Språkets världar - Antroposofi.info

MAJDAGARNA 2005 

Interna nordiska studiedagar för 

läkepedagogik och socialterapi 

Språkets världar 

24-28 maj 2006 i Kulturhuset, Ytterjärna. Nordiska förbundet för 

läkepedagogik och socialterapi

Innehållsförteckning 

FÖRORD .........................................................................................................................................................................3 

VÄLKOMSTHÄLSNING OCH INLEDNING TILL MÖTET ..................................................................................4 

DET ORDLÖSA SPRÅKET........................................................................................................................................12 

MINNESSTUND ..........................................................................................................................................................24 

EURYTMI PROGRAM ...............................................................................................................................................24 

VAD ÄR MER VEDERKVICKANDE ÄN LJUSET?..............................................................................................26 

MÄNNISKAN I DET ANDLIGA ...............................................................................................................................34 

LÄKEPEDAGOGISKA FRAMTIDSVERSIONER..................................................................................................39 

SPRÅKET SOM MAKTFAKTOR. SPRÅKET SOM PEDAGOGISKT MEDEL. ................................................45 

SPRÅKET SOM SKAPANDE KRAFT .....................................................................................................................59 

SAMTALSGRUPPER..................................................................................................................................................66 

ARBETSGRUPPER .....................................................................................................................................................68 

Språket som bro mellan tankelivets och kroppens rörelser..................................................................................68 

Samtalets konst – att vårda mellanrummet............................................................................................................68 

Vi söker den läkepedagogiska och socialterapeutiska rörelsens identitet och arbetssätt. Vill du medverka? .68 

Ungdomens Utfordring ...........................................................................................................................................68 

Gode leker – lek till læring og latter- en introduksjon .........................................................................................68 

Vad som än händer – Tala! ....................................................................................................................................68 

Storytelling: Ordet som bro mellan människor.....................................................................................................68 

Ursprunglig lek........................................................................................................................................................68 

Bothmergymnastik...................................................................................................................................................68 

Heliga danser ..........................................................................................................................................................68 

Tala och sjunga klingande ord ...............................................................................................................................69 

Trommesirkel som øvingsvej til mellommenneskelig musikalitet.........................................................................69 

Grafik .......................................................................................................................................................................69 

Färgens möjligheter ................................................................................................................................................69 

Tova djur för sagor och berättelser .......................................................................................................................69 

Måla med växtfärger...............................................................................................................................................69 

Smide........................................................................................................................................................................69 

Husapotek ................................................................................................................................................................69 

Fasilitated communication (fc)...............................................................................................................................69 

Medicin och diet för LP barn .................................................................................................................................70 

Alternativ kommunikation.......................................................................................................................................70 

2

Förord 

Majdagarna är i första hand en konferens för läkepedagoger och 

socialterapeuter inom antroposofiska verksamheter och det viktiga med 

konferensen är det gemensamma arbete som sker under dessa dagar med 

föredrag, samtalsgrupper och arbetsgrupper. 

Föredragen spelas in på band som sedan skrivs ned så ordagrant som 

möjligt. Dokumentet är därför skrivet i talspråk vilket ibland kan bli mycket 

annorlunda än skriftspråk. Samtliga föredragshållare har haft möjlighet att 

redigera sina egna föredrag. 

Till min hjälp med detta arbete har jag att tacka Kerstin Hallenstam på 

INTAS AB, dels för nedskrivningen men också för hennes entusiasm kring 

föredragen. 

Reikart Theissen vill jag också tacka för hjälpen med allt tekniskt bistånd 

under majdagarna. 

Detta år var programmet helt förändrat under förmiddagarna, då föredragen 

föregicks av en upptakt och samtalsgrupper. Denna förändring gjorde att 

föredragen blev mycket spännande. 

Till hjälp under föredragen fanns 2 teckentolkar som jobbade fantastiskt 

under föredragen. Det var Maja Åhman och Stina Sidenvall från Umeå 

Landsting, Tolkningscentralen. Detta gav ännu en dimension till årets tema, 

Språkets världar. 

Med varm hand lämnar jag över dokumentet, Majdagarna 2006, till 

Nordiska förbundet. 

Trosa i oktober 2006 

Gunilla Hjelm 

Ekgårdens gymnasieskola 

3

Onsdag 24 maj 

Välkomsthälsning och inledning till mötet 

av Dick Tibbling 

Då vill jag hälsa alla hjärtligt välkomna till årets Majdagar, till temat 

”Språkets världar”. 

Det passar alldeles utmärkt här att vi får en demonstration av språket på ett 

annat sätt än det som jag kommer att göra parallellt. 

Innan jag börjar min inledning, så skulle jag vilja säga ett par ord. Efter min 

inledning kommer det att vara en konsert här med Gärna Unga Röster och 

efter det kommer ett erbjudande, det kommer att finnas förfriskningar i 

foajén. Möjlighet att stanna kvar och tala med varandra, äta och dricka och 

umgås om ni vill det. 

Det är oerhört intressant hur ett tema uppstår till Majdagarna. De som var 

med förra året kommer kanske ihåg att förra årets tema hette ”Den sökande 

människan”. Vi har inga färdiga svar utan vi befinner oss alla på väg 

någonstans, på väg i ett sökande efter de svåra frågorna här i livet, det finns 

inga färdiga koncept, utan vi är alla sökare. Det här sökande elementet det 

uppstår varje år, när vi ska försöka hitta vad det är för något som är nästa års 

tema. När vi skildes här vid förra majdagarna hade vi inget färdigt koncept 

eller tema. 

Det som vi visste var att vi, i den s k aktionsgruppen, skulle träffas på Island 

i oktober och där skulle vi arbeta vidare på att försöka hitta ett tema. När vi 

åkte till Island, låg det nära till hands att vi hade som studium den nordiska 

mytologin, då vi befann oss på en plats på Island, Reykholt, där Snorre 

Sturlasson, den store islänningen, historiker och den som har nedtecknat den 

nyare Eddan, hade bott. Han var en mäktig man på Island, en man som 

också ansågs ha speciella gåvor, speciella möjligheter att stå i förbindelse 

inte bara med den yttre världen utan också med en andlig värld. 

Vi befann oss alltså där på den plats där han hade haft sin gård och vi hade 

som studium nordisk mytologi och frågan var, är det det som kommer att 

vara temat, ska vi knyta an det här årets majdagar till den nordiska 

mytologin och hitta motiv, som har med läkepedagogik och socialterapi att 

göra? De olika gudarna och deras egenskaper och så vidare. Hela 

framtidsperspektivet som är så starkt i den nordiska mytologin. Men när vi 

satt där i den här förberedelsen så märkte vi att, nej, det är inte det temat. 

Det är inte det temat som ska vara, och så kom vi in på olika frågor, men 

vad ska det då vara för något. Vad ska vi göra, det var en öppen fråga. 

4

Vi delade upp oss i olika grupper och samtalade kring olika förslag på 

teman och så satt jag i ett rum, ett hörnrum, och när jag satt där tillsammans 

med de övriga i gruppen, så kom det, det flög två stora kolsvarta korpar 

utanför fönstret och de var där, flaxade utanför fönstret och så försvann de 

en minut och så kom de tillbaka och så höll de på så, i över en timme, och 

det var lite speciellt, det var en speciell upplevelse, det var, med lite fantasi 

kan man föreställa sig att det här var nu ett sorts språk. Man kan tänka så, 

det här är ett språk. Om man dessutom vet att Oden hade två korpar som 

sina medhjälpare, Hugin och Munin, och de här två korparnas uppgift var att 

vara ute i världen och spana efter vad som händer i världen och återvända 

till Oden, guden Oden, och berätta om vad de har upplevt. Man kunde ha en 

känsla av att de här korparna spanade in där i rummet och undrade, vad 

håller de på med? Vad vill de egentligen, vad ska det bli för tema? Undan 

för undan växte ett tema fram, nämligen Språket. Människornas språk. Ett 

centralt tema i läkepedagogiska kursen. Men det kom där, alltså i den 

situationen, när vi satt där och diskuterade och vi hade den nordiska 

mytologin och så kom det. Ja, språket kunde vara det rätta temat. 

I det poetiska Eddan beskriver Oden själv i Hávamál, hur han genomgår en 

invigning och får ta del av språkets mysterier, språkets krafter. 

”Jag vet att jag hängde i vindomsusat träd i nio nätters tid, sårad med 

uddstav åt Oden given, själv åt mig själv, jag fick ej njuta hondryck ej heller 

bröd, jag spanade noga nedåt, runor tog jag upp, ropade och tog, nu föll jag 

ned ur trädet”. 

Och så berättas det här hur Oden fick ta del av nio maktkväden. 

”Då började jag frodas och fattade allt, växa och trivas väl, jag letade ut ord 

utav ord, en gärning gjorde den andra”. 

Och så beskrivs de här kraftkvädena, det är många, jag ska inte gå in på alla. 

Den första heter t ex Hjälp. ”Det hjälper dig mot bekymmer och käromål”. 

Alltså hjälpkväden. ”Ett annat minns jag som män tarva där de vilja som 

läkare leva”. Kväden som kan ge läkedom, fick jag en del av. Ett annat 

kväde är, när det uppstår hat mellan hövdingens söner, det kan jag hastigt 

häva, alltså förmåga häva hat. Ett annat är, stilla havet, stilla vinden så 

skeppen kan klara sig och så räknas det upp flera såna. Och idag är det ju så 

att vi räknar ju inte direkt med att språket, det språk vi använder ska ha såna 

magiska egenskaper, så att vi kan påverka vinden osv. Men ändå i vissa 

sammanhang kanske vi gör det, eller hur, att få hjälp, att be en bön för 

någonting, eller hur? 

Att rikta positiva ord någonstans, någonstans finns det kvar, en känsla av att 

det här med ord, språk, är inte bara informationsöverflyttande, så att säga, 

utan det ligger andra krafter, fördolda i språket. En känsla och en kunskap 

som man hade mycket mera av förr. Men vi vet ändå väldigt väl att ord, kan 

vara liksom sårande, skadande, ett felaktigt ord kan skada någon för livet, 

ett felaktigt uttryckt ord kan skada någon mera än ett fysiskt slag, mycket 

mycket mera. Skada över många år, kanske aldrig läker. Ord kan skapa fred 

och förståelse mellan människor, men ord kan också så split, krig, orden kan 

användas på olika sätt och hur vi använder orden har enorma följder. 

5

Och då är det inte bara ordens innehåll, utan hur uttalas något, vad är det 

som sägs? Vad är det som lever i orden, att det har en enorm verkan. 

Hur är det möjligt att en person som Hitler eller hur var det möjligt att en 

person som Hitler, kunde fullständigt få kontroll över hundratusentals 

människor under ett tal? Vad är det för krafter? Man märker att han hade 

förmågan att totalt suggerera människor, så att de blev fullständigt förtrollade 

kan man säga, fullständigt i hans händer. När man hör hans tal, 

märker man att han börjar stapplande, försöker hitta orden, ganska normalt 

och sen vartefter talet utvecklas, blir det starkare, starkare, starkare, och sen 

till slut är det bara en enda stor massa av människor som är en enda grupp. 

Masspsykos, massuggestion. Och det är makten då som ligger i orden på det 

sättet. Alltså ord kan användas på många sätt, till det goda, till det onda. 

Språket. 

I läkepedagogiska kursen talar Rudolf Steiner om den oerhörda betydelsen 

av språket och han talar om det i ett sammanhang, som säkert de flesta av er 

känner till, han talar om det i sammanhang med den s k pedagogiska lagen. 

Hur vi verkar på varandra, vi verkar hela tiden på varandra. Det finns 

lagbundenhet i den här verkan, en sån lagbundenhet är, att vårt Jag, vår 

individualitet, verkar inte bara på det egna själslivet, disciplinerande eller på 

något sätt kultiverande på det egna själslivet utan om en människa lyckas att 

i någon mån kultivera sitt eget själsliv så är inte det bara en privatsak utan 

det har sociala konsekvenser, det verkar också på omgivningen. Det här 

kultiverade själslivet, om det har kommit så långt att det blivit lite förändrat 

då verkar det på ett speciellt sätt på människans livskrafter, på hälsan, men 

inte bara på den egna hälsan utan på omgivningens hälsa. Livskrafterna 

verkar på den fysiska kroppen inte bara på den egna fysiska kroppen utan på 

omgivningens fysiska kroppar och detta kallade han för en pedagogisk lag. 

Antingen vi vill det eller inte, verkar vi hela tiden på varandra ända in i våra 

medmänniskors hälsa, hälsotillstånd. Och det är naturligtvis en viktig sak att 

vara medveten om när man arbetar med människor, hur man verkar. Rudolf 

Steiner ritar upp det här på svarta tavlan, medan han talar, och så slutar det 

där vid Jaget. Nej, han skriver ytterligare, andesjälvet ovanför Jaget. Jaget 

och sen andesjälvet. Sen säger han följande: ”Och nu blir ni rent av 

förskräckta i ert inre, ty här står uppfostrarens andesjälv om vilket vi tror att 

det inte är utvecklat och det ska verka på barnets Jag”. Andesjälvet, vad är 

det då? Man kan säga människans högre Jag. Det är det som ska påverka 

Jaget, men om det inte finns något högre Jag eller om man inte är så 

utvecklad, hur är det då? Men lagen är så, jag ska visa er hur uppfostrarens 

andesjälv, dvs uppfostrarens högre Jag, som man själv inte alls blir 

medveten om, inte bara hos idealuppfostraren utan ofta hos den allra sämsta 

uppfostrare verkar på barnets Jag. Uppfostrans väsen är i sanning höljt i 

många mysterier. 

Sen sägs det inget mer om det förrän, det här är i början av läkepedagogiska 

kursens andra föredrag, först i slutet, slutet av nionde föredraget kommer 

han in på samma tema igen. Och då beskriver han hur språket är bärare av 

högre krafter, språket kan inte förstås bara ur materiell synpunkt utan i 

språket lever språkets genus. 

6

Det här språkets genus eller språkets ande står på samma nivå som 

andesjälvet, människans högre Jag. Människan är, människojaget är 

beroende av språket för sin utveckling. 

Det är egentligen inte svårt att förstå att det är på det viset. Människor som 

växer upp utan andra människor att kommunicera med, de blir inte 

människor. Människa blir människa på jorden genom att hon möter andra 

människor, som hon kan kommunicera med, på det sättet som är möjligt att 

kommunicera men hon måste utveckla en form av språk tillsammans med 

andra för att Jaget överhuvudtaget ska utvecklas. 

Tänkandet behöver ju det instrument som språket gör för att kunna tänka 

och utan tänkandet kan inte heller Jaget utvecklas. Jaget måste ha ett språk 

som det kan ha som instrument för tänkandet, för att överhuvudtaget bli 

medveten om sig själv, annars skulle inte Jaget bli medveten om sin egen 

existens här på jorden. Språket är helt avgörande. Annars är det ju en svår 

tanke kanske, att tänka att det finns något andligt i språket som går utöver 

den synliga aspekten av språket. 

Men det kan också vara så, och i det här sammanhanget betonar Rudolf 

Steiner det att, språket självt kan komma i dekadens, språket kan förflackas, 

ett språk kan liksom utvecklas nedåt. Han säger det i det här sammanhanget 

att det är en stor fara just i vår tid att språket förlorar sin förbindelse med 

någonting högre. Att det blir totalt abstrakt, bara information. Och då tar han 

som exempel, som man inte får hårddra, att språket har en helt annan kraft 

om man gör levande åtbörder när man talar. Man gör åtbörder samtidigt som 

man talar, man utvecklar ett sorts kroppsspråk. Men säger han, om en hel 

civilisation vänjer sig vid att stoppa händerna i fickorna och tala, då är det 

som man ville klippa av liksom. Klippa av himlen, jag använder mina ord. 

Och det kan man ju prova. Alltså Rudolf Steiner har en teori här om att 

språket skulle ha någonting andligt i sig, eller hur? 

Det är lite knepigt det där, men hur man ska föreställa sig det där egentligen. 

Ja, men man kan förstå ändå hur han tänker alltså. För mig känns det väldigt 

långsökt. Man märker då att språket är betydligt mera än, ni längtar kanske 

efter att jag ska ta upp händerna eller så gör ni det inte. 

Alltså språket är någonting levande, någonting som uttrycks inte bara i ord 

utan med hela gestalten, med hela kroppen, det kanske finns ordlöst språk. 

Om man vill stå i förbindelse med en andlig värld bör man utveckla den 

aspekten av språket, därför finns t ex eurytmin, ett underbart språk, som vi 

mer och mer måste kunna förbinda oss med och lära oss förstå vad det 

egentligen är för ett kosmiskt språk som kommer till uttryck i eurytmin. 

Men språket är inte bara någonting som från människa till människa direkt 

utan man märker också att det finns någonting som heter formspråk. 

Här i den här lokalen, eller hur? Abbi Asmundsen ritade detta hus i 

bestämda proportioner, salen, alltihop har bestämda proportioner, taket, 

väggarna, scenen. Det talar på ett väldigt speciellt sätt, ett formspråk. Ni vet 

det finns inte många såna här salar i världen, som har det här tilltalet. Det är 

ett direkt tilltal, tänker er om ni kommer in i någon svart låda, som aulor, 

ventilationsgrejor i taket, osv, ett helt annat språk. 

7

Arne Klingborg målade taket, gestalter, nu är det mycket luckor som är 

öppna, men gestalter, färger, former, färgspråk, formspråk. Fönstrena med 

sina reliefer, väggarna med sina reliefer. Alltihopa talar hela tiden till oss 

nu, när vi är här. Ett levande språk, fast både Abbi och Arne har nu lämnat 

jordelivet, men deras verk talar nu i detta ögonblick till oss allihopa, vi 

upplever det, kanske lite omedvetet, men det är så, hela tiden. Inte bara 

människoverk, det som är skapat av människan som talar ett språk utan 

också naturen själv. 

Idag har det varit väldigt blåsigt, starka vindar, nordvästliga vindar. Känner 

man att ja, dagen har fått en prägel av det, de som varit här i Sverige 

åtminstone. Hela dagen har liksom haft en karaktär av starka nordvästliga 

vindar, eller hur? Det är språk. Nu närmar vi oss kvällen, det är kväll, snart 

börjar det mörkna. Vad är det för språk, kvällen till skillnad mot morgonen? 

Vad är det som uttalar sig i en blomma? I en lilja, i en tulpan till skillnad 

mot en ros. Vad är det för något? Ett annat språk från rosen mot liljan. Hur 

är det med en björk, hur är det med en ek? Hur är det med en liten sten, hur 

är det med en stor klippa? Hur är det med havet, vad säger havet? Och vad 

säger den lilla insjön eller lilla dammen? Överallt ett språk och nu är det inte 

människornas språk utan det är naturens språk, och kanske kan man säga, 

gudarnas språk, som har blivit rätt så förstummat eller vi har förlorat 

möjligheten att förstå det språket eller att riktigt lyssna till det språket, 

jämfört med människor tidigare. 

I Nordamerika hos indianerna där, var det så att de hade en särskild 

begåvning, kan man säga, för att stå i förbindelse med det här språket, det 

andliga i naturen och de kallar det just för Den Store Anden. Den Store 

Anden som talade ur alla ting. Ur alla väsen, ur gräset, ur molnen, ur träden, 

ur bäcken, ur buffeln, allt, allt, allt. Det var ett tilltal, de upplevde det som 

ett tilltal, ett språk. Sen upplevde de någonting fullständigt chockerande när 

de vita inkräktarna kom in på deras områden. 

Det här exemplet tar Rudolf Steiner flera gånger har jag sett i pedagogiska 

föredrag, hur fullständigt obegripligt för dessa indianer som levde i den 

levande verkligheten. Så kommer de vita och de har papper, och på de här 

papperen finns det svarta krumelurer, svarta tecken och de här svarta 

tecknen betyder att vi äger den här marken, det är vi som äger det här. 

Jamen, ni kan ju inte äga det här, det är vattnet, gräset, klipporna, 

förfädernas gravar. Jo, det står här på papperet. Hur ser papperet ut då? Det 

är ett vitt papper med svarta små djävlar på. 

Vad är det för relation mellan det här papperet och världen omkring. Det 

finns ju ingen relation. Det var obegripligt. Och då är det fullständigt 

abstrakt detta för de människorna. Där står vi idag, anser jag, vi måste 

återskapa ett sorts levande förhållande till ordet, både det skrivna ordet och 

det talade ordet, det ordlösa ordet, det ordet som talar ur allting som vi har 

omkring oss. Att erövra detta, tror jag, är i riktning mot det som Rudolf 

Steiner kallar för det levande tänkandet. Att världen börjar leva igen, den 

värld som har krympt ihop, så att säga, i abstraktionernas värld. I intellektets 

värld. 

8

Och språkets olika yttringar, det är någonting otroligt stort och vi kan inte 

gå in på det här alltihopa, men det är ett enormt aktuellt tema, de som bor i 

Sverige vet att, jag vet inte nu, det är ju inte så många som tittar på teve i 

våra kretsar, men om det skulle vara någon som ibland liksom har råkat 

sätta på teven, kan det hända att ni har märkt att det var förra året ”Det 

värsta språket”, väldigt populärt program om språk just. Jag var förvånad att 

det var sån succé, olika språkliga yttringar, vad är korrekt, finns det ett 

korrekt språk och finns det ett felaktigt språk och hur förändras språket? Det 

har följts upp av dialekter, hur är det med dialekter? Varför talar man olika i 

olika landsändar? Vad är det som uttrycker sig i en dialekt och hur uppstår 

en dialekt överhuvudtaget? Det är ju inte bara ljuden som låter annorlunda, 

man formulerar sig helt annorlunda i norra Sverige mot hur man gör i södra 

Sverige, helt andra satser och varför blir det så här? I Sveriges största 

morgontidning, Dagens Nyheter, så är det en häftig debatt om just språket 

och språkets valörer och just kring det här, finns det bra språk eller finns det 

sämre språk eller finns det någon sorts språk som ska vara normgivande. 

Debatten har väckts till liv därför att vi har, idag är det så väldigt många 

språk som har kommit som har invandrat till Sverige och det uppstår då nya 

språkyttringar så att säga i förorterna och så. Och då var det någon som 

kallade det här för ”blattesvenska”. Hur är det med den här svenskan 

liksom, är det någonting bra som förnyar vårt språk eller tvärtom någonting 

som utarmar språket. Vad ska vara första språk och vad ska vara andra 

språk? Och finns det överhuvudtaget någonting att rätta sig efter när det 

gäller språk? En intensiv laddad debatt som pågår varje dag nästan i 

”Dagens Nyheter” så temat är väldigt, väldigt aktuellt och när vi nu tar upp 

det här stora temat om språket och dess ursprung och dess olika kvalitéer så 

måste vi vara ödmjuka. Vi kan bara så att säga bara snudda vid vissa 

aspekter, bara smaka på någonting litet som har med språkets oändlighet att 

göra. 

Och då har vi tänkt att den här gången, de här majdagarna, skulle vara lite 

annorlunda än vad de brukar vara, så vi har ett nytt koncept som ni säkert 

har sett och en del har kanske blivit förvånade, en del förskräckta och en del 

glada. Beroende på temperament och läggning. Men eftersom det här ska 

handla om språket så tänkte vi sätta samtalet i centrum, inte nu föredraget i 

centrum, det är ju en form av språk också, men samtalet, den formen av 

kommunikation, som man har i ett samtal. Då har vi tänkt på det viset, 

inspirerade av förra årets majdagar, då vi började morgonen med Parcifal 

legenden, kommer ni ihåg det? 

Bilder, så att säga, för någonting, man säger ju så här: En bild säger mer än 

tusen ord. Och nu tänkte vi sätta in bilden starkt på morgonen, den 

konstnärliga gestaltningen, och vi vet inte hur det blir. Det är olika länder, 

olika personligheter som har fått i uppdrag att gestalta en förmiddag. Och då 

börjar det med en bild, det ska bli spännande att se vad det blir för bilder, 

hörrni. Det kan bli eurytmi, det kan bli pantomim, det kan bli drama, jag vet 

inte, till ett bestämt tema. Sen kommer den personen som har det här 

ansvaret att, säga några ord, inledande ord, ställa några frågor, innan alla går 

till sina samtalsgrupper. Och sen var det väl kaffe, tror jag. 

9

Efter det först, kommer anförande av den personen, som nu har lagt upp den 

förmiddagen och då får den personen så att säga, säga verbalt på det här 

viset vad han eller hon har på hjärtat. Idén med att göra det på det här 

omvända sättet är att stimulera samtalet, stimulera det egna tänkandet så att 

inte samtalsgrupperna omdelbart hamnar i, att man kommenterar föredraget 

så att säga. Vad var det som sas, hur ska man förstå det? Att det inte bara 

blir kommentarer till föredraget utan man kommer in i en process så att 

jorden är uppluckrad, den själsliga jorden är uppluckrad och sen ska det bli 

väldigt spännande att höra vad den här personen som nu har ställt de här 

frågorna, vad han eller hon har för synpunkter, eller hur? Vi får se, det är 

lite grann spännande att se hur det här går. Vi är alla med i det här projektet 

nu, som vi lade upp på Island, med hjälp av Oden eventuellt och hans 

korpar. 

Ja, så önskar jag alla då riktigt spännande och fina dagar här! 

Tack! 

Kvällens avslutning: 

KÖRKONSERT 

Framförd av ”Gärna unga röster” under ledning av Lennart Nilo 

10

Torsdag 25 maj 

Dagens konstnärliga upptakt framfört av: 

Charlotte Weber Krantz Sceneurytmist 

Oskar Ekberg Konsertpianist 

Musik Komponerat Roman, Stenhammar och 

Messiaen 

Det ordlösa språket 

Göran Krantz 

Innan jag börjar mitt föredrag vill jag säga en liten teknisk sak, jag har på 

tavlan skrivit några referenser till saker jag kommer att nämna under 

föredraget, några namn. Dessutom kommer jag att under det här föredraget 

att referera till saker som jag har hört på forskningskonferenser och på andra 

ställen utan att ge något namn. Om ni är speciellt intresserade av någonting 

så kan ni gärna efter föredraget komma fram och fråga mig, så kan jag 

berätta om det. 

Om ni tittar på framsidan av den här konferensens program så ser ni en 

människa, som läser i en bok. På den här boken står det ”Jag”. Människan 

som läser i en bok på vilken det står ”Jag” och sen ser man omkring den här 

människan ganska nära kroppen, ett färgfält, ganska tätt färgfält och sen ser 

man lite längre bak andra färgfält. Människan i anden, som går in i anden 

med hjälp av ”Jagets” bok. Språk. 

Ni har säkert i samtalsgrupperna hamnat både i öst och väst antar jag, för det 

här temat språk är ett av de största som man överhuvudtaget kan ge sig på 

att tala om. 

Jag tänkte här idag lägga några synpunkter på språket, särskilt på den del av 

språket som är innan vi talar, det här tydligt artikulerade språket som lyckas 

bära ner våra tankar på något underligt sätt. Och ibland bär ut tankar som 

man egentligen inte riktigt har tänkt, men i alla fall så kom de ut, så hör man 

dem, jaha, just det, det var så. 

Språket som så att säga förmår ta ner tanken, förmår att inkarnera tanken. 

Man kan vända på den här bilden som vi har på programmet, i så att säga 

inre mening och man skulle kunna säga ja, språket är verksamt också i 

mänsklig utveckling. Alla som har sysslat med medvetandets utveckling, 

hjärnfysiologi vet att det är tre saker som är huvudfaktorer i hjärnans 

utveckling. Det är rörelse, motorik, synkronitet i motoriken, det är musik 

och det är språk. De är med att fysiskt att forma hjärnan under de första 7 

åren, så man skulle kunna säga, språket skriver in sig i människans biografi 

under den första 7-årsperioden. Särskilt in i hjärnan, in i vårt redskap för 

12

tänkandet. Så rörelser, rytmiskt synkroniserad rörelse, finmotorik, musik 

och språk är de element som grundlägger medvetandet och som faktiskt 

också skapar hjärnans fysiologiska struktur. Man skulle kunna säga anden är 

verksam in i kroppen. På bilden där har vi människan i anden, man skulle 

också kunna säga hur anden är verksam in i kroppen. 

13

Jag kommer nu att referera forskning kring livet före födelsen, alltså 

fosterforskning. Det är ett stort område, som de senaste 10-15 åren 

formligen har exploderat och där man har hittat en mängd nya rön. Den 

första rörelseaktivitet människan någonsin gör är att hjärtat börjar röra sig 

under embryonaltiden. Det finns stora studier som visar att hjärtrytmen är 

individuell. Man har följt individer från första ögonblicket hjärtat börjar slå, 

till upp till 12 års ålder i biografin. Det finns en rörelsekaraktär i hur hjärtat 

slår och den är individuell. Rörelsemönstren under fostertiden är inte alls de 

reflexrörelser som man trodde förr, att fostret bara ligger där. Det är 

individuella uttryck och då man ser de här videofilmerna som man gör med 

hjälp av ultraljud, ja första gången jag såg det, blev jag så fascinerad över 

hur otroligt uttrycksfullt det var; det den ofödda lilla människan gjorde i 

vattnet. Otroligt expressivt. Individuell karaktär. Det första sinnesorgan som 

är färdigt är örat. Fysiologiskt, men också i hjärnan. Det är färdigt vid 7 

månaders ålder ungefär, 7:e graviditetsmånaden och från det ögonblicket har 

barnet möjlighet att höra, dels ljud i mamman men barnet vet nu också att 

det kan röra sig och medvetet flytta sig till sådana ställningar att det hör det 

som finns utanför. Det kan också vrida sig bort så att det inte hör det som 

finns utanför. Redan tidigare finns en navelsträng som har med blodet att 

göra men från 7:e månaden finns en annan navelsträng, skulle jag vilja kalla 

det, som har med människans värld att göra, den sociala världen att göra. 

Hörandet. Barnet reagerar på det det hör med hjälp av rörelser, med hjälp av 

det uttrycksmedel det har i den här situationen. Vi vet också att örat är ett 

väldigt märkligt organ i sig, det bär musiken i sig, i örat tonar den 

kromatiska skalan, örat är byggt ur musik. De senaste årens forskning har 

visat det här. Det finns ett musikaliskt element i detta sinnesorgan, det som 

möjliggör kommunikation med människorna, med världen där omkring. 

Hanus Papuschek, en av forskarna på det här området, sa att människan 

redan före födelsen kan varsebli och bearbeta musikaliska element som 

melodi, rytm, dynamik, tonhöjd, klangfärg. De musikaliska elementen hör 

till människans första uttrycksformer efter födelsen i barnets stämma och i 

barnets rörelse. 

Och då kan man ju fråga sig hur kan han veta att ett barn bearbetar det, det 

hör musikaliskt från 7:e graviditetsmånaden till 8:e graviditetsmånaden. Hur 

kan han det? Men det är möjligt och vi behöver inte gå in på alla detaljerna 

idag. Musikaliska element hör alltså till de första uttrycksmedlen vi har och 

hörseln är det absolut första sinnet som gör att vi varseblir människor och 

den omgivande världen. Forskning från 1980-talet visar att de nyfödda 

barnen minns det som de hörde i 7:e månaden, minns helt exakt vad de har 

hört, alltså minnet från det örat är färdigt, finns där hos mycket små barn, 

man bär med sig det. De här små barnen som fötts med den här, som 

Papuschek säger, musikaliteten i sig väljer medvetet bort musik som har fel 

frasering. Barn under en månad gamla väljer principiellt strukturell musik, 

musik som i sig har en grundstruktur, väljer principiellt bort all ostrukturell 

musik. Det här har vi alla kunnat, då vi var en, två månader gamla. Det är 

något vi har med oss, medvetandet om klangen. 

Forskarna talar om att det nyfödda barnet har en varseblivande musikalisk 

förmåga som är ganska nära en vuxen människas oskolade musikaliska 

förmåga och det här är ett väldigt radikalt uttalande, för på alla andra 

14

områden är man ju när man föds inte alls i närheten av de vuxnas förmåga, 

eller hur. Man kan inte gå, man kan inte skriva. Musiken är där först, i 

medvetandet. Det här lilla barnet är oerhört kommunikativt, 42 minuters 

gamla barn har man undersökt. Barnet ser på mamman och mammans gestik 

och tar upp det direkt till sig och reagerar. Blixtsnabbt, mamman säger 

någonting, en fras, intonerar en fras, barnet tar direkt in det i kroppen och 

svarar direkt. 42 minuter gammalt. Tänk er det, blixtsnabbt. Jag har gjort 

forskningar själv där jag har gjort försök med vuxna som har varit väldigt 

korta i tid. 

15

Och då märker man att en vuxen människa kan varsebli någonting man hör 

och reagera på det ner till ungefär 0,4 sekunder, där finns det någon sorts 

gräns där vi tycker att det var för kort, det gick för fort, där hann vi inte 

känna efter. Det lilla barnet är långt, långt snabbare. Det finns vissa 

forskare som påstår att det lilla barnet reagerar samtidigt som mamman gör 

gesten, det tror jag inte, men så nära är det. Ett medvetande så totalt i tiden, 

totalt där, mycket mer än vi är. 

Vad är det då barnet reagerar på? Jo, det är principiellt mammans eller 

pappans klang och gestik. Barnet kan reagera på en gest eller klang eller 

omvänt, det behöver inte vara det ena eller det andra. Barnet rör sig i de här 

rörelseklangerna. 

Vad sa då mamman eller pappan? Hblr, hej, mnm (sagt utan ord, med endast 

intonation). Man står ju inte och säger: - God morgon lilla Erik, nu ska vi 

byta blöjor. Man har ju inte det där språket. Hur känns det idag då, lille 

Torsten? Har du sovit gott? Nej, eller hur. 

Det finns någonting som har blivit myntat som heter Motherease. Det är ett 

språk, som forskningen visat på under de senaste 10 åren, som finns i alla 

kulturer. Mammor och pappor beter sig likadant mot sina småbarn. Det här 

språket har inga ord, därför att den kinesiska gör likadant som den 

amerikanska, ända upp i Norrbotten har man undersökt det här. 

Norrbottningar gör likadant som de i Kalahari-öknen. Det är intonerat språk, 

innehållet är helt oväsentligt. Det är den första dialogen. En intonation och 

för barnet ett tidsrum. Forskarna som har studerat det här säger att vi föds 

med ett medvetande som handlar om tid. Vi föds med ett tidsmedvetande, 

inte ett rumsmedvetande. Vi upplever tidsrum, det här är ett tidsrum, 

(exempel) förstår ni? Och det här följer barnet. Tänk er att vi skulle vända 

på det och säga: 

Åhå, hur har du det idag (sagt med omvänd intonation). Det är en annan 

intonation, det är ett annat budskap. Det här är ett universellt, i alla fall på 

jorden, giltigt budskap. Det finns forskning som visar hur det går in i 

vaggvisor i alla kulturer, det här brukar ta ca 7 sekunder, vaggvisors 

grundstruktur tar ca 30 sekunder, osv. Tidsrummet blir större och större med 

hjälp av vaggsånger blir tidsrummet större. Tid. 

Man skulle lugnt kunna säga att varje människa är en musiker, det har 

Steiner sagt och det kan ju vi säga också. Vi föds med det här i oss, allihop. 

Det finns där. Det är där. Det är inte bara en efterhärmning. De här 

forskarna säger att barnet och mamman är inne i en ständig improvisation. 

Det är inte bara så att det här lilla barnet precis efterhärmar det mamman 

gör. Det tar upp och det förändrar och gör något eget. En dialog. En dialog 

som är kreativ och inte bara så här input. Det är bägge sakerna samtidigt. 

Man har också gjort försök med mamma/barnsituationer och tagit upp det på 

TV. Mamman och barnet och allt fungerar, man tar upp det på video, två 

minuter senare kör man samma sak på TV. Mamman på precis samma 

avstånd, barnet bryr sig inte. Varför det? Det är ju samma klang, det är ju 

samma ansikte, det är samma avstånd. Varför bryr sig inte barnet om det? 

Och här kanske man kan se någonting, att det är klart det är någonting som 

förmedlas via den ordlösa ramsan. Den är där som ett instrument för att 

16

förmedla förbindelse, kärlek, intresse. Åh, det är så underbart, man ser att 

det strömmar något mellan de här två Jagen. Vi föds in i Jag-sinnet. Det är 

inte något som kommer sen. Vi börjar där. Bara att det är på ett annat sätt än 

som den vuxna människan. Jag till Jag. Det här Jaget, kärleken från det 

andra Jaget blir till näring för det växande barnet. Man kunde säga 

modersmjölk och den här Motherease kommunikation, två källor till näring, 

en genom kroppen och en genom sinnena. Och videon förmedlar inte det. 

17

Någonting annat som hör till den här tidiga barndomsforskningen som också 

hör till vårt tema är att det lilla barnet har en estetisk förnimmelse. Ellen 

Dissanayaki skrev en bok för 6-7 år sedan, som heter Homo Aestetikus. Den 

boken handlar om att visa att grunden för människans medvetande är den 

estetiska förnimmelsen. Och ur småbarnsforskningen tar hon fram och visar 

hur människan lever inne i den här estetiska känslan. Människan föds 

estetiskt upplevande. Det är hela hennes tes och det är också någonting som 

hänger ihop med mycket av modern hjärnforskning och forskning kring 

människans medvetande. 

Det hänger ihop, det här. Förnimmelser. Vi föds inte blanka och så bara tas 

det in, nej, vi är själva där, vi förnimmer och svarar. Det skrivs inte bara in 

på något sätt, nej, vi själva sätter oss emot det och gör någonting med det. 

Redan före födelsen. Jag ska ta några exempel idag, det finns en artikel i 

tidskriften Läs, i det nyaste numret som jag skrivit, där finns det lite mer 

material. 

Lyssna på det här och känn efter i förnimmelsen och i kroppen. 

Pianomusik spelas i dur- och mollackord. 

Ja, jag vet inte, dur-ackord och moll-ackord. Kanske ni kände något.. 

Men det händer något här i kroppen, kanske en förnimmelse, ändrar sig lite 

grand. Dur, ah. Moll. Man har undersökt kroppens funktioner och studier 

visar att moll-upplevelsen höjer kroppstemperaturen, ganska tydligt, särskilt 

i de inre organen. Så då jag hör moll och verkligen går in i den 

förnimmelsen, så resonerar kroppen med, jag blir varmare om jag upplever 

moll. I dur inte alls den temperaturskillnaden, däremot större hudspänning. 

Musiken resonerar in i oss, även som vuxna. Vi är kvar i det estetiska 

tillståndet. Vår kropp resonerar fortfarande med och det är naturligtvis 

grunden till allt som har med musikterapi att göra, att man faktiskt genom 

musik också förbinder sig ner, in i kroppen. Vi ska göra ett annat exempel, 

nu får ni lyssna på det här. 

Pianomusik spelas i intervaller. 

Tre intervall, var det någon skillnad? En liten slight difference in the 

feelings, eller? Eller kändes det någonstans? Var kändes det? Det är 

intressant. Vad tror ni om det här? Vilket tror ni ett två veckors gammalt 

barn helst väljer? 

Pianomusik spelas. 

Ja, det första och det sista. 

Små barn väljer principiellt bort septima direkt och väljer principiellt kvint 

och oktav. Principiellt. Septima vill de inte höra. De suger på nappen och så 

kan de sluta suga och då försvinner det. Vid kvinten, de suger och suger och 

de hör mer och mer, de håller kvar intrycket. Det är så man gör de här 

experimenten, så kan mäta det. Vi föds alltså med förkärlek för kvint och 

oktav. Man kan gå in i vad man känner och det här är en del av min 

forskning, det som jag jobbat mycket med, just dessa intervaller. Det jag 

18

undersökt är vuxna människors emotionella förnimmelser på de olika 

intervaller och de är väldigt olika. Väldigt olika. Jag ska inte fastna i det här, 

det här är inte riktigt vårt tema, men det hör hit till viss del. 

Pianomusik spelas (septima). 

19

Vad är det för känsla? De flesta som hör på det här talar om disharmoni, 

smärta, fruktan, oro. Men vad betyder det här? Jo, det betyder att, den enkla 

klangen har en direkt estetisk verkan i mig och direkt in i kroppen. Det 

betyder att om jag hör musik som grundar sig på septima, så väcker jag en 

bestämd stämning, en existentiell stämning och hör jag kvint, så väcker jag 

någonting annat. 

I Waldorfpedagogiken har vi kvinten och pentatoniken under förskoletiden, 

ni vet flöjterna med två hål. Man arbetar med kvinten och det här tror jag är 

en väldigt, väldigt bra sak. För ur de studier som jag har gjort så ser jag att 

kvinten är ett speciellt intervall, därför att det skapar en öppen, stabil säker, 

ljus och glad stämning. Ja, faktiskt. Jag brukar kalla det, det sociala 

intervallet. Därför att det har både öppenhet och delaktighet. Dessutom är 

det, det mest kognitiva intervallet som mest har med tanke att göra. 

Intressant nog. 

Jag har också gjort en studie med rörelser. Försökspersonerna lyssnade på 

intervallet och istället för att svara med ord svarade de med rörelse. För 

sekunden är oftast rörelsen så här, neråt och sorglig. Till sexten är rörelsen 

uppåt, utåt och glädjefull. Vad är då det här? En förmåga som endast 

människan har, nämligen att överföra någonting från det auditiva till det 

motoriska. Det finns ingen annan levande varelse på jorden som kan detta. 

Att överföra någonting från det hörbara in i det gestiska med kroppsspråket. 

Det finns ett par andra arter på jorden som kan överföra det man hör till det 

man uttrycker med hjälp av något sorts språk, delfiner, sälar, vissa valar som 

har stora folkmusikkulturer ute i haven och sångfåglar. Men det är få. De 

arterna som har relativt utvecklat, så att säga, intonationsspråk som delfiner, 

m fl, de har också en stor och väl utvecklad hjärna. Människan är unik på 

det här sättet. 

Och där är man i början, Homo Estetikus. Jag överför från det jag hör till det 

jag gör. Principen för människan, medvetande. 

Det finns också studier gjorda kring musik och andlig upplevelse. Man talar 

i psykologin om två huvudorsaker till spontan andlig upplevelse. Den allra 

största är musik och den näst största är naturupplevelse. Situationer där 

människor i sin biografi plötsligt har kommit in en situation där man har 

hört något och så går man in i ett helt annat tillstånd, kan gå ut ur kroppen, 

se sitt livspanorama, riktigt andliga upplevelser. Musiken är den främsta 

källan till det här, musiken är den största faktorn i det man kallar spontan 

andlig upplevelse. Det finns en stor forskning gjord om det här av Alf 

Gabrielsson på Uppsala Universitet. 

Ja, det där var ett försök att beskriva det vi kommer ur; rörelse, klang, 

tidsrum, upplevelse av tid, kunna tolka klangliga budskap, intonation och att 

det samtidigt är det som en port in till ett annat medvetande. Det är som om 

musiken kan öppna sig åt bägge hållen. Både i livets begynnelse och sen i 

vuxen ålder, men nu blir det ju inget språk av det där. Det räcker inte med 

det här, det här är en faktor. Det måste till någonting och vad är det? 

20

Jo, vi måste lära oss att stå uppresta. Hela processen från att krypa och gå, 

allt det här som behövs i hela den motoriska utvecklingen fram till att jag 

kan hitta jämvikten i min gestalt och stå. Det är en grundförutsättning för att 

det ska bli språk och det här är på olika nivåer. Rent fysiologiskt är det så att 

i och med att människan reser sig upp och står riktigt upprätt, så faller 

struphuvudet ner och munhålan kan bli större än besläktade apor, som har 

ganska liknande talorganism. Upprest hållning frigör både uppåt och nedåt, 

människan kan därför säga i, o, a. Det är bara människan som kan säga de 

vokalerna. Det hänger ihop med den akustiska möjligheten människan har 

fått och den förändrade munhålan. I, o och a är mycket svåra vokaler att 

prestera, människan kan det. Det är de mänskliga vokalerna säger man i 

lingvistiken. Det behövs den uppresta hållningen för att språkorganen ska 

vara där. Men det räcker ju inte med det heller. 

Processen hos barnet innan det lär sig tala, att resa sig upp, att gå, få den 

motoriska utvecklingen att komma in i jämvikten i balansen, leder till att få 

ett strukturellt förhållande till rummet. Nu är det inte tid, nu är det rum som 

gäller. Höger, vänster, upp och ner. Centrum, periferi, de här tre sakerna är 

grundläggande för människans tankeutveckling. Utan att kunna hitta 

jämvikten i kroppen, inget fokus, ingen närvaro. Förhållandet centrum - 

periferi är väl genomforskat, man kan hålla föredrag om hur tänkandet 

modelleras fram ur centrum – periferi upplevelser. Ljus och mörker har vi 

inskrivet i vår egen varseblivning, vi läser världen som om vi står mellan 

ljus och mörker. Det finns också massor av exempel på hur det här är 

inskrivit i oss. Men vad är det här? Jo, plötsligt har vi kommit in i vår kropp, 

och genom vår kropp får vi relation till världen, vi får relation till världen 

som har ljus uppe och mörker nere, ett nära, ett fjärran. Jag är i balans i min 

kropp; en balans jag hela tiden måste erövra. Det är grunden. Ur det här 

möter jag det som finns omkring mig i rummet av rummets krafter. Om man 

ska sammanfatta det här skulle man kunna säga, geometri. Strukturell form i 

rummet. Strukturell form i tiden. Utan det här, inget språk. Och det går 

också väldigt starkt in i språket. Överhuvudtaget i hur vi uttrycker oss. Men 

innan vi gör det, ska jag bara ställa en liten fråga. 

Vilken av dessa två figurer är störst? 

Den till höger, är alla eniga om det. Barn före fem år svarar, långt mer än 

hälften av dem, den vänstra. Varför? Upp är större än ned. Börsen stiger och 

nu föll börsen och vi känner avgrundsdjupet. Varför blir inte börsen 

bredare? Nu blev börsen smal i dag. Det här är djupt rotat, upp och ner, 

börsen stiger. Upplevelsen mellan ljus och mörker går in i hur vi uttrycker 

det, det kunde ju vara att börsen blir bred. Nej, börsen stiger, börsen faller. 

Språket grundar sig på de spatiala rumsupplevelserna och använder 

rumsupplevelserna för att uttrycka den inre världen. Idag är jag uppåt, uppåt 

är en spatial sak. Det emotionella beskrivs med hjälp av spatial upplevelse. 

Det är principen i det. 

Mary Lecron Foster gjorde på 1980-talet studier kring protospråket. Det 

finns ett språk som är innan språket. Att människan överhuvudtaget har ett 

språk beror på den uppresta hållningen och beror på att människan kan hålla 

21

tillbaks lätet med sitt Jag. Att människan har den här förmågan gör att 

människan kan modulera sin språkström; språkets kropp. Om jag bara låter 

affekten gå ut kan jag inte forma grunden för språk. Upprest hållning, hålla 

tillbaka lätet, behärska lätet. Utan det här har vi inget språk. 

Hur kan det bli till ord, och vad är ett ord? Foster gjorde en studie och 

tittade på om det fanns något gemensamt i världens olika språk. Hon hittade 

i dessa studier urtyper, något som hon kallade prototyper till språk, 

nämligen det att i de enskilda ljuden finns någonting som är gemensamt, 

korskulturellt. Om man tar m t ex, hon kallade det, det bilaterala ljudet. M 

uppträder i språk när man står i relation till någonting. Mother, meeting. 

M:et fasthåller upplevelsen av att möta någonting, rumsligt. I, vokalen i, 

fasthåller någonting som är ljust och smalt. Vokalen a fasthåller upplevelsen 

av att det är någonting stort och brett som gör intryck. F och p uppträder 

typiskt för ord som periferi, ord som har med omkrets att göra. Foster har 

tittat på hur språket uppstår ur rumsupplevelsen. Någonting ljust smalt 

fasthålls med hjälp av i. Protospråk, ursprungsspråk. L, t ex är hur två saker 

förenar sig, inte möts utan förenar sig. 

Det finns en musikalisk väg, intonation, klang i stämman med mera som 

uttrycker lika mycket som orden om mitt inre. Så finns det en plastisk del 

som utgår från den uppresta hållningen, upplevelsen av centrum/periferi, 

ljus/mörker och jämvikt. Upplevelsen av rummet fasthålls av ljuden, 

upplevelsen av min relation till rummet, fasthålls av ljuden. De här två möts 

nu och det blir till ord. För så fort ett ljud möter ett annat ljud så uppstår en 

samklang och så kommer intonation med hjälp av vokalerna. Relation på det 

här sättet, till två saker. Mötet mellan det inre och det yttre, där finns 

språket. 

I ett föredrag talar Rudolf Steiner om att i begynnelsen var ordet och lite 

senare i föredraget, nej, i begynnelsen var tanken. Lite senare säger han att 

nej, i begynnelsen var minnet. Minnet är i begynnelsen. Tidsrum som jag 

kan fasthålla. Ljud som gör att jag minns en situation utan att kunna 

verbalisera det. Minnet byggs ur det här. Ord, tanke, minne. Och det här 

finns inne i oss alla. Det här har alla människor med sig. Det här är grunden, 

innan det finns språk och innan det finns ord. Vi lever i det här tillståndet 

ganska lång tid efter att vi fötts. Vissa människor lever i det här tillståndet 

hela sitt liv. Utan att verbalisera sina tankar, lever i den här emotionella 

intonationsvärlden och uttrycker sig i enlighet med det också. 

I den senaste folkhälsorapporten som kom år 2000 och som förnyades år 

2005 så står det klart och tydligt; En människa som aktivt upplever konst 

lever längre och får bättre hälsa. Varför? Aktiv konstupplevelse där jag 

engagerar mig i det jag upplever har en resonans ner i kroppen, på blodtryck 

och på allt möjligt. Passiv upplevelse av kultur, t ex passivt TV-tittande bör 

man undvika, särskilt barn. Denna rapport är offentlig, Statens offentliga 

utredningar år 2000 nr 91, Hälsa på lika villkor. Aktiv konstupplevelse ska 

vara för alla på jämlika grunder. Det står dessutom att forskning visar att det 

här är viktigt i vårdmiljöer, därför borde det i alla vårdutbildningar ingå 

22

musik, sång, poesi, dans. Det körs ett försök i Huddinge där man försöker 

föra in det här. Aktiv konstupplevelse för att väcka någonting i oss. 

Antonio Damasio, är det någon som har läst hans böcker, är neurolog som 

har analyserat människans medvetande. Han säger att människans 

medvetande är närvaro och förnimmelse. Människans medvetande går inte 

skilja från känslan. Människans medvetande är estetiskt; sett från 

hjärnforskarens sida. Det estetiska förnimmandet som också kan bli en väg 

till hälsa. Centrum i människans medvetande. 

Jag skulle vilja använda de sista två minuterna för att knyta ihop det här. 

Steiner håller 1913 i Bergen det första offentliga föredraget om eurytmi, det 

var ett föredrag som har att göra med det som vi har talat om idag och med 

det vill jag avrunda. Steiner säger där att den process vi går igenom som 

blivande människor under de första tre åren, det är att vi lär oss hitta 

balansen, lär oss strukturera rummet, lär oss gå och ur detta utvecklar 

språket, vi lär oss tala och det är ur hela den processen som tänkandet 

utvecklar sig, det är grunden för människan. Han talar även om, långt före 

Damasio och andra hjärnforskare, hur det här påverkar hjärnan. Sen vänder 

han på det hela och säger att om det är så att man själv söker en andlig 

utveckling, ett fördjupat medvetande då jag själv vill utveckla mig, min 

individ och mitt Jag, ja, då finns det en väg och det är vägen tillbaka. Att jag 

som vuxen igen går in i tänkandets lagbundenhet och Steiner säger att jag då 

kan uppleva de andliga krafter som finns i mitt eget tänkande. Nästa steg är 

att jag går in i språket och genom att fördjupa de krafterna, får jag inte bara 

kunskap om någonting andligt nära kroppen, utan jag kan få kunskap om en 

andlighet som finns lite längre bort. Och den högsta andligheten kommer 

man åt om man kan hitta de krafter som är kvar i oss från då vi lärde oss att 

resa oss upp och gå. 

Avslutningsvis vill jag läsa det här: 

Vi måste se att dessa krafter som används i en andlig utveckling just har att 

göra med barndomens krafter. Det är barndomens krafter, det är de krafter 

man får till övers när man lär sig att gå, det är de krafter som blir till övers 

när man lär sig att tala, det är de krafter som blir till övers när man lär sig 

att tänka, det blir någonting i oss. 

De mest, och jag ber er att vara uppmärksamma på detta, det är de mest 

oskyldiga krafterna som människan har i sig. Detta är mycket viktigt. Det är 

de mest oskyldiga krafterna och samtidigt de krafter med vilka man kan 

skåda in i ett liv som går före födelsen om man utvecklar dem. Det är också 

de krafter man anar då man ser ett litet barn, en så förtrollande och 

tillfredsställande syn, därför att barnet i hela sin aura omvävs av dessa 

krafter, där den största delen används till att lära sig att gå. Men det är också 

de krafter som kan lysa oss in i den andliga världen. Återvändandet, det 

finns i mig, det finns i oss alla Vi kan återvända till den källa som finns i 

oss. 

Tack! 

23

Torsdag kväll 

Minnesstund 

Eurytmi program 

Majdagarna 2206 

25 maj 2006, kl 19.30 i Kulturhuset, Ytter Järna 

Fuga i B-moll J.S Bach 

Språk (se nästa sida) Rudolf Steiner 

Impromptu I Jan Sibelius 

Människorsmöte Hjalmar Gullberg 

2:a satsen ur pianosonat i B-Dur 

Andante sustenuto Franz Schubert 

Sälg i sol Jarl Hemmer 

3:e satsen ur pianosonat i B-Dur 

Scherzo och Trio Franz Schubert 

******* 

Förklädd Gud Hjalmar Gullberg 

med flöjtmusik (The little shepherd) Claude Debussy 

Medverkande 

Eureka eurytmi ensamble (Ledning Inger Hedelin): 

Inger Hedelin, Anne Grete Kumlander, Anna Fagersten, Tina Niskanen, 

Tomomi Kaneko, Marina Cheprakova, Eva Bergvall 

Läkepedagogiska gruppen: 

Margareta Dahlström, Christina Druml, Elfe Jacobsen, Anita Jülke-Druf- 

hagel, Katharina Karlsson, Kerstin Silvasti, Kath Tuttle, Krister Öhman 

Recitation: Hans Lindmark 

Vid flygeln: Sylvia Karpe 

Flöjt: Ralf Cederquist 

Belysning: Reikhart Theissen 

Instuderingshjälp: Agathe Ritter 

24

Språk 

Den som fattar språkets mening 

ser världen visa sig i bild. 

Den som hör språkets själ, 

blir varse världens väsen. 

Den som upplever språkets ande 

får av världen vishetskraft. 

Den som älskar språket 

får som gåva dess innersta makt. 

Så vill jag vända hjärta och sinne 

till ordets ande och själ 

och i kärleken till det 

helt förnimma mig själv. 

Rudolf Steiner 

25

Fredag 26 maj 

Inledning till samtal och föredrag: 

Talövning 

Gemensam sång i salen ledd av Anne Kantola 

Vad är mer vederkvickande än ljuset? 

Maria Sannamo 

Kanske var det sången före samtalet. 

Jag tänkte börja med en minnesbild. Jag tänkte börja min inledningen till 

dagens tema, med en minnesbild. 

Det var vår 1967, jag var 21 år gammal, jag hade börjat mina studier på 

Helsingfors Universitet, Biokemi och Näringen. Jag var mycket aktiv i 

studentrörelsen också och vi alla som har haft ungdomen på 70-talet, vet vad 

den var i åren 67-68-69, i Paris, i Helsingfors, i Sthlm. 

En kväll kom min mamma och frågade mig om jag kunde komma med 

henne och lyssna på ett föredrag eller storytelling. Det var en berömd finsk 

filosof och diktare, Eino Kaila, som skulle berätta om Goethes saga. Nå, 

men nej mamma, varför en saga? Jag har aldrig hört att Goethe har skrivit 

en saga. Om Gröna ormen och Sköna liljan. Men så är det ödet, jag tackade 

ja att komma med. Det var inte ett föredrag, han berättade sagan och gav oss 

fantastiska bilder. Jag ska hålla idag, ge er ett föredrag idag, och det är synd 

att inte göra det på samma sätt som Eino Kaila gjorde det, 1967. 

Efter kvällen satt vi där tillsammans, min mamma och jag i vårt hem, jag 

bodde hemma, jag var 21. Det var billigare och då räckte pengarna till 

annat, att ha sitt eget rum därhemma. Min mor, hon var hemmafru med 5 

barn, och min yngsta syster hon var 3 år då. Mamma skötte därhemma också 

en liten flicka, en flicka som inte kunde gå på dagis, därför att hon var lite 

utvecklingsstörd. Jag älskade min mor, där satt vi tillsammans och vi hade 

våra nattliga samtal igen och jag frågade henne eller började med min 

monolog. 

Hur är det möjligt att Goethe kallade samtalet för det mest sublima av 

upplevelser? Han gör det där i sagan. Vad är mera vederkvickande än ljuset? 

Och vi vet ju alla vad ljuset gör mera vederkvickande och det rätta svaret, 

det är något fantastiskt; Samtalet. Vad menar han? Har också en mening att 

bota, att ge liv åt något. Samtalet som livgivande, är det möjligt? Att 

betrakta samtalet som en öppning. Hur är det möjligt, mamma, frågade jag, 

och där satt hon och det blev en tystnad mellan oss. Det ordlösa samtalet. 

26

Och sen sa hon: Jag tror att Goethe ger oss en framtidsbild, det finns krafter 

i människan, som bara en annan människa kan framkalla, då 

sammanträffandet är sant, sa hon till mig. Krafter som en annan människa 

kan framkalla hos mig, då sammanträffandet är sant. Sen fortsatte hon: Det 

är en längtan i oss alla, att möta en annan människa, så att han eller hon kan 

beröra mitt inre och väcka mig från min förtrollning. Jag tittade på henne 

och kände henne väldigt väl, och jag tänkte här i mitt inre. Mamma, nu talar 

du om kärleken och jag vill veta, vad är samtalet? Men det var något helt 

annat och jag sa till henne, ja det är kärleken mamma, och just där menar 

Goethe inte det. Den sagan var så tydlig i mitt inre, att jag kom ihåg vad 

Goethe hade sagt om kärleken i samma saga. Kärleken som inte härskar 

utan skapar. Den kan vara där med och mellan människor, men kan samtalet 

vara något sånt att Goethe menade, innan kärleken, innan vi har dessa 

krafter, som vi kallar kärlekskrafter. 

Sen sa hon, Maria, gå och forska kring detta. Vad är samtalet? 

Nu vill jag sluta min lilla inledning och berätta hur det har gått med 

forskningen. 

Det var sagans atmosfär också här i morse. Och nu en liten stund i 

verkligheten, som överträffar dikten och sagan. 

Om vi ser nu på världen där vi lever, t ex från sessioner i det brittiska 

parlamentet som visas på TV, kan vi se våra ledare protestera, bua och 

överrösta varandra och då känner vi att något är på tok. Det är det inre 

språket som berättar för oss att så skulle det inte vara. Och jag tror att de 

känner samma sak, men verkar inte kunna göra något åt det. Och sen en 

annan bild, israelerna och palestinierna kan inte komma överens om 

bosättningarna på Västbanken. I tidningsrubrikerna kan vi läsa om alla 

gånger människor gjort försök att mötas på ett nytt sätt, men misslyckats 

trots sina goda föresatser. Varför är vår verklighet så, just nu? 

För bara några generationer sedan, åldrades människor med uppfattningen 

att personlig mognad handlade om att utveckla sin förmåga för 

samtalskonsten. 

Jag kan komma ihåg från min barndom hur det var på söndagseftermiddagarna 

då mina föräldrar träffades och vi hade några släktingar med. Det 

var en fin atmosfär och vi som var barn kunde inte vara med, för på den 

tiden skulle barnen lyssna och vara stilla. 

Nu är situationen hos mina egna barn och barnbarn något helt annan. Det är 

där med underbara frågor och allt prövning och så. 

Det var en tid när livet levdes i ett annat tempo. Mina föräldrars tid och min 

barndomstid, det var en tid när människor satt och samtalade efter dagens 

värv. Det var en tid, när den muntliga traditionen fortfarande var vid liv och 

berättandet inte försvunnit från det dagliga livet. 

Nu måste vi öva det, ta det i seminarier och praktisera storytelling t ex. 

Tiden när livet och relationerna fortfarande handlade om att knyta 

meningsfulla och enkla band till varandra. Och nu, vi lever inte i en neutral 

värld, utan i ett landskap, fullt av åsikter, ställningstagande och uppfattningar, 

om hur man bäst ska uppfatta omvärlden och samspela med den. 

27

Och det är intressant just nu i den här tiden, med den starka 

individualismprocessen. Ju starkare jag känner mig som individ, desto 

främmande är den andra människan, den andra individen. 

Hur är det möjligt att arbeta tillsammans? Och en av de stora frågorna just 

nu, är den: Hur bygger man upp förutsättningar för verklighet och en kreativ 

förnyelse i sociala system? Genom demokrati som Bush vill. Genom att 

sätta samsyn. Men är det möjligt? Genom att samtala genom dialogen, som 

är något nytt nu, genom samtal där öppenheten och närvaron är viktigare än 

det gångensyniellt korrekta. Det tycker jag är viktigt. Ordet samtal och dess 

etymologi uppmanar oss att begrunda den uråldriga kunskapen. 

För grekerna var det, dialogos, betydelseflöde. En hörnsten för 

medborgarsätten och gick inte att skilja från självstyret. Förmågan att tala 

tillsammans, utgjorde demokratins grund och var mycket mer 

grundläggande än att rösta. Det är inte demokratins själ att rösta, men att 

möta och ha ett samtal och komma överens, det är kanske den ordbilden. 

På sätt och vis bedriver vi ett historiskt socialt experiment idag. Vi 

experimenterar för att ta reda på om en gemenskap eller ett samhälle kan 

hållas samman, utan den kärnprocess som alltid bundit oss till sammanhang, 

och det är samtalets process. Ett samtal som lockar fram det bästa i 

människan. Är det möjligt? Är det bara någon medfödd visdom, som bara 

sådana relier som Goethe fått sig tilldelat. Vi vet ju vilken vänskap han hade 

med Schiller och det är just det här som har kommit ut från deras samtal, 

som vi har där i Goethes saga och i Schillers estetiska brev. Kan man 

studera samtalsprocessen? Finns det möjlighet att lära sig om hur samtalet 

skulle utvecklas? Och vilka krav som skulle ställas på individuella och 

kollektiva förmågor? 

Och så är det nästan alltid i livet, att en brännande fråga, får man svar av någon som öppnar 

dörren till en ny värld. 

I augusti 2002 träffade jag Claus Otto Scharmer i Helsingfors, där han deltog i en konferens 

som medlem av Society for Organizational Learning. Kan man lita på någon som forskar där? 

Och sen fick jag veta att han hade 

gått Waldorf-skolan i Hamburg. 

Tack! Det finns samband med Waldorf-pedagogik och med antroposofi! Nu var det möjligt 

att komma överens. 

År 1999 hade Bill Isaac skrivit en bok, som heter ”Dialogen, konsten att 

tänka tillsammans”. Otto Scharmer är en av de vetenskapsmän, som berättar 

om sin egen dialogforskning och resultat i denna bok. 

Jag ska ta fram några tankar om forskningsmetoder, som Bill Isaac tar fram 

i bokens inledning, som heter samtalens eld. Problemet till att samtalet inte 

är mer vederkvickande än ljuset, inte ännu, beror både på bristande 

personlig förmåga och på förutsättningar i den omgivning, som vi lever i. 

I den nya humanistiska psykologin, har man gjort stora framsteg i 

forskningen. Forskningen, som gäller Jagets funktioner förstår vi mera och 

mera om människan, om hennes eller hans personlighet och också vad som 

är Jaget. 

28

Och nu, ger jag en liten bild, om varför det är så svårt att ha ett samtal 

tillsammans. (Hon ritar på svarta tavlan). 

Här är mina personliga dimensioner, här i själen, i astroliteten, i mitt psyke, 

är allt det som jag har lärt från barndomen och ända till idag. Här är alla de 

upplevelser som en liten flicka hade därhemma, mitt uppfostrande Jag. Här 

är alla de upplevelser och minnen från skoltiden, sociala jaget. Här är alla 

rollmodeller, som jag har lärt mig hur en kvinna ska vara i Finland. Min 

mormor var väldigt kraftig från Karelien, en urmor från Karelien, samma 

sak med min mor. Hur kan jag vara annorlunda? Det är omöjligt, därför att 

den starka kvinnobilden har varit där hela tiden. Och nu då jag tittar på mina 

två döttrar åh, vilka döttrar, vilka personligheter. Oj, fint. 

Det har vi lärt och sen mitt temperament som barn, så rött, så koleriskt, att 

mormor måste liksom ge en grön cirkel. Göra en grön cirkel runt den 

koleriska flickan, så att hon skulle lära sig lyssna. Det allt i oss, gör oss 

reaktivt, det är någonting man bär inom sig, genom den väldiga processen 

som bildar vår människobild, bilden av sig själv. 

Men, här i det innersta inne, är det någonting som är helt annorlunda. Dess 

kvalitet är helt annorlunda och det är Jaget, den skapande kraften, som jag 

har i mig, som är där i närvaron, som kan lyssna och vara stilla, som kan 

hitta den inre aktiviteten, som är någonting helt annat än reaktivitet. 

Den kommer så snabbt då det gäller någonting, när det händer någonting i 

min omgivning, att härifrån kommer en skript, en emotion, en känsla, ett 

minne. Och så är den här, full av känslor, minnen och den reagerar. 

Det var allt väldigt fint att väckas upp i morse. Den här gången är den andra 

gången, som jag ger föredraget på svenska och rädslan var väldig, den 

nästan skakade min kropp, då jag vaknade upp i morse. Men känslan 

härinne, är inte densamma som jag är, men man måste öva lite. Liksom 

andas bort från den känslan, att hitta den inre ron och närvaron, där man inte 

reagerar, där man kan känna den inre aktiviteten. 

Det är så väldigt mycket reaktioner i våra samtal och det är därför det är så 

svårt. Och så kommer det fram i forskningar, att under samtalens yta finns 

det underströmmar, som antingen kan föra människor närmare varandra 

eller fjärma dem från varandra, t ex ett svagt självförtroende. Hur reagerar 

jag om jag känner mig svag? Jag tror inte på mig själv. Jag har kanske inte 

haft möjlighet att uppleva min inre styrka någon gång i livet. Så ser jag att 

den andra är ännu sämre än jag är, det är någon slags nyckelaktivitet i mig 

därför att det ger mig en liten känsla, att jag inte är så ond, därför att hon är 

lite ondare än jag. 

Så skyddar vi oss. Det är vår realitet och det verkar som att vi behöver 

träning, att ta itu med de krafter, som fjärmar människor från varandra, för 

att istället integrera det goda, det sanna och det sköna, både hos oss själva, 

som individer och i våra olika institutioner. 

När människor åter upptäcker konsten att samtala och tänka tillsammans, ser 

de inte bakåt. Det är intressant att reaktiviteten kommer från det förgångna 

och den inre aktiviteten riktar sig alltid till framtiden, det är människans 

hemlighet på något sätt. 

29

Och återupptäckten tycks vara något ljuvt inom oss, då samtalet är där. 

Något, som öppnar sig mot framtiden. Dialogen kan vara en levande 

upplevelse av prövning inom och mellan människor. Därför att tillsammans 

är vi mer medvetna och kanske också smartare än vi är var för sig, men vi 

kan också vara något helt annat tillsammans. Vi har också upplevelser om 

det. Tillsammans kan vi bli varse nya framkomstvägar och nya möjligheter. 

Det dialogiska samtalet, hjälper oss att skapa miljöer, där skillnader mellan 

människor främjas. Jag ska berätta senare hur man kan skapa den. 

Det dialogiska samtalet utmanar traditionella och hierarkistiska modeller 

och ger oss möjlighet att utveckla partnership, partnerskap. Och det är 

väldigt viktigt i de nya ledarskapen, som vi försöker utveckla i våra 

organisationer. Dialogen ger oss möjlighet att kombinera tre tydliga och 

olika språk som vanligtvis inte går särskilt bra ihop. 

Det första språket är innebördens språk. Det ska ge oss en uppfattning om 

tankarna bakom samtalet, som är en urgammal sedvänja, innebördens språk. 

Det andra språket är känslornas språk och estetikerns språk. I grundstenen 

meditation, som Rudolf Steiner säger: Du kommer verkligen att känna och 

det är någonting helt annat än att bära dina emotioner. Det som är känsligt i 

mig, medkänna. Med det vill jag förmedla känslan av skönhet eller rytm och 

av en timing vi har i våra samtal. Det måste vara där. 

Det tredje språket är handlingens språk, som syftar till att påverka kraften i 

våra åtgärder. Och när dialogen är som bäst, är alla de tre språken 

representerade. De tre språkens röster genljuder av äldre idéer. Samhället i 

antikens Grekland strävade efter att förverkliga tre värden. Objektivitet, 

eller man kan också säga objektiv förståelse. Subjektiv upplevelse av 

skönhet och samordnad och rättrådig handling. Värdena kallades, det Sanna, 

det Sköna, det Goda. 

Alltför många har förlorat kontakten med samtalets eld. Oftast ser vi våra 

samtal, antingen som möjligheter att byta information, snacka lite, och gå 

sådär i olika roller eller som tävlingar, där vi ska ta poäng. 

Det var en gång en fin situation i min egen samtalsgrupp, där vi övade om 

vem som var bäst att ta poäng nästa gång. 

Att se vad som kommer ut av ett sånt samtal, det är väldigt viktigt att ha 

möjlighet att öva det. Svårigheter som borde vara lätta att komma tillrätta 

med, finns kvar. Ofta upptäcker vi, att vi saknar de resurser, som krävs för 

att verkligen bedöma nya möjligheter och nya alternativ. Den kreativa 

styrkan finns verkligen och den kan aktiveras, för att förnya våra relationer, 

om vi bara ger den förutsättningar att verka. 

Ordet dialog har sina rötter i grekiskans ”dia” och ”logos”. Dia betyder: 

Genom och logos: Ord eller mening. I ordets äldsta innebörd betydde 

”logos”, att samla gemensamt. Det antyder en medvetenhet, om att saker 

och ting i naturen är relaterade till varandra. 

30

Och det var en väldig fin möjlighet att studera biokemi och näring. Om jag 

inte hade gjort det, så skulle jag ha blivit någonting helt annat, med min 

stora idealism. Men där var den hela tiden, en förståelse. 

Vad menar man, då man ser att allt är relaterat till varandra? Och i den 

betydelse, kanske det är bättre att kalla logos maka, ordet relation. I 

begynnelsen var ordet. Och kan vi lära oss det också, att i begynnelsen var 

relationen. Där är något väldigt fint. 

Går man ett steg längre, är dialogen ett samtal, där människor tänker, 

tillsammans. De tänker, i relation med varandra, inte med egna åsikter och 

tankebilder. Aktivt tänkande är där. Att tänka tillsammans, innebär att jag 

inte längre ser min egen ståndpunkt, som den slutgiltiga, utan som ett steg 

på vägen. Att jag lossar greppet om min egen vishet och lyssnar till de 

möjligheter som uppstår, genom att jag har en relation till andra. 

Möjligheter, som jag annars inte hade uppmärksammat. Vilken värld, du har 

tänkt det, på ett annat sätt, berätta lite mera, det är intressant. Att öppna. 

Dialogen ger oss stimulans, att ta till oss den helhet, som redan finns och 

skapa ett nytt slags förhållande. Där vi intensivt lyssnar till och strävar efter 

att förstå alla åsikter som människor har eller kan uttrycka. 

Vi tror ofta, att alla instinktivt vet, hur vi ska leda våra egna samtalscirklar. 

Vi har förnimmelsen av att det inte är sant, men det förklarar inte varför 

kommunikationen så ofta bryter samman och fragmenteras, när människor 

ska föra ett dialogiskt samtal. 

Dialog är ett samtal med centrum och inte med marginal säger Bill Isaacs. 

Energin i våra motsättningar ska kanaliseras mot något som inte finns, inte 

ännu, men som är där, liksom i framtiden. Dialogen lyfter oss ur 

polariseringen, till en större gemensam upplevelse och blir ett medel för 

samordnad kraft för de människor som deltar. 

Det har fina resultat och bildningar om dessa processer i denna bok som jag 

nämnde. 

Jag har en egen dialoggrupp i Helsingfors, vi är 15 människor. En 

sammanslutning av olika professioner; Konsulenter, handledare, lärare och 

forskare. Två av oss har antroposofisk bakgrund. Vi träffas en gång per 

månad och utforskar dialogens möjligheter i handledning, i konfliktmedling, 

i vuxenutbildning, osv. En kort inledning till temat och sen börjar 

samtalsprocessen, som en av oss alltid observerar. 

Att förlora respekten för helheten och att sedan på basis av det, hålla ifrån 

sig det som är obehagligt och obekant. Att bli fixerad vid sin egen vishet om 

två slags vanetäckande, som genomsyrar det mänskliga medvetandet. Att ha 

ett dialogiskt samtal, det är inte lätt, men det är spännande vad man kan 

uppleva där, vilken möjlighet den ger att fördjupa självkännedomen. 

Den här underliggande strukturen i vårt medvetande, skapas genom 

samverkan av flera faktorer. Hur fritt vi vågar tänka och känna i olika 

sammanhang, hur vi kan vidmakthålla upplevelsen och tillhörigheten. Hur 

närvarande och autentiska vi klarar att vara. 

31

Hur flexibla vi är, att berätta saker och ting, ur ett annat perspektiv, och 

slutligen den öppenheten vi har i våra hjärtan. 

Två gånger har samtalsprocessen lyckats, så att vi alla har haft möjligheten 

att uppleva ett nytt slags samtal. Vi kallar den, det dialogiska samtalet. 

Samtalet, som är mera vederkvickande än ljuset. Vi vet alla vad det är som 

behövs för att dialog ska uppstå, både mellan enskilda individer och i grupp. 

Lyssna, respektera, avvakta och hålla närvarandet. Två gånger har vi sett det 

hända och vi kunde känna resultatet, men nästa gång var vi tillbaka igen 

från början. 

Att hålla sig till närvaron och att lyssna på andra med respekt och tala 

genom att avvakta med egna åsikter. Det lockar fram den visdomen som 

finns i vår gemensamma kärna. Det är en intelligens eller kunskap, som 

finns när vi är öppna för möjligheterna runt oss och tänker på ett nytt 

uppfriskande sätt. Inte med gamla tankebilder och troföreställningar, inte 

med en förutfattad mening eller egen tolkning. Men det är svårt att liksom 

lämna dem bakom och vara här. Att ha den närvaron som behövs. Och så är 

det också att med dialogen får vi en struktur, som stöder oss att bevara 

jämvikten. Den ger oss stöd att avvakta med våra vanemässiga reaktioner 

och mekaniska tankar. Därför kan vi gå in i tänkandets omgivning och vi 

kan gå dit tillsammans. Därmed lyfter vi oss till en högre medvetenhetsnivå. 

Och det var Ralph Waldo Emerson som har kallat det en gång, Det stora 

samtalet ädla frihet. 

Jag tog tidigare fram detta viktiga möte med Otto Scharmer. Han har forskat 

i många år om det osynligas arkitektur. Han berättar om samtalet och har 

tagit fram en teori om samtalsfält. Och han har forskat om att det finns fyra 

olika samtalsfält, där atmosfärerna är annorlunda. I hans fältteori, där både 

kropp, sinne och känslor är inblandade, är någonting väldigt fint. 

Jag tycker väldigt mycket om hans teorier, därför att den har givit mig en 

nyckel att förstå de olika atmosfärerna, som står där, så vi ökar 

samtalsprocessen. 

En av dialogens viktigaste aspekt är alltså dess atmosfär eller samtalsfält. 

Första fältet är i allmänhet ett utrymme för artighet. Det mest utmärkande 

draget i fält 1, är frånvaron av reflektion. I sådana situationer används ett 

språk, som står i samklang med den rådande sociala normen, som människor 

uppfostrats med och som har skapat trygghet. Det är mycket ofta vårt 

vanligaste samtalsfält. 

Och sen i det andra fältet, är allt det som inte har sagts tidigare, det kommer 

fram där. Och den förhärskande känslan i fält 2, brukar vara ilska, men vi 

måste igenom den. Det är ett nödvändigt steg i processen. Ilskan 

uppkommer när man upptäcker att det inte går att tvinga fram dialogen, det 

är inte möjligt att tvinga fram den, och jag har märkt det så många gånger, 

som vägledare eller handledare. Fält 2, är ett utrymme som människor måste 

lära sig att ta sig igenom. Det skapar en drivkraft för förändring. 

Och en annan viktig egenskap i det här fältet är, att de ännu inte ser någon 

egentlig reflektion kring det som händer. Människor hävdar sina åsikter, 

men stannar inte upp för att prova varför de tänker som de gör. 

32

I det här läget är människor mer angelägna om att uttrycka sina åsikter, än 

att ifrågasätta dem. Och Otto Scharmer påpekar att i den mest extrema 

formen handlar processen i fält 2 om skuld. Den inre känslan av skuld, den 

oskuld, den underliggande känslan är, att vi har inte bara olika 

utgångspunkter, din utgångspunkt är dessutom felaktig och den är orsak till 

våra problem. Det är atmosfären i fältet 2. 

I grund och botten krävs en förändring av människors Jag-uppfattning. En 

förändring av den egna identiteten, som säger att mina åsikter, även om de 

är felgenomtänkta, är ändå inte samma som jag är. Jag kan göra plats för 

andra åsikter utan att riskera min egen identitet. 

Och det är väldigt fint att göra övningar på det andra fältet tillsammans med 

medmänniskor. Och efter det uppstår en annorlunda typ av samtal, nu 

förändras energin. I den här fasen reflekterar människor kring vad de gör 

och vilket inflytande de har. 

Det viktigaste förhållningssättet i fält tre är, nyfikenhet. Nu är jag öppen. 

Vad är det du menar? Oj, vad fint! Nu börjar man att lyssna och när fältet 

övergår till denna fas, blir människor mer villiga att erkänna sina brister. De 

tycker inte längre att de måste ha tänkt igenom allt eller ha svar på alla 

frågor. De upptäcker att det finns en större innebörd, som utvecklas genom 

samtalet. Vid den här tidpunkten i samtalet, kan en ny form av 

meningsfullhet utvecklas. Frågor tas fram, upp från flera olika perspektiv. 

Människor känner sig inte tvingade att komma överens, idéer brukar flöda 

fritt och är ofta grundade på att människor nu talar utifrån sig själva, sitt Jag. 

Det fjärde samtalsfältet är förnyelsefältet. Här övergår man till att sätta 

helheten främst. Det är också nu som helt nya möjligheter uppstår. Nu 

upplever man konsten att tänka tillsammans. En person tänker på något och 

någon annan uttalar det. Oj, det är möjligt! I det fjärde fältet har människor 

en upplevelse av ”flow”, det är det moderna ordet. Samtalet blir skapande 

och nu är det mera vederkvickande än ljuset. 

Tack! 

Musikalisk efterklang med Sylvia Karpe 

33

Fredag 26 maj 

Hänvisning till bilden på framsidan av detta dokument. 

MÄNNISKAN I DET ANDLIGA 

av Jon Geelmuyden 

Bilden är målad av Rudolf Steiner med pastellfärger, 6 juni 1922. 

Ser ni bilden? Om ni tar fram era program så har ni den där. 

Som sagt, Rudolf Steiner har gjort den och det är en, i en serie med bilder. 

Jag ska försöka förklara varför. Det var Mikaela Stenius, som var här och 

presenterade den som valde bilden. Jag har forskat lite i vad det är för 

någonting, egentligen. 

Många uppfattar väl Rudolf Steiner som någon sorts filosof, tankemänniska. 

Men han var så oändligt mycket mera. 

Och just det där med färger, det var någonting som Rudolf Steiner hade 

med sig från allra första början. Redan som tonåring var han intresserad i 

färgernas mysterium, och forskade i detta. Och man kan väl säga, alla 

känner ju till, mer eller mindre i alla fall, att Rudolf Steiner, engagerade sig 

väldigt i Goethes vetenskapliga skrifter och då var det just färgläran som var 

porten in i detta. 

Han uttalade en gång, när han hade gjort det där stora arbetet – som 21-åring 

fick han uppdraget att vara med och ge ut Goethes samlade verk och då var 

det just de vetenskapliga skrifterna till Goethe, som han skulle skriva om 

och 1500 kommentarer hade han där – och han sa det, att ”jag skulle 

egentligen, om det gavs tid någon gång och möjlighet” – betalning alltså, 

pengar – ”att skriva en riktigt modern, helt uppdaterad, vetenskaplig, med 

alla moderna kunskaper om färgerna, en riktig färglära i Goethes anda. För 

det är ju klart, jag står ju inte bakom och bejakar allt som Goethe i sin tid 

hittade på om färgerna!” Så det kanske är bra att ha med sig att Steiner själv 

inte köper hela Goethes färglära rakt av, utan ifrågasätter en hel del också. 

Det vet de flesta inte om, men det är en hemlis som ni nu känner till! 

Steiner höll ju på med färger och färggestaltning och sådant genom hela 

livet egentligen, det var med hela vägen. 

Och väl känt är ju när de byggde Goetheanum, det första, hur de målade ut 

insidan av kupolerna, alltså innertaken, och då berättade en av dem som var 

med där och målade, att Rudolf Steiner själv målade halva den mindre 

kupolen. Det är enorma ytor, det är ungefär som det här. 

34

Jättelika ytor som Rudolf Steiner själv målade, och hon skildrar hur han 

kom farande in där upp på ställningen, grep en pensel och så började han 

måla. Det var skiktmåleri. Ni vet, ni har säkert prövat på det. Det tar en 

oändlighet av tid. Han kommer springande dit och målar snabbt med stora 

penslar över en yta med nån färg och så går han därifrån och gör något 

annat, håller en 15-18 föredrag. Och så kommer han tillbaks ett par dagar 

senare, så målar han på tvärs med en annan färg eller med samma färg. Och 

så uppstår det ett djup och ett skimmer, som är alldeles fantastiskt. Han var 

förebildlig, säger konstnärerna. 

Nu fanns det där vid Goetheanum från 1914, en kvinna, som var med i 

konstnärsgänget som gestaltade Goetheanum. Hon var med och snidade i 

väggarna och pelarna och allt det där, och hon hette Henny Geck. Hon var 

30 år gammal 1914, när hon kom till Goetheanum. Det hon då gjorde, det 

var att – hon var konstnärsutbildad, hon hade gått på diverse akademier, jag 

kommer inte ihåg vad de hette, men det är ju inte så viktigt – hon hade alltså 

målningsutbildning och visade vid något tillfälle Rudolf Steiner, några av 

sina bilder. Då sa Steiner, att men det där är bra, det där måste vi använda 

oss av, de där motiven, måste vi använda i samband med plakaten vid 

Eurytmiföreställningarna. Och det var ju en ära att få vara den som hade 

bidragit till de där plakaten. 

Hon kom då igång med måleriet och det blev ju då snabbt känt – ni vet ju 

hur det är med allt som är nytt, det hoppar man ju på och så njuter man av 

det så länge det är nytt, och sen kommer det något annat istället. Vi är ju 

som en fårflock som styrs, såna är vi helt enkelt och det ska vi också vara, 

men nu var det så att måleriet kom fram. Då var det vid något tillfälle, 1921, 

som denna Henny Geck, frågade Rudolf Steiner, skulle man inte kunna 

utveckla en målarskola, som byggde systematiskt upp hur kunskaperna 

skulle se ut, alltså ungefär som eurytmiutbildningen. För hon hade märkt, 

skriver hon, att det var så lätt att bara fastna i det egna hela tiden, när man 

gick en sån här målarskola, man höll på med sina egna grejor och kom ingen 

vart. 

Då ville hon ha hjälp av Rudolf Steiner, och det sa han ja till, det skulle gå 

bra, och han började med att måla några soluppgångar och solnedgångar och 

sånt där, han gjorde lite snabba skisser, på grundval av en viktig princip. 

Och nu får konstnärerna ursäkta att jag som lekperson yttrar mig 

överhuvudtaget, men han sa det att färgerna ska ge formen. Formerna ska 

inte ritas dit med blyertspennor och så ska man fylla i, utan det ska vara ur 

färgerna, som formerna ska uppstå, bildens figurer. 

Då gjorde han så att han gav exempel och då är vi här, det här är väl den 

12:e eller något sådant av en serie på, man brukar säga 23 bilder, som 

Rudolf Steiner gjorde med pastell, det är skisser. Han gjorde dem med tanke 

på att då målarna skulle måla ut dem med akvarell eller med tempera eller 

vad det nu var. Och det skulle bli så bra. Och så blev det också. Och så fort 

de hade gjort denna övning – Steiner menade det som en övning – så fick de 

en ny övning. 

35

Jag återkommer strax till det, jag ska säga lite grand om bara just den här 

bilden, lite snabbt, bara för att visa hur Steiner då tänkte. 

Nu får vi tänka oss att den här bilden har varit betydligt mera färggrann, 

alltså den har bleknat kraftigt, alla de här pastellbilderna har bleknat väldigt 

mycket. Men så är det ju bara. Det är ju i alla fall drygt 60 år sen de 

gjordes. 

Då har han alltså egentligen målat de olika väsensleden, eller de olika 

elementen kan man väl säga. Alltså det jordiska finns här nere, och på det 

jordiska, fast förankrat i den fysiska tillvaron, sitter en människa. Hon är 

målad helt i blått, därför är det så att säga den mediterande människan, som 

då är helt inne i det här som skapar ett ljussken omkring det tredje ögat, eller 

vad man ska uttrycka det som. Det gör ingenting, men alltså, det är någon 

sorts helgongloria, men det är inte ett helgon, utan en meditationsmänniska. 

Hon har en bok framför sig och på den boken så står det ”ICH”. Och det är 

en ganska fantastisk sak, att det står tre bokstäver där, alltså ”JAG”. Men det 

går vidare här. Ovanför henne eller runt henne här, finns det först ett 

ljusblått område, som man kan tolka som det eteriska – jag ska ju vara snabb 

så jag går rakt på – därefter kommer ett gyllengrönt skikt som då är det 

själsliga området, och sen, ovanför där, ett rött område och det är alltid hos 

Rudolf Steiner – och det har nog varit kraftfullare än det är nu, ett lysande 

rött, brukar det stå i skildringarna – en bild av det andliga. Andevärlden är 

röd, säger Steiner. Det säger han också i pedagogiska sammanhang. 

Tittar man noga här nu, finns det figurer i detta. Och här uppe finns det en 

ängel som är målad bara med ansikte och vingar och det brukar jag i alla fall 

associera till de högre hierarkierna, alltså till Devakhans alla väsen, änglar 

har inte där att göra, utan ärkeänglar, Arkai, Keruber, Serafer och allt sånt 

där – ni vet. De finns häruppe, symboliserat, mänsklighetsrepresentanten 

sitter där. Och den här figuren tycker jag är ganska spännande, för den 

befinner sig precis i övergången mellan det själsliga gyllengröna området 

och det röda andliga området. Och där är det ju ett möte som sker, den lutar 

sig nedåt mot den här människan, och man kan ana att hon har ett möte med 

sin ängel där, just där i det här övergångsområdet mellan det själsliga och 

det andliga. 

Rudolf Steiner talar inte så mycket om den här bilden, han talar ingenting 

alls om den bilden för att vara exakt, i alla fall inte som har fastnat på något 

papper. Däremot har han hållit ett föredrag om måleriet i det gamla 

Goetheanum och där fanns det en figur, som kallades för ”Faust”, eller han 

kallade det ”Faust”, det är en figur som ser ut så där i profil och målad i 

svartbrunt och framför den står det också tre bokstäver, ”ICH”. Och det är 

det enda stället i det gamla Goetheanum, som bokstäver uppträder, och det 

är något oerhört drastiskt. Likaså är det det enda stället där han skriver in i 

själva bilden, tre bokstäver. Han säger det att det är helt rätt i förbindelse 

med Faustbilden, det är helt riktigt att man uppfattar Jaget på det sättet, att 

det blir reducerat till, inte ens en bild, utan ett abstrakt tecken. Det stämmer 

helt med den faustiska människans uppfattning av Jaget. 

36

Efter den nyare tidens inbrott, 1400-talet och framåt, och framförallt då efter 

den faustiska tidens inbrott, 1500-talet och framåt, så är det faktiskt så ännu 

idag, att vi inte kan uppfatta Jaget egentligen ens som en bild, säger Steiner, 

utan bara som en abstrakt punkt. När vi talar om Jaget, så har vi för vårt 

inre, en bild – en föreställning, inte en bild – en föreställning om en abstrakt 

punkt. Och det är ju ganska drastiskt. Så säger Steiner, ni kan se efter själva, 

när han talar om Goetheanum. 

Nu är det så att jag kom fram till en ganska märklig upptäckt, när jag höll på 

att forska i det här, som jag vill meddela er till slut här. Det är att han 

målade bilder! Om man tänker: Steiner, 1922, 1923, och fortfarande 1924, 

som är hans sista aktiva år, så håller han fortfarande på med de här 

målningsövningarna, och de blir dessutom större och större, för Henny 

Geck, hon spände upp allt större och större papper, så bilderna bara växte, 

han fyllde de varje gång. Hon var lika förvånad varje gång, men större och 

större papper, spelade ingen roll, hela ytan täcktes av färg! Och då var det så 

att jag gick in och undersökte, för överallt på de här bilderna står det datum 

när de målades. 

Hur i all sina dar hann han alltså, tänkte jag, för 1924 på sommaren, höll han 

ibland 5 föredrag på en dag, han höll två parallella stora kurser, och 

dessutom stoppade han in den läkepedagogiska kursen emellanåt och 

dessutom hade han arbetarföredrag och klasstimmar plus att han 

administrerade hela sällskapet! Det gjorde han, men han hade tid att till och 

med måla. 

Och då är det så att jag tittade i en bok jag har, som innehåller hela Rudolf 

Steiners föredragsverk, det är någon väldigt spännande människa som har 

skrivit ihop, i detalj, alla hans föredrag, när de hölls och vad han gjorde dag 

för dag. Det är en väldigt spännande ljusblå bok, den ska ni skaffa er, för 

den är fruktansvärt intressant! För då slog jag upp de här olika datumen, och 

tänkte: vad var det han höll för föredrag då, när han målade den här bilden? 

Det kunde ju vara lite intressant om det hade någon bäring på bilden. 

Inte alls. 

Datumet står inte där! För han höll inget föredrag den dagen! Så jag tänkte, 

jaha, då bör jag nog titta på de andra – och så var det likadant! Det finns två 

eller tre undantag, men annars är det alltid på dagar där Rudolf Steiner 

faktiskt inte höll något som helst föredrag, som de här bilderna är målade. 

Det tyckte jag var väldigt tänkvärt! 

Det är ju så att Rudolf Steiner, vi vet ju alla, att han har ritat eurytmiformer, 

han har målat, han har varit på det läkepedagogiska lilla initiativet där och 

hjälpt till, ofta, det finns berättelser om detta och hur han målade bilder med 

barnen där i det läkepedagogiska sammanhanget. Han gjorde faktiskt ganska 

mycket av den slags! Och när gjorde han alltså det? Det finns hundratals 

eurytmiformer, någon gång måste han ha suttit och lyssnat till musik eller 

hört på en dikt och tittat på eurytmisterna och ritat de här ganska avancerade 

formerna, t ex, eller han var med i dramaskolan till Maria Steiner och 

hjälpte till där med talgestaltningsövningar – han gjorde ju så mycket! 

37

När gjorde han alltså det? Jo, det var just de här dagarna då han hann med 

allt det här och även att ”slänga iväg” en sådan här bild. Som egentligen är 

oerhört talande! 

Veckan efter målade han nästa bild, som var det omvända motivet: här är 

det ”Människan i anden”, den heter ”Anden i människan”. Också intressant! 

Ja, det räcker kanske för en liten glimt om vad det här handlar om. 

Tack ska ni ha! 

38

Fredag 26 maj 

Läkepedagogiska framtidsversioner 

av Christian Osika 

Även om föredraget skall handla om framtidsvisioner så kommer det att röra 

sig om klangvärlden som en stor värld. Det skall handla om samklang som 

kan kallas harmoni och missklang, som kan kallas disharmoni. Låt oss utgå 

ifrån en sydfransk slottsruin som hade förstörts redan under medeltiden och 

som var ett centrum för undervisning i trubadurmusik. Denna skola för 

musik fanns på slottet Puivert. Från detta föga befästade slott drog 

trubadurerna ut från borg till borg i Katarernas land. De förmedlade nyheter, 

ofta i poetisk form, de sjöng sånger och visor till olika instrument som ännu 

idag kan beskådas, mejslat i sten i det nämnda slottet. När jag en gång 

besökte platsen i Sydfrankrike hörde jag upptagningar av deras sånger. För 

det mesta var det kärlekssånger på ett underbart värdigt sätt sjungna av män 

eller kvinnor. Det var ett rikt kulturliv som utstrålade ifrån detta centrum 

som också berikade landets måleri och arkitektur. Jag fick med en gång 

uppfattningen att de ofödda barnen sjöng denna musik, som man och kvinna 

sammanvävdes med och som gjorde dem till far och mor. 

Och allt är ruiner nu. Varför det? Eftersom hela denna kultur förstördes av 

människor som inte älskade samma musik. De gjorde ett korståg mot 

katarerna. Dessa människor hade andra musikaliska intentioner. Deras 

intentioner utgick ifrån påven, som hette Innocens den oskyldige: den 

oskyldige Innocens III förstörde hela den här kulturen, inte han själv men 

hans soldater. Vad ville han införa istället? Han var begeistrad av 

gregorianska koraler. Gregorianska koraler hör man ju fortfarande, kan jag 

lova, om man är clairvoyant och någon stor person dör, då hör man hur 

sfärerna, världens sfärer, klangsfärerna sänker sig ner i detta klingande. När 

sfärerna berör varandra, då hör man gregorianska koraler med sitt inre öra. 

Och då tas den här betydande personen, människan, person är hon inte 

längre, den här individualiteten upp till himlen. Och det gillade katolikerna. 

De gillade så att säga vad som händer med oss efter döden. Och därmed 

skulle födelsens musik dö. 

Men vad händer med oss innan vi föds? Ja, det är ju så besvärligt att komma 

som barn till världen. Påven hade ju ingen aning hur man gjorde. Och alla 

dessa munkar och biskopar inte heller. Men trubadurerna visste att det var 

inbäddat i musik, i kärleksfull musik, när två människor möts. Jag sade ju 

att katarerna hade en hög kultur. Det var ju inte bara sexuella emotioner 

utan det var klangeter, det skulle vara klangeter, det skulle vara samklang på 

riktigt, på det högsta sättet. Och sång från jorden välkomnade den 

nedstigande själen. Så det var en helt annan kultur och vi hoppas ju att vi 

kan förnya den kulturen, att vi mottar de ofödda. 

39

Vi behöver ju inte ta det nu så jordiskt utan vi mottar de ofödda med musik. 

Då skulle naturligtvis hela det emotionella livet på jorden ändra sig. Det är 

ju klart för människan innan hon föds. Hon är ju då fortfarande i samklang 

med de högre världarna. Hon gör också, om det vill sig väl, i god samklang 

med sin tidigare inkarnation och gläder sig nu på jorden att möta de som 

hon har mött i förra inkarnationen med samklang. Men allt det är borta nu. 

Inte här i vårt område men i den övriga världen. Och så hade jag tänkt mig 

att det är två människor, de är händelsevis en man och en kvinna som 

försöker hitta samklang. Det är inte så lätt, det är mödosamt. Jag får 

illustrera detta med flöjtspel. Så där ungefär lät trubadurmusiken. Man kan 

höra den på skiva. Mina flöjttoner uttrycker kvinnliga känslor och nu spelar 

flöjten manligt präglade toner. Ja på det viset hittar de varandra i en 

kärlekssång. Ni vet ju att även den svenska folkmusiken är full av sådana 

kärlekssånger. Men de är ofta skrivna i molltonart. De låter melankoliskt, 

för just avsked från den andliga världen sker i en smärtsam stämning som 

yttrar sig i kärleksvisornas molltonart. 

Och nu har min kära fru Hilke kommit med ett svenskt instrument. Det är en 

ackordcittra, som tidigare ofta använts i religiösa sammanhang. Nu försöker 

jag att med cittran illustrera hur barnet stiger ner. Det är alltså barnets musik 

och inte föräldrarnas musik som vi skall höra. Det klingar enkelt och 

harmoniskt. Och nu spelar jag vidare samma melodi. Nu kanske det är 

tvillingar här, tvillingar. Det gäller att göra ackorden, fördubbla motivet, 

osv. Så här är ett språk som människan talar innan hon finns på jorden. Och 

det är viktigt att då påminna oss om det. För vad är det som händer? När den 

eviga människan stiger ner så tar hon med sig sin tidigare inkarnations 

skörd. Inte bara på ryggen som säck utan som någon kraft i hjärtat. 

Antroposoferna kallar det för karma men detta är ju ett indiskt ord. Nu kan 

vi kalla det för öde. Och detta öde som vi med mycket möda arbetar oss 

igenom under jordelivet bär också en skörd. Den tidigare inkarnationens 

fysiska kropp t.ex. tar man ju inte med. Den ligger ju i graven. Men dennes 

extrakt, det finaste som fanns i en tidigare inkarnation i den fysiska kroppen, 

det tar man med sig och det är någonting som barnet redan har, när det bärs i 

mammas mage. Och det är någonting som framtidsförväntan. Men här är det 

nu översatt in i det musikaliska och yttrar sig i kärlekssångens rytm. Just 

framtidsförväntan kallar antroposoferna med ett bättre ord för 

andemänniskan. Den kommer nu in med musik. Paulus uttryckte samma 

sfär med ordet ”förhoppning”. När man föds så bär man med sig 

klangeterkraften. Inte bara tankens ljus utan klangeterkraften, en verksamhet 

full av musik. Senare när vi är födda kan det gå ner i språket, i ord och 

samtal. 

Det var det ena. Men dessutom bär ju barnet också med en kärlek. Till en 

början en stor kärlek till sina föräldrar, både till mor och far. Och denna 

kärlek är spiritualiseringen, omvandlingen av den tidigare inkarnationens 

eterkropp, som också kallas för ”livsande”. Och även här kan vi livsanden 

kalla för extrakt av den tidigare inkarnationens eterkropp. Det ofödda 

barnets kärlek kan sväva omkring som en kärleksimpuls, men det kan också 

i barnet koncentrera till intresse. Huvudsakligen för modern. 

40

När modern sjunger före födelsen så säger det ofödda barnets intresse ”vad 

vackert min mor sjunger och talar”. Det är som melodin i föräldrarnas 

kärlekssång, som nu kommer igen. För nu efter förväntan och intresse 

kommer något tredje ur själskroppen. Astralkroppen bärs med från tidigare 

inkarnation till sin extrakt till det jordiska. Vi missbrukar av och till 

”Astralkroppen” som ord. Det är ju stjärnkroppen som man tar med sig, 

alltså hela själens stjärnkropp, som den utrustades med långt före födelsen, 

när barnet ännu befann sig i kosmos. Och när barnet bär ner den, kommer 

den också in i klangetersfären och det blir till förtroende. Vad tror ni vad 

våra barn måste ha förtroende till det som skall ske på jorden efter födelsen. 

De ser ju ner på en värld av kaos, hat, krig. De ser ner på en vuxenvärld som 

nästan tror på ingenting. För barnet är vårt sociala liv banal. Vi väljer våra 

politiska representanter, man betalar skatt och man skall skicka barnen till 

skolan. Och där kan ju barnen utveckla något förtroende för lärarna. Men de 

tre förfödsliga sfärerna har skrumpnat. Tro, hopp och kärlek har skrumpnat. 

Men inte alla människor får barn. Många av dom som inte får barn kan ju 

leva i ett mer skapande liv, inte bara i sina yrken utan de skapar konst, 

skapar musik, diktkonst ur sin andliga sfär. För den andliga klangetersfären 

befruktar dom som regndroppar befruktar jorden. 

Men om vi nu fortsätter med det nyfödda barnet – jag hoppas att alla har sett 

nyfödda barn – så gläds vi åt deras rörelse, åt deras ofta allvarliga blick när 

de möter vuxna. Ja vi gläds åt hela deras utstrålning. Men barnen kan ju inte 

sjunga. I alla fall de nyfödda kan inte. Men vad kan de just i ljudsfären? De 

skriker, de kan visserligen ljuda, lalala, men de kan också skrika 

förskräckligt. Då blir den vuxna omgivningen uppmärksam. I dessa skrik 

finns ju ingen melodi. Utan varför blir det så förfärligt? Varför har de glömt 

allt det där underbara som de bär med sig och som de fortfarande har i sig, 

men som inte kan komma till verksamhet nu. Utan det kan bli irritation, det 

kan bli problem med maten och det kan bli problem med blöjor. 

Och då kommer vi på en ny hemlighet. Och den hemligheten börjar när vi 

föds med ett inandningsskrik. Det första ljudet barnet yttrar är ett skrik med 

inandningen och detta skrik kommer ur andnöd, när det har sammanpressats 

under förlossningen. Barnet har inte tillräckligt med syre. Även om 

navelsnöret finns kvar så är syresättningen mycket bristfällig under 

födelsen. Då blir det en högljudd inandning, för barnet måste lära sig andas 

fysisk frisk luft och detta kommer ur en ångestsituation. 

Sammanfattningsvis betyder det att jag har andnöd när jag föds. Besvärligt 

skall man ha. 

Vad är det nästa? Under fostertiden har jag haft en underbar 

klangetersammanströmning med min mor. Jag fick av moderkakan 

näringsströmmen, allt som jag behövde och plötsligt har jag vätskebrist. Jag 

måste dricka. Och om jag inte får någonting så skriker jag och jag söker mig 

till moderns bröst och vill suga. Navelsträngen är ju borta. 

41

Också en tredje bristsituation som är ångestframkallande är: ”Oh, jag fryser, 

jag har ingenting omkring mig och de tvättar mig på sjukhuset med kallt 

vatten. Förskräckligt! Jag har värmebrist. Jag har varit så inbäddad i detta 

eteriska, fysiska värmehöljet som modern hade. Ge mig kläder, 

värmeflaskor, värme, värme!” 

Sedan utvecklas en fjärde bristsituation. Barnet slår upp sina bruna, gråa 

eller himmelsblå ögon och ur dessa utvecklas så småningom en längtan till 

yttervärlden, som kan uppfattas som en brist på sinnesvarseblivning: ”jag 

vill med ögonen finna mig tillrätta. Jag vill finna sammanhang med 

hörseln”. Denna nyfikenhet utvecklas olika fort hos olika barn. Det är lite 

olika men det betyder inte att det ena barnet är mindre värt än det andra i 

denna nedstigningsprocess i sinnena. Man måste igenom dessa fyra brister 

och dessa fyra brister är inte kaos och oreda utan det är min jordiska 

personlighet som jag har lämnat på den här planeten när jag dog sista 

gången. Det har stannat kvar. Det är det som antroposoferna kallar för den 

nedre människan, eller t.o.m. ”dubbelgångaren”. Men just denna nedre 

jordiska människan behöver vi. Förutan hunger, törst, utan kläder, utan 

andning och utan våra sinnen klarar vi oss inte. Det går ju inte. Vi behöver 

således den jordiska personligheten. Men den är inte harmlös, inte 

gudomlig. Den är inte utspridd över hela kosmos där barnet har kommit ner 

från, med sin underbara musik. Nu blir det till jordeliv. Jag vill illustrera 

detta också med jordisk musik på cittran. Det är lite spänning, lite 

överraskning, lite disharmoni över det hela. 

Men hur har de stora känsloströmmarna tro, hopp och kärlek yttrat sig i vår 

kropp innan vi föddes? Hur kan den lilla fosterkroppen bära så stora 

impulser? Det första är att blodomloppet innan vi föddes är mycket järnrik 

och det är just järnet som kan bära andliga impulser. Det ofödda barnets 

blod har mycket mera järn än vi som vuxna människor har. Det är det ena. 

Men å andra sidan är det inte helt syresatt fosterblod. Det liknar mera ett 

venöst blod när det strömmar från fostrets hjärta utåt till alla organ. Fostrets 

lungor arbetar ju inte ännu och kan inte förvandla det venösa blodet till ett 

arteriellt blod. I denna underbara halvt syresatta blodvärld, där kan de eviga 

andelar som jag bär med mig från inkarnation till inkarnation förkroppsliga 

sig försiktigt, försiktigt. Och gör det också. Och när det blir syrebrist, som 

det eventuellt är under förlossningen eller redan innan, då blir det problem i 

barnets utveckling senare. Då sker anlaget för barnens senare överaktivitet, 

autism, tvång, överkänslighet, intellektuella handikapp, rörelsesvårigheter 

o.s.v. Även vi som känner oss friska som vuxna har just genom denna 

syrebrist fått ganska mycket problematik som fixerade sig i vårt själsliv. 

Det är således i det halvt venösa blodet de höga själsandelarna kan yttra sig 

som längtan efter framtidsförväntan, som intresse för världen och som 

förtroende för mina framtida människomöten. 

Nu blir man född och då sker en cirkulationens omkoppling som är ganska 

komplicerad. Blodomloppet omkopplas komplicerat så att vi får ett venöst 

och ett arteriellt blod, att lungorna och levern inkopplas i cirkulationen, att 

njuren kan producera urin och tarmen kan bli av med avföring. 

42

Men samtidigt drar egoismen in i barnet med dess första skrik. Och hur 

spirituell jag än har varit i tidigare inkarnation så behöver jag nu mitt 

arteriella blod, att gå på två ben, att så småningom använda hela min kropp, 

att ha handlingsutrymme för mina händer och armar. Men också spirituellt 

handlingsutrymme, inte bara fysiskt. Dessutom syresätter jag min lilla 

hjärna också för att så småningom förstå världen. Det går ju inte med 

detsamma. Men det jordiska lär jag mig genom mitt arteriella blod. Och när 

jag inkarnerar stiger jag ner i detta arteriella blod, som ju är betydligt rödare, 

inte längre så blått som tidigare. Med detta eldröda blod i mina ådror går 

utvecklingen framåt. 

Vad händer nu med de tre stora egenskaperna tro, hopp och kärlek? 

Glömmer vi de för alltid? Eller kommer de fram senare? För att utveckla 

kärlek måste vi i alla fall hitta andra människor så småningom. Vi måste 

t.o.m. hitta en partner av annat kön, annars dör ju mänskligheten ut. Och så 

spelar jag med flöjten en kärlekssång igen. Även framtidsförväntan och 

förtroendet vaknar senare. Men även om man inte får barn utvecklar man nu 

klangetersamklang i det sociala. Banalt kallar man det ganska riktigt för 

”personkemi”. 

Under förskoleåldern kommer nu de första stegen i själsutvecklingen. 

Barnet har lärt sig att andas själv och förvandlar t.o.m. en del av andningen 

till språk. Och sedan offrar sig självaste andningsprocess till språk, 

naturligtvis, men också senare till självmedvetenhet. Barn är ganska 

självmedvetna om de har bra föräldrar. Men om de pryglas eller åsidosatts 

varje dag är det inte så enkelt för dom att bli självmedvetna. 

Jag har under de senaste åren inte sett svenska föräldrar slå sina barn. Det är 

lungans kraft, det är lungans eterkraft man arbetar sig igenom till språket 

och senare även till självmedvetenhet. 

Nu har jag inte beskrivit de tre organen ännu i det halvvenösa förfödsliga, 

där tro, hopp och kärlek är. Man kan säga att kärleken, kärleken, intresset 

det är njurprocessen innan man föds. Man producerar ju ingen urin innan 

man föds. Blodet renas inte, i alla fall när man är friskt född. Förtroendet är 

leverprocessens område, som då speglar detta förtroende innan man föds. 

Förhoppningen utgår ifrån hjärtat mot andningen i stort sätt. Vi börjar med 

njuren. Barnet bildar mera urin på natten upp till treårsåldern. Därefter 

kissar man mera på dagen än på natten. Det är en organisk läroprocess. Ett 

nyfött barn kissar mera på natten än på dagen, vilket många föräldrar 

konstaterat med bedrövelse, man måste byta blöjor på natten. Sedan när man 

växer upp är det inte så mycket urinbildning på natten. Och det hänger ihop 

med vakenhetsgraden på dagen. Det finns en underbar omvälvning av 

vakenhetsgraden, att jag nu blir vaken inte så drömsk, inte så invävd i det 

eteriska som direkt efter födelsen. Utan nu gäller det att utsöndra urin på 

dagen under ljuset och det betyder att vara mera vaken, ända ner till stortån. 

Om nu inte denna omställning från natt- till dagurin sker på rätt sätt så blir 

barnet överkänslig och t.o.m. viljesvag. Detta måste man senare möta med 

specialpedagogik, med medicin och mycket, mycket positiv uppmuntran. 

43

Det som nu också kan bli till problem är att den underbara 

förtroendeinställning, som levern skulle ha gett före födelsen, blir till en viss 

aktivitet. Det är den här impulsen man går igenom så småningom kan det 

ske att det riket av förtroende, att det riket blir glömt. Det sker genom en 

störning i levern före födelsen. Denna brist på förtroende som jag tar med 

mig från tidigare liv kan just genom levern bli till autism. Levern och 

dennes följeslagare, bukspottskörteln, kan inte föra över sin klangeterkraft 

till matsmältningen och till ämnesomsättningen. Och då blir det naturligtvis 

också brister och felfunktioner i nervsystemet i hjärnan. Dessa är ju 

beroende av en förfinad näringsström nedifrån. Autismens brist på 

egenaktivitet, dess tendens till avskärmning är ett tecken att 

näringsströmmen bör stödjas genom diet, genom medicin, således genom 

klangeterterapin nedifrån. Men den kan också stödjas genom musikterapi 

och rytmisk undervisning och fasilitated communication uppifrån. Kemisk 

eter och klangeter är samma sak. När det verkar över levern är det kemi. När 

det verkar över undervisning är det klang. 

Jag har inte nämnt epilepsi tidigare. Den uppfattas idag som sjukdom i 

nervsystemets centrum i hjärnan. Men dess rötter i det förfödsliga ligger 

däri att värmeeter och klangeter inte kan samverka harmoniskt. Då kan det 

behövas fysioterapi, rörelseterapi som stöd ifrån livseterns sida. Men det 

kan också behövas andningsövningar. Terapeuten kan se hur inandning ökar 

spänningen i hela kroppens muskulatur. Hur en utandning slappnar av hela 

kroppens muskulatur. Försiktigt kan epileptikern ledas att kontrollera denna 

muskeltonus genom andnigsövningar. 

Ni kan fråga var var nu framtidsvisionerna i mitt föredrag? Människans 

tankeljus har befruktat pedagogik och vetenskap. Men genom att tränga in i 

klangetersfären kan läkepedagogiken befruktas och berikas direkt i 

känslopedagogik, i konstnärlig terapi, i förståelsen att den jordiska kemin 

också är genomträngd av klangeter, så att nya terapier nu kan utvecklas. 

44

Lördag 27 maj 

Dagens upptakt Inledning till dagens tema 

Berättare: Anne Mette Stabel 

Musikframförande: Hélène Blomqvist 

Språket som maktfaktor. Språket som pedagogiskt medel. 

av Anne Mette Stabel 

God morgon allesammans! 

Och allra först, tusen tack för invitationen, tack för att jag får lov till att 

komma hit till er! 

Jag är lärare på Rudolf Steiner Högskolan i Oslo. Jag är pedagog och jag 

arbetar på högskolan nu men jag har arbetat alla mina år på vanlig 

Steinerskola. Det betyder att jag inte egentligen känner er värld så väldigt 

bra, den läkepedagogiska och den socialterapeutiska världen har jag vetat 

om men jag har ju inte känt den från insidan. Det har varit en stor glädje för 

mig att få lov till att vara här tillsammans med er dessa dagar. Jag känner 

det nog som att jag känner er lite. Men ni känner ju inte mig, därför ska jag 

berätta lite mer om mig så att ni vet vem jag är och vilket rum jag pratar 

ifrån och vilket sammanhang jag står i. 

Ja, jag är lärare men jag vill också väldigt gärna nämna att jag är mamma 

och att jag är farmor och mormor. Barn har alltid varit väldigt viktigt för 

mig i hela mitt liv, både i det privata och i det professionella livet. Jag blev 

lärare när jag var 18 år och så blev jag mamma när jag var 19. Jag känner att 

det har följt mig hela vägen. Jag kom till Steinerskolan för 25 år sedan, jag 

kom på en ren magkänsla och den magkänslan har hållt sen dess. Jag har 

alltid också varit i den andra världen, om man kan säga så, vad heter det, 

cross-over, varit i flera miljöer, jag är kulturhistoriker och berättare. Jag har 

även ordnat utställningar. Jag har varit i många miljöer och det upplever jag 

som, av och till, vanskligt men också som en styrka och jag ska prata lite 

mer om det. 

Så är det ju så att man alltid förbereder sig när man får ett sånt uppdrag som 

jag fick. Det ligger där, det finns en fil för det. Och man går och har det med 

sig länge. Och av och till får man hjälp av ett barn. Barn vet ju inte att man 

håller på med det man håller på med för det pratar man ju inte med barn om, 

men det är som barn vet likaväl. Och jag har en liten väninna som heter 

Anna, hon är 5 år, och hon kommer ofta på besök till mig och hon var hos 

mig när jag höll på med förberedelserna om språk och makt. 

45

Och språk som pedagogiskt medel. Anna hade lärt sig att cykla utan stödhjul 

så hon ville att jag skulle gå ut och se på det. Vi drog, på ett tryggt sätt till 

en gårdsplats där det inte var några bilar, och hon cyklade lite vingligt men 

det gick. Hon ville så gärna att någon skulle se henne och så såg hon sig 

runt, och det var inte så många som var ute och gick, men så kom det en 

äldre dam gående och så ropade Anna, - Hej, se jag kan cykla! 

- Åh, så flink du är, säger damen. Och så är det inte plats för något mer för 

vi är ju i farten, vi cyklar ju. Så kommer vi in på denna gårdsplats, så 

svingar Anna runt en papperskorg och så säger hon att alla har sin egen 

stämma. Mm, säger jag och är lite överraskad över att hon pratar om det 

som jag egentligen tänker mest på. Så fortsätter hon, alla har sitt egen ljud 

på stämman. Och det har precis lille cyklande Anna väldigt rätt i. Sitt eget 

ljud. 

Vi tänker väl ofta att en som är lärare, som är pedagog, är en som pratar 

mycket och som pratar hela tiden och någon tänker att, oj, där kommer en 

lärare och hon tror att vi är en del av hennes klass, hon pratar och pratar. 

Och det är ju lite sant också för vi har ju liten tendens till det och det är ju så 

att vi har någon som väntar att vi ska säga något. Som väntar på att vi ska 

berätta, bära fram ett stoff. Men det är något som går före berättandet och 

det är detta något som jag nu vill att vi ska fördjupa oss lite i. 

Och detta något är lyssnandet. Men varför är det så viktigt, vad är det som 

gör att en lärare, en pedagog måste kunna lyssna? Då ska jag ge er tre bilder, 

tre små berättelser, som alla handlar om att lyssna. 

Så kommer Hélène Blomqvist före och mellan dessa bilder, dessa 

berättelser, att spela. 

Hélène Blomqvist spelar. 

Vi har alla varit barn, ni och jag. Visst var vi lyckliga. Då det var vuxna runt 

oss som äntligen kunde berätta för oss eller läsa högt ur böckernas värld. Jag 

var så lycklig, jag hade en pappa som läste högt, jag kommer ihåg som om 

det var varenda kväll när jag var liten, men vi vet ju hur det är med minnet, 

men jag tror att han läste varje kväll. När jag var en liten flicka bodde jag i 

ett brunt hus med blåmålade karmar, djupt inne i en furuskog, jag kan 

komma ihåg att jag låg och hörde vinden susa i trädkronorna. Min pappa 

luktade tobak, cigarrettrök, han var tänkare, skribent och författare och han 

satt inne i en sky av tobaksrök och skrev och tänkte. På kvällen kom han ut 

från den skyn, fann en bok i bokhyllan och ropade på sina två små flickor, 

två små ljushåriga flickor med blå ögon. Pappan satt i den röda soffan, han 

sitt mitt i, och vi kröp upp till honom på varsin sida in i armkrokarna hans 

och väntade på att han skulle öppna boken. Han hade en grå ulltröja som 

stacks, men det gjorde ingenting för han läste. Han läste äventyr, han läste 

Alice i Underlandet, han läste från Astrid Lindgrens Sunnanäng, spela min 

lind, sjung min näktergal. Och så läste han Tove Janssons berättelser om 

Mumintrollen. 

46

Jag såg allt han läste, jag såg Mumintrollet som vaknade mitt i vintern 

medan alla andra Mumintroll sov och hade granbarr i magen. Jag såg att 

Mumintrollet gick ut i en värld som hade blivit helt annorlunda. Vintern 

hade kommit och världen var borta. Den var vit av snö. Mumintrollet visste 

inte vad snö var. Mumintroll ska sova på vintern, det hade alla Mumintroll 

gjort före honom i generationer. Jag såg det, och jag såg allt pappa läste, det 

hände på ett ställe som liknade väldigt mycket min skog, på mitt hus, men 

det var också lite annorlunda. Pappa läste för de två små flickorna i många 

år och jag vet att vi upplevde att lyssnandet till det han läste, band oss 

samman. Vi delade upplevelserna, vi delade bilderna och hans stämma. 

Ljudet av hans stämma kan jag fortfarande höra. För de som har hört något 

ihop, de hör ihop. 


Det var en gång, ingen vet helt var, ingen vet helt när. 

Det var en gång ett par fattiga människor, en kvinna och en man. De 

önskade sig så innerligt ett litet barn, men de hade inget barn, det kom inget 

barn, men en dag kom en gammal kvinna till huset och bankade på deras 

dörr. 

Vi känner alla till äventyren och äventyrsvärldarna i Rödluvan, Rapunzel, 

Hans och Greta, Askeladden och de goda hjälparna hans, Askungen, Risen 

som inte hade något hjärta på sig. Det är som om de har varit här beständigt, 

är berättade genom generationer men de kunde ha tappats bort, de kunde ha 

blivit bortglömda i det stora djupa mörkret, glömskans hav. Äventyren miste 

sin position när människan blev modern eller förnuftig, de kunde ha blivit 

borttappade om inte romantikens män och kvinnor hade sagt: - Lyssna, sch, 

hör och skriv! Och för att de sa detta så har vi äventyren, så har vi Bröderna 

Grimm i Tyskland och Asbjörnsen och Moe i Norge. De gick ut på 

dammiga vägar, smala stigar ute vid havet, i det djupaste dalar, körde häst 

och vagn och uppsökte människor som kunde berätta. Och så satt de där och 

lyssnade och skrev ner äventyren i sina små notisböcker. Och så gav de ut 

dessa berättelser, redigerade, så att vi kan gå i bokhyllorna och läsa dem. 

Store, glade, godmodige Asbjörnsen som alltid hade en lun replikk på 

läpparna och ett leende till de han mötte men också elak kunde han bli. Och 

Jörgen Mo, smal, tunn och melankolisk, han blev senare präst och biskop i 

Norge. De två samlade många äventyr. 

Jörgen Moe blev präst som jag sa, han bildade familj och fick många barn. 

Ett av barnen, Moltke, det är ett rart namn. Ända sen han var liten 

beundrade han sin far och han ville bli som han, resa ut och höra och lyssna 

om äventyr, men lille Moltke fick mässling. Och mässlingen på den tiden, 

det här var före förra århundradsskiftet, slutet av 1800-talet, var en allvarlig 

sjukdom och det gick på hörseln. Han hörde dåligt, men ändå reste han ut 

för att lyssna till berättelser och sånger. Han reste längs samma smala vägar, 

men också nya stigar uppsökte han, som sin far. Han steg in i små låga hus 

och prövade att höra och eftersom han hörde så dåligt, så måste han 

anstränga sig väldigt, måste låta sitt öra bli större och böjde sig fram för att 

höra bättre och den som berättade märkte Moltke Mos ansträngning. 

47

Ansträngningen gav resultat, Moltke Mo samlade nog det bästa vi har och 

många känner säkert Drömkvädet, som Rudolf Steiner också var väldigt 

upptagen av och det samlade också Moltke Moe på, som sin far. Men 

eftersom han hörde så dåligt så lyssnade han så gott, han lyssnade tvärs 

igenom tiden, kanske ända tillbaka till äventyren, där de en gång kom ifrån. 

En gång för länge, länge sen..... 


Så ska jag ta er med till ett insamlingsarbete, som jag själv har varit med 

om. För jag står i samma tradition som Moltke Moe gjorde som 

kulturhistoriker. Jag har också rest runt och bankat på främmande dörrar och 

jag har suttit och lyssnat till människor som har berättat. Men jag samlat inte 

på sagor, inte på äventyr, inte på sånger utan jag lyssnar till människors 

livshistorier. Jag var student och samlade in berättelser till min 

huvuduppsats. Och kanske var det för att jag var mamma samtidigt och hade 

ansvar för barnens, husets och familjens hälsa, för det har man ju när man är 

mamma. Så blev jag också intresserad i detta med smittsamma sjukdomar. 

För det var så på den tiden att HIV/AIDS-problematiken kom upp. Och det 

skrevs massor om det och så tänkte jag på vilken smittsam sjukdom som var 

det senaste här uppe i norr som vi varit rädda för. 

Hur var det att leva, hur var det att vara mamma och ha ansvar för familjen 

då det fanns en smittsam sjukdom? Och så kom jag på att den förre stora 

smittsamma sjukdomen som hade varit i vår del av världen, det var 

tuberkulosen. Och så visste jag ju och mer fick jag veta under vägen, att det 

var många som levde med minnen om hur det var att leva med tuberkulos. I 

den tiden det var en sjukdom som man inte kunde kurera. 

Jag hade skaffat mig en liten bandspelare och via olika vägar så fick jag 

kontakt med människor, som hade haft tuberkulos. Det var mycket 

brevskrivning och telefon, telefonsamtal före jag skulle komma på besök. 

Jag hade hört deras stämma, jag hade sett deras handskrift, men jag hade 

inte sett deras ansikte förrän jag stod där på trappen och bankade eller 

ringde på dörren. 

En dag hade jag rest långt med buss, långt utanför Oslo. Jag kom till en stor 

vit byggnad, det var ett nerlagt sanatorium och sanatorier var oftast stora, 

vita hus, som låg långt från folk. Kanske upp mot fjället på grund av 

smittorisken, det skulle det ligga långt från andra, men anledningen kunde 

också vara på grund av luften. Det måste vara god luft för de 

tuberkulossjuka. Där stod jag i en sidoflygel till det gamla sanatoriet och 

bankade på en dörr och jag blev insläppt och det var en ganska liten äldre 

kvinna som stod där framför mig. Hon dukade ett litet bord, det var en vit 

duk och tunt, tunt porslin, små koppar som hon hällde upp kaffet i. Vi drack 

kaffe och småpratade lite. Kulturhistoriker dricker oändligt mycket kaffe för 

att samtalet ska komma igång och jag har mage för det. Bandspelaren 

snurrade och gick och den gamla damen berättade. Jag frågade lite, det gör 

man ju, och använde hennes språk för att vi skulle komma igång, men det 

var nästan inte nödvändigt. 

48

Hon pratade och pratade, berättade och berättade om en hel barndom, om 

när hon hade varit sjuk, en hel ungdomstid, alla ungdomsåren och hela 

hennes tidiga vuxenliv hade hon tillbringat på sanatoriet, innanför de vita 

rena väggarna Efter andra världskriget kom penicillinet, och under 1950talet 

blev det mer och mer effektivt och hon pratade och berättade och 

plötsligt mitt i en mening så ser hon på mig och så säger hon. - Detta har jag 

aldrig berättat för någon förut, jag har alltid skyllt på att jag varit sjuk också 

efter att jag blivit frisk Jag har gått omvägar för att inte bli avslöjad. Jag går 

nämligen sakta och lite skevt sa hon, för de har opererat bort ena lungan. Jag 

har alltid prövat på att vara osynlig, sa hon. Det var därför jag blev boende 

här i en flygel på sanatoriet när det blev nedlagt. Jag fick en liten lägenhet 

här, jag visste inte om något liv utanför. Men nu när jag sitter här och 

berättar så förstår jag för första gången att man får berätta om sitt liv för det 

är bara då som tar man sitt liv i besittning och jag kan berätta nu eftersom 

du är här och lyssnar på mig. 

Hélène Blomqvist spelar 

Tusen tack Hélène, tack för det! 

Ja, då ska vi gå till våra samtalsgrupper. Och jag hoppas ni har fått några 

bilder som ni kan ta med er när det gäller detta med att lyssna. Varför 

lyssnandet kommer före berättandet och varför det är så viktigt. Kanske ni 

har några erfarenheter, upplevelser av betydelsen av lyssnandet som ni kan 

dela med er till de andra i gruppen och kanske ni också kan tänka och tala 

om, hur man kan bli ännu bättre lyssnare i det arbete och det liv ni står inför 

nu. Då träffas vi här kl 11.30. 

Tack! 

49

Lördag 27 maj 

SPRÅKET SOM MAKTFAKTOR. SPRÅKET SOM PEDAGOGISKT 

MEDEL 

av Anne Mette Stabel 

Ja, välkommen tillbaka från samtalsgrupperna! 

Det är helt fantastiskt att få komma hit och fortsätta, men att bli buren hit av 

berättelsen om Dante och himmelsk sfärisk musik, det är nästan lite 

överväldigande. Detta språk som är hjärtats språk. 

Det som jag ska prata om är ”Språket som maktfaktor”. Det första jag tänker 

på är att när jag står här uppe här i en talarstol och skal vara den som ska 

prata, da är det ju en obalans. Det är en form som vi har vant oss vid, men 

jag känner att när jag står här och har ordet så har man också en typ av 

makt. Vi känner säkert igen oss i den situationen, vi hör på ett föredrag och 

när föredragshållaren har pratat klart säger han/hon, är det någon som har en 

fråga? Ett försök att göra något åt den obalansen. Och så hittar man inte 

riktigt orden, kommer inte riktigt igång. Som pedagog känner jag att det är 

viktigt att ge andra chansen att säga något. Men då måste man ju få lov att 

ha sitt språk, få lov att prata sitt eget språk. Och det är det ju någon som inte 

får. Men som maktmedel vet vi ju at det å ta bort møjligheten til å tala sitt 

eget språk, det er et kraftigt maktmedel. Ockuperande land som kommer och 

tar ett annat land; et kraftigt maktmedel är det att sörja för att de som bor i 

det landet inte får bruka sitt modersmål. Det språket som är hjärtats språk. 

Om man inte får bruka det, så är man effektivt utanför. 

Så är det ju så att det inte bara är folk som har ett eget språk utan också 

mindre grupperingar utvecklar egna koder, eget språk. T ex läkare, man 

skulle ju önska att de av och till pratar med patienterna! Men man använder 

ett fackspråck och använder ord och begrepp som hör till. Och vi har ju 

också ett eget språk, Steiner-skolemiljön och de antroposofiska miljöerna. 

Ett språk som har som ambition att leta efter det som beskriver och förstår 

gåtan människan. Den osynlige människan lika mycket som den synlige, 

fysiske. Vi har ett eget sätt att sätta ord och begrepp på dette, och vi 

använder dette när vi ska försöka förstå denna gåtan om människan. Men av 

och till blir ju detta språk vårt som vi blir så hemma i, det blir också en fara. 

Ibland blir ju detta språk använt mot oss i offentligheten och det är det 

säkert många av er som känner. Jag har varit med om det, för i den by där 

jag bor har det blossat upp en sådan tidningsdebatt, utlöst av en skribent 

som hade hämtat citat från Steiner och tagit dem ur dess sammanhang och 

satt dessa samman på nytt, och hon skrev att ”Steiner-skole pedagogik, det 

är baserat på religiösa uppenbarelser och de som arbetar i Steinerskolan är 

trofasta mot alt det som er skrivit av Steiner och de som undervisar kan inte 

tänka själva, de bara läser boken”. Och då kände jag mig lite kallad att svara 

på det. 

50

Och selv om jag pratar om det varje dag på mitt arbete, det är min uppgift 

att leda studenter in i detta fältet, inn i det outsägliga språket, så sitter jag 

där och ska skriva detta til tidningeen och tycker det er svårt Inte bara vil jag 

förklara missförståndet utan jag vill så gärna att hon som skrev artikeln ska 

förändra sin uppfattning, fordi det hon skrev upplevdes som fel. Jag vill så 

gärna förklara henne hur detta egentligen är. Fastän jag pratar om det 

varenda dag så upplever jag att när jag ska formulera mig skriftligt så är det 

mycket svårare. Skriftspråket har en enorm kraft. Jag kämpar för att hitta 

orden, kämpar för att finna ett språk som inte bara är en maktdemonstration, 

ex att säga – ”Det du skriver är fel”. Jag ville gärna förklara vad det är vi 

håller på med. Vilken ambition vi har, vad det är vi försöker genomtränga, 

våre forsøk på att forstå. Gåtan människan. På norska har vi dette ordet; å 

gjennomtrenge en sak, ett ämne det betyder att man förstår någonting med 

sitt tänkande. Att man har erkänt något, att man klarar att ge det vidare i ord 

och uttrycka det. Jag vet inte om jag lyckades, men jag vet att jag försökte, 

utan klichéer, utan de vanliga vändningarna, jag prövade ett finna nytt 

språk. Och det är kanske vår uppgift hela tiden att förnya detta språk i den 

tradition vi har. Vi måste kunna förnya det inom den strömmen vi står i. 

Vi upplever ofta och tänker i bilder, metaforer, mange ord och begrepp talar 

om att diskussion är en form av kamp. Det har att göra med att vinna, jag sa 

förut att jag ville gärna överbevisa henne. Men vi har några språkliga bilder 

och uttryck för detta med debatt och diskussion. (Diskussion är ett hårdare 

ord än debatt, eller hur?). För ex säger vi att han torpederade alla mina 

argument, påstående man inte kunde försvara, jag har aldrig vunnit en 

diskussion, man brukar en strategi, jag knuste alla hans argument, hon 

angrep det jag skrev. Vad är det här för någonting då? Jo, det är krig. Det är 

inte så att vi är rädda, men vi känner det lite.... Inte så mycket när vi har 

muntlig debatt och samtalar, men väldigt tydligt när det står på tryck. Jag 

har aldrig varit så rädd för att öppna posten eller lese tidningen som efter att 

jag skrivit dessa två inläggen! 

Men som lärare har vi en annan förståelse av språk, det ska inte vara ett 

ordkrig, språket är ju för oss pedagoger vårt viktigaste redskap, vi önskar 

växt och utveckling hos barnen. I vårt pedagogiske arbeid tar vi 

utgangspunkt i at SPRÅK ER KRAFT, språket hjelper elevene med å forstå 

verden, til å tenke og til å bli virksomme. 

Ni har säkert hört barn prata med varandra och hört dom fråga, vem har du? 

Vad menar de? De menar: ”Vem har du som lärare?”. De frågar ju inte bara 

efter namnet, de frågar efter vilken människa som möter dem varje dag i 

dörren, som hälsar på dem, tar i hand och känner om de är kalla eller varma, 

ser de i ögonen. Som berättar, lyssnar och är tillsammans med dem. Barnen 

vet att det är viktigt vem det är som är där i klassrummet, de hör det på 

stämman, de hör det på ljudet, på klangen i stämman vem denna människa 

är. Undervisning betyder visa något som är mellan, visa något som är 

mellan människor. Undervisning är att synliggöra det som är mellan oss, det 

betyder att undervisning, och språket som är det viktigaste redskapet i vår 

undervisning, det är detta mötet mellan lärare och barn. 

51

En norsk författare som har varit lärare i många år, han är en stor 

människokännare, han heter Inge Eidsvåg, har skrivit en bok som heter 

”Läraren; kärlekens gärningar”, den handler om möten mellan lärare och 

elever. Och hans intresse lyser igenom i allt det han skriver. Han inte bara 

intresserar sig för, utan jag tror att han älskar människor. Som lärare får man 

intressera sig och älska barnen, men man måste också älska språket för att 

komma till den kraft, den makt som finns där och det är en helt annan makt 

än den som finns i politiken och diskussionens maktspråk som jag nämnde 

förut. Det är en lyssnande makt, en lyssnande kraft. 

Mikael Ende, är inte på jorden längre, men han har skrivit flera böcker och 

skodespel som används i Steiner-skolorna. Jag tänker att de som ska bli 

lärare måste känna Momo, en av personerna i en av Endes bøker. Boken 

heter ”Momo eller kampen om tiden”. Den berättar om en stor fara som 

hotar mänskligheten, tidstjuverna. I de olika samtalsgrupperna har ni pratat 

om tiden, hur fort allting går, hur litet mellanrum som blir tillbaka. 

Tidstjuvarna är en mängd grå herrar som lurar människor till att tro att de 

kan spara tid och sätta in den i en tidsbank och genom det få mera tid. De 

ödelägger allt samliv. Alla möten mellan människor blir ödelagt för det ska 

gå så fort, det ska sparas tid. Men den som klarar att hjälpa människor att 

rädda dem från tidstjuvarna det är lille Momo. Lille Momo vet inte hur 

gammal hon är, hon är föräldralös och har rymt från ett barnhem. Hon har 

funnit sin tillflykt i et nedlagt amfiteater och där slår hon sig ner. Långsamt 

kommer människorna i byn och besöker henne, de sitter där och pratar med 

Momo och lär känna henne. Någon kommer med mat och hjälper henne. 

Men det som lille Momo kunde bättre än någon annan, det var att lyssna. 

Men vad är det som är så speciellt med det, lyssna det kan ju alla? Men det 

är fel, det är få människor som kan konsten att lyssna. I Momos fall var 

lyssnandet något utöver det vanliga, hon kunde lyssna så att dumma 

människor kunde utveckla de mest skarpsinniga tankar, inte för at Momo sa 

så mycket, nej, hon satt bara där och lyssnade med all sin uppmärksamhet 

och inlevelse. Samtidigt såg hon på den andra med sina stora mörka ögon 

och den som pratade, märkte att han kunde tänka som han aldrig trott sig att 

kunna tänka. Momo kunde lyssna till osäkra och obeslutsamma människor, 

och dom kjente plötsligt precis visste vad dom ville. Eller til dom som var 

nedstämda och olykkoch, dom ble fulla av hopp. Om en menade att hans liv 

var bortkastat och betydelselöst, att han bara var en bland miljoner, en som 

inte spelade någon roll i det hela och som kunde bytas ut smärtfritt, som en 

rostig skruv i en maskin. När han gick och talade om det till lille Momo, då 

blev det förunderlig klart för honom medan han pratade att han tog grundligt 

fel, att han med alla sina mangler och brister likväl var en enastående 

individ och därför var viktig här i världen. På sitt eget speciella sätt. 

Och så lägger Mikael Ende till en sak till, för efter att Momos vänner har 

gått hem, när Momo är ensam, då sitter hon och lyssnar till stjärnorna. Det 

där tror jag alla pedagoger kan läsa om igen och om igen! 

Vi kanske ska differentiera detta med lyssnandet. Vi ska lyssna till vad 

barnen vill, till vad de frågar efter, långt inne i dem finns det osagda frågor 

och det måste vi lyssna oss fram till. 

52

En pedagog måste också lyssna sig in i stoffet, in i det han eller hon väljer 

att ge till eleverna och förbinda sig med det. Stoffet måste finnas inte bara i 

lärarens huvudet utan även det måste finns i kroppen också. En lärare måste 

lyssna in på själva kärnan i stoffet, vad är det som finns därinne? En 

pedagog bör lyssna in över i sitt eget inre och ut, ut till stjärnorna, det må 

vara ett inre arbete som har med lyssnandet att göra. Kanske de tre bilderna 

från i morse kunde säga något om det? Pappan som lyssnade vad de två små 

flickorna ville höra. Moltke Moe lyssnade sig in i berättelserna, in i det helt 

genuina i äventyrerna. ”Det osynliga barnet” lärde känna sig själv eller den 

tuberkulösa kvinnan som alltid hade känt sig osynlig. Hon blev synlig 

genom att berätta til meg, og medan hon berättade lyssna hon till sin egen 

historia. Lyssnade till sitt eget inre. 

Jag kom på besök hem till en tjej, Matilde, (nu er hon 15 år, lite tuff och 

sminkar sig och gjør upprør emot mange saker), men den gangen jag skal 

berätta om, da var hon 10 år, en liten flicka, skolan gick bra, hon villa gjerne 

att jag skulle se hennes arbeidsbøker, mens vi satt ock bläddrade i hennes 

bøcker, sa hon: Det er roligt, jag undras varfør den lärare jag har, alltid 

precis vet vad jag har lust till att veta. Det var en god attest. Bettre attest 

kunne vel inte Mathilde ha gitt sin lärare! 

Tema är språk och språket som pedagogens redskap. Så då ska jag nu ge en 

glimt av hur detta arbete med språk ändrar sig vartefter som barnen växer. 

Vi vet ju det att det lilla barnet behöver en slags näring, och de som är 

vuxna och ungdomar behöver en annan slags mat. Och så är det också med 

språket. Vi kan ju inte prata med små barn som vi gör till stora. Och jag vet, 

fast jag arbetar och har arbetat med barn, så bommar jag av och till. Inte 

sant? Man bommar, det där med att skifta språk, från ungdomar till vuxna, 

från studenter till helt små barn, er inte så lett. Av och till är jag för långsam 

och så bommar jag. 

När barnen i Norge kommer till första klass är ett av huvudämnena Äventyr. 

Läraren berättar äventyr och barnen lyssnar, de sover en natt på äventyret, 

bearbetar det kan man si, så kommer barnen tillbaka nästa dag, da er det en 

samtal mellan lärare och barn om äventyret. Så tegner och skriver barnen 

utifrån äventyret. 

De bästa äventyren är kanske under-äventyren, de äventyren som innehåller 

förvandlingens element, under-äventyren är äventyr om människans 

utveckling. De startar alltid i en mangelsituation. noenting fattas. Det är 

fattigdom, ensidighet, det finns kanske bara 11 prinsar, ingen kvinna, det är 

stagnation. Ett uppbrott, en förändring är påkallad för att något ska ske. 

Hjälten ger sig iväg för att söka lyckan, helt parallellt till barnens situation. 

Och under vägen möter hjälten utmaningar, faror som lurar, men den som 

sträcker ut en hjälpande hand, blir själv hjälpt. Den som lyssnar och tar emot 

råd, kommer själv vidare. Detta handlar om barnen, de hör det och de vet 

det. Äventyren är näring till barnens växt och utveckling och det att det är 

en lärare som berättar levande obundet, utan manus det gör att barnen får en 

helt annan och direkt kontakt med innehållet i berättelserna. Orden når dem 

på ett helt annat sätt, kontakten mellan den som berättar och den som 

lyssnar är helt annorlunda vid berättandet än vid annan högläsning. 

53

Jag beskrev ju högläsning imorse, och har stor respekt för det. Fast i 

klassrummet så ska äventyren berättas och berättandet ska få lov till att leva. 

Det är det omedelbara, muntliga berättandet. Det är som om äventyren blir 

skapta där just nu! Tiden är upphävd, det är här och nu! Läraren må vara 

helt närvarande. Det är ett tvåfaldigt lyssnande som berättar, den som bär 

fram historien lyssnar til fortellingen och lyssnar samtidigt till de som är 

därute, til elevene, tilhørerne. 

Vi som forteller må lytte oss fram til de stora bilderna som finns i äventyren 

och vi må känne äventyrsspråket så godt at det blir levende for de som 

lyssnar. För det första må vi se bilderna själv, för att barnen ska kunna se 

dem medan vi berättar, vi må ha sett bilderna.Vi ska ha arbetat själv med att 

skapa dessa bilder, öva oss till att se det som vi ska berätta om. Denna 

skapande billedannende virksomhet, detta bildskapande, är noe av selve 

grunnlaget i vår undervisningsform, den aktiviteten som utspiller seg i 

barnet medan de lyssnar och skaper bilderne i sitt indre, det er med på å 

utvikle deres fantasi och senere deres tänkning. Vi tänker ofta att 

Steinerskolan är upptaget av fantasi och det är ju viktigt i sig självt, men det 

är också viktigt för det som vi vill uppnå med utviklingen av tänkandet. Det 

som kan göra oss fria. Jag tror att de som har ”sett” det som inte bara finns 

fysiskt i rummet, de kommer senare att kunna tänka och föreställa sig helt 

nya saker. Tänka helt nya tankar. Kanske genomtränger språket på ett annat 

sätt. Och disse skapande kraftern är något som framtiden verkligen behöver! 

Så sa jag också förut att vi bör känna äventyrsspråket, såsom 

äventyrsinsamlarna gjorde när de satt dag ut och dag in, timme efter timme, 

och hörde äventyrspråket. Det blev en hel del, och därför så kunde de också 

ge det tillbaka i skriftlig form. Och äventyren innehåller många formler och 

fasta uttryck som vi kan stötta oss på, som gör att vi kommer ihåg. För 

exempel: ”Det var en gång, ingen vet helt när, ingen vet helt var, det var en 

gammal kvinna....”. 

Det kan vara nu? Det kan vara för lenge sen? Det kan vara långt borta? Kan 

hända det handlar om oss?. Öppningen, är viktig, det är en övergång från 

den här situationen in i något som är nästan utanför tiden, är det nutid, fortid 

eller framtid? 

Formlerna, att kunna dem och lära dem är väldigt viktigt, det er en del av 

äventyrsspråket. Man kan inte baserar sig helt på utantill-lärande, jag tänker 

att det är ett element i äventyrberättande, men det är inte bara det. Vi måste 

känna det språket. Känna äventyrspråket. 

Då ska jag berätta om när jag var ute med en student i praktikøvningar, som 

skulle berätta. Jag sitter längst bak i klassrummet och så är han inne i 

berättelsen och det handlar om en som har grävt upp en skattkista, han lyfter 

upp skattkistan, sätter den ifrån sig och öppnar locket och så säger 

studenten; skattkistan var full med pengar. Så ser jag på honom att han hör 

att det var fel, det blev ett hål i äventyret, pengar det kommer ju ut i en sån 

automat, bankomat, så säger han; kistan var full med guldmynt, det är ett 

helt annat ord, det är ett bildskapande ord, det hör hemma i en annan värld. 

Det är det som jag lär mina studenter, att kunna många ord, synonymer och 

se och känna och höra vilket ord som har en bildkvalité. 

54

Vilke ord skapar en bild av det vi berättar? Vi kunde ju ta ordet kvinnor för 

exempel; jänte, pike, flicka, fru, drottning, hora, madonna, prinsessa, 

kärring, kone, sibylle. Nu sa jag det väldigt fort, men jag är säker på att ni 

fick forskjellige bilder i huvudet. Det å velge det riktige ordet gör att 

äventyren får de verkningar som vi vill att de ska ha. Orden sätter sig i 

barnens sinne, i deras språkorgan. Vi är förebilder. Om det inte skapas 

bilder i det vi berättar, då får ju inte barnen den näring som de behöver. De 

får inte det språket som de kan växa av, och i, och med. Och de missar 

möjligheten att utveckla den skapande aktiviteten, som vi tänker oss har 

betydelse för deras egna tankar. 

Ett annat exempel, barnen växer och blir större, 10-11 år. De vill gärna se 

och förstå och det krävs flera ord, det är då fint med en gud som har många 

namn. Vi hörde ju av Dick Tibbling tidigare om Oden. Oden har många 

namn, han vill veta vad som sker, han vill se vad som händer i världen. Han 

reser runt förklädd, han bærer en stor hatt och så lyssnar han och ser vad 

som händer i världen. Oden har själv varit med och skapat världen, men han 

vill också förstå världen. Inte bara se. Därför är han villig att offra sitt ena 

öga för att få lov till att dricka ur visdomens brunn, då känner han lite mer 

och då förstår han lite mer. Men Oden jagas av en stadig dröm, en hägring 

av att förstå och känna mer av världen, och därför hänger han i nio dagar i 

Yggdrasil, det stora världens träd som sträcker sig helt upp i himlen och 

som har tre rötter ned i tre olika världar och så dit där visdomens brunn, 

Mimes brunn är. I nio dagar och i nio nätter hänger Oden i Yggdrasil, och 

medan han hänger där så är han i ett slags gränsland, i en slags övergång 

och han pratar med de som har levt tidigare, han upprättar en kontakt med 

de som har levt förut. Och under de nio dagarna och nio nätterna får han 

också runorna. Han lär sig att rista runor, han får skriftspråket och 

skriftspråket är annorlunda enn det muntliga språket, det krävs ett klarare 

tänkande. Barnen i denna åldersgrupp är på väg till det. När de är små, är 

det läraren som skriver orden på tavlan, men långsamt ska de börja skriva 

själva. Och berättelsen om Oden, den har med denna delen av deras 

utveckling att göra, de känner igen sig i dessa stora mytiska bilderna. 

Bilderna i myterna är annorlunda enn bildarna i äventyren, de är lite klarare, 

lite skarpare, också mer mångtydiga. Själva språket i myterna är ju också 

annorlunda, jag tror att det kan vara fint och låna lite från Eddan och från 

sagolitteraturen, der er språket klarare, lite kortare, der er allitrasjon, 

bokstavrim och en rytme som är fastare i formerna. När barnen reciterar til 

eksempel från Edda, kan de arbeide med en annan rytm enn i 

vardagsspråket, fra Voluspå: 

55

Inntil det kom 

Ut av den flokken 

Æser til gårds 

De fant på land 

To som lite maktet 

Ask og Embla 

Uten lagnad 

De hadde ikke ånde 

Eide ingen sanser 

Verken blod eller liv 

Eller god lèt 

Ånde gav Odin 

Høna gav sanser 

Lodur gav blod 

Og god lèt 

Det är nästan så att man hör hjärtslagen i detta språket, i dessa verser. Och 

jag tror att man kan låna lite av detta språket berättelser om t ex Oden och 

de andra gudarna. Ett namn är inte nog för en gud som han, ett namn på ting 

är inte nog för barnen i 5:e klass. Det krävs många ord i världen för att 

beskriva och förstå den. 

Och nu ett annat exempel när barnen har blivit lite större; 12-13 år, i 7:e 

klass. Då berättar vi inga äventyr eller myter, (vi forteller en annan sorts 

berättelser men det skal jag inte berätta om her nu) men vi har t ex 

fysikundervisning, då arbetar barnen med optik med det de ser. De ska 

beskriva vad de ser, de ska hitta ett språk för att beskriva fysiska fenomen. 

Genom iakttagelse och formulering av det de ser, så övar vi upp den mer 

objektiva sidan av språket. Ex: Hela klassrummet ska mörkläggas, allt 

dagsljus ska stängas ute. Så beskriver klassen det de gjorde, helt exakt; 

klippte sopsäckar och satte för fönstren, tapede igjen sprekkene. När det sen 

blivit helt mörkt, vad ser vi då. Ser vi något? Sen släpper man in lite ljus 

från fönstret genom en glipa, vad ser vi då? Det är inte så lätt att beskriva, 

att finna ord för det. Några elever är snabba och föreslår någonting och 

läraren leder samtalet, några barn tror att de har sett något, det är väldigt lätt 

att beskriva något man tror man sett. Tillsammans pratar vi och hittar det 

mest exakta uttrycket för vad som skedde, när vi mörklade och när vi 

släppte in ljuset igen. Først selve iakttagelsen, så samtalen og så 

utformingen til en tekst. Disse fysikkøvelsene er også språklige øvelser, 

men her er ikke fantasikreftene de framherskende, de kan tilogmed være 

forstyrrende feilkilder. Her øves objektivitet og klarhet. Viktig læring. Skritt 

på vegen til å utvikle en selvstendig tenkning, med språket som redskap. 

Ändå lite längre upp, i gymnasiet står det i läroplanen mycket språk på 

schemat, drama, litteraturhistoria. Och första gången jag såg det, tänkte jag 

att det var ju väldigt mycket språk! Ända tills jag under terminen hade en 

klass, där vi hade litteratur och de skulle bearbeta och skriva en text själva. 

Då var det en pojke som bara ritade krusiduller, skrev ingenting. Jag 

försökte då hjälpa honom, kom med förslag, sånt man som lärare prøver 

göra. Så kom han långsamt igång. 

56

Nästa gång jag kom sa han, ”Du, i fjol kunde jag skriva långa berättelser, 

det gick helt av sig själv. Men nu kommer det ingenting, det är precis som 

att jag har tappat mitt språk”. 

Det var otroligt viktigt för mig att få en så kraftig bekännelse från en elev. 

Ja, de ska tappa språket av och till för att kunna erövra det igen! Men det är 

viktigt att inte pressa eleverna. 

Bruk av litteratur er viktigt i arbeidet med å erövra språket. Därför står det 

följaktligen så mycket i läroplan for 1. videregående klasse att man arbetar 

med litteratur, t ex teater. I det arbetet lånar vi andras repliker, andres 

formuleringer, och det är fint. Om man inte vet vad man ska säga, kan man 

låna andras ord. Jag har satt upp teaterstycken med videregående klasser 

flera gånger. Det som sker är ju inte bara att man lär sig replikerna, men i 

den klassen der alla håller på med samma stycke, så utvecklar det sig ett 

slags nytt språk, vi pratar som Tjechov skrev, om vi skal gjøre helt vanlige 

ting; handle, rydde, vaske eller ta bussen; i en slik teaterperiode smitter 

teaterspråket også over til språket i disse situasjonene. Vi är alle sammen på 

godset i kirsebærhaven, vi är liksom inne i det språket, vi delar det, vi har 

hört något tillsammans. Vi hör samman i bruket av detta språket. 

Vi läser litteratur, av och til forskjellige bøker, andre ganger en felles bok. 

När vi leser samma bok, alla, då leser jag gärna högt för alla. Och jag måste 

säga att jag läser högt även för mina stora elever, för mina voksne studente. 

De som hörer noe sammen, de hör tilsammans. Och jag tycker det er viktigt 

att läsa böcker, inte nödvändigtvis for att alltid förstå boken, men för att leta 

efter vackra, helt oförståeliga, rara, stygga, underliga setninger och glede 

eller undre seg over det. Varje dag när eleverna ska gå hem och läsa vidare 

själv, så ska de leta efter något, som de har lust att läsa högt för de andra i 

klassen.. En setning, två setningar som de tar med tillbaka och dela med oss 

i klassen. Och då behöver man inte ta ansvar för hela handlingen eller hela 

boken eller för om man har förstått det eller inte. Nej, man kan bara säga: 

”Detta fann jag, hör på det!” För exempel från Göran Tunströms 

Juloratioriet, som jag har använt flera gånger med elever,. De kommer 

tillbaka med t ex en setning som är sån ”Ingenting är värre än det att inte 

blir sett av ett barn, då är man ingenting värt här i livet”. Och så en som kom 

tillbaka med ett par andra setningar från Juloratoriet, ”En känner sig alldeles 

som en dikt, i alla fall som en linje i en dikt. Och det är viktigt att någon 

fortsätter att vara en sån här diktlinje, att vi inte ger upp”. 

Det är fint när eleverna själv hittar dette. ”Hör på den!”. Då är man på väg 

att hitta sitt eget språk genom møtet med diktningen, genom författarnas 

bruk av orden och deras kamp med språket. 

Det jag har sagt nu berör de två första aspekterna av lyssnandet. Lyssnandet 

till hvad barnet säger, hvad barnen behöver. Det andra var lysnandet til hvad 

som lever i stoffet. Den tredje aspekten av lyssnandet får vi inte glömma. 

Jag måste säga lite om det här på slutet. 

Vi kan vara tillsammans med andra. Det har i disse dagarne varit mycket 

prat om samtalets betydelse, det å ha gode samtal er viktigt. Det kan vara 

med en kollega eller vän, en vägledare, en som går tillsammans med oss, 

som ex Dante som går tillsammans med sin vägledare Virgilius. Dante 

hörde Virgilius stämma innan han såg honom. 

57

Et vakkert bilde på lyssnandets betydelse. Det att känna den andres stämma, 

vägledarens stämma, det sier noe om nærheten mellom veilederen og den 

som blir veiledet. 

Dante har ju inte bara Virgilius som vägledare utan även Beatrice og St. 

Bernhard. Det forteller oss at det er en utvikling i veilederarbeidet, det er 

forskjellige stadier i denne prosessen. Et slikt spirituelt arbeid inneholder 

också meditation och naturupplevelser. Vi kan också lyssna oss in i 

årstiderna och höra om där finns något som kan säga oss något. 

I torsdags var det Kristi Himmelsfärdsdag. Enligt berättelsen sägs det att 

den uppståndne Kristus for upp till himmlens sfärer och då stod disiplerna 

ensamma igen här på jorden och de var först osäkra, rädda och de kände att 

de var ensamma. Men så står det i fortellingen att de hörde något, de hörde 

ett brus, ett sus från himlen som när det blåser en stark storm. Så satte sig 

eldtunger på deras pannor och skuldror och så kände de och upplevde de att 

de fick nya krafter, att de inte var så ensamma. Och att de därför kunde 

fortsätta. Och så berättas det i Apostelns gärningar att de var många 

människor som var samlade när detta hände. Pingsten är egentligen en 

gammal judisk fest, så därför var det många människor församlade. 

Människor som hade olika språk, människor som tillhörde olika 

folkgrupper, som därför hade olika modersmål. Men när det skedde, 

upplevde de allesammans att de förstod det som blev sagt. Det som blev 

sagt, det var som om det blev sagt på deras eget språk. Det är kanske ett 

slags under? Detta är berättelsen om pingsten. Kanske är det inte så 

vanskligt, för jag tror att vi alla vet något om det, vi känner eldtungorna, det 

är som ljus i mörkret, de glöder som Askeladden håller liv i. Vi känner den 

värmen inne i oss, när vi blir igenkända. När någon pratar till oss och vi 

förstår det som blir sagt. När någon lyssnar till det vi säger, när någon säger 

vårt namn för första gången. Vi upplever detta när vi pratar med människor 

som talar samma språk som oss. Men vi vet att vi kan uppleva det också 

med människor som talar ett annat språk eller också de som är språklösa. Vi 

vet att det är upplevelsen av att vara en del av ett fellesskap, det handlar om 

att ana att det finns något som är större: 

- Något som lyser, 

- Något som klingar, 

- Något som har värme. 

- Något som bringer oss i bevegelse - som lyden selv som blir til ord, som 

blir til ett språk som berører det innerste i oss, - vårt JAG 

Tack! 


58

Söndag 28 maj 

Morgonupptakt Grundstenen 

Eurytmiskt framförd 

Språket som skapande kraft 

Ylwa Breidenstein 

Ord är amfibiska väsen, säger Georg Kühlewind i en av sina böcker. Och 

visst kan man uppleva orden som fiskar i språkets hav. Vi hänvisar också 

självklart till begrepp som har med vatten att göra när vi talar om språket: 

språkflöde, en fors av ord, bli översköljd av ord, drunkna i ord eller törsta 

efter förlösande ord. Ord kan vara torra eller drypande sentimentala, de kan 

vederkvicka vår själ som friskt vatten… 

I mötet med vatten vaknar Helen Keller (1880-1968) upp inför språket. 

Efter en sjukdom under sin tidiga barndom hade hon blivit döv och blind, 

språket levde bara kvar som ett vagt minne, som ett eko i hennes själ. Vi sju 

års ålder får hon en lärare, Anne Sullivan som lyckas med att öppna språkets 

värld för henne, trots handikappet. Genombrottet kommer en dag då Anne 

låter henne hålla sin hand under en vattenpump. Medan vattnet rinner över 

den ena handen bokstaverade hon ordet vatten i Helens andra hand, först 

långsamt, sedan fort. Som en blixt från klar himmel beskriver Helen sedan 

ögonblicket då hon begrep att ord är något mer än bara tecken: ”På en gång 

slog som en blixt, ett dimmigt minne av något förgånget, en blixt av 

tänkandets återkomst och så låg språkets hemlighet öppet framför mig. Nu 

förstod jag att vatten var det underbart svala som rann över min hand. 

Detta levande ord väckte min själ till liv, gav den ljus, hopp och glädje, 

befriade den från sina bojor. Upplevelsen av att allt har ett namn, kan 

benämnas, och varje benämning föder en ny tanke. Då vi återkom till huset 

verkade varje föremål som jag rörde att darra av tillbakahållet liv. 

Senare skildrar Helen hur hon upplevde tiden innan hon hade ordet, vilken 

nöd hon upplevde över att inte kunna meddela sig med omvärlden. Behovet 

av att göra sig förstådd blev så trängande att hon flera gånger om dagen, ja 

varje timme kunde få svåra vredesutbrott när inte omgivningen förstod vad 

hon ville. 

Tankar som inte kan fattas i ord går direkt till viljan och kan få förödande 

konsekvenser. Helen liknade sitt tillstånd med en båtfärd i tät dimma utan 

kompass eller lod, utan aning om var hamnen fanns. ”Ljus, ge mig ljus, så 

ljöd det ordlösa skriket i min själ! ” skriver Helen i sin biografi. 

Till att börja med tror Helen att allt som Anne förmedlar är något som hon 

själv ser och hör med sina sinnen och blir förvånad när hon en dag 

59

upptäcker att så inte är fallet. Anne skriver i hennes hand: Jag älskar Helen. 

Helen frågar henne vad kärlek är: Blommornas doft? Solstrålarnas värme? 

Tills det slutligen går upp för henne att det handlar om osynliga band mellan 

själar. Nu väcks de egna varseblivningarna för det abstrakta, det 

översinnliga, för den osynliga verkligheten i oss alla. 

Vanligtvis försiggår den här processen långsamt, stegvis och ganska 

omärkbar hos barnet. Helen Kellers skildringar ger oss en unik möjlighet att 

komma närmare mysteriet med språkets födelse i människan. Hennes möte 

med Anne visar också på vad ordet betyder för uppfostran, vilket läkemedel 

språket kan vara för själslig smärta och nöd. Språket är det element som 

hjälper barnet att hitta människan i sig själv, att finna sitt människovärde 

och sin uppgift i världen. 

I urbegynnelsen var allt flytande 

Minnet av språket lever som dröm och längtan i oss alla. I det flytande, det 

som rytmiskt strömmar kan språket leva. Ord är i ljud återgivna bilder av 

eteriska, levande processer. Skapelsen runtomkring oss kan ses som 

förstelnade, gudomliga ord, som slutat flyta och strömma. ” I urbegynnelsen 

var Ordet” heter det i Johannesevangeliets prolog. Man skulle kanske också 

kunna säga att i urbegynnelsen var allt flytande. Vår tids människor står 

förstummade på torra land och längtar efter beröring med detta livgivande 

element som orden är bärare av. Men vårt språk har i många avseenden 

blivit ogenomträngligt och kompakt, släpper igenom väldigt lite av ljus och 

liv. Helen Kellers nödrop ”Ljus, ge mig ljus!” kunde också vara ett uttryck 

för vår själs längtan efter det levande ordet. Ibland kan längtan efter ordets 

livskraft bli så stark att vi helst skulle vilja störta oss huvudstupat i livets 

vatten. Som fiskare står vi på stranden och försöker få napp, näring. …. Men 

att hålla fast ett levande ord är lika svårt som det är att hålla fast i en levande 

fisk, det är dömt att misslyckas. I det ögonblick vi har ett ord är det döende. 

De enskilda språken är som fiskenät av förborgade lagar och regler. 

Varje folk har därför sin egen språkstruktur. Det är ärkeänglarna som ger 

varje folk sitt eget språk-nät. En del saker går bättre att säga på ett annat 

språk än det egna. Det finns människor som lever så innerligt med flera 

språk att de skriver dagboken på olika språk, allt efter stämning, innehåll, 

tema. Dag Hammarskjöld t ex, gjorde så. Blir vi sensibla för jordens språk 

vaknar också uppmärksamheten för himlens språk. Här är vi till att börja 

med alla blinda och dövstumma. 

Med substantivens hjälp kan vi treva oss fram i skapelsen, adjektiven 

betecknar skapelsens egenskaper, verben står för skapande aktivitet. På 

latin översätts Logos med ”verbum”. ”I begynnelsen var verbet”, 

handlingen, gärningen. Men ett verb kan inte existera utan ett subjekt. 

Verbet ”gå” existerar inte av sig själv, det är något eller någon som går. 

Genom verben upptäcker människan att hon själv är ett subjekt och får då 

ett självmedvetande. Verbet är inget vi kan ta på eller se. 

60

Det är en medvetenhetsakt som inte syns, endast dess följder kan varseblivs. 

Verben kommer och går, de lever, lider och dör. 

Ord får något spöklikt och magiskt över sig när människomassor lyssnar på 

dem enbart i en högtalare, när man inte ser talaren, subjektet. Redan i de 

uppmanande imperativen blir språket lite magiskt. ”Ät din mat!”,” Kom 

fort hem! ” Här manipulerar man den andres vilja utan att nämna subjektet. I 

interjektionerna, befallningarna, är det ännu starkare. De är ibland som 

osynliga knytnävslag: Halt! Hjälp! Skjut! 

”I urbegynnelsen var ordet” och det var varken svenskt, norskt, danskt, eller 

finländskt! Men i dag är det annorlunda. Beroende av vilket nät man har så 

får man olika sorters fiskar, kombinationer av fiskar. Mötet med främmande 

språk låter oss vakna upp för det egna. Genom att lära sig olika språk blir vi 

medvetna om den skapande kraft som ligger till grund för alla språk. Att vi 

kan översätta till olika språk förutsätter ett gemensamt men glömt 

ursprungligt språk. Detta urspråk är den gemensamma roten som alla andra 

språk vuxit fram ur, men som vi sedan tappat bort. 

Tekniken är en bidragen orsak till språkets förfall. Om detta handlar 

berättelsen i bibeln om tornbygget i Babel. Ur högmod och önskan att göra 

sig ett namn, byggs en ”skyskrapa” som skall nå upp till himlen. Från jorden 

klättrar man upp med tegelstenar, bränd jord, till himlen. Tornet blir otroligt 

högt, faller en byggnadsarbetare så låter man honom likgiltigt falla, tappar 

man en tegelsten så blir alla upprörda eftersom det tar ett år att klättra ner 

efter en ny. När det döda, torkade och förhårdnade lyfts fram sker det på 

bekostnad av det mänskliga, av det levande ordet. Språkets förbindande 

krafter vissnar och i berättelsen kommer det till uttryck genom 

språkförbistring. Ingen lyssnar till den andre längre, ständiga missförstånd 

gör att bygget fördröjs ännu mer. Det måste ha varit en syn för gudarna! Om 

en arbetare bad om vatten kom hans kamrat med sand, om någon bad om en 

yxa fick han i stället en spade….Alla pratade på utan hänsyn till den andre 

och än i dag har vi ordet ”babbel” som ett minne av det som skedde i Babel! 

Berättelsen är en bild av vad som sker i det sociala när tekniskt tänkande 

inte kompletteras med mänsklighet. I Babel börjar alla först slåss med 

varandra, sedan överger man bygget. Ingen ville veta av den andre längre. 

Med våld går det inte att nå upp till himlen. Tio dagar före pingst infaller 

Kristi himmelfärd, en högtid som varje år på nytt frågar oss med vilka 

själskrafter vi vill närma oss himlen och det andliga. Som svar på den frågan 

firar vi sedan pingst, festen som återställer språkförbistringen och vill få 

människorna att lyssna till varandra. Varje mödosamt, i ödmjukhet tillägnat 

nytt språk, är en liten pingstfest. Det gäller även när vi försöker förstå 

blommornas språk, fågelsång eller …….. 

Språket är vårt sanna hem, det blir mer och mer hemtrevligt omkring oss när 

vi kan ett språk. Den som inte lär sig främmande språk vet inte heller något 

om sitt eget. Att kunna tala olika språk är inte allt – men att kunna förstå och 

lyssna! 

61

Impulsen att tala har vi med oss från den andliga världen, från himlen! 

Talet hör till vår jordiska existens, i den andliga världen kan vi inte tala. Där 

finns inte språket i vanlig mening. Men ursprunget till ljud och toner finner 

vi där. Bakom varje ljud finns ett skapande, andligt väsen. 

Man kan, från ett perspektiv sett, säga att människokroppen bildats kring 

struphuvudet. Det är det ursprungliga, allt annat som finns på kroppen är ett 

senare, fortsatta uttryck av talorganet! Språket var verksamt i människan 

som en skapande konstnär, modellerade fram kroppen som ett ord, innan det 

medvetna människo-jaget tog kroppen i besittning. Berättelsen om Jonas i 

valfiskens buk är en bild för denna process. 

Struphuvudet kan ses som en bakvänd människa, med ryggen framåt, 

lyssnande vänd inåt. Ur livmodern föds den fysiska människan, ur 

talorganet föds den eteriska människan, den nya skapelsen. Men i motsats 

till livmodern är talorganet ständigt skapande och kräver ingen yttre 

befruktning. I talet föds, som en jungfrufödsel, ständigt den eteriska 

människan, det levande, skapande. Här har vi ständig kontakt med 

skapelsekrafterna. Det är viktigt att veta att talorganet har en fysisk och en 

andlig sida. Även om man är stum och inte kan tala så verkar det andliga i 

talorganet. 

När vi uttalar ett ord bildas en uppåtstigande och en nedåtstigande ström. 

Den uppåtstigande är luft som på bråkdelen av sekunder förvandlas till 

värme, blir till en elds flamma och stiger uppåt mot huvudet. Här fångar den 

upp tanken och befruktar det artikulerade ljudet med denna tanke. De nedåt 

gående strömmen innehåller vatten och gör att ordet kan upplevas av 

känslan. När vi talat blir luften alltså omväxlande förvandlad till närmast 

högre element : eld och närmast lägre element: vatten. Det som tränger ut 

som luft ur strupen, förvandlar sig till eld och vatten. Detta gör att tanke och 

känsla kan väva in i talet. 

Det faktum att det inte enbart är vi själva som är verksamma i talet 

utan ett andligt språkväsen som griper tag i oss, kan fylla oss med 

vördnad och respekt för språket. Vårt jag ska inte framhävas i ordet utan 

tjäna ordet! Ordet är inte vår slav! Det kultiska, religiösa språket, bemödar 

sig speciellt om detta, försöker finna ett språk som släpper igenom de högsta 

översinnliga väsendena. Som vattnet speglar himlen så har också språket ett 

släktskap med himlen. Människospråket har som uttrycksmedel formad luft, 

den andliga världen talar annorlunda. Andliga världen talar inte i 

människospråk och kan inte fylla luften, därför kommer det an på HUR vi 

talar, med vilken själshållning vi uttalar ordet. Använder jag orden i egen 

tjänst? Sliter och nöter jag på orden? Är de tomma hylsor? Använder jag 

dem till något uppbyggande eller söndrande? Spottar jag ut dem, eller berör 

jag orden kärleksfullt och ”kysser” fram dem i världen? 

Ordet anförtroddes människan som något heligt. Men det har förnedrats och 

misshandlats. På vägen från det talade, till det skrivna, till det tryckta, till 

det elektroniska som sprids via högtalare har det blivit helt utslitet. Fiskarna 

har blivit tegelstenar. 

62

Men där vi strävar efter att vårda språket och är aktsamma om våra ord, där 

kan ordet regenerera. Vi behöver skapa vårdplatser för språket där det kan 

återförenas med sitt ursprung, med livet, med det skapande. Konst, 

talgestaltning, eurytmi, författarskap, berättarkonst, dikter, mantra och bön 

är växthus för ordets kraft. Här börjar vi att stamma med i gudarnas språk…. 

Att läsa antroposofisk litteratur är också ett vårdande av ordet. Det är en 

mödosam process att i ord beskriva det man skådat i anden. Fel använt blir 

språket ett hinder för översinnliga upplevelser. Antroposofi är inte 

förmedling, information om sanningar, utan vill leda till upplevelser av 

sanningar genom språkets skapande krafter. Rudolf Steiners sätt att använda 

språket kan vara en orientering för oss. Han använder orden till att 

karakterisera istället för att definiera. Från olika håll och aspekter närmar 

han sig det som han vill beskriva. Han bemödar sig alltid att sära på de fasta 

förbindelserna mellan ord och begrepp så att man ständigt på nytt måste 

sträva efter begreppets betydelse ut ur just det rådande sammanhanget. 

Därför är det så farligt att citera ur hans föredrag. Motsägelser belyser 

varandra, sanningen ligger däremellan. En gång säger Rudolf Steiner att 

man måste söka sig till minnet för att komma åt språkets urkraft, en annan 

gång säger han istället att man måste göra sig fri från allt som har med 

minne att göra, fri från allt som hänger fast vid språket om man ska kunna 

uppleva det! Steiner söker det som ligger mellan orden genom att använda 

sig av många olika begrepp och ord. För samma sakförhållanden använder 

han hela tiden nya ord. Genom tankeansträngning befruktas språket och får 

ny kraft. Att låta språket vara som det är utan att kämpa med det och 

nyskapa det är att överlåta det åt motståndarmakterna. 

Om vårdandet av ordet i vårt medvetande handlade också Logosläran, som 

uppstod 500 f Kr genom filosofen Heraklit från Efesus. Han levde och 

verkade vid modergudinnan Artemis templet. Logosläran berättar om hur 

allt omkring oss är förtätat gudomsord. Den säger vidare att vårt liv mellan 

död och ny födelse är en enda stor utandning och att jordelivet är en 

inandning. Men vad andas vi in? Jo, världsordet, Logos. När vi andas in kan 

det tala i oss. Vi talar när vi andas ut och för då ut en del av världsordet i 

omgivningen. Logos/världsordet är alltings sammanhang, det som omfattar 

allt och är i relation och dialog med hela skapelsen. I Logos möts 

skaparkrafterna och det skapta. Allt är till genom det, inget har blivit till 

utan det. Världsordet med de 12 urkonsonanterna (stjärnbilderna) och de 7 

urvokalerna (planeterna) strömmade en gång ut från Gud-fader och blev till 

Logosväsendet. Gud har själv offrat sig in i världsordet, in i skapelsen. I 

Kristus blir Logosväsendet människa och lever sedan dess mitt ibland oss. 

Evangelisten Johannes kände till Logosläran. Han kom till Efesus efter det 

att Jesus korsfäst och det var här han skrev sitt evangelium med 

inledningen/prologen: ”I begynnelsen var Ordet”. Han berättar om att ordet 

från begynnelsen var en gud, en förklädd gud, som människorna inte tagit 

emot. Då blev det människa och började sin jordeverksamhet i vattnet, vid 

dopet i Jordan. Johannesevangeliets sista kapitel äger också rum vid vatten. 

63

Vid en sjö möter lärjungarna, som varit ute och fiskat, den uppståndne 

Kristus. Bredvid honom på stranden, ligger några fiskat och glöder på en 

uppgjord eld. Nu har Ordet gått igenom inte bara det livgivande vattnet utan 

också elden! Och detta ord är evigt, det fanns i begynnelsen och det har en 

framtid: Himmel och jord kommer att förgås men mina ord skall inte förgås! 

Ordet har makt att överbrygga och spränga gränser mellan vänner och 

fiender, mellan himmel och jord, mellan levande och döda! Därför läser vi 

också för de avlidna och talar med de ofödda. Sammanfattningsvis kan man 

säga att språkets skapande krafter är moderliga. Vi talar om ordet i termer 

som när vi talar om en moder eller förhållande mor och barn. Vi talar om 

modersmål, vikten av att ha ett språk som ger näring. Orden kan befruktas, 

de skänker oss liv. Maria, Jesu moder är medelpunkten vid språkets högtid, 

pingsten. Språkmodern vakar över orden så att de kan tumla om som fiskar, 

kvicka och rörliga, längtande mot ljuset och friheten. Om de moderliga, 

vårdande krafterna som läkepedagogen i sin vardag får förmedla, handlar 

också texten som får avsluta den här betraktelsen om språkets skapande 

kraft! 

Ett ofött tvillingpar samtalar i mammans mage: 

- ”Säg, tror du egentligen på ett liv efter födelsen?” frågar den ena. 

- ”Ja, absolut! Här inne växer vi och blir starka för det som vi ska möta sen, 

därute.” svarar den andre. 

- ”Jag tror inte på allt det där, det är dumheter.” säger den förste. ”Det kan 

inte finnas något liv efter födelsen – för hur i all sin dar skulle det kunna 

vara?” 

- ”Ja, helt precis vet inte jag heller. Men det är bestämt mycket ljusare än 

här. Och kanske kommer vi att gå omkring och dessutom äta med munnen?” 

- ”Något så dumt har jag väl aldrig hört! Äta med munnen, vilken idiotisk 

idé. Vi har ju navelsträngen som ger oss föda. Och hur tror du att du ska 

kunna gå omkring? Navelsträngen är alldeles för kort för det!!” 

- ”Jo men jag tror ändå att det går på något sätt, Allt kommer bara att vara 

lite annorlunda, på ett annat sätt än här.” 

- ”Du pratar du! Det har aldrig kommit tillbaka någon från livet efter 

födelsen. Med födelsen är livet slut. Så enkelt är det! Punkt och slut!” 

- ”Jag medger att ingen vet hur livet efter födelsen kommer att se ut. Men 

vad jag vet är att vi då kommer att se vår mor och hon kommer att ta hand 

om oss!” 

64

-” Mor??? Du tror väl ändå inte på en mor?? Var i all sin´ dar skulle hon 

vara?? 

- ”Här! Överallt! Omkring oss! Vi finns och lever genom henne. Utan 

henne skulle vi inte existera.” 

- ”Snack! Jag har aldrig märkt något av någon mor, alltså finns hon inte!” 

- ”Jo, ibland, då vi är alldeles stilla, kan du höra henne sjunga och tala och 

känna hur hon smeker den värld som är vår….” 


65

Samtalsgrupper 

Anteckningar Samtalsgrupp, ” Språk – en kombination av gester, ord, 

mimik” 

2006-05-25 

Viktigt med budskapet bakom orden – det ordlösa språket läses lätt av, av 

dem vi arbetar med. 

Utveckla språk genom konsten. Det kan vara svårt att ta kontakt – det syns 

tydligt om man vill ha kontakt eller inte. Mötet mellan två främlingar – 

ögonen säger mycket. Hur påbörjar man ett samtal. Språket mellan t ex 

autister och medarbetare – kommunikationen kan lätt missförstås åt båda 

håll. 

Finns det onödiga ord, som inte har någon verklig förankring? Språket – en 

onödig klyfta som skiljer antroposofin från resten av världen. Om 

antroposofin utåt skulle ha ett mera lättbegripligt språk, skulle klyftan 

minska. Spädbarn har en stark vilja till kommunikation. Friska barn vill 

säga. Om gester inte hör intimt samman med budskapet, med språket, så kan 

man inte arbeta läkepedagogiskt. Kvalitéer i olika språk, norskan är mer 

rakare och mer centrerat än svenskan. Anekdot: Två banditer; den ena blir 

fångad, torterad och förhörd men avslöjar inget. Den andre frågar efteråt hur 

han klarade detta. – Jag var bakbunden, så jag kunde inte tala. 

2006-05-26 

Vi provar några gester från talgestaltningen. Vi fascineras över 

teckentolkarna. Olika sorters samtal – ärligt, skvaller, monolog, lyssna. Kan 

man lyssna och bara uttrycka sig när det passar in? Samtal bör helst vara ett 

samtal och inte diskussion. Det viktiga är inte att klargöra det man redan är 

övertygad om, utan att kunna lyssna, förändra och lära sig något nytt. 

Kommunikation via Internet – ett sätt att dölja sin identitet, att kunna ha en 

massa vänner fast man är blyg. Distans. Det förutsättningslösa lyssnandet, - 

att ta sig tid att lyssna, öppna sig med sympati, lägga bort alla 

föreställningar, förutfattade meningar och ta den talande på allvar. Kanske 

finns det dels två sorters människor – den lyssnande och den talande, kanske 

också i längre eller kortare perioder pendla mellan dessa kvalitéer. I ett 

samtal som är givande för båda måste pendeln gå från den ena till den andra 

– en lyssnar – en talar och sedan omvänt. Viljan behövs för att öppna 

rummet och tränga undan föreställningar, lämna sig själv lite utanför. 

Tankar och känslor har sin självklara plats i ett samtal. Humorn är viktig! 

2006-05-27 

Varför är det lättare att ta in och lyssna på dem vi jobbar med än våra 

kollegor? Större kärleksrum för att de är ärliga? Är det svårare med 

kollegorna för att man har likvärdig ställning och måste hävda sig, stå för 

sitt? Är det då svårare att lyssna bakom orden på en kollega. 

66

När man kommer till ett möte etc där man skall samtala, lyssna och vara 

närvarande, kan det vara till hjälp om alla med ord eller en gest får visa var 

vi är just i det ögonblicket, för att medvetandegöra och därigenom släppa 

det som varit och ägna sig åt det som är nu. Kan vi höra vad som ligger 

bakom ett utbrott hos dem som inte kan tala? Agerar vi med inställningen – 

jag måste lugna ner dig, du stör, eller – jag undrar varför det blev så här, jag 

måste ta reda på det när jag lugnat ner honom? Vi får höra om en flicka som 

talar hemma, men ingenting på jobbet. Tillit? Professionellt, Privat och 

Person, de tre P att förhålla sig till i yrket. 

Överlag verkar de flesta nöjda med det nya upplägget. Men man önskar en 

kort stund först på morgonen med eurytmi, pantomim, poesi eller liknande 

för att skapa ett rum, lämna sitt bakom sig. 

67

ARBETSGRUPPER 

Tema VÅRDEN AV LIVSRUMMET – det sociala livet 

Språket som bro mellan tankelivets och kroppens rörelser 

Deltagarna, som var ca 20 personer, tyckte det var glädjande att få titta på barnen i 

vardagsarbetet och blanda detta med moderna forskningsfrågor och praktisera 

rörelseövningar. Det var bra erfarenheter. 

Samtalets konst – att vårda mellanrummet 

Det deltog 12 personer, som var mycket aktiva och tyckte det var en god kombination av teori 

och praktik. 

Vi söker den läkepedagogiska och socialterapeutiska rörelsens identitet och 

arbetssätt. Vill du medverka? 

18 personer deltog. En del av arbetet utgick från SWOT-analys (Styrkor, svagheter, 

möjligheter och hot). Bra med flera arbetsgruppsledare, utvecklande samarbete och det 

gjordes ett bra arbete. 

Ungdomens Utfordring 

Det var 7 deltagare. Människor som arbetar med ungdomar är vana att bli utfordrade, därmed 

är de mer flexibla och kreativa. Det är bra att arbetet med ungdomar är ett eget arbetsfält. 

Tema DIKT, DRAMA, RÖRELSE 

Gode leker – lek till læring og latter- en introduksjon 

9 personer deltog. Folk var meget enteresserte, och de mente at de kunne bruke lekene. 

Lekeboken var velkommen. Mye latter og bevisst gjøring. 

Vad som än händer – Tala! 

Det var 4 personer som medverkade. Det var intensivt. Det upplevdes att det var försent på 

eftermiddagen. 

Storytelling: Ordet som bro mellan människor 

Ursprunglig lek 

Bothmergymnastik 

Heliga danser 

Mellan 10-14 personer deltog. 2 timmar räcker för dansarbetsgrupp. Det var så roligt. 

68

Tema SÅNG OCH MUSIK 

Tala och sjunga klingande ord 

Deltagarna var 8 till antalet och var i olika åldrar. Övning genomfördes med att lyssna på 

andningsrytmen och dess förändring när artikulerandet började och sångens attityd söktes. Det 

gjordes två små kanon. Försök gjordes att finna jämnvikter mellan det konstnärliga och det 

terapeutiska. Deltagarna hade med sig eget material, ex en isländsk kvintsång. 

Trommesirkel som øvingsvej til mellommenneskelig musikalitet 

16 personer deltog. Positivt med 50/50, kvinnor/männ. Det var heldigt med aktualiteten med 

detta tema och alla var mycket nöjda med prosessen og resultatet. 

Tema HANTVERK – KONSTNÄRLIGA VERKSAMHETER 

Grafik 

Det var omkring 10 personer som medverkade. Det var ett godt arbejdsklimat och behov av 

håndværk/aktivitet. Der var god hjælp og støtte fra arrangærerne. 

Färgens möjligheter 

11 personer medverkade. Erfarenheter från arbetet: Inblick i färgvärlden, praktiskt arbete är 

bra och i övrigt mycket nöjda deltagare. 

Tova djur för sagor och berättelser 

Det var 8 deltagare, vilket var lagom antal personer. 

Måla med växtfärger 

Smide 

Det var ca 9 personer som deltog. Spontana kommentarer från deltagarna: En gnista, en låga, 

en sjö av metall. Sen upptäckte vi att det var hårt och svårt, men vi fick det gjort. Metall har 

sitt eget liv. På något sätt måste man förbinda sig med metallen. På något sätt är metallen röd 

och glöd. 

Husapotek 

Fasilitated communication (fc) 

20 personer medverkade. Nedanstående skrivet av arbetsgruppledaren. 

”Även den, som inte kan tala, har någonting att säga – 

och med fc kan han säga det!” 

Barn och vuxna utan tal eller de som har svårt att prata, vid ekolali eller 

när bara få ord används och det är svårt att få fram dem, kan ha hjälp av 

denna metod (vid autism, Downs syndrom, Retts syndrom”, cp-skada, 

”mental efterblivenhet”, olika nervskador osv.) 

Vi hörde exempel på fc-samtal med människor med svår autism som man 

aldrig skulle ha trott om en så klar intelligens och uttrycksförmåga som 

först kom fram genom fc-skrivandet. 

69

En ung svensk man utan tal hade t.ex. skrivit att ”det är klaustrofobiskt att 

aldrig kunna uttrycka sina behov och önskningar…, sina tankar och 

känslor…” 

Vi gick igenom fc’s historia, de vetenskapliga undersökningar kring fc, hur och varför fc 

fungerar, hur man kan veta att det är den funktionshindrade själv som är författaren av det 

som skrivs och något om hur man handskas med anklagelser som ev. kommer fram. 

Sedan visades stödtekniken vi fc-skrivandet (bokstavstavla eller dator) och hur man försöker 

att fasa ut stödet. 

Hur introducerar man fc för den funktionshindrade? Hur bygger man upp ett samtal? Hur ger 

man emotionellt och koncentrationsstöd? 

Vi såg en mycket instruktiv, schweizisk film (på en timme) med svensk text. Där tillfrågas en 

ung vuxen man med svår autism, vad skrivandet betyder för honom. Han svarar: ”Allt helt 

enkelt. Min förbindelse med den normala världen. Mitt tänkandets intelligenta språk. Om bara 

dom normala ville förstå detta. Men dom är där något funktionshindrade.” 

Vi gick också litet in på hur Rudolf Steiners ”Grundläggande övningar” kan vara en god hjälp 

för ett kompetent stödjande vid fc-användning. 

Arbetsgruppen var som en introduktion i fc. Undertecknad erbjöd deltagarna kurser för att 

lära sig fc i framtiden om intresse finns. 

Kurslitteratur var skrifterna: ”Markus resa till Paris” och ”Fc (facilitated communication)”. 

Medicin och diet för LP barn 

Det var 21 deltagare. Det var bra uppmärksamhet och många frågor. Ämnet fyllde sannolikt 

ett viktigt behov. 

Alternativ kommunikation 

8 personer deltog. Det blev ett bra erfarenhetsutbyte. Dessutom fanns professionella 

teckenkommunikatörer med i gruppen. Temat passade perfekt som tema på Majdagarna. 

Det var mycket inspirerande. 

70

Språkets världar - Antroposofi.info

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?