Hovby smedja - Regionmuseet Kristianstad

Hovby smedja - Regionmuseet Kristianstad Hovby smedja - Regionmuseet Kristianstad

regionmuseet.se
from regionmuseet.se More from this publisher
15.09.2013 Views

Hovby smedja – Elvings värld Inne på kontoret med dörr ut mot gårdsplanen. Dessa kammare var inte uppvärmda och i allmänhet dåligt isolerade. Det var vanligt att smeden hade ett litet jordbruk vid sidan av som omfattade kanske en ko och en åkerlapp. I så fall fanns det även stall i anslutning till smedjan. På större smedjor fanns det skostall. Där skodde man hästarna och band de hästar som stod på kö för att bli skodda. Varje by hade en egen smedja. Specialisering inom hantverket har pågått främst i städerna. Tvister mellan låssmeder, guldsmeder och hovslagare och vagnsmeder ledde till att Ämbetskollegiet för skrået på 1660-talet skilde mellan klensmeder och grovsmeder enligt principen att den som nyttjade filen i sitt arbete var en klensmed och den som nyttjade hammare eller slägga var grovsmed. Smedjornas grunddrag följer av funktionen och är överallt desamma. Det är ett i grunden folkligt byggnadsskick och till skillnad från de många mönsterritningar som finns till alla andra byggnader på landet har bara en enda till en smedja hittats. Den är av Löfvenskiöld, mer estetisk än funktionell och troligen aldrig byggd. Stora förändringar Den stora förändringen inom smedsyrket kom i och med industrialismens utveckling i Sverige runt 1850. Mekaniseringen innebar att man i mycket större utsträckning än tidigare använde jordbruksmaskiner av järn. Detta skapade nya ar- 20

Hovby smedja – Elvings värld betsuppgifter för smeden. Men runt sekelskiftet hade utvecklingen resulterat i att produktionen av allt fler av de redskap smeden tidigare producerat nu i större skala togs upp av industrin. Det rörde sig om saker som jordbruksredskap, hovbeslag som skor och sömmar samt vagnar. Smedjan elektrifieras Om det var de stora förbränningsmotorerna som underlättade i jordbruket så var det istället små elmotorer som skulle förändra smidesarbetet. I början av 1900talet kom "lyset", det vill säga att landsbygden elektrifierades och bysmedens första åtgärd var att sätta in en liten elfläkt som kunde ersätta det enahanda dragandet i bälgen. Ytterliggare en liten elmotor kunde via transmissioner i taket ge kraft åt remdrivna borrmaskiner, slipmaskiner och svarvar samt viktigast av allt - fjäderhammaren. Med denna slapp man det tunga arbetet med släggan, det var bara att sticka in ämnet i fjäderhammaren, trampa på fotreglaget och bang-bang-bangbang så smiddes ämnet ut. Även om varmsmidet underlättades så blev det med tiden en mindre del av arbetet. Vid sekelskiftet 1900 hade en av svensk industris största uppfinnare, Gustaf Dahlén, och hans företag AGA gjort acetylengasen säker och lättillgänglig. Med gassvetsen, och senare elsvetsen, behövde man inte längre smida medan järnet var varmt. Det gick nu att foga samman, ta hål i och bearbeta järnet i kallt tillstånd. Med modernare verkstadsmaskiner som revolversvarvar och fräsmaskiner utrustade med snabbskärstål blev det enkelt att göra komplicerade produkter med hög precision. Smedjan blev större och fick kontor Den tekniska utvecklingen och förändrade verksamheten satte givetvis sina spår i byggnaderna. Smidesverkstäderna hade grunddragen från de gamla smedjorna kvar men de var betydligt större. Under 1900-talet byggdes de ofta i tegel och fick hårda tak. Den affärsmässiga verksamheten krävde ett litet kontor. Utöver detta fanns gesällkammare, kol och vedförråd, skostall samt fler arbetsbänkar och uppställningsplatser för de nya maskinerna. Arbete utfördes också utanför smedjan, på "smegåren" fanns ofta ett rörskruvstycke för hjulaxlar, en vals att göra hjulringar i och en vattenho att snabbt kyla ringarna i när de krymptes fast på trähjulen. Krigsåren På 1930-talet förändrades förutsättningarna ytterligare i och med införandet av elsvetsen och direktdrivna maskiner. Smeden blev mekaniker snarare än hantverkare. 21

<strong>Hovby</strong> <strong>smedja</strong> – Elvings värld<br />

Inne på kontoret<br />

med dörr ut mot gårdsplanen. Dessa kammare var inte uppvärmda och i allmänhet<br />

dåligt isolerade.<br />

Det var vanligt att smeden hade ett litet jordbruk vid sidan av som omfattade<br />

kanske en ko och en åkerlapp. I så fall fanns det även stall i anslutning till<br />

<strong>smedja</strong>n. På större smedjor fanns det skostall. Där skodde man hästarna och<br />

band de hästar som stod på kö för att bli skodda.<br />

Varje by hade en egen <strong>smedja</strong>. Specialisering inom hantverket har pågått främst i<br />

städerna. Tvister mellan låssmeder, guldsmeder och hovslagare och vagnsmeder<br />

ledde till att Ämbetskollegiet för skrået på 1660-talet skilde mellan klensmeder och<br />

grovsmeder enligt principen att den som nyttjade filen i sitt arbete var en klensmed<br />

och den som nyttjade hammare eller slägga var grovsmed.<br />

Smedjornas grunddrag följer av funktionen och är överallt desamma. Det är<br />

ett i grunden folkligt byggnadsskick och till skillnad från de många mönsterritningar<br />

som finns till alla andra byggnader på landet har bara en enda till en<br />

<strong>smedja</strong> hittats. Den är av Löfvenskiöld, mer estetisk än funktionell och troligen<br />

aldrig byggd.<br />

Stora förändringar<br />

Den stora förändringen inom smedsyrket kom i och med industrialismens utveckling<br />

i Sverige runt 1850. Mekaniseringen innebar att man i mycket större utsträckning<br />

än tidigare använde jordbruksmaskiner av järn. Detta skapade nya ar-<br />

20

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!