skulle gå i skolan i det gamla hemlandet. 

Föräldrarna jobbade sedan hårt både dag och natt för att tjäna 

så mycket pengar som möjligt och skickade ner pengar för att finansiera 

sina barns skolgång. 

Detta var en mycket felaktig strategi. På det här sättet förlorade 

föräldrarna den sociala kontakten med sina barn. Ofta hade deras 

barn mycket mer pengar än sina jämnåriga, men de följde inte med i 

undervisningen på samma sätt. 

Många av dessa barn, som sändes till hemlandet för att utbilda sig, 

blev misslyckade personer. De hade inte samma respekt för sina föräldrar, 

som de bara träffade några gånger om året, som de hade för 

sina farföräldrar. 

Som tur var hade vi aldrig några planer på att skicka våra barn till 

Makedonien att gå i skola där. Kärleken till våra barn var för stark och 

vi kunde inte tänka oss att leva utan dem. 

M ellan 1977 och 1980 jobbade vi bröder i Sverige för att tjäna 

pengar att bygga husen för. Vi körde ner några gånger ensamma 

utan fruar och barn för att skaffa material till husen. 

1980 köpte jag en ny Opel Rekord och Magdas mamma var på 

besök hos oss i Sverige. På sommaren det året åkte hon ner tillsammans 

med oss till Makedonien. Äntligen hade jag skaffat en helt ny bil 

och kunde köra utan bekymmer på vägarna genom Europa. 

58

Har man en ny bil, så kör man via Västtyskland. Jag behövde inte 

plåga bilen och mig själv på dessa dåliga vägar genom Östtyskland, 

tänkte jag. 

Vi tog färjan mellan Limhamn och Dragör på en fredagsmorgon. 

Min svärmor satt i baksätet och trodde inte sina ögon, att vi äntligen 

var på väg till Makedonien. Eftersom våra barn inte var så stora, gick 

det bra att ha alla tre i baksätet. Som sagt med en ny bil blir körningen 

mycket lättare och resan går fortare. 

När vi kom till Jugoslavien, hade regeringen ordnat vägspärrar på 

vissa ställen, för att alla bilister skulle betala vägavgift. Vi betalade 

snällt och körde vidare. 

Det var detta år som Jugoslaviens president Tito dog. Första året 

gick men var väldigt känsloladdat. Man visade stor respekt mellan 

folken. Men sedan började det knaka i fogarna. Människor slutade 

tolerera varandra som de gjort innan. 

Andra gången på 80-talet som vi körde neråt var 1982, också då 

genom Västtyskland. Som alla de andra gångerna körde vi i sällskap 

med flera bilar. 

I gänget hade vi för första gången med Metodija och hans familj. 

Han hade klarat körkortet i Sverige efter flera uppkörningsförsök och 

ägde en Volvo 124, en lite äldre modell, med regummerade däck. 

Snålhet och bilkörning är ingen bra kombination och Metodija fick 

stora problem med däcken. I Västtyskland fick han punktering. Däcket 

sprack men lyckligtvis släppte han inte ratten med händerna. 

Naturligtvis var både han och vi andra oroliga för hur det skulle gå 

resten av vägen. Vi kände ett visst socialt ansvar för varandra under 

körningen. 

Vistelsetiden i Makedonien gick väldigt fort. Vi beslöt att köra tillbaka 

genom Östtyskland. Vägarna var inte överallt bra men inte heller 

dåliga överallt. 

När vi kom till norra Jugoslavien, före Subotica, en stad i Vojvodina, 

fick Metodija punktering igen. Vi stannade och hjälpte till att byta 

däcket. 

59

Metodija var arg och missnöjd med bilen. Han tog en morakniv, 

stack in den i det punkterade däcket och rundade med kniven längs 

fäljen. 

I Subotica köpte han ett nytt däck och sedan körde vi in i Ungern. 

Där skulle Metodija montera det nyköpta däcket på fäljen. Vi körde 

till en verkstad på en bensinstation. Personalen kunde prata serbiska, 

så vi förstod varandra. 

När bilmekanikern tog fäljen för att montera det nya däcket, upptäckte 

han, att runt om satt det kvar en gummiring av det gamla däcket. 

Det var svårt för honom att ta av ringen, för gummiavtagaren kunde 

inte fästa i däcket. Han var tvungen att såga av gummiringen med en 

fil. 

Efter en timmes besvärligt jobb lyckades han sätta det nya däcket 

på plats och vi kom i väg. 

Metodija var naturligtvis väldigt missnöjd med sig själv och bilen. 

Han var också arg, därför att han ställde till det för oss andra i gruppen. 

Därför bestämde han, att den här gången skulle bli den enda i 

hans liv som han körde bil till Jugoslavien. 

Vi andra förstod honom. Man kunde inte begära att han skulle 

utsätta sig för samma plåga igen. 

D et gick några år efter den besvärliga resan, utan att någon av 

oss funderade på att köra på semester. Men vi var inte mer än 

människor och man glömmer lätt sina dåliga upplevelser. 

På våren 1985 började vi planera att köra till Jugoslavien igen. Då 

köpte jag en Mercedes av 1975 års modell. 

Denna gång bestämde vi med Vidan att köra tillsammans. Vi hade 

tröttnat på att köra i grupp. Dessutom kunde vi mer om trafiken i 

Europa och både vägarna och våra bilar var bättre. 

Åter igen beslöt vi att köra genom Östtyskland, då den vägen skulle 

bli 25 mil kortare. Dessutom var det alltid färre bilar på vägarna genom 

öststaterna. Även bilisterna där hade börjat köra västerländska 

60

ilar och hade en annan trafikkultur än innan. Eftersom vi hade kört 

denna sträcka så många gånger, behövde vi inte heller någon karta. 

Vi ordnade med det gröna kortet som var obligatoriskt på vägarna, 

ifall man råkade illa ut någon gång. Överallt vid gränspassen frågade 

passpolisen efter det. Om man inte hade något, blev det antingen 

böter eller så blev man inte insläppt i landet. 

Nu behövde vi inte köra till Berlin som vi gjorde innan. Numera 

visste vi att man kunde köra via Ring Berlin mot Dresden. Att köra 

genom Dresden tog inte mer än 15–20 minuter. 

I Tjeckoslovakien hade de byggt fina vägar, så det gick fort att köra 

genom landet. Vi hamnade ganska snart i Ungern. Från Rajka till 

Szeged vid södra gränsen mot Jugoslavien var det inte mer än 3-4 

timmars körning. 

På kvällen stannade vi vid ett hotell längs vägen till Szeged, där vi 

övernattade. Men det var så varmt i rummet, att vi inte kunde sova 

ordentligt. 

Utanför hotellet fanns en kontainer för sopor från restaurangen. 

Under natten samlades där alla traktens hundar som letade efter mat. 

De bråkade med varandra och detta störde också vår sömn. 

På morgonen duschade vi och gav oss iväg mot Jugoslavien. Vi 

visste att någon gång på eftermiddagen eller på kvällen skulle vi vara 

framme hos våra föräldrar. 

Efter Belgrad kom vi till den första vägavgiftsstationen på motorvägen. 

Alla hade bråttom och ville köra fram dit så fort som möjligt. 

På vägen fanns massor av bilar från hela Europa. Det var många gästarbetare 

från Västtyskland som kommit över Belgrad. 

Jag körde sakta fram mot stationen, när det plötsligt kom en bil 

från vänster och körde in framför mig. Samtidigt ville föraren släppa 

in en bekant till honom framför sig. Jag blev både arg och oförsiktig 

och råkade stöta mot stötfångaren på bilen. 

Då stannade jag och gick ut ur bilen på samma gång som folket i 

den andra bilen. Det var en tyskregistrerad bil, men både föraren, en 

yngling, och hans föräldrar var jugoslaver. Eftersom ynglingen var i 

61

jugoslavisk militäruniform, förstod jag, att han gjorde militärtjänst 

och att hans föräldrar var på besök hos honom. 

Den unge mannen började skrikande fråga mig, varför jag ville 

döda honom. 

”Ingen vill döda någon,” svarade jag honom. ”Det var ni som hastigt 

körde in framför mig, och dessutom har det inte blivit någon stor 

skada på stötfångaren.” 

Jag ville komma därifrån och visade dem det gröna kortet och den 

skadeanmälan som man skulle ha med sig i bilen. Men ynglingen ville 

inte ta emot någonting utan tyckte, att vi skulle kalla på polis. Mamman 

ställde sig framför min bil och ville inte släppa fram mig. 

Den unge mannen gick sedan bort till vägtullen för att prata med 

polisen. Min bror Vidan gick också dit och förklarade vad som hade 

hänt. 

”Blev någon människa skadad,” frågade polismannen . 

”Nej, men följ med oss bort till bilarna och titta på dem,” uppmanade 

ynglingen honom. 

Detta vägrade polisen göra. Vi skulle istället köra fram till honom, 

tyckte han, så att han fick se på skadan och bedöma storleken av den. 

När vi kommit fram till vägtullen och jag betalat avgiften, körde 

jag därför bort till polismannen som väntade på oss. Jag förklarade 

för honom vad som hade hänt och sa, att jag visat mina dokument på 

bilen för den unge mannen. 

Då började ynglingen skrika till polisen: 

”Skriv nu protokoll om det här, annars går vi till domstol med 

det!” 

Nu blev polismannen irriterad. 

”Och var är bilen påkörd, visa mig det,” bad han mig. 

Sedan undersökte han bilen men kunde inte se några skador. Då 

blev han ännu argare på pojken och började skrika till honom: 

”Du,” sa han mycket ilsket. “Du har blivit dåligt uppfostrad av din 

familj, du har fostrats dåligt i skolan och du är en skam för samhället. 

Vill du att jag tar ner dig i källaren och visar dig vad respekt är?” 

62

Polismannen hade mina dokument i handen och beordrade pojkens 

mamma att skriva. 

Han läste upp alla nummer som fanns på både det gröna kortet 

och registreringsbeviset. Hon skrev ner allt och efter en timmes tid 

var vi fria både från polisen och från de oförskämda människorna. 

Vi kom iväg en erfarenhet rikare. 

Det var tur att skadan inte blivit större. Den stannade bara vid en 

liten skrapa på den andra bilens stötfångare. På min bil syntes ingenting 

alls. 

Efter den otrevliga händelsen kom vi äntligen till motellet i 

Predejane. Där stannade vi och beställde in mat och vilade lite grann. 

När vi på eftermiddagen kom till Makedonien, var vi som alltid i 

sommarvärmen tvungna att ha fönstret öppet för att få in lite frisk 

luft. Syrsorna sjöng som vanligt, precis som om de ville hälsa oss 

välkomna. 

Vi anlände nu till Mogila och blev trevligt överraskade av att vägen 

mot Radobor blivit asfalterad. Det blev på så sätt lättare att köra till 

Bitola och handla. Där köpte vi sängar och inkvarterade oss i våra 

nybyggda hus. 

Det var en härlig känsla att nu ha eget sovrum för både oss och 

barnen. Vi hade också gjort det bekvämt för oss genom att lägga in 

VA och varmvatten i husen. Den var en revolution på den tiden i 

Radobor att ha bad och vattentoalett hemma. 

T iden gick, barnen växte och blev större och större för varje år. 

Snart började de protestera mot att åka med oss på semester till 

Jugoslavien. 

Politiken i hemlandet ändrade sig ganska snabbt efter Titos död. 

Det började knaka i fogarna, när det gällde politiska åsikter bland folk 

som inte tålde varandra längre. 

Sedan kom tiden då Jugoslavien splittrades och varje republik ville 

vara självständig. Alla ville vara större än sin grannrepublik. För att 

63

man skulle bli det, måste man ta från sin granne. Så gjorde en del 

jugoslaviska republiker, men några motsatte sig detta. 

Därefter kom det första kriget i norra Jugoslavien – kriget vid 

Vukovar. 

Åren var 1990 och 1991 och Kroatien hade utropat sig självständigt. 

Slovenien och Makedonien hade gjort likadant. Bara Serbien ville 

behålla federationen. Världssamfundet satte Serbien under blockad. 

Det fanns inte bensin att köpa utmed vägarna. Alla bilister som 

körde genom Serbien var tvungna att skaffa sig en reservdunk att ha 

bensin i. På sista bensinmacken i Ungern brukade vi fylla både tanken 

och bensindunken. 

I Makedonien fanns inte heller någon bensin. Vi var tvungna att 

köra till Grekland och tanka där. 

Hösten 1991 skulle Magdas systerson Trajce gifta sig och vi bestämde 

oss för att åka på bröllopet. 

Vi har annars en dålig tradition, tycker jag. När någon har dött, så 

måste alla på begravning. Man kan fråga sig varför. Jag tycker istället, 

att man skall dela sin glädje med andra. Delad glädje är dubbel glädje. 

Därför satte vi oss i september 1991 i bilen och körde mot kontinenten. 

Med på resan följde min bror Antonio. Det var bara han, min 

fru Magda och jag i bilen. 

När vi en morgon kommit till norra Jugoslavien, inte långt från 

Subotica, stannade vi på en parkeringsplats för att äta frukost. Militärflygplan 

flög över oss i riktning mot Vukovar. Det var en kuslig situation 

och vi blev jätterädda. Därför stannade vi inte heller kvar där 

utan samlade snabbt ihop våra saker och körde iväg. 

Efter Belgrad märktes det att Jugoslavien var i krig. Det syntes inte 

minst på motorvägarna. 

Inga muslimska gästarbetare kom nu till Jugoslavien, eftersom de 

blev trakasserade av både pass- och trafikpolisen. Vi märkte detta genom 

att det inte fanns många bilar på motorvägen efter Belgrad. De 

muslimer, som förut kört genom Jugoslavien till Turkiet, tog nu en 

annan väg via Rumänien och Bulgarien. 

64

Alla republiker hade ställt upp gränsposteringar, så man var hela 

tiden kontrollerad och misstänkt som om man var kriminell. 

När vi skulle tillbaka till Sverige, var det samma visa med bara lite 

trafik på vägarna. 

Vid Bujanovac i Serbien - en liten stad i den södra delen - blev vi 

stoppade av en trafikpolis som påstod, att jag körde för fort. 

”Varför skulle jag inte göra det,” frågade jag honom. 

”Vad menar ni med det,” undrade han. 

”Jo, förut var det här så mycket trafik,” förklarade jag. ”Även om 

man ville, kunde man inte köra fort. Nu är jag ju ensam på vägen! 

”Är det förresten inte för sorgligt, att inte en enda bensinpump på 

motorvägen har någon bensin? Inget motell är öppet! Titta, vad ni 

har gjort!” 

Han förstod precis vad jag ville ha sagt honom. 

”Ja, ni ser vad vi har gjort,” svarade han. ”Det är mycket beklagligt. 

Men jag vet att vi ska komma samman med er makedonier igen.” 

Efter en vänlig pratstund släppte han iväg oss: 

”Lycka till på vägarna!” 

Vid första vägavgiftsstället blev vi stoppade och kontrollerade av 

två hemska poliser. De var klädda i polisuniformer av svart skinn. 

Det syntes i deras ansikten, att de hade deltagit i krig någonstans på 

Balkan. De var väldigt otrevliga och ställde hela tiden provocerande 

frågor till oss: 

”Var har ni varit?” 

”Hur länge stannade ni där?” 

”Vart är ni på väg nu?” 

”Har ni några vapen med er?” 

Sedan tittade de på passen och alla bilens dokument. 

”Äger ni verkligen den här bilen?” 

”Vad kostade den?” 

Sedan frågade de om en mängd saker som inte tillhör en trafikkontroll 

och situationen blev riktigt obehaglig. 

Här blev nu, tack och lov, poliserna avbrutna av en kollega som 

65

kallade på dem från en lastbil. Då lämnade de äntligen över passen till 

oss och släppte iväg oss att åka vidare. 

Vi beslöt att köra hela tiden utan att göra uppehåll någonstans. 

Den enda gången vi stannade var på en parkeringsplats vid ett motell 

för att tömma ner bensindunkens innehåll i tanken. 

Vi ville köra igenom Serbien så fort som möjligt. Vi ville lämna 

landet fortare än kvickt. Jag har aldrig varit så rädd som den här gången. 

När vi lämnat Serbien och kommit in i Ungern, körde vi till en 

restaurang och bjöd oss själva på lite god mat för att komma undan 

tanken på dessa hemska serbiska poliser. Sedan körde vi hela vägen 

till Sverige utan att övernatta någonstans. 

Både jag och Antonio hade nu blivit vana bilförare, så det var inget 

problem för oss att den ene körde, medan den andre satt bredvid och 

sov i framsätet. 

Följande år införde Serbien visum för alla utlänningar, alltså även 

för oss från Makedonien. De betraktade oss inte längre som härstammande 

från samma folk. Det kändes lite overkligt, men vi vande oss 

vid situationen. 

Vi var alltid noga med alla papper, när vi skulle passera genom 

Serbien. Vi valde att köra därigenom, eftersom den vägen var den 

kortaste till och från Makedonien. 

Det fanns förstås de som körde via Italien och Grekland, trots att 

den vägen var mycket längre och mer osäker. I Grekland var vägarna 

dåliga och dessutom erkände landet inte Makedonien. Därför kunde 

det vålla problem, om man sa till polisen eller tullmännen, att man 

skulle till Makedonien. 

På grund av oroligheterna på Balkan åkte en stor del av oss gamla 

jugoslaver inte så ofta ner till våra föräldrar. Vi ville inte riskera att blir 

trakasserade eller rånade. 

Det var många som råkade ut för överfall på vägarna i Serbien och 

man var varken skyddad av polis eller annan myndighet. Jag hade till 

exempel en bekant från Växjö som blev rånad på en parkeringsplats i 

norra Serbien. De processar fortfarande om det med myndigheterna. 

66

Våra barn hade mer och mer tappat lusten att följa med till sina 

mor- och farföräldrar. Därför körde vi vuxna ofta ensamma i bilarna 

för att hälsa på våra föräldrar, medan de ännu var i livet. 

S pänningen mellan folken i det gamla Jugoslavien växte och Serbien 

utsågs till syndare och skyldig för allting. 

Nato och Bill Clinton beslöt bomba Serbien för att visa, att ingen 

kunde fördriva folk ostraffat. Nato förstörde mycket av den serbiska 

infrastrukturen. De bombade många viktiga broar och drev serberna 

ut ur Kosovo. 

På sommaren 1999 beslöt vi att åka till Makedonien. Min fru Magda 

har en systerdotter som bor i Novi Sad i norra Serbien. Hon är gift 

och bor där sedan ganska lång tid. Vi bestämde oss för att hälsa på 

dem på vägen ner. 

Med hjälp av en serbisk familj från Novi Sad, som vi träffade på 

gränsen i Horgos, kom vi fram till Magdas systerdotter och hennes 

familj. Vi övernattade hos dem och parets två barn ville sedan följa 

med oss och besöka sin mormor i Makedonien. 

Familjen bor på sextonde våningen och från deras balkong kunde 

vi se de bombade broarna över floden Dunav. Efter frukosten satte vi 

oss i bilen och körde ut från Novi Sad. Vi körde längs floden och 

tittade på nära håll på dessa bombade broar. 

Det var en overklig bild. Vi kunde inte göra någonting annat än 

tycka synd om befolkningen, som var tvungen att åka på pråmar för 

att besöka sina anhöriga på andra sidan av staden eller gå till sina 

jobb. Det var värre för de elever som hade sina skolor på andra sidan 

av floden. 

Längs floden stannade jag bilen framför en poliskontroll och frågade 

om vägen Belgrad. Poliserna var mycket vänliga och förklarade 

för mig, hur jag skulle köra för att lättast komma ut ur staden. Jag 

lyssnade noga på deras vägbeskrivning och körde ut ur Novi Sad. 

Vi kunde inte köra samma väg som vi var vana vid. Nu måste vi 

67

åka på små landsvägar och det tog mycket lång tid, innan vi var framme 

vid Belgrad. Eftersom vi kom dit från ett helt annat håll, var jag tvungen 

att betala en taxichaufför att köra framför oss ända fram till vägen 

som leder till Nis och Skopje. 

Våra passagerare Goran och Elena var så tystlåtna, att jag inte hörde 

ett ljud från dem. När vi kom upp på motorvägen, gick bilen fortare 

än vad Elena tålde. Hon mådde illa och behövde kräkas. Jag stannade 

längs vägen för att hon skulle få göra det. Hon var väl förberedd 

hemifrån och hade med sig plastpåsar i sin lilla väska, för att hon inte 

skulle kräkas i bilen. 

Efter att Elena hade tvättat sig och nu kände sig lite bättre, placerade 

jag henne i framsätet. Det är bättre för den som blir åksjuk att 

sitta där, säger många. 

Varken hon och hennes bror sa mer än några ord fram till den 

makedonska gränsen. 

När vi kommit till den serbiska passkontrollen, blev det en extra 

visitering, därför att jag och min fru hade svenska pass och åkte i en 

svenskregistrerad bil. Goran och Elena hade däremot serbiska pass. 

Passpolisen frågade, om vi hade tillstånd att föra ut serbiska medborgare 

ur landet. Jag visste ingenting om detta. Barnens pappa, som 

jobbade inom militären i Novi Sad, hade förutseende nog ordnat ett 

sådant intyg. Hade vi inte haft detta, så skulle vi inte ha kunnat ta med 

oss barnen till Makedonien. 

Efter visiteringen hos passpolisen kom vi till tullen. Tullaren var 

en ung kvinna och hon frågade mig: 

”Har ni några pengar med er?” 

”Det är klart att vi har pengar,” svarade jag. ”Hur skulle vi annars 

kunna leva i Makedonien? Utan pengar?” 

Då frågade hon om vi hade deklarationspapper på pengarna. 

”Nej, det har vi inte, jag visste inte ens att det behövdes.” 

”Jo, det måste man,” sa hon och ville ta hand om våra pengar, för 

enligt henne var de införda i landet på ett olagligt sätt. 

Nu uppstod panik. 

68

Jag var röd i ansiktet och visste inte riktigt, vad jag skulle säga . I 

sådana här situationer är det viktigt att inte bråka med myndighetspersoner, 

det visste jag. 

Till sist bad jag därför så mycket om ursäkt och erbjöd henne någonting 

från vårt bagageutrymme. Efter en lång diskussion nöjde hon 

sig med en förpackning Zoegas kaffe. 

Vi blev frisläppta vid den serbiska gränskontrollen och kom fram 

till den makedonska. Där hade de infört en nyhet: desinficering av alla 

fordon som passerade gränsen. Man fick köra ner i en stor ”balja” 

med smutsigt vatten. Detta kostade 5 D-mark. 

Alla som körde ner i den baljan var arga och missnöjda och tyckte, 

att detta var rena rama stölden. 

Men vad skulle man göra? Ville man bli insläppt i landet, så var 

man tvungen att betala. 

När vi kommit in i Makedonien, blev vi stoppade av trafikpolisen. 

Det var två polismän som satt på andra sidan vägen i skuggan under 

ett träd. En av dem verkade snäll och rådde mig att inte köra så fort, 

därför att det fanns radarkontroller på flera ställen framöver. 

Jag passade då också på att fråga honom om baljan med det smutsiga 

vattnet: 

”Vilken nytta har man av den?” 

Han skrattade och förklarade för mig: 

”Den baljan ger lön åt fyra personer.” 

Då skrattade jag också och sedan jag tackat polismännen, fortsatte 

vi mot Skopje. 

E fter just denna resa har jag kört flera gånger till det forna Jugoslavien 

och Makedonien. Situationen där har blivit lugnare och 

säkrare för varje år. 

Vägarna har blivit bättre och vi bilförare har dessutom vant oss vid 

att köra på dessa vägar. Vi har fått bättre bilar också. 

I hela Europa har man byggt moderna bensinstationer och nya 

69

estauranger och motell. På flera platser finns McDonalds och andra 

snabbmatställen. 

I dag är Europa inte så stort som det tidigare har varit. Tur för oss 

det! 

Vi tar numera inte längre med oss så många grejer, när vi reser ner 

till våra sommarhus i Makedonien, för vi har slutat tänka på att återvända 

dit för gott. 

 

70

Resa med livet som insats - Digitalboken

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?