Untitled - Maria Mannberg

C S Lewis
Ett allegoriskt försvar för Kristendom, Förnuft och Romantik
Översättning: felix larsson
bokförlaget libris • örebro

Som friskt vatten för en torr strupe
är goda nyheter från fjärran land.
Ordspråksboken 25:25

Tillägnas Arthur Greeves
Tryckt med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo
(Nils Henrikssons stiftelse)
© 1933 C S Lewis Pte Ltd
orig inalförlag Första utgåvan på engelska 1953
av Geoffrey Bles. 1977 Fount Paperbacks, HarperCollins
orig inalets titel Pilgrim’ s Regress
svensk © Bokförlaget Libris 2004
översättning Felix Larsson
formg ivning Maria Mannberg
omslagsbild Maria Mannberg
tryck WS Bookwell, Finland 2004
libris hemsida www.libris.se
isbn 91-7195-705-7
Innehållsförteckning
Förord 11
första boken Förutsättningarna 25
1 Reglerna 27
2 Ön 31
3 Bergen i Öster 34
4 Lea i Rakels ställe 38
5 I-Kavod 41
6 Quem quaeritis in sepulchro? Non est hic 43
andra boken Glöd 47
1 Dixit insipiens 48
2 Höjden 54
3 En liten bit söderut 57
4 På moln 59
5 Lea i Rakels ställe 61
6 I-Kavod 64
7 Non est hic 66
8 Stora löften 67
tredje boken Genom mörkaste Zeitgeistheim 71
1 Eskropolis 72
2 En sydlig fläkt 75

3 Tankens frihet 78
4 Han som bestämmer 81
5 Fångad 84
6 Att förgifta källorna 86
7 Se sakerna som de är 89
8 Papegojsjukan 91
9 Jättedråparen 94
fjärde boken Tillbaka till Landsvägen 99
1 Lära gamla hundar sitta 100
2 Arketyp och ektyp 101
3 Esse är percipi 104
4 Flykt 108
femte boken Den stora ravinen 113
1 Stora ravinen 114
2 Kirkemors berättelse 118
3 Redigs självtillräcklighet 122
4 Herr Vettig 124
5 Bordssamtal 131
6 Dräng 134
7 Redigs taktlöshet 138
sjätte boken Norrut längs ravinen 143
1 Första stegen Norrut 144
2 Tre bleksiktiga män 146
3 Ny-Dogmatiker 151
4 Humanist 154
5 Mat från Norr 156
6 Yttersta Norden 157
7 Dårarnas paradis 163
sjunde boken Söderut längs ravinen 167
1 Redig blir dålig 168
2 John visar vägen 171
3 Tillbaka till stora Landsvägen 173
4 Söderut 174
5 Te i det gröna 176
6 Visdoms Boningar 180
7 Över ravinen i månens sken 182
8 Den här sidan i solens sken 184
9 Visdom – exoterisk 189
10 Visdom – esoterisk 195
11 Tyst min mun … 198
12 Mer visdom 200
åttonde boken I hamn 207
1 Två slags monister 208
2 John visas vägen 213
3 John glömmer sig 216
4 John får igen rösten 218
5 Smakar det så kostar det 220
6 Fast! 222
7 Eremiten 225
8 Historiens lärdomar 229
9 I själva verket 235
10 Arketyp och ektyp 241
nionde boken Över ravinen 247
1 Över ravinen i det inre ljusets sken 248
2 Den här sidan i blixtars sken 250
3 Den här sidan i mörker 252
4 Securus te projice 254
5 Över klyftan 258
6 Nella sua voluntade 261

tionde boken Hemfärd 265
1 Samma men annorlunda 267
2 Den syntetiska människan 270
3 Limbo 272
4 Den svarta hålan 275
5 Superbia 278
6 Ignorantia 282
7 Luxuria 285
8 Draken i Norr 290
9 Draken i Söder 295
10 Ån 297
Förklaringar till förordet 303
Författarens förord
då jag nu läser om denna bok, tio år efter att jag skrev den,
tycker jag att dess värsta brister är de två som jag själv har svårast
att förlåta i andras böcker: den är onödigt dunkel, och den har
en oförsonlig hållning.
Det finns två orsaker till dunkelheten, inser jag nu. Min egen
intellektuella resa gick från ”populärrealism” till filosofisk idealism,
från idealism till panteism, från panteism till teism, och från
teism till kristendom. Jag tycker fortfarande att det är en mycket
naturlig väg, men vet nu att det är en väg som mycket sällan
trampas. På det tidiga trettiotalet visste jag inte det. Hade jag haft
någon aning om hur ensam jag var, hade jag antingen förblivit
tyst om min resa eller ansträngt mig att ta större hänsyn till läsaren
när jag beskrev den. Som det nu var, begick jag samma dumma
misstag som en som berättar om sina resor genom Gobiöknen
och förutsätter att den rutten är lika känd för den brittiska allmänheten
som sträckan Euston–Crewe. Och denna blunder förvärrades
snart av en djupgående förändring i vår tids filosofiska
tänkande. Idealismen själv kom ur modet. Greens, Bradleys och
Bosanquets dynasti föll. Och den värld som filosofistudenter ur
min generation befolkade tedde sig lika främmande för våra efterföljare
som om det inte förflutit år, utan århundraden.
Den andra orsaken till att boken blev onödigt dunkel var
den (oavsiktligt) ”privata” mening jag dåförtiden lade i ordet
11

12
”romantik”. Numera skulle jag inte använda det ordet för att
beskriva den centrala erfarenheten för denna bok. Jag skulle
faktiskt inte använda det för att beskriva någonting över huvud
taget. Ty jag anser nu att det är ett ord med så skiftande mening
att det blivit obrukbart och borde bannlysas från ordförrådet.
Även bortsett från den vardagliga bemärkelsen där ”romans”
bara betyder ”kärleksaffär” (hov- och filmstjärneromantik), tror
jag man kan urskilja minst sju olika slags företeelser som kallas
”romantiska”.
1. Berättelser om spännande äventyr är ”romantiska” – i synnerhet
spännande äventyr i det förgångna eller på avlägsna platser.
I denna bemärkelse är Dumas en typiskt ”romantisk” författare.
Och berättelser om segelfartyg, Främlingslegionen och jakobiternas
uppror 1745 är vanligen ”romantiska”.
2. Det fantastiska är ”romantiskt”, förutsatt att det inte är del
av den erkända religionen. Trollkarlar, spöken, älvor, häxor, drakar,
nymfer och dvärgar är till exempel något ”romantiskt”, men
änglar är det inte i lika hög grad. De grekiska gudarna är ”romantik”
i James Stephens och Maurice Hewletts böcker, men inte i
Homeros eller Sofokles. I den här bemärkelsen är Malory, Boiardo,
Ariosto, Spenser, Tasso, Radcliffe, Shelley, Coleridge, William
Morris och E. R. Eddison ”romantiska” författare.
3. Konst vars figurer uppvisar ”titaniska” drag, överspända käns-
lor liksom högtflygande känslor eller hederskoder är ”romantiska”.
(Jag välkomnar det tilltagande bruket av ordet ”romanesk”
för att beskriva den här typen.) I denna bemärkelse är Rostand
och Sidney ”romantiska”, likaså Drydens heroiska dramer (fast
på ett misslyckat vis), och det finns en god portion ”romantik”
i Corneille. Jag antar att Michelangelo i denna mening är en
”romantisk” konstnär.
4. Med ”romantik” kan också menas att man hänger sig åt
sinnesstämningar som är abnorma och i slutändan mot naturen.
Det makabra är ”romantiskt”, och likaså ett överdrivet intresse
kristens omvägar
för tortyrscener, och en kärlek till döden. Om jag förstår rätt är
detta vad Mario Praz och D. de Rougemont menar med ordet.
I denna bemärkelse är Tristan Wagners mest romantiska opera,
liksom Poe, Baudelaire och Flaubert är ”romantiska” författare,
och surrealismen en ”romantik”.
5. Ett självcentrerat och subjektivt perspektiv på tillvaron
är ”romantiskt”. I denna bemärkelse är de typiskt ”romantiska”
böckerna Goethes Werther och Rousseaus Bekännelser samt
Byrons och Prousts verk.
6. Varje uppror mot rådande kultur och konventioner kallar
somliga ”romantiskt”, vare sig det syftar framåt mot revolutionen
eller bakåt mot det ”primitivt” ursprungliga. På så sätt är Ossians
sånger, Epstein, D. H. Lawrence, Walt Whitman och Wagner
”romantiska”.
7. En högstämd och entusiastisk känsla för naturen är ”romantisk”.
I den här bemärkelsen är Wordsworths The Prelude den
mest ”romantiska” dikt som finns, och det finns mycket ”romantik”
i Keats, Shelley, de Vigny, de Musset och Goethe.
Det är tydligt att många författare är ”romantiska” på mer än ett
sätt. Exempelvis tillhör Morris både den första och den andra
gruppen, Eddison både den andra och den tredje, Rousseau
både den sjätte och den femte, Shelley den sjätte och femte,
och så vidare. Det är möjligt att detta antyder att alla sju har
någon gemensam rot, historisk eller psykologisk. Men att det
verkligen är fråga om olika egenskaper bevisas av att man kan
uppskatta en utan att uppskatta de andra. Fast människor av
”romantisk” läggning ibland läser samma böcker, gör de det av
olika anledningar. Ena hälften av Morris läsare lever i en annan
värld än den andra. Det är helt olika saker att gilla Shelley för
att han ställer upp en mytologi än för att han utlovar en revolution.
Själv har jag till exempel alltid älskat den andra sortens
romantik och avskytt den fjärde och femte sortens. Jag var inte
förord
13

14
särskilt förtjust i den första, och den tredje har jag lärt mig tycka
om först som vuxen.
Men vad jag menade med ”romantik” när jag skrev Kristens
omvägar – vad som fortfarande menas med det på titelsidan – var
inte riktigt något av dessa sju. Vad jag avsåg var en bestämd, återkommande
upplevelse som dominerade min barndom och ungdom.
Obetänkt kallade jag den ”romantisk” eftersom det bland
annat var naturföremål och fantastisk litteratur som framkallade
den. Jag tror fortfarande att det är en vanlig upplevelse, att den
vanligen missförstås och att den är av oerhörd vikt. Men jag vet
nu att det är andra saker som frammanar den och andra ovidkommande
saker som är knutna till den, hos andra människor.
Inte heller är det så lätt att bli klart medveten om den som jag
en gång förmodade. Jag tänker nu försöka beskriva den så noga
att de följande sidorna blir begripliga.
Det är en erfarenhet av innerlig längtan. Den skiljer sig från
andra typer av längtan genom två drag. För det första, fast känslan
av saknad är akut och rentav smärtsam, finner man ändå på
något sätt välbehag i själva saknaden. En vanlig längtan känns
angenäm bara om man förväntar sig att kunna stilla den i en nära
framtid. Att vara hungrig är behagligt bara om man vet (eller
tror) att det snart blir mat. Men de som känt denna längtan sätter
värde på den även när det inte finns något hopp om att stilla den.
De föredrar den till och med framför allt annat i världen. Denna
hunger är förmer än all annan mättnad. Denna brist förmer än
all annan rikedom.
Om längtan uteblir en längre tid händer det därför att man
börjar längta efter själva längtan. Men denna nya längtan är bara
den ursprungliga längtan på nytt, fast man kanske inte själv genast
inser detta och därför klagar över sin själs svunna ungdom i
just det ögonblick man får den föryngrad. Det här låter invecklat,
men det är en enkel upplevelse. ”Å, om jag bara kunde känna
som jag gjorde då!” klagar vi och tänker inte på att ännu medan
kristens omvägar
dessa ord går över våra läppar vaknar den känsla vars förlust vi
beklagar, lika bitterljuv som förr. Ty denna ljuva Längtan går på
tvärs mot våra vanliga distinktioner mellan att önska något och
att ha det. Att ha den är per definition en önskan. Att önska sig
den visar sig vara att ha den.
För det andra är det ett egendomligt mysterium förknippat
med vad det är en Längtan efter. När den drabbar oerfarna människor
(och somliga är så ouppmärksamma att de förblir oerfarna
livet igenom) föreställer de sig att de vet vad det är de längtar
efter. Om exempelvis en pojke drabbas av den medan han
tittar på en bergknalle som höjer sig i fjärran, tänker han genast
”om jag bara vore där”. Om han drabbas av den när han drar sig
till minnes något som hänt i det förflutna, tänker han ”om jag
bara kunde få komma tillbaka till den tiden”. Om den drabbar
honom (litet senare i livet) när han läser en ”romantisk” berättelse
eller en dikt om ”farornas hav och svunna sagoriken”, tror han
sig önska att det fanns sådana platser på riktigt och att man kunde
ta sig dit. Drabbas han av den (ännu längre fram) i ett samman-
hang med erotiska övertoner, tror han sig längta efter den fullkomliga
kärleken. Om han råkar på litteratur (som Maeterlincks
eller den tidige Yeats) som ger intryck av att författaren på allvar
tror på andevarelser och dylikt, kan han komma att tro att det är
fungerande magi och ockultism han är ute efter. Drabbar den
honom vid historiska eller vetenskapliga studier, kan han förväxla
den med den intellektuella strävan efter kunskap.
Men inget av dessa intryck stämmer. Den här bokens enda
förtjänst är att den är skriven av en som bevisat att inget av dem
stämmer. Jag kan inte ta åt mig någon ära för detta. Det är inte
min begåvning utan min erfarenhet som lärt mig att de inte
stämmer. Och det är erfarenheter jag aldrig hade gjort, om jag
som ung varit klokare, dygdigare och mindre självupptagen än
jag var. Ty jag har själv låtit mig luras av vart och ett av dessa falska
svar i tur och ordning, och jag har begrundat dem uppriktigt
förord
15

16
nog för att upptäcka bedrägeriet. Att ha famnat så många falska
Florimel är inget att skryta med. Det sägs att dårarna lär sig av
erfarenheten. Men eftersom de åtminstone lär, låt då en dåre
bidra med sina erfarenheter till nytta för de visa.
Ingen av dessa föreställningar om vad jag längtade efter svarade
upp mot min Längtan. Ett enkelt experiment visar att en
resa till den fjärran bergknallen inte ger någonting, eller bara
återuppväcker den längtan som förde en dit. Det är betydligt
svårare att studera sina egna minnen, men det går. Och det
skulle visa samma sak. Den hänryckning som ett flyktigt minne
av svunna tider nu får en att längta efter, den skulle man inte
komma i besittning av genom att återvända till det förflutna. De
stunder man återkallar i minnet kändes antingen helt vardagliga
då (och får sin tjuskraft tack vare minnet), eller så var de själva
just stunder av längtan.
Detsamma gäller de ting som diktarna och de fantastiska
romantikerna beskriver. Det upptäcker vi så snart vi gör oss besväret
att på allvar tänka oss in i hur det skulle vara ifall det vore
sant. När sir Arthur Conan Doyle hävdade att han tagit fotografier
av en älva, trodde jag visserligen inte på honom. Men bara
själva påståendet, bara ryktet om verkliga älvor, avslöjade med
en gång för mig att det skulle ha kylt snarare än stillat den längtan
som sagolitteraturen dittills väckt, om det visat sig vara sant.
Föreställ dig feer, förtrollade skogar, satyrer, fauner, skogsnymfer
och ungdomens källa i verkligheten, och den Ljuva Längtan
skulle försvinna bland alla de frågor av vetenskapligt, socialt och
praktiskt intresse som upptäckten skulle väcka. Den skulle söka
sig nya marker, som gökens röst eller regnbågens fäste, och hädanefter
kalla på oss från en höjd bortanför.
Magi i den mörkare meningen (så som den har utövats och
ännu faktiskt utövas) skulle vara ännu mindre tillfredsställande.
Hur skulle det vara att nå fram på den vägen? Om man kallat
på något, och det verkligen kom? Vad skulle man känna? Skräck,
kristens omvägar
stolthet, skuld, upphetsning … men vad skulle det ha med vår
Ljuva Längtan att göra? Det är inte i svarta mässor och seanser
den Blå blomman växer.
En sexuell relation är den mest uppenbart falska av dessa
Florimel, förmodar jag. Inte på något plan är det vad vi söker.
Kättjan kan tillfredsställas. En annan människa kan bli ”mitt
Amerika, mitt New-Found-land”. Ett lyckligt äktenskap kan
ingås. Men vad har någon av dessa tre, eller någon blandning av
dem, att göra med den namnlösa företeelse som genomborrar
oss som en värja vid doften från en majbrasa, vildändernas läte
när de flyger över våra huvuden, titeln på Källan vid världens
ände, inledningsraderna till ”Kublah Khan”, spindelnäten en sensommarmorgon,
eller ljudet av fallande löv?
Det tycktes mig därför som att om någon envist ville följa denna
längtan dit den förde, sökte stilla den med dess föregivna föremål
tills deras falskhet blev uppenbar och sedan beslutsamt över-
gav dem, måste han till slut nå klar kunskap om att människosjälen
är gjord för att njuta något som aldrig är den till fullo givet och
inte ens går att föreställa sig inom vårt nuvarande subjektiva och
rums-tidsliga sätt att erfara verkligheten. Denna Längtan är i själen
vad den magiska stolen var i kung Arturs slott – stolen som bara
en person kunde sitta i. Och om naturen inte gör något för intet,
måste den som kan sitta i själens magiska stol finnas.
Jag visste blott alltför väl hur lätt ens längtan godtog falska
föremål och längs vilka dunkla vägar sökandet efter dem gick.
Men jag såg också att Längtan själv innehåller boten mot dessa
misstag. Det enda ödesdigra misstaget vore att låtsas att man
övergått från att längta till att besitta det efterlängtade, när man
i själva verket inte funnit någonting, eller återfunnit längtan
själv, eller stillat något annat begär. Den som samvetsgrant följde
Längtan i dess utvecklingsgång skulle därmed reparera sina
misstag, ledas bort från alla avvägar och tvingas att genomleva
och inte bara uppställa ett bevis för Guds existens. Mitt livs
förord
17

18
utvecklingsgång verkade leda mot samma mål som argumentationsgången
bakom min filosofiska utveckling. Alltså försökte
jag få in båda i min allegori, som därigenom blev ett försvar för
Romantiken (i min särskilda mening) såväl som för Förnuftet
och Kristendomen.
Jag hoppas att läsaren som tagit del av denna förklaring lättare
förstår den bittra tonen på vissa sidor i boken (jag ber honom
inte överse med dem). Han kan inse hur efterkrigstiden måste
ha tett sig för en som följt en väg som min. Tidens olika tankeströmningar
var fientligt inställda till varandra, men det som verkade
förena dem var deras gemensamma motvilja mot ”odödlighetslängtan”.
De direkta angreppen underifrån av Freuds och
D. H. Lawrences anhängare hade jag nog kunnat bära med visst
saktmod. Det som verkligen fick mig att förlora tålamodet var
hånet som gjorde anspråk på att komma ovanifrån, från de amerikanska
”humanisterna”, ny-skolastikerna och somliga av dem
som skrev i The Criterion. De fördömde något de inte var insatta
i, tycktes det mig. När de kallade det Romantiska för ”nostalgi”
kände jag att de inte ens kommit över åsnebryggan. Jag hade ju
för länge sedan förkastat villfarelsen att det man längtade efter
var något i det förflutna. Till sist tröt mitt tålamod.
Om jag skulle skriva en bok nu, skulle jag kunna teckna
en mycket mer precis bild av skillnaden mellan dessa tänkare
och mig. En av dem beskrev Romantik som ”förspilld tro”. Jag
godtar beskrivningen. Och jag håller med om att den som har
tro inte bör spilla bort den. Men följer därav att den som finner
den spilld borde vända bort blicken? Tänk om dessa glänsande
droppar på marken bildar ett spår och det finns någon som är
beredd att följa det och därigenom får smaka själva bägaren.
Tänk om det mänskligt talat vore enda sättet att finna den. Det
tror jag skänker ett visst bestående intresse åt min nu tio år gamla
tvist med å ena sidan mot-Romantikerna och å den andra sub-
Romantikerna (det vill säga instinktens och rena snömosets
kristens omvägar
apostlar). Det var denna tvåsidiga tvist som gav upphov till den
dominerande bilden i allegorin – det smärtsamt kala klipplandskapet
i ”Norr”, de stinkande sumpmarkerna i ”Söder” och
däremellan Landsvägen som är den enda säkra marken för människofötter.
Det som jag symboliserat med Norr och Söder är varandras
motsatser, men jag menar att båda är i samma grad något ont.
Vi har erfarenhet av dem på många nivåer. Inom lantbruket
har vi två sorters jord att frukta, både den där ingenting växer
och den där det växer alltför mycket. I djurriket representerar
skaldjur och maneter två lågtstående lösningar på tillvarons
problem. Inom kokkonsten gör gommen uppror både mot det
alltför beska och det alltför söta. Inom konsten har vi å ena sidan
purister och dogmatiker som (likt Scaliger) hellre går miste om
hundra sköna ting än tillåter en enda miss och som inte kan tro
att någonting är bra ifall de olärda spontant uppskattar det. Å
andra sidan har vi okritiska och slarviga konstnärer som hellre
fördärvar ett helt verk än förvägrar sina djupt kända åsikter, sin
humor eller sin sensationslystnad att komma till uttryck.
Alla kan peka ut människor av Nordlig och Sydlig karaktär
bland sina bekanta. Människor av den ena sorten sätter näsan i
vädret och kniper ihop läpparna, har bleka anletsdrag och ett
svalt och tystlåtet sätt. Människor av den andra står med öppen
mun, har lätt till både gråt och skratt, och är pratsjuka och
(så att säga) allmänt oljiga. Nordborna ställer upp rigida system,
skeptiska eller dogmatiska. De är aristokrater, stoiker, fariséer,
rigorister, fixa och färdiga medlemmar av strängt organiserade
”partier”. Sydlänningarna är till sin natur inte så lätta att definiera.
De saknar ben och stadga i kroppen. De lämnar sina dörrar
öppna dag och natt för snart sagt varje besökare. Men de som
lockar med någon sorts rus, vare sig de är menader eller mystagoger,
får alltid det varmaste välkomnandet. Det förbjudnas
och okändas utsökta arom utövar en ödesdiger dragningskraft
förord
19

20
på Sydlänningarna. De dras till allt som suddar ut gränser, som
minskar viljan att göra motstånd, till drömmar, opium, mörker,
död, de önskar sig tillbaka in i moderlivet. Varenda känsla är
berättigad helt enkelt för att den känns. Av precis samma anledning
misstror Nordbon varenda känsla. Han är så kräsen, på ett
arrogant och förhastat sätt, att han blir avskuren från livets källor.
Och hans smak grundar sig inte på erfarenhet utan på någon
föregiven förnuftsprincip.
Det finns ett Norr och ett Söder inom teologin också. Ena
partens stridsrop lyder: ”Driv ut tjänstekvinnans son!”, och den
andras: ”Släck inte den tynande lågan!” Ena parten överdriver
skillnaden mellan människan i nådens tillstånd och den naturliga
människan och gör den till en ren motsättning. De baktalar
de högsta nivåer den naturliga människan kan nå (den verkliga
förberedelse till evangeliet som ligger i vissa nästan kristna
erfarenheter), och därigenom gör de vägen in svår för dem som
står på tröskeln. Andra sidan förnekar skillnaden alldeles. De
lurar folk att tro att vanlig, enkel vänlighet är Kärlek, och att en
vag optimism inför framtiden eller någon sorts panteism är Tro.
Och därigenom gör de vägen ut ödesdigert lätt för den presumtive
avfällingen. De två ytterligheterna sammanfaller inte med
katoliker (i Norr) och protestanter (i Söder). Barth skulle man
kanske ha funnit bland mina bleksiktiga män, och Erasmus hade
kanske känt sig hemma hos herr Öppen.
Jag tänker mig att vår tid är övervägande Nordlig. Det är två
stora ”Nordliga” makter som sliter varandra i stycken vid Don, i
skrivande stund. Men det hela är invecklat. Det finns ”Sydliga”,
vattensjuka drag i hjärtat av nazisternas strakbenta och hänsynslösa
system. Och när vår tid alls är ”Sydlig” är den det utan måtta.
D. H. Lawrence och surrealisterna har kanske trängt längre
”Söderut” än några människor före dem. Och detta är just vad
man kunde ha väntat. Finns det två motsatta sätt att vara av ondo,
tar de inte ut varandra, utan driver varandra till ytterligheter.
kristens omvägar
”De irrläror folk överger tycks dem de mest förhatliga.” Allmän
dryckenskap ger upphov till förbudslagar och förbudslagar slår
över i allmän dryckenskap. När naturen skändats av den ena ytterligheten
hämnas hon genom att fly till den andra. Man kan till
och med stöta på vuxna karlar som utan att skämmas förklarar att
deras livsåskådning är en ”reaktion” mot någon annans, och utan
att anse att detta talar emot den.
”Norr” såväl som ”Söder” angår oss människor bara på ett
enda sätt, såvitt jag kan se. Vi måste undvika dem och hålla oss
på Stora Landsvägen. Vi får varken ”lyssna till den alltför-vise
eller den alltför-dumme jätten”. Människan är inte skapt att vara
ren intelligens eller ren instinkt, utan en hel Människa. Hon är
varken ängel eller best, utan människa – en varelse på en gång
förnuftig och djurisk.
Att jag måste säga så mycket för att förklara vad jag menade
med Norr och Söder avslöjar något viktigt om symboler i allmänhet.
I den här utgåvan har jag försökt göra boken lättfattligare
med hjälp av löpande rubriker. Men jag gör detta ytterst
motvilligt. Att förse en allegori med en ”nyckel” kan uppmuntra
den missuppfattning av allegorins väsen som jag kritiserat som
litteraturvetare. Det kan ge läsaren anledning att förmoda att allegorin
är en förklädnad, ett sätt att säga det dunkelt som kunde
sagts klart och tydligt. Men i själva verket är syftet med all god
allegori inte att dölja utan att avslöja. Den gör den inre världen
mer påtaglig genom att ge den en (påhittad) konkret kropp. Mina
rubriker står där bara för att min allegori brast. Det var delvis
mitt eget fel (jag skäms nu hjärtligt över det befängda allegoriska
filigranarbetet på vissa sidor). Delvis berodde det på att nutida
läsare är ovana vid skrivsättet. Men det förblir sant att ju bättre en
symbol är, desto mer missvisande är nyckeln till den. För när en
allegori är som allra bäst, närmar den sig myten. Och myt måste
man greppa med fantasin, inte med intellektet. Jag hoppas ibland
ännu att mitt Norr och Söder och min herr Vettig har en släng
förord
21

22
av mytiskt liv. Om det stämmer kan man inte göra dem rättvisa
med aldrig så långa ”förklaringar”. Myten kräver en annan sorts
förståelse än den man får av en definition. Man måste lära känna
den som man lär känna en doft eller en smak, ”atmosfären” i en
släkt eller en stad på landet, eller en människas personlighet.
Återstår tre anmärkningar.
1. Kartan på försättsbladen har förbryllat en del läsare. Som
de säger ”tar den upp alla möjliga ställen det inte står något om
i texten”. Men det gör kartor i alla reseskildringar. Johns väg är
utmärkt med en prickad linje. Den som inte intresserar sig för
platserna utanför hans resväg behöver inte bry sig om dem. De är
ett halvt nyckfullt försök att finna den rätta platsen för olika andliga
företeelser på de ”Norra” och ”Södra” halvkloten. De flesta
av namnen förklarar sig själva. Vanhopp skall betyda Misströstan.
Dårö och Lyssanesos är ”Vansinnets öar”. Böhmenheim är orättvist
uppkallat efter Jakob Böhme. Bolarmark är Otuktens rike.
I Mystiska Unionen känner man sig som ett med det oändliga.
Och Zeitgeistheim är förstås hemvist för Tidsandan (”Zeitgeist”
på tyska). Narrum är ett ställe för de narraktiga.
De två militärjärnvägarna skulle symbolisera Helvetets dubbla
angrepp på båda sidor av vår natur. Jag hoppades att vägarna som
spred sig ut från fiendens ändstationer skulle påminna om klor
eller tentakler som letade sig in i Människosjälens land. Om man
har lust kan man rita dit små svarta pilar som pekar Söderut på
de sju vägarna i Norr (som på tidningarnas kartor över krigsställningarna)
och några som pekar Norrut på de sex vägarna i
Söder. Då skulle man få en klar bild av det Heliga Kriget, som
jag uppfattar det. Läsaren kan roa sig med att tänka ut hur nära
Landsvägen de skall placeras – en fråga med flera tänkbara svar.
På Nordfronten skulle jag till exempel låta Grymmeriet och
Superbia ha fallit för fienden som därigenom hotar de Bleksiktiga
med en kniptångsrörelse. Men jag säger inte att jag säkert vet.
Och utan tvekan skiftar ställningarna från dag till dag.
kristens omvägar
2. Namnet Kirkemor (”Mother Kirk”) valde jag för att ”Kristen-
dom” inte var något övertygande namn. Nackdelen var att det
lätt lurade läsaren att tillskriva mig en mycket mer bestämd åsikt
i fråga om kyrkans ställning än jag egentligen kan skryta med.
Boken handlar bara om att vara eller inte vara kristen. ”Konfessionella”
frågor berörs inte.
3. Här i förordet har jag varit tvungen att betona det självbiografiska
draget hos John, eftersom upphovet till de dunkla
partierna låg där. Men läsaren får inte förutsätta att allt i boken
är självbiografiskt. Det var min avsikt att generalisera, inte att
berätta historien om mitt liv.
C. S. Lewis
förord
23

första boken
Förutsättningarna
Detta strävar varje själ efter. Själens alla handlingar syftar till
detta; den har en vag aning om att det är viktigt, men den är
villrådig och kan inte få ett riktigt grepp om vad det är eller
vinna en fast tro på det på samma sätt som på andra ting.
Platon, Staten, bok 6, 505e (Jan Stolpe)
Även om deras själar har fått sina minnen förmörkade, söker
de ändå sitt goda, men som en drucken som inte kommer ihåg
vilken stig som leder hem.
Boethius, Filosofins tröst, kap. 3 pros. 2 (Bertil Cavallin)
Något söker själen, men vad det är vet den inte direkt. Ändå
fylls den av en så intensiv längtan efter det att alla andra välbekanta
njutningar och välbehag får stå åt sidan och ge plats åt
själens sökande efter detta som hon blott anar i sin längtan.
Richard Hooker, Of the Laws of Ecclesiastical Politie, bok 1
kap. 11 § 4
25

kapitel 1
Reglerna
Vetskapen att man gjort något förbjudet föregår all religiös erfarenhet –
Johns första religiösa undervisning – Menade lärarna verkligen vad de sade?
Jag drömde en gång om en gosse som föddes i landet Puritanien
och som fick heta John. Och jag drömde att när John hade lärt
sig att gå, sprang han en vacker morgon ut från sina föräldrars
trädgård, ut på vägen. På andra sidan vägen låg en skog, djup men
inte snårig, full av gullvivor och mjuk, grön mossa. När John fick
syn på den tyckte han att det var det vackraste han någonsin sett.
Han sprang över vägen in i skogen och skulle just till att kasta sig
ner på alla fyra och rycka upp hela nävar med gullvivor, då hans
mor kom utspringande genom trädgårdsgrinden. Hon sprang
också över vägen, fick tag på John och gav honom en rejäl hurril
och sade åt honom att han aldrig, aldrig fick ge sig ut i skogen
ensam. John grät, men han frågade ingenting, för han var inte
gammal nog att ställa några frågor.
Så gick ett år. Och en annan vacker morgon hade John en
liten slangbella med sig ut i trädgården. Då såg han en fågel som
satt på en gren, och John tog fram slangbellan för att skjuta på
fågeln, när kokerskan kom utrusande i trädgården, fick tag på
John och gav honom en rejäl hurril och sade åt honom att han
aldrig, aldrig fick ha ihjäl någon av fåglarna i trädgården.
– Varför då? sade John.
första boken
27

28
– För då blir Förvaltarn så hemskt arg, sade kokerskan.
– Vem är Förvaltarn? sade John.
– Det är han som bestämmer vad som gäller här i trakten,
sade kokerskan.
– Varför då? sade John.
– För Patron har sagt att han skall göra det.
– Vem är Patron? sade John.
– Det är han som äger all marken här, sade kokerskan.
– Varför då? sade John.
När han frågade det gick kokerskan och pratade med hans
mor. Och modern satte sig ner och talade med John om Patron
hela eftermiddagen, men John begrep ingenting av det, för han
var inte gammal nog att begripa det.
Så gick ett år. Och en mörk, kall, regnig morgon fick John
lov att ta på sig nya kläder. Det var de fulaste kläder han någonsin
haft, fast det brydde sig John inte ett dugg om. Men de satt
åt under hakan också, och stramade under armarna, och det
brydde han sig en hel del om – dessutom kliade de överallt. Far
och mor tog med honom ut, och på vägen höll de honom i var
sin hand (det var obekvämt, det med, och alldeles onödigt) och
berättade att de skulle gå och hälsa på Förvaltaren.
Förvaltaren bodde i ett stort, mörkt hus vid sidan av vägen.
Först gick far och mor in och talade med honom, medan John
fick sitta kvar i hallen på en stol som var så hög att han inte
nådde ner till golvet med fötterna. Det fanns andra stolar i hallen
som han hade kunnat sitta bekvämt på, men far hade sagt
åt honom att Förvaltaren skulle bli hemskt arg om han inte satt
alldeles still och var mycket snäll; och John började bli rädd, så
han satt still på den höga stolen med fötterna dinglande och
kläder som kliade överallt och ögonen vitt uppspärrade.
Långt om länge kom föräldrarna tillbaka igen och såg så allvarliga
ut som om de just kommit från doktorn. De sade åt John
att gå in och hälsa på Förvaltaren, han också. Men när John kom
kristens omvägar
in i rummet satt där en gammal man med ett runt, rödblommigt
ansikte, mycket vänlig och skämtsam, så John var inte alls rädd
längre. De talade länge och väl om fiskbeten och cyklar, men just
när det var som trevligast reste sig Förvaltaren och harklade sig.
Sedan tog han ner en ansiktsmask från väggen, med ett långt vitt
skägg på, och satte den plötsligt för ansiktet så att han såg hemsk
ut. Och han sade:
– Nu skall jag berätta för dig om Patron. Patron äger all marken,
och det är så snällt, så snällt av honom att låta oss bo här över
huvud taget – så snällt, så snällt.
Han fortsatte upprepa ”så snällt, så snällt” med en underligt
sjungande röst, så länge att John inte hade kunnat hålla sig för skratt
om det inte varit för att han började bli rädd igen. Därefter tog
Förvaltaren ner ett stort pappkort som hängde på en spik. Hela
kortet var fullt av text tryckt med mycket fin stil. Och han sade:
– Det här är en lista över allt som Patron säger att man inte
får göra. Det är säkrast att du tar dig en titt på den.
Alltså tog John kortet. Men det verkade som om hälften av
reglerna förbjöd saker han aldrig hört talas om, och den andra
hälften förbjöd saker han gjorde varenda dag och inte kunde
begripa hur han skulle kunna låta bli. Dessutom var reglerna så
oerhört många att han inte trodde han någonsin skulle kunna
minnas dem allihop.
– Jag hoppas att du inte redan har brutit mot några av reglerna?
sade Förvaltaren.
Johns hjärta började bulta, hans ögon blev större och större,
och han var nästan utom sig när Förvaltaren tog av sig masken
och tittade på honom med sitt riktiga ansikte och sade:
– Dra en liten vit lögn, du, en liten nödlögn. Enklast för alla
inblandade.
Och så satte han kvickt som ögat på sig masken igen. John
svalde och skyndade sig att säga:
– Nej då, herrn.
första boken
29

30
– Det var bra det, hördes Förvaltaren genom masken. För vet
du vad Patron skulle göra om du bröt mot någon av dem och
han fick reda på det?
– Nej, herrn, sade John och tyckte att Förvaltarens ögon
glittrade fasansfullt där inne i masken.
– Han skulle ta och stänga in dig för alltid i en svart håla full
av ormar och skorpioner stora som humrar – i all evighet. Och
dessutom är han en så snäll och rar man, så snäll, så snäll, att du
säkert inte vill göra honom ledsen.
– Nej, herrn, sade John. Men, herrn …
– Ja, sade Förvaltaren.
– Jo, herrn, i fall att jag skulle bryta mot någon, en liten en,
av misstag, om herrn förstår. Finns det inte något sätt att slippa
ormarna och humrarna?
– Nå, nå … sade Förvaltaren. Och sedan satte han sig och
talade en god stund, fast John begrep inte en stavelse. Hur som
helst slutade det hela med att han påpekade hur utomordentligt
snäll och rar Patron var mot sina undersåtar och att han alldeles
säkert skulle tortera ihjäl dem nästan allihop bara han fick den
minsta förevändning.
– Och det har han all rätt till, sade Förvaltaren. För när allt
kommer omkring så är det hans mark, och det är så snällt av honom
att låta oss bo här över huvud taget – folk som vi, du vet.
Sedan tog Förvaltaren av sig masken och hade en trevlig, vettig
pratstund med John, bjöd på sockerkaka och följde honom
ut till far och mor. Men just som de skulle gå böjde han sig ner
och viskade i Johns öra:
– Jag skulle inte ta det så blodigt, om jag var du.
Samtidigt stack han kortet med reglerna i handen på John
och sade att han fick behålla det för eget bruk.
kristens omvägar
kapitel 2
Ön
Han tar saken på större allvar än sina lärare, samt upptäcker den andra
Lagen i sina lemmar – Den Ljuva Längtan vaknar inom honom, men
nästan omedelbart blandar han ihop den med sina egna fantasier.
Nu gick dagarna och veckorna igen, och jag drömde att John
inte fick ro vare sig dag eller natt för tanken på reglerna och den
svarta hålan med ormarna i. Till en början ansträngde han sig
mycket hårt för att hålla alla regler, men vid läggdags visade det
sig ändå alltid att han brutit mot många fler än han hållit. Och
tanken på den fruktansvärda tortyr som den snälle, rare Patron
skulle utsätta honom för blev en sådan börda att han dagen
därpå blev alldeles ostyrig och bröt mot så många han någonsin
kunde. Ty konstigt nog stillade detta hans tankar för stunden.
Men efter ett par dagar återkom rädslan, och denna gång var
den värre än förut, eftersom han brutit mot så förfärligt många
regler under tiden.
Det som förbryllade honom mest de här dagarna var dock
en upptäckt han gjorde sedan reglerna hängt framme i hans
sovrum två, tre nätter: nämligen att det fanns en helt annan uppsättning
regler på baksidan av kortet. Det fanns så många att han
aldrig läste igenom alla, och han hittade hela tiden nya. Några
var mycket lika reglerna på framsidan, men de flesta var raka
motsatsen. När reglerna på framsidan till exempel sade att man
första boken
31